ticksterlogga

tickster administration 

idelada

 

vanster vadarriksteatern

vanster blimedlem
vanster riksteaterforeninga

vanster forestallningarilan

Vi samarbetar med

 

anaimtaa 200

 motala ostergotlands sjosta

abf

mcc
hotell ostermalm
LillaHemLogo Transp

maxiica

 motala24 platen

willys 

 skobes

Knuts kåseriet 1-50

Kåseri Nr 50
I Guldregnets tid

2008 noterar vi som det nya året. Vi lever i förändringens och guldregnets tid. Aldrig har några få utvalda blivit så förmögna i vårt land som det senaste året. Aldrig har klyftorna mellan rika och fattiga varit så stora som nu. Aldrig har de välbärgade fått sådana förkörsrätter i samhället som idag. Friskolor blir elitskolor på vissa platser. Där "platsar" bara de som har MVG. Sjukhus har nu byggts som ska ge företräde till dem som har pengar och kan betala fullt pris. Statistik visar också att klyftorna ökar även mellan mäns och kvinnors löner. Vårt land drivs till att likna USA. I USA finns världens mest framgångsrika människor när det gäller utbildning, ekonomi, förmögenheter och ägande. I USA finns också 50 miljoner människor som inte har råd att betala sina trygghetsförsäkringar. De har ingen lättillgänglig sjukvård som tar emot dem när de blir sjuka eftersom de inte kan betala för sig. I Sverige har vi inte behövt ta privata försäkringar. Alla har haft grundtrygghet genom gemensam beskattning för bra utbildning, sjukvård och äldreomsorg.

I Stockholms storstadsområde bor de välbärgade i speciella kommuner och områden. Dessa områden tar inte emot invandrare. Kommuner som får flest flyktingar är Malmö, Göteborg, Södertälje och Botkyrka. Flyktingar buntas ihop i lägenheter där 14- 18 personer ibland bor i två eller tre rum och kök. Vi behöver invandring till vårt land om vi ska klara framtidens behov av arbetskraft men orättvisorna i flyktingmottagningarna är uppenbara. De som kommit till Sverige får ibland leva under ovärdiga boendeförhållanden.

Guldregnet i Sverige faller över de stora nationella företagen. Vissa nybildade företag köper till reapris skolor och driver dem i vinstsyfte. Skolföretagen hade vinster på över 150 miljoner kr på ett år enligt en nyligen gjord undersökning. Äldreomsorgen säljs ut till multinationella och nationella företag. De kan inte påverkas demokratiskt som små kommunala enheter har kunnat göras till dags datum. De nya skol- och äldreomsorgsstorföretagen delar ut en del av vinsterna till sina ägare. Arbetares och tjänstemäns skatter som var avsedda att ge högsta möjliga utbildnings- och äldreomsorgskvalitet hamnar till en del i kapitalägarnas fickor. Kvaliteten i skolorna har inte förbättrats på grund av systemskiftet. Försämringar har inte heller märkts. Ändringarna genomförs på grund av politiskt ideologitänkande.

Guldregnet faller ojämnt. Vi har mycket att göra för att vår värld skall bli tillfredsställande att leva i - för alla. En av världens rikaste män, George Soros och en av Sveriges rikaste, Percy Barnevik, har efter pensioneringen tagit som sina uppgifter att förbättra för dem som har det svårt. Lovvärda initiativ är det, men folk behöver inte bli rika. Rika människor är inte lyckligare än andra. De, som har gott ställt kan förstås äta sig mätta varje dag. De riktigt fattiga ute i världen kan aldrig äta sig mätta. Många av dem svälter istället ihjäl.

Det jag skriver här är inte partipolitiska inlägg. Inläggen är beskrivningar av en del av verkligheten. Efter att ha läst denna krönika och kompletterat med annan text och andra tal kan ni läsare ta ställning till hur ni vill ha det i vårt land. Alla partier som haft ledningsansvar under de senaste åren har medverkat i förändringen jag beskrivit.

Vi lever i en fantastisk värld. Naturen, djuren, stjärnhimlen, solen, skymningen, och gryningen ger oss skönhetsupplevelser varje dag. Många ser inte skönheten. Andra kan inte se den på grund av att de är förblindade av jakten på mer ägodelar, mer prylar, Mer. Mer. Mer. En dag tar livet slut och ägodelarna delas upp på andra. Det vi får ta med oss är ingenting värt i dödens slutna rum. Vi kom till världen utan att ha något med oss. Vi lämnar den som vi är - en kropp och något som vi kallar själ. Själen vet vi inget om. Många tror mycket om vad som händer med själen. Andra säger att när vi gått bort är allt borta. Hur det är lämnar jag åt läsaren att fundera över. Ingen mänsklig gestalt har återvänt och berättat för oss hur det är när livet är slut. Jag läste i Aftonbladet om Döda stjärnans galax. Den kommer från ett enormt svart hål som vi inte vet mycket om. Döda Stjärnans galax kan förinta ett helt stjärnsystem men, som väl är, ligger Galaxen 13,2 miljarder biljoner kilometer från oss. Vi är en del av något så ofantligt stort att vi inte kan fatta hur stort det är. Inte eller kan vi påverka det som händer därute i oändligheten.

I Aftonbladet läste jag också om Ghulan. Hon är elva år och har haft som mål att utbilda sig genom skolan. Ghulan är flicka. Hon såldes av föräldrarna till en äldre man. Hon ska gifta sig med honom. Familjen behövde pengar. Detta hände i Afghanistan. Kan det hända i Sverige? Enligt våra lagar är försäljning av flickor på alla sätt förbjudet. Varje kvinna och man har fötts till den här världen med rätt att utvecklas till människa. Alla böcker och lagar som förhindrar flickors och pojkars utveckling till fria individer strider mot Livets Stora Lag. Varje fritt tänkande individ skall, i mitt tycke, för alltid värna denna rätt och kämpa för den var än orättfärdiga händelser dyker upp. Ghulan, 11 år, är inte den enda flicka som blivit såld. Det finns en del att tänka på inför det nya året 2008. Knut K

Kåseri Nr 49

Onödig smärta orsakad av försumlighet

Jag har under många år tränat mina barnbarn Ludvig och Patrik i fotbollens teknik. En kamrat till dem Kim Nylund har ofta varit med på träningarna. Alla tre killarna har anlag för fotbollens trevliga spel. Kim har haft en härlig dribblingsförmåga. Ludvig bra tillslag på bollen. Patrik har varit tänkande August med ett extra spelsinne. Alla tre har fin teknik. Kim och Ludvig fyllde 18 år under 2007. Patrik blev nyligen 17 år. Kim och Ludvig har tillsammans med några kamrater också träffats i och efter skolan. Ludvig har tagit körkort vilket har gett killarna större frihet att "åka på bio" och andra nöjesarrangemang.

Dagen före nyårsafton träffades kamraterna och planerade nyårsafton som de skulle fira i en speciell lokal där bara inbjudna kamrater fick delta. Snöslasket vräkte ner och gjorde körbanorna hala. När pojkarna skiljts gick Kim mot sitt hem. Han gick på trottoaren och tänkte på morgondagens fest och hur kul det skulle bli att vaka in det nya året med både tjej- och killkompisar. När Kim tittar neråt vägen ser han en bil i hög fart komma i riktning mot honom. Kim går på trottoaren så han reagerar inte på annat sätt än att han ser bilen komma i hög fart. I en skarp kurva får bilföraren sladd. Bilen kanar mot Kim. Kim försöker hoppa undan men träffas av bilens bakdel och kastas utför en slänt. Bilen följer efter utför slänten och passerar Kim. Kim slår i med hela kroppen och även huvudet. Han känner en väldig smärta i höger lår och arm som träffas av bilen.

Bilföraren klarar sig. En civilpolispatrull som finns i närheten ringer efter ambulans som senare för Kim till Karolinska sjukhuset. Kim är hela tiden vid medvetande. Läkarundersökningen visar att ett lårben brutits. Han har också ont i höger arm, magen och huvudet. Lårbenet spikas men såret efter operationen kan på grund av svullnad inte sys ihop direkt. Kim får en oerhörd värk. Noggrann undersökning visar att han inte har några inre skador och att han klarat huvudet från hjärnskakning. Kim hade tur att bilen inte följde efter dit Kim kastades i vägslänten. Om så skett hade han krossats av bilens tyngd. Nära var det. Bilen stannade bara någon meter från Kims nedfallsplats.

Ännu en gång förorsakar försumlighet i trafiken onödigt lidande. Det går inte att skylla på att det var halt. När en bilförare kör för fort i halka är det bilföraren som är ansvarig för olyckan. Inte halkan. I vårt land finns i dag ett "strunta i lagar beteende". Detta fanns även i den för ett år sedan tillsatta regeringen där somliga inte betalat TV-avgift, andra har anlitat svart arbetskraft. Någon hade byggt om egna villan utan tillstånd m.m. I dag i Stockholm köper välbärgade personer bilar som de skriver över på s k "målvakter" vilka saknar både ekonomi och körkort. De välbärgade kör i stan och noteras för trängselavgifter och parkeringsböter. Avgifter debiteras "målvakterna" som inte har pengar att betala de välbärgades avgifter och böter med. När bilen skall tas i mät har den sålts till nästa "målvakt". Kronofogden kan inget göra. Laglösheten har fått ett nytt smutsigt ansikte att visa upp.

Jag är dagligen ute och kör i trafiken och ser att de som följer hastighetsbestämmelserna snart är i minoritet. Motorjournalister och andra vill inte erkänna att laglösheten är så stor inom trafiken som den faktiskt är. Fäder, som i många år kört bil utan att följa hastighetsbestämmelser får med tiden barn som tar körkort. De gör ofta som fäderna, kör för fort. Nästan 600 människor dog i trafiken under 2007. Hur många som blev skadade som Kim vet jag inte men det är säkert minst dubbelt så många. Alla som struntar i hastighetsbestämmelser är medskyldiga på grund av att de drar upp farten på vägarna. Detta gör att folk som inte är vana eller kanske olämpliga som bilförare luras upp i hastigheter de inte har skicklighet nog att klara av. 20.000 drogpåverkade medborgare kör bil på vägarna varje dag i vårt land. Dessa hänsynslösa individer är dödsrisker för sig själva - och för andra på vägarna.

Här är några andra laglösheter i vårt land: Vi vet att den organiserade brottsligheten, som har förgreningar ut i världen, ökar i vårt land. Vi har fått veta om fusk med arbetslöshetskassa, sjukpenning och vård av sjukt barn. Vi har nyligen läst om att varor för miljarder stjäls från affärer. Vi har hört om kött som packas om och hur invandare betalas svarta svältlöner när de städat hamburgerkedjornas försäljningsställen. Om vi lägger till rånen, misshandeln av och med ungdomar, de rika direktörernas ombyggda lägenheter med företagspengar, byggnadsföretagens svarta löner till utsatta människor är det kanske inte konstigt att vi inte kan hitta folk till en regering som är laglydiga nog för sitt ämbete. Du stolta svenska land ansågs en gång i tiden vara de ärliga människornas rike. Hur mår du i dag du mitt fosterland Moder Svea?

Den härlige, trivsamma killen Kim Nylund ligger i dag helt i onödan på sjukhus med värk i sitt spikade lårben. Han får en lång tid vänta på att få spela fotboll igen. Men det viktigaste för Kim var och är att han lever. Han var nära att bli en i statistiken för omkomna. I min ungdom slog jag runt med min fars bil i en kurva. Det var inte kurvans fel. Det var mitt. Vi var fem i bilen Alla klarade sig med bara små sår i huvuden och på knän. Jag körde för fort. Utan anledning. Vi vet att antalet dödsolyckor minskar om farten på vägarna minskar. Vi vet att halka kräver mycket lägre hastigheter om vi ska undvika olyckor. Varför kör vi inte bil som vi vet att vi borde köra bil. Om alla gjorde det skulle färre människor dö i trafiken år 2008. Knut K

Kåseri Nr 48

decem md_wht1 Julnatt med poker och Ribersmat på polisstationen Prästgatan 6 i Motala

Lyssna till Silent Night med Elvis Presely !

En kort julkulturhistoria

tomte med_slade Polisstationen i Motala låg under min polistid på Prästgatan 6. Den adressen var min andra fasta punkt i livet. Mitt hem på Patrullgatan 5 var nummer ett. IFK Motalas idrottsplats var nummer tre. Jag var tränare och fotbollsspelare i IFK.

Jag minns en jul när jag på julaftonens förmiddag fotpatrullerade i uniform i centrum av Motala. Torget var fullt av folk. Lotter såldes i olika stånd. Julgranar var till salu. Lions bjöd på glögg och samlade in pengar. De sålde också korv. På ett lastbilsflak satt några tomtar och spelade julmusik. Så gott det gick i kylan. Dragspelet hördes över hela torget och skapade julstämning. Vi hade tio grader kallt och ett tjockt snötäcke. Inte på torget. Där var snön bortskrapad. Jag träffade fotbollskamraterna i IFK, Lennart "Sigge", Leif "Pantus" och Peter Harju. De sålde lotter i IFK Motalas lotteristånd. Vi pratade fotboll en stund. Vi skulle som vanligt träna fotboll juldagen klockan tio. - Det kommer att va kallt i morgon, sa "Pantus". - Ja, men vi kör ändå, fyllde "Sigge" i. Peter log på sitt karakteristiska sätt. De tre var härliga killar i ett fint kamratlag. De flesta idrottsintresserade i Motala tyckte att vi i IFK inte var riktigt kloka som tränade fotboll ute på vintern. Vi var kloka. Vi hade trevligt. Vi lyfte laget, blev skickligare fotbollspelare och fick allt bättre kondition Att IFK var ett fint kamratlag berodde också på klubbens ordförande Elis "Kinka" Lorin. Elis var en mycket skicklig ledare. . Jag patrullerade vidare och mötte Motalas bäste fotbollspelare genom tiderna Gösta Löfgren med fru Maj. De gick tvärs över torget från Kungsgatan till Prästgatan. Thore Pettersson Motalas färgstarke politiker mötte jag också och kommunalrådet Assar Bergqvist som var delaktig i att jag fick jobb på polisen innan jag flyttade till Motala för att spela fotboll med MAIF. Jag hälsade på dem genom att göra honnör. De log tillbaka. Assar skällde på skoj ut mej en gång för att jag slutat i MAIF och gått över till IFK. Han var ordförande i polisnämnden och politiskt ansvarig för den kommunala polisen. Vi poliser bjöds varje år av Stadshotellet och Motala kommun på kräftskiva på Statt. Assar var värd. Han sjöng då för oss med sin vackra röst. Vid ölschappet på Kungsgatan såg jag några som berusat sig lite över det normala. Inget bråk dock. Jag gick därför inte dit utan patrullerade upp till och förbi busscentralen på Drottninggatan, runt "SkoNockes" till vänster på Medevigatan, svängde därefter in på Kungsgatan igen och fortsatte den tillbaka till torget. Hela torget var nu fyllt av vinterklädda människor. När jag gick mot schappet såg jag att en lång man viftade med armarna och var arg. Jag kände igen honom som en av stadens "alkisar". Han kallades "Lången" (Fingerat namn) Jag frågade: - Vad händer här? "Lången" bråkade därinne. Jag fick ta ut honom. Nu ska han ge mej stryk, svarade ordningsvakten som var dörrvakt och "utkastare". - Jag skulle köpa en öl men fick inte för henne därinne. Hon sa att jag va full. Inte tycker konstapeln att jag är full, undrade "Lången". - Direkt nykter är du ju inte, svarade jag. - Jag har ringt till polisstationen att han måste bort härifrån, sa ordningsvakten. - Sluta bråka "Lången" och följ med mej, bad jag milt. - Jag följer inte med dej snutdjävel. Jag ska ge den där grisen stryk sa "Lången". När han sagt det klippte han till ordningsvakten med höger hand. Slaget tog på axeln och gjorde säkert inte ont. Jag förstod att jag måste ta "Lången" med mej och tog honom i armen. Han försökte slå mej med andra handen. Jag bytte tag och höll honom om magen bakifrån och bar honom framåt. Han viftade med armarna och fick tag i en flggstång. När jag fått loss hans händer låste jag båda armarna på honom och bar honom framför mej till Prästgatan. Folk stod på parad där jag gick svajande fram. När jag gick över Prästgatan fick jag applåder. Två kollegor kom ut på gatan och tog över. Trots kylan var jag svettig. Inte konstigt. Jag hade burit "Lången" nästan 100 meter innan jag fick hjälp.

Julafton hos polisen då var verkligen julafton. Varje år fick vi pengar av godsägaren Göran Ribers för att köpa julmat till oss som tjänstgjorde. Det var skinka, bröd, sill, ost, julmust. Av affärsfolk och föreningar fick vi blommor fruktkorgar, kaffe och kaffebröd, tårtor, dadlar, fikon, apelsiner, vindruvor. Ja det var verkligen julafton. Enligt överenskommelse behövde vi över jul bara tjänstgöra fyra timmar av våra åtta timmarspass på stationen. De övriga fyra timmarna hade vi jourtjänst i hemmen. Jag hade den där julafton bytt till mej ett extra pass från 23:00 julafton - till 07:00 på juldagen för att få ledigt resten av julen. Julaftonsnatten jag berättar om tjänstgjorde Hasse Månsson, Harry Runelöf och jag. Bertil Karlsson och Åke Birger Karlsson som slutade klockan 23 stannade kvar en stund. Vi spelade poängpoker. Så här kan jag beskriva natten: "Vi spelade poängpoker Hasse Månsson och jag. Bertil Karlsson var med liksom Runelöf och ÅB. Det var julnatten. Vi hade ingen patrull. Bara vakttjänstgöring. Utanför polisstationen snodde snön runt med den nyfallande snön. Folket i Motala klädde ut sej till tomtar och drack julglögg. Vi åt skinka, vindruvor och apelsiner, dadlar och choklad. Allt i stan var lugnt och tyst. Även telefonerna hade tagit julledigt. Månsson vann på poker och Bertil Karlsson. Vi andra förlorade -inte mer än några kronor. Vi spelade poker tills julottan började. Då gick vi hem och sov. God jul till alla i Motala önskar Knut K Knut K

Kåseri Nr 47

Ett tal om civilisationen

Jag är inbjuden till en förening att hålla ett tal om civilisationen. Jag inleder med följande tillbakablick: En människa står i sin grotta. Håller en stenklubba i handen. Tänker: - Hur kan jag förändra min klubba? En människa står vid sin hydda. Håller en yxa i handen. Tänker: - Hur kan jag vässa min yxa? Alfred Nobel spränger sitt laboratorie i luften och säger: - Jag har uppfunnit dynamiten. En människa kommer ut från sin stuga. Håller en bössa i handen. Går för att jaga i skogen. Missar ett rådjur och skriker i ilskan: - Var kan jag köpa en bössa med "studs"? En president står i Vita Huset. Håller en bomb i handen. Presidenten tänker: - Hur kan jag öka dess sprängkraft? Presidenten talar till kongressen. Håller en atombomb i famnen. Ser ut över salen och säger: - I Japan ska jag prova dess dödskraft? Åren går. Presidenten står vid ett vägskäl och frågar sig själv: - Vem mer ska vi hota med döden?

Makthavare i väst beslöt att kommunismen skulle stoppas i Vietnam. Jag frågar: - Hur många barn och kvinnor brändes ihjäl av napalm i jakten på kommunister? Vem hade rätt att straffa barnen till lidande och död? Var verkligen barnen kommunister? Diktatorn Saddam Hussein skulle bort i Irak. Jag frågar: - Hur många oskyldiga har dödats i kriget? Många har flytt från sitt land? Fundamentalister ur islam straffade västvärldens otrogna. Jag undrar: - Hur många mördades av islamterroristerna på tunnelbanorna i Madrid och London? Hur många människor brann upp eller krossades när de på morgonen den 11: te september fanns på sina arbetsplatser på Manhattan i New York?

Människan stod vid sin grotta. Höll en klubba i handen. Nu har hon jordklotets öde i sin hand. Hon säger: - Jag kan spränga Jorden till grus och små vattendroppar i rymden. Jag vill inte det men jag kan. Vapnen har blivit ett hot - också mot mig själv.

Vid ett världsomspännande möte bestämde de stora länderna att världens brunnar skulle öka i antal. Nästan alla jordmedborgare skulle på några år få tillgång till vatten. Pengarna till brunnarna sinade. De stora resurserna gick till vapentillverkning och krig. Jag frågar: - Hur många törstar och svälter ihjäl i onödan i de fattiga länderna?

Mahatma Ghandhi, Martin Luther King och Nelson Mandela har sagt: - Vapen- och våldsutvecklingen har passerat maktmänniskornas förstånd. Det var kanske inte så svårt. Svårare blir att få människor att förstå hur världen kan se ut om verkligt civiliserade människor utvecklar civilisationen med mänsklighet och förstånd. Inte med girighet och oförstånd.

Kära publik. Jag undrar: - Vad är det de kämpar om de där som startar krig? Är det för att de vill ha makt över naturtillgångarna i världen? Eller är det världsherraväldet som lockar? - Vad är det som gör att butiker i ICA Maxi tagit kött som sista datumet gått ut på och malt ner till köttfärs och sålt som färskt? Är det girighet som gör att kunderna inte bara luras på datum. De riskerar också att bli magsjuka? - Vad var det som gjorde att hamburgerkedjorna i vårt land anlitade företag som anställde människor i slavliknade förhållanden med olagliga arbetstider och löner? Var det girigheten som var generatorn? Hamburgerkedjorna tjänade pengar på billig städhjälp. "Slavarna" hade ett "helvete" på sina nattskift. De fick inte leva värdiga liv i vårt rika land. Det är tur att vi har SVT. De kommersiella kanalerna granskar inte och sänder kritiska program om de företag som finansierar TV-bolagens sändningar. Det gamla talesättet: "Man hugger inte av den gren man sitter på," gäller säkert i detta avseende. Tack för att "fria" SVT finns.

Västvärlden har aldrig haft bättre ekonomiska förutsättningar att förändra världen mot en mer civiliserad riktning än i dag. Det är makthavarnas vilja att förändra kursen mot en fredligare och jämlikare värld som saknas. Vi vet att klimatförändringarna på vårt klot oroar dem som verkligen vet. Den oron har funnits länge men politiker har inte lyssnat. I jämförelse med många andra länder har vårt lands ekonomiska utveckling varit enorm. Vi har inte som i USA 50 miljoner människor som inte har råd att teckna sjukförsäkring. Vi har fått höra att det inte går att bli rik i Sverige på grund av höga skatter. Nu vet vi att en procent av vår befolkning äger över fyrtio procent av våra samlade förmögenheter enligt en undersökning. Vi har till och med passerat det kapitalistiska landet USA i den jämförelsen. Vem var det som sa att folk inte kan bli förmögna i Sverige? Jag började tala om människan som i sin grotta höll en klubba i handen. Vi har snabbt gått igenom världens sätt att utveckla vapen, rusta för krig och mörda varandra. Vi tog en titt på ICA och hamburgerkedjornas mindre civiliserade uppträdanden i vårt fredliga land.

Jag ska stanna där med min inledning och lämna ordet fritt. Vi har en del att samtala om. Vi vet var vi står. Nu ska vi bestämma vart vi ska gå i framtiden men vi tar väl en kaffepaus först. Tack för mej så länge. Knut K

Kåseri Nr 46

Narren berättar på Narrens teater.

Jag köpte biljett och satte mej ganska långt fram på NARRENS TEATER. Jag ville se Narren framträda på nära håll. Hon, det var en hon, kom in på scenen klädd i en elegant mörkblå kostym. På huvudet hade hon en blåvit hatt med band under hakan. Hon hade en vit och en blå handske. En sko var blå. Den andra vit. Scenen belystes av ett mystiskt ljus som jag inte kan beskriva. Skön, mjuk musik fyllde lokalen. Narren rörde sig elegant på scenen utan att säga något. Hennes rörelser var en dans utan att stegen verkade intränade. Stegen utvecklades som om hon hittade på dem just som hon tog dem. Musiken tystnar. Ljuset koncentreras på Narren. Hon säger: "Det sägs att universum kom till genom en fruktansvärd smäll. Det kan jag tro Men vad fanns innan smällen kom. Vad fanns att smälla i? Och vad var det som small." När sista ordet sagts fortsätter hon sin sköna dans. Ljuset slocknar utom mystiska ljus från de blåvita skorna, handskarna och hatten. Musiken är häftigare nu. Jag tänkte på vad hon sagt: "Vad fanns det att smälla i och vad var det som small?" Ja, vad var det som small. De frågorna hon ställer har följt mej hela livet. Jag har läst det mesta jag kommit över för att få ett svar. "Vad fanns innan smällen kom?" Vi kan mycket vi människor men det kan vi inte förklara. Om någon av er kära läsare har några bra svar lämna dem till min E-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Åter till Narren. Hon står nu helt stilla, mitt på scenen. Ljuset är koncentrerat på henne. Allt tystnar. Narren talar till oss mycket sakta och med gester: "Värmen stiger på vår jord. Öknar breder ut sig. Skördar torkar bort. Människor svälter ihjäl. Folk flyr från länder där ingen kan bo. En ny folkvandring kommer att ske." Narren gör en paus för att låta oss tänka på vad hon sagt. Ljud från rinnande vatten hör vi. Det övergår till ett kraftigt brus. Människoskrik hörs. Narren fortsätter: "Jag hörde Al Gore på film säga: Isen smälter från pol till pol. Vattnet stiger. Havet kommer att dränka land och hus. Hon tystnar. Allt på scenen tystnar. Ljus bara på Narren. Jag försöker fundera ut vad hon ska säga. Men kan inte få tankarna på något annat än det hon sagt: "Isen smälter från pol till pol. Öknarna breder ut sig." Narren sträcker sina händer med de blåvita handskarna mot oss i publiken och säger med en mjukare röst: Kära publik. Om detta sker. Vad trångt det ska bli i fjällen Bäst vi tingar en ståplats på hällen." Först var vi i publiken helt tysta. Överraskade. Vad sa hon? Narren hade vaggat in oss i en tät stämning. Hennes ord om att det blir trångt i fjällen förlöste oss. Vi började skratta och även applådera. Hon bugar sig och tackar för applåderna. Därefter fortsätter hon dansen - på händer. Musiken som spelas är eggande. Ljuset på scenen gör mej upprymd. Narren stannar längst ut på scenkanten. Hon ställer sig på en hand och håller upp den andra blåvitklädda handen för att skärma av ljuset. Narren frågar och berättar: Enligt FN-organet UNDP är vi illa ute. Det tar tio år att vända klimatvärmningen. De fattigaste delarna av världen drabbas värst av våra utsläpp. De rika vinner. De fattigaste försvinner. Är det så vi i väst vill ha det? Narren gör en volt på sitt eleganta sätt, kommer på fötter och säger till oss i publiken: "Vi måste komma loss från det som stänger oss inne. Uppbundna i vardagens bestyr kan vi inte fantisera. Inbundna av påtvingade tankar kan fritankar inte existera. Spräng bojor och kedjor. Bryt vaneskalen. Släpp loss. Ge fri - Tankar och fantasi. Narren placerar sig åter längst ut på scenkanten. Hon tar av sig hatten och säger: " Girighet hos makthavare har fört oss till katastrofens yttersta kant. Du människa måste nu säga ifrån. Vårt universum kom till genom en fruktansvärd smäll. Vår jord får inte sluta som ett glödhett "Hell". På bilder på scenen utvecklas en häftig brand. Vårt klot brinner upp. Branden slocknar efterhand och övergår i vackra sommarmotiv med glada människor. Narren gör bakåtvolter ut från scenen. Jag går ut från teatern och känner mej fri och glad. Vi kan rädda vår jord om vi släpper loss de goda krafterna i världen. Kanske var det det Narren ville berätta. Knut K

Kåseri Nr 45 Jag minns en helg i Motala.

Ofta när jag talar med folk om min polistid får jag höra att det är mycket svårare att vara polis i dag än det var på "min" tid. Jag håller med om att polisjobbet är annorlunda i dag. Jag kan även förstå att folk tycker att det är farligare nu men att det är svårare håller jag inte med om. Polisyrket har alltid varit svårt och kommer alltid att vara svårt. Det är ett av de mest oförutsägbara yrken som finns. När jag vid tjänstgöringspassens början tog på mej uniformen med pistol i kopplet hade jag inte en aning om vad jag skulle få vara med om.

Jag minns en helg i Motala. Jag tjänstgjorde från 07:00-15:00 i ordinarie pass samt extra från 20:00 till 01:00 i Folkets Park vid Duvedal. Min tjänst på förmiddagen var bilpatrull. Det innebar att vi cirklade runt i stan med den polisbil som hade radioanropet SGR 5. Bilförare den dagen jag ska berätta om är Bertil Karlsson. Bertil är lugn till sinnes, ganska kraftig och äldre än jag. Dagen är en skön sommarlördag. Solen skiner. Bertil kör en tur neråt Vätterpromenden. Solen glittrar i vattnet. Han kör via Hyddmarken ut till Råssnäs. Där är hela viken fylld av optimistjollar. Seglingen är stor i Motala. Jollarna håller till inne i viken. De större segelbåtarna kan dra ut på den stora, vida, häftiga Vättern. Bertil vänder vid Råssnäsplanen och kör tillbaka. Jag ser mitt hem på Patrullgatan 5 när vi kör förbi Råssnäsbadet. I slutet av Biskopsvägen får vi anrop från förste polisassistenten Gösta Krook. Jag svarar: -SGR 5 på Biskopsvägen, tvåan kom. - En dam ringde och sa att hon inte sett sin son Sven på några dagar. Han är deprimerad efter en kärleksaffär. Sven bor på Slinggatan 7. Kan ni åka dit och se om han är hemma. - Vi kör. Klart slut. Bertil ökar farten. Slingatan ligger i en annan del av stan. När vi kommer till den sökta personens lägenhet är dörren låst. Ingen öppnar. Jag hämtar verktyg i bilen. Med dem går det att ta bort sprintarna i dörrens fästen. Efter en stund ställer vi undan dörren och går in. Stanken är fruktansvärd. I hallen finns ingen människa. Inte heller i köket. Där ligger tallrikar med matrester på, tomma brännvinsflaskor och dricksglas med skvättar av sprit i. Spritdoften känner jag när jag luktar i ett glas. En dörr till nästa rum är stängd. Vi öppnar och går in. Där hänger mannen. Han är död sedan länge. Dödens tecken visar det. Vi tar telefonen och ringer till polisstationen och berättar för fpa Krook vad vi funnit. Jourhavande på kriminalen Ingvar Andersson finns på polisstationen. Han åker direkt till oss. Vi måste få utrett att självmodet är ett självmord och inte ett mord. Jag hittar ett brev på ett bord. Där står: "Jag orkar inte leva längre. Allt jag har att leva för har tagits ifrån mej. Svenne." Vi hittar inga spår av strid eller något som gör att mord kan misstänkas. När Ingvar kommer till platsen skär jag av repet som den döde hängt sig i med en kökskniv. Vi lägger mannen på golvet. Senare för vi kroppen till Heliga Korsets kapell i en svart släpkärra. Vi åker hem till modern och berättar vad som hänt. Vi måste också få veta om det finns fler anhöriga som ska underrättas. Allra värst är mötet med den dödes mor. Hon säger: - Svenne har aldrig sagt något om att ta livet av sig. Han har varit deprimerad på grund av att han skilts sig från sin fru men inte antytt någon gång att han skulle ta livet av sig. Jag kanske hade kunnat tala honom tillrätta, säger hon och gråter. - Den som bestämt sig för att ta livet av sig är inte lätt att tala till rätta, svarar Bertil. Vi lämnar den mycket sorgsna modern och kör till polisstationen. Efter passet åker jag hem till Patrullgatan, vilar en stund och äter god mat. Bilderna av den döde mannen och den sorgsna modern går som en film i min hjärna. Jag berättar inget hemma. Jag vill inte lägga tyngder på dem jag har i mitt hem.

På kvällen tjänstgör jag i Folkets Park vid Duvedal. Där är fest och dans. Jag står vid ingången. Ungdomar kommer, löser biljetter, går in. De kommer för en dans, en tjej, en kavaljer, en kopp kaffe med dopp. Allting är utomhus denna sommarkväll. Kanske vinner några ungdomar choklad på hjulet som går runt, runt, och aldrig stannar där jag sätter min "päng". Somliga skjuter luftgevär. Andra tar lotter eller kastar pil. Jag ser vinglande steg ibland. När den vinglande ser mej i polisuniform rätas gången upp. Berusade ska inte släppas in i Parken men vem vill hindra ungdomar från att få komma in och ha roligt. Inte jag.

Den här kvällen är en sån där sommarkväll när luften är ljum och skön. En kväll som bara finns i vår Park, i vår stad, i vårt land. När tjänstgöringen är slut tar jag på polisstationen Prästgatan 6 av mej uniformen. Civil åker jag cykel hem till Råssnäs. I den ljumma sommarnatten minns jag den döde mannen från förmiddagen och hans sorgsna mor. Han hade skrivit att allt tagits ifrån honom. Jag tänker att så borde det inte vara. För Någon. Varje människa ska vara en vän och ha - många vänner. Önska går bra men tyvärr är verkligheten en annan. Verkligheten drabbar poliser dagligen. Polisen har sitt pass på skiljelinjen mellan det goda, det trygga det säkra och det onda, det otrygga och det osäkra. Samtidigt vet varje polis att de som anses vara onda människor inte alltid är så onda som många gör dem till och att de goda inte alltid är så goda som många tror. Med hälsning Knutte K (Namnet Svenne och Slinggatan 7 är fingerade)

Kåseri Nr 44 Ett kort novellkåseri

Då är inte läget så dåligt i alla fall

Fritz Andersson har fyllt 80 år. Han bor på Motala Väster i en lägenhet på två rum och kök. Där har han bott i hela sitt vuxna liv. Han bor ensam. Fritz fru dog för några år sedan. Det vill säga, han bor inte ensam. Fritz har hund. Eller om det är hunden som har Fritz. De båda syns varje dag på promenader i bostadsområdet. Hunden heter Lady. De sover tillsammans i dubbelsängen. Äter alla mål tillsammans och som sagt går alla promenader tillsammans. Det är inte fel att skriva att de delar sina liv med varandra. Fritz har tre barn som också har barn och barnbarn men de bor ganska långt från Motala. Barnen ringer ibland. Ibland träffas också Fritz och barnen och deras familjer, mest på sommaren. I semestertider. Men barnen har mycket att göra. Och barnbarnen har datorer och spel och TV. Alla är snälla mot varandra när familjerna träffas. De är mest snälla mot Fritz. Han är ju gammal. Tror de. Fritz har ont i benen. Fötterna domnar. Men hjärnan domnar inte. Han har sällan ont i huvudet. Kanske är det för att han håller sin hjärna i gång med att läsa böcker och lösa korsord. Tidningar läser han på sin dator med bredband. Ja. Fritz äger faktiskt en dator. -Har du dator morfar? frågade barnbarnen i somras. Kan du sköta den? - Vem har lärt dej datorn farfar? Undrade ett annat barnbarn.

Fritz gick en datorkurs på ABF. Han förstår nu det han behöver förstå. Det han inte behöver förstå behöver han inte i sin dagliga gärning. Hunden Lady ligger om förmiddagarna i en korg intill Fritz ben när Fritz sitter vid datorn. Fritz gör som Wilhelm Moberg. Han jobbar på morgnarna. Men först går Lady och han morgonpromenaden i Råssnäs strax efter sex. Därefter startas datorn. Klockan tolv äter Lady och han lunch. Därefter gör de andra saker, läser böcker, tittar på TV, går och handlar, vilar och tänker på världen de lever i. En dörr ut i världen är E-posten. Fritz har några vänner som har dator och E-post. Nyligen berättade han för en av vännerna om sin ungdoms folkhögskola. Som avslutning skrev han: - Från vilken skola och ur vilken klass har våldet, hatet och girigheten utvecklats. Jag känner inte igen det från min skoltid.

Fritz vän Gunnar svarade genom sin E-post: - Jag har tänkt om jag skulle få chansen att börja om och uppleva samma liv igen skulle jag inte ta den. Det vore meningslöst. Inte för att jag haft ett dåligt liv. Tvärtom kan man inte begära mera av livet. Bara en sån sak som att jag aldrig varit allvarligt sjuk. Men nu får det räcka med det som finns kvar.

Fritz funderar över det Gunnar skrivit. De är ungefär jämnåriga och har alltså levt i samma tidsålder med krig och utveckling. Ekonomiskt har de det bra både Gunnar och Fritz men livet därute har rusat i väg och blivit rikt för många, girigt för andra, våldsbenäget i visa ungdomsgrupper och med grova rån i nybildade kriminella maffiaorganisationer. Fritz läser vidare i Gunnars E-post: - I dag på Allhelgonadagen påbörjade jag ett brev till en vän som inte har E-post. Jag avbröt för att åka till kyrkogården. Jag skrev: "Här måste jag avbryta men när jag kommer tillbaka från kyrkogården....." Så höll jag upp. Vad var det jag hade skrivit? Kan man sitta och oreflekterat skriva "när jag kommer tillbaka från kyrkogården" som den mest självklara sak vid denna ålder. Då är inte läget så dåligt i alla fall. Fritz konstaterar att "läget" inte är dåligt vare sig för honom själv eller Gunnar. Egentligen har de det väldigt bra men båda saknar sina hustrur. Första tiden efter hustruns död minns Fritz att han kände sig som en halv person. Han hörde ofta sin hustrus röst, drömde att de var tillsammans igen och att hennes goda mat stod färdig på bordet. Maten blir inte färdig nu om han inte själv lagar den. Fritz känner sig inte längre som en halv person men han är ensam människa i lägenheten. Han vore ännu ensammare om han inte hade Lady. Det är Lady som väcker honom med blöta "pussar" på morgnarna. pudelDet är Lady som går till dörren och gnisslar och påminner om promenaden. Det är Lady som gör honom sällskap vid bordet. Lady är en svart dvärgpudel. Hon är pigg och glad trots sin ålder. Lady letar ofta fram tennisbollen till Fritz och leker med honom. Det är Lady som ger liv och rörelse i huset. Nu sover Lady i sin korg. Fritz öppnar datorn för att skriva E-postsvar till Gunnar. Han skriver:

"Jag har några år kvar att leva om jag får vara frisk och ha hälsan. Några år kvar att leva. Jag som nyss var ung och odödlig har bara några år kvar att leva. Det låter otänkbart men är faktiskt sant. Vad skall jag göra? Var ska jag börja? Hur ska jag vara? Vad är livet egentligen? Undrar jag. Hur ska jag veta det? Svarar jag och kommer överens med mej själv om att jag, den tid jag har kvar, ska leva så mycket och bra jag kan. Vad säger du om det Gunnar? Undrar din vän Fritz."

Kortkåserinovellen är nedskriven av Knut K

cyklar-vid-motalaviken _mediumKåseri Nr 43

Utsikt från Teatercaféet(som idag heter Sjöbris)

i aftonrodnadens timme mitten av september 2007.

I förgrunden Iréne Nords cykelskulptur som färdigställdes till Vätternrundans 40-års-jubileum den 17-18/6 2005

Foto: Åke Lindberg

Samtal vid Motalaviken

Vi sitter en kväll på "mitt" gamla kafé i Folkets Hus i Motala. Kaféet hette på "min" tid Teaterkaféet. Den här kvällen i nutiden talar vi om människor och livet. Namnen i kåseriet är fingerade. Anders säger: - Olle, läkare på Motala lasarett, hade lämnat in sin bil på Volvo för lagning. Bilen blev inte färdig i tid. Bilmekanikern kunde inte hitta felet. När läkaren Olle fick beskedet att bilen inte var klar sa han: "Ni måste väl kunna hitta felet. Har ni ingen utbildning

för ert yrke?" "Jovisst", svarade reparatören Nisse, "men det är svårare att vara bilmekaniker än läkare." "Hur menar du då? Frågade läkaren Olle. "Dina patienter kan ju säga var de har ont och så finns det bara två modeller av dem" konstaterade bilreparatören Nisse.

- När de två typmodellerna går på fest kan de vara väldigt olika, säger Bosse. - Hur menar du? Frågar Sissela. - Den ena typmodellen är den som vill gå hem tidigt. Den andra kan hålla på tills festen är slut med att dricka, dansa, prata och skämta. - Och vad är det med det? Undrar Sissela. - Vanligtvis är de två typmodellerna, jag berättar om, gifta med varandra. - Vilken av modellerna är det som vill gå hem och vilken vill vara kvar? Frågar Sissela - Det får du fundera ut själv, svarar Bosse.

- Vi människor föds inte som färdiga produkter. Vi är uppgifter att lösa för oss själva. Det, att lösa våra uppgifter, får vi hålla på med livet ut, säger Ferri. Hon kommer från Iran men har bott i Sverige i många år. - Hur menar du? undrar Sissela. - Filosofen Aristoteles trodde under Antiken att vi människor föds med ett blankt fotopapper i huvudet. Under livet fyller vi det fotopappret med upplevelser. Till slut får vi vår egen livsfilm. Det där med tomt fotopapper är det väl ingen som tror på längre men våra minneskamrar fylls på med det vi lär oss och upplever, fortsätter Ferri. - Jag har läst att en människa kan i hjärnan förvara motsvarande innehållet i tjugo miljoner böcker. Hur många böcker har ni förvarade, undrar Sissela. - Inte tjugo miljoner i alla fall, säger Anders. - Jag tror att våra yrken präglar oss. Många upplever sig som bilreparatörer, läkare, journalister, direktörer, politiker, lärare, poliser, hamburgerförsäljare, städare, konstaterar Bosse. - Människan är i naturen den enda varelse som är medveten om sin existens och borde kunna ta vara på den. "Du är dina val", sa en gång filosofen Sartre. Hur tycker ni att ni valt era liv och livsvägar? Säger och frågar Sissela.

Anders hämtar en kaffekanna. Vi har köpt kaffe med påtår för vi har tänkt sitta en stund. När Anders kommer tillbaka har han också köpt varsin bakelse åt oss. - Du är en sann människovän Anders, säger Ferri. - Vi ska väl fira att vi båda människomodeller kan ha det trevligt och gott tillsammans, svarar Anders. - Det är inte överallt i världen kvinnor och män kan träffas så här otvunget. I många länder får inte kvinnorna lämna sina hem utan att vara inbyltade i schalar och vida svarta kläder. I mitt hemland kan en kvinna bli stenad till döds om hon har ett förhållande med en man som är gift. I vissa länder blir ungdomar dödade av sin egna om de försöker existera i sin rättmätiga frihet, säger Ferri.

Vi blir tysta en stund efter Ferris inlägg. Alla äter sina bakelser. - Existens har jag läst kommer av latinska ex sistens som betyder att framträda. Vi existerar. Vi finns till. Många är hämmade. De törs inte gå ut i livet och kräva sin existens, säger Bosse. - Varför törs inte människor kräva att finnas till och få sin livsfrihet? Undrar Anders. - Somliga känner sig hotade. Det kan vara religiösa hot, politiska hot eller kulturella hot. När det gäller kvinnor är det inte så länge sedan de flesta män i vårt land ansåg att kvinnorna skulle hålla sig hemma vid spisen, laga mat och föda barn. Nu har många av oss kvinnor kommit ut i livet och det är inte utan svårigheter det skett, svarar Sissela. - Jag har svårigheter med det, säger Anders, Jag kan inte laga mat. Det har min hustru alltid gjort. Nu vill hon att jag ska lära mej laga mat och det vill inte jag. Varför ska inte den, som är bäst, göra det hon är bäst på. Om jag ska laga mat får både min fru och jag och barnen sämre mat. Var är det för jämlikhet att straffa barnen så de får äta sämre mat för att inte min fru, som är fantastisk på att laga mat, lagar maten, svarar och frågar Anders. Det blir skratt efter det inlägget. Sissela slickar av sin sked och lägger den varsamt på tallriken. Vi ser att hon tänker på något, Efter en stund säger hon: - Du Anders kan lära dej laga mat om du vill. Viljan är ett grundfundament i våra liv. Människan kan inte förverkliga sig själv och sina talanger utan vilja. Du Anders som är så viljestark inom andra områden har bara att bestämma dej och säga till dej själv. "Jag ska lära mej laga mat." När du gjort det kan du börja med att koka ägg för du kan väl inte ens det. Vi tittar alla på Anders och skrattar för vi vet att Anders inte ens kan koka ägg.

Efter samtalen i kaféet går jag ensam Vätterpromenaden efter Motalaviken och njuter av Motalas skönhet. Den kalla vinden svalkar av mina varma kinder. Knut K

Kåseri Nr 42
Grann står Råssnäsudden

rassnas-2 _medium Grann står Råssnäsudden i höstlig klädedräkt. Björkarnas gula löv lyser som guld i oktobersolen. Den höga höstluften känns sval mot mitt ansikte när jag går stigen efter Vätterns blåa vatten. Tallbar ligger på stigarna och redan fallna löv. Jag stannar längst ut på udden och minns många av mitt livs lyckliga dagar och nätter här i Råssnäs. Jag har stått där jag nu står och sett Vätterns väldiga vågor välla in över stranden och kastat av sej is som lagt sej på vattenytan under en köldperiod. Jag har sett fiskebåtarna styra ut mot den stora sjön för att fånga Vätterns fiskeguld. Jag har på vattenytan i solblänket sett segelbåtar kryssa sig fram i vinden. Jag har stått här varma sommardagar och beundrat den blå Vättervattenspegeln.

Många höst- och vinterkvällar har jag sett månen lysa en gul gata på vattnet. En gata gjord av guld som jag inbjudits att gå på. I min fantasi har jag gått på den guldgatan för att se vad som finns långt där borta - och bortom. Finns paradiset som många talar om? Är gatorna i paradiset av renaste guld - som månljusgatan på Motalaviken? Finns det en Gud som styr och bestämmer? Jag har inte fått några svar på mina fantasipromenader. Men vi har diskuterat de stora frågorna här på Råssnäsudden medan solen gått ner någonstans på andra sidan Västergötland. Vi har suttit här på Udden sena vår- och försommarnätter och sjungit visor till min väns och grannes gitarr. Ragnar "Ragge" Andersson var namnet på vår gitarrist. En annan granne Lasse Larsson sjöng sin favoritmelodi "Drömmen om Elin". Blåsippor och vitsippor log sina vackraste blomsterleenden när de hörde Lasse sjunga. Jag har en dikt jag skrivit som heter Min älskade stad Motala. En vers lyder: Som kristall är ditt Vättern En gnistrande, skimrande sten Som stormig kan ruska sitt vatten Och skrämma varendaste en rassnas-1 _mediumJag minns under min polistid en sommarmorgon. Vättern hade under natten skakat om sitt vatten i en häftig storm. En känd motalabo hade fallit över bord från en båt som under kvällen varit på Sandön. Jag fick telefon från min chef förste polisassistenten Krook att jag skulle gå ner till bryggan i Råssnäs och följa med en båt ut och söka efter den man som fallit i vattnet. Stormen gjorde att jag inte kunde stå på bryggan. Vågorna slog in och blötte allt som kom i deras väg. Vi åkte ut. Båten välvde från sida till sida. Jag var rädd. När vi kom ut på öppna Vättern upptäckte jag något som flöt i vattnet. Det var den saknade. Föraren lade motorbåten intill kroppen. Min poliskollega Bertil Karlsson och jag tog i varsin arm för att lyfta den drunknade upp i båten. Mannen var tung och just när vi lyfte honom kom en häftig våg och ställde båten på kant. Jag såg rakt ner i bråddjupet och tänkte: -Nu drunknar jag! Båtföraren skrek: - Släpp för helvete. Vi släppte mannen och båten la sej rätt igen - Det var nära att vi hamnat i vattnet och drunknat alla tre, sa föraren. Mitt hjärta dunkade och svetten trängde fram trots att stormen kylde oss. Med ett rep kunde vi bogsera kroppen till lugnare och grundare vatten.

Det var nära den gången. I de stora vågorna långt ut på Vättern hade vi inte haft en chans. Flytvästar fanns inte då. En tidig vår kom Håkan Axman till mej och sa: - Vi i korpen har bestämt att göra ett motionsspår på Råssnäsudden. Kan du visa var spåret ska gå? Vi gick ner till Bågskytteklubbens klubbhus. Där började vi vår vandring. Vi följde Råssnäsgärdet mot Torpedverkstan, svängde av mot Pariserviken. Jag föreslog att vi skulle dra spåret genom ett kärr där. Färden gick vidare efter lilla vägen vid Pariserviken, fortsatte efter stranden till FCO-stugorna. Därefter följde vi stigen runt Udden och tillbaka till Bågskyttestugan. Några dagar senare hade Korpen fyllt sand i kärret och gjort färdigt motionsspåret i Råssnäs. Många fötter har sprungit på den stigen sedan dess. Håkan Axman jobbade då på Motala Korporationsförbund. Korpen har gjort mycket bra i Motala genom tiderna.

Många sommarnätter befann jag mej i Pariserviken. Jag såg solen gå ner. Hela viken färgades röd. Vattnet porlade och rann över dem mjuka strandens sand. Trädens rötter liknade trollfigurer i skymningen. I tallarnas kronor susade vinden försiktigt som om den inte ville störa. Grann står Råssnäsudden i höstlig klädedräkt. Björkarnas gula löv lyser som guld i oktobersolen. Med hälsning Knut K (Tack Åke Lindberg för de vackra bilderna från Råssnäs)

Min älskade Motala stad Motala stad, sommarens blad som lyser så skönt för ditt barn Du har dina nattliga stränder, dina svanar och änder Strömmens skval, Göta kanal. Båtar, slussar och fall

När månen sig visar över viken ej vackrare finns att se Den känslan gör ingen besviken som månen över viken kan ge

Som kristall är ditt Vättern En gnistrande, skimrande sten Som stormig kan ruska sitt vatten Och skrämma varendaste en

Kom ut i den härliga natten. Kom tyst och sitt på en sten Lyssna till skvalpande vatten och susande vind i en gren Känn luften - så ren. Andas in. Andas ut Gör lungan din fri från all smuts

Motalabo, gå ut i din stad. Se allt vackert som finns Se Udden när sipporna blommar. Se Vättern när solen går ner Känn doften av skog från Råssnäs stigar. Håll andan när fåglarna ber

Knut K

Kåseri Nr 41 Det kom en bild på IFK från Motala

knuttes-lag _mediumDet kom en bild från Motala. Sänd till mej av Thore Johansson som förr skrev reportage från Motalafotbollen i Östgöten. Det är för mej en kär bild som väcker många minnen. Jag ser det lag som framgångsrikt förde IFK Motala uppåt i seriesystemet. Jag var då spelande tränare i IFK. Jag minns laget på bilden så här: I målet stod Börje "Nässla" Pettersson. Han var till en början lite för lätt i kroppen men med hård träning blev han en mycket bra målvakt. Jag körde alltid specialträning med målvakterna i IFK en halvtimme före ordinarie träning. Ulf Nordqvist, högerback, kom från MAIF till IFK. Uffe var snabb och tuff. Det var inte många som sprang ifrån honom Om ens någon. Vänsterback Beyron Holmertz var äldst i laget. Han hade rutin och var lugn i alla situationer. Beyron kunde med sin vänsterfot passa bollen över hela planen. Högerhalv spelade Peter Harju. Han var teknisk och hade ett härligt tillslag på bollen därför gjorde han ofta mål på skott utanför straffområdet. Centerhalven Leif "Pantus" Adolfsson var en ledargestalt på planen. "Pantus" "tänkte ut" motståndarna och tog bara bollen ifrån dem. Han vikarierade som tränare för mej när jag var borta. Lennart Siward kallad "Sigge" spelade vänsterhalv. Han var teknisk och hade ett kanonskott med sträckt vrist i båda fötterna. "Sigge" gjorde, som Peter Harju, mål från långa håll. Högerytter spelade Bengt "Benga" Samuelsson. Han var liten och snabb och konditionsstark. När vi körde längre löpsträckor sprang han bara ifrån oss. "Benga" rörde knappt marken när han sprang. Han dribblade ofta ner till kortlinjen och passade bollen snett bakåt in till oss i mitten. Vi kunde inte undgå att göra mål på de fina passningarna. Bengt missade inte en träning. Högerinner spelade jag. Inga kommentarer. Centern Hans-Olof "Acka" Eriksson var en mycket stor talang. Jag fick tipps om att se juniorlaget spela. Jag såg "Acka" göra sju mål. Jag tog med honom i min träning. Han kom snabbt med i A-laget trots att han bara var 16 år, Snabb var han, tenisk och finurlig. Tyvärr för IFK flyttade Hans-Olof till Södertälje. Vänsterinner Gösta Westling kom också från MAIF. Kanske var Gösta Motalas snabbaste fotbollsspelare. Jag lyfte många gånger bollen över motståndarnas centerhalvor och trots att centerhalvorna borde ha hunnit först så gjorde de inte det. Gösta var snabbare än alla. Gösta gjorde många mål genom sin snabbhet.

Vänsterytter spelade Thorbjörn "Babben" Lindahl. Han kom som junior till IFK från MAIF. Thorbjörn var en stor talang. Thorbjörn dribblade mycket och tappade ofta bollen. Jag lät honom specialträna dribblingar på Stora planen för att han skulle bli säkrare. Några knorrade och sa, - Varför ska "Babben" träna dribblingar han är ju bäst av oss på det. Jag svarade: - Den som har en specialitet skall utveckla den till max. - Jag trodde vi skulle träna det vi inte är bra på, fick jag till svar. - Det ska vi också, sa jag, men om vi ska bli riktigt bra måste vi träna upp det vi inte är bra på och utveckla till max det vi är särskilt bra på. Vi är alla olika och skall utvecklas olika. Den som till exempel är bra på att skjuta skall utveckla det så mycket det går. Den som är snabb skall nå toppen av sin förmåga i det avseendet. "Babben", är bra på att dribbla. Han skall träna det så mycket att han inte behöver tänka på hur han skall göra i varje moment. När han tänker tar det för lång tid. Motståndarna hinner ta bollen ifrån honom.

Thorbjörn blev så bra att Åtvidaberg tog honom från Motala.

Vi i IFK var det första av lagen i Motala som tränade året runt. Vi spelade tvåmål flera jular fotboll på Råssnäsplanen när vädret tillät det. På söndagarna, under vintern, tränade vi ute med början klockan tio. Efter träningen bastade vi drack kaffe och åt gott hembakat bröd. Vår "året runt träning" hånades av många i de andra klubbarna men hånen klingade av när framgångarna kom. Jag minns många fler härliga IFK: are än de som är med på kortet. Alla medverkade till att göra Idrottsföreningen Kamraterna till en verklig kamratförening. Jag måste nämna några i den skickliga ledartrojkan i IFK. Elis "Kinka" Lorin är en av Motalas genom tiderna bästa ledare. Han ledde arbetet med den nya fobollsplanen. Det arbetet blev mycket lyckat. Elis gav föreningen den stämning som vi alla trivdes i och med. Gunnar Harju var lagledare en tid när jag var tränare. Hans lugn och plikttrogenhet mot föreningen var viktig. Den faste kassören Åke Holmertz såg till att utgifter och inkomster gick ihop. Jag fick en lön för mitt tränaruppdrag. Den lönen hämtade jag hos alltid glade Åke.

Under min inledande tränarperiod var jag polis. Många patrulltimmar har jag pratat fotboll på stan. Sigge, Peter och Pantus och jag funderade ofta över hur vi skulle spela nästa match och hur vi hade vunnit den vi vunnit. Vi vann ofta på den tiden när kortet togs. Jag fick tillhöra ett lag med en fantastisk kamratanda. Den tiden glömmer jag aldrig. Jag bär fortfarande gulduret jag fick när jag slutade i IFK på min arm. Tack Thore för kortet på det fina IFK-laget från Motala. Knut K

Att vara tränare i IFK Motala

Jag var tränare. IFK Motala blev mitt lag Unga förväntansfulla pojkar kom till mina träningar Både vinter och sommar

Tio grader kallt ute. Snön ligger nyfallen och mjuk. Vi joggar på en nyplogad gata Värmer upp, sträcker och tänjer

Toppmössor är nerdragna över öronen Vantar håller värmen om händerna Dubbla strumpor har vi i fotbollsskorna Halsdukar. Tröjor - De är galna, säger folk som ser oss, träna fotboll mitt i vintern

Vi löper för att få kondition Tränar styrka uppför Landsborgsgatan och snabbhet mellan lyktstolparna på gatan vid Skogalund

Till slut delar vi upp, sparkar boll i snön Bollen rullar inte i snön. När vi tacklas omkull får vi snö innanför halsdukar och kragar Snön kyler. När den smält hettar den. Glädje. Skratt.

När träningstimman gått går vi snöiga till omklädningsrummet Isklumpar sitter på vantar och strumpor. Fötterna är kalla När vi tar av strumpor och skor ser vi ibland vita fläckar på tårna.

I bastun tinar vi upp. Fötterna svullnar. Historier berättas. Skratt. Ibland häftiga flabb

Efter duschen dricker vi kaffe och äter hembakat bröd Trivsel sprids i luften. Kamratskapet lyser ur ögonen

När vi går hem känner vi att kropparna tycker om det de har fått vara med om. Det är idrott vi varit med om När den är som bäst.

Knut K

Kåseri Nr 40 Vi lever i olika världar

Jag dricker denna morgon ett glas vatten. Jag är törstig. Då minns jag vad Sveriges skickligaste utrikespolitiker Jan Eliasson sa på bokmässan i Göteborg: - Det är självklart för oss att ha friskt vatten att dricka. Men 1,2 miljarder människor på jorden har inte friskt vatten att tillgå. Jag går till toaletten och hör i mina öron Jan Eliassons röst igen: - 2,2 miljarder människor har inte sanitära faciliteter som toaletter. Att de sanitära faciliteterna är alltför dåliga är en av anledningarna till att flickor inte går i skolan. Det finns ofta bara ett hål i marken där pojkarna kan gå.

vattenNär jag borstar mina tänder vet jag att miljarder människor i världen inte har tandvård i sina hemorter. Därför saknar många människor tänder redan tidigt i åldrarna. Vi har tandvård i Sverige. Den är dyr för många men gratis för barn och ungdomar. På bokmässan fick Jan Eliassons en fråga av Viola Furubjelke hur han ser på fattigdom som säkerhetsfråga i världen. - Vi måste bekämpa terrorismen med riktade medel för att nå de skyldiga. Gå inte in i rädslans värld. Döm inte hela folkslag och religioner för att det finns terrorister som verkar i deras namn. Vi får inte heller godta inskränkningar i rättssäkerheten, svarade Jan Eliasson.

Men det är just vad vi gör. I jakten på terrorister godkänner USAs president att fångar på Guatanamobasen på Cuba torteras. I TV-programmet om demokrati nyligen visades bevis för att tortyr förekommer. På basen sitter fångar år efter år utan att få rättshjälp. Vi kritiserade med all rätt Sovjetunionen förr för deras fångläger och diktatoriska regim. Jag kan inte låta bli att fråga mej själv: - Vem ger USA rätt att godtyckligt fängsla och tortera människor utan att ha avgörande bevis för inblandning i terrorhandlingar? Den humanistiska människan Jan Eliasson har andra vägar utstakade för en bättre värld. Han sa i Göteborg: - Jag tror på praktiska insatser som leder till snabba förändringar. I fattiga länder bör man stödja flickors utbildning. I Afrika går dubbelt så många pojkar som flickor i skolorna. Vi vet att 95 procent av flickorna som får lära sig läsa i sin tur lär barn att läsa. Det är vansinnigt att inte utbilda flickor.

Under sin tid som ordförande i FNs generalförsamling slog Jan Eliasson fast "att fred inte är möjlig utan utveckling och att utveckling inte är möjlig utan fred".

Jag sätter mej i min "lässtol" och tänker: -USA, Sovjet, Iran. Indien, Pakistan med flera länder satsar miljardbelopp i dollar på vapenutveckling. De vill ha starkare kärnvapen, mer tekniskt fulländade mördarredskap för krigen och ännu flera soldater. - Är det verkligen det världen behöver? - SIDA i Sverige ger pengar för att bygga skolor i Afrika, ge möjlighet för fler att få rent vatten och andra livsförbättringar. Vad händer? Jo, några av dem, som fått förtroende att förbättra för fattiga, skor sig själva. Hur är människor beskaffade i hjärnkontoren som kan stjäla från de sämst ställda i världen. Det är en fråga som flyger in i min hjärna.

Jag tar på mej ytterkläder och går ut på promenad. När jag kommer till vägen nedanför där vi bor rullar bilar i långa rader. Hur länge kan vi hålla på att leva på jordens kapital tänker jag. Jag läste nyligen att Världsnaturfonden bedömde att vi redan i oktober i år har konsumerat lika mycket som jorden klarar av att producera under hela året. Om alla folk i världen levde som vi gör i Sverige och västvärlden behövde vi 3,4 jordklot att leva av. 1987 levde vi i paritet med jordens resurser. År 2007 ligger vi 30 procent över våra tillgångar. En intressant beräkning har gjorts som kallas ekologiska fotavtryck. Uppdelat på alla i världen boende har var och en av oss 1,8 hektar mark att tillgå. Vi i Sverige har stora fötter. Vårt ekologiska fotavtryck är 6,1 hektar. Genomsnittet i EU är 4,8 hektar.

Solen bryter fram. Jag möter en äldre man som jag känner. Vi talas vid en stund. Hans säger: - Vet du Knutte, jag har mått dåligt efter en hjärtinfarkt, haft högt blodtryck och andra hälsoproblem. I somras började jag med promenader varje morgon. Jag har börjat gå ner i vikt. Jag har varit och är fortfarande alldeles för tjock. Detta på grund av att jag i mitt liv ätit för mycket god mat och druckit för mycket. - Gå promenader är hälsobringande. Det är bättre än mediciner, svarar jag. - Ja, vet du, när jag i går var hos doktorn visade det sej att mitt blodtryck har blivit bättre. Jag fick minska min blodtrycksmedicin, berättar min granne.

Vi lever i olika världar vi människor. Det tänker jag på när jag lämnat min granne och går in i skogen. Här är luften frisk att andas. Det var den inte nere vid vägen. Knut K

Kåseri Nr 39 Samtal medan regnet smattrar på plåttaket

Vi sitter några stycken och pratar om förr och nu och hur livsförhållanden förändrats. Utanför fönstret öser regnet ner. De stora dropparna dansar rumba på det plåttak vi sitter under. Matilda säger: - Mycket har förändrats. Jag minns, när vi var barn. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen. Inte ur glas. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan. Ingen dog av detta. - Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, Inte blev vi överviktiga för det, säger Cecilia - Vet ni varför? Jo, för att vi alltid var ute och lekte. Vi kunde gå hemifrån på morgonen, leka hela dan och komma hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dan och vi var okey, påstår Gunilla. - Som barn åkte vi bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. När vi cyklade hade vi ingen hjälm, fyller Matilda på med - Vi hade inga Playstation, Nintendos, X-box. Ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TVn, inget surroundljud, Cd-spelare eller mobiltelefoner och inga datorer. Inte heller hade vi Internet eller MSN, räknar Gunilla upp -Men vi hade vänner och dom fann vi utomhus, säger Cecilia. - Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord. Inte fortsatte maskarna att leva i magen, påstår Cecilia - Vi fick luftgevär vid 10 års ålder. Vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll. I dag kan inte barn hitta på någonting. De blir skjutsade av föräldrar till Isbanan, Simhallen, fotbollsplanen eller ridlektionerna, säger Matilda - Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på. Ibland steg vi bara in och pratade, berättar Gunilla. Jag vet hem i dag som ingen får komma in i om de inte tillhör familjen - Fotbollslaget hade uttagningar. Alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen, konstaterar Cecilia.

Jag funderar över kavalkaden över sånt vi gjorde förr som Matilda, Gunilla och Cecilia berättat. Regnet trummar fortfarande på plåttaket. Jag säger: - Det ni inte räknat upp är att barn, unga och äldre kunde dö i halsfluss och öroninflammation, polio, som då hette barnförlamning, difteri och TBC. Massor av människor bodde i bostäder utan vatten och avlopp. Kalldasset stod ute. Det hade flera sitthål i olika storlekar. Brunn med pump att hämta vatten ur fanns på gården. Bara de som hade det bra ekonomiskt ställt kunde studera vidare. Cecilia, Matilda och Gunilla tittar på mej med stora ögon. De säger inget. - Många män slet ut sej på arbetsplatser som inte var lämpade för människor. Många av dessa de utarbetade dog i förtid. Statarna på många stora gårdar var livegna. Kvinnorna räknades inte i samhället. De höll till i köken. Läs om detta i böcker som Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och Jan Fridegård skrivit, fortsätter jag. - I dag är många tolv- trettonåringar beväpnade med kniv. Jag såg på uppdrag granskning i TV 1 hur ungdomar i Hammarkullen i Göteborg kräver in pengar av unga jämnåriga i ett bötessystem där bödlarna hotar med kniv och misshandel om inte de bötfällda betalar, ibland ganska stora summor. När detta pågår törs offren inte gå ut. De vågar knappt gå till skolan. Efter skolan låser de in sej på sina rum tills föräldrarna kommer hem. De hotade vågar inte berätta för föräldrarna och inte för polisen av rädsla för våldsverkarnas repressalier. De som utsatts för detta bötessystem berättade i TV vilket helvete deras barn- och ungdom varit innan de till slut berättade för föräldrar och polis om det de fått utstå i sina förorter. Kanske har offren fått skador för livet, säger Matilda. - Det går inte en dag utan att vi läser i tidningarna att vuxna män skjuter ihjäl varandra på öppen gata, på restauranger i trappuppgångar, i bilar och inne i hus och lägenheter. Kommentarerna från polisen efter morden är att de som sköt och skjutits var kända för kriminella gärningar de gjort tidigare, berättar Gunilla. - Var kommer alla dessa torpeder ifrån? Frågar Cecilia. - Från de välorganiserade kriminella ligor som har sina förgreningar i de baltiska staterna, gamla Jugoslavien och Ryssland, svarar Matilda. - Sveriges politiker sticker huvudet i sanden och tror att vårt demokratiska, moraliska land inte har några medborgare eller besökare som kan göra illa mot varandra och folket. Politikerna borde förstå, efter morden på Olof Palme och Anna Lind, att vi inte simmar i en ankdamm längre. Det är Gunilla som säger det. - Jag tycker att det varit spännande att sitta härinne under plåttaket och analysera gott och ont, bra och dåligt i de liv vi levt och lever. Vi har diskuterat händelser som inträffat före och efter mobiltelefonernas tillkomst. Mobilerna har gjort att vi människor kommit så nära varandra att vi aldrig är riktigt fria från varandra. Samtidigt har de ekonomiska klyftorna i samhället ökat. Avstånden från människohjärta till människohjärta har vuxit. " I livets villervalla så nära vi gå -men så fjärran från varandra ändå" skrev Nils Ferlin i "Döddansarens visor" för mycket länge sedan. De orden gäller än i dag, påstår jag. - Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer Långt före mobiltelefonen hade vi frihet. Vi misslyckades ibland, nådde ofta framgångar och tog ansvar. Vi lärde oss att ta allt detta! Hur klarar folk att leva i dagens samhälle? säger och undrar Matilda. - Det är vår generation som har fostrat de största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. Har ni tänkt på det? undrar Cecilia. Efter Cecilias ord sitter vi tysta och lyssnar till regnets smatter på plåttaket. Knut K

Kåseri Nr 38 Utan idrottsledare hade vi inget bra samhälle

Charlie Chaplin sa en gång: "Varför söker vi en mening. Livet är en önskan. Inte en mening." Min önskan när jag var barn var att få spela fotboll i allsvenskan. 1956 träffade jag tre herrar i Motala AIF: s supporterklubb. Herrarna var kommunalrådet Assar Bergqvist, bokhandlare Sven Liljedahl och skohandlaren Lundberg. Dessa herrar hjälpte mej till jobb vid polisen i Motala och till att bli medlem i MAIF. Herrarna hjälpte mig också att köpa ett fint hus i vackra Råssnäs i Motala.

Jag hade under fyra år spelat med den fina Bollklubben Kenty i Linköping och fått vandra genom seriesystemen från division fyra till näst högsta serien. Vi fick glädjen att spela i samma serie som Motala AIF och BK Derby. Derbyna mot "di gröne räva" var högtidsstunder jag aldrig glömmer. Mitt besök hos supporterklubben i Motala gjorde att jag blev motalabo i 28 år, Jag fick uppfylla mitt livs önskan att spela fotboll i allsvenskan.

Den gångna helgen var jag i Motala och firade Motala AIF som nyligen fyllt 100 år. På festkvällen i Motalas vackra Folkpark gjorde Lasse Samuelsson skickligt ett kåseri om Motala AIF: s 100 år. Klubben har gjort stora framsteg inom svensk idrotts olika grenar men det var inte framgångarna jag fäste mig vid utan ledarna som fick många diplom och utmärkelser av olika förbund. Vissa politiska ledare och många företagsledare blir kändisar och med tiden höginkomsttagare. Idrottsledarna får diplom och medaljer och sin fritid fylld av glädjen att utbilda, träna och umgås med svensk idrotts ungdom. (Alla som bor i Sverige räknar jag som svenskar). Det är en ynnest att få vara ledare men det är också oftast en oavlönad fritidsverksamhet. På festen i Motala blev Tore Almberg, Ivan Lovén, Christina Gamelius, Bernt Wigert och Knut Åkesson MAIFs hedersmedlemmar. Priset till Knut Åkesson utdelades postumt. Heder åt dessa medlemmar som vigt sina liv åt sin förenings verksamhet men inte bara åt sin förening. Genom sitt engagemang har de gjort Motala kommun outplånliga tjänster. De har medverkat till att ungdomen getts möjlighet att ägna sig åt idrottslig verksamhet och hjälpt dem växa in i samhället med friska kroppar, humanistisk bildning och sund livsföring. Äras med dessa MAIF: are ska alla ledare i Åtvidaberg, vars förening nyligen jubilerat (grattis), och ledarna i alla föreningar i Östergötland och på andra orter i vårt avlånga svenska land. Utan idrottsledare hade vi inget bra samhälle. Med goda idrottsledare utvecklas ungdomarna i rätt riktning. I Motala fick Anders Elfving Motala AIF: s högsta utmärkelse. Han är nr 31. Märket är i guld. Anders är guld värd. Han utvecklar ungdomar inom Fri Idrotten. Hela hans person utstrålar glädje och trygghet. Det är på grund av ledare som Anders som talanger som Carolina Klyft kan utvecklas till världsstjärnor. Carolina är ett föredöme för all ungdom. Hon lyser som en låga på livets ljus. Ljusen där framgångslågorna brinner är idrottsledare som Anders Elfving i Motala AIF med flera som har samma skicklighet och goda ledarskap som Anders.

Jag fick möta mina kamrater från allsvenska tiden; teknikern Ola Elf, den häftiga backen Berth Johansson, taktikern Björn Jansson, lagspelaren Sören Nilsson, liraren Sten-Arne "Putte" Lorin, snabbe backen Sören Oscarsson samt bollbohemen från Halmstad Lennart Rudensjö. Dåvarande ordföranden i fotbollssektionen Ragnar Pettersson satt också med vid vårt honnörsbord på festen. Några ur dåvarande allsvenska gruppen är döda; Egon Bengtsson, Rolf Ullvan, Gösta Löfgren och Lennart Hemming.

Underhållare på festen var Cabaré Gourmet med Uffe Holmertz, Bengt Nilsson, Lotta Källström och Björn Fredell. Vilket gäng, vilken fart, vilken charm. Behöver ni underhållning på era fester i Östergötland ta kontakt med TV-stjärnan Uffe Holmertz. Jag står som garant för att de gör succé. Att Uffe utvecklat sina scentalanger från den lokalrevy jag hade äran att få ta första initiativet till i Folkets Hus i Motala gör mej glad och stolt.

Besöket i min älskade Motala stad gav mig många minnen. Jag vill uppmana motalaborna följande: Kom ut i den härliga natten. Kom tyst och sitt på en sten Lyssna till skvalpande vatten och susande vind i en gren Andas luften, så ren, och gör lungan din fri från all smuts. Känn doften av sjö från Råssnäs stigar. Se Vättern när solen går ner. Håll andan när fåglarna ber

Vi gick också Vätterpromenaden och njöt av din skönhet Motala. Vi gick genom Gamla stan och fann renhet och grönska. Bostadsstiftelsen Platen ska ha stor ära för att Gamla stan, denna pärla i staden, sköts så bra. Jag slutar med en dikt jag läste när jag i Idrottsparken gratulerade MAIF: Ena dagen skrek den allsvenska publiken Heja Knutte. Bravo Knutte på Idrottsparken i Motala Nästa dag hördes från trottoaren Gris, Snutdjävul , Idiot Fotbollströjan och polisuniformen gav mej olika roller Men jag var ju densamma.

Jag är fortfarande densamme. Jag önskar MAIF och Motala en bra och ledarrik framtid och många tack för den trevliga festen. Knutte K

Kåseri Nr 37 Sverige, Sverige Fosterland. Du rika land. Du vackra land.

Sverige är för mej det ojämförligt mest älskade landet i världen. Så tänker jag efter att ha åkt 260 mil på Inlandsbanan från Kristinehamn till Gällivare och tillbaka igen. När banan började byggas 1907 fanns förhoppningar om att orterna där banan gick fram skulle utvecklas till metropoler för näringslivet. Det blev så också på många platser efter järnvägen. Vilhelmina, till exempel, hade på 1800-talet drygt 1 000 invånare. 1930 efter Inlandsbanans tillkomst hade invånarantalet ökat till 10 177. Genom att Inlandsbanan nu inte längre spelar samma utvecklande roll som tidigare har Vilhelmina tappat en del av sina invånare. Nu bor drygt 7 000 personer i den lilla vackra centralorten som har mycket intressant historia att berätta. Hemma hör jag talas om den del av landet Sverige där det körs stora bilar som drar mycket bensin, kostar mer än en halv miljon i inköp och är bevis på ägarens mäktighet men inte alltid hans präktighet. Där skitas ner i naturen och medverkar till att isen smälter vid polerna och på de höga fjällen. Kebnekaise 2 111 m över havet minskar sin is varje år. Det är inte folket i Kiruna som är värsta boven för det. Det är de täta bilköernas folk. I synnerhet de som kör bensinslukande bilar som inte behöver ha dessa många hästkrafter för att köra i 110 och 90 km i timmen. Det är de högsta hastigheter vi kommit överens om men som folk i trotsåldern ständigt överskrider.

I Jämtland bor tre personer per kvadratkilometer. Arjeplog, Sveriges fjärde största kommun i yta räknat, har över 7.400 sjöar. Vår guide som är same berättar att samer använder silver i sina konsthantverk. Silver skyddar mot ondska. Därför hänger samemammor silver i vaggan när barnen är små. Vi dricker kaffe i Kitajaur. Kita betyder "vår" på samiska och Jaur "sjö." Vi stannar alltså i Vårsjö och dricker kaffe. Samiska skolor finns i Gällivare, Tärnaby och Jokkmokk. 20 000 samer bor i Sverige. 2 500 är renskötare. 2 000 bor i Stockholm. Samer är urbefolkning i Sverige. Ändå ser många i vårt land samerna inte som svenskar, fast svenskare historiskt sett, än samerna är, kan inte en svensk vara. Vi stannar i Moskosel. Där äter vi palt. Palten är gjord på rå potatis med fläsk i Palten serveras med smör och lingon. Gott, men inte lika gott som kroppkakor.

Varje järnväg av rang måste ha en tunnel. Inlandsbanans tunnel åkte vi igenom intill Jokkmokk. Jokkmokk är samiska och betyder bäck-krök. Vi stannar vid Polcirkeln. Den går söder om Jokkmokk. Polcirkel är märkt med vita stenar. Norra polcirkeln är den sydligaste gränsen där solen inte går ner vid sommarsolståndet. Den solen kallas midnattssol. Solen går inte upp över horisonten vid vintersolståndet. Det kallas middagsmörker. Vi fick certifikat på att vi passerat polcirkel. Vi såg senare också midnattssolen. En trevlig norrländsk medresenär berättade: "En man som bodde i ett hus i skogen fick på natten besök av en tjuv. Tjuven bröt sig in men mannen somnade om. När han vaknade igen stod tjuven och letade i hans byrå. - Vad letar du efter? frågade mannen i huset - Jag letar efter värdesaker, svarade inbrottstjuven. Mannen i huset gick upp ur sängen och sa: - Jag ska hjälpa dej. Fy tusan vad vi ska leta.

När vi ser ut i landskapet ser vi rena panoraman. Som en utsträckt kam har höjderna sida vid sida bildat fonder, kulisser och horisonter. Naturens storhet visar sig i höjdernas markering av skönhet, oregelbundenhet och lekfullhet. Höjderna sträcker sig ibland så högt att de får snöklädda hjässor. Höjderna sänder vatten i forsar via fjällbäckar, åar, sjöar och älvar ner till havet.

Jag får en broschyr om Allemansrätten. På första sidan står: "Inte störa. Inte förstöra är huvudregeln i Allemansrätten." Den tillåter inte vad som helst men ger oss en enorm frihet att åka, vandra, fiska med spö, bada, campa, plocka blommor och bär och upptäcka vårt vackra land. Vi bor i ett unikt land i världen. Tänk om vi alla vore så unika att vi levde efter mottot: "Inte störa. Inte förstöra men gärna upptäcka."

Vi står vid en avtagsväg när det gäller miljön. Vi förstör vår jord genom avgasutsläpp. Vi stör naturen. Både växter och djurarter utrotas på grund av människans levnadssätt. Världens politik inriktas i dag huvudsakligen på att göra dem som är ekonomiskt starka ännu starkare. Rika är inte bara de som har pengar. Intellektuell rikedom och levnadsvisdom har de som förstår att leva efter regeln: "Inte störa naturens nödvändiga utveckling. Inte förstöra våra förutsättningar för liv." Tänk om de båda olika rikedomsinriktningarna kunde sammanfalla.

Färden på Inlandsbanan gav mig många tankar. Jag hoppas att folket i Norrlands inland kan få fram sådana levnadsstrukturer att de kan leva sina liv med frisk luft i lungorna och att ärlighet flyter fram i deras hjärnors framtidstankar. Knutte K PS. Satsa på järnvägen mellan Kalmar och Linköping. Den hör framtiden till. DS.

Kåseri Nr 36 Vi ville se Midnattssolen i Gällivare

midnattssol I 19 år har jag som förtroendevald tjänat Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. När jag slutade i våras fick jag som gåva ett presentkort för resor på Inlandsbanan med start i Kristinehamn, vändpunkt i Gällivare och avslut i Kristinehamn igen. Den förra krönikan jag skrev tog oss med till Vilhelmina. Nu ska vi fortsätta resan på Inlandsbanan. Av oss som åker Inlandsbanan är alla i fin form. Här finns folk i sina bästa år, resvana ungdomar med ryggsäckar och barn under 15 år. Den äldste resenären har med sig en cykel på tåget. Han är över 80 år. På stopp-orterna tar han sin cykel och cyklar i väg men är tillbaka i god tid före nästa avgång. Mellan stationerna sover han mycket. Annars är det inte många som sover. Alla är alerta och intresserade av att få veta det guiderna berättar. Inget sprit- eller ölfestande förekommer. Festandet ligger i att uppleva vårt land. Då måste vi vara pigga och intresserade. Vi har också tysk- och engelsktalande medmänniskor på tåget och någon amerikan. Vi kommer till Sorsele. Här är vackert. Samhället är omgivet av Vindelälven som är ännu vackrare. Vi besöker Inlandsbanans museum. Dramatiska bilder ser vi samt filmer, verktyg och annat material som använts vid bygget av Inlandsbanan. Bilder på hästar, rallare och ledare finns på museet. Ett tal hölls när Inlandsbanan invigdes i en by. Banan väckte förhoppningar: "Det är inlandsbanan som ska sätta verklig fart på utvecklingen här och bliva en hävstång som inom en snar framtid förvandlar ödebygden till ett mäktigt och rikt jordbruks- och industriland till fromma för det övriga landet." Så blev det till en början. Samhällena vid inlandsbanan utvecklades men hävstången fungerar inte längre. Inlandet har alltid haft det svårt. Men skickliga uppfinningsrika människor har gjort att samhällena lever. En gammal lag från förr sade: "Vi har inte råd att misslyckas." Bonden visste att han måste så sin säd och sätta potatisen vid rätt tid. Om säd såddes och potatis sattes vid fel tid och skörden slog fel hade bönderna ingen säd och potatis kvar till mathushåll och djurhållning. Det här tänker jag på under resan till Arvidsjaur. Vi passerar Arjeplog som har 8.700 långa sjöar, smala sjöar, runda sjöar, sjöar fulla av öar och stora solblänkande sjöar. Jag imponeras också av höjder och berg som sträcker ut sig som långa tuppkammar i horisonten. Jag luras att tro att landskapet tar slut bakom höjderna med det är bara lur. Landskapet fortsätter och fortsätter med nya skogar, öppna landskap, sjöar, hav och höjder tills det hittar sig själv igen. "Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, skrev Dan Andersson i en fantastisk dikt som blivit en sång sjungen många. Dan har så rätt men det finns mycket framför bergen och höjderna också.

I Arvidsjaur åker vi på kvällen ånglok som drar sju gamla vagnar. Vi åker tillsammans med minst 200 andra nyfikna resanden. Loket är från 1911. Vi i gänget Arine och Bo Lennart, Britta o Tommy, Anne-Marie och jag har en trevlig kväll tillsammans. Vi ska stanna och grilla vid sjön Hemavan, som är 222 m djup och därmed djupast i Sverige. Grillningen störs av regn. Det är första regnet under resan. Molnen stannar kvar till dagen därpå. På järnvägen till Gällivare passerar vi Polcirkeln. Vi har under resan passerat många älvar: Piteälv, Luleälv, Skellefteälv, Umeälven, Indalsälven, Vindelälven, Ångermanälven. Vi har beundrat dessa blåa band som i vissa delar forsar fram och skummar vattnet. Det friska vattnet ger oss människor hälsa och energi samt växtkraft till naturen. Vi har en omätbar rikedom i sjöarna och älvarna. När vi närmar oss Gällivare öser regnet ner. Vi vet att moln på himlen gör det omöjligt att se midnattssolen. När vi kommer till hotell Dundret samlas gänget hos Arine och Bo Lennart på deras rum. Vi vill träffas och ta avsked av varandra. Dagen efter ska Anne-Marie och jag åka mot Värmland igen. Britta och Tommy åker till Narvik. Bo Lennart och Arine tänker stanna någon dag i Gällivare. Minuterna går mot midnatt och vi börjar tappa tron på att vi ska få se Midnattssolen men strax före 24:00 bryter en strimma av ljus fram ur molnen. Den blir större och större. Himlen färgas röd och några minuter efter midnatt stiger Midnattssolen upp. Hela himlen blir röd och solen så stark att vi inte kan se in i den. Våra kroppar ger skuggor på väggen bakom oss. Glädjen stiger. Vi hurrar för midnattssolen, för oss själva och vår tur. När vi skils kramar vi varandra. Det är varma vänskapskramar. Vi har slipats samman under våra dagsresor och kvällssamtal. Vi bestämmer att vi ska ses i höst och tillsammans minnas Inlandsbanans upplevelser.

På vägen hem möter vi ett annat trevligt par Ingrid och Jan Myrin från Trollhättan. Även de är glada och intresserade. Karin Kihlström är tillbaka som guide. Med dem ser vi Teknik och Kultur i Finnmarken. I Geologiska museet visas 2.500 olika mineraler, bergarter och fossiler från hela världen. I Teknikmuseet finns att se ett hembyggt flygplan från 1950-talet, hembyggd traktor från 1926 och mycket annat spännande. Vi dricker kaffe med hembakat bröd där. Härligt. Gott. I Sågen bor numera 200 personer. Under sågverkstiden bodde flera tusen i trakten. Vi fortsätter med bussen, som vi åker i ifrån Mora till Vansbro, och stannar nästa gång i Lesjöfors. Där besöker vi ett av de mesta fantastiskt uppbyggda museum jag sett. I broschyren står: "Lesjöfors museum är inte ett museum över Lesjöfors bruk men det är det också. Det är ett museum om ett samhällsbygge. Ett sådant består av människors liv och verksamhet av deras tro och drömmar." Här kunde jag ha stannat länge men vi måste hålla tiderna. Jag hann höra och se en del av Hylands Hörnas Värmlandsprogram med bl a Gunde Johansson i TV. Jag hörde Per Albin Hanssons tala i radio i ett tidsmöblerat bostadsrum. När vi kommer på bussen igen spelar Karin "Ack Värmeland du sköna" för oss lika fint som hon gjorde när vi mötte henne för en vecka sedan. Härligt.

Vi går av i Kristinehamn. Cirkeln är sluten. Resan är slut. Det vi upplevt kommer att leva med oss lång tid. Tack till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva för att vi fick göra denna upptäcktsresa det år Inlandsbanan fyller hundra. Knut Karlsson Kåsör och krönikör Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Kåseri Nr 35 Människor knyter vänskapsband på Inlandsbanan

I 19 år har jag som förtroendevald tjänat Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. När jag slutade i våras fick jag som gåva två presentkort för resa på Inlandsbanan med start och mål i Kristinehamn. Det företag som driver Inlandsbanan är Grand Nordic Travel och har sitt säte i Östersund.

På resan från Kristinehamn till Mora åkte vi först tåg sedan buss. I Vansbro åt vi stekt salt sill. Där steg vår underbara guide Karin Kihlström av men innan hon lämnade oss hade hon spelat både Ack Värmeland du sköna som hyllning till Värmland och Gärdebylåten för att uppmärksamma Dalarna. Karin skapade en skön stämning hos oss resenärer som gjorde att vi började prata med varandra. Framför oss i bussen satt Katarina Davidsson från Gnosjö. Hon kom till Sverige 1990 från Polen. Hon ska inte flytta tillbaka till Polen trots att Polen nu är ett bra land att bo och leva i. Katarina trivs i Sverige men besöker ofta sitt första hemland. - Du är rik, du har två hemländer, säger jag - Jag känner så också, svarar hon. Hon berättar att affärerna i Polen var tomma före murens fall. Nu är de överfyllda med varor. - Jag är kosmopolit. Jag vill ha ett Europa med stater som i USA. Vi ska utvecklas efter varje lands förutsättningar men vi ska ha en ledstjärna: Ett enat Europa. Vi skils i Mora med varma kramar. Katarina ska till Älvdalen. Vi till Gällivare. Vänskapsband knöts mellan oss. Kanske ses vi igen.

Vi upplever Mora och sover över där. Åker nästa dag till Östersund. Vi får veta mycket på den resan; om Brånan, som har 108 invånare men de är aldrig hemma samtidigt. Alla pendlar dagligen,. Vi äter lunch i Åsarna men vi ser inte Wassberg och Mogren. Vi går av mitt i skogen och ser ett björnide men björnen är inte hemma, som tur är. Vi träffar Jan-Olof från Skövde. Han säger: - Här växer det som är naturligt nämligen björkar. Men tall och gran är lönsammare. Därför vill skogsägare hellre ha tall och gran. Vi tittar ut genom tågfönstret och ser småskog, storskog, skogsmyrar, brunnen skog, skövlad skog, skog med föryngringsytor, kalhyggen och ännu mera skog. Men det blir aldrig tråkigt, Skogarna avlöses av sjöar och älvar och blommor i massor. Naturens blomland är mycket vackrare än trädgårdar och parker utanför slott och palats. Jan-Olof berättar att vårt tåg är från Kalmar Verkstad och att motorerna, både bak och fram, är Volvos bussmotorer. Från Kalmar är också två nyvunna vänner Britta och Tommy Sörman. De är glada, skattar och livar upp samvaron. Vid Tandsbyn ser vi Locknesjön. Den har grönt vatten. Jo, vattnet är grönt. Forskare från hela världen är intresserade av att få veta varför. Kanske beror det gröna på att det för 460 miljoner år sedan slog ner en asteroid i trakten. Asteroiden innehöll mycket is som smälte till vatten. Det gröna vattnet kom till oss från rymden. Det är min tro men jag är inte vattenforskare.

Vi sover över i Östersund och "gör stan". Vi åker dagen därpå vidare mot Vilhelmina och passerar på en bro över Indalsälven som förser oss svenskar med 10 % av eldistributionen. På 23 platser är älven utbyggd. Indalsälven ger oss ljus. I Häggenås avrättade 1858 en dräng som mördade en gårdfarihandlare för att få pengar till en Amerikaresa. Varje midsommar läggs en krans på mördarens grav. Ingen vet vem som lägger dit den. Drängen var den sista som avrättades i trakten. Hinkås är den plats i Sverige som har mest medlemmar i idrottsförening per invånare. Här skrivs alla nyfödda in i idrottsföreningen kollektivt.

Vi tar in på ett hotell i Vilhelmina som har en underbar utsikt över Volgsjön. Vi går "stadsvandring" med Josefin Nilsson från Vilhelmina. Hon fängslar hela gruppen med sitt berättande om skulpturerna Flickan Maj och Avund. Hon berättar om präster, länsmän, kyrkor och hus. Namnet Vilhelmina har byn fått av Gustav den fjärdes drottning. Grannbyn Dorotea har också fått namn av samma drottning. Drottningar har många namn. Vilhelmina utvecklades efter 1918 när Inlandsbanan nådde byn. Genom järnvägars tillkomst har många orter utvecklats i vårt avlånga land. I Museet i Vilhelmina finns en skida från 300-talet e Kr. Vår gångtur i samhället avslutas med kyrkkaffe. Josefin var en upplevelse att få lyssna till. Hon har livets ljus i sin gestalt.

I Vilhelmina träffar vi Bo Lennart och Arine från Alunda i Uppland. Nu är vängruppen Bo Lennart och Arine, Britta och Tommy Sörman från Kalmar, Jan-Olof från Skövde, Anne-Marie och jag. Vi visste inte om varandra före färden på Inlandsbanan. Nu vet vi att vi finns och vilka vi är. På kvällen sitter vi och ser ut över Volgsjön. Vi njuter och upplever att vi har "ljusan dag" klockan tolv på natten men det är inte midnattssolen som gör Vilhelmina ljust. Midnattssolen har vi tänkt få uppleva i Gällivare. Dit har vi ännu långt. Färden till midnattssolen tar vi i nästa krönika. Knut Karlsson Kåsör och krönikör.

Kåseri Nr 34 Vi startade resan på Inlandsbanan i Kristinehamn

inlandsbanan _mediumI 19 år har jag som förtroendevald tjänat Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Det har varit fantastiskt att få följa med det som händer ute i vårt avlånga land. När jag slutade i våras fick jag som gåva två presentkort för resa på Inlandsbanan med start i Kristinehamn, vändpunkt i Gällivare och avslut i Kristinehamn igen. Det företag som driver Inlandsbanan är Grand Nordic Travel och har sitt säte i Östersund. Vi åker till Vänerhamnstaden Kristinehamn en av de varmaste sommardagarna och tar in på Park Hotell. Där blir vi mycket väl mottagna av vänlig personal och får ett skönt rum med utsikt över staden. Vi är hungriga och går till Restaurang Maxim på Kungsgatan 52. Där äter vi gott och ser folk flanera på gågatan. På andra sidan av gatan har Frälsningsarmén ett ovanligt hus. Intill Frälsningsarmén ligger Systembolaget. Husen har förmodligen två olika sätt att få folk att komma i stämning. Vi sitter ute på trottoaren och äter. När vi är färdiga går jag in och betalar. Den som tar betalt säger: - Hur många är ni? - Tre svarar jag. - Det blir 225 kr för tre dagens - Stopp! Jag drack en öl. - Då blir det lite dyrare. - Dessutom tog jag en Filet Mignon. - Då blir det en À la carte, 125 kr och summa 301 kr. Jag jämnar ut till 300 kr och prutar en krona för du var ärlig, säger kassaförvaltaren.

Jag känner mig stolt när jag går ut. Jag hade tjänat en krona för att jag var ärlig. Resan började bra. Min dotter Maria säger när jag berättar om min ärlighet: - Hur många i dag hade gjort som du gjorde? - Det hade väl alla gjort. Ingen vill väl lura en medmänniska, svarar jag. - Det där tror du nog inte på själv, svarar Maria. På kvällen går vi ut till Gästhamnen och ser "brandmännen" spela innebandy ute. Vi ser också båtar och känner in hamnstämningen. På hemvägen från Gästhamnen följer vi Varnan. Vilken tillgång för Kristinehamn denna stillsamma vackert strandklädda å är. Ån, parkerna runt ån och broarna över ån ger staden grönska och skönhet. Ån är en symbol för lugn och eftertanke. Vi befinner oss alla på färd i livets flod. Vi flyter fram på livets flod Det kan vi inte göra något åt men vi kan göra något medan vi flyter Vi kan till exempel åka Inlandsbanan och njuta av allt som finns att njuta av i vårt land.

I en park intill Varnan läser vi Kristinehamns egen millenniedikt. Första versen lyder: En drottning gav namn åt vår stad. Kristina det skrevs på historiens blad. Åren förborgat vad sedan har hänt Minnen det finnes som sattes på pränt Handel och sjöfart gav staden liv. Utskeppning av järn ett säkert giv Från smedjor till hyttor till Vänerns strand Från hamnen att föras till främmande land.

Vi såg intressanta hus i Kristinehamn. Tingshuset stod och glänste vitt i kvällssolen. Mitt emot Tingshuset fann vi ett av stadens allra vackraste hus. Det är från 1895 och byggt av Carl Österman åt Mora vänners och Östra Värmlands järnvägar. I dag är det kontor. Huset kan med sina pelare i fonden konkurrera i stil och skönhet med vilka italienska palats som helst.

När vi nästa dag lämnar Kristinehamn med Inlandsbanan får vi veta av den charmerande och skickliga guiden Karin Kihlström att sträckan Kristinehamn - Sjöändan är en av de äldsta tågsträckorna i Sverige. Till att börja med drog hästar och oxar vagnar med malm på den smalspåriga rälsen ut till hamnen i Vänern. Med tiden blev den en "riktig" järnväg Innan vi lämnar Kristinehamn och ger oss ut på den 130 mil långa resan till Gällivare vill jag citera även sista versen i Kristinehamns Millenniedikt: Historiens vingslag vi känner i vinden Från susen i träden, från eken från linden och jorden och vattnet från allt som är Välsigna vår stad, vårt land Som framtiden bär. (Författare okänd av oss)

Den unga guiden Karin Kihlström spelade Ack Värmeland du sköna på fiol för oss på tåget. Hennes musik skapade stämning. Om vi var oroliga före resan så flöt den oron bort med Karins toner. Ack Värmeland du sköna nu drar vi norrut men kommer tillbaka om en vecka. Med hälsning till alla läsare i Kristinehamn och andra platser i vårt vackra avlånga land. Knut Karlsson Kåsör och krönikör.

Kåseri Nr 33 Ur en socialarbetares minnesbok

När jag var ung låg jag ofta på soffan i köket i mitt föräldrahem och vilade. Min mor satt intill mitt huvud och berättade om livet. Jag funderade ofta på framtiden och fann att livet är ett lotteri. En kamrat hade mycket ung dött i barnförlamning (polio). Nästa gång kunde det vara min tur att dö. Min mor berättade att hennes far var rättare på en gård som heter Vinö i Loftahammar i Kalmar län. Han dog tidigt. Mormor blev ensam med sex barn. De yngsta, tvillingar, var ett år. En kort tid efter dödsfallet meddelade godsägaren genom ombud att familjen måste flytta före den första den kommande månaden. Min morfars anställning och borätt hade upphört och den nye rättaren skulle ha bostaden. Några sociala myndigheter att be om hjälp hos fanns inte. Det var bara att flytta till Västervik och försöka överleva. Mormor fick arbete i badhuset och de äldsta barnen fick ta jobb där de kunde. Familjen överlevde. Min mor hade varit fattig. Hon lärde mej om människors lika värde och våra rättigheter att leva och existera på vår jord. Jag sa: - Jag känner mej som om jag varit en liten bäck som håller på att bli en å. Jag väntar på att den ån ska rinna ut i det stora människohavet och bli "Vaddå". - Du är född med segerluva. Det kommer att gå bra för dej, sa min mor.

Jag tror att det var mina samtal med min mor som gjorde att jag hade, som ett av mina mål i livet, att bli socialarbetare. Polisyrket är också socialt arbete. Det fick jag lära mej under mina elva år vid polisen i Motala. När jag fick erbjudande att börja som kommunalassistent i Bobergs kommun tog jag det erbjudandet. Jag hade turen att samtidigt bli uttagen av Socialvårdförbundet i Östergötland till tvåårig utbildning för socialarbetare på Linköpings Högskola. Arne Ackeborg, Bertha Millberg och Britta Axelsson från Motala samt Gun Albrektsson från Borensberg var också med i utbildningen. Under åren i Boberg blev jag uppflyttad till kommunalkamrer och fick därför vid kommunsammanläggningen 1 januari 1971 tjänst som socialkamrer i Motala kommun. Jag flyttade från kontoret i Fornåsa till Platensgatan 7 och fick hand om ekonomin, kamerala ärenden och personalfrågorna. Jag var också delaktig i utvecklingsutredningar inom äldreomsorgen och barnomsorgen. Personalfrågorna handlade inte bara om löner och MBL-förhandlingar. Jag fick ofta tala med socialassistenter som hade det svårt i tjänsten. Många var klämda mellan klienter som behövde och begärde hjälp och de beslutande ledamöterna i Sociala Centralnämndens Behandlingsavdelning.

Jag ska berätta om ett samtal jag hade med den nyutexaminerade socialassistenten Lisa (fingerat namn). Hon ville snabbt förändra världen och trodde också att det var möjligt. Lisa kom till mitt tjänsterum direkt från ett sammanträde med Behandlingsavdelningen. Ledamöterna där hade gått illa åt hennes förslag om åtgärder för en familj som behövde social hjälp. - Det hade inte gjort något om de förkastat mitt förslag. Jag vet att jag kan göra fel och behöver lära mej. Men hånfullheten mot mej och människofientligheten gjorde mej rädd. - Hur då? - Två av ledamöterna talade till mej som om jag var fem år. De visste precis hur det skulle vara. - Kanske visste de det också. - Då kunde de ha hjälpt mej. Inte gjort mej till en nolla som inget begriper. - Gjorde de det? - En man sa: "Ni ska inte komma från socialhögskolan och lära oss kommunal socialvård. Du är nu ute i verkligheten, flicka lilla, inte i skolboksteorin." - Det gjorde dej ledsen. - Jag blev varnad av kamraterna på gruppen att de förtroendevalda kunde vara elaka. Men att de skulle vara så elaka trodde jag inte. Jag försökte göra mitt bästa och det rätta för de hjälpsökande. - Sa du det till dem? - Ja - Vad sa de då? - "Den där familjen känner vi igen. Den försöker alltid blåsa nya assistenter." - Är det så? - Jag tror inte det. Familjen har två barn. Barnen far illa. Om ingen hjälper dem kommer barnen att bli framtidens missbrukare och bli dyra för samhället. - Sa du det till politikerna? - Ja. En kvinna sa: "Då får vi väl ta hand om barnen då." Jag trodde inte att förtroendevalda inom socialvården kunde vräka ur sig något så dumt. - Torka tårarna och kom igen. - Får jag fråga dej Knut: "Vem är mina uppdragsgivare. De som har det svårt och behöver vår hjälp eller Behandlingsavdelningens förtroendevalda". - Den frågan har många av oss undrat över när vi hamnat som du mellan klienter och beslutsfattare. Det måste vara medmänsklighet och rättvisa lagar som styr vårt handlande, svarade jag

Jag reste mej och gav den unga kvinnliga arbetskamraten en kram. Lisa grät ut vid min axel. Vi upplevde nog båda två att vi människor är bräckliga farkoster på det stora Folkhavet. Det gäller att hitta och orka med att hålla rätt kurs i det vi tänker - och gör. Knutte K

Kåseri nr 32 Tältlägret vid MSS-stugan

Jag går en vacker vårdag på 1970-talet till Råssnäsudden i Motala. Björkarna på vägen ut mot Vattenverket är skirgröna. Blåsipporna blommar i massor. Snart kommer vitsipporna att måla delar av Udden vit. När jag kommer till de röda FCO-stugorna ser jag ut över Vättern. Den ligger och skvalpar snällt i dag men den kan väsa och fräsa och dundra när den sätter den sidan till. Jag ser bort mot Sandön. Den ligger som en punkt i Vättern men Vättern sätter inte punkt där. Den fortsätter långt upp i Närke. Medan jag står och ser på vattnet kommer mina tankar in på simningen i Motala. Motala simsällskap utvecklas. Vi har vid säsongstarterna bjudit in Motalas unga till crawlkurser där deltagarna får lära sig rätt simteknik i de olika simsätten. Efter kurserna får de, som vill, komma med i träningsverksamheten. Förra året hade vi på sommaren träningsläger i Åhus i Skåne. Åhus är långt bort. Många kunde inte följa med dit. Hur ska vi göra i år? I hjärnan kommer tankarna om vårt ommålade hus vid Råssnäsbadet. Vi har en mycket fin femtiometers utebassäng i Mariebergsbadet i Varamon. Tänk om vi kunde ha lägret på hemmaplan, samlas i stugan i Råssnäsbadet på morgnarna, cykla till Mariebergsbadet och träningen och bo hemma om nätterna. Men då missar vi de sociala kontakterna på kvällarna. Plötsligt slår det mej; -Vi lånar några militärtält i Kvarn och sätter upp dem vid MSS-stugan.

Jag bestämmer mig direkt för att ta upp idén på nästa Knattekommittémöte. Jag ringde Kvarn när jag kom hem och fick löfte om svar senare under dagen. Jag fick svaret att vi får låna några tält under vårt läger. Trevligt att jag kunde få ett så snabbt och positivt bemötande från militären. På kvällen på Knattekommittémötet var tongångarna också positiva.

Det blev läger på hemmaplan. Bertil Thorén ledde tälthämtning och tältresning och allt annat praktiskt som behövdes. Vi köpte in oss hos Anna-Stina Ginman på Vättervågens pensionat för luncherna. Morgonmålet, mellanmål på eftermiddagen och kvällsmaten ordnade Marias mor Anne-Marie och Marias mormor Märta Pettersson som vi hämtade från Vimmerby. Anne-Marie och mormor Märta fick i köket också hjälp av några simmares föräldrar. Märta blev hela lägrets "Mormor". Olle Holmertz var en av dem som charmade Anne-Marie och "Mormor". "Mormor" och Anne-Marie bredde supergoda mackor. Olle åt ett tiotal på kvällarna. Micke Thorén, Magnus Pettersson och Pelle Holmertz var andra som också åt mackor i massor. En av de yngsta på lägret var Anders Holmertz. Han utvecklade simtekniken under träningspassen. Några tyckte han var för ung att vara med i den ganska hårda träningen men mor Annicka bestämde att han skulle vara med. Simtränaren Sven Arne Selling hade inte heller något emot att Anders tränade med i yngstagruppen. Träningen var indelad i olika grupper. Grupperna togs ut efter hur länge simmarna varit med i träningen.

Dagsprogrammet var följande: Väckning, frukost i stugan, cykling till Mariebergsbadet, förmiddagsträning, lunch hos Anna-Stina i Varamobaden, cykling hem till stugan, vila och lek, mellanmål, vila, cykling till eftermiddagsträningen, cykling hem igen. Kvällsmat och kvällsaktiviteter vid stugan och tidig sömn.

Hur var det med sömnen? Vi ledare delade på oss. Alltid fanns några av oss i lägret på nätterna. Jag minns första kvällen. Alla lägerdeltagare skulle ligga i tälten. Ingen fick åka hem. Sa vi. Några föräldrar var tveksamma. Deras barn hade inte sovit borta tidigare. Vi var lite irriterade på de föräldrar som i det längsta stannade kvar i lägret första kvällen men vi fick efterhand i väg föräldrarna och försökte få alla simmarna att sova. Vi blandade pojkar och flickor i tälten. Tolv- femton simmare låg i varje tält. Några av oss ledare läste sagor för de yngsta. Alla ville ha spökhistorier. Alla ville vara tuffa och inte visa sig rädda för nätterna på stranden vid Råssnäsbadet. När stillheten infann sig och kvällskymningen drog in över vårt läger fick vi höra gråt från ett tält. Vi tröstade, vi försökte på alla sätt att få de två som grät att somna. Men icke. Vi fick ta telefonen och ringa efter föräldrarna till två av de yngsta. Föräldrarna hämtade sina barn denna första kväll men även de som hämtades hem första kvällen vänjde sig och sov kommande nätter med kamraterna i de runda militärtälten på stranden i Råssnäsbukten

PÅ fritiden mellan träningspassen lekte de äldre ibland bolldatten vid hopptornet i Råssnäsbadet, några spelade fotboll på den lilla gröna planen intill MSS-stugan. Somliga tog ut madrasserna ur tälten och la sig att läsa, prata och sola på stranden.

Jag frågade nyligen vår dotter Maria vad hon minns av lägret. Hon sa: - Jag minns att det var mycket spännande att vara med. Vi körde två hårda träningspass om dagen och blev ganska trötta. När kvällarna kom somnade vi tidigt. Jag minns också att ledarna läste spökhistorier och att det var mysigt att sova i militärtälten. Vi lärde känna varandra på ett annat sätt på lägret än på träningarna under vintern. Vi blev ett lag som kände att vi tillhörde MSS.

Ur det laget tränade många upp sig att bli vinnare i simtävlingar runt om i Östergötland, i landet och i världen. Olympiska medaljer och guldmedaljer i världsmästerskap togs hem till Motala. Mycket arbete och träningsflit har gått åt för att komma dit men kanske kan simlägret i MSS-stugan ta åt sig en "pytteliten" del av framgångarna i simbassängerna. Det stora börjar ofta i det lilla. Det lägret definitivt ska ta åt sig som framgång är att en stor grupp unga människor fick vara tillsammans, träna upp sin simskicklighet, grunda en god hälsa och få social träning i att umgås med andra i olika åldrar under dygnets alla timmar. Kanske lärde sig somliga föräldrar också ett och annat. Det ska jag inte precisera. Jag lämnar åt läsaren att fundera ut vad föräldrarna lärde sig under simlägret i Mariebergsbadet och i den röda MSS-stugan i Råssnäs. Med simmar- och sommarhälsning Knutte K

Kåseri Nr 31 Vi målar Röda Korsstugan i Råssnäsbadet röd.

Vår dotter Maria tävlade ett år och vann sin klass i skolsimmet i nya simhallen i Motala. Hon blev inbjuden att träna med MSS. Detta gjorde att även jag drogs in i verksamheten. Till en början följde jag det hela från åskådarplats men efterhand blev jag ordförande i Knattekommitten som med tiden av ordföranden i MSS Sjöberg kallades för "Knuttekommitten". Barnen och de unga i verksamheten blev flera och flera och resultaten lät inte vänta på sig. Vår glädje flödade när Pelle Holmertz blev svensk mästare på 100 m frisim. Jag bodde på den tiden på Patrullgatan och hade dagligen sett Röda Korsstugan vid Råssnäsbadet stå oanvänd. Vi tog kontakt med kommunen och MSS fick disponera stugan. Vi fick löfte om att få målarfärg och annat material på kommunens bekostnad om vi ville snygga upp den. Det ville vi och bestämde oss för att måla den röd. Det här året jag berättar om bjöd vi in alla våra simmare och föräldrar till valborgsmässofest på stranden intill stugan med kaffe och dopp inne i stugan. Vi berättade vad vi tänkte göra och att alla, inte bara var välkomna att hjälpa till, utan att vi också förväntade oss att alla som hade möjlighet skulle ställa upp. Vi ville göra jobbet tillsammans i föreningen. Stadshotellet renoverades vid samma tid. Jag fick veta att de hade bra möbler som de ville bli av med. Vi fick till stugan en billast av Statt med sköna stolar och några andra användbara ting. Bertil Thorén som kommit in i verksamheten genom sin son Michael tog ledningen i renoveringsarbetet. Av de aktiva var Inger Rundgren den som jobbade mest. Vi var många i början som putsade och målade men efterhand blev vi färre och färre. Inger och Börje Pettersson som hade sonen Magnus i MSS var ihärdiga. Jag lade mycket av min lediga tid på huset vid Råssnäsvikens sköna strand. När värmen kom satt vi på rasterna på strandkanten och njöt av att se båtarna gå fram på Råssnäsviken. Seglarna som hade två stora hus en bit längre bort efter stranden hade ofta tävlingar med optimistjollar på viken. Det var härligt att se de små båtarna kryssa fram på Vätterns vatten. De större båtarna, som kom från eller var på väg till, Göta Kanal gick längre ut i viken.

När vattnet blev varmare simmade vi ut bland alla de motor- och segelbåtar som låg förtöjda en bit från stranden. Varma dagar var grönområdet vid Råssnäsbadet fullt av solbadare och vattenbadare men Vättern var aldrig fylld av varmvatten. Det kalla vattnet bet i skinnet när jag doppade hela kroppen och lät armar och ben hålla mig i vattenytan. Efter en stund kändes inte kylan men varmt var vattnet mycket sällan det där året när vi målade Röda Korsstugan röd.

Vi kom snart underfund med att stugan inte var en liten sommarstuga på fem gånger fyra meter. Den var lång. Den var bred och den hade många fönster som behövde gardiner. Gunnar Juhnell var dekoratör på Konsum. Han ordnade gardintyg "som blivit över". Gardinerna syddes elegant och hängdes upp av Mona Juhnell och Anne-Marie Karlsson. Anne-Mari ledde också det inre arbetet med att få köket rent och skåpen skurade så att vi kunde förvara varor till hushållet i dem. Gunnar och Mona hade dottern Lena med i simverksamheten. Simmarna kom ibland till jobbet vid stugan mellan sina träningar men de försvann snart igen. I synnerhet om jobbet bestod i att skrapa fönsterkarmar och väggar. Själva målningen tyckte många var roligt. I varje fall en stund.

Nu långt senare när jag tänker tillbaka på den fina, trevliga, mysiga men jobbiga renoveringstiden är det en som måste få det stora erkännandet. Utan honom hade vi inte fått stugan färdig. Den jag tänker på är Bertil Thorén. Han var outtröttlig. Det var också han som gjorde mesta jobbet med att mura upp korvgrillplatsen som sedan har utnyttjats av många både MSS: are och andra föreningars medlemmar som lånat stugan för fester och möten. Stugan blev använd. Den har ett fantastiskt läge i Råssnäsviken. Stora grönområden finns att ha olika sommarverksamheter och lekar på som Fotboll, Badminton och Brännboll. Jag jobbade som socialkamrer på Socialkontoret vid tiden för renoveringen. Vi lånade stugan och grillplatsen av MSS och hade personaltrivselträffar där. Det var viktigt att vi "socialare" som jobbade nära varandra fick förtroende för varandra och att vi varje arbetsdag kunde gå trygga och förväntansfulla till jobbet.

MSS fick kanslisten Gösta Karlsson anställd tack vare bra samarbete med Arbetsförmedlingen. Gösta flyttade sitt kontor från Simhallen till stugan på somrarna. Simmarna tränade i Mariebergs utebad sommartid. Sven Arne Selling var stor tränarstjärna i vårt land. Han ledde vår verksamhet med hög kvalitet. Det var möjligt tack vare ett bra samarbete med Luxor där MSS kassör Inge Holmertz hade en hög befattning och kunde styra över lite sponsringsmedel till MSS. Inge Holmertz hade simmarna Olle, Lena och svenske mästaren Pelle tillhörande sin familj. Ordförande Sjöberg bidrog till verksamheten med sina "barn" Ragnar, Anita, Dag och Folke. MSS växte ut till en av Östergötlands bästa simklubbar. Vi var många på tävlingarna och vi vann många simmedaljer i Linköping, Norrköping, på Gladdoppet i Skärblacka och i många andra simtävlingar i vår simhallstäta södra landsdel.

Det var ett stort arbete vi gjorde den där sommaren. Vad lärde vi av detta? Att många ville jobba men få orkade hela vägen ut. Detta har säkert många föreningar i vårt vackra avlånga land också erfarenhet av. Vi lärde att arbetet svetsade samman oss som ofta sågs vid stugan. Vi fikade tillsammans, talade om världen tillsammans, simmade bland båtarna tillsammans, bestämde hur det skulle vara det vi skulle göra och vad vi skulle börja med när en ny arbetsdag inleddes. Vi som arbetade sida vid sida i sol och värme, blåst och regn lärde känna varandra mer än de som bara kom till MSS träningar och tävlingar. Vi pratade också på rasterna om och planerade MSS framtid. Röda Korsstugan döpte vi om till MSS-stugan i Råssnäs.

I nästa kåseri ska jag berätta om ett experiment vi gjorde den kommande sommaren med Röda Korsstugan som bas. Vi hörs igen i nästa nummer. Knutte K

Kåseri Nr 30 En sommarkväll på Patrullgatan

Det var en gång en sommarkväll i Råssnäs i Motala. Vi var några grannar på Patrullgatan som kom på att vi skulle slå oss ihop och äta och dricka tillsammans på Ragges och Ruths altan. Solen stod fortfarande högt på himlen och luften var varm. På bordet plockades fram Janssons frestelse, omeletter, köttbullar, kokta ägg, sill, sillpotatis, bröd och andra assietter med god mat. Öl, snaps och även drycker utan alkohol, som t ex mjölk och sockerdricka bjöd vi också varandra på. Vi, som var där, utöver Ruth och Ragge var Sonja och Lasse Larsson, Bengt och Kerstin Helgesson, Gunnar och Mona Juhnell, Bengt och Marie Louise Nilsson samt Anne-Marie och jag. De barn och ungdomar som var med på festen var Peter Andersson, Lars och Maria Karlsson, Mikael Helgesson, Lena Juhnell samt Lars och Mats Nilsson. De yngre satt vid ett eget bord ute i trädgården.

Stämningen var hög och blev ännu högre när Ragge tog fram gitarren. Vi sjöng ner helan och halvan. Det vill säga, alla sjöng, men alla drack inte de starka dryckerna. Ingen behöver dricka starkt för att bli glad. Att vara tillsammans, äta och sjunga räcker för att glädjen ska stiga till topp. De i gruppen som var frisksportare var lika glada som alla andra i gänget.

När vi ätit färdigt spelade vi krocket med de yngre, kastade pil och tävlade i en slags hemmagjord boccia vilket innebar att alla hade var sin boll eller krocketklot. Tävlingen gick ut på att kasta bollarna eller kloten från ett ganska långt avstånd och träffa eller komma nära en uppsatt pinne, Träff gav en poäng. Den som kom närmast fick en poäng. Jag minns inte vem som vann den där kvällen. Det är inte viktigt nu men det var det då.

När solen började dra sig neråt på himlen samlade vi ihop oss och plockade fram ryggsäckar och kassar. Vi packade kött och korv och andra "grillgrejer" samt olika drycker och Ragges gitarr för att gå ut på Råssnäsudden. Vi gick förbi Råssnäsbadet. Det vita hopptornet sträckte sig stolt mot kvällshimlen. På bryggan satt några ungdomar och njöt av sommarkvällen. Vi passerade Frisksportarstugan, Segelsällskapets stora hus och gick över den öppna planen förbi Gymnastikföreningens stuga och ut på en liten udde som skjuter ut i Pariserviken. Där satte vi oss i grupp med Ragge i centrum. Några båtar såg vi långt ut på Vättern på väg i riktning mot Sandön.

Vi sjöng. Maria och Lena frågade i en sång: "Varför skola mänskor strida?" Ragge sjöng solo om flickan som köpte blommor på torget. En textrad minns jag: "Oh seniorita blott för er skönhet ska ni få två stycken för en kyss." Försäljaren fick inte bara senioritans kyss i visan. Han tog hela senioritan. Jag sjöng med Ragge Ove Törnqvists Alptoppens ros. Den börjar: "Det växte i dalen två blommor en dag. Den ena var vacker den andra var jag"..... Kvällen var inte som den skulle förrän Lasse Larsson sjungit sin favoritmelodi Drömmen om Elin; "Vad jag drömt om dej lilla Elin mjuk som sommarns vind". Våra sånger och skratt flöt ut mot den lilla Pariserön och vidare bort mot CTV. Kanske hördes vi ända till Varamon. Nej, det gjorde vi nog inte men långt ut över den stora vida Vättern nådde vi. Ljud går lättare över vatten än över land.

När vi grillat och sjungit hade solen sjunkit ner bortom Västergötland. Pariserviken blev som en trollsjö, vacker, dolsk och mjuk. De stora tallarna efter stranden bildade mörka kulisser. I de små stugorna vid sjökanten syntes några lampor lysa. Små vågor kluckade sitt vatten mot strandkanten. Luften var fortfarande ljum. Klockan började bli mycket. Många i gruppen gick hem när vi ätit färdigt. Några av oss fortsatte ut på yttersta Råssnäsudden. När vi gått förbi Lindqvists sommarstuga såg vi en bil på en stig med två ungdomar i. Vi visste att det var förbjudet att köra bil ut på Råssnäsudden. - Nu ska vi hjälpa barnavårdsnämnden så det inte blir några barn gjorda här i natt, skojade Ragge. - Får jag ditt block och din penna, sa han till mej

Jag har nästan alltid block och penna på mej för att kunna skriva ner det vackra jag får vara med om. Ragge fick mitt block och min penna. Han ställde sig framför den parkerade bilen och låtsades skriva av numret på skylten. Ur baksätet, på varsin sida av bilen, hoppade en yngre man och en lika ung tjej. De steg snabbt in i framsätet. Pojken startade bilen och körde i väg i hög fart efter stigen bort mot Råssnäsplanen. - Nu var du inte snäll Ragge. Kunde de inte fått slutföra det de höll på med, sa Lasse. - Vi har ju två poliser i gänget. De kan väl inte bara acceptera att folk struntar i trafikbestämmelserna här i Råssnäs, svarade Ragge och skrattade.

Vi gick vidare ut till yttersta änden av Råssnäsudden. Natten var ljus. Snart skulle solen stiga upp över Motala och lysa på den vackra staden. I väntan på solen njöt vi av sommarnattens ljumhet och de små vågornas kluckande mot stenarna i vattnet. När vågorna nådde sanden på stranden plånades de ut och återförenades med det stora vattnet Vättern.

Ragge sjöng: Så skimrande var aldrig havet Och stranden aldrig så befriande Fälten ängarna och träden aldrig så vackra Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande Som när du gick vid min sida Mot solnedgången Aftonen Den underbara Då dina lockar dolde mig för världen medan du dränkte alla mina sorger Älskling i din första kyss.

När vi gick hem tänkte jag på Evert Taubes text: "Så skimrande var aldrig havet." Så skimrande som Vätterns vatten varit i natt är det inte alltid. När stormen bryter ut vild och stark trycker sig höga vågor långt in på land. Så skirande som i natt är inte alltid livet vi lever. Därför ska vi ta till vara det vackra livet ger när det ges. Det gjorde vi den natten jag nu berättat om. När vi gick hem hade solen just gått upp och givit vackra Motala sin första GOD MORGON KYSS. Knutte K

Kåseri Nr 29 Anders på Moons tankar överskrider gränser

Anders på Moon står på ett berg och ser ut över den lilla sjö som finns i närheten av hans hem. Himlen är mulen och vattnet grått. Skogen är genomblöt efter det störtregn som kom i går kväll. Regnet fortsatte mest hela natten. Lövträden på andra sidan sjön visar sin vårkollektion. Varje årstid har sin skönhet. Anders tänker på en mening den indiska författarinnan Arundhati Roy skrev i boken "Den oändliga rättvisans matematik": "Jag vill leva medan jag lever och dö först när jag är död." Vad menade hon med den meningen? Hon svarar själv i boken att hon vill älska och bli älskad, följa skönheten till dess hemligaste tillhåll, aldrig förenkla det som är komplicerat och aldrig komplicera det som är enkelt, betrakta, försöka förstå, aldrig titta bort och aldrig, aldrig glömma. - Att bli äldre är att dö en smula varje dag, sa en annan tänkare. Anders minns inte vem. Är det så? Kanske är det tvärtom. Att upptäcka, betrakta, få erfarenheter, att förstå det som händer, tyda budskap är inte att dö en smula. Det är att leva.

I sitt hem på Moon lever Anders nära naturen. Han har inte alltid sett det vackra i årstidernas växlingar. Han har inte alltid känt den friska vårens vindar, de ljumma sommarnätterna, inte uppmärksammat höstens vackra färger och vinterns vita skådespel. Han har inte alltid lyssnat till fåglarnas sånger och kvitter. Han har inte under hela sin levnad plockat blåbär och lingon och har därför inte alltid ätit och njutit av blåbärs- och lingonmjölk med ostsmörgåsar. Han tänker så här: - Jag har inte levt ut hela spektrat av möjligheter när jag inte sett naturens skönhet. Det är först nu jag kan njuta av stillheten och tystnaden. Det är först nu jag kan känna livets hjärta gå i takt med mitt eget. - I mitt liv har jag upplevt och följt det onda i världen. Jag minns Hitler och hans brutala regim. Jag har läst om öststatskommunismen där miljoner människor med annan uppfattning än den gängse flyttades till Sibirien eller mördades i samhällets namn. Jag har sett bilder på städerna Hiroshima och Nagasaki där USA fällde atombomber. Folk brändes ihjäl i en hetta som kunde smält berg. Giftiga gaser gjorde människor sjuka i cancer många tiotals år efter bombfällningen. Jag har stått vid Vietnammonumentet i Washington och läst namn efter namn på unga amerikanska pojkar som i onödan dött i Vietnam. Jag har sett filmer på civila vietnameser när de brann som facklor på grund av nyuppfunna supereffektiva amerikanska napalmbomber. Jag har läst om hur USA i strider mot Sovjetkommunismen i Afghanistan hjälpt Talibanerna till makten och hur USA senare också hjälpte Saddam Hussein till hans diktatorsstol. Jag har också fått uppleva hur samma USA bombade Afghanistan till grus i strid med de talibaner de hjälpt till makten. Jag fick också uppleva att USA i jakt på terroristvapen, som inte fanns, också slagit ner sin förre vän Saddam Husseins regim och medverkat till att över en halv miljon människor dött i Irak sedan kriget inleddes där. President Bush sa stolt i samband med Afghanistankriget: "När jag går till handling tänker jag inte släppa en bomb för två miljoner dollar på ett tomt tält för tio dollar och träffa en kamel i ändan." -Bush har med sina krig inte bara bombat kameler, tänker Anders. Fredsarbetare, civila afghanistanier och irakier samt soldater från USA, Sverige, Finland, Danmark och olika arab- och NATO-länder har dött under Bush presidenttid. Han borde inte sova gott om nätterna men gör förmodligen det ändå. I sin jakt på de terrorister som låg bakom det vansinniga dådet den 11 september i skyskraporna i New-York slås inte bara Irak och Afghanistan sönder. Världen görs till ett kontrollsamhälle som stänger in oss. Vi är inte fria. Bush krigshets föder dagligen massor av nya terrorister. "Jag vill leva medan jag lever och dö först när jag är död", skrev indiska författarinnan Roj. De många unga människorna som dött i krigen fick aldrig börja leva på riktigt?

Anders på Moon minns när utrikesminister Carl Bildt var i USA och besökte utrikesminister Condoleezza Rice. Enligt Aftonbladet diskuterade de hur det står till - i Ryssland. Utrikesminister Rice vill se ett aktivare Sverige i världen. Det vill Anders också men inte på Bush villkor. Anders gläds över den självkritiska omprövning av krigen som nu sker i USA. Omvändelsen mot en fredligare värld måste börja i USA och bland de fundamentalistiska religiösa ländernas och sekternas ledare runt om i världen. Om det funnes någon klarsynt människa i USA, FN eller på någon annan plats på jorden borde denne säga: "Vi ska se terroristhandlingarna som symtom på att något inte är bra i världen. Låt oss finna grunden till symtomen och bearbeta dem."

Det tänker Anders på Moon på när han går mot sin röda stuga. Han har också i sina sinnen med sig vårens skirgröna färger. Knut K

Kåseri nr 28 Fattigdom och miljonärsboende

Jag såg i tidningen att lägenheterna i Stockholm i dag kostar 50.000 kr per kvadratmeter att köpa. Boendesegregationen är enorm. I Stockholms innerstad bor snart bara rika personer och några som hade tur att köpa lägenheterna när priset var ett annat. Under min socialarbetartid i Bobergs kommun kom jag i kontakt med äldre människor med omoderna lägenheter. Jag blev en gång anmodad av distriktssköterskan att besöka två bröder som hade varit sjuka i lunginflammation. En av bröderna var fortfarande sjuk när jag kom dit. Han låg i en säng utan lakan. I huset fanns en vedpanna i varje rum, utom i köket. Där fanns en vedspis. Det lilla röda huset hade två små rum utöver köket. Vintern var kall när jag kom till dem. De eldade bara i köket där de låg båda två. Den, inte sjuke brodern, låg på ett stort bord om nätterna. Toalett fanns utomhus. Vatten hämtades i en brunn på gården. Distriktssköterskan varnade mig och sa att de kunde vara aggressiva ibland. Jag blev stoppad i dörren av den som var uppegående. -Ingen kommer in i vårt hus, sa han bryskt. Han höll ett vapen vid sin sida. Jag berättade att jag var kommunalkamrer och att jag ville höra om de behövde någon hjälp. Det var på den tiden när politiker tyckte att kommunerna skulle hjälpa folk som hade det svårt. - Han låter snäll. Släpp in honom! sa den sängliggande brodern.

När jag kom in såg jag att två dragspel fanns i ett av rummen. - Kan ni inte spela för mig, sa jag. - Den vrånge brodern fräste till att han inte tänkte spela för inkräktare. Jag berättade att vi kunde ge dem hemsamarithjälp och att de kunde få låna 10.000 kr av staten i ett s k förbättringslån som inte behövde betalas tillbaka om inte huset såldes. För dessa pengar kunde de dra in värme och vatten, sätta in dusch och toalett så de slapp pulsa i snön när de skulle på dasset. -Hemsamariten kommer att göra ert hem så fint att ni inte tror att det är ert hem, lockade jag. - Det har dugt åt oss i alla år. Vi är över 75 år nu båda två. Huset får duga tills vi dör, sa den vrånge. Jag gick men besökte dem varje gång jag hade ärenden åt deras håll. Jag fick dem att spela dragspel för mig och en dag sa den sängliggande brodern: - Vi har ändrat oss. Kan kommunalkamreren hjälpa oss?

Jag visste om en hemsamarit som skulle klara av de båda ensamma männen. Hon gjorde direkt revolution med dem. Jag kände inte igen huset när jag kom tillbaka efter en tid, Jag ordnade också med alla ansökningspapper om förbättringslån. Ett krav var att inget fick börja byggas om förrän ansökaren fått beslut från Länsbostadsnämnden. En dag på försommaren ringde chefen för Länsbostadsnämnden i Linköping. Jag har tyvärr tappat bort hans namn. Han sa: - Ni har mest ansökningar om förbättringslån i hela Östergötland. Vi kommer till er på torsdag. Då vill jag se huset där de där extrema bröderna, du skrivit ansökan för, bor.

Chefen kom. Vi åkte till bröderna. Jag blev helt perplex. På gården var uppgrävt ett dike från brunnen och in mot huset. Jag sa inget. Bestämmelserna var att inget fick påbörjas innan beslut fattats. Bröderna hade ännu inte fått något beslut. Vi gick in. Bröderna spelade dragspel för oss. Hemsamariten serverade kaffe och nybakad bulle och en sockerkaka. Lakan fanns i sängarna. Chefen för Länsbostadsnämnden sa inget om uppgrävningen men min oro hade stigit. Chefen åkte hem. Några dagar senare kom ett beslut att bröderna fått förbättringslån på 10.000 kr och dessutom ett lån med låg ränta på lika stort belopp. Min oro förbyttes till glädje.

Långt senare var jag på kurs i Kommunförbundets regi. Där mötte jag chefen för Länsbostadsnämnden. Han tackade för senast och påminde om brödernas hembakade bröd och dragspelunderhållningen. När vi skildes sa han: - Jag hoppas bröderna grävt igen det där diket som fanns i trädgården när jag var där. Vi log mot varandra i samförstånd. Det är inte alltid byråkratins företrädare är svåra byråkrater.

Många år har gått sedan bröderna fick förbättringslån i Bobergs kommun. Jag minns sista samtalet med bröderna när huset var ombyggt och klart. Den lungsjuke brodern sa: -Ja du Knutte, nu har vi fått toalett inne istället för dasset ute, vatten i kranarna, värme i huset och en ängel till hemsamarit. Det var mycket på en gång.

Det är skillnad på fattigkåkar förr och miljonärsboende nu. Det är skillnad på leverne från en tid till en annan. 50.000 kr kostar varje kvadratmeter bostadsyta i Stockholm i dag om jag skulle köpa en lägenhet där. Det ska jag inte. Jag tycker priserna är vansinniga. Däremot tyckte jag att förbättringslånen på min socialarbetartid till sjuka, gamla och fattiga var bra. De gav möjligheter för dem som fick lånen att slippa leva sina liv i misär när krafterna tröt och pengarna inte räckte till renoveringar. En gång i tiden kämpade politiker för människors lika värde. Numera talas bara om det i valtal i TV. De fattiga är fattiga även i dag medan de rika har blivit mångfalt rikare. Det är tidens melodi att det ska vara så. De flesta i vårt land sjunger med i den melodin. Gör Du? Knutte K

Kåseri nr 27 Jag minns en dag vid polisen

Nyligen läste jag i Motala Tidning att en av mina kollegor från min tid vid Motalapolisen avlidit. Hans namn framkallade bilder i min hjärna. Jag befann mig åter på polisstationen på Prästgatan 6 i Motala. Strax efter klockan 17: 00 drack vi vårt eftermiddagskaffe. Jag hade varit nere vid Flodins hörna och dirigerat trafiken. Arbetare och tjänstemän från de stora industrierna skulle hem till söder om kanalen eller över broarna till den norra delen av Motala. Många möten skedde vid Motalas "svångrem"; broarna över Strömmen och Kanalen.

Till kaffet åt vi fikabröd som vi köpt på Stig Carlssons bageri på Strandvägen. Det var gott bröd. Många motalabor ondgjorde sig över att vi hämtade fikabrödet med polisbilen. Många ondgjorde sig om mycket som polisen gjorde. För att inte de som lyssnade på polisradion skulle förstå när vårt kaffe skulle drickas sa vi till kollegorna i patrullbilen att Q33 var klart. Hämta bröd var Q34, Vår radiostation hette SGR2. Bilarna var SGR 3 och 4. MCn SGR 5.

Vi var fem poliskonstaplar och en förste polisassistent i tjänst vid den tiden på dagen. De här kaffestunderna efter 17:00 var enda tillfället passets poliser samlades på en gång. Vi visste att vi efter nästa telefonsamtal snabbt kunde få ta på oss full mundering och dra iväg på trafikolycka, hastigt dödsfall, självmord, slagsmål, fylla, inbrott eller något annat som hänt. I inget av de yrken jag haft genom livet har arbetsdagarna varit så oförutsägbara. Den dagen jag tänker på satt vi vid bordet i Pikétrummet och skojade med varandra när telefonen ringde. Kollegan som hade vakten svarade. Han skrek efter en kort stund: "Utryckning"!

Jag hade bilpatrull efter 17:00 och fick fort på mig uniformsrocken, kopplet och pistolen. Vi fick en lapp av kollegan med en adress och drog i väg. En mor hade ringt. Hon misstänkte att hennes son tagit livet av sig. Sonen hade inte kommit hem till henne som bestämts. Han svarade inte på telefon. Sonen var deprimerad efter en skilsmässa. Vi drog på rödljuset för att komma fort fram men vi använde inte sirénen. Den drog folks uppmärksamhet till sig. Ibland hände det att bilar följde efter oss för att se vad som hänt. Det vill vi inte i dag. Det ville vi förresten aldrig.

När vi kom fram ringde vi på. Ingen öppnade. Jag slog ur sprintarna i dörrfästena med verktyg vi hade med oss, tog bort dörren och gick in. Stanken i rummet var nästan outhärdlig. Jag höll för näsan tills min kollega öppnade alla fönster. I vardagsrummet hängde den vi sökte. Han hade säkert varit död länge. Jag såg vem det var. Vi hade, när han var gift, varit i hans dåvarande hem då bråk uppstått i familjen. Han hade också varit intagen på polisstationen för fylleri. När vi gjort de undersökningar vi behövde skar jag av repet med den kniv jag hade med mig. Vi lade mannen på golvet. Möblerna han fått med sig efter skilsmässan stod lite "hur som helst" i rummet. I köket var tallrikar och glas odiskade och matrester fanns kvar i kastrullerna. Vi hämtade den svarta släpkärra vi hade att forsla döda i och förde kroppen till Heliga korsets kapell. Ambulansen tog inte dem som varit döda en tid. Förste polisassistenten åkte hem till mannens mor och meddelade vad som hänt.

När vi långt senare kom tillbaka till polisstationen stod våra halvdruckna koppar kvar. Kaffet lockade inte. Det gjorde inte heller Stig Carlssons goda bröd.

När passet var slut cyklade jag Kungsgatan bort till Vätterliden. Där körde jag vidare på Bispmotalagatan mot mitt hem på Patrullgatan 5 i Råssnäs. Väl hemkommen ställde jag in cykeln i källaren, tog på mig lite extra och gick ner till Pariserviken och satte mig på en stubbe. Jag visste att det jag varit med om skulle dansa runt i mitt huvud. Det var bättre att jag satt uppe och tänkte än att jag rullade mig i sängen och inte kunde sova. Jag tänkte: - Vad är det som gör att en människa berövar sig det viktigaste hon har. Med livet i behåll har vi massor av val att göra. Utan liv har vi ingenting. Vi är bara minnen för någon eller några. Minnen som snart suddas ut.

Detta var tisdagen före påsk en bit in i april. När jag satt vid Pariserviken hade solen gått ner för länge sen men månen lyste upp Vätterns vatten. Natten blev otroligt vacker. Jag hörde små vågor skvalpa mot strandkanten. Pariserön mitt i viken såg ut som en svart punkt.

I dag 2007 minns jag detta så klart att jag kan höra rösterna från mina kollegor vid kaffebordet. Jag ser de goda kakorna med choklad Stig Carlsson bakat.

Varje kväll har en ny dag strukits ur våra levnadsalmanackor. Vi har en dag mindre att leva. Varje morgon har vi kanske en ny dag att fylla med liv. Hur tar vi bäst vara på vår morgondag? Det borde vi kanske fundera över lite mer. Knut "Knutte" Karlsson.

Kåseri nr 26 vargarVargen frågar: Vem är du människa

Detta är ett tänkt samtal mellan Vargen och Människan. Idén till dessa funderingar fick jag av Göran Friman i Folkets Hus i Motala en gång. Nu har jag gjort samtalet färdigt. Detta kåseri är en del av det samtalet.

Vargen Vem är du människa, du människa av den vita stammen? Du som jagat med stenyxa i handen. Och letat, forskat och upptäckt. Vet du vem du är? Vet du vem du är, du människa? Du bodde i en koja i skogen, en grotta i berget, på pålar i mossen, nu bygger du dig allt högre upp i rymden. Du som vandrat på skogars stigar, på jakt efter mat, ridit sporrsträck i kvällningen med bud till nästa gård. Du flyger nu till månen och mars. Du som utvecklat tekniken, uppfunnit och kommit på ouppnåeliga sammanhang. En gång två tomma händer. Nu når du det omöjliga. Vem är du människa? Du kallar dig civiliserad och lever i en civilisation, men de atombomdödade och -skadade i Nagasaki undrar: "Vad är civilisation?" De förgiftade vargarna och smittkoppsmittade indianerna, de giftdödade djuren och växterna, de förgiftade sjöarna, den förpestade luftens andedräkt och kvicksilvergäddorna undrar: "Vad är civilisation?

Människan Civilisation är att vara civiliserad, Varg. Du lömske jägare dödar böndernas tamdjur och samernas renar. Biter ihjäl dem. Sliter köttet från deras ben och äter, äter, äter.

Vargen Vad gör du med grisarna på slakteriet, människa? En elektrisk stöt sedan åker grisarna upp i en bana och skärs i bitar. Hur mår kycklingarna vid broileruppfödningen och hönsen i de små burarna? Hur skönt har minkarna det i sina obekväma ståltrådsburar? Det är tur att det du gör sker i civilisationens namn annars kunde vi tro att det vore barbari. Du säger att min jakt är lömsk, eftersom den är jakt. Ditt dödande ger styckade djurkroppar i plastförpackning. Död, styckning, förpackning. Död, styckning, förpackning. Allt för en smaklig måltid. Med tänderna sliter vi vargar köttet från det dödade djuret. Det är sant. I civilisationen styckas djur med kniv och maskin till revben, lever, fläskkotlettrad, skinka, hjärta, lungor, och öron. Ni gör korv, korv, korv och äter Kyckling, Kalkon, Renar. Älgkött. Björnstek. Harstek, Kanin och Hönssoppa Hamburgare på Mac Donalds. Fisken köper ni som frusen fisk i en fiskdisk

Människan Ni vargar dödar och äter på samma sätt år efter år. Vi utvecklar, rationaliserar och effektiviserar. De som handlar i affärerna vet inte längre, hur de djur sett ut, som de äter.

Vargen Vi dödar för att äta. Vi är rovdjur. Människor är civiliserade. Vi äter revbensspjäll i skogen. Ni fläskkotlett på krogen. Vi dricker vatten i ån. Ni dricker vin till "chautån".

Människan Vi äter gott vi vita. Smörjer våra krås ska du veta. Drycken livets krydda, lossar vår tunga. När vi druckit kan vi skratta och sjunga. När vi druckit kan vi till och med dansa och sjunga.

Vargen Vet du vem du är, du människa av den vita stammen? Du som jagat med stenyxa i handen, upptäckt och konstruerat mer än någon anat och vetat. Vem är du människa?

Människan Vi äter gott vi vita. Smörjer våra krås ska du veta. Drycken är livets krydda. Den lossar lätt vår tunga När vi druckit kan vi skratta och sjunga. Ja, när vi druckit kan vi både dansa och sjunga.

Vargen Du, som utvecklat tekniken, uppfunnit och kommit på, står nu vid den stora porten. En gång två tomma händer, nu det ouppnåeliga inom räckhåll. Men isen smälter vid polerna. Stormarna ryter och fäller träd i vårt land. Orkanerna dränker, med hjälp av havets vågor, städer i USA och andra delar av vårt klot. Öknarna breder ut sig. Vem är du människa? Vet du vad du ska göra nu, Människa?

Människan Ni vargar lever, dödar och äter på samma sätt från år till år. Ert utvecklingsstillestånd gör att er ras till slut - dör ut. Vi människor utvecklar vår teknik. Rationaliserar. Startar löpande band. Effektiviserar. Leker bank och kund. Köper och säljer. Allt är till salu. För dem som har pengar. Vi hoppas och tror, att även de, som föds i nästa generation, har mycket att upptäcka, rika liv att leva, ren luft att andas och en framtid för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Så klingar vår tanketon i nutidens Civilisation.

Vargen Vem är du människa? Du som jagat med stenyxa i handen och letat, forskat och upptäckt. Vet du vem du är? Vet du verkligen vem du är - och vad du gör, Du människa?

Knutte K (mars 2007)

Kåseri nr 25 Jag minns när kollegan Ragnar Nilsson sköts till döds.

I mars 1965 tjänstgjorde jag som polisman i Borensberg. Ofta kom länstrafikgruppen in och förlade sina matraster hos oss. Vi talade om livet, polisjobbet och lite fotboll. Jag lärde känna flera av kollegorna bl a Ragnar Nilsson från Linköping. En eftermiddag gick polislarm i hela Östergötland. En ung stockholmspojke var på väg genom Östergötland i en stulen bil. Vart skulle biltjuven ta vägen? Alla distrikt var beredda. Ragnar Nilsson med kollega, som jag tyvärr tappat namnet på, körde riksvägen mot Mjölby. De fann biltjuven som stoppades på raksträckan före kurvan vid järnvägsbron strax före Sjögestad.

Oskyddad steg Ragnar ut för att gå till den stulna bilens förarsäte. Innan han kom fram small ett skott. Ragnar föll död ner. Skottet riktades mot hela Östergötlands poliskår. En mycket uppskattad kollega var död. Skottet riktades också mot alla som arbetade för ett samhälle utan våld. Den 22 mars 1965 samlades en stor del av Östergötlands poliser i Linköping för en gemensam procession efter Ragnars kista till kyrkogården. Under begravningen sjöng Norrköpings polissångkör. I kyrkan spelades som avslutning Händels sorgemarsch av musikdirektören J H Åberg. Hela promenaden till graven blev en sorgemarsch. Alla kollegor bar uniform. Jag såg Ragnars familj och gömde dem i mina minneskamrar. När jag kom hem skrev jag:

Kollegan Ragnar Nilsson På tjänstens vägnar, i plikt och nit Du föll för mördarens kulor

Du mötte döden utan skydd. En yngling blev din baneman

I samhällets tjänst för lag och rätt Du gjorde din plikt som polis

Ett barn blev utan far. En älskande fru utan sin man. Föräldrar utan sin avhållne son.

Vår svenska polisdag blev ofattbar Det som varit ljust blev mörkt Det som givit hopp rann ut till sorg och död. Vi såg med bävan an mot framtiden

Minnet efter Dig Ragnar Är för alltid ristat i dina kollegors hjärtan. Vila i frid Ödet ville att det blev Du.

Många poliser har dödats i sin tjänst sedan 1965. Vi minns morden i Malexander. Polismän pepprades av kulor och avrättades.

Nyligen spelade LHC hockey mot Djurgården. Djurgårdsfans gick ut på stan när LHC gjorde fjärde målet. Djurgården var borta från slutspelet. - Det var farligt ute. Mellan 70 och 100 tokstollar kastade stora stenar mot polisen, säger Mikael Skoog vid Linköpingspolisen.

Vad har hänt i vårt land sedan Ragnar Nilsson sköts vid Sjögestad bro? Poliser som förr gick ut oskyddade till olika uppgifter kan i dag inte ens gå säkra när de tjänstgör på en hockeymatch. De stora frågorna om liv och död, trygghet och säkerhet lämnas till de professionella ligorna, som genom utpressning och korruption, pressar sig allt längre in i maktens korridorer. I natt slog en rånarliga till mot Securitas i Jönköping. De var klädda i orange jackor, kepsar eller hjälmar och vita andningsmasker. Det var rånarsoldater, beväpnade med k-pistar, som gick till attack, styrda av professionella ligaledare. Efter Ragnars död skrev jag: "Vi såg med bävan an mot framtiden." Vi är i den framtiden nu. På Ragnars tid var det ovanligt att möta beväpnade individer. Ragnar hade oturen att möta en av de få. I vår tid är det ovanligt med obeväpnade rånare, mördare och tjuvar.

Ministern Nyamko Sabuni är dödshotad. Hon skyddas av SÄPO dygnet runt. Varför? Hon har sagt sanningar om extrema religionsutövare inom Islam. Den delen av Islam som är fundamentalistiskt politisk vill göra Sverige till ett nytt Iran där demokrati inte finns i ordboken. Nyamko säger ifrån till fundamentalisterna. Det är stort och modigt. Jag hoppas hon kan skyddas.

Jag minns när kollegan Ragnar Nilsson sköts till döds vid Sjögestadbron. Vi bävade för framtiden. Nu är den framtiden här. Bävan har inte blivit mindre. Knutte K

Kåseri nr 24

Jag mötte vänner i Folkets Hus

Teaterföreningens ordförande i Motala, Åke Lindberg, hämtar mej vid Centralen i Motala. Solen skiner och temperaturen är en bit under noll. En härlig vinterdag har vi att njuta av i den vackra Vätterstaden. - Tänk vad många gånger jag gått av och på tågen här, säger jag när vi hälsat. - Nu finns ingen personal på stationen här. Allt sköts från Hallsberg. Men det ska bli dubbelspår med ökade pendlingsmöjligheter. De ska visst börja bygga spåren redan i år. Då blir det mer fart på tågavgångarna i Motala, svarar Åke.

Åke kör med sin bil ner mot hamnen. Vi passerar det hus på Platensgatan 7 där jag tjänstgjorde som socialkamrer i många år. Jag ser upp mot fönstret. Därifrån hade jag utsikt över strömmen och kanalen och även ner mot spetsen av Motalaviken. Det var en fin tid som socialarbetare- och lärorik. Jag minns mina arbetskamrater med värme. Vi passerar Folkets Hus. Dit flyttade jag från Socialkontoret när huset öppnades 1979. En hel värld av händelser och en armé av medmänniskor ser jag i mitt minne när vi passerar det mycket vackra huset vid Motalavikens strand. Minnena rör upp mina känslor till glädjetrivsel.

När vi kommer hem till fru Barbro Lindberg bjuds jag på vänligt mottagande och en fantastisk god fisksoppa. Vilket mottagande jag får. Jag är privilegierad som har såna goda vänner.

På kvällen åker vi taxi till Folkets Hus vid Motala Verkstad. Jag är inbjuden bland många andra att fira att huset är 100 år. Jag blir hjärtligt mottagen av ordföranden Siw Widarsson och chefen Bertil Thorén och möter inne i huset före detta arbetskamraterna Sven-Erik Karlsson och Eivar Johansson, legendaren Per Ström och många vänner. En härlig stämning sprider sig i det nymålade vackra huset som byggdes av arbetare 1905-1907. Huset ritades fyndigt av en lokritare på Motala Verkstad. Han hette Lars Kolmodin. Huset är en skatt motalaborna har att förvara för framtiden. I det kåseri jag höll på kvällen berättar jag när jag som polis övervakade vad som hände på danskvällarna i huset. Här har ungdomar träffats, blivit kära, gift sig, fått barn som vuxit upp och gått till Folkets Hus på dans.

Efter maten på galakvällen bjuds vi en härlig föreställning av Motala Lokalrevy. Mina tårar rinner utför kinderna. Nyårsafton 1979 gjorde Jörgen Flordin och jag den första revyföreställningen i nya Folkets Hus. Den hette I väntan på revyn och handlade en del om bråket mellan Motala och Vadstena kommuners företrädare. I revyn debuterade bland andra den fina motalapoeten Elisabeth Asklund. och Jörgens son Jorgie. Dottern Jörgine var också med. Jörgen och Elisabeth är tyvärr borta nu. Jag talar med Jorgie. Han säger: - Jag är ledare för revyn och jag har hållit på alla år för att inte svika min far Jörgen och dej Knutte. Revyn är bra; härliga dansnummer, skarpa monologer och sånger med bra texter och fint framförande. Jag vet vilket arbete som ligger bakom deras prestationer. De duktiga Musikerna sitter med på scenen. Det ger grundmelodi åt revyn. Efter revyn träffar jag revygänget. Jag tackar dem för den fina föreställningen och säger: - Jörgen och jag planterade en revyplanta i Motala nyårsafton 1979. Den har vuxit och fått avkomlingar. I dag möter jag en hel trädgård med blommor som lyser, dansar, sjunger, ler och agerar mycket skickligt. - Tack för att ni startade revyn så vi får spela och ha roligt, säger en av tjejerna.

Under firandet får jag höra veteranen Sven Gunnar Andersson berätta historien om Folkets Hus och livet runt Motala Verkstad. Han berättar om mannen som var anställd vid Motala Verkstad i 70 år. När han dog vid 82 årsålder var han fortfarande anställd. Sven-Gunnar berättar också att han efter att ha legat i militärtjänst en kväll går till Folkets Hus för att dansa. Han får se en ljushårig flicka. Han bjuder upp. De dansar hela kvällen. Sven-Gunnar följer den ljusa flickan hem. Hon bor bara några hus från Sven-Gunnars bostad. De möts igen. Och igen. Sven Gunnar avslutar med att säga: -Ikväll sitter hon vid bordet där borta. Hon är lika ljushårig och vacker som den kvällen vi möttes här i Folkets Hus vid Motala Verkstad.

Kan sådana här stämningsfulla berättelser ha sitt upphov på andra platser än Folkets Hus? Sven- Gunnar har medverkat till en lärorik utställning om historien vid Motala Verkstad. Den visas denna kväll och är mycket imponerande gjord. Den borde många se och lära av. Alltför få av de unga kan den fantastiska historien om Motala Verkstad och människorna som berörts av Verkstan genom åren.

Tack Siw och Bertil och alla vänner jag mötte i Folkets Hus vid Motala Verkstad. Det blev en äkta Folkets Huskväll. Högre betyg finns inte.

På söndagsmorgonen efter frukost med Åke och Barbro går Åke och jag ett varv i Råssnäs i 10 grader kyla. Jag ser det hus där jag bodde med min familj i 28 år. Vackra minnen rusar fram i hjärnan. Innan vi går hem till Lindbergs står vi en stund och ser ut över Pariserviken och stora Vättern, Is finns vid stranden. Solen glittrar snökristallerna. Vet ni alla motalabor vilken vacker stad ni bor i. Tack Barbro och Åke för att jag fick bo hos er. Med hälsning till alla som läser detta. Knutte K

Folkets Hus vid Motala Verkstad 100 år den 10 februari 2007 Kåseri nr 23

dsc01748 När jag i november 1956 inbjöds att komma till Motala och prata med MAIFs supporterklubb om en eventuell flyttning för mig och min familj till Motala för att spela fotboll i MAIF, körde jag vägen över Borensberg. Jag minns att jag såg Folkets Hus vid Motala Verkstad när jag kom in i stan. Jag tyckte huset var vackert. Östermalmsgatan som jag sedan körde in till centrum var gropig och smal. Det var ingen bra infart på den tiden. Inne i stan mötte jag Kommunalrådet Assar Bergqvist. Han var v ordf i supporterklubben och ordförande i polisnämnden. Assar tog med mej upp till stadsfiskal Skoog på Prästgatan 6. Skoog var både åklagare och polischef på den tiden. Efter hälsning sa Assar: - Vi vill att Knut Karlsson ska börja som polis här. - Ja ha ja och vad har Knut Karlsson för kvalifikationer för det. Det räcker inte bara med att vara duktig fotbollsspelare, sa Stadsfiskalen Skoog.

Jag visade betyg från mina tre år på Lunnevad Folkhögskola. Det räckte. Tjugo minuter senare, när vi gick ut, var jag anställd som polisrekryt. Kanske var detta en av de snabbaste polisanställningarna i Motalas historia. * Folkets Hus fick jag snart stifta bekantskap med. Vi fick på danserna på lördagarna tjänstgöra i Folkets Hus på vintrarna och i Folkets Park på somrarna. Till en början fick vi 10 kr i timmen. Alltså 45 kr för att vara här i Huset från 2000-0030. Jag tror inte att dessa extrainkomster anmäldes till Skattemyndigheten. Men det är väl preskriberat nu. Till ordinarie polislönens 700 kr i månaden var de 45 kronorna ett tillskott som var välkommet. Vi fick pengarna direkt när tjänstgöringen var över för kvällen. Olof Almqvist var kassör då och Allan Silverberg ordförande. * De första åtta åren vid polisen jobbade jag alla jular, nyårsaftnar, pingst- och midsommarhelger. Av de åtta nyårsaftnar jag jobbade var jag nog sex gånger här i Folkets Hus. Jag lärde känna många. Inge Andersson var lite av en kung Då. Jag tror han träffade sin fru Ann-Louise här. I varje fall var de här och dansade. Det fanns de som försökte smyga in halvpavor och det fanns de som lyckades. Några av dem som lyckades blev lummiga, några av några blev dumma och bråkiga. Några av dessa dumma åkte in till fyllecellen på polisstationen. Jag vet dock inte att jag tog in någon. Däremot såg vi till att de få som fyllnat till kunde komma hem med taxi om de hade pengar eller med hjälp av kamrater.

* Inge var Borens fotbollsstjärna. Alla kände honom. Jag minns en gång en kille som hade spårat ur. Han lovade folk stryk och någon kom till mej och sa: "Du måste kasta ut honom." Jag ville faktiskt inte slänga ut honom. Den där nyårsaftonen var det 15 grader kallt. Kasta ut berusade personer i kylan var inte bra. Det fanns berusade personer som frös ihjäl i snödrivor på den tiden. Men samtidigt duger det inte att någon förstör trevliga Folkets Huskvällar. Jag funderade över vad jag skulle göra. Jag bad Inge prata med den där killen och tala om för honom att jag hade blivit tillsagd att ta ut honom. Inge gjorde så och killen lugnade ner sig. * Dåtida fyllerilagen var en klasslag. På statt där gick det ut på att dricka snaps och bli berusad. På Folkets Hus fick ingen dricka. Om någon gjorde det kunde han bötfällas. Ingen bötfälldes för han drack snaps på Statt. Jag säger han för jag såg aldrig under min polistid i Folkets Hus någon berusad kvinna eller tjej. * D U 100 åriga Folkets Hus vid Motala Verkstad har varit en mötesplats för många festglada människor genom åren. Du har sett ungdomar komma hit, bjuda upp till dans, sett att de dansat bra tillsammans och trivts ihop. Du har sett dem gå gemensamt härifrån, kommit tillbaka nästa fest, gått hem igen, gift sig och fått barn som vuxit upp och gått på Folkets Hus, mött en partner där, gått hem med partnern, gift sig och fått barn som vuxit upp och gått till den fina stämningen på Folkets Hus och blivit en del av den framväxande arbetarrörelsen. Hur många av er som är här idag känner igen den utvecklingen * Folkets Hus och Parkrörelsen har varit kulturbärare och nöjesarrangörer. Ingen värld är bra om vi inte kan ha roligt. Inget liv är bra om vi inte kan utvecklas. Varje människa har rätt att nå toppen av sin egen förmåga. Folkets Hus och Park har haft en enorm betydelse i vårt avlånga land. Rörelsen har hjälpt till med att utveckla den folkliga kulturen - och gör så fortfarande. Folkets Hus och Park har också betytt mycket för den fackliga kampen och den politiska utvecklingen. Kanske har Folkets Hus och Park varit det skal, där fröet till idén om ett bättre land att bo i, grott och utvecklats. * Folkets Hus har i äldre tider skrämt borgligheten att gömma sig bakom klasslagar och poliser. Det märkliga är att borglighetens politiker är nästan lika rädda för Folkets Hus i dag som när detta hus byggdes. Tyvärr är risken stor att denna rädsla visar sig under nuvarande mandatperioder när anslag skall beviljas av borgliga majoriteter runt om i landet. Jag hoppas att det inte är så i Motala * l mars 1979 började jag som chef för nya Folkets Hus. Sven-Eric och jag satt i det här huset i ett rum och filosoferade om framtiden. Minns du det Sven-Erik? Det nya husets administrationslokaler var inte färdiga men det vi talade om då och det som hände är en annan historia. Den s k Motalamodellen har jag berättat om på många platser i vårt vackra avlånga land. Jag berättar den gärna i Motala också --men inte nu. Nu ska jag strax sluta. * Tack för att du funnits du Folkets Hus vid Motala Verkstad Hyllas bör alla ideellt arbetande kamrater från den första styrelsen i Förvaltningskommittén 1899, vars ordförande var Stenholm, till dagens styrelse med ordförande Siw Widarsson i spetsen. Hyllning också till alla oss som varit anställda och jobbat ideellt med lön från första vaktmästaren hammarsmeden C A Carlsson 1907 till nuvarande VDn Bertil Thorén. * Jag vill avsluta med en kort diktberättelse om hur det var att va polis i Parken i Duvedal. Många saker var desamma även i Folkets Hus vid Motala Verkstad. Samtidigt blir detta en påminnelse om att det efter vinter kommer vår och en ny Folkparksommar ---------------------------------------------------------------------------------------------- Folkparken i Motala Jag stod i polisuniform i gamla Folkets Park. Ungdomar kom, löste billjett, gick in. De kom för en dans, en tjej, en kavaljer, en kopp kaffe med dopp Allting utomhus en sommarkväll.

Kanske vann de choklad på hjulet som gick runt, runt, och aldrig stannade där jag satte min päng. Kanske sköt de luftgevär, tog lotter och kastade pil.

Jag såg vinglande steg ibland. När den vinglande såg mej i polisuniform rätades gången upp. Hälsningen kom snabbt och glatt: -Hej Knutte i morrn vinner ni va. Å du gör två. Fotbollen var stor och viktig i Motala. Då.

Den där kvällen var kanske en sån där sommarkväll när luften är ljum och skön. En kväll som bara finns I vår Park I vår stad I vårt land.

Jag tog av mej uniformen efter en tid men minnena finns kvar. På stan har jag sett många som förr påsnusenglada och underfötternarunda dansade i Parkens rotunda.

Kanske säger de i dag till sina barnbarn: Du ska inte dricka. Det är inte bra. De är lika oroliga som deras föräldrar var innan de själva kom hem och la sej att sova på dåtidens örngottsvar.

Nu finns inte Knutte där i sin uniform och vakar men jag hoppas att dagens polis är lika varsamma med ungdomen som jag var när jag gick och drömde i Parken i Duvedal Och trots allt våld som sker drömmer jag detsamma i dag:

-att varje människa ska vara -och ha -En vän

Knut Karlsson 6 februari 2007.

Kåseri nr 22 Solen får inte bli vår fiende

sol _medium Vi brukar naturens resurser till bristningsgränsen utan att tänka på de generationer som kommer efter oss. Stormar, orkaner, tromber, översvämningar, värme, när vi inte ska ha varmt, polarisar som smälter är varningsklockor som ringer. Klockorna hörs tydligen inte in i Riksdagshuset och inte heller till Regeringskansliet. Talare har vi många i politikerkåren men tydligen inte många förändrare. Stadsminister Reinfeldt tycker att Sverige inte behöver minska utsläppen ännu mera. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson skriver i DN debatt:

-Reinfeldts betoning, att nio miljoner människor i Sverige eller någon annanstans inte spelar någon roll, späder på den klimatpolitiska jantelag där alla väntar på alla. Visa ledarskap och använd vårpropositionen till att införa en klimatpolitik som underlättar för företag och hushåll att agera klimatsmart.

Göran Persson startade en kommission med folk från politik, näringsliv och experter som visade vägar hur vi ska bli av med oljeberoendet i vårt land och samtidigt minska utsläppen och växthusgasen. Volvochefen Johansson var mycket aktiv och lovade att framtidens bilar skall bli miljövänligare. Jag hoppas att inte regeringsbytet får till följd att vi ökar utsläppen och försämrar möjligheterna för framtidens människor att bo i vårt land. Nu handlar det inte om att stimulera folk till överkonsumtion. Nu handlar det om att förebygga de katastrofer, som världens experter är ense om kommer, om vi inte förändrar vårt sätt att leva i Sverige och världen i övrigt.

I SRs OBS, torsdagen den förste februari, sa en talare att han var förvånad över att nyliberalerna inte tar klimathoten på allvar. Jag är inte förvånad. Den extrema formen av nyliberalism ger alla rätt att utnyttja jordens resurser för egen vinning. I ett samtal jag hade med en nyliberal sa han:

- Ingenting får hindra en människas utveckling. Du har rätt göra det du vill. Du ska utnyttja dina resurser för ditt eget bästa och själv skörda frukterna du skapar.

- Men de som i livet inte får de resurser du talar om, ska de leva eller ska de dö?

- De som vill se dem leva får idka välgörenhet. Det brukar alltid finns några hjärtnupna som ställer upp på det, får jag till svar.

- Men du ställer inte upp på att jämna ut villkoren i samhället.

- Nej! Aldrig!

Nu handlar det inte om välgörenhet. Nu handlar det om ifall Stockholms stadshus med tiden skall stå under vattnet med bara tornet synligt över vattenytan. Nu handlar det om ifall "Feskekörkan" i Göteborg skall bli en kyrka där levande fiskar i det nya havet simmar ut och in och inte som nu ligger uppfiskade till salu på diskarna. Det handlar om att människor i framtiden får ta på sig dykardräkter om de vill se de olika salarna i Kalmar slott.

Redan i dag finns uppgifter om hur vårt land kommer att se ut om vattnet stiger så som forskare befarar att det ska göra. Detta är ingen skrämselpropaganda utan vetenskapligt beräknat. Redan om 40 år kommer förändringarna att vara stora. De som föds i dag är 40 år då och mitt i livet. Det är alltså inte bara folket i nästa sekel detta handlar om. Det är människor, levande i dag, som får möta förändringarna.

I Aftonbladet berättar Peter Kardhammar om Marc 34 år från Australien som för två år sedan fick hudcancern Malignt melanom. Han räddades till livet genom ett skickligt ingrepp av en kirurg. . Den dödliga hudsjukdomen har ökat kraftigt i Australien från 3 761 år 1983 till 8 885 2001 i den senaste mätningen. Alla experter förklarar att det är solljuset som ger Malignt melanom. Även i Sverige ökar den livsfarliga cancern. Ozonsiktet har tunnats ut på grund av luftföroreningar. Den farliga ultravioletta strålningen når våra hudar genom det uttunnade Ozonskiktet.

Ozonsiktet skyddade mig när jag barryggad hässjade hö på Skallängarna i Frödinge och när jag i vilopauserna låg nästan naken i gröngräset vid Fågelnäsemossarna och sov middag. Kommer framtidens människor att få njuta av naturens sköna sömn som jag fick göra. Runt mitt huvud surrade sommarflugor. De störde mig inte. De var mina somrars musik.

Marc i Australien säger till Aftonbladet:

"Man kan aldrig slappna av. Tar du av dej kläderna måste du tänka på att smörja in dej varannan timme. Man måste hela tiden vara försiktig Det tar bort en massa glädje."

Jag kunde också slappna av soliga dagar om somrarna när jag sträckte ut mej på en filt i sanden vid Råssnäsbadet eller Pariserviken i Motala. Jag var en lycklig man som levde i den vackra staden. Solen värmde det svala Vättervattnet till badbara temperaturer - och gör så än. Vi människor kan fortfarande sola oss på stränderna, bada i våra vackra sjöar, gå barryggade i hagarna och plocka vackra sommarblommor utan att riskera att skadas av de farliga ultravioletta strålarna men vi får inte minska ozonlagret ytterligare. Solen får inte bli vår fiende.

Knutte K

Kåseri nr 21 Verkligheten blir politik när den berättas av Orhan Pamuk.

Molnen går tunga. Regn faller. Träden gråter. Löven, de mångfärgade, har fallit till marken och förmultnas. Vattnet i Albysjön småkrusar sin yta och väntar vinterns tunga täcke. Vardagsorden sjunker grå och tunga och förtrycker ibland sinnena. Vackra toner faller i glömska. Hjärnan stressbombad följer förundrad livets vägmärken.

November är mörk och trist. December kommer med ljus i fönster, på våra uteplatser, balkonger och altaner. Ljusen leder oss till varandra. Vi går mot Jul och Nyår. Vi undrar vad som ska hända och vad som ska ske, men:

Måste allt förklaras. Allt som sker.

Kan vi inte bara konstatera att det som sker det sker.

Måste vi veta alla varför. Söka alla svar.

Kan vi inte nöja oss med att tänka;

Att det som var det var.

Vi ser framåt för att påverka det som ska komma. FNs ledord om våra mänskliga rättigheter och lika värde innehåller också skyldigheter. Vilka människor vill vi vara?

* "Jag tror på den människan som brinner i känslornas skog.

Bränner sina broar, banar väg i snåren, ser över djupen och anar ljuset.

Jag tror på den människan vars blick är en ljungande blixt

som ser dalen, skogarnas dunkel, bergens strävan mot höjden

och de små violerna i det höga gräset.

Den människan fjättras ej i småaktighet, drunknar ej i lättfärdighet och lockas ej av högfärdens blomma."

Vill vi vara den, som inte bryr sig och låter andra sköta det som ska skötas, eller en människa, som brinner i känslornas skog, angriper det som inte är bra och "ser de små violerna i det höga gräset"?

Jag tycker att Nobelpristagaren i litteratur 2006 stämmer in på diktens beskrivning ovan. Orhan Pamuk visar oss modigt sin del av världen.

- Jag är inte en politisk författare. Jag berättar om livet som jag upplever att det är, sa han i en intervju i TV nyligen.

- Men det du skriver blir politik, svarade reportern.

- Det är verkligheten, som blir till politik, när den med hjälp av kulturens redskap berättas på ärligt och riktigt sätt, konstaterar jag.

Den nya svenska regeringen har klart visat att den inte vill utveckla samhällsstödet till kulturen i vårt land.

- Denna tid, som nu kommer, hava ett annat lag, sa rikskanslern Axel Oxenstierna i sina minnesord över Gustaf II Adolf.

- Den tid, som nu kommer, hava också ett annat lag. Det skulle jag kunna skriva utan att vara rikskansler.

- Vad månde bliva och hända?

- Det vet vi ännu inte.

Vi som jobbar i samhället vet att politiker inte tillräckligt lyckats utveckla kulturen i de djupa leden av befolkningen. Många framtidsinriktade bra kulturprogram har skrivits i kommuner och landsting. Programmen har tagits av beslutande församlingar och sedan ställts in på arkivhyllor där de nu står igendammade och ogenomförda.

- Ska staten, kommuner och landsting utveckla kulturen? Undrar någon.

- Samhället ska skapa förutsättningar för kulturutvecklingen. Det kallas kulturpolitik men kulturpolitiken är inte kulturen själv, som många tror. I en hink med murbruk är det murbruket som är murbruk, inte hinken.

- Vad är det som är bra med kultur? Fortsätter en annan någon.

- Kultur är odlingen av känslor när människor möts, energin mellan mig och artistens skapelse på scenen, mellan mig och konstbilden, skulpturen och bokens innehåll. Kultur är också det vi skapar. Skapandet gör att vi människor växer inombords.

"Vi flyter fram på livets flod.

Det kan vi inte göra något åt

Men vi kan göra mycket medan vi flyter."

Vi ska hitta den skapande människan inom oss och utveckla de oanade möjligheter livet ger. Dessa möjligheter kan inte köpas på börsen. De finns bara inom oss.

En som lyckats hitta möjligheterna inom sig är årets litteraturpristagare Orhan Pamuk. Vi gratulerar honom till årets Nobelpris i litteratur. Orhan Pamuk "ser dalen, skogarnas dunkel, bergens strävan mot höjden och de små violerna i det höga gräset".

Knut K

*Dikten är tagen ur "Svit för kör a capella" Text Knut K Musik Göran Friman.

Kåseri nr 20 Livets Berg och Dalbana.

Utan en tråd på kroppen kom jag till världen. Mina ögon vänjde sig vid ljuset. Mina öron fångade ljudet. Mina känsliga händer kramade min moders bröst. Så började jag suga i mig livet. Ungefär så tog jag mig in på Livets tivoli och tog plats i en Berg och Dalbana. I min hemby Frödinge var tryggheten som ett golv att stå och gå på. Mitt hem var inte bara väggar och tak. Det var också kärlek, glädje och lugn. Jag visste inte vad lugn var då. Det har jag förstått långt senare. De tysta sön- och helgdagarna kunde bli långa och tråkiga tills fotbollsdomarna blåste till spel på "Plan". Då spratt livet till för några människor som samlats för att spela i eller heja på lagen. Min vagn i Livets Berg och Dalbana steg upp några meter över marken när vi vann matcherna och jag gjorde mål för mitt kära FBSK.

Visst gick min livsvagn också ner i dalgångarna. Då skakade mitt trygghetsgolv. Min kamrat Allan Lindvalls mor Karin dog mycket ung. Jag trodde inte att unga mammor kunde dö. Tanken kom att även jag kunde förlora mina föräldrar. När en av mina kamrater Sven-Olof gick bort i barnförlamning i tioårsåldern skakade tillvaron igen. När en annan kamrat Arne i Älekulla körde på en lastbil med sin motorcykel och dog började jag tvivla på livets grundtrygghet. - När blir det min tur? tänkte jag när jag stod vid Arnes dödsbädd och tårarna rann utför mina kinder. Med den bakgrunden åkte jag ut i världen och fann; Vaddå?

Mitt fotbollsspelarliv blev en Berg och Dalbana som mest gick uppåt med mindre dykningar på grund av skador och knäoperationer. Jag fick uppleva bra och stärkande träning, delta i spännande matcher, göra intressanta resor, få kamrater, glädje, erfarenheter och ledarskap. Jag fick spela inför publik, fick vänja mig vid att bli bedömd och igenkänd. Framgångarna gav mig ökat självförtroende. Det självförtroendet hjälpte mig även i det övriga livet.

I min tjänst som polis lärde jag mig att livet inte byggts med trygghetsgolv för alla. Många av dem jag fick kontakt med föll djupt och blev kvar i djupen tills döden befriade dem från det elände de levde i. Några tog sig upp och kunde börja om. Jag mötte barn som grät och skrek av rädsla när deras mödrar slogs blodiga av berusade män. Vi poliser medlade, tog hand om misshandlare, talade med panikslagna barn och försökte ställa tillrätta. Jag undrade: - Är det så här samhället fungerar? Efter vidareutbildning fick jag jobb som socialarbetare. Jag ville göra livet bättre för dem som hade det svårt. Jag mötte familjer som inte hade råd att köpa kläder. Lönerna räckte inte. Andra föräldrar prioriterade spriten före mjölk och bröd till sina barn. Vi ställde frågor, som är aktuella även i dag: - Hur hjälper vi barn i nöd när deras föräldrar inte är mogna och kapabla att vara föräldrar? Jag mötte också glädjestrålande ögon när samhället verkligen kunnat hjälpa en familj ur nöd och kriser och när de handikappade fick färdtjänst och själva kunde åka ut och handla, möta kamrater i föreningslivet eller besöka vänner. Handikappade fick några centimeter frihet att bruka.

Under polis- och socialarbetartiderna lärde jag mig hur samhället fungerar för dem som har det sämst. Jag vet i dag att ingen är intresserad av ett jämlikt Sverige. Löneskillnaderna ska öka. Det är dagens politiska refräng. Inte ens de rika i vårt land är jämlika med varandra och att jämföra de rika med de fattiga är som att stå på jorden och se på månen. De ekonomiska avstånden mellan människor gör som planeterna i universum, de ökar för varje dag som går. Vi kan också jämföra dagens utveckling med en jäsande deg, med russin i. Ju mer degen jäser ju längre från varandra hamnar russinen i degen.

Jag bytte arbete igen och gjorde ett tvärt kast. Jag ville jobba med kultur och skapa verksamheter där många kunde delta, få glädje, utveckla sej och känna att livet vi fått till skänks är något fantastiskt. Jag blev chef för Motala fina Folkets Hus med teaterkafé, teaterscener, konsertlokal och galleri. Min vagn i Berg och Dalbanan lyfte. Jag fick uppleva människors glädje och skratt. När jag efter några år fick erbjudande att bli kulturchef på Folkets Hus Riksorganisation med hela Sverige som arbetsfält såg jag från flygplanen vårt vackra avlånga land sträcka ut sig under mig. Jag mötte, från norr till söder, människor med energi och livslust men jag lärde mig också att det inte är de fattiga som är de mesta kulturdeltagarna. Det är folk i de högre inkomstklasserna och de välutbildade kvinnorna som ser teater och går på konserter mest. Klassamhället lyser igenom även inom kulturen. Jag är nöjd över att jag kom till världen utan en tråd på kroppen; att mina ögon vänjde sig vid ljuset, att mina öron fångade ljuden. Jag har fått suga i mig mycket på min Berg och Dalbana genom livet. Tacksamma tankar sänder jag till livet självt och alla människor jag mött och fortfarande möter på färden. Knut K

Kåseri nr 19 Jag längtade till kulturen i Motala Folkets Hus.

teatersalongen _mediumVi åkte några familjer till Berwaldhallen i Stockholm på Juljazzkonsert. Regnet öste ner när vi med paraplyer gick till Tunnelbanan. Regnet öste också ner när vi kom upp från tunnelbanan vid Karlaplan och gick Karlavägen via Sveriges Radio till Berwaldhallen. När vi fått av oss ytterkläderna blandade vi oss med publiken där många gick omkring med vinglas och minglade som det heter nu för tiden. Vi minglade med varandra, skojade och berättade om vardagen och drog historier ur livet. När vi en stund senare sitter på plats och väntar på att konserten skall börja kommer jag ihåg Motala Folkets Hus som jag var chef för en tid. Jag minns min glädje när den vackra Konsert- och Teaterlokalen fylldes till sista plats av förväntansfulla Motalabor. Jag minns sorlet från publiken före föreställningarna och tystnaden när ljuset släcktes och spelet började. Jag kommer plötsligt också ihåg när Riksteatern spelade Fabriksflickorna i Motala. Östgötabekantingen Margareta Weivers rappade texten i en sång: "I hela mitt liv har jag haft Kata Dahlström på min axel. Hon är mitt överjag. Biter mej i örat och varnar och kraxar och tjatar. " I refrängen sjunger Margareta. Hela ensemblen svarar: "Gnugga sömnen ur ögonen systrar. Människan kan inte gå i paradisdräkt. Det är vi sömmerskor, i vår grottekvarn. Som förser människan med ett ytterfodral. Vi värmer och pryder alla människobarn." Numera sys kläderna vi bär av folk med låga löner i Indien och Kina. De har ofta dåliga arbetsförhållanden. Kanske borde de sjunga: "Gnugga sömnen ur ögonen systrar" och fundera över om inte de "ska slåss för en bättre existens och rätten till bröd och arbetets mening." Detsamma bör arbetslösa i Sverige göra.

Programmet i Berwaldhallen kommer i gång med Claes Cronas trio. De skapar en härlig stämning. Den känns ungefär som den pingstdag när Rolf Löfgren och Lasse Lundqvist hade ordnat ett jazzgäng i uteserveringen i Teatercaféet i Folkets Hus i Motala. Hela uteserveringen var full av folk. På trottoaren och på gräset ner mot Motalaviken stannade motalabor en stund och lyssnade. Solen sken på oss, på fåglarna och segelbåtarna i viken och på vårt vackra Folkets Hus. Inträdet var gratis. Betalning för kaffe, kaka och goda bakelser från Birgers Bageri var nog. Vi hade policyn att de som kom till oss skulle få sköna upplevelser att ta med sej hem och bevara i sina sinnen och minnen. In på scenen i Berwaldhallen kommer Rigmor Gustafsson och blåsartisten Magnus Lindgren. Vilken fart, vilken jazz och rytm, vilken stämning de skapar hos oss två tusen personer som är publik denna kväll. Lägg dessa två namn på minnet. Magnus Lindgren är en virtuos på flöjt, klarinett och saxofon. Han leker med tonerna och melodierna. Magnus medverkar senare tillsammans med Barbara Hendricks sång och Mathias Algotsson på piano. Vilka konstnärer de tre är. Mathias och Magnus ger julsångerna och julpsalmerna Helga Natt och Stilla Natt dimensioner jag aldrig upplevt tidigare. Barbara Hendricks röst är också ett musikinstrument som verkar sakna begränsningar. Jag hade på dagen före Juljazzkonserten varit på en bordtennistävling och lett några av vår förenings ungdomar till framgångar. Pingis spelades på 26 bord i lokalen. Detta gav mej huvudvärk av spänningen, sorlet och de studsande pingisbollarna. Huvudvärken försvann i Berwaldhallen, Hjärnan kändes, som om den blivit duschad när vi åkte Tunnelbanan hem på förnatten.

Där i Tunelbanan minns jag åter mitt jobb i Folkets Hus. På måndagsmorgnarna träffade jag Rubin från Motala Tidning och Gunnar Wimarck från Corren och satte tillsammans med dem annonserna inför veckans program i Folkets Hus. Jag minns också hur spännande det var att i planeringsgruppen fundera över vad vi kunde erbjuda motalaborna för kultur kommande säsong. Planeringsgruppen bestod av Rolf Hansson Motala kulturkontor, Rune Hoffman TBV, Ann-Maj Söderström ABF och vår kassör Sven-Erik Karlsson. Till den gruppen anslöts givetvis Motalas skickliga producent, kompositör och musikartist Göran Friman samt idésprutan och skickliga gitarristen Lasse Lundqvist. Krister Johansson och Inger Hasselgren företrädde bildkonstnärerna. Sture Egberth Blåsorkestern. I gruppen växte idéer fram om Nattcaféer, Café blues, Café Plantan, SmåFolkets Hus, Allfred med fredsutställning, debatter och demonstrationer. Andra program vi medverkade i var t ex Verkstadsborna, Elba, Lokalrevyn. Många lyckliga ögonblick upplevde jag när jag gick i den konstnärligt vackra Foajén och hörde musik från Blåsorkestern och Storbandet och sånger från Vätterkören och Sofiakören när de repeterade på stora scenen. Det var och är för mig den viktigaste kulturen när människor är aktiva och utvecklas i någon av de många kulturformer som finns. Jag ville att Folkets Hus skulle vara kulturens hemmaplan där publiken får uppleva de bästa kulturutövarna som finns i vårt land. Men jag ville också att mina medmänniskor skulle delta i skapande verksamheter och få egna upplevelser och utvecklas av och i dem. Eivar Johansson, Åke Lindberg och Janne Karlsson, och alla deras medhjälpare såg till att arrangemangen kunde genomföras på ett tekniskt skickligt och kulturellt högt plan.

Hasse och Gudrun Isaksson, Lasse Lundqvist och Göran Friman skapade i Nattcaféet stämningar som satt i "långt in på småtimmarna.". Artisterna på Juljazzkonserten skapade också stämningar som sitter kvar även nu när jag skriver denna krönika. Det var för mig en fantastisk tid i Motala Folkets Hus. Det var också en fantastisk Juljazzföreställning vi såg och hörde i Berwaldhallen år 2006. Min hälsning sänder jag från kulturens fantastiska värld Knut K

Kåseri nr 18 Jag är en del av naturen, sa Helena

Jag berättade i förra krönikan att jag en dag i augusti blev bjuden till Anders på Moon. När jag kom dit satt fyra unga människor där. De var Adrian, Markus, Helena och Anastasia, 17 och 18 år unga. De fyra fick var sin fråga som de skulle svara på. Om detta har jag berättat. Alla svarade och vi åt ungdomarnas goda gröna middag. Medan solen gick ner och ljus tändes på borden fortsatte vi sedan våra samtal. Helenas svar fick bli underlag. Helena hade fått frågan: "Vad betyder mest för dej i livet." Hon svarade: "Min tro på Gud.." Hon sa också: -Motivet hittar jag i utvecklingsläran och i människors, djurs och naturens uppbyggnad. Jag tror att det finns en intelligens som står bakom uppkomsten av livet på jorden. Jag tror inte att det sitter någon Gud på en tron och dömer. Jag ser Gud i allt som utvecklas och i all den skönhet vi omges av. Det är själva systemet utveckling jag tror är Gud. Jag, människa, är en del av naturen, en del i det enormt stora, en del av Gud. Vi människor skall respektera naturen och allt levande lika mycket som vi respekterar oss själva och varandra."

Adrian säger till Helena: - Du sa att det finns en intelligens bakom allt. Jag tror att intelligenta människor inte kan tro på en Gud. Vi är här på jorden. Det är fantastiskt. Vi lever en stund. När vi lämnat tillbaka allt vi lånat till vår kropp återgår vi till naturen igen,. Behöver det vara mera än så? Varför ska vi krångla till det med tal om evigt liv och uppståndelse? - Kristendomen har påverkat vår västerländska kultur ända sedan Jesus dog på korset. Vi behöver levnadsregler att följa och moral för att tillsammans utveckla våra liv. Vi behöver etiken, sedeläran. Den är grunden för våra levnadsförhållanden till djur, natur och medmänniskor, svarar Helena. - Vi behöver allt detta du räknade upp men vi behöver inte tro på Gud för det. Förespråkare för religioner har medverkat till att krig startats och gjort livet till ett helvete för många istället för det paradis ni religiösa talar om, säger Adrian. - Min fråga var; "Vad behöver du för att kunna uträtta det du vill i livet" säger Markus Jag svarade att jag måste tro på mig själv annars trampas jag ner av egoismens galningar. Egoister är för mej de, som inte har vare sig självkänsla eller självförtroende, utan hela tiden måste kompensera sig genom att berika sig materiellt, spela översittare, bråka i skolan eller använda våld för att uppmärksammas och få övertag på andra. Om det finns en Gud vet jag inte. Jag vet bara att jag ofta känner att jag får hjälp i mitt liv. Jag frågar mig då: Hur gick det här till? Jag får inte svar på min fråga men att det finns något stort med livet, det känner jag, avslutar Markus sitt inlägg. - Min fråga var: "Vad tycker du är din största kunskap i livet?" berättar Anastasia Jag svarade att det är att jag vet så lite. Jag vill lära hela livet ut för att få kunskap om det som händer. Jag har redan lärt mig att det finns mycket vi människor aldrig kan få kunskap om. Vi blir aldrig färdiga med att tänka. Nya tankar flyter fram hela tiden. Jag tror inte bildning beror på hur många böcker jag läser. Däremot tror jag bildning och kunskap utvecklas genom de tankar jag tänker, som jag kan tro på och veta, att de är sanna. Min regel är att försöka tänka så förståndigt som möjligt innan jag bestämmer mig för vad som är rätt eller fel. När jag tänker på Gud kan jag aldrig få veta om det är sant att han finns eller inte finns. Det jag kan göra är att tro. Jag är inte färdig med det ännu.

- Min melodi är att inte tro på något, som det inte finns förnuftiga skäl att anse va sant. Vår tillvaro har inte vare sig mål eller mening. Den regeras av naturkrafter som inte frågar efter mänsklig lycka. Tänk bara på orkanerna i USA som ödelade flera städer och vår egen storm som blåste ner halva Småland. Vilken mänsklig lycka spred dessa naturkrafter? Vi människor är överlämnade åt oss själva, skjuter Adrian in i samtalet. - Jag känner begär efter en bättre värld, en annan verklighet. Jag vill ha en sann religion där Gud är centrum och omkretsen, ramen finns, ingenstans. Utifrån Guds centrum skall det goda stråla ut och in i människor och bli människors tankar som du beskrev det Anastasia. Det goda är viktigt i det demokratiska samhällslivet. Makt är inte fult att ha. Det är hur makten används, som det är viktigt att följa upp, och se om den brukas rätt eller fel. I dagens värld används inte alltid makt i det godas tjänst. Jag upplever att det finns en strid hos varje människa och i världen i övrigt mellan det onda och det goda. Gud står på det godas sida. Det är Gud som är det goda. Vilken sida ska vi stå på nu och i framtiden? Det bör både kristna och ickekristna fråga sig. Det är Helena som säger detta. - Nu tar vi paus och dricker kaffe. De som inte dricker kaffe kan välja något annat ur mina sortiment. Tack för en givande stund, säger Anders på Moon. Han reser sig upp från sin stol och går in i den lilla röda stugan för att plocka fram det som behövs i kaffepausen.

Knut K

Kåseri nr 17 I fantasin leker jag

I min fantasi leker jag, att jag en augustikväll sitter i skogen i en glänta intill en sjö. Jag vill ropa till alla: Vilken kväll! Vilken kväll! Men ingen hör. Ingen ser. Jag funderar: Vad gör människor med sin tid? Vad har människorna livet till? Jag hör någon säga: - Jag, Saravit, som du mötte, när du besökte oss på Vintergatan, hör dej. Anneröd från Andromederna är också här. Saravit har även i kväll vitblå kläder. Anneröd är blåröd. Jag säger: - Ett rådjur går här fritt och betar. Det gör även en älg. Jag sitter här med ett spö och metar. Bakom ryggen susar vinden i en sälg. Jag tycker jag hör vinden viska. Viskar den till mej? - Vad tisslar vinden i skogen? Vad sjunger blåsten om? Vad ryter stormen på oceanen? Vad vill naturen med en orkan? Vad kan vi göra åt en tromb? Ingen kan styra en vindpust. Ingen kan stoppa en orkan. Ingen kan stilla en tromb. Nej, det finns det faktiskt ingen som kan, svarar Saravit. - Jag vill känna vinden smeka min kind. Solen vill jag se lysa över hagens blommor. Jag älskar lövens daller i sommarvinden och vill se människorna öppna den gamla kohagegrinden, fortsätter jag. - Solen och träden bildar mönster i skogen. Prövar. Gör om. Flyttar skuggor. Rör om. Det ljusa mörknar. Och det mörka får bada i ljus, säger Anneröd. - När jag andades avgaser i storstan spände spindlar sina nät mellan grenar i solbelysta gläntor i skogen. Jag önskade då att jag var här. Och nu är jag här. En björk har gått vilse. Den står bland tallar och gran. Vacker är den och vit. Jag undrar hur den kommit hit. - Kärleken kommer. Kärleken går. Det har många skrivit i visor och poesi. Du Knut har ofta undrat vad medmänsklig kärlek är, var den kommer ifrån och vart den går. - Välfärdssamhället fylldes med pengar och bilar. Hav förgiftades. Luften blev besk att andas. Blomster kvävdes på åkrar och ängar. Kärleken dog med fattigdomen och kalkelugnen. Nu är fattigdomen för många här igen. Kärleken låter vänta på sig länge än, svarar jag Saravit. - Vad menar du? Undrar Anneröd - I boken om Schopenhaur av Gunnar Fredriksson på sidan 175 står: "Jag fann en blomma på fältet, beundrade dess skönhet, dess fulländning i alla delar och utropade: - Men allt detta, denna blomma och tusen andra, blomstrar och vissnar, betraktas av ingen, ja ofta har inget öga sett dem. Men blomman svarade: - Du dåre menar du att jag blommar för att bli sedd. Jag blommar för min egen skull, inte för andras och bara för att jag finner behag i det. Däri att jag blommar och finns till består min glädje och min lust." - Hur förklarar du Knut detta för Anneröd och mej, frågar Saravit. - Däri att jag blommar och finns till består min glädje och lust, skrev filosofen Schopenhaur citerande en blomma. Jag finns till. Däri består min glädje. Vilken glädje kan vara större? - Femhundrasexton människor med psykiska störningar har ingen bostad i Stockholm. Ytterligare sexhundraåttioåtta kamrater med psykiska störningar och missbruksproblem har inte heller bostad i stan. Kärlekslösare än de fattiga är kan inga människor bli. Tror du Knut att de gläds över att finnas till? Undrar Anneröd. - Luffarna strök förr omkring på vägarna, sov i ladorna och fick till mat en beta bröd. De försvann i en anda av solidaritet. Nu har politiken åter skiftat system. Luffarna är tillbaka. Tiggare och uteliggare kallas de nu. Nu byts solidaritet mot välgörenhet. Den, som inte räcker till, sover på en bänk i parken eller på marken. De styrande blir miljonärer och miljardärer. De sover i palats och har dreglande hundar och vakter omkring sej, konstaterar jag. - En gång ska jorden bliva vår. Var det så ni sjöng en gång? Frågar Anneröd. - Jag trodde ni människor sökte ett paradis på jorden där människor är människor på människors vis. Så är det visst inte. Varför frågar du Knut inte varför många, som i dag har det ekonomiskt mycket bra, mår så dåligt, frågar Saravit. - Frågor jag ställt har gett många svar. En fråga har jag kvar. På den frågan får jag aldrig något svar. Nu vill jag inte fråga mer. - Dit, där vårt Universum slutar, finns ingen väg. Ingen stig har trampats upp från evigheten. Du står undrande och vet inte vart du ska. Vet bara att du ska, konstaterar Anneröd. - Jag minns en sommardag. Klockan var tolv på dagen. Molnen gömde solen. Solen värmde ändå. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det jag gjort var redan gjort. Det jag skulle göra hade jag inte gjort, eftersom jag inte visste vad det var jag skulle göra. Eftersom jag inte visste, vad det var jag skulle göra, har jag ännu inte börjat göra det, jag då inte visste vad det var jag skulle göra. - Nu kryper blåsten ihop till vind. Nu stillnar löven i din vackra lind. Nu sjunker solen långt borta i väst. Snart är den över din sommarfest, säger Saravit - En fågel flög i går förbi mitt fönster. Jag såg efter den men den var borta. Kanske var det mitt liv som flög förbi, säger jag och lämnar Saravit och Anneröd åt sig själva i gläntan vid sjön i augustikvällen där sommaren snart ska avlösas av höstens våta vindar och mörka kvällar. Knut K

Kåseri nr 16 Vad är viktigast i livet

En dag i augusti blev jag bjuden till Anders på Moon till hans lilla röda stuga i den stora skogens bryn. När jag kommer dit sitter fyra unga människor där. De är Adrian, Markus, Helena och Anastasia, 17 och 18 år unga. Vi bjuds på Anders hemlagade safter: rabarber, vinbär, jordgubb och hallon. Ungdomarna får välja saft. Alla skall ha olika. Anders har skrivit fyra lappar rubricerade efter de olika safterna med fyra olika frågor. När vi pratat en stund och ätit Anders hembakade bullar säger Anders: - Ni får nu, en och en, gå ut i skogen eller ner till sjön, eller stanna här. När ni blivit ensamma läser ni vad som står på era lappar. Ni får gärna ringa och diskutera med era vänner, föräldrar eller andra personer som kan ge er råd men ni får inte rådgöra med varandra. Datorn får ni givetvis använda både som skrivmaskin och sökare. Ni kan använda E-posten om ni har någon som kan svara snabbt. Om två timmar samlas vi här igen. Då ska ni svara på de frågor ni fått. Ungdomarna skingras åt varsina håll. Anders och jag tar en skön promenad på härligt sviktande stigar. Solen är fortfarande varm. Sommarmoln svävar över oss. Regnet är "långt bort i Kina" eller kanske i Hecklefjäll. Två timmar går fort när vi har roligt. När samlingstiden är inne sätter vi oss i den gamla nymålade vita sommarmöbeln. De fyra unga har manuskript i händerna. Anders frågar vem som vill börja. Adrian vinkar. Han läser ur sitt manus: Jag heter Adrian, är 17 år. Jag fick rabarbersaftfrågan: "Vad behöver du bäst för att klara dig bra i livet." Nere vi sjön satte jag mig med ryggen mot en sten. Solen lyste varmt i mitt ansikte. Jag mådde verkligen bra. Det är första gången jag tänkt så konkret på vad jag behöver i livet. Många svar surrade i mitt huvud men jag får bara välja ett. Det viktigaste svaret blir: "Jag ska lära mig ett yrke som ger mig trygghet i framtiden." Min far sa när jag ringde honom på min mobil: "Om du har ett yrke har du en säker försörjning livet ut. Inte bara för dej själv utan också för din kommande familj och de barn du väl vill ha." Min far är lärare. Han har samma yrke som sin far. Kanske jag blir den tredje generationen i det yrket. -Vi tar ingen diskussion nu om era svar. Diskutera ska vi göra senare. -Jag vill fortsätta, säger Helena. Min vinbärsaftfråga lyder: "Vad betyder mest för dej i livet".rke som sin far. Kanske jag jaoligt. annnade te har en aning om. tt jag hela mitt liv måste leva så att jag lär mig mer och m, Mitt svar är: "Min tro på Gud." Motivet hittar jag i utvecklingsläran och i människors, djurs och naturens uppbyggnad. Jag tror att det finns en intelligens som står bakom uppkomsten. Jag tror inte att det sitter någon Gud på en tron och dömer. Jag ser Gud i allt som utvecklas och i all den skönhet vi omges av. Det är själva systemet utveckling jag tror är Gud. Jag, människa, är en del av naturen, en del i det enormt stora, en del av Gud. Vi människor skall respektera naturen och allt levande lika mycket som vi respekterar oss själva och varandra." Helena tystnar. Vi väntar på fortsättning men Helena visar att hon är klar. Markus börjar: Jag fick jordgubbsfrågan: "Vad behöver du för att kunna uträtta det du vill i livet." Mitt svar är: "Jag måste tro på mej själv." Motivering: I det land vi lever i just nu har egoismen tagit fart och slagit rot i många människor. Det gäller alla samhällsklasser. Jag ser det hos direktörer som aldrig får nog med miljoner i löner och bonusar. Jag ser det i ungdomsfotbollen. Det svåraste många tränare har i dag är att lära spelare att fotboll är ett lagspel inte dribblingstävlingar för att visa att "själv" är bäst. I den tid vi lever nu måste vi lära oss tro på oss själva. Annars trampas vi ner av egoismens galningar. Nu tänker ni: "Är inte detta att tro på sig själv också egoism?" Nej, svarar jag, den, som tror på sig själv, blir generös mot andra. Hon eller han behöver inte kompensera dåligt självförtroende med egoistiskt leverne. Markus tystnar. Efter en stund fortsätter Anastasia: Min hallonsaftfråga lyder: "Vad tycker du är din största kunskap i ditt liv?" Mitt svar är: "Jag vet att jag vet för lite om allt som händer i världen." Motivering: På grund av att jag vet, att jag vet för lite om det som händer, vet jag att jag hela mitt liv måste leva så att jag lär mig mer och mer. Med tiden får jag veta sanningar jag i dag inte har en aning om. Om jag tror att jag kan allt i livet blir jag stannande på en kunskapsnivå jag inte vill stanna på. Jag vill genom livslångt lärande gå, från mitt "intetvetande" nu - till gedigen kunskap innan livet är slut. Jag vill lära mig allt. - Vad kloka ni är. Trots att ni är unga, säger Anders. - Kanske är vi inte kloka utan snabbtänkande just för att vi är unga, svarar Anastasia. - Kanske det. Vi ska, när vi ätit, ställa frågor till varandra om era svar. Ni ska inte stå till svars för något. Istället ska vi utveckla det ni sagt till ännu djupare sanningar. Viktigt i livet är också att äta god och rätt mat. Jag har, inne i huset, gjort i ordning underlag för middag med grönt och gott och med frukter till efterrätt. Kokböcker finns i bokhyllan. Knut och jag går en sväng till sjön och badar. När vi kommer tillbaka vill vi bli bjudna på Er middag, slutar Anders. Vi går mot sjön och ser fram mot middag och samtal i skön augustikväll. Knut K

Kåseri nr 15 Nu när våren är på väg

fagelNu när våren är på väg tänker jag på "mitt" Motala och "min" Råssnäsudde, där "mina" blåsippor och vitsippor snart blommar och björkarna på vägen till vattenverket blir grönare och grönare. Jag tänker på mina grannar på Patrullgatan och minns alla trevliga stunder vi hade tillsammans. Några av dem har gått bort men allt det vi gjorde tillsammans har inte gått bort. Det finns i min hjärna. Hjälpsamheten, vänskapen och alla glädjestunder vi upplevde lever kvar så länge jag lever. Jag minns de spontana festerna vi hade många kvällar. Någon kokte ägg, någon tog med sill, bröd och kokte potatis. Någon gjorde Jansson och omeletter. Vi samlades, åt och drack goda drycker till. Var och en valde själv den styrka som önskades på dryckerna.

Vackra, ljumma kvällar lyste kvällssolen på oss. När vi gick runt "Udden" färgades Pariserviken röd. Vattnet från den stora vida Vättern rann in över sandstränderna - och tillbaka igen i en evig rörelse. När vi var nära kunde vi höra kluckandet som lät som vacker musik. Kanske satt vi länge därute på Udden och talade om Motala. Båtar gick i horisontlinjen - på väg någonstans - hem eller bort. Vad talade vi om. Vi talade om fotboll förstås. Grannen Lasse höll på MAIF. Ragge hade Boren som favoritlag. Jag hade spelat med MAIF och varit tränare i IFK Motala i många år. När jag slutade som tränare fick jag en guldklocka. Inristat på den står "Från IFK Motala". För några år sedan stannade den. Jag gick till urmakaren och sa: -Den här klockan vill jag ha lagad. -Det kommer att kosta mer än om du köper en ny, sa urmakaren. -Köper jag en ny klocka har jag inte fått den från kamraterna i IFK Motala, sa jag. -Nej, det förstås. Är det så viktigt då? Undrade urmakaren. -Att få en vängåva från människor jag tyckte och tycker om är vida större än en nyköpt pryl utan minnen, svarade jag. Nu går klockan igen. Jag har den på mig varje dag. Vart tog ni vägen ni alla IFK: are jag jagade uppför den stora backen i Fålehagen om vårarna och somrarna och i Landsborgsgatan på vintern. Jag vet att några av vännerna har gått bort. Tiden har ingen solidaritet. Den går och går och tar oss människor med till våra yttersta gränser. Där ingen återvändo finns.

Vi talade politik där ute på Udden också. Vi talade om hur vi ville att världen skulle vara och hur vårt kära Motala skulle utvecklas. Vi talade utifrån olika erfarenheter. Jag skrev nyligen en krönika som publicerades i en grupp Landsbygdstidningar i Värmland. Redaktören ville ha min bakgrund. Jag skrev ner den. Följande presentation fick jag: Krönikören Knut Karlsson har en brokig bakgrund som allsvensk fotbollsspelare, polis, kommunaltjänsteman, Folkets Huschef i Motala, VD på Riksskådebanan i Stockholm, Kulturchef på FHR....

Som kåsör och krönikör har jag haft mycken nytta av mina erfarenheter. Jag har skrivit om mina erfarenheter från Motala men tyvärr har inte motalaborna haft tillgång till mina skriverier förrän Åke och Teaterföreningen gav mig en chans.

Udden kunde vara ovänlig också. Vid snöstormar var det inte skönt därute. Vid höststormar vandrade höga vågor in över land. Hela Vättern var i uppror. Det var kallt att vara på Udden då - men samtidigt fascinerande att se de starka krafter den stormupprörda Vättern har. Det var som om den röt åt oss människor på stormars vis: -Ha respekt för vår naturkraft.

Från Udden hördes musik också. Ragge spelade gitarr och tränade sång i Vätterkören varje vecka. Ragge ledde oss och vi sjöng de fina visorna och sångerna. Vi satt stilla när Lasse sjöng sin favoritlåt "Drömmen om Elin". En sommar hade varpakastarna SM i Råssnäs. Gärdet fylldes av tält och husvagnar. Vi gick ut med korvgrill och gitarr och något att dricka. Vi satt vid de röda gamla FCO-stugorna där vi hade utsikt över Vättern. Ragge spelade. Vi grillade. Och sjöng. Den ena varpakastaren efter den andra slog sig ner. Somliga var kvinnor. Andra var starka män. Alltfler sjöng med. Några av våra nya sångarvänner sjöng egna visor. Solen sjönk någonstans därborta över Västergötland och våra sånger och Ragges musik flöt ut över Vättern som den kvällen hade lagt sig till ro. Vad är kultur om inte detta vi upplevde var kultur?

Samhörighet kände jag med dem som satt med oss den där natten. Vi kände samhörigheten trots att vi aldrig sett varandra förut. Vi har inte heller sett våra spontana gäster efter den sköna kvällen vid FCO-stugorna intill Vätterns djupa vatten. Samhörighet ja. Om vi kunde bilda vänceller i våra bostadsområden, som vi gjorde på Patrullgatan, skulle ordet samhörighet få betydelse. Många i vårt land skulle känna sig tryggare än de är idag. Att ha vänner nära sig är viktigt när oron över inbrott, våldshandlingar och överfall kommer och otryggheten hotar att göra livet svårt.

Kära motalabor missa inte blåsipporna och vitsipporna och björkarnas grönskande tid på Råssnäsudden i vår.

Om någon av er minns mig kan ni tänka på mig när ni står längst ut på Udden och ser de eviga vågorna vandra in mot stranden. Vattnet och vågorna känner inte av tiden. Det gör vi. Därför är det viktig att vi tar till vara det fantastiska att vi fötts hit till jorden och får leva här en stund. Med hälsning Knut K

Kåseri nr 14 En hälsning i tövädrets tid

En vinterkväll när det var töväder patrullerade jag tillsammans med kollegan Ingvar Wellborg på Drottninggatan i Motala. Vi var klädda i polisuniform förstås och hade som uppgift att trygga motalaborna mot brottslingars listiga utfall. I stan fanns den där vintern mycket snö. Vi gick och talade om .,. Ja det minns jag inte nu. Vad talar man om under två timmars fotpatrullering när tiden kryper fram. Jag tror ingen, som inte patrullerat, vet hur långa två timmar kan vara när gatorna är tomma, vädret är ruggigt och inget händer. Kanske talade vi om fotboll. Jag hade innan passet varit och tränat det fotbollslag jag då spelade i och var tränare för; IFK Motala. Det fanns ett gäng unga härliga lovande killar i det laget som med tiden blev Motalas bästa lag och var det under några år. Själv var jag också vältränad. Vi hade tidigare på kvällen tränat kondition på Landsborgsgatan som stiger mycket brant uppför från Sveavägen mot Skogaholmsgatan. Det tar på krafterna att springa den backen en gång. Vi sprang den tio gånger. Som tränare var jag tvungen att ligga i täten uppför backen och hålla tempot uppe. Kanske berättade jag för kollegan Wellborg om träningen. Kanske inte.

En bilförare stannar sin bil hos oss. Han vevar ner sidrutan och frågar hur han skall köra för att komma till Varamon. Vi gör honnör, går närmare bilen och böjer oss fram för att höra bättre och svara på frågor. När vi står där blir vi överösta med snöbollar. Bilen blir träffad på vindrutan, sidan och på taket. Min kollega får en snöboll i huvudet så han tappar mössan. Jag tittar upp och får se ett helt gäng med 12 -14åringar stå i parken på andra sidan gatan med snöbollar i händerna. -Nä nu ..., säger jag och springer över gatan mot snöbollskrigarna. De sticker i väg åt olika håll. Jag väljer ut en av dem och följer honom uppför en brant backe, över nästa gata och vidare in på det område som heter Samuelsberg. Han hade väl 40 meter tillgodo på mej när vi startade. Jag tar in hälften uppför backen. Jag halkar till på en isfläck och tappar några meter men får upp farten igen och är snart i fatt honom. Vi stannar båda två och tittar på varandra samtidigt som vi andas ganska häftigt efter sprintloppet i snöbackarna. -Det var inte jag som kastade. Det var de andra, säger min just infångade "brottsling" Jag har lite svårt att hålla mej för skratt men gör mej polisbarsk och säger: -Det vet du väl att du inte får kasta snöboll på folk. Du kan ju skada någon. -Vi kastade på bilen inte på folk. -Ni träffade min kollega. Hans mössa åkte av. Vet du vad som händer om man kastar snö på poliser. -Nej. Jag vet inte vad jag skall svara men säger: -Först får du tala om vad du heter och var du bor. -Peter heter jag och bor på Samuelsbergsgatan 33 -Bra Peter. Du har följande att välja på: Att vi går hem till dina föräldrar och berättar vad du och dina kamrater gjort, att vi går ner till polisstationen och du där talar om varför ni kastat snö på polisen, att jag talar med din lärare i skolan om det som hänt eller att du erkänner för mej att du kastade snöbollar och lovar att inte göra om det. Jag blir mycket förvånad när Peter säger: -Har inte du Knutte kastat snöboll någon gång? -Vet du vad jag heter? -Alla, som spelar fotboll, vet vem du är. Du har spelat fotboll med MAIF i allsvenskan. Jag funderar på hans fråga och minns min barndom i Frödinge. En kväll när det var lenväder var vi, Arne i Älkulla, Göran Josefsson och jag på vägsidan av Eriks kulle och kastade snöboll på bilar som passerade på vägen som gick, och fortfarande går, nedanför en utskjutande klippa. Medan vi en kväll väntade på bilar rullade vi varsitt klot och placerade dem längst ut på klippkanten.Efter en stund såg vi ljus från en bil som körde nerför Gunnekullabacken. Vi tog posto vid våra klot och strax innan bilen var under oss rullade vi kloten utför bergskanten. Ett av kloten träffade taket på bilen. En duns hördes. Bilen bromsade och stannade vid Josefssons bilstations garage. Tre personer stiger ur bilen och tittar upp mot oss som ligger gömda på berget. De börjar gå mot våra gömställen. Vi sticker till säkrare platser där vi har utsikt över bilen. Efter en stund säger någon. -Det var väl ungar. Det går inte att få tag på dem nu. Vi åker. Och de åkte sin väg. Allt detta minns jag och börjar skratta. -Vad skrattar du åt, frågar Peter. -Jag mindes en gång, säger jag, och berättar historien om snöklotrullningen för Peter. När vi talats vid en stund följer jag honom hem under trevligt samtal om fotboll. Han vill bli fotbollsspelare som jag. -Berättar du inte för mina föräldrar eller i skolan om det som hände ikväll? frågar Peter när vi kommer till hans hem. -Nej, det gör jag inte, om du lovar att inte göra om det du gjorde i kväll och inte heller berättar att jag var med om snöklotrullning när jag var barn, svarar jag. -Det lovar jag, säger Peter. -Vi skildes. Jag stod kvar en stund och väntade tills han kommit in i sitt hem.

Jag träffade Peter många gånger senare i livet. Alltid gav vi varandra leenden om våra gemensamma hemligheter. Den kvällen gick de två patrulltimmarna fortare än vanligt trots att klockans hastighet eller långsamhet alltid är densamma. Med hälsningar i tövädrets tid Knut K

Kåseri nr 13 Motala du vackra stad

..så börjar en visa som Karl-Gösta Lundgren och jag skrev tillsammans en gång. Den blev signaturmelodi till en av revyerna vi körde i Folkets Hus under "min" tid som chef i Huset. När jag tänker tillbaka på mina 29 år i stan känner jag hur rätt orden Motala du vackra stad är. Hur många motalabor ser sin stads skönhet? Jag vet inte. Kanske är det många. Kanske är det för få som gör det.

Första gången jag kom till Motala spelade jag fotboll med Kenty i en träningsmatch mot MAIF ute på Råssnäsplanen som då användes som vårstadion av motalaklubbarna. Jag minns hur vackert jag tyckte det var där ute på udden. När jag något år senare förhandlade med MAIF om att flytta till Motala fick vi erbjudande att köpa fastigheten Sjögärdet 10, Patrullgatan 5 i Råssnäs. Vi hade inte svårt att bestämma oss för det huset. När jag senare började tjänstgöra som polis på polisstationen Prästgatan 6 undrade mina blivande kollegor var jag bodde. När de fick veta att vi köpt hus i Råssnäs sa de: -Hur kan ni bosätta er långt ut på landet? Fanns det inget i stan? På den tiden fanns obebyggda gärden mellan Hyddmarken och Råssnäs.

Visst var det kallt på vintrarna att cykla hem i sträng kyla när jag slutat tjänstgöra klockan O1:00 på natten. Bil hade vi inte råd med då. Vi hade inte bil förrän jag fick disponera en Folkvagn som Finspångs AIK bekostade medan jag spelade med dem 1959. Motala du vackra stad... Under polistidens tjänstgöring nattetid i polispatrullbilen hann jag lära mig Motala. På sommarnätterna stannade vi ibland på Vätterpromenaden och såg sommarhimlen gå i skymning. En kollega Sture Källström lärde mig under våra patrulltider ihop om fåglarna i viken; storskrak, dopping och sothöns med flera sorter. Änder och svanar kände jag sen förut. Sture lärde mig också se skillnad på måsar och trutar och andra sjöfåglar. Under de många tvåtimmarspatrullerna till fots hann jag lära mig innerstan. Sommarmorgnar när jag började patrullen 0700 gick jag efter kanalen till Platens grav. Vilken härlig känsla det var att gå där under de vackra lövträden med vattnet rinnande bredvid min gångväg och fåglarna sjungande och kvittrande sina vackra melodier och lockrop över mitt huvud. Ofta mötte jag eller blev omkörd av någon av Kanalbåtarna. Folket vinkade åt mig. En morgon ropade en kvinna från båten: -Kom ombord och åk med oss? När jag kom till Platens grav hade båten stannat där. Kvinnan kom fram till mig och bjöd på en kopp kaffe. Hennes ressällskap ställde sig runt mig. De skulle alla till Stockholm där de bodde. De ville veta mitt namn. Alla frågade om Platen. Jag fick berätta det jag visste. Jag visste ganska mycket för jag höll då på att skriva revytexter åt en estradör i Motala som skulle göra Baltzar von Platen på en tillställning. Nästa dag fick jag, till adress Polisen Motala, ett vykort med hälsningar från resgruppen jag träffat vid Platens grav. Kollegorna och mina chefer undrade mycket varför jag fått kort från en stockholmsflicka med kamrater. Jag lät dem undra. Detta jag då var med om var också polistjänstgöring. Ofta förknippas polisjobb med bråk, fylla och elände. Det fanns givetvis också problem under mina pass men som vandrande poliskonstapel mötte jag, och lärde känna, mest fredssinnade härliga motalabor. Jag kan ta fram många ur minna minnen och t o m se deras ansikten. Som de var då.

Motala du vackra stad.... När jag slutat min tjänst klockan 23:00 och under tjänstgöringen varit med om händelser, som gjorde att jag inte kunde somna, gick jag vackra sommarkvällar, ner till Pariserviken. Jag satte mig i någon stubbes famn med de stora slingrande trädrötterna omkring mig och den dunmjuka lena sjösanden under mina fötter. Bakom mig stod tallar som vackra fonder och susade lätt i nattbrisen. Framför bredde den stora Vättern ut sig. Små vågor rullade vinden in mot land. Hela viken var rödfärgad. Målad så av den nedgående solen. Stillheten rörde mina sinnen. Vackrare än så kan inget bli. Kanske gick jag igenom det som hänt under tjänstgöringspasset. Kanske hade vi fått ta hand om någon som dött. Kanske hade vi fått underrätta en anhörig att deras älskade inte levde längre. Tiden läker alla sår. Säger många. Poliser blir härdade. Säger andra. Jag kan ännu i dag inom mig se flera av de förtvivlade ansiktena jag mötte under min polistid. Härdad, att inte se människors lidande, blev jag aldrig. Blir någon det?

Många nätter satt vi som bodde grannar på Patrullgatan ute på Råssnäsudden. Vi grillade korv och drack olika drycker till. Vi lyssnade till Ragge Andersson när han spelade gitarr och sjöng Ove Thörnqvists visa om S:t Bernardshunden som i en alphydda med kaggen kring halsen slog i. (Konjak hade han i kaggen) Ragge kompade Lasse Larsson när han sjöng "Sången om. Elin". Alla sjöng vi med i övriga sånger som Blomsterflickan på torget, Maj på Malö och andra härliga svenska visor. När vi gick hem var solen på väg upp i öster och den vackra staden Motala höll på att vakna till en ny dag. Motala du vackra stad. Jag minns och vet att du finns. Med hälsning till Er alla motalabor Från Knut.

Kåseri nr 12 Sagan: Det var en gång en ung spelman

Det var en gång en ung spelman som satt och spelade på sin fiol. Han spelade varje dag för han ville bli bra. Riktigt bra. Den som vill bli bra måste öva och han övade gärna. Att spela fiol var det bästa han visste. En dag satt han på Kungsstenen på Lunds Kulle i Frödinge och övade. Medan han spelade började en älva dansa runt stenen. Hon rörde sin vackra kropp graciöst. Den unge spelmannen fascinerades av hennes dans. Dansen sporrade honom att spela toner som han aldrig spelat förut. När hon rörde sig bort mot Gubbhagarna klättrade han ner från den höga stenen och följde efter. Han fortsatte spela. Plötsligt stannade älvan. Pojken slutade spela. De såg på varandra. Hela Lunds Kulle blev tyst. Fåglarna satte sig på sina grenar och höll näbbarna. Efter en kort stund sa Älvan: -Världens folk behöver lyssna till din musik. Du ska därför ge dig ut i världen och spela och göra folks sinnen mjukare. När du gjort det ska du komma tillbaka hit och få veta din belöning. När hon sagt detta var hon borta. Pojken gick hem till sin mor och sa: -Jag ska ut i världen och spela min musik. -Hur ska du klara dig ute i stora världen? Undrade modern. -Jag ska spela, sa pojken.

Nästa dag tog han bussen till Vimmerby och tåget till Linköping. Pengar hade han fått av modern till mat för de närmaste dagarna. När han stigit av tåget vid stationen gick han direkt till Domkyrkan med sin fiol och började spela där. Folk samlades runt honom och lyssnade. När han slutat spela kom en man fram till honom och sa: -Du måste spela i min orkester.

Mannen var den kände musikpedagogen och musikern Otto Freudenthal. Den unge spelmannen spelade med i Ottos orkester. Alltfler människor kom till konsertsalen för att uppleva pojkens musik. Många människor som på dagarna stressat i sin tillvaro i jobb och familjeliv blev lugna och upplyfta. En dag kom en kvinna på besök i Linköping. Hon fick höra den unge spelmannen spela och tog honom med till USA. En kväll spelade han fredsmusik för USAs president. Presidenten förstod ingenting. Han kunde inte ta emot fredstoner. Folk runtomkring presidenten kunde inte heller förstå musiken. Pojken fattade ingenting. Det var första gången han mött några som inte kunde ta till sig hans musik. När han kom hem till hotellrummet efter konserten grät han. Mitt i gråten fick han se Älvan från Lunds Kulle i Frödinge. Hon sa: -Spela vidare. Ge inte upp. Världen behöver din musik.

Spelmannen blev helt tom invärtes. Hur han än spelade på fiolen fick han inte fram det han önskade. Folk som lyssnade kunde inte förstå vad som hänt. I USAs stora tidningar beskrevs han som en oduglig svensk som kommit till USA för att lura till sig uppmärksamhet och bli miljonär. Pojken spelade på klubbar i New York om kvällarna för mat och husrum. Då och då dök Älvans råd upp. -Spela vidare. Ge inte upp. Världen behöver din musik.

Pojken tog tåget till Washington. En söndag gick han på The Mall från U S Capitol förbi National Museum. På de stora grönområdena spelades fotboll och lektes, vilades och umgicks. Tusentals människor var där denna vackra sommarsöndag. Pojken gladdes åt folklivet men inombords grät han. Han hade sin fiol med sig under armen. När han kom till Lincoln Memorial som ligger innan bron över Potomac samlades människor där. Det syntes att de var sorgsna. En vit kvinna ställde sig upp och talade på engelska: -Vi föräldrar undrar varför våra unga sänds till fjärran land för att dö? Vi sörjer våra söner och döttrar som dödats i krigen i Irak och Afganistan.

När det blev tyst var det som om något drog den unge spelmannen till sockeln av Lincoln Memorial. Han började spela och tonerna var de rätta igen. Folket samlades runt honom. Några började nynna med i hans musik. Kroppar rörde sig till rytmerna. Hela skaran började gå med spelmannen i täten tillbaka över The Mall fram mot US Capitol där de möttes av några av USAs politiker. Även folk ur presidentens parti var där. Ögon som varit hårda och sorgsna tidigare log när de hörde den unge spelmannens musik. En svart kvinna sa i en paus: -Vi vill ha fred. Inte krig. Vi vill att unga människor ska leva. Inte dö.

Folket beslöt att arbeta för fred. Inte krig. Alla utom en: Presidenten. Han var fredstondöd. Därför förstod han inte budskapet.

Några dagar senare sitter den unge spelmannen åter på Kungsstenen på Lunds Kulle i Frödinge. Älvan dansar runt stenen. Pojken spelar och vet att hans livsuppgift är att spela fredsmusik som folk kan ta till sig och förstå. Belöning får han när han ser sorgsna ögon bli glada - och hårda sinnen mjukna. Knut K

Kåseri nr 11 Stilla natt. Heliga natt. Allt är frid...

Den julen, jag ska berätta om, liknade alla andra jular jag var med om som polis i Motala. Vi hade till jul fått pengar till ordningspolisen. Den, som skänkte pengarna, var godsägaren Göran Ribers på Lindenäs. Görans far hade för många år sedan börjat denna tradition. För pengarna köptes skinka, senap, sylta, revbensspjäll, bröd, ostar, ansjovis, sillar, julmust, fikon, dadlar, nötter, apelsiner, och annat som hör julbordet till. Även julgranen skänktes av Göran Ribers. Vi fick också varje år från köpmän och privatpersoner blommor i korgar, krukor och som buketter. Hela vårt pikétrum var fyllt av frukt, blommor och julpynt. Detta skapade julstämning på polisstationen. Ur radion flöt julsånger och fyllde den lilla stationens rum och arrestlokaler. Vi som tjänstgjorde fick förmånen att jobba halvtid under julaftonen och juldagen. Den andra halva tiden av våra pass hade vi jour i hemmen. Denna jul jag berättar om bytte jag pass med kamrater. Jag fick börja klockan 23:00 på julaftonens sen-kväll och tjänstgöra till 07:00 på juldagsmorgonen. På det viset jobbade jag in mina halva julaftonspass och juldagspass i ett sträck. När jag kom till polisstationen den här julaftonsnatten satt de som var i tjänst och spelade poängpoker. Jag satte in mig vid bordet. Två av de tre, som skulle gå hem, stannade kvar och fortsatte spela kort. Det var Runelöf och ÅB Carlsson. Tjänstgörande var nattens bilförare Bertil Karlson, Hasse Månsson, som hade vakten, och jag som hade bilpatrull med Bertil. Runelöf berättade att de inte hade haft en enda utryckning på julaftonskvällen. Inte ens telefonen hade ringt. I radion sjöngs "Stilla natt. Heliga natt Allt är frid". Psalmen spred stämning vid kortspelarbordet. Jag fick kåk med ess i topp. Det är bra att ha i poängpoker. Det ger många poäng och möjlighet till sista stick. Just när vi skall börja spela ringer klockan vid ytterdörren. Hasse går för att ta emot den som kom. Vid den tiden när jag var polis i Motala fick vi inte ha ytterdörren låst någon gång på dygnet. Folk skulle lätt kunna ta sig in till oss om de behövde hjälp.

Hasse kommer tillbaka och säger att en ung pojke Mikael vill ha hjälp av polisen. En man har kommit till deras hem med brännvin. Modern är orolig att det blir bråk. Bertil och jag tar snabbt på oss polisskinnjackorna, koppel och pistol. Vi går ut till växelrummet och hämtar Mikael. -Det börjar bli sent. Vi åker hem, säger Runelöf och ÅB Carlsson. I bilen berättar pojken: -Vi har haft en rolig julafton. Jag har aldrig fått så många hjulklappar som i år. -Vad fick du? Undrar jag. - Jag fick ett elektriskt tåg och min syster Margareta fick en docka. Den har olika kläder som min syster kan ta på och av henne. -Varför skickade mamma dig? Varför kom hon inte själv? Frågar Bertil -Hon tordes inte lämna min syster och mig ensamma när de började supa. Hon bad mig smita ut för att inte reta honom som kom hem till oss. -Hur gör vi nu då? Ska du smyga in först och vi kommer in om en stund eller ska vi göra sällskap in? Frågar jag pojken. När vi kommer fram hör vi skrik från en kvinna i lägenheten och går in direkt. Dörren är olåst. Det har säkert kvinnan förståndigt ombesörjt. När vi kommer in ser vi en man i hotfull ställning. En annan man ser ut att försvara sig. Mellan de två står en kvinna. Hon skriker: -Försvinn och kom aldrig tillbaka. Den hotfulle mannen håller på att tappa hakan när han får se oss poliser men finner sig snabbt och riktar sitt hat mot oss. Jag går och ställer mig där kvinnan står. Hon går till sin son Mikael och kramar om honom. -Har du ringt efter polis för att skydda din ynkrygg till karl. Det ska du få ångra, hotar mannen. -Tänk på vad du säger och gör, uppmanar Bertil. -Jag säger och gör vad jag vill, svarar mannen. -Vill ni bli av med honom i lägenheten? frågar jag. -Han ska ut och aldrig komma hit mer. Det blir bara bråk varje gång han kommer hit med brännvin. De är bröder de där två men kan aldrig hålla sams, säger Mikaels mor. -Följer du med oss frivilligt eller ska vi lyfta ut dig? Frågar jag Jag ser att han ilsknar till och tar ett steg mot mig. Jag går honom till mötes. -Ni är två. Jag är ensam. Jag följer med, svarar han Innan vi går säger Bertil: -Om ni vill lämna in någon anmälan om hemfridsbrott kan ni göra det i morgon. Nu tar vi hand om honom. - Skicka hem honom till Linköping. Jag vill inte att han ska åka i fängelse, Han är ändå min bror, uppmanar Mikaels far. När vi kommer till bilen sätter mannen och jag oss i baksätet. Bertil kör. Mannen säger efter en stund: -Jag heter Lasse och är från Linköping. Jag är ensam. Julen är värst. Min fru körde ut mig för ett par år sedan. Anledningen till allt mitt elände är att jag inte tål sprit. När jag druckit blir jag vild och kan inte tygla mig. Vad ska jag göra? -Söka hjälp och sluta dricka sprit, svarar jag. -Det låter sig sägas men är inte lätt att följa. Brännvin är den enda glädjen jag har i livet. -Vad tänker du göra nu. Det går inga bussar till Linköping så här dags. Har du pengar till hotell? frågar Bertil. -Du är ju inte full ...börjar jag säga men blir avbruten av mannen som säger -men dum. Vi skrattar alla tre och kommer på att det bästa för mannen och oss är att han ligger över som friliggare i våra arrestlokaler. Vi ordnar det så.

Jag fick ingen nytta av min "pokerkåk" den Natten som besjungs som Stilla Natt. Heliga natt. Allt är frid. Stjärnan blid..... Vi äter istället av den goda julmaten. Även vår friliggare får en Göran Ribers-jultallrik av oss medan snön lyser vit i den vackra staden; på hustak, gator, torg, popplar och på Motalavikens och Göta Kanals isar. God Jul kära läsare önskar Knut K

Kåseri nr 10 Blommorna dog inte. De slog rot, växte och spred glädje.

På min tidiga morgonpromenad faller snön tätt. Marken är redan täckt av den vita snön. Jag gör spår där jag går. Spår som om en stund är igensnöade. Så är det också i livet. Jag har lämnat många spår efter mig i Östergötland. Jag har bott i Linköping, gått på Lunnevad Folkhögskola i Sjögestad och levt i Motala. Ett år bodde jag också i Norrköping när jag gick polisskolan där. Många av mina spår är säkert borta. Kanske finns det ändå några kvar. Jag hoppas det.

Denna snöiga morgon tänker jag tillbaka på senaste lördagen. Jag var då med några flickor och pojkar, till en stor bordtennisturnering. Ungdomarna tillhör den förening där jag nu är bordtennistränare. Hela den stora sporthallen där tävlingen gick myllrade av "pingislirare" från tidig morgon till sen kväll. Glädje såg jag, kämpaanda visades och också besvikelser och gråt. Jag såg kamrater hjälpa varandra, sitta och prata medan de väntade på matcherna, äta mellanmål ur samma Pom Fritespapperstallrik och skratta åt skämt som sas. Allt det idrotten är - och har - såg jag. Alla dessa barn och unga idrottare fostras i sina föreningar av ledare. Dessa ledare lägger delar av sin tid utanför arbetet till att hjälpa barn och unga till bra liv. Ledare vill att de unga ska gå ut i livet fjärran från knark och andra droger . Vad får ledarna för det? Jag vet vad jag får; glädjen att vara tillsammans med barn och unga och se dem utvecklas inom kulturen, idrotten och i livet. Det är värt många timmar av min levnadstid. Jag beklagar dem som inte får uppleva att ha en ung människas förtroende. Att inte få se unga glada ögon le mot sig är att missa en del av livets mening. Så tänker jag denna snöiga dag.

När jag var chef för Motala Folkets Hus hade vi som policy att hyrorna i huset skulle vara så låga att de kulturintresserade hade råd att vara där och utveckla sig själva och sina verksamheter. Huset byggdes för att kulturen skulle blomma i Motala. Då kunde vi inte förgifta odlingsmarken så blommorna dog. Blommorna dog inte. De slog rot, växte och spred glädje. Så ska det givetvis vara om kulturpolitiken är den rätta. Så ska det också vara för idrotten i idrottshallar och idrottsplatser om idrottspolitiken är den rätta. Samhället får inte sätta hyror så att ledare istället för att leda tvingas ut i gathörnen för att sälja bingolotter. Ledare vet att de flesta som börjar inom idrotten aldrig kommer att bli stora stjärnor. Det vet också att alla kan uppleva kamratskap och glädje om stämningen och inriktningen är den rätta i föreningen. -Många slås ut från idrotten. De, som inte är bra får inte vara med, sägs i samhället i dag. Ja, så har det blivit mer och mer. Om Du frågar mig, varför, kommer jag att svara att många kommunalpolitiker får ta på sig skulden. Eftersom hyror för idrottshallar och idrottsplatser höjts och aktivitetsbidrag försämrats måste föreningar ta ut höga avgifter för deltagarna. De rikas barn har råd. De kommer med. De med individuella resultat i stjärnklass slås också vakt om och behålls i trupperna.

Medan snön faller allt tätare gör jag följande sammanfattning av mina morgonvandrartankar:

Felaktig idrottspolitik som försvårar ungdomsföreningars verksamhet och alltför elitinriktade föreningsledare, förstör odlingsjorden. Många unga som försöker slå rot får inte plats i kultur- och idrottsrabatten. Vissa puttas ut till asfalten och knarkkvartarna. Därifrån kommer med tiden kostnader tillbaka till kommunerna för vårdplatser på ungdomshem. Dessa kostnader är skyhöga per individ i förhållande till vad det kostar att låta barn- och ungdomsföreningar ha tillgång till gratis lokaler och bra aktivitetsbidrag för sina verksamheter.

På "ljugarbänken" sitter somliga politiker och vuxna civila och ondgör sig över att ungdomen flyttar från orten eller att ungdomen bara sitter framför datorerna och blir fetare och fetare eller att ungdomarna missbrukar droger, vandaliserar och klottrar. Kanske borde politikerna, och vi alla, fundera över varför saker och ting sker och hur allt hänger ihop. Kanske kommer vi då fram till att det är bättre att investera ordentligt i barns och ungdomars fritidsverksamhet än att göra det svårt för deras föreningar att verka i samhället.

Vår tids ungdomar är de mest utvecklade som funnits i vårt land genom alla tider, tänker jag när jag vänder och går hemåt denna snöiga morgon. Knut K

Kåseri nr 9 Den glade humanisten och den allvarliga människan.

En stor kulturmänniska, Kent Andersson, är död. Många titlar kan sättas på Kents visitkort. Jag vill sätta dit "Den glade humanisten och den allvarliga människan". På ett eftermiddagsmöte på LO-borgen i Stockholm mötte jag en eftermiddag Göteborgs kulturelit; Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos, Roland Jansson och Kent Andersson. Inbjudare var den mycket kulturkunnige kulturombudsmannen på LO, Bertil Jansson. Vi diskuterade att starta en Folkteater. Jag var då VD på Riksskådebanan. Det vi diskuterade var precis vad jag önskade. Vi behövde nya sätt att jobba för att nå flera med teater. Jag blev på mötet på LO, tillsammans med Lennart Hjulström, uttagen att komma med förslag på hur Folkteatern skulle organiseras. Ett av spörsmålen var: Hur finansiera teatern? En morgon långt senare, när jag åt frukost hemma, fick jag höra på radio att Folksam förlorat 250 miljoner kronor på optioner. I intervjun sa ekonomichefen att det var bagateller i en budget av Folksams storlek. -Oj då, tänkte jag, då är åtta miljoner, som vi behöver för att starta Folkeatern, en försumbar summa i Folksams ekonomi. Vi tog kontakt med Folksamchefen. Några dagar senare bjöds vi på lunch i det skyhöga Folksamhuset. En vecka senare hade vi löfte om att få 8 miljoner kronor under tre år för att utveckla vår Folkteateridé. Namnet på teatern blev "Folkteatern i Sverige". Jag hade under utvecklingstiden flyttat över och blivit kulturchef på Folkets Hus Riksorganisation. Vi planerade att spela Folkteaterns turnéföreställningar i några av Sveriges drygt sju hundra Folkets Hus. Kent Andersson fick uppgiften att skriva vår första föreställning. Lennart Hjulström skulle regissera den. Kent åkte till Söderns sol för att skriva. Han kom hem utan manus. Åkte ner igen och kom hem igen - utan manus. En dag ringde Lennart och berättade att Kent fått erbjudande av en privatteater att få femtio tusen kronor i månaden om han spelade med i den teaterns föreställningar. Hjulström hade erbjudit Kent omkring tjugo tusen. -Vi måste ha Kent Andersson med i Folkteaterensemblen, sa Lennart. Vi träffades. Lennart och jag förklarade att vi nu stod inför möjligheten att utveckla den nya teatern till en Folkteater. Kent sa efter en stund: -Det är klart att jag blir med. Privatteatrarna är bra att ha för att rätta till ekonomin men med Folkteatern hoppas jag träffa folk som kommer från samma uppväxtklass som jag. Om jag kan påverka dem att få trevligt i livet kommer jag att bli nöjd. Det ger mig mer än pengar. Lennart Hjulström låste in sig och Kent i Stockholm. Deras gemensamma jobb blev en revyliknande föreställning med namnet "Jubel och möjligheter." Under förberedelsetiden åkte Roland Jansson runt vårt land och körde sin egen föreställning "Knappkorgen" på och i alla möjliga evenemang. Han berättade samtidigt om Folkteatern. Annika Svärd, numera Ivarsen, då kulturombudsman på FHR och jag erbjöd Folkets Husen att, tillsammans med teaterföreningar, där sådana fanns, få arrangera våra första Folkteaterproduktioner. Vi hade ambitionen att spela "Jubel och möjligheter" flera gånger på varje plats och att Kent Andersson och Roland Jansson på dagtid också skulle spela sina egna småpjäser överallt. Deras pjäser behövde inte större scenyta än ett köksgolv. Kents föreställning hette "En påse papper" med fina dikter och livstankar. Roland hade sitt liv i "Knappkorgen". En dag kom Lennart Hjulström upp till mig på FHR och sa: "Jag har fått möjlighet att köpa rättigheterna till Shirley Valentine men jag måste ha 25.000 kr direkt annars försvinner chansen. Jag har tänkt att Gunilla Nyroos skall spela den och att den ska läggas ut på turné samtidigt med de övriga." I väntan på Folksampengarna förskotterade jag 25.000 kronor från FHR till Lennart. Vi fick Shirley Valentine. Vi ville med Folkteatern nå dem som ännu inte visste om att de tyckte om teater. Därför bjöd vi före turnén in alla arrangörer till Stockholm. De fick se föreställningarna, träffa skådespelarna och också gå igenom hur vi ville att de skulle publikarbeta på sina hemorter. Jag sa: -Det räcker inte med att bara sätta upp affischer och betala en annons i ortstidningen om vi vill nå dem som aldrig går på teater. Premiärort för första turnéns alla föreställningar blev Sundsvall. Därifrån gick den stora föreställningen till tätorterna efter kusten. Svängde sedan in och slutade i Kiruna. Shirley Valentine spelades på mindre orter i inlandet t ex Arvidsjauer, Arjeplog, Storuman. På en plats en vinterkväll med 25 gradig kyla stod 114 sparkstöttingar parkerade utanför Folkets Hus. Det var en härlig syn för "sörlänningar". Även Shirley Valentine slutade sin första turné i Kiruna. En kväll när vi spelat en föreställning i Linköpings Folkets Hus träffades vi en grupp på Frimis. Det var Kent Andersson m fl ur ensemblen, Det var den alltid engagerade Janne Hillman från ABF-distriktet i Östergötland. Kent, Janne och jag satt (nästan) till morgonen därpå och talade om livet, kulturen och människan. Den natten lärde jag känna Kent som "Den glade humanisten och den allvarliga människan". Utöver Kent föds få människor i vårt land som har en sådan ilska över orättvisor och så starkt engagemang för ett samhälle där humanism står som rubrik över dörren till våra gemensamma livsrum.

Folkteatern blev en succé. Många föreställningar spelades under de tre åren den levde. Vissa platser Folkteatern spelade på hade inte haft teater på orten på 20-30 år. Kent lärde många att upptäcka livet genom teatern - och genom sitt sätt att leva. Kent lärde också mig mycket om människor, orättvisor, teater och kultur. Roligt hade vi också. Nästan jämt. När vi möttes. Knut K

Kåseri nr 8 Vi behöver varandra och vi behöver polisen

polisbil Den 10 januari 1957 steg jag in på polisstationen Prästgatan 6 i Motala. Jag hade med hjälp av MAIF:s supporterklubb, med kommunalrådet och polisstyrelsens ordförande Assar Bergqvist i spetsen, fått anställning som polisrekryt i Motala polisdistrikt. Jag har skrivit en bok om min polistid som den skicklige fotografen och dataministern Åke Svensson tittar på om det går att finansiera och ge ut. Den är ett stycke kulturhistoria för Motala - och för polisarbetet som det var under 1950-1960 - talen. Kanske vore det intressant att med den bokens hjälp jämföra polisens arbete i idag och hur det var på "min tid". * Polis blev jag inte bara genom att jag gick in genom dörren på polisstationen på Prästgatan 6. Jag växte in i det och har sedan aldrig vuxit ifrån det. Inom mig är jag polis i den bemärkelsen att jag aldrig accepterar att människor våldför sig på varandra. Jag accepterar inte att äldre människor rånas, misshandlas och far illa i vårt rika samhälle. Inte att kvinnor utsätts för våldtäkter. Inte att barn könsstympas, vilket sker i vissa kulturer. Tyvärr förekommer det ibland även i vårt land. Polisen kan skydda det demokratiska samhällets själ mot egoistiska människor, som bara har till syfte, att till vilket pris som helst, svinga sig upp till de högsta ekonomiska höjderna där bara girighet råder. För att skapa trygghet i samhället, förebygga, förhindra och utreda brott behövs polisen. * Varje människa är fri. Vi ska leva våra fria liv tillsammans. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Demokratin har fått sig en törn i vårt land. Många viktiga avgöranden för folket sker i mindre grupper i slutna rum. Vi många får finna oss i att göra som några få på toppen bestämt. Detta kan inte polisen göra något åt. Vi måste alla fundera över om det är så vi ska ha det i framtiden. Allt det här tänkte jag inte på den där dagen på Prästgatan 6. Det är sådant livet lärt mig. Det jag redan då lärt var att alla människor har samma värde. Det lärde min mor Ruth mig när jag var barn. Den lärdomen har jag levt med hela livet. * En vacker sommarkväll efter några år i tjänst var jag ute på stan och patrullerade i område ett. Jag gick ner genom Stadsparken och ställde mig längst ut på piren bakom de röda magasinen. Jag såg ut över Motalaviken bort mot vårt hem i Råssnäs. Båtar kom in mot hamnen och båtar gick ut mot stora vida Vättern. Jag tänkte mycket i min ensamhet på patrullpassen. Jag tänkte på IFK Motala som jag då tränade, hur senaste matchen gått, hur fina killarna i laget var och vilken bra ledning IFK hade med Elis "Kinka" Lorin i spetsen. Jag tänkte också på vilken fin stad Motala var. Jag hade haft tur som kommit till en så vacker plats. Jag trivdes med mitt liv. * Mina tankar flöt ut där på piren. Jag mindes det som hänt dagen innan. Jag stod då i min sommaruniform vid den vackra fontänen och såg vattnet spruta, gladdes åt de vackra blommorna och att solen sken. Bakom mig hörde jag oväsen. Några trätte med varandra. En kvinnoröst och några mansröster var det som hördes. Efter en stund kom en kvinna med raska snabba steg ner mot mig vid fontänen. När hon kom fram sa hon: -Jasså, här står polisen och glor medan jag, en hederlig människa, blir antastad av slöddret däruppe. -Berätta vad som hände, svarade jag lugnt. -De var oförskämda. -Vi går upp till dem och frågar vad som hände, manade jag. -Inte jag. Jag vill inte se slöddret. -Kom nu. Vi gick tillsamman till en bänk som stod i stadsparken nedanför Sjögatan. Jag kände igen dem som satt där. De var ofta på besök i polisstationens fyllecell. -Har ni varit oförskämda mot damen här? Frågade jag. -Vi nej. Vi satt här i allsköns ro och njöt när hon där kom hit och kallade oss för slödder, sa en som kallades "Geta". -Vi betalar våra skatter och vill också finnas till, svarade en lång man som fått namnet "Langarn". -Kallade frun dem för slödder? Frågade jag damen. Damen blängde till på mig och gick förargad därifrån. -Vad tog det åt damen? Blev hon stött? Frågade "Kräng". Ingen i gänget var nykter. Ingen av dem var i sådant tillstånd att de kunde läggas in för fylleri. Vi skildes. Jag fick löfte av dem att de givetvis inte heller i fortsättningen av dagen skulle störa några medmänniskor. * Den fina damen hade ställts mot det hon kallade slödder. Människor är olika. Kommer från olika förhållanden och klasser - men i mitt tycke har alla samma människovärde. Det är inte alltid lätt att se det så. Jag tittade på klockan när jag stod på piren. Den var nästan 23:00. Jag gick till polisstationen för att avsluta mitt pass för dagen vid polisen i Motala. * Jag återkommer med flera minnen från Motalapolisen på Motala Teaterförenings hemsida. Om det finns lust att läsa om dem förstås. Hör gärna av er till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. Med hälsning Knut K En gång polis. I sinnet - alltid polis.

Kåseri nr 7 Teaterföreningen bildas.

dsc01597 _medium Den 8 mars 1979 kommer Kerstin Gidlöf från Riksteatern till Motala för att ge oss råd om hur vi bildar en teaterförening. Hon sa på vårt VU: "Teaterföreningen skall bestå av föreningar och organisationer från orten. Medlemsföreningarna väljer representanter till ett representantskap som utser styrelse, eventuellt arbetsutskott och/eller andra kommittéer." -Hur många föreningar brukar finnas med i teaterföreningarna? Frågar jag. -Det är olika. Det finns de som bara har fyra - fem. Det finns de som har tjugofem föreningar som medlemmar. -Det ska vi slå, sa jag. -Vad ska ni slå? -Vi ska bli störst i landet! bestämmer jag.

Kerstin skrattar och säger: -Det är inte så lätt att få med föreningarna som medlemmar som du tycks tro. -Beror det inte på hur rekryteringen sker? Frågar jag. -Det gör det naturligtvis. -och vilka som leder rekryteringen? -Hur menar du? -Jag tror att vi här i Folkets Hus har möjlighet att få med fackliga och politiska föreningar och organisationer, berättar jag. -Har inte alla det? -Nej. Många teaterovan människor tror inte att det gäller dem om det är folk ur societeten som handlägger föreningens ärenden. -Det är inte bara societetsfolk som leder föreningarnas verksamhet svarar Kerstin.

Rune Leijonmarck, Per Ström. Majken Bergqvist och Sven-Erik Karlsson är med på mötet. Rune säger: -Jag vill egentligen inte ha teaterförening. Jag vill att vi ska sköta detta i Arbetarnas Byggnadsförnings regi. Men jag ger mig. Vi ska bilda teaterföreningen här i Folkets Hus. Knut blir den verkställande som ska sköta hela ruljangsen. Föreningens ekonomi garanterar vi och begär pengar av kommunen för Teaterföreningen när vi lägger in om anslag för hela Husets verksamhet. Att arrangera bra teater skall vara en av Folkets Hus viktigaste uppgifter. Det är bland annat därför vi byggt Folkets Hus. -Det går bra att ha anknytningen till Folkets Hus. Så sköts i dag många teaterföreningar runt om i landet, svarar Kerstin. -och föreställningarna ska inte bara vara för en klick ur överklassen. Det blir din uppgift Knut att se till att teatern här i huset är till för alla, avslutar Rune.

Kerstin åker hem efter mötet. Den 21 mars har ABF ordnat möte om teaterföreningens bildande i Dubergska gården. Den 9 april träffar jag andra föreningsrepresentanter. Samma dag har vi pressinformation om våra planer för teater i Motala.

Den 24 april är Kerstin tillbaka hos oss. Vi träffar Motalaföreningars representanter på ett möte i Folkets Parks festsal. Folkets Hus är inte färdigt. Jag hade gått ut med inbjudningar genom de olika studieförbunden, de fackliga organisationerna i Motala och med Friridsnämndens utskick som går till alla idrotts- och andra bidragsberättigade föreningar i kommunen.

Vi är många i Folkets Park. Över sextio personer. På en fråga jag ställer i slutet av mötet om vi ska bilda Teaterförening får jag ett rungande JA.

Den 12 juni bildas i Folkets Hus den nya Teaterföreningen i Motala. Kerstin Gidlöf Riksteatern är med på mötet. En interimsstyrelse utses där jag blir ordförande. Vi får efter mötet lyssna till Bertil Norströms sång och Arne Rasset som spelar piano. Mycket trevligt inslag som ger förhoppningar inför framtiden.

Den 27 september har föreningen sitt första årsmöte. Det hålls i Fullmäktigesalen. Före årsmötet säger Rune Leijonmarck till mig: -Du får bli ordförande. Vi måste ha kontroll på att verksamheten drivs så som vi sagt. Det blir också en av dina viktigaste uppgifter i ditt jobb att ge motalaborna bra teater och att många kommer till Folkets Hus för att se teater.

Styrelsen blir stor. Så här blir den: Ordförande: Knut Karlsson, Folkets Hus. Vice ordförande: Ann-May Söderström, ABF Sekreterare: Rolf Hansson, kommunens kultursekreterare Vice sekreterare: Rune Hoffman TBV Kassör: Majken Berqvist Arbetarnas Byggnadsförening Ledamöter: Maria Kindstedt, Vpk, Sirkka Mattila, finska S-föreningen Johnny Nicklasson, Ombudsman Metall Birgitta Rundgren, S-kvinnorna och SAP Christina Peterson, TCO Kerstin Karlsson, Handikapporganisationerna.

Suppleanterna blir också många. Detta för att vi skall få bred information ut i föreningslivet: Jörgen Blomgren, Ulla-Britt Drott, Tomas Johansson, Britt von Oelrich, Elsa Strömberg, Åke Waldner, Kristina Öberg, Birgitta Karlsson, Ann-Sofi Rehnström, Stig Andersson och John Öhrling.

Räkenskapsåret skall börja den 1 oktober 1979.

Det var förberedelserna. Teatern kan utvecklas i Motalabygden där folk haft få möjligheter att se bra teater på en modern scen. Nu blir det möjligt. En föreställning har vi redan haft. I Arbetarnas Byggnadsförenings regi. Det var föreställningen Joe Hill, mannen som aldrig dog. Den går på turné med Riksteatern runt om i Sverige. Den hade premiär i Motala. Premiären skedde den 12 september efter att ensemblen varit i Motala några dagar och repeterat. Mer om detta i särkilt kapitel.

Grunden är lagd. Föreningslivet i Motala ställde upp. Redan från starten hade vi flera medlemmar i Motala Teaterförening än någon annan Teaterförening i vårt vackra avlånga land. Vem sa att motalaborna var ointresserade av kultur? Knut K

Kåseri nr 6 Motala Folkets Hus invigs

Invigningsdagarna 8, 9 och 10 juni 1979 blir hektiska. Fredagen den 8 juni hälsar Rune Leijonmarck folket i den fullsatta teater- konsertsalen välkomna. Mikrofonen är uppriggad i talarstolen. Men den behöver inte Rune använda. Hans kraftiga stämma hörs ändå. I de av Rune beställda röda stolarna sitter representanter för Motala Kommun, fullmäktigeledamöter, organisationslivets valda ombud och föreningars medlemmar. I salen finns också byggnadsfirman Diös representerad. Bland andra av sin högste chef Anders Diös från Uppsala.

Rune berättar om husets tillblivelse. Han är rätte mannen till det. Om inte Rune funnits som ordförande för Arbetarnas Byggnadsförening hade inte Motala Folkets Hus kommit till. Rune är en stark politiker som inte går undan om vinden blåser emot. Han väcker respekt genom sitt kraftfulla framträdande. Teater-konsertlokalen där Rune hälsar välkommen har en ljusblå heltäckningsmatta. Takets många smålampor lyser och gör att det liknar en stjärnhimmel. Akustiken i lokalen är kanske den bästa i hela Norden. De bästa experter som finns inom akustikområdet har varit med och givit råd hur allt ska vara för att bli bra. Rune berättar om den långa vägen till det färdiga huset. Om vedermödor och problem med att hitta den rätta platsen för bygget. Ingen kunde missta sig på att Rune var nöjd med att huset byggts där det nu byggts och att huset blivit så bra. Han prisade Diös byggnadsföretag för det goda samarbete som rått under byggtiden. Det var en nöjd ordförande som hälsade välkommen till huset och invigningen. Rune fick välförtjänta applåder när han lämnade över till Thore Pettersson som skulle förrätta invigningen av Motala Folkets Hus. * Thore är en legend i Motala. Han är ordförande i Kommunfullnäktige och har varit så i många år. Thore står bakom det mesta som hänt den senaste tiden. Även Folkets Husbygget. I Huset finns Fullmäktigesalen. Thore har sett till att ledamöterna i fullmäktige kommer att få sitta i sköna skinnstolar och se ut över Göta kanals mynning i änden av Vätterns Motalavik när framtida viktiga beslut skall fattas. Fullmäktigesalen är som många andra av Husets lokaler mycket vacker. Hela Huset är byggt med finess och skönhetskänsla. Den långa, slingrande Foajen behöver ingen konstnärlig utsmyckning. Den är ett konstverk i sig själv. Thore Pettersson ville under namndiskussionen att Folkets Hus skulle heta Kulturhuset. Men han fick ge sig på den punkten.

I sitt invigningstal uppehåller sig Thore länge vid att motalaborna nu fått ett kulturens hus där bra teater, konserter, konstutställningar skall arrangeras. Han säger också ungefär så här: -Motalaborna har samma rätt som andra i vårt land att få uppleva kulturen när den är som bäst. I denna sköna sal hoppas jag att vi ska få möta skådespelare, musiker och konstnärer av mycket hög klass. Kanske de bästa som finns i vårt land. Jag önskar också att kulturutövarna i Motala skall finna sig tillrätta här och också få möta sin publik. Samtidigt är Folkets Hus ett uppsving för förenings- och organisationslivet i Motala. Vi kan ordna möten, hålla kurser och konferenser i dessa ändamålsenliga lokaler.

Han säger också att tillblivelsen av Folkets Hus är ett stort historiskt steg i Motala. Han önskar att alla ska känna sig hemma här. Alla är välkomna. Som avslutning av sitt tal förklarar han Folkets Hus invigt. * En härlig feststämning upplever jag och många med mig i den vackra Teater- och konsertsalen med den stora scenen. Idag pyntad med vackra blommor. Det känns i hela kroppen att något unikt startar. Jag känner tryck på mina axlar men är trygg efter att ha gjort min framtidsplan, som jag känner att jag fått stöd för, av både Runes och Thores inlägg. Att kulturen skall utvecklas i Motala och att Motalaborna skall få möta kvalificerade aktörer inom kulturens område har både Thore och Rune lovat. *

Nästa talare är Åke Wiktorsson från Folketshusföreningarnas Riksorganisation (FHR) med säte i Stockholm. Åke är ordförande i FHR. Han säger ungefär så här: "För länge sedan fick inte de politiska och fackliga förkunnarna ordna möten med och för folket i vårt land. De blev bortkörda av polis från vägar, gator och torg. Att hyra en lokal var inte att tänka på. Förkunnarna blev ibland arresterade. Om de kritiserade maktens män kunde de också bli dömda till fängelse. Då kom idén att bygga egna hus där arbetarna fick ha möten, fester, spela och sjunga arbetarsånger och dansa. Namnet på de nya husen som byggdes blev Folkets Hus. Nu lever vi i en annan tid. Vi har föreningsfrihet och yttrandefrihet på grund av den socialdemokratiska politikens framväxt i landet under 1900-talet.

I Sverige finns nu över sjuhundra Folkets Hus. De flesta är små. Vi har några stora dit detta Hus får räknas. Nu för tiden bygger inte arbetarna Folkets Hus med egna händer. Kommuner står bakom genom att gå i borgen för husen. Så som skett här i Motala. Jag vet inte om vi är inne på rätt väg när vi bygger så stora hus som detta. Det får framtiden utvisa. Jag önskar Arbetarnas Byggnadsförening i Motala lycka till. Jag hoppas att huset ska bli till gagn för arbetarna samt deras föreningar och organisationer i Motala. * Efter Åke talar byggherren Anders Diös. Han är mycket nöjd med bygget. Och berättar att det är första gången hans stora företag byggt ett Folkets Hus. Anders Diös prisar Rune Leijonmarck och Per Ström för deras skicklighet och goda samarbetsvilja. Han önskar att huset ska bli ett Hus för alla och att många här skall få fina kulturella upplevelser. -Jag önskar er verkligen lycka till! avslutar han sitt tal med. Han tackade också för att byggfirman Diös fått förtroendet att bygga det fina huset. * När invigningen är över säger Åke Wiktorsson adjö till Rune och Per. Jag står bredvid. Han hälsar inte på mig utan går med stora steg ut från Folkets Hus. Ett konstigt sätt att uppträda av en representant för den organisation Arbetarnas Byggnadsförening är medlem i på grund av att de driver Folkets Hus vid Motala Verkstad och det nya nu invigda huset på Sjögatan. Senare på kvällen får jag veta att FHR är kritiska mot Motala för att inte deras inredningsföretag FIAB fått sälja möbler och inreda huset. Detta har skötts av KF Offentlig Miljö, mycket bra, efter det att de vunnit anbudsgivningen. Antagande av entreprenör har skötts av Diös. Vissa på FHR har visst också tyckt att Motala Folkets Hus är ett skrytbygge och inte något riktigt Folkets Hus. Åke Wiktorsson lär visst vara en av dem som tycker så.

Kanske var det lite obetänkt av ordföranden i FHR att gå ut så hårt om Folkets Hus historia med tanke på det inflammerade debattklimatet som råder i Motala. Motala Tidning har skrivit om "Den röda borgen". Borgliga politiker har kallat huset för "sossarnas kansli". Andra har sagt att det kommer bli ett "socialistiskt ghetto" dit bara de egna troende får tillträde. * Invigningsfesten fortsätter på lördagen. Då spelar Wetterblecket härlig blåsmusik i sina svarta gammaldags kläder. De skapar stämning i huset. Huset är öppet för alla att besöka. Jag pratar för besökare tills jag blir torr i halsen. Motala Kammarkör under Morgan Lundins ledning sjunger på scenen. Sven-Erik, Eivar och Åke visar huset och pratar de också. Rune, ordföranden, går runt och träffar folket och berättar om husets tillblivelse och vad det kan användas till.

Tredje invigningsdagen har Motala Blåsorkester och Motala Orkesterförening invigningskonsert på den stora fina scenen som fortfarande är klädd med vackra blommor. Ann-May Söderström och jag läser Dan Anderssondikter som en skicklig musiker och kompositör satt musik till. Kompositören är Otto Freudenthal. Han spelar fiol i orkestern. Jag läser En spelmans jordfärd som är en av mina verkliga favoriter. Den sista strofen av dikten kan jag utantill. Den lyder:

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky Över heden ifrån väster över tjärnen går ett ljus. går en sång över näckrossållad dy Och stormen sjunger vackert svart och vitt och i skum kring Härnaön sjunga vågorna om ödemarkens nöd Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön. ty en spelman och en drömmare är död. *

Folkets Hus vid Motalavikens strand är invigt. I Huset ska inte kulturskaparna dö. De ska själva utvecklas och ge publiken fina upplevelser. Ett Folkets Hus är fött Ett kulturens paradis är invigt. Nu börjar vardagen. Och Motalas nya framtid.

Kåseri nr 5 Uppläggning av arbetet i Huset

Den första april 1979 börjar Åke Lindberg och Eivar Johansson på Folkets Hus. Eivar kommer från Elektrolux och Åke från Luxor. Sven Erik Karlsson och jag är redan anställda, Sven-Erik, Eivar och Åke får som huvuduppgifter att sköta om huset. De skall täcka tiden 0700 till 2200 varje dag. Jag är klar över att de inte bara ska verka som vaktmästare utan också ha del av ansvaret för hela verksamheten. Jag är mycket nöjd Sven-Erik, Åke och Eivar är mycket väl kvalificerade för de uppgifter som väntar dem i vårt nya Folkets Hus.

Sven-Erik har redan som uppgift att vara kassör i Arbetarnas Byggnadsförening. Han är också med i verkställande utskottet och styrelsen. Eftersom han kommer från byggbranschen får han också fastigheten Folkets Hus som sitt ansvarsområde. Styrelsen har beslutat att FHRs distriktskontor i Hallsberg, med chefen Harry Emanuelsson, skall svara för bokföring och den ekonomiska redovisningen. Kontaktman i Motala är Sven-Erik, kassören, och Britt Eklund som skall ha hand om fakturabehandlingen i Huset. Detta känner jag stor lättnad över. Jag kan ägna min tid åt kulturplanering och slippa en del av administrationen.

Åke Lindberg får extra ansvar för det tekniska i huset. Ljud, ljus och mycket annat tekniskt ska han vaka över. Åke är också skicklig träsnidare. Han ska göra alla skyltar till uthyrningsrummen. Vi tänker oss att hämta namnen på studierummen från Motala Verkstad. Exempel: Torrdockan, Smedjan, Lokverkstan, Valsverket, Gjuteriet.

Riksteatern och andra som framför program och föreställningar på stora scenen behöver hjälp vid in- och utlastningar. Eivar får ansvar över att planera den verksamheten och anställa extra personal om så behövs för hjälp åt dessa teater- och musiksällskap. Eivar och Åke ska också vara värdar för de stora kultursällskapen under tiden de befinner sig i Folkets Hus och ta emot föreningar och organisationer som ska ha konferenser i Huset. Även Eivar är skicklig hantverkare som kan tillverka det mesta som eventuellt behövs tillskapas eller repareras i huset. Den tillverkningen och de reparationerna kan ske i vår verkstad i bottenplanet.

Christina Illman följde mej från Socialkontoret till Folkets Hus. Hon får som uppdrag att ansvara för rumsuthyrning och konferensplanering samt vara förste telefonmottagare och ledare för kontorets verksamhet. Hennes stora kvalifikationer känner jag väl efter vårt långvariga samarbete på Socialkontoret i Motala.

Birgitta Rahm Hjertqvist anställs som chef för Folkets Hus Café som vi döper till Teatercaféet. Hon ska ansvara för och leda dem som anställs på Caféet och köpa in bröd och annat som behövs för att driva Teatercaféet.

Irma Johansson och Irene Johansson anställs att vårda huset. De skall städa och ansvara för sina egna arbetsuppgifters uppläggning. I nära samarbete med Christina skall de undersöka när lokalerna kan städas. Konferenser, kurser, föreställningar av olika slag, repetitioner mm omöjliggör städning vissa dagar. Städning skall ske när lokalerna är tillgängliga. Stora Scenen måste alltid vara nystädad när vi får besök av teater- och musikensembler. Vi ska ha ett rent och trivsamt hus för gäster att komma till. Irene och Irma får ansvar att det blir så. * Uppläggningen är att alla ska känna ansvar för att huset hålls i absolut topptrim. De som kommer till oss ska trivas. Jag vill att vi alla tänker och fundera över vad vi kan förbättra i huset, vilka nya rutiner eller uppläggningar av arbetet som kan göra Huset tillgängligare och vår arbetstrivsel större. Den arrangör som bjuder in till ostädade lokaler visar inte respekt för gästerna. * I huset tilldelas jag ett stort rum som chef. Jag avstår detta och låter Britt Eklund, Eivar, Sven-Erik och Åke ta det rummet. Jag får ett mindre men trivsamt rum där jag kan få plats med en liten besöksgrupp. Både bord och stolar är i vacker bok. Rummet intill mitt får Christian Illman. Intill Christina har ordföranden Rune sitt rum.

Ute i foajén finns den expedition där Sven-Erik, Eivar och Åke skall vara när de är i aktiv tjänst och skall ta emot besökare och hålla utsikt över dem som kommer och går i det öppna huset.

På andra våningen finns våra hyresgäster. SAP, LO, Metall. På tredje våningen har föreningar och organisationer möjlighet att hyra rum. På andra våningen med ingång från Sjögatan 7 hyr Arbetsförmedlingen alla de rum som finns där. I bottenplanet finns utöver Biblioteket och Teatercaféet också rum för studiecirklar och en fin läshörna. * Vi har ett hus med stora möjligheter. Nu ska vi fylla det med intressenter. Vi ska ha kultur, glädje och kunskapsinhämtande här. Vi ska vara nyskapande och lyhörda för initiativ från dem som kommer till oss. Vi ska skapa en miljö där vi som är anställda trivs och en stämning våra gäster inte kan låta bli att komma tillbaka till. Vi vill ha ett Levande Hus.

Kåseri nr 4 Vad vill jag göra med Huset.

En dag säger jag till Sven-Erik att jag vill sitta hemma och planera hur jag vill ha verksamheten i Folkets Hus. Hemma har vår familj i bottenvåningen en Gillestuga på nästan 50 kvm. I det rummet finns ett stort runt bord av ek som förr fanns i Motalaortens Sparbanks ordföranderum. När det vackra huset banken fanns i skulle rivas för att ge plats åt ett fult schabrak såldes inredningen i bankens lokaler på auktion. Banken byggde sig ett eget hus i hörnet av Repslagaregatan och Bispmotalagatan. Det huset är godkänt ur skönhetsperspektiv. Men inte det huset som sedermera blev Domus.

Jag var på auktionen för att köpa några skrivbord till Socialkontoret. När bordet med tolv klädda ekstolar skulle säljas fick roparen inte några bud. Han började fråga på femtusen kronor och sänkte sig undan för undan. Till slut frågade han: -Vad kan jag få för bordet och stolarna.

Jag hade blivit intresserad av bordet medan jag stod och lyssnade. -Fem hundra kronor, bjöd jag. -Nu är du väl inte riktigt klok. Fem hundra kronor för ett stort runt bord i ek och tolv stolar. Bättre kan du, svarade auktionsutroparen. -Du bad om ett bud. Du har fått ett, sa jag.

Budgivningen kom i gång. Jag hängde på och fick bordet och stolarna för niohundra kronor. Fantastiskt. Hemma fick jag skruva isär bordet för att få in det genom dörrhålen. Mycket möda och besvär men det var det värt. Runt detta bord har vi under flera år haft studiecirklar i politik, utbildning av övervakare, föräldrautbildning och psykologi med postanställda. Allt i ABFs regi med mig som cirkelledare. Här i Gillestugan runt bordet har vi grannfester där vi äter och dricker gott samt sjunger visor och sånger till grannen Ragges gitarrspel. Vilken fantastisk lyckträff att jag fick ropa in bordet den där dagen på Motalaortens sparbanks auktion. Bordet har medverkat till att sprida mycken glädje och gett medmänniskor möjlighet att debattera samhällsordningen och få viktiga kunskaper.

Nu i dag tar jag ner blädderblocket som jag har på en ställning i Gillestugan och lägger på det fina runda bordet. Jag låter mina tankar fara omkring. -Vad börjar jag med? Jo givetvis att rita ett stort hus mitt på blocket. Jag lägger huset med ena gaveln åt väster. Den andra åt öster. Ingången till huset är åt söder. Taket åt norr. -Till Huset vill jag ha folket i och omkring Motala.

Framför ingången skriver jag med stora bokstäver; ALLMÄNHETEN och under detta; Den blivande PUBLIKEN -Vem ska få folket att komma till huset och bli deltagare och/ eller publik? * Som svar skriver jag vid den östra gaveln: Olika företag, organisationer och föreningar som vill ha folk till möten, utbildningar, studiecirklar, konferenser och kurser. Exempel: ABF, TBV, fackliga och politiska organisationer. Motala kommun, Landstinget, ideella föreningar t ex idrottsföreningar, handikapp- och andra intresseföreningar, företag som Luxor, Electrolux m fl. * -Vem kan tänkas ordna publika evenemang och delta i olika kulturverksamheter?

Jag skriver utanför västra gaveln om den lokala kulturen: Studieförbunden, Blåsorkestern, Orkesterföreningen, Storbandet, Vätterkören, Sofiakören, Motala Manskör, Poliskören, ABFs Teaterverkstad, ABFs Musikskola, Karl Gösta Lundgren med sina orkesteruppsättningar i samarbete med lokala kulturutövare som Daga Lamberth, Violet Tjäder m fl. Lokala konstnärer och konsthantverkare är givetvis aktuella. Även författare och berättare i Motala ska få ha huset som forum.

Dessa kulturskapare kan också bli arrangörer i samarbete med Folkets Hus och få folk att komma till Huset. * Folkets Hus ska vara den plats i Motala där allmänheten blir publik och får uppleva den yrkesmässiga kulturen. Vilka kulturskapare ska jag söka som kan ge publiken fina upplevelser?

Jag skriver åt norr - över taket på huset: Teater med Riksteatern, Länsteatern i Östergötland och fria teatergrupper. Konserter med Rikskonserter, Länsmusiken och orkestrar som Visby Storband, Symfoniorkestrar, jazzgrupper och andra konstellationer. Folkmusikgrupper och solister, Även solister i andra genrer. I Utställningshallen ska vi ha professionella konstnärer och Konstfrämjandet med utställningar. Även ABF och Folkets Hus riksorganisation har utställningar att erbjuda. I Utställningshallen ska också Motalas konstnärer få visa sina alster och möta publiken.

* Vid ett samtal jag haft med Kurt Svensson, som är föreståndare för Motala Folkpark, fick jag veta att Kurt och Parken arrangerar danser och även konserter och andra föreställningar utöver det att de hyr ut sina lokaler till föreningar och organisationer till möten, kurser och konferenser. -Vi måste sköta arrangemangen själva. Annars blir det inga danser, hade Kurt sagt.

Detsamma tänker jag nu. Vi kan inte sitta och vänta på att folk ska hyra våra lokaler. Vi måste i Folkets Hus bli arrangörer för kulturen. Gärna i samarbete med andra men med Folkets Hus som huvudarrangör. Ägare till Folkets Hus är Arbetarnas Byggnadsförening men arrangemangen får inte bara erbjudas en viss grupp i samhället. Alla motalabor kommer att få betala skatt till Folkets Hus verksamhet. Då måste också alla ha möjlighet att komma till Folkets Hus. I Motala finns massor av folk som aldrig varit på en konsert eller teater. Dessa måste prioriteras. Folkets Hus skall bli debutanternas Hus och kulturarbetarnas Hemmaplan. På samma sätt som idrottsklubbarna MAIF, IFK, Boren, Starka Viljor, Lemunda och Zeros har sina hemmaplaner ska sångare, musiker, dansare, teaterfolk, berättare och konstnärer ha Folkets Hus som sin hemmaplan.

* Jag börjar se konturer i verksamheten. Allt kan inte komma på en gång. Jag måste ta ett steg i taget. Var ska jag börja? Vad saknas?

1.Tetarförening Per Ström gav mig telefonnumret till Kerstin Gidlöf på Riksteatern. Hon berättade att Folkets Hus inte kan få Riksteaterns föreställningar om vi inte startar en Teaterförening. Medlemmar i Teaterföreningen skall organisations- och föreningslivet på orten vara. Rune sa när jag berättade detta: -Ska det va nödvändigt. Vi ska själva arrangera teater i Folkets Hus. Det är en av våra viktigaste uppgifter. -Det är rätt men om vi ska få Riksteaterns föreställning måste vi ha en teaterförening, svarade Per Ström.

Jag fick uppdraget att bilda en Teaterförening. Det har jag börjat med i mina tankar. I nästa vecka ska jag bjuda in folk till ett första möte.

2. Skrivarförening Eftersom jag själv skriver dikter, berättelser och revynummer vill jag ha kontakt med likasinnade. Jag vet att de finns. Elisabeth Asklund skriver dikter. Det vet jag. Hon har haft dikter i Motala Tidning. Jag vill bilda en skrivarförening. Den ska jag inbjuda till i höst.

3. Konstnärsförening Jag vet att det finns många konstnärer i Motala. Dem vill ja ha kontakt med för att få hjälp att fylla Utställningshallen. Konstnärerna i Motala ska jag föreslå att bilda en förening. Jag ska bjuda in dem omedelbart.

4. Starta en revyförening Revy ska vi ha i Folkets Hus. Vi ska ha premiär redan till kommande nyår. Vi får börja i Folkets Hus regi och sedan bilda en förening, när vi kommit i gång. Jörgen Flordin är redan med i tankarna.

5. Jazzklubb En jazzklubb vill jag ha som kan hjälpa till att ordna jazzkonserter. Medlemmarna kan mötas och "spisa jazz" i någon lokal i Folkets Hus. Den klubben får jag jobba med till hösten.

* 6. Barn FN proklamerade 1979 som Det internationella barnaåret. Motala Tidnings chefredaktör Sven Slotter har tagit initiativ och bjudit in en grupp som skall verka för att barnaåret uppmärksammas i Motala. Jag har varit med på några sammanträden på Tidningen. Först som representant för Socialkontoret. När jag blev anställd i Folkets Hus blev min närvaro ännu viktigare. Vi bestämde nämligen att i början av november ha Barndagar i Folkets Hus med öppet hus, utställningar skapade av barn, teaterföreställningar, som antingen är producerade i Motala eller inköpta professionella föreställningar. Föreningar skall också ha möjlighet att presentera det de sysslar med och på så vis värva medlemmar. Barn på daghem och familjedaghem, i skolor och föreningar jobbar redan med det de ska ta med till Folkets Hus i höst. Motala Tidning har lovat att stå för annonserna gratis. -Dessa barndagar i Folkets Hus ska jag fortsätta med i början av november varje år med samma upplägg. Barnen i Motala ska skapa det de vill skapa och visa för folket som kommer till Folkets Hus vad motalabarn kan. Kulturen skall utvecklas där barnen finns och visas i Folkets Hus. * 7. Ungdomar När det gäller ungdomar har jag för dagen inte något färdigt förslag men vi ska starta jazzdans i den sal som är avsedd för dans. Där finns speglar på väggarna. Golvet är speciellt gjort för dans. I den salen hoppas jag att revybaletten skall öva upp sig så de kan delta i framtida revyer. En revy utan balett är inte någon bra revy. Dansledaren Britt Abrahamsson har dansgrupper på gång i Motala. De dansarna hoppas jag ska flytta in i Folkets Hus Balettsal och under Britts kunniga ledning också bli en bra revydansgrupp. I rummet intill Balettsalen finns ett rum avsett för dramaövningar. Här hoppas jag att de duktiga teaterledarna Kerstin Lundberg, Kenneth Algstrand och teatermodern i Motala Ann-May Söderström, skall få ungdomar att öva sig i agerandets konst och också utveckla lokal amatörteater som kan framföras i Folkets Hus. Visst finns det möjligheter för ungdomar i Folkets Hus men vi måste också få med ungdomens musik och unga musikutövare. *

Efter tänkegenomgången går jag ner till Råssnäsbadet och sätter mig intill hopptornet. Vättervattnet gnistrar i solen. Små vågor drar in mot land. Maj månads grönska, blomning och sol gör mig glad. För första gången sedan jag blev anställd i Folkets Hus känner jag att jag vet vad jag vill. Min hjärna har malt och malt om hur det ska bli. Nu har den malt på och fyllt de första tankesäckarna men många tankar återstår och många säckar finns att fylla. Solen skiner varmt på mig. Jag somnar. Det är skönt för tänkare att få sova.

Kåseri nr 3

All vår början är svår

Första mars 1979 började jag mitt nya arbete. Nya Folkets Hus var inte färdigt. Jag hade inget tjänsterum att verka i där. Sven Erik Karlsson, redan anställd av Arbetarnas Byggnadsförening u p a är kassör i föreningen och fastighetsskötare. Han var förr murare. Nu allt i allo i Föreningen u p a. Gamla Folkets Hus vid Motala Verkstad och har ett kontorsrum. Där vistas vi ibland. Men det ärevördiga huset är dåligt underhållet och nedslitet. Det känns hemskt att byta mitt fina tjänsterum till detta tråkiga utrymme. -Vi får snart rum i nya huset, tröstar Sven-Erik.

Sven-Erik och jag får vara med på byggmötena mellan ordföranden Rune Leijonmarck, vice ordförande Per Ström och representanter för byggnadsfirman DIÖS från Uppsala som vunnit tävlingen med andra byggföretag om att bygga huset på tomterna Sjögatan 5 och 7 i Motala. DIÖS är totalentreprenör. Det innebär att allt ska gå genom DIÖS. Jag får möjlighet att på ritningar se hur huset kommer att bli. Dominerar gör den stora teater- och konsertlokalen på mittplanet och biblioteket i bottenvåningen. På byggmöten diskuteras också med företag som ska leverera inredningarna.

-Stolarna i Teatern ska va röda, bestämmer Rune Leijonmarck på ett byggmöte. Ingen opponerar sig. Färgtonen i övrigt är mest blå i den lokalen.

Den sal som är byggd för kommunfullmäktiges möten vållar många diskussioner. KFs ordförande Thore Pettersson är med på ett möte när inredningen diskuteras. -Vi ska inte har några skräpstolar utan riktiga skinnstolar. De ska va sköna att sitta i, ha hög kvalitet och va hållbara, bestämmer han. -Du får korta av fullmäktigemötena, skojar Per Ström, så kan vi ta billigare stolar. -Vi ska ha fasta bord. Inte bord som sladdrar omkring, säger Thore också.

Firman som säljer inredningen får åka hem från det mötet utan att ha gjort affärer men dess representanter kommer snart tillbaka med fasta ställningar där en skiva kan dras upp och användas att skriva på. Konstruktionen är, som det mesta av inredningen i huset, i bok. Mycket vackert träslag enligt min mening. Konstruktionen blir godkänd. En anställd på företaget har "uppfunnit" den. Äkta skinnstolar presenteras också. De blir godkända. Även av Thore Pettersson. Per Ström med sin ingenjörsutbildning var ständigt ifrågasättande och gjorde mycken nytta för att kvaliteten skulle bli den bästa. Rune Leijonmarck visste vad han ville och var stenhård i sina förhandlingar. Inget fick bli fel. Byggfirmans representanter hade stor respekt för både Rune och Per. Jag märkte att mina påpekanden inte togs upp med särskilt stor respekt. I varje fall inte av Rune och Per. Jag hade kommit in (för) sent. Om jag sett ritningarna tidigare hade inte kafeét fått den utformning det fick. I varje fall inte om jag fått min vilja fram. Kafélokalen där gästerna ska sitta är underdimensionerad och har ingen scen där vi kan låta den lokala kulturen framträda. När jag påpekar detta säger Rune: -Det är ett kafé. Inte någon konsertlokal. Konserter och teater får du ha i den stora lokalen. Jag säger inget men har andra planer än så för Motalas framtida kultur.

Byggmötena ger mig en känsla av att jag inte skall lägga mig i det Rune och Per beslutar om. På socialkontoret var jag chef för en avdelning och tog beslut varje dag. Här har jag inte ens en röst vid omröstningar. Jag finns inte. Det är svårt. När jag åker hem efter byggmötet den kvällen jag påpekat kaféets olämpliga utformning tänker jag: - Hur ska det gå i framtiden. Jag vet att det jag vill göra - det gör jag. Kommer jag att få arbeta fritt? Om jag ska gå i ledband av Rune och Per i Folkets Hus - då fortsätter inte jag. Jag är ingen hund --i koppel.

Kåseri nr 2 Dagarna går

Dagarna går. Folkets hus växer fram alltmer. Mitt huvud ställs in på mina nya uppgifter som chef för det nya huset med massor av möjligheter till olika kulturverksamheter. En eftermiddag några dagar efter att jag fått definitivt besked om att jag får jobbet går jag förbi Stadshotellet. På en stege högt upp står Jörgen Flordin. Jörgen åker runt på möten i trakten och roar folk. När han inte jobbar på Statt, förstås. Eller tvärtom. För länge sedan uppträdde han med kamrater i en akrobatgrupp som kallade sig Fyra Flordins. De fyra var, utöver Jörgen, Lars-Åke Berg, Barbro Berg och Britt Abrahamsson.

Jörgen och jag har flera gånger talat om att försöka starta en revy i Motala men det har inte funnits någon lämplig lokal. När jag står under stegen ropar jag till Jörgen: -Nu kan vi starta revy. Jag ska bli chef för Folkets Hus. -Vad ska du bli sa du? -Chef för Folkets Hus.

Jörgen klättrar nerför stegen och vi för ett långt samtal om de nya möjligheterna. Vi diskuterar vem vi ska ta med i starten. -Det får inte bli för många. Då går det inte att skriva, säger Jörgen. Men "Togga" Ivarsson ska vi ha med. Han spelar gitarr, sjunger och är duktig att hitta på. -Är inte Togga sjuk? -Jo han har problem med njurarna. Han väntar på att få en ny njure på Sahlgrenska i Göteborg. Jag tror han är hemma och vill va med. -Till nyår ska vi ha premiär, svarar jag. -Det tummar vi på, föreslår Jörgen

Vi skils. Jörgen klättrar uppför stegen igen. Jag går vidare. När jag kommer tillbaka till Socialkontoret träffar jag Anders Svensson. Anders fick efter fil kand-examen i Linköpings Högskola komma till socialkontoret i Motala och praktisera med statligt stöd. Han har jobbat ihop med mig så nära att han kan nästan allt det jag gör. Eftersom jag fått tjänstledighet för att prova det nya jobbet kan inte min tjänst annonseras ut. Men det är inget problem Anders kan vikariera som socialkamrer. Vi går igenom mina arbetsuppgifter och Anders får fråga om det han vill veta. Under min tid har vi lagt om vissa rutiner. Institutionernas chefer har fått ansvar för alla inköp och korttidsanställningar. Tidigare fick de fråga socialchefen om lov för vissa inköp. Nu får de planera sin verksamhet och i budgeten ta upp större materialanskaffning t ex höj och sänkbara badkar på Ålderdomshemmen. Detta har minskat arbetet för oss på kontoret samtidigt som det ökat inflytandet för dem som har bästa kunskaperna i hur institutionerna skall skötas och drivas. En demokratisk reform som borde varit naturlig långt tidigare. Den, som har bästa kunskapen, skall ha bestämmanderätten över driften. Kommunfullmäktige skall besluta om inriktningen av verksamheten så den blir likvärdig på alla institutioner. Sociala Centralnämnden skall tillse att den sociala verksamheten drivs i enlighet med vad kommunfullmäktige beslutat. I den sociala verksamheten finns också lagar stiftade av riksdagen. Där har kommunen att följa de lagar som instiftats för hela landet. Socialhjälpslagen är en sådan.

Allt detta och mycket därtill talar Anders och jag om. När Anders gått blir jag sittande i min stol och tittar ut över Motalavikens mynning. Viken är frusen nu. Den ligger vit och glittrar i vintersolskenet. Jag blir villrådig. Vad är det jag gjort? Ska jag lämna detta fina jobb och trevliga arbetsrum och bra arbetskamrater? Det jag ska börja med har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag får ansvar för verksamheten i ett stort hus. Ett hus som det varit mycket stridigheter om politiskt. Röda Borgen har huset kallats av borgliga politiker i staden. Det är socialdemokraterna, med visst stöd av vpk, som drivit igenom beslutet att bygga Folkets Hus som skall ägas av Arbetarnas Byggnadsförning u p a. Kommunen har gått i borgen för husets kostnader. Ett avtal skall upprättas om driften mellan Arbetarnas Byggnadsförening och Motala kommun. Om det inte redan är gjort. En vän sa till mig i går: -Att du törs ge dig på detta. Hur du än gör kommer du att ha folk som är ute efter att kritisera det du gör för att de inte tycker om att huset byggs.

Dörren öppnas till mitt rum. Eva Larsson och Lotta Forsberg kommer in och sätter sig. Tjejerna är jättefina arbetskamrater. De har hand om personalfrågorna på min avdelning. Vi är mer än 1 340 anställa inom nämndens förvaltning. Det är en del att hålla reda på med MBL-förhandlingar, utbildning, LAS-lagar, lediga platser och tillsättning av tjänster samt demokratifrågor. -Vi vill inte att du slutar hos oss, säger Eva. Jag kan inget säga till svar. -Vi tycker att vi har det bra nu. Äntligen fungerar demokratin, skjuter Lotta in. -Anders kommer att sköta detta bra, svarar jag. -Vi tycker om Anders men vi vill ha dig, säger Eva.

Jag får kramar av dem när de går och känner tårar brinna bakom mina ögonlock. Jag går för dagen. Tårarna sitter på lur i mina ögon hela vägen hem. -Livet består av val. Vi blir det vi väljer. Vad blir det av mig när jag valt bort detta fina jobb inom socialförvaltningen, tänker jag när jag svänger in på Patrullgatan där vårt hem ligger.

Kåseri Nr 1

Kan du tänka dig att bli chef för Folkets Hus

1979 i januari. Vinterkväll. Jag är på väg till Motalas vackra Folkpark. Jag ska på SAPs Representantskapsmöte. När jag parkerat min bil ser jag ut över vinterlandskapet. Det tempererade utomhusbadet liknar mera ett kylskåp än ett bad. Varamostranden är isig. När jag var polis i stan patrullerade jag till fots och med bil vackra sommarkvällar i Varamobaden. Jag hade den sköna sommarskjortan på mig till uniformen. Från midjan hängde battongen och slängde. Jag använde den aldrig. Varamovägen var full av folk. Många unga var fulla på grund av att de "intagit för stora mängder alkohol". Andra helt nyktra. På Bergs och Lingårdens golfbanor stod folk i kö och väntade på att få spela. Zätaparken var fylld av tältande. När vi poliser fick paus Varamokvällarna drack vi kaffe på Moulins kafé vid Vätterstranden. Jean Moulin var poliskollegan Hasse Månssons och min bordtennispartner på vintrarna. * -Står du och drömmer? Hör jag en röst säga. Det är Bosse Höckerts röst jag hör. Han är också på väg till mötet i Parken. Vi gör sällskap in och hälsar på föreståndaren Kurt Svensson innan vi går upp till den vackra Festsalen. Riksdagsman Torsten A Karlsson håller i ordförandeklubban. Ombudsmannen Lasse Wallin föredrar de olika ärendena. Vi är drygt två hundra på mötet. Kommunalrådet Per Ström berättar om kommunala frågor. Rune Leijonmarck talar med sin starka röst om nya Folkets Hus: -Vi räknar med att ha invigning i juni i år, säger han. Huset kostar 42 miljoner kronor att bygga. 7 miljoner av dessa får vi i statsbidrag. Vi får ett fint hus med möjligheter till teater, konserter, mötesverkamhet, konferenser och kurser. Våra egna organisationer kan hyra expeditionslokaler hos oss. Kommunfullmäktige skall sammanträda i huset. För det ändamålet finns en speciell sal.

Efter Runes föredragning blir det en kort frågestund. Några från Boberg, Borensberg och Tjällmo undrar om Folkets Hus blir så dyrt att driva att det tar pengar från annan verksamhet i kommunen. Thore Pettersson svarar: -Folkets Hus kommer att bli en tillgång för kommunen. Inte en belastning. * Vi tar kaffepaus. Kommunalrådet Per Ström säger till mig: -Jag vill tala några ord med dej. Jag blir rädd. Jag är socialkamrer och har ansvar för den sociala sidans ekonomi. Vi är i bokslutstider. Det är alltid oroligt innan vi vet som budgeten går ihop. Per säger; -Kan du tänka dej att bli chef för Folkets Hus?

Jag hajar till. Varje kväll och morgon åker jag, på min cykel, förbi Folkets Husbygget på väg till eller ifrån Socialkontoret på Platensgatan. Aldrig har det föresvävat mig att bli chef i Folkets Hus. -Varför just jag? Frågar jag. -Jag vet att du är känd i stan, är kulturellt intresserad och jobbar som socialkamrer med ekonomi. Det är perfekt. -Men jag har ett mycket bra jobb i dag. -Jag vet men du ska få mer betalt i Folkets Hus än du har som socialkamrer. -När ska du ha svar? -Vi har torsdag idag. Det räcker om du svarar på måndag. Per skyndar i väg. Sammanträdet ska börja igen. * När jag kommit hem till Patrullgatan 5 tar jag med mig vår hund Lady ut på kvällspromenad. Vi går ner till Råssnäsbadet. Månen öser vackert sitt gula sken över viken. Snön lyser upp. Det är nästan dagsljus fast kvällen börjar bli sen. Ute på isen har Korpen låtit ploga upp en rundbana där vi motionärer kan åka skridskor. Jag går in på tomten till Röda Korsstugan. Den stugan har MSS renoverat för att ha till sin verksamhet. Jag minns den sommaren Bertil Thorén och jag lade ner all vår lediga tid för att få huset trevligt och snyggt. Många skulle hjälpa till men med tiden var det Bertil och jag som jobbade mest. Jag går upp på den långa balkongen på det numera röda huset och låter tankarna fara. 1968 gjorde jag ett stort språng. Jag slutade vid polisen och blev kommunalassistent i Bobergs kommun med säte i Fornåsa. Nu har det nästan gått elva år sedan dess. Är jag färdig för ett nytt språng ut i det okända? När jag slutade vid polisen var det för att jag ville jobba mer direkt med medmänniskors positiva utveckling. Det blev så. Men socialarbetarens jobb går också i mycket ut på att lyssna på människors problem och försöka hitta lösningar på problemen. Stundtals badar socialarbetaren i andras svårigheter. * Vad innebär Folkets Hus för positivt för mej? Frågar jag mig själv. Och svarar: -Om jag kan medverka till att Folkets Hus blir ett hus, där folk trivs och är glada, då tar jag ett steg från problem till glädje. Det vore spännande. Plötsligt känner jag att just det skulle jag vilja göra. Jag ska tala med min familj, med Olle Wahlfedt socialchefen, som jag har mycket bra samarbete med och ordföranden Sture Larsson i Sociala Centralnämnden. Jag går hem i månskenet. Lady sticker i väg före mig och svänger i full fart in på Patrullgatan. -På tre dagar ska jag bestämma hur min framtid ska se ut. Det var tufft, Per Ström, tänker jag när jag passerar grannarna Lasses och Sonjas hus.

 

start riksteaternsverige 

logga rt intranat

start riksteaternostergotla 

start scenkonstportalen

Sök evenemang på teatrar i hela Sverige
scenguide

Teaternytt

Läs de senaste teaternyheterna på nätet i
start nummerse

 eller i Riksteaterns blogg
start riksteaterbloggen


Copyright © 2015 Motala Teaterförening