ticksterlogga

tickster administration 

idelada

 

vanster vadarriksteatern

vanster blimedlem
vanster riksteaterforeninga

vanster forestallningarilan

Vi samarbetar med

 

anaimtaa 200

 motala ostergotlands sjosta

abf

mcc
hotell ostermalm
LillaHemLogo Transp

maxiica

 motala24 platen

willys 

 skobes

Knuts kåserier 2008

tisdag 30 december

En nyårsafton i Folkets Hus

Kåseri nr 100

Ett Nyårskåseri

Jag har som inledning tagit ett minne ur min Lifsbok från min polistid en nyårsafton i Folkets Hus vid Motala Verkstad. Jag avslutar kåseriet med att berätta om en ledare i Motala och funderingar om framtiden.

dsc01748 Foto: Åke Lindberg

En nyårsafton i Folkets Hus vid Motala Verkstad.

Folkets Hus vid Motala Verkstad har varit en mötesplats för festglada människor genom åren. Ungdomar har kommit och dansat. De har gått hem med en vän, gift sig och fått barn, som vuxit upp och gått till Folkets Hus, mött en partner, gått hem med partnern, gift sig och fått barn som vuxit upp och gått till den fina stämningen på Folkets Hus och kanske blivit en del av den framväxande arbetarrörelsen.

Vi poliser tjänstgjorde på lördagsdanserna i Folkets Hus på vintrarna och i Folkets Park i Duvedal på somrarna. Till en början fick vi 10 kr i timmen. Vi fick 45 kr för att tjänstgöra i Huset eller Parken från 20:00-00.30. Till ordinarie polislönens 700 kr i månaden var de extra tjänstgöringskvällarnas 45 kronor välkomna tillskott. Vi fick pengarna "i näven" av kassören Olof Almqvist, när tjänstgöringen var slut. Allan Silverberg, ordföranden i Folkets Hus och Park föreningen, fanns också med vid "penninglöneutdelningen".

                                                               *

De första åren vid polisen jobbade jag alla jular, nyårsaftnar, pingst- och midsommarhelger. Nyårsaftnarna tjänstgjorde jag i Folkets Hus. Jag lärde känna många där. Inge "Kula" Andersson pratade jag med. Jag tror att Inge träffade sin fru Ann-Louise i Folkets Hus. I varje fall var de ofta i Folkets Hus och dansade.

Det fanns, den nyårsafton jag minns, de som försökte "smyga in halvpavor" i fickorna. Det fanns de som lyckades. Några av dem som lyckades blev lummiga, några av några blev dumma och bråkiga. En kille hade spårat ur. Han var retlig och hotade folk med stryk. Dansande par dansade fram till mej och sa:

- Du måste kasta ut den där "bråkstaken". Han är full och dum!

Jag ville inte slänga ut "bråkstaken". Det var 15 grader kallt ute och mycket snö. Kasta ut berusade personer i kylan är farligt. De kan frysa ihjäl i snödrivorna. Det har hänt på många platser. Även i Motala. Men ingen får störa trevliga Folkets Huskvällar. Jag funderade över vad jag skulle göra utan att väcka alltför stor uppmärksamhet.  Inge Andersson är Borens fotbollsstjärna. Alla känner honom. Jag bestämde mej för att be Inge prata med "bråkstaken". Inge tog med killen till serveringen. Inge fick "bråkstaken" att lugna ner sig. "Bråkstaken" var inte "bråkstake" mer den kvällen. Han dansade istället och hade trevligt.

(Slut om nyårsaftonen i Folkets Hus)

ingeJag mötte ledaren Inge Andersson.

Jag hade några år uppdrag att leda pojklagsläger i ÖIFs och ÖFFs regi. Jag behövde ledare och tog ut Inge Andersson till lägren vi hade i Västra Ny f d sjukhus. Vi körde på dagarna schemalagda övningar. På kvällarna hade vi fri tid att umgås. När jag kom ner till fotbollsplanen en kväll såg jag en stor grupp unga fotbollsspelare. Mitt i den gruppen stod Inge Andersson. Alla lyssnade på honom.  Och frågade. Inge var född att leda. En kväll berättade Inge för mej att han sökt in på Lillsveds Folkhögskola och behövde ett intyg att han haft ledaruppdrag inom ÖIF och ÖFF. Inget intyg jag skrivit genom åren har varit lättare att författa än det.

Inge kom in på Folkhögskolan. Han kom hem igen och ville ha ett annat jobb än det han hade på Motala Verkstad. En dag kom Håkan Axman upp till mej på jobbet på socialkontoret i Motala. Håkan sa: -Jag ska sluta som konsulent på Korpen. Vet du någon som kan ta jobbet efter mej.

- Inge Andersson, sa jag.

Inge fick jobbet när det varit utannonserat. Inge gjorde tillsammans med de förtroendevalda på korpen Sune Engström och Sten Åke Pregmo m fl att Motala korporationsidrottsförbund blev ett av de aktivaste förbunden i hela landet. Motalakorpen gjorde stora insatser för folkhälsan i Motala. Mycket var Inges förtjänst. Han hade hjälp av de ledare han ledde. Inges idéer och förmåga att genomföra idéerna i verkligheten gjorde honom till Ledaren med stort L.

På ett möte vi hade några år senare talade jag med kommunalråden Per Ekelin och Per Ström. De var ute efter en chef till Folkparken i Motala. Jag fick frågan:

- Tror du att Inge Andersson skulle klara av att bli chef för Folkets Park.

- Självklart, svarade jag.

Inge inte bara klarade av chefskapet i Folkets Park. Han lyfte parken under sin tid till att bli något alldeles extra. Jag följde Inge en tid, medan jag var kvar i Folkets Hus, och njöt av att se hans ledarskap och uppträdande som medmänniska. Han klarade ut alla stormar som fanns.

Vi talade om Folkparkens utveckling. Jag vet att Inge hade planer. Han ville i Varamoviken utanför Parken, bygga en hamn för Vätterns båtar.

"men det blev lite för dyrt, tyckte stämman."

I stora världen är det inte alltid de "höga" ledarna som är mest värda att prisa. Vem kan älska Busch? Inte jag i alla fall. USA gör om misstaget som skedde i Vietnamn att genom krig medverka till att hundratusentals oskyldiga människor dödas. Det är en katastrof.

Frihetsfilosofen Voltaire sa en gång:

- Det är förbjudet att mörda. Därför straffas mördare .. så länge de inte dödar i grupp till ljudet av trumpeter.

Busch försvinner i januari.  Barak Obama, Hillary Clinton och andra ledare får städa upp det Busch ställt till med i världen.

En respekterad liberal finansman Bernard L Madoff i USA visade sig vara en svindlare. Han har bedragit svenska pensionssparare på nästan en halv miljard kronor. Andra i världen har råkat ut för ännu värre smällar. Det nyliberalerna sått under många år skördar nu skattebetalarna runt om i världen genom att de får stå för minusnotan. Jag undrar hur superliberalerna i Sverige, som avgudat Madoff och andra spekulationskapitalister, känner sig efter alla ekonomiska vansinnesgärningar som upptäckts på senaste tiden.

                                                       *

Jag skrev för en tid sedan i ett kåseri om IFK Motala och Elis "Kinka" Lorin:

"Folkliga ledare finns inte alltid på samhällets toppositioner. De verkar mitt i de lokala händelsernas centrum. De driver utvecklingen framåt och beslutar i gemensamma ärenden tillsammans med andra. Elis var den sanne föreningsdemokraten.

Inge "Kula" Andersson är en annan av Motalas skickliga ledare som lämnat spår efter sej i samhället, inom föreningslivet och i kulturen. Det var när jag tänkte på det nya året 2009 som Inge Andersson dök upp i min hjärna. Jag vet inte om Inge minns det vi gjorde tillsammans nyårsaftonen för länge sedan i Folkets Hus vid Motala Verkstad. Jag minns.

                                                     *

Jag har två maningar inför det nya året: -Ta vara på alla goda ledare som finns i förenings- och organisationslivet. Ingen tids ungdom behöver skickliga, folkliga ledare bättre än den tid vi lever i NU

- Ingen tid behöver skickliga världsledare bättre än våd tid. Vi har klimatproblemen. Vi måste reda upp världskrisen efter kapitalismens girighet och sönderfall, utrota fattigdomen, avsluta krigen i Irak och Afghanistan. Det är mycket att göra. Kan Barak Obama ta ledarskapet i världen och göra något bra av det? Jag hoppas det.

Gott Nytt år önskar jag Inge och Ann-Louise Andersson med familj och alla läsare av mina kåserier här på Teaterföreningens hemsida.

Knut K


 

torsdag 18 december

Tankar i Tomteland

Kåseri nr 99

tomtestugaTomten Anders sitter i sitt stora Tomtesamlingsrum i sitt vackra Tomtehus i det vidsträckta Tomtelandet. Runtomkring honom sitter alla fantasilandets tomtar både barn, unga och vuxna. Tomten Anna sitter vid Anders sida. Hon säger:

- Ni skulle ha varit med på den tiden, när julen firade ett litet barn, vars namn var Jesus. Prästerna predikade i Julottan i fullsatta kyrkor om barnet från Betlehem och om hans föräldrar Maria och Josef.

- Vi tomtar gick på julafton runt och frågade om det fanns några snälla barn. Om det fanns snälla barn fick de julklappar, berättar tomten Anders

- Fanns det snälla barn? Frågar lilla tomten Frederik.

- Svaret blev alltid Ja. Men hos en del barn var oron stor. Vi visste, och de visste, att årets gärningar inte alltid tillhört området snälla gärningar, svarar Anders.

- Varför gav ni julklappar, när ni visste att vissa barn inte varit snälla? Frågar unga lilltomten Sofia.

- Ni förstår att gåvor kan ha till följd att en pojke, som inte varit snäll kan bli snäll, när han får en julklapp. Dessutom ville vi vara vänner med barnen, säger Anna.

- Vad menar du med det? Undrar unga tomten Olle.

- Om du ger mej ett paket, som jag tycker om, tycker jag också om dej. Om jag ger dej ett paket, som du tycker om, tycker du kanske också om mej, förklarar tomteflickan Ida.

- Jag tycker om dej även om du inte ger mej ett paket, svarar Olle glatt.

Nästan alla i Tomesalen skrattar. De vet att Olle och Ida tycker om varandra. Lisa skrattar inte. Hon säger:

- Ni talar om hur det var förr. Tala om hur det är i dag istället. Hur många vet vem Jesus var? Fråga barnen på gatorna varför julen firas. Fråga de vuxna. Vad får ni för svar?

Tomtesalen blir alldeles tyst.

- Du ska älska din nästa såsom dej själv, sa livsfilosofen Jesus. Det rådet är bra även i vår tid. Även för dem som inte är religiösa? Fortsätter Lisa.

Ingen svarar.

- Gå ut bland folk och fråga; Vem älskar sin nästa lika mycket som sej själv?

Fortfarande tyst bland tomtarna.

- Sa inte livsfilosofen Jesus?: "Om någon slår dej på din vänstra sida så vänd den högra sidan till?" Om någon blir slagen i dag går han hem efter kniven eller pistolen. Många ungdomar blir slagna eller knivskurna även utan att ha slagit någon annan. Detta har hänt när de befunnit sej på fel plats vid fel tid.

Tystnaden fortsätter i den stora tomtesamlingssalen

- Gå ut och fråga på julafton i år: "Finns det några snälla barn?" avslutar Lisa sin predikan.

- Nu var du hård mot nutidens barn och unga, svarar tomten Anders.

- Har jag fel? Frågar Lisa.

Ingen svarar på den frågan.

I alla tomtarnas huvuden far Lisas predikan omkring och ställer till oro. De går ut från Tomtesamlingssalen med sina tankar.

I människornas land har varuhus och butiker rustat för den stora julruschen. Inte för att Jesus föddes en gång utan för att få sälja så mycket som möjligt. Kläder, som sytts av fattiga barn och vuxna i länder långt borta för en liten lön, köps av människor i ett av världens rikaste länder.

- Köp tre betala för två, står det i försäljningsannonserna.

Kanske har folket i låglöneländerna fått erbjudandet: -Sy tre. Du får betalt för två.

Hur kläder sys och betalas bryr sej givetvis inte människorna om i det välbeställda landet. Nej, de anser att de hjälper fattigt folk genom att köpa de kläder som sys där fattigdomen är stor. Och nog är det så. De kläder människor köper i väst ger möjlighet att mätta munnar som annars varit utan mat. Men miljarder andra, som inte syr kläder, svälter i hyddor och flyktingläger i världen.

I människornas värld utgick ett påbud år 2008 att hela världen har kris. Det blev plötsligt synd om många som levt i stort överflöd på andras pengar. Tomtarna fick veta om påbudet. Tomtarna Anders och Anna inbjöd till samling i Tomtesamlingssalen igen. Anders säger:

- I år är det politiker som delar ut julklappar. Dessa julklappar kallas Krispaket. Alliansregeringen i Sverige har nyligen delat ut två sådana. Statsministern Reinfeldt uppmanade folk att köpa svenskt när de köper julklappar och andra varor till jul. Vi tomtar är universella. Vi ser till hela världen. Inte bara till Sverige. Hur ska vi göra i år?

- Vi delar inte ut paket i år! Ropar tomteflickan Sofia.

- Tvärtom. Vi ska ge rätt paket. Och ge av kärlek. Då kanske människorna också ger rätt paket av kärlek till varandra, föreslår Olle

- Jag har läst att livsfilosofen Jesus sa i sin Bergspredikan när han blev vuxen: "Allt vad ni vill att medmänniskorna ska göra för er. Det ska ni göra dem." Det får bli min julklapp till alla år 2008, bestämmer den unga tomteflickan Lisa.

tomte med_slade

Tomtarna skildes för att göra det de kommit överens om.

Jag önskar alla en God och Tankefull Jul!

Knut K

torsdag 11 december

Det är stort att leva i ett fritt land

Kåseri Nr 98

dsc00015När jag i morse vaknade i min säng vaknade jag upp i det friaste landet i världen. Det landet är enligt nya undersökningar också det bästa landet i världen att växa upp i. Jag kan skriva vad jag vill. Nästan. Jag får inte skriva texter som kan betecknas som "hets mot folkgrupp". Inte skriva osanna saker som kränker andra människors integritet men jag får skriva och kritisera makthavare som inte sköter sina uppgifter. När jag ätit frukost i dag läste jag svenska fria tidningar och fick veta vad som hänt i vårt land - och i världen.

Vi är fria att tänka. Vi är fria att tala. Vi är också fria att föra fram våra uppfattningar genom det skrivna ordet. Vi får klä oss i den klädsel vi vill ha. Kvinnor klär sig i kort-kort eller långkjol. De kan välja vad de vill. Detta är inte alls naturligt ute i vida världen. Jag tänker på länder där lagar tvingar kvinnor att bära kläder som skymmer allt utom ögonen. Kvinnors frihet beskärs till ett minimum. Den, som vill bära slöja, har rätt att bära slöja. Den som inte vill ska inte tvingas. Sådant tvång får vi inte acceptera i världen och aldrig tillåta i vårt land. Humanismens oskrivna lagar står över religiösa böcker och förkunnelser, när det gäller människans frihet att tala, skriva och klä sig. De svenska lagarna ska vila på de mänskliga rättigheternas grund som FN proklamerat.

Vi måste vara vakna och följa det som händer i vårt fria land. Som ni kanske läst i mina krönikor talar jag ibland med Anders på Moon om livet. Han är förbittrad på allt våld som spelas upp - inte bara i TV och tidningar - utan också i verkligheten. Jag är lika trött på allt våld som Anders på Moon. Jag läste att männens våld mot kvinnor kostar samhället miljardbelopp. Det är kostnader för sjukskrivning, sjukhusvård för de slagna, rättegångar och fängelsestraff för dem som slagit. Till detta kommer allt lidande för dem som utsatts för våldet och för barnen i familjerna som drabbas. 

Vi är två kön i vår värld. Kvinnor och Män. Ska det vara så svårt att förstå att kvinnor och män har samma rätt till det som finns på vår jord. Och samma rätt att leva utan att bli hotade och misshandlade. Inga religioner, inga politiska ideologier, inga överhetspersoner, inga marknadskrafter har rätt att tafsa på den livssanningen.

Lika klart borde det vara att alla människor har samma värde.

Religioner, Politiska ideologier, Överhetspersoner, Marknadskrafter har inte heller rätt att tafsa på den livssanningen.

Vi ska följa det som händer i världen. Representanter för vårt land måste vara vakna och kritisera det som inte är bra. Det gjorde Olof Palme under Vietnamkriget då USAs napalmbomber tände eld på barn och kvinnor. De blev levande, springande, brinnande facklor. Palme medverkade till att opinionen i USA blev så stor att USA avbröt sitt orättfärdiga krig i Vietnam.

I Eritrea sitter svenske medborgaren Dawit Isaak fängslad utan rättegång, utan rätt till advokat. Han lärde sig i Sverige, när han kom hit 1983, hur demokrati fungerar och hur det fria ordet kan medverka till att påverka opinioner och störta diktaturer. Dawit Isaak startade en fri tidning i Eritrea efter svenskt mönster och berättade för folk om regimens grymhet. Det kostade honom friheten. Nu görs kampanjer i Sverige för att få Dawit Isaak fri. Jag har också skickat kort till Eritreas ambassad i Sverige. Om många gör det kanske något händer. Palme finns inte längre. Men jag hoppas vårt UD gör allt för att få frihetskämpen Dawit Isaak fri.

Vad kan vi göra för att förändra det som inte är bra i vår värld? Det ska vi fråga oss var och en.

Ingen kan göra allt

Men alla kan göra något.

FNs förre generalsekreterare Kofi Annan ville utöka säkerhetsrådet så flera stater kommer med i FNs viktigaste organ. Kofi Annan ville också avskaffa Vetorätten. Den ger de stora länderna rätten att säga Nej till alla beslut i rådet. Dessa förändringar ville inte USA ha. USA ville att den som är rikast ska bestämma mest. Så hade vi det på 1800-talet i Sverige. Jag trodde att Den Stora Vida Världens demokratisträvanden kommit längre än så.

obama wideweb__470x418,0Kanske kan vi hoppas på att Obama, USAs näste president, startar och genomför en ny ekonomisk världsordning? Girighetens generation måste följas av en generation som satsar på att fattiga i världen lyfts ur svält, nöd och elände. Miljardärernas supportrar bland politikerna fick sin chans. De kraschlandade och skapade kris i hela världen. Världskrisen kan bli ett välbehövligt reningsbad för de allra girigaste.

Vi har mycket som är fantastiskt bra i Sverige. Jag upplever ibland att vi inte vill erkänna det. Jag känner tacksamhet för att jag får leva mitt rika liv i detta Sverige. Rikedomen jag har är inte i pengar. Pengarna har använts och runnit bort. Min rikedom är mina nära och kära - och alla vänner jag mött tidigare i livet och de medmänniskor jag hoppas få möta under den tid jag har kvar att leva i vårt fria land.

Som avslutning vill jag i frihetens anda sända med filosofen Thomas Thorilds ord:

Tala fritt är stort. Tala rätt är större.

Knut

torsdag 4 december

Hela Håleberget stormar

Kåseri nr 97

uggla stFå vet i dag vad orden Kärlek och Medmänsklighet betyder, tänker Ugglan Ulla, medan Hela Håleberget stormar

Det hände sej vid den tiden när Maths Andersson var högste ansvarige för Motalas sociala liv att en snöstorm drog in över kungadömet Sverige. Håleberget hade det inte värst men snö föll även där. Vinden drog häftigt över Vättern. Talarstenen på Håleberget fick vintermössa. Berget har sin skalliga panna mot väster. Den hårda vinden hade attackerat pannan och rensat bort snön. Snön fastnade i träden längre in på Berget.

Den här dagen jag ska berätta om, sitter Ugglan Ulla inkrupen i en gammal gran. Hon tänker på hur det är att bli gammal. Krafterna avtar, vingar och ben blir svagare, synen försämras men de gamla har vad många unga saknar; "erfarenheter och kunskaper om livet". Ugglan Ulla undrar hur det är bland människorna. Är de unga i Motala, som unga ekorrar är på Håleberget, att de tror att djur och människor är sinnessvaga när de blir äldre. Många tror att det bara är unga och medelålders som kan tänka. Naturen är inte så. De allra flesta fortsätter att tänka lika bara när de är äldre. Tankarna tar bara lite längre tid på sej på färden inifrån hjärnan fram till medvetandet. Ugglan Ulla funderar:

- Jag kan det mesta om Håleberget och berättar om vad som hänt här för blåmesar, grönfinkar, talgoxar, nötväckor och även andra djur än fåglar. Den som kan historien ser också sammanhangen bakåt och in i framtiden. Den, som är historielös, har svårare att förstå det som händer under färden på livets stora flod. Hon minns en dikt:

Vi flyter fram på livets flod

Det kan vi inte göra något åt

Men vi kan göra något

medan vi flyter

hackspettHackspetten Hacke kommer flygande och sätter sej på stammen. När han får se Ugglan Ulla frågar han:

- Vad sitter du och tänker för kloka tankar.

- Jag tänker på hur det är att bli gammal.

- Hur är det att bli gammal? Orkar jag inte knacka efter min mat i träden när jag blir gammal. Om jag inte orkar vem ska hjälpa mej att hitta de larver och insekter jag behöver för att leva?

- Det var en klok fråga du ställde. Du förstår att det finns någonting som heter solidaritet. Jag har fått det ordet av människorna en gång för länge sedan.

- Vad är det?

- När du är stark och frisk ska du verka, inte bara för dej själv, utan också så att hela Håleberget har nytta av det du gör. Äldre hackspettar, som inte orkar så mycket, kan då få del av det du överproducerar. När du blir äldre får du ta del av det de, som då är unga och starka, överproducerar.

- Det var inte svårt att förstå. Tack Ugglan. Nu måste jag hacka vidare.

Hackspetten flyger till ett torrt träd som ligger på sluttningen som vetter mot Nykyrke. Trädet är fruset i dag. Det är som att hacka i sten. Nästan. Lika hårt som is är det i alla fall.

- Jag ska jobba extra hårt i dag för Hålebergets bästa, tänker Hacke Hackspett.

bertHela Håleberget surrar den här dagen av ljud från hackspettar. Ljuden förs vidare till motalapolitikernas sammanträdesrum. Motalapolitikerna har plötsligt upptäckt att maten kommunen köper och levererar till äldre inte är näringsriktig. En rikskändes som heter Bert Karlsson har i TV visat att de äldre får dålig mat. Motalapolitikerna har trott att maten är bra för att den lagas långt bort, fryses ner där och är billig att köpa för kommunen Motala. Ju billigare de gamla är att vårda ju bättre är det för kommunen. Politikerna kan sänka skatterna för dem son nu lever rikt på grund av de äldres ihärdiga arbete för att utveckla Sverige från fattigdom till välfärd under 1900-talet.

Den socialt ansvarige Maths Andersson gned sömnen ur ögonen. Han trodde tidigare att den billiga maten höll högsta kvalitet. Normalt tänkande människor förstår att vi inte får det bästa när vi köper det allra billigaste. Det blir krångligt för motalapolitikerna att reda ut detta. Maths och hans gäng ska spara elva miljoner på sociala sektorn nästa år. Kanske får de gamla, till lunch år 2009, kokt korv med bröd, tillverkat och nedfruset i Kina.

Ugglan Ulla tänker:

- Ordet solidaritet har raderats ut från den svenska anslagstavlan. Från företag som har "köpt" de äldre i kommunerna har istället förts fram ordet lojalitet. Det ordet betyder att vara lojal mot överheten. Om ett vårdbiträde på ett äldreboende ser att gamla missköts skall de i lojalitetens namn inte berätta det för någon. Vårdbiträdet skall vara lojal mot överheten och osolidarisk mot den som drabbats.

Ulla Uggla minns:

- Förr såldes gamla på auktioner till den som tog minst betalt för att vårda dem. Detta försvann med tiden. Människorna fick något de kallar välfärd och de gamla vårdades på ålderdomshem och i hemmen med hjälp av hemsamariter. På den tiden fanns det tillfällen när anställda hade tid att tala med de gamla. Nu har politikerna pressat tiden för personalen. De hinner inte längre med att vara medmänniskor.

Ugglan Ulla ser ut över sin skog. En brunhättad pilfink slår sej ner i granen där Ugglan sitter. En ekorre kommer skuttande med en grankotte i munnen. Han drar vidare till nästa träd och till nästa. Snön yr omkring honom när han kastar sej från gran till gran, tall till tall och från gran till björk och försvinner åt Godegårdshållet till.

Ugglan tänker vidare;

- Nu säljs gamla människor ut på ett modernare sätt genom offerter eller anbud. Den, som lägger lägsta budet har största chansen. Människor tror att deras skattepengar går till kommunernas verksamheter och till vård. De får veta, om de vill veta, att deras skattepengar också går till olika kapitalägares fickor. För att få avkastning på verksamheten i vården har företagen haft så få anställda som möjligt. På olika platser har anställda "glömt" de gamla sittande på toaletter. Nyligen hade en kvinna suttit på toalett ett dygn. Andra har suttit fastbundna i rullstolar, blivit liggande på golvet länge, drogats ner av mediciner och lagts till sängs klockan 14:00 på dagen, legat i sängarna med liggsår som blivit till infektioner, värk, lidande och död. Vården på dessa speciella ställen har genomförts med så lite pengar som möjligt till verksamheten och största möjliga avkastning till dem som redan har gott om pengar.

hare-bpHaren Nicolina skuttar fram under Ugglan Ullas gran. Hon är en vit skogshare. Det finns numera inte många av den sorten i Sverige men på Håleberget finns den. I vare fall i denna saga.

- Vi ska dricka tranbärssaft, äta rönnbärsgele med trattkantareller på Hjässan om en kvart. Kommer du? Frågar Haren Nicolina.

-Jag kommer om en stund. Jag tar med mej sagorna om Jordlingarna på Håleberget. Jag ska läsa för er om deras sätt att leva här.

När Ugglan Ulla om en stund flyger till Hjässan på Håleberget tänker hon oroligt: -Vem ska övervaka att äldre människor får bra vård. Politikerna vill ha äldreomsorgen så billig som möjligt. Skattebetalarna opponerar inte mot neddragningar i vården. De vill inte betala mera skatt. De vill ha pengar för resor till Thailand, till räntor på dyrt byggda hus eller till räntor på lån till inköpta stora bilar. Alla vill komma billigt undan. De, som får sitta emellan, är de som under 1900-talet gav tid av sina liv för kommunernas och landets utveckling.

- Hur ska framtiden bli? Solidarisk med de äldre eller lojal med överhetens besparingskrav? Ska girighet gå före vårdkvalitet? Få vet i dag vad orden Kärlek och Medmänsklighet betyder, tänker Ugglan Ulla och landar elegant på hjässan av Håleberget. Hon ser med sina uggleögon bort mot Övradlidskogarna. Ugglan Ulla har med sej sagorna om Jordlingarna på Håleberget. Kanske får vi höra henne läsa ur dem  - en annan gång.

Knut K

fredag 28 november

Vad är liv om inte att skapa miljöer...........

Kåseri Nr 96

Vad är liv om inte att skapa miljöer där vi trivs tillsammans

knuttes-lagJag har hela mitt liv med intresse följt idrottens händelser. Fotboll, bordtennis och skidor var mina barns- och ungdomsintressen.

Varför?

Jag har ingen aning.

Mina föräldrar hade inget intresse för någon sport. Men jag hade. Min dröm var att få spela i allsvenskan i fotboll. Jag nådde det målet och fann att jag också hade ledaregenskaper. Det gjorde att jag blev fotbollstränare i IFK Motala.

ifkmotalafotboll jpg

I IFK Motala mötte jag ledare och människor med värme och kvalitet. Jag ska berätta om Elis "Kinka" Lorin. Varför han kallades "Kinka" vet jag inte. Jag bryr mej inte heller om det. Elis jobbade på Electrolux i en chefsbefattning på kontoret.

Vilken ledare han var. Han älskade sitt IFK och drev tillsammans med Gunnar Harju, Åke Holmertz och andra i klubben fram beslut om en ny idrottsplats. Den byggdes och invigdes under min tid i IFK. Elis fanns hela tiden med i verksamheten. Alla i klubben såg upp till honom. Folkliga ledare finns inte alltid på samhällets toppositioner. De verkar mitt i de lokala händelsernas centrum De driver utvecklingen framåt och beslutar i gemensamma ärenden tillsammans med andra. Elis var den sanne föreningsdemokraten.

Unga killar fick jag i träning i IFK. Jag var fortfarande ung själv. Vi blev fler och fler som tränade i klubben. Vi var över trettio på träningarna.

- Du får dela upp killarna i olika grupper, sa någon.

- För mej är alla lika viktiga, svarade jag.

- Alla kan inte vara med i A-laget

- Alla kan vara med klubben och träna.

IFK hade tre vuxenlag i seriespelet.

Vi var ett långt pärlband när vi drog till Fålehagen för att träna kondition och snabbhet. Bastun fylldes flera gånger om efter träningarna. Kaffet koktes i en mycket stor kaffekokare. Vad är liv om inte att skapa miljöer där vi trivs tillsammans och jobbar mot samma mål. Idrott, när den är som bäst, är en alstrare som likt en generator ger människor energi att orka med vardagen en dag till och en dag till och sedan livet ut som hel människa.

I IFK växte sammanhållningen fram som ett kitt mellan oss. Jag fick uppleva kamratskapet när det är som bäst. De unga killarna spelade matcher tillsammans, tränade tillsammans, gick på bio tillsammans, gick på somrarna i Varamon och spelade minigolf tillsammans. De badade när vädret var badvänligt. Kodordet för Idrottsföreningen Kamraterna var; Tillsammans.

När jag patrullerade som polis på stan träffade jag killarna. De gick ibland med mej runt på passen. Vi stod i gathörnen och pratade. Inte bara om fotboll. Vi pratade om livet också och om Motala som vi älskade. Motala var Vi.

Kanske diskuterade vi och frågade oss:

"Hur ska vi spela för att vinna mot Zeros på söndag,

Eller?

Hur måste vi träna för att bli bättre fotbollsspelare,

eller också pratade vi med varandra som kamrater gör."

Jag tror ingen polis i vårt land haft så många kamrater omkring sej som jag hade.  under fotpatrullpassen.

Störde det mitt arbete?

Nej!

Tvärtom.

motala lyrka

Min uppgift som polis var att visa uniformen och se till att allt gick lugnt till på stan.

Jag fick hjälp också.

En kväll hade en intern rymt från Västra Nys sjukhus. Han hade tidigare i livet mördat en människa. Vi fick på polisstationen av förste polisassistenten Sven Johansson veta att rymlingen bar sjukhusets blåkläder. Jag gick ut på patrull från 21:00 och skulle vara ute till 23:00. Mörkret hade fallit. Gatljusen försökte lysa upp men nådde bara till ett dunkel. Inte till riktigt ljust.

Jag gick på Kyrkogatan förbi Hotell Palace som då låg på dem gatan. Jag mötte en man i blå ulster. När vi kom nära varandra såg jag in i hans ögon och kände direkt att han hade något som gjorde honom skygg. När jag vände mej mot honom såg jag att han hade blåbyxor under ulstern. Jag visste vem jag mötte. Han förstod att jag förstod vem han var.

Nu lyste hans ögon av vansinne.

- Jag ska strypa dej snutdjävel, skrek han och rusade mot mej med händerna riktade mot min hals. Jag gled undan. Han vände sej mot mej och kom igen i en ny attack. Jag skulle glida undan igen men halkade med högra foten. Han "snavade" på mitt ben och föll raklång i gatan, Jag satte mej snabbt på hans rygg och låste hans händer. Jag kände att han var stark. Mycket stark. Kanske starkare än jag. Jag tänkte:

"Jag kan inte själv få med honom till polisstationen. Släpper jag upp honom kan vad som helst hända,

Vad ska jag göra?

När kommer det någon människa hit?

Kanske inte mer i kväll."

Kyrkogatan hade inte mycket trafik på kvällarna.

Han försökte komma loss och hotade mej hela tiden.

- Jag har dödat en man tidigare. Jag ska strypa dej när jag kommer upp, sa han bland annat.

Jag orkade fortfarande hålla honom under mej. Hur länge skulle jag orka det?

Efter en lång stund, som var som en evighet, kom en bil. Jag tänkte:

-Ser föraren oss?

Ja!

Föraren vevade ner rutan och frågade:

- Ska jag hjälpa dej Knutte?

- Ja tack. Åk till polisstationen och säg att jag har Västra Nyrymlingen här.

Han drog iväg. Jag var genomsvett på rygg och i pannan. Han gjorde ett utfall och hade så när kommit loss men jag lyckades hålla honom kvar under mej

Efter en stund kom polisbilen. Tre kollegor tog över jobbet. De lade handfängsel på rymlingen och åkte iväg med honom. Jag gick mycket lättad Kungsgatan till Prästgatan och vidare in på polisstationen.

Den som hjälpte mej var en av Zeros fotbollssupportrar.

När jag kom som tränare till IFK mötte jag tre veteraner Frank Ljungqvist, Beyron Holmertz och Hans Fornander. Dessa tre hade erfarenheter vi byggde laget omkring. Efter hand lade de tre åldermännen av. De unga fick klara sej själva. Och de gjorde det bra.

Vi tränade året runt vilket många i stan hånade oss för. I dag blir ingen hånad som tränar året runt. Landsborgsgatans och Stegeborgsgatans backar drev upp pulsen till max när vi kämpade oss upp för dem. Vi tog pulsen när vi kommit upp till topparna. 190 slag och däromkring slog våra friska hjärtan. Träningen gav styrka och kondition. 

Min fru Anne-Marie bakade kakor till varje vintersöndagsträning. Jag behövde aldrig bära hem något av hennes bröd. Leif "Pantus" mor stickade en fin toppluva åt mej, Den hade jag i många år efter det att jag slutat i IFK.

knut _medium

Jag har på min vänstra arm ett guldarmbandsur. På boetten står inristat "Från IFK Motala 1966".

Jag fick klockan renoverad för några år sedan.

- Det kostar 1.500 att renovera den. Vill du kosta på det? Du kan köpa ett nytt bra ur för det priset, sa urmakaren.

- Det finns inget ur som kan ersätta den här klockan, svarade jag.

Jag har IFK-klockan varje dag på min arm. Den är fin och "går som en klocka". Den minner om en trevlig och utvecklande period av mitt liv.

Bra kamratskap hindrar aldrig framgång. Det grundar istället möjligheterna till framgång.

Vad är framgång?

Dagens elittänkare tänker bara på dem som står allra högst upp på pallen. De som tar guld.

Framgång i livet är mycket mer än så.

Och långvarigt.

Framgång nås genom att skapa förutsättningar för innehållsrika liv.

Vi behöver inte stå högst upp på pallen och vara förstasidestoff i tidningarna för att leva bra liv.

Kanske kan en alltför stor fokusering på det glimrande guldet hindra människor från att nå det som är riktigt viktigt att leva för.

Medan vi går promenaden från vaggan till graven ska vi söka vägar framåt och till varandra.

Gör vi det kan vi bli verkligt framgångsrika.

Vad är liv om inte att skapa miljöer där vi trivs tillsammans och jobbar mot samma mål.

En sådan miljö skapade vi i IFK i en tid som nu är länge sedan.

Hur är kamratandan i fotbollslagen i dag år 2008?

Jag vet inte.

Vet Du.

Med hälsning

Knutte K

torsdag 20 november

Storken Tallrams blamager

Kåseri nr 95

storkStorken Tallrams blamager och Ugglan Ullas trolldom

Det hände sig vid den tiden när Reinfeldt var statsminister i kungadömet Sverige att det på Sagoriket Håleberget utdömdes en trolldom som gjorde att vissa storkar fick onaturligt långa halsar. Jag berättar från början:

Sagoriket Håleberget har fått ekonomiska problem. De styrande är därför tvungna att göra det svårare att leva för dem som inte har så mycket att leva av. Eftersom de är många, de, som har det svårt, är det lite lönt att ta från dem. De gamla får ut mindre för sina med svett och möda intjänade och till Sagoriket förinbetalda kottpensioner. De har inte fått kompensation för kostnadsstegringarna i Sagoriket. Pensionärer är något nödvändigt ont för Reinfeldt och hans allianskollegor i kungadömet Sverige. Vad Mona Sahlin tänker och vill är svårt att veta för tillfället. I staden Motala skall många miljoner kronor nästa år sparas på dem som finns inom äldreomsorgen. Mindre anslag ökar ju inte kvaliteten på verksamheten. Vad kommer att hända där. Många är oroade. Pensionsdjuren på Håleberget är också oroade för sin framtid.

Oron på Håleberget började med att djuren upptäckte att deras mat och mediciner blivit dyrare. Djuren behöver c-vitamin för att de inte ska bli sjuka. C-vitaminer finns i maskrosorna blad och småskotten på tallar och granar. Dessa säljs i beredd form i Skogoteket. Av kardborrens ettåriga rot görs en drog som är infektionshämmande. Grodbladen används till sår och bölder. Te, gjort på stensöta, lindrar hosta. Ekbarkste är bra för de äldre ekorrarna som har svårt att kissa. Blåsippans används mot leversjukdomar. Tillredda enbär hjälper mot reumatism. Allt detta har blivit dyrare att köpa i Skogoteket.

ekorreEkorren Olle står vid stendisken i Skogoteket och skall betala med några av sina surt förvärvade grankottar. Han bleknar ända ner till den lurviga svansen när nästan hela kottlagret han har med sej går åt för att betala ekbarksteet, småskotten av tall och kardborgsdrogen han köpt.

- Tidigare behövde jag bara en halv dags kottsamlande för att betala Skogotekskostnaden. Nu går nästan hela dagslagret åt till det jag köpt, säger ekorren Olle.

- Men Olle ekorre. Vi måste alla spara. Och dra in på allting. Tänk om vi hamnar i klorna på de stora hökarna i NY-skogarna, säger Skogotekets föreståndare mullvaden Tobi.

- Men alla är inte med och sparar. De, som styr oss på Håleberget, har höjt sina kottbidrag avsevärt. De, som är chefer på kottbanker och många naturföretag, tar ut 300 gånger mer i lön än normallöntagarna på bankerna och företagen Varför har de fått så stora höjningar när sjuka och sysslolösa får det sämre, frågar en lysmask som heter Lisa.

- Det svarade de själva på i Hålebergs TV 1, säger näbbmusen Schyrun.

- Det hörde inte jag. Vad sa de då? Undrar igelkotten Ragge.

- Att de är så skickliga och viktiga att de måste ha mera kottar att leva av än oss som inte är så skickliga och viktiga, berättar Schyrun.

- De är väl inte skickligare och viktigare än hararna som sköter våra sjuka i sjukgrottorna eller svalorna som seglande över oss bevakar Håleberget. Eller trastarna som sjunger så vackert för oss. Eller lärkorna som drillar och berättar om våren. Eller smårings- och daggmaskarna som arbetar i jorden. Eller spindlarna. Spindlarna är duktiga hantverkare som spinner nät. Eller Ugglorna. De är lärare i skolorna och på universiteten, säger Olle ekorre.

- De kanske inte är skickligare och viktigare men de tror att de är det, säger en Rödstjärt som just kommit inflygande i Skogoteket och satt sej på en stenbänk.

- Men jag ska berätta något annat för er. Den, som är högsta djuret för Kottbanken på Håleberget, storken Tallram, ska sluta, fortsätter rödstjärten som heter Anna.

- Vad är det med det då? Frågar Tobi mullvad.

- Han ska få betalt för att han slutar, berättar Anna. Rödstjärten.

- Nu skojar du väl. Betalt i kottar får man bara när man arbetar. Om man inte går i intjänad äldrepension, konstaterar igelkotten Ragge.

- Det gäller för oss vanliga dödliga men inte för giriga storkar, svarar Anna.

- Vad ska han få för att han slutar? Frågar Lysmasken Lisa

- Han ska få 150 miljoner kottar.

- Vad är det med er frågar Anna och ser på sina kamrater. Alla har svimmat.

igelkott nf72De ligger huller om buller på bergsgolvet. Näbbmusen ligger med sin näbbmus mot lysmasken. Lysmasken Lisa har bländat av till sovparkeringsljus. Ekorren Olle har trasslat in sin yviga svans i igelkotten Ragges vassa taggar. Föreståndaren, Tobi mullvad, hämtar sursill och harsyra och stoppar in i de avsvimmades gap. Alla vaknar utom lysmasken Lisa. Lisa har inget gap så Tobi kan inte ge henne harsyra. Hon blir liggande kvar med sovparkeringsljuset på. När de andra vaknat får de gratis granbark att tugga på. De piggnar till. Efter en stund vaknar också lysmasken Lisa och tänder sina ljus till full styrka.

- 150 miljoner kottar. Ingen är värd så många kottar. Om jag, som jag brukar, plockar ett tusen kottar varje vecka. Hur länge måste jag plocka för att få ihop 150 miljoner kottar som storken Tallram får för att han ska sluta arbeta? Frågar Olle Ekorre.

Alla börjar tänka och räkna.

- Om du plockar ett tusen kottar varje vecka har du ändå bara fått ihop femtiotvå tusen kottar på ett år. På tjugo år har du fått ihop drygt en miljon. Hur många år behöver du då för att få ihop ett hundra femtio miljoner kottar? Jag orkar inte ens tänka så långt, säger rödstjärten Anna.

- Räkna så här istället: Eftersom ni ekorrar lever omkring tio år får ni på en ekorrgeneration ihop fem hundra tjugo tusen kottar. Hur många generationer ekorrar går det åt för att få ihop 150 miljoner kottar? Frågar igelkotten Ragge och plirar med ögonen.

- Många generationer blir det, svarar Olle ekorre.

- Att Storken får så mycket är oförståeligt. Det är för att vi behöver låna kottar till rimliga räntor eller sätta in kottar och få viss ränta som vi har banker i Sagoriket på Håleberget. Inte för att överbetala en giriggalen stork. Vi ska inte vara sådana idioter som folket i Reinfelds land Sverige och övriga världen är. Där har girigheten smittat hela västvärlden. Överkonsumtion i de överrika delarna av världen gör människor feta. Folk dör av fetma och kärlsjukdomar. Människor i andra delar av jordklotet dör som flugor på grund av svält, säger näbbmusen Schyrun.

- De som lovat Tallram dessa vansinniga kottbelopp ska jag sätta en trolldom på, berättar Ulla, den kloka Ugglan, som just kommit in i Skogoteket och lyssnat på de senaste samtalen.

- Vad ska den förtrollningen innehålla? undrar Olle ekorre.

- På de storkar, som hjälpt Tallram till detta vansinniga kottavtal, skall halsarna växa så att de måste vira halsarna runt kropparna när de ska flyga, svarar Ugglan Ulla.

- De skall också hädanefter kallas Tokstorkar, säger lysmasken Lisa.

- Nu måste jag stänga, bestämmer föreståndaren mullvaden Tobi.

Alla går ut på den bergsplatå som finns utanför Skogoteket. Solen har gått ner. Olle Ekorre ser bort mot de mörka Godegårdsskogarna där han har många släktingar och vänner.

- Vi drar hem till mej och läppjar Tall- och Grankottete. Om någon vill kan min ekorrfru bjuda på Enbärsdricka, bjuder Olle ekorre.

Alla följer med Olle utom lysmasken. Hon ska gå till Talarstenen på Hålerberget och lysa för månen i natt.

Knut K

torsdag 13 november

Isbjörnen Isak berättar

Kåseri nr 94

Isbjörnen Isak berättar om istider och jordens rörelse

En vårlig saga i november månadens mörka tid

bockDen gångna vintern har varit kall. Djuren som övervintrar på Håleberget strax intill Nykyrka i Motala kommun har haft det svårt. Rådjuren, fåglarna, hararna rävarna och andra djur som varit vakna har trott att en ny istid varit på väg. Men våren kom även i år. Flyttfåglarna är tillbaka. Djur som sovit på Håleberget under vintern har vaknat. Livet börjar bli som vanligt igen. En dag sitter Ugglan Ulla och språkar med räven Rune och rådjuret Irma.

- Vi är på väg mot en ny istid, säger Irma.

- Det tror jag inte på. Experter säger att vi ska få det varmare här på planeten jorden, svarar Rune.

- Vet ni att vi på de senaste miljonerna åren haft tio istider här på Håleberget? Frågar ugglan Ulla.

- Hur länge varade istiderna? Undrar Rune. Räven.

- Istiderna varade ett hundra tusen år, svarar Ulla.

- Då kan inte tiderna mellan istiderna ha varit så långa, konstaterar kvicktänkte räven Rune.

- Bara tio tusen år, berättar Ulla.

- Bara och bara, funderar Irma. Tio tusen år är ganska låg tid.

- Istäcket var tre kilometer tjockt och jorden sjönk bortåt en kilometer, berättar visa Ugglan Ulla.

- Så jorden är mindre nu än den var före istiderna, undrar rådjuret Irma.

- Ja, men den har stigit och stiger 3 - 4 centimeter varje år, undervisar Ulla.

vargVargen Ulf kommer springande och får se de tre vännerna på Håleberget.

- Vad språkar ni om? Undrar han.

- Vi språkar om att vi kanske får en ny istid på vårt Håleberg, svarar räven Rune.

- Jag känner en som kan berätta om isar och hur vår jord rör sej, upplyser vargen Ulf.

- Vem då?

- En isbjörn som heter Isak. Han är på besök i trakterna. Isak bor tillfälligt i ett frysrum på Medevi brunn. Han vet allt om plattor och isar. Ska jag be honom komma och berätta? Undrar Ulf.

Det ville djuren gärna.

Ulf bjuder in Isak till Stora TalarStenen som ligger mitt på Håleberget.

Snart står Isak på Stora TalarStenen färdig att börja berätta om vårt klot. Ugglan Ulla har hälsat honom välkommen.

- Ni har det varmt här, börjar Isak. Jag är inte klädd för sådana här tropiska temperaturer. Men det får gå. Jag håller nosen i skuggan av Talarstenen så kan den kyla ner mej lite.

- Ta av dej pälsen en stund, ropar näbbmusen Schyrun retsamt.

- Det kan jag inte. Den sitter fast, svarar Isak.

Djuren skrattar. Isak börjar berätta;

- Vet ni att vårt jordklot har sju plattor som rör på sej. Vi seglar på den euroasiatiska plattan.

- Hur fort seglar vi? Frågar Rune.

- Så där en arton centimeter om året, svarar Isak.

- Var kommer vi ifrån? Undrar snigeln Laban som tycker att plattornas fart är liten i förhållande till den hastighet han själv håller när han "sniglar" sig fram. Han har äntligen fått veta om något som går saktare framåt än han själv.

- För fem hundra femtio miljoner år sedan fanns vi på södra halvklotet. Därefter har vi tagit oss hit via ekvatorn.

- Hur vet vi att vi var på södra halvklotet? Frågar illern Illie.

- På Gotland finns korallrev. Det skulle det inte göra om vi inte hade varit på södra halvklotet, svarar Isak och fortsätter:

- Vet ni att vi för två hundra miljoner år sedan hade en kontinent. Amerika, både syd och nord, Asien och Afrika och Europa. Alla låg tillsammans. Det landet hette Tangea som betyder; "Allt land".

- Synd att det inte är så nu också. Om det vore så kunde vi vargar besöka hela världen. Tänk att få springa in i de indiska djunglerna och undersöka allt som finns där, säger Ulf

- Om du lever om två hundra femtio miljoner år så kan du springa runt i hela världen. Då är vi åter en kontinent, säger isbjörnen Isak

- Var finns vårt Håleberg då? Frågar Rödstjärten Anna.

- Vi ligger i norra Sibirien på den kallaste delen av skogsklotet. Då kan vi isbjörnar också bo här på Håleberget. Då blir det teperaturer för oss. Det är det inte i dag.

- Jag vill fråga om plattorna, säger igelkotten Ragge, När de rör på sej och krockar, vad händer då?

- Då blir det jordbävningar där plattorna går ihop och vulkanutbrott där plattorna glider isär, svarar Isak.

Får vi jordbävningar här på Håleberget också? Frågar lysmasken Lisa ängsligt.

- Vi får jordbävningar men de är inte farliga. Vi bor på en tjock urbergsplatta. Det förhindrar riktiga utbrott som i västra USA och Japan, svarar Isak.ekorre

- Hur länge kommer solen att lysa? Frågar ekorren Olle,

- Fyra till fem miljoner år tror vi att solen kommer att lysa innan den sprängs.

- Tror ni att det kommer att bli våldsamt varmt här på Håleberget när solen exploderar? Fortsätter ekorren att fråga.

- Vi tror att det kommer att bli våldsamt varmt här på jorden. Kanske mer än två tusen grader, svarar Isak

- Då blir alla stekta om vi inte blivit djupfrysta innan dess av en ny istid, konstaterar Olle.

Rådjuret Irma ryser när hon hör orden frysa ner och steka. Hon tänker på de många av hennes släktingar som skjuts av människor och därefter styckas, fryses ner och senare steks i skjutgalna och matglada människors kök.

- Jag måste nog tacka för mej nu. Min nos kan inte längre hålla min kropp sval under den varma pälsen. Jag måste återvända till mitt frysrum i Medevi brunn, säger isbjörnen Isak.

Han fortsätter:

- Men ni måste varna och lära människorna i Motala, Vadstena och i övriga världen att de inte får leva här på jorden, så att isen smälter vid polerna. Om isen smälter har vi isbjörnar ingenstans att ta vägen i väntan på den nya istiden. Och förresten; Vad tror ni händer om all is smälter och vattnet stiger i världens hav? Kanske kommer Motala och Vadstena bli som staden Atlantis, säger Isak

- Hur är det med Atlantis? Undrar räven Runne

- Den ligger på Medelhavets botten, svarar Isak och går ner från Talarstenen

- Hamnar då Vadstena och Motala under Vätterns vattenyta? Frågar Ekorren Olle.

- Vi får kanske innanhav ända från Bråviken i Norrköping via Vättern till Vänern, svarar den visa ugglan Ulla.

Isak har redan gått ner från Talarstenen.

stenDjuren hyllar Isak som tack för informationerna. Koltrasten Kålle och taltrasten Lena sjunger duett som avslutning på mötet på Håleberget. Lönnlöven i trädet intill vajar i takt med sången:

Lena

En visa vill vi sjunga

Den handlar om vårt Håleberg.

Dit våren alltid kommer

Och blommar upp sin färg.

Kålle:

Den visan vi ska sjunga

Den ger oss mod och levnadshopp

Den stärker våra vingar

Och för oss högre opp.

Båda:

Sjung Hej. Sjung hopp

Sjung ut din glädje varje år

Sjung ut

Och känn dej riktigt glad.

Sjung ut

Vi har fått vår

Den visan vi har sjungit

Har handlat om vårt Håleberg

Dit våren alltid kommer

Och blommar upp sin färg.

Sjung Hej

Sjung hopp

Sjung ut din glädje nu i år

Sjung ut

....

Vi har fått vår.

Ugglan Ulla, räven Rune och rådjuret Irma går tillsammans från den Stora TalarStenen på Håleberget. Vargen Ulf springer förbi dem. Han springer på lätta tassar.

- Bra va, ropar han i farten. Innan någon hunnit svara är han på toppen av nästa kulle. Och borta.

"Sjung hej. Sjung hopp

Sjung ut din glädje nu i år

Sjung ut

...

Vi har fått vår.

Sjung ut vi har fått vår

Sjung ut vi har fått vår

nynnar Rune när han lämnar Irma och Ulla och tassar hem till sin lya.

Med hälsning i väntan på våren som kommer varje år och blommar upp vårt Håleberg

Knut K

fredag 7 november

Vätterns vatten det klaraste som finns

Kåseri nr 93

Vätterns vatten det klaraste som finns.  © Foton på sidan: Åke Lindberg

dsc00014Knut sitter en septemberdag i solen på läktaren vid Råssnäsbadet. Vattnet ligger lugnt och vilar sej efter alla badande som under sommaren brutit vattnets yta, plaskat om och gjort det oroligt. Vattnet har fått bära äldre personer som simmat fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram igen. Och tillbaka. Ungar har hoppat från hopptornet och rört om ända ner mot botten. Då och då har badarna rört om så bottenslam blandat sej med vattnet som då känt sej smutsigt. Vätterns vatten är det klaraste som finns. Det vill inte vara smutsigt. Vättern är en stolt sjö och vild. Denna dag är Vättern stilla, blå och blank.

Knut tänker på sin socialarbetartid. Han kände en ung pojke som dött efter missbruk av knark. Fadern hade uttalat sej efter begravningen och sagt att han ångrat att han inte varit tillräckligt tydlig i sin uppfostran av sonen när sonen var liten.  FantasiClownerna finns runt omkring Knut på läktaren. Clownen Lisa säger.

- Jag har skrivit ner i en dikt om fadern och sonen som du tänker på nu. Den heter: "Gruset jämrade sej."

- Läs, får vi höra, svarar Knut

Lisa berättar mer än läser dikten:

"Jag ska inte påverka min son,

sa en vän till mej en gång.

Han ska själv ta ställning till livet

Skolan påverkade.

Filmer visade våldets spännande vidrigheter

Kamraterna sa:

"Pröva en pipa hasch och en spruta

Du kommer till en ny värld."

Barnet var nu en ung man.

Han prövade

Och kom till en annan värld

Stöld.

Mera sprutor

Rån.

Ännu mera sprutor

Jag var med på begravningen.

"Jag skulle ha påverkat min son

När han var barn", sa min vän

"Nu är det för sent.""

Gruset jämrade sej under hans tunga sten

När han gick från graven.

- Den där liberala tiden minns jag mycket väl. 1969 var jag på en konferens i Göteborg. Vi skulle få höra om de nya sociallagarna av den man som lett utredningen om de nya lagarna. När konferensledaren hälsat oss välkomna begärde en göteborgare ordet och föreslog att dagordningen skulle stuvas om.

Nästa talare sa likadant och fortsatte med att konferensledningen inte hade rätt att bestämma dagordningen. Det skulle konferensen själv besluta om. Nästa talare spädde på med att sociallagarna tagits fram odemokratiskt och skall bedömas utifrån det innan utredningschefen fick ordet. Efter detta begärdes ordet av en hel grupp göteborgare som, en efter en, instämde i kamraternas krav på omröstning om lagförslagen över huvud taget fick presenteras i befintligt skick.

Först tog folket det lugnt i salen men efterhand vaknade dom. Jag hade åkt till Göteborg för att få en inblick i det nya lagförslaget. Det hade över ett tusen andra också gjort. Resan kostade pengar och tid. Folk började skrika åt varandra i salen. Göteborgarna försökte blockera talarstolen och mikrofonen. I över en timme höll bråket på innan konferensen kunde börja. När konferensens folk beslöt att omedelbart starta presentationen tågade ett antal socialarbetare från Göteborgsområdet ut från lokalen i protest, berättar Knut.

- Vad ville de som bråkade? Undrar clownen Oskar.

- De kritiserade de nya sociallagarna och sa som exempel att det är integritetskränkande för de hjälpsökande, när socialarbetare på socialkontoren och förvaltningarna förhör folk om ekonomi och andra levnadsomständigheter.

- Varför då? Hur ska det annars va? Oskar igen.

- Om någon kommer till socialförvaltningen och ber om hjälp till mat eller hyra ska de få hjälpen utan utredning. Utredningstjänstemannen ska tro på den som önskar hjälp. De hjälpsökande försöker inte lura sin assistent. Det skulle ju vara befängt om de gjorde det, menade de liberala göteborgarna.

- Tror du på det Knut? Frågar Oskar

- Jag skulle vilja tro på det. Jag trodde på människors godhet i min ungdom. Jag trodde att människor efter bra utbildning med tiden skulle bli så ärliga att ingen försökte lura den andre i livets spel. Min tid inom polisen och nu i socialvårdsjobbet har gett mej andra erfarenheter och perspektiv på livet.

- Jag vet att du Knut skrivit ditt tvivel så här säger Clownen Lisa:

" Du ska vara hederlig,

förmanade mej min far Ludvig.

Jag gick mej ut i världen och trodde

Att hederlighet varar längst.

Tror någon det i dag?

Efter allt som hänt?

Jag tror det fortfarande

Men tvivel gror i min själ."

Clownen Simon fyller på:

- Din far sa, när ni satt i gummihjulsvagnen efter ett par hästar på väg till Vimmerby:

" Du ska alltid göra rätt för dej, Knut. Aldrig göra någon illa."

- Den nya sociallagen införde en skyldighet för kommunerna att ha "Uppsökande verksamhet", berättar Knut

- Vad betyder det?  Undrar Simon

- Många har det svårt i vårt samhälle. Kommunerna skall leta reda på dem som har det svårt och hjälpa dem. Det var huvudsyftet. Det ställer jag upp på. Vi genomförde "Uppsökande verksamhet" i Bobergs kommun och fick fram att många äldre hade det extra svårt. Jag har berättat om det.

- Ja, vi minns systrarna och bröderna som fick förbättringslån till toaletter, vatten, dusch och värme, konstaterar Lisa.

- Barn med föräldrar, som har det trångt ekonomiskt eller besvärligt i det övriga sociala levernet, borde få stöd av samhället. Men kommunerna har inte alltid barnens bästa för ögonen.

- Jag vet, säger Lisa. Då kanske den här passar:

"Kommunalrådet föreslår:

"Att kommunen investerar i rör

Till avloppsledningar i Västra gatan."

Kommunalrådet föreslår

"att anslag ges till barn- och ungdomsverksamheten

på fritidsgården Fjärilen.

Kostnaden för detta skall tas ur kommunstyrelsens oförutsedda behov."

För kommunalrådet och kommunen

är rör en investering

och barnen en kostnad."

- Många barn har det svårt. Vi minns när du fick telefon från kyrkoherden i en socken. Han var fosterbarnsinspektör i en kommun där Bobergs kommun hade två flickor, fem och sex år unga, placerade i fosterhem hos en bondefamilj. Kyrkoherden tyckte att barnen inte utvecklades i familjen.

-Fosterbarnsföräldrarna tog gärna emot pengarna de fick för barnens vård och uppfostran  men hjälpte dem inte att utvecklas, säger Simon.

Svarta Damen gör en gest. Denna scen spelas upp:

Knut möter kyrkoherden i den socken Bobergs kommun har två flickor placerade. Barnavårdsnämndens ordförande fru Ljungars är med. Efter samtal med kaffe i prästgården åker gruppen till familjen som har barnen. Knut tycker att huset de kommer till är kallt på något vis. Fosterföräldrarna tyr sej till varandra. De två fosterbarnen håller varandra i hand. De söker inte trygghet hos fosterföräldrarna. Snarare verkar de dra sej ifrån dem. Barnens kläder passar inte. Den enas klänning är för liten. Den andras för stor.

Gruppen stannade inte länge i huset. Efteråt innan de skildes var alla överens. Barnen måste flyttas. Knut och fru Ljungars åkte hem. Kyrkoherden återvände till sin prästgård och kyrka.

Svara Damen tar ner armen. Knut och clownerna befinner sej i Råssnäsbadet igen. Lisa säger:

- Jag vill läsa den här dikten du Knut skrev efter besöker. Den heter Mest skrämde mej.

- Var så god.

"Två små fosterbarn mötte jag

Hos en felekonomisk bonde

Som skrämda fåglar

stod barnen intill varandra

framför en soffa i köket.

Skorna var slitna

Klänningarna hängde fel

på deras magra kroppar

Mest skrämde mej

Rädslan i deras ögon."

- Ni flyttade barnen till andra fosterhem, konstaterade Oskar.

- De hade blivit understimulerade och fick det svårt i början i skolan. Femåringen kom ändå ganska snabbt ifatt sin klass när hon började. Den äldre flickan fick mycket hjälp men hade ändå svårt med skolarbetet. Hon fick ibland vistas i en internatskola där hon hade möjlighet att också få social träning, berättar Simon.

strand 6

Knut ser bort mot Råssnäsviken. De många segel- och motorbåtarna ligger och guppar i det klara Vättervattnet. Segelbåtarna är eleganta med sina höga master. Motorbåtarna ligger småtjuriga för att de är bundna och inte får åka ut på långfärder. De vill till Vadstena, Sandön, Borghamn, Hästholmen eller kanske på långfärder, när vädret är vackert och lugnt, till Hjo, Visingsö eller Jönköping.

Knut känner en lyckokänsla sprida sej i kroppen när han ser sin nära hembygd. .

- Jag känner mej glad över att jag är frisk och kan njuta av allt vackert, säger han.

- Du skrev en sak i din bok i går kväll med rubrik På apoteket. Minns du det?

- Får jag höra? ber Knut.

"På apoteket möter jag

En svårt förlamad man

Han sitter i rullstol

Med jämna mellanrum

Gurglar sig luften

Ljudligt upp genom hans strupe

Stör hans sätt att andas människorna omkring honom?

Funderar jag över.

Mej stör han inte

Jag upptäcker istället att jag är mycket frisk."

Knut går ut på bryggorna och ser rakt ner genom vattnet. Han ser botten fast djupet är ganska stort.

  • - Vätterns vatten.
  • - Det klaraste som finns,
  • - säger han
  • - och går mot sitt hem.

Permalänk för "Vätterns vatten det klaraste som finns"

Använd denna URL för att länka direkt till detta inlägg: http://www.snabber.se/web/motala-teaterforening/knutte.asp?permLnk=11777

 

onsdag 29 oktober

Hjuldagen i Folkets Park

Kåseri nr 92

På Hjuldagen i Folkets Park en vecka före H-trafikomläggningen.

I augusti 1967 hade jag nästan inga fridagar. Informationer, möten och telefonsamtal avlöste varandra dagarna i ända. Många kvällar gick också åt till träffar inom föreningsrörelsen. När jag 1966 slutade träna IFK Motala efter sju år blev jag övertalad av Vadstena GIF att ta över träningen där. De ville satsa på att vinna division fem. Under sommaren hade vi lagt upp ett tufft program med mycket löpträning i Skäljen som ligger i norra delen av Omberg. En av spelarna Olle Lundstedt hade en sommarstuga där. Vårsäsongen hade givit oss en andra plats men hela fem poäng efter Väderstad. Jag försökte hålla träningskvällarna fria från arbete och likaså matchdagarna. Jag märkte under våren att vi saknade en vänstermittfältare. Jag tränade extra hårt under sommaren och tog ut mej själv till den platsen. Höstomgången började bra men i en match mot Hästholmen kom vi i första halvlek under med 5-2. Jag sa till vår snabbe och skicklige högerinner Thomas "Törna" Thörnqvist. :

- I andra halvlek ska vi ta dom. Håll dej framme ska du få passningar av mej. Vi lyckades. Redan i andra minuten hittade jag "Törna" med ett pass. Han gjorde mål. När matchen var slut hade vi vunnit med 7-5. "Törna" gjorde fem mål. Vi måste ifatt och förbi Väderstad. Fem poäng efter är mycket men vi ska slå dem när vi möts. Om vi gör det och inte förlorar någon match skiljer det bara tre poäng.

Vi ska klara det.

Vi får hoppas att Väderstad förlorar mot något mer lag under hösten.

vatternrundan

Motala är cykelstaden framför andra i vårt land. Cykelloppet Vätterrundan har bidragit till det. Det har också Motalakorpens fina arrangemang att locka ut folk att cykla Boren Runt varje söndag under sommarhalvåret.

Den 28 augusti, en söndag, arrangerar Motalakorpen och MHF en trafikdag som kallas Hjuldagen. Den avslutas med fest i Folkets Park. Jag är inbjuden att medverka i Folkets Park dels som informatör om H-trafikomläggningen dels skall jag också hålla i en trafikfrågesport samt vara med och framföra en allsång jag skrivit på melodin Turalleri. Musiklegenden Karl-Gösta Lundgren leder hela programmet. Kurts trio med bröderna Kurt och Bertil Isaksson sköter musiken. Sångerna framförs av Siv Gustafsson. Hon är en mycket duktig sångerska och en trevlig tjej. I allsången står många av de tider som gäller vid omläggningen den 3 september. Den sången och en text som Karl-Gösta Lundgren skrivit på en melodi av Björn Gottlieb har Motalakorpen tryckt upp till alla som kommer till Folkets Park.

img 0005Visan jag skrivit lyder så här:

I höst får vi köra i högertrafik

Turalleri. Turallera

Den sidan av vägen är den andra lik

Turalleri Hurra

Den tredje september vi vrider vår ratt

Åt höger går färden uti denna natt.

Turallerem. Precis klockan fem

Turallerem. Prick fem.

När klockan slår ett har vi trafikförbud

Turalleri Turallera

Från bilar och moppar hörs inte ett ljud

Turalleri Hurra

Poliser får köra och brandkårens män

Ja, barnmorskan också om då det bär hän

Turalleri. Turallera

Turalleri Hurra.

Noll fyra och femti gör bilarna stopp

Turalleri Turallera

Och prick klockan sex ska vi alla stå opp

Turalleri Hurra

Ty redan från början vi övar oss i

Att köra till höger och duktiga bli

Turalleri Turallera

Turalleri Hurra.

Vi får endast köra i fyrti i stan.

Turalleri Turallera

På bygden i sexti fram till sjätte dan

Turalleri Hurra

Sen ökar vi farten till sjutti ett tag.

Hur länge det varar beror på om jag

Klarar mej bra. Klarar mej bra

Klarar med bra. Hurra.

Små märken som minner om högertrafik

Turalleri Turallera

Vi får utmed vägar, motell och små fik.

Turalleri Hurra

Vi får också märken på slips och ballong

Ja även de tryckes på herrars kalsong

Tuiralleri Turallera

Turalleri Hurra.

Vi alla i Sverige. Vi ska hjälpas åt

Turalleri Turallera

Att köra försiktigt och skydda vår plåt

Turalleri Hurra.

Vi ska också skydda och värna vårt liv

Ja all vår körskicklighet blir intensiv

Då går det bra. Då går det bra

Då går det bra Hurra.

Till Hjuldagen kommer ett telegram från Monark - Crecentkoncernen i Varberg som poängterar att Motala är cykelstaden nummer ett. Telegrammet läses upp från scenen inför mer än två tusen besökare som kommit till parken denna vackra augustidag en vecka före omläggningen till högertrafik.

Motalakorpens ledare Sten-Åke Pregmo och Sune Engström skiner i kapp med solen över dagens publiksuccé. 

Det blir min tur i programmet att berätta om omläggningen. Visst känns det pirrigt att gå upp på scenen och tala inför så många. Det är publikrekord för mej när det gäller att hålla tal. Jag har flera gånger spelat fotboll inför större publik än vi har i dag. Premiären i allsvenskan sågs av över nio tusen personer. Att tala till så många som jag får göra i dag är stort. Jag känner att publiken lyfter mej över vardagen. En härlig känsla har jag att jag är någon som får kommunicera med många. Skratt, applåder, leenden ansikten som skiner mot mej är eggande, upplyftande och stimulerande. Sura miner har motsatt effekt men såna ser jag inte i dag.

Jag berättar att omläggningen till högertrafik kommer att kosta 600 miljoner kronor, att 1060 personer dog i trafiken 1966. Att 19 590 skadades i 14 706 olyckor Jag säger: -Det är konstigt att vi tillåter trafik när så många skadas och dödas. Inte inom något annat område skulle vi tillåta att så många dödas och skadas. Men trafiken står över allt annat. Vi kan säga att trafiken går över lik. Låt oss ändra detta när vi nu går över till högertrafik. Jag tror att trafiken blir säkrare, när vi lärt oss köra till höger. Jag vet också att gator, vägar och korsningar rustas upp och görs säkrare i samband med H-trafikomläggningen.

I Sverige bodde i början av 1967 7. 844 433 personer. Alla dessa ska lära sej att vi från och med 3 september skall köra till höger. Kan vi nå alla? Vi måste i varje fall nå alla dem som kör de 1.792 671 personbilarna och de förare som kör 10 026 bussar, 134 463 lastbilar och 241 186 traktorer. Som väl är bor inte alla bilförare inom Motala polisdistrikt. Många människor har jag mött i år. Många av er som jag ser här idag har jag stått öga mot öga med på informationskvällar och möten. Det har varit ett spännande jobb jag haft och mycket stimulerande att möta Er, svara på era frågor och få informera om omläggningen. I dag kan jag min H-trafikläxa. Den ska jag berätta för er nu:

Om jag var ung och fick skjutsa en flicka hem natten till den 3 september skulle jag se till att jag är vid hennes hem strax för klockan ett.

Varför? undrar Ni

Jo, det ska jag berätta. Efter klockan ett får ingen köra bil på våra 97 054 km långa Allmänna vägar. Jag blir tvungen att vänta med att åka hem till klockan sex nästa morgon. Då får jag köra igen. Tänk vad mycket som kan hända mellan ett och sex med en trevlig tjej som sällskap.

Skratt hörs från publiken. Jag gör en paus medan publiken skrattar ut och fortsätter:

Det är bara utryckningsfordon och taxi som får köra efter klockan ett på natten. All trafik skall så helt stilla i tio minuter mellan tio i fem och fem. Därefter får de som har tillstånd försiktigt styra över på höger sida av vägen. Klockan fem kan de starta igen och klockan sex får alla som har körkort köra till höger.

Klockan sex kan jag alltså åka hem från min flicka efter en härlig natt. Tänk vad mycket som är bra med H-trafikomläggningen om vi förstår att utnyttja den rätt.

Var rädda om varandra och ta det lugnt så kommer allt att gå bra den 3 september, tiden därefter och långt in i framtiden.

Jag avslutar med att presentera min Högertrafikvisa. Hela publiken sjunger med Siv Gustafsson som är försångare i allsången.

hilding2När Karl-Gösta Lundgren tackar mej får jag massor av applåder. När jag kommer ner från scenen möter jag den trevlige reportern Nisse Hilding från Motala Tidning. Han säger:

- Du lät precis som Tage Danielsson.

- Tack! svarade jag.

- Du liknar honom också till utseendet. Ni har båda rödskiftande hår. Era rödlätta ansikten är också lika. Är ni släkt på långt håll? Frågar Nisse,

- Det vet jag inte men jag skulle inte ha något emot att va släkt med Tage Danielsson, svarar jag.

Jag går till serveringen och blir bjuden på kaffe. Många kommer och hälsar och berömmer mitt framträdande och texten i allsången. Allt känns skönt. I synnerhet att få bekräftat att jag gjort något riktigt bra. Det är sällan polisen får sådana erkännanden. Mest får vi höra glåpord och gliringar på gator och torg. Men inte i dag. Jag känner mej som jag seglade på en bomullstuss i universum. Lika lätt och glad är jag.

Vid bordet intill mitt sitter några av dem som vunnit cyklar för att de cyklat Boren Runt under sommaren. De är Laila Karlsson, Göran Ax, Göran Westerberg, Elaine Lönnqvist, Rune Gill, Lars Lundqvist, Lena Gunnarson, Sören Strindmark, Gun Rehnström, Mats Rydgren, Gun Hellqvist, Mona Rask, Elis Rosén och Johnny Svensson. Unge Gunnar Karlsson sitter där med sin fotboll. Den fick han för att han varit yngste cyklist som ensam cyklat runt Boren. Sexårige Sören Syrén fick också en fotboll. Han cyklade Boren runt i sällskap med sin familj. Pristagarna är glada. Det syns lång väg. De vinkar åt mej. Jag går och hälsar på dem och gratulerar till priserna.

På hemvägen funderar jag över om det är polisens uppgift att göra det jag gör. Polisen ska förebygga brott och beivra brott. Gör jag det med detta jobb. Borde det inte vara politikernas uppgift att förbättra trafikmiljön och lära människor köra säkert?

Jo

Det gör politikerna delvis genom att anslå pengar till att bygga gator och vägar och göra dem säkrare. Trafiksäkerhetsarbete är också att få folk att köra med ansvar i fötter, händer och huvud. Det är förresten varenda människas skyldighet att tänka trafiksäkert. Jag sa till publiken i dag att över ett tusen människor dör på vägarna. Två tusen lemlästas och får vistas långa tider på sjukhus. Vissa hamnar i långvården oförmögna att klara sej själva. De skadade kostar pengar för samhället men värst är lidandet hos de utsatta och olycksdrabbade. Många olyckor är onödiga och beror på att människor kör för fort och nonchalerar hastighetsbestämmelserna. När vissa människor kommer i sina bilar är de kungar i sina plåtriken. De kör med stort högmod i sina hjärnor. Inte med säkerhet som första val. Därför kan jag fråga:

- Är alla olyckor onödiga?

En dag kanske alla människor kommer till insikt om vad som ska göras för att göra trafikmiljön säkrare. År två tusen har folk utbildning och förhoppningsvis också bildning, förnuft och förstånd. Då kommer alla att köra med förnuftshjärnan. Det är trettiotre år dit. På den tiden ska vi kunna utvecklas till ansvarstänkande människor.

Om inga brott begås behövs ingen som beivrar dem. Allt förebyggs genom bra uppfostran, bildning och sunt förnuft.

Behövs polisen då?

Jag vill leva i den tiden.

Kanske får jag det

Kanske inte.

måndag 6 oktober

Möte i Norra skolan

Kåseri nr 91

skolanMötet i Norra skolan

Inbjudningarna till det stora mötet i Norra skolan gick ut i staden. Annonser stod i tidningarna. Folk jag mötte pratade om träffen. När kvällen kommer är jag i god tid på plats och parkerar bilen på skolgården. Blädderblock och massor av material bär jag med mej till salen där vi ska vara. Vi ställer upp två bord och lägger informationsmaterialet på dem. En kvinna som är ledamot av Trafiksäkerhetskommittén prickar av och skriver upp alla som kommer till mötet. Hon antecknar namn, adress, förening, företag och telefon. Kommissarien och jag konfererar. Han ska inleda. Jag ska fortsätta. Vi ska därefter dricka kaffe, se på film och avsluta mötet med frågor om uppläggningen av vägledarnas uppgifter och deras utbildning. Vi ska informera om vilken hjälp polisen och kommittén behöver.

Folk strömmar till. Salen börjar fyllas. Jag känner att kroppen går upp i varv. Sorlet i lokalen ökar för var och en som kommer in. Det påverkar min spänning. Jag känner att svetten rinner under armarna ner mot midjan. Hjärtat slår i allt snabbare takt. Allt flera människor kommer in och sätter sej. Ögonpar efter ögonpar ser fram mot den plats där jag ska stå om en stund. Lokalen är snart fylld till brädden.

-Har jag förberett mej ordentligt? Är det jag ska säga intressant? Oron sprider sej i min kropp. Kommer de att märka att jag är nervös?

- Så mycket folk, säger jag till kommissarien.

- Det är bra. Det är det vi vill, får jag till svar.

- Jag blir nervös. Hur ska jag klara detta?

- Ta det lugnt. Det är bara du som har kunskaperna. Tänk på det. Alla andra har kommit hit för att lyssna på dej och få del av det du vet.

-Vet jag tillräckligt mycket som de inte vet, för att det jag vet ska bli intressant?

- Hetsa inte. Visa vad du kan och vet. Då inger du respekt, får jag till tröst.

När klockan är strax över sju hälsar kommissarie Ericson alla välkomna till mötet. Som avslutning säger han:

- Nu ska jag lämna ordet till vår egen expert Knut Karlsson. Honom ska ni lära känna och ta kontakt med i fortsättningen. Knut, som många förresten redan känner, blir spindeln i nätet i fortsättningen.

Omkring två hundra ögonpar riktas mot mej när jag går och ställer mej framför dem. Som i en dimma går jag till blädderblocket. Jag ska inte använda det i första inlägget men det ger mej trygghet på nåt sätt. Allt känns overkligt. Jag har bestämt att göra en kort inledning om historien om högertrafik. Jag ska senare komma till Motala utvecklingsplaner för vägledarna.

Jag börjar:

- En vacker sommarkväll 1719 kommer en greve ridande på en vit häst på en stig i skogen. I hög fart. Hästens järnskor klingar ibland mot stenarna på stigen. Från andra hållet rider en vacker kvinna en svart häst. Hon håller huvudet högt. Ibland får hon böja sej för trädens grenar. Även hon rider fort. De kommer närmare och närmare varandra. Greven tänker på ett möte han ska på på ett slott i närheten. Kvinnan skall hem till sin fars gård som ligger där skogen slutar. Hästarna blänker av svett. Ryttarna har ridit dem hårt. En ekorre sitter högt uppe i ett träd och ser de ridande närma sej varandra. De kommer att mötas i en skarp krök på stigen.

- Det här kan aldrig gå bra tänker ekorren, men vad ska han göra. Han försöker pipa men hans kurr hörs inte i skogen. Krocken blir häftig. Hästarna stegrar sej när de stöter ihop. Greven ramlar av. Det gör också bonddottern. Hästarna galopperar bort från kollisionsplatsen. Två människor sitter på stigen och tittar på varandra. Ingen av dem blev skadad. Bara lite omtumlade och omskakade.

- Hur rider ni egentligen? Högsta ståndet har företräde.  Vet ni inte att jag är greve? säger och frågar greven.

-Ni herr greve har inte företräde i trafiken. Enligt 1718 års förordning skall ridande trafikanter mötas till höger. Det var herr greven som försökte möta mej till vänster. Därav krocken. Hämta hästarna. Det är er plikt som felande.

Greven ser på bonddottern. Nåt så vackert ser han inte bland sina ståndsfränder. Han vet inte vad han ska göra och säga. Skall den grevliga överhögheten segra inom honom eller skall gentlemannen vinna?

stenbron i_motala

Greven bestämmer sig för vad han ska göra. Han reser sej upp. Han försöker hjälpa bonddottern upp men hon avvisar honom och reser sej upp själv. Greven ropar på sin häst. Den kommer direkt. I släptåg har den bonddotterns häst. Hästarna ser ut att trivas tillsammans. De vet inget om klass och ståndskillnader. Greven bugar sej och stiger upp i sadeln på sin häst. Bonddottern svingar sej mycket vigt upp på sin. De ridande fortsätter lite omtumlade åt var sitt håll.

Vem tror ni hade rätt. Greven som var högsta ståndet eller bonddottern som hänvisade till en förordning från 1718.

- Bonddottern, svarar en kvinna i publiken.

- Det var nog greven. Högsta ståndet har alltid haft företräde och har så än i dag, svarar en man.

Flera förslag haglar mot mej. En del håller på bonddottern De flesta förresten. Några håller på greven och högsta ståndet.

Jag svarar:

- 1718 utfärdades en förordning om trafiken på vägar och stigar. Vi har alltså haft högertrafik tidigare i vårt land. Ridande på stigar och vagnar på vägarna skulle hålla till höger. Bonddottern hade rätt. Men 1743 utfärdades nästa förordning och då om vänstertrafik. När tror ni första förordningen om bilar kom i vårt land?

Jag låter frågan hänga ute en stund. Jag får många svar;

- .1924

-1917

- 1897

- Den, som kommer närmast, blir bjuden på kaffe i kväll lockar jag med.

- 1910

- 1914

- Nu är vi mycket nära. Det var 1916. Vem var det som sa 1914?

En kvinna räcker upp hand.

- Säg till mej får du kaffet gratis, uppmanar jag.

- Jag har för mej att alla blir bjudna på kaffe i kväll. I varje fall står det så på inbjudan, säger an man.

- Jag vet det. Det var därför jag tordes sätta priset så högt. Är det något annat du vill ha i pris istället?

- Jag kan få sitta bredvid dej när vi dricker kaffe, ropar kvinnan tillbaka

- Då blir det jag som blir vinnare, svarar jag rappt och får applåder för det. Och allmänt skratt. Det gick hem.

-Min oro lägger sej. Jag trivs. Att stå framför en grupp och vara ledare är stimulerande. Jag längtar efter det men är alltid orolig. När jag spelade fotboll ville jag vara bra i spelet och göra mål. Nåt annat kunde jag inte acceptera. Jag blir alltid ledsen när jag känner att jag inte lyckats göra mitt bästa. Jag vill va bra. Jag vill va bäst.

Jag fortsätter:

Under 1900-talet har frågan om högertrafik diskuterats många gånger. 1927, 1934, 39, 41, 45 och 1953.

- Minns ni när folkomröstningen om högertrafik var?

- Det var 1955 ropar en man som heter Ulf Ribers.

Jag vet vem han är. Han titulerar sej forstmästare i vardagslag.

- Minns Forstmästare Ribers hur det gick? Undrar jag.

- Över 80 procent röstade nej till högertrafik.

- Bra. 82 procent nej. 15 procent Ja.

- Varför blev det högertrafik utan en ny folkomröstning, när svenska folket så bestämt sa nej, frågar en äldre man.

- Det är en bra fråga att ställa. Jag tror inte vi ska gå in på det i kväll. Beslutet om att vi ska övergå till högertrafik den 3 september fattade av riksdagen den 10 maj 1963. Vi ska göra övergången så säker som möjligt. Det är därför vi bjudit in er hit i kväll Jag ska återkomma mer konkret vad vi ska göra. Två motiv som förts fram för högertrafik ska jag nämna;

1. Nu och i framtiden kommer massor av svenskar att bila på kontinenten där det är högertrafik. När jag var barn var det stort att åka till Stockholm Nu vill folk bila i hela Europa. Till Paris. Till Rom och Madrid. Kanske Amsterdam

duett 1967

2. Förr var det ganska ovanligt med utländska bilar körande i Sverige. Nu beräknas att det 1970 skall passera 15-20 miljoner bilar över våra gränser. Hur kommer det då att se ut år tvåtusen? Om trafiken utvecklas så kraftigt måste vi ha samma körsystem i hela Europa. Det är bättre att göra övergången nu innan vårt land svämmar över av bilar.

Ekorren såg greven och bonddottern från sin utsiktsplats. Han såg att de båda red för fort. Det var inte hästarnas fel att de krockade. Det var de som red på dem son gjorde fel. Det är mänskliga faktorn som i de flesta fallen bär skulden till olyckorna i trafiken. Människor kör för fort eller är oaktsamma på annat sätt. Människor dödar nästan dagligen andra människor i trafiken. Våra människokroppar av kött och blod håller inte när vi hamnar på platser där järn och plåt krockar och skrynklas ihop. Därför kommer vi alltid att ha människor som dödas i trafiken. Många i onödan. De, vilka vållar vissa olyckor, kanske inte ens skulle kunna slå ihjäl en fluga men i bilarna är de livsfarliga.

Många olyckor orsakas av att förarna håller för höga hastigheter. Dessa förare har inte följt trafikreglerna.

Andra olyckor orsakas av att förare druckit sprit före körningen. Dessa förare har inte heller hållit trafikbestämmelserna. De har inte visat hänsyn mot andra utan givit sej ut i sina omtöcknade tillstånd och dödat medmänniskor.

Gångtrafikanter har på markerade övergångsställen litat på att medtrafikanterna i bilar skulle släppa fram dem. Men bilförarna har kört för fort. De har inte kunnat stanna utan mejat ner gångare på det skyddade övergångsstället. Många dödade är barn. Vi kan tyvärr inte lita på varandra utan måste alltid vara på vår vakt.

Vi måste göra allt för att minska olyckorna så att antalet dödade och skadade blir så nära noll som möjligt. Tre saker är viktiga:

1. Följ trafikreglerna

2. Visa hänsyn mot varandra

3. Lita inte alltid på medtrafikanterna.

Dessa tre påståenden jag gör blir mycket viktiga i samband med övergången till högertrafik. Vi kan börja tänka i dag. Ju bättre vi uppträder i vänstertrafik ju bättre blir vi i högertrafiken.

Vi ska nu dricka kaffe. Efter kaffet får vi se en film och därefter fundera över hur vi ska gå vidare. Jag vill avsluta det här avsnittet med att säga:

- Sverige är ett ledande billand i världen. Redan nu har var femte svensk bil. Bara USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien har flera bilar per invånare än vi har. Vi måste alla uppträda så att vi sårbara människor inte kommer i kläm mellan plåt och järn. Vi är, som jag sa tidigare, inte skapade att klara av såna krockar.

Vi ses om en stund.

- Bra inledning, säger kommissarien Var har du hittat berättelsen on greven och bodddottern?

- Den har jag hittat på själv.

- Det var inte illa. Den skapade stämning.

Under kaffet kommer några och hälsar. Kvinnan, som kom närmast i gissningstävlan, sitter bredvid mej. Karin heter hon. Karin är mycket trafikintresserad och kör bil ofta.

- Du kanske vill bli instruktör och ledare för vägledarna under övergången, påstår jag.

- Jag vet ännu inte vad det innebär. Men gärna, får jag till svar.

Vid min andra sida sitter Per Lindhe. Från Sparbanken. Jag känner honom sen tidigare. Per är glad spontan, trevlig och kvicktänkt.

- Det här verkar spännande. Jag ställer också gärna upp som instruktör, säger Per.

Mittemot sitter Inge Hagdahl från brandkåren och Gun Hallqvist. De båda anmäler sej också som instruktörer efter det att vi samtalet en stund. Jag skriver upp namn telefon och adresser. Fyra instruktörer redan. Det var inte dåligt.

Efter kaffet ser vi filmen om H-trafikomläggningen. Därefter berättar jag från blädderblocklet om när vi ska gå över till högertrafik. Jag informerar om den planering som hittills gjorts i Motala och att vi måste ha hjälp av vägledare under själva övergången.

Innan vi slutar för dagen frågar hur jag många som kan tänkas ställa upp som vägledare. Jag räknar inte men många räcker upp händerna i luften.

Två viktiga pusselbitar lades ut i kväll och passade in i mönstret. Dels den att jag fick fyra instruktörer dels också att flera anmälde sej intresserade att bli vägledare.

Vi har fått en kanonstart med jobbet med H-trafikomläggningen.

torsdag 2 oktober

Vägen till H

Kåseri nr 90

3 september 2007 var det 40 år sedan vi gick över till högertrafik.

Jag fick vintern 1967 uppdraget att inom polisen i Motala planera högertrafikomläggningen som skulle ske 3 september samma år. Det blev ett spännande jobb. Ur min Lifsbok ska ni få läsa tre kapitel om den viktiga händelsen och höra om motalabor jag mötte under arbetet. Kapitel nr ett heter:

skylt hogertrafik

Vägen till H

När jag kommer till mitt arbete på polisen på måndagsmorgonen anmäler jag mej hos poliskommissarie Eric Ericsson. Jag ska dela tjänsterum med honom på Prästgatan 4 under den tid jag ska leda planeringen av arbetet inför omläggningen av trafiken från vänster till höger sida av vägar och gator.

Ett skrivbord har placerats i nedre delen av rummet. Kommissariens skrivbord står vid fönstret som vetter ut mot Stora torget.

- Vi kommer att ha mycket med varandra att göra. Det är lika bra att vi delar rum, säger han.

- Jaha

- Jag är, som du vet, också ordförande i Motala Trafiksäkerhetskommitté. Den leder kommunens arbete med trafikomläggningen. Därför har vi möjlighet att påverka och styra utvecklingen även utanför själva polisarbetet.

- Bra

- Ett viktigt uppdrag du och jag har är att ta fram nya Lokala trafikbestämmelser för Motala. De gamla kan vi inte ha efter den tredje september 1967. Jag har gjort i ordning en omgång åt dej av de nuvarande och de gamla bestämmelserna och skrivelser vi fått i ärendet. Du har bara att sätta igång. Stadsfullmäktige bör ta dem på junimötet så att de nya bestämmelserna kan träda i kraft i höst. Bland annat måste vi ändra datumparkeringen. Det är mycket arbete men du klarar det. Du bör planera så vi har ett färdigt förslag till vårt möte i trafiksäkerhetskommittén i maj.

- Nästan allt måste ändras. Jag har redan tittat på dem. Tiden är knapp, svarar jag.

- Du klarar det. Du får prioritera det nu innan trafikomläggningsarbetet sätter fart på riktigt.

- Det är nog säkrast.

- Här har jag föreningar, som vill ha besök av polisen, inför H-trafikomläggningen. Jag är inbjuden men från och med nu får du ta dem. Du skall leda arbetet med H-frågorna och blir den som kan detta bäst av oss. Ring och teckna in tider när du kan komma till dem.

- Jaha, svarar jag en aning överraskad över att han lämpar över allt på mej.

- Jag har ett önskemål till; Gå igenom mina papper på skrivbordet, sätt in i pärmar det som kan sättas in. Kasta i papperskorgen det som kan kastas. Jag har haft mycket att göra nu en tid. Jag har inte hunnit med skrivbordsarbetet. Nu måste jag kila på chefsmöte.

Kommissarien går. Jag går bort till skrivbordet och tittar. Det är överfullt av handlingar och "papper". Jag börjar mitt nya jobb med att rensa skrivbordet. Jag tänker för mej själv efter ett par timmar:

- Det här var på tiden. Här ligger inbjudningar till möten, ansökningar om tillstånd av olika slag bl.a. annat har Vpk och SAP sökt tillstånd att få demonstrera 1: a maj. De vill ha polishjälp med att stoppa trafiken där demonstrationstågen skall gå fram. I ansökningarna önskar organisationerna också att de ska få polismän som går i täten av tågen. En ansökan om sprängningstillstånd finns. En sökande vill ha högtalarmusik på torget. På skrivbordet ligger skrivelser från Rikspolisstyrelsen och länspolischefen. De skall sändas ut och sättas in i informationspärmarna på de olika avdelningarna som lyder under poliskommissarien. Jag hittar också massor av brev och underrättelser som bara är att placera in i pärmar samt meddelanden vilka kan gå direkt i papperskorgen. Post till trafiksäkerhetskommittén finns också i högen.

Hela dagen håller jag på att läsa och sortera. Kommissarien kommer inte tillbaka. När jag går hem på kvällen är allt genomgånget och jag ser vilken färg skrivbordet har. De ärenden som skall åtgärdas ligger i olika högar. Papperskorgen är full. Jag känner mej nöjd men tänker:

- Så, som skrivbordet var när jag i morse började sortera handlingar, ska aldrig mitt skribord se ut om jag får liknande tjänst. Kommissarien verkar inte vara så värst intresserad av administrativt arbete.

Min nya tid har börjat. Inte så som jag tänkt mej. Men Vaddå! Jag har lärt mej en del av kommissariens arbete i dag. Mer av den sorten skall komma. Det känner jag på mej. Det är inspirerande.

vinterbilder+januari+06+021vinter

Senare på kvällen tar jag fram mina Limexskidor och åker till Råssnäsudden. Föret är lätt. Jag flyger fram. Snön är nyfallen och mycket vit. Vid FCO-stugorna stannar jag och vilar på stavarna. Vilken kväll. Vättern håller på att frysa igen. Det är ovanligt. Isen har lagt sej. Den ligger så långt jag kan se ut över den stora oregerliga sjön. Sommarkvällar är vackra men det är vinterkvällar också. Mörkret kan inte förmörka landskapet i kväll. Snön lyser upp underifrån och tvingar mörkret upp mot himlen. Högt däruppe tindrar stjärnorna. Månen lyser vackert. Mörkret har ikväll ingenstans att ta vägen mellan den vita snön, stjärnorna och månen. Jag tänker:

- Så här vackert, skönt och stilla skulle livet alltid vara.

Sakta åker jag förbi Vattenverket. Jag diagonalar och ökar farten på väg bort mot Lindqvists sommarstuga och fortsätter i god fart ända ut på yttersta udden. Där stannar jag igen. De många stenarna i vattnet har fått snömössor. Istappar hänger från några av de stora stenarna. Isen smäller som bösskott utifrån sjön. Jag ser inte en enda människa här på Udden i kväll. Inne i Motalaviken ser jag ljusen från Råssnäs, Hyddmarken, Motala centrum och till höger Forsområdet, Holm

och Brinken.

Vilken härlig stad Motala är. Både vinter och sommar. Mest talas om staden som sommarstad men för mej är den fin året runt.

- Jag vill aldrig flytta härifrån. Tänker jag.

Jag känner mej nöjd och förväntansfull inför mina nya arbetsuppgifter med förplaneringen av omläggningen till högertrafik.

Vad ska jag göra sedan? Efter förarbetet med trafíkomläggningen blir det säkert uppföljningsuppgifter. Därefter ligger framtiden öppen. Frågan om vad jag ska göra i framtiden behöver jag inte svara på nu, när jag skidar förbi Råssnäsplanen och svänger av mot mitt hem på Patrullgatan 5. Tystnaden är total. Endast skrapet från mina skidor hör jag denna härliga vinterkväll.

På jobbet nästa morgon börjar jag med att möblera mitt skrivbord. Det är tomt förutom en telefon. När jag är färdig sätter jag mej i stolen och "känner mej hemma".

När kommissarien kommer går vi igenom allt jag gjorde i går. Han blir glad och berömmer. Som segerpris för mitt jobb får jag överta de flesta av de ärenden jag letat fram. Han berättar om ärendena och säger:

- Är det något du undrar över är det bara att du säger till.

- Vaktmästaren kommer med posten. Med posten ligger en skrivelse från Länspolischefen. I den står förutom formalia:

"Med anledning av högertrafikomläggningen den tredje september 1967 skall varje polisdistrikt till undertecknad senast den tjugofjärde maj detta år inkomma med en plan över hur vägledarnas medverkan skall organiseras. Av planen skall framgå var vägledarna skall placeras. Hur många som behöver rekryteras och hur utbildningen av dem skall genomföras. "

- Det kom lämpligt. Vi måste få fram kartor så vi kan bestämma var vägledarna skall verka i trafiken. När vi gjort den planeringen kan vi räkna ut hur många vägledare vi behöver. Ring till gatuchefen Brodin och beställ kartor. Hälsa från mej.

- Hur många kartor behöver vi?

- Bra fråga. Den ska du besvara själv när du tänkt igenom hur vi ska gå tillväga med planeringen av vägledarnas insatser.

Vi fortsätter läsningen av länspolischefens skrivelse. I andra stycket står följande:

"De polismän, vilka av länspolischefen är uttagna, att i sin tjänstgöring ha som uppgift att genomföra planeringen av högertrafikomläggningen inom nedanstående polisdistrikt beordras att infinna sej här på Länspolischefens kansli den 11 maj 1967 klockan 0900-1600.

- Titta du får hälsa på Länspolischefen också, skojar kommissarien och fortsätter:

- Nej, nu måste jag iväg igen. Tack för att du rensade mitt skrivbord. Det ska jag inte glömma.

När jag blir ensam sätter jag mej i tänkande ställning med fötterna på skrivbordet. Jag funderar över vägledarna. Frivilliga motalabor skall stå vid olika övergångsställen och hjälpa folk att se sej för när de går över gatorna. Hur ska vi få tag på alla frivilliga vägledare? Jag funderar över hur samhället ser ut. Skolorna har sina skolpoliser. Skolans rektorer får rekrytera och utbilda flera skolpoliser så att skolan klarar sina problem.

- Hur når jag ut med informationen till elever och anställd personal i skolorna? Jag kan skriva till varje rektorsområde och inbjuda till en träff. Det brevet skriver jag direkt. Jag funderar när det brevet är klart:

- Ska kommissarien skriva under eller duger det med bara mitt namn?

Kanske är det bra att ha hans namn med på skrivelserna till skolor och myndigheter.

Jag skriver både hans och mitt namn som undertecknare.

Hur gör jag med föreningar, företag, organisationer och allmänheten? Hur ska jag nå dem? Ingen får vara ovetande om omläggningen till högertrafik den 3 september.

Föreningar har nyckelorganisationer. De kan skicka ut meddelanden och inbjudningar. Dit hör studieorganisationer och Idrottsrörelsen liksom de politiska och fackliga organisationerna. Bjuda in till informationsmöten måste jag. Jag får en snilleblixt. Informationsmötena får trafiksäkerhetskommittén bjuda in till.

Just när jag tänker den tanken kommer kommissarien inrusande.

- Vad gör du? Undrar han

- Jag tänker

- Tänker du med fötterna?

- Nej, men jag tänker bättre när jag sitter så här. Bra att du kom. Jag har ett par förslag att komma med efter tankeverksamheten med fötterna

- Jag har lite bråttom. Jag ska bara hämta ett par handlingar. Men sätt igång.

- Jag har i huvudet planerat hur vi ska få ut information om vägledarna till allmänheten. Jag har skrivit en kallelse till skolorna som vi ska skriva under. Den ser ut så här:

Kommissarien läser

- Jag har ett ändringsförslag. Du har skrivit att de kallas hit. Vi kan inte kalla dem. Skriv att vi inbjuder dem till ett förberedande möte. I övrigt är det bra.

- Fråga nummer två, säger jag. Kan trafiksäkerhetskommittén inbjuda föreningar och organisationer till ett möte där du och jag berättar om trafikomläggningen och vägledarverksamheten? Inbjudan skall helst ske skriftligt men det är ett jättejobb. Alternativet är annonser i tidningarna.

- Vi gör båda. Skriv en inbjudan skall jag se till att kommunen skickar ut dem till alla föreningar och organisationer. Den ska undertecknas med mitt namn som ordförande i Trafiksäkerhetskommittén. Du skriver på inbjudan att polisman Knut Karlsson, som av länspolischefen är kommenderad att planera högertrafikomläggningen i Motala polisdistrikt, medverkar på mötet och informerar om planeringen inför Högertrafikomläggningen.

- Hur gör vi med de andra kommunerna: Borensberg, Tjällmo, Godegård, Boberg?

- Vi tar Motala först så får vi se hur vi ska göra. Vår träff kanske sätter eld även i de andra kommunernas trafiksäkerhetskommittéer.

- Bra! Hur gör vi med företagen?

- Kommunen får skicka inbjudan även till dem. Sätt ut dag och tid och kör i gång

- Var ska vi ha träffen? Vi har inga lokaler som tar så mycket folk som jag hoppas att det kommer efter vår inbjudan.

- Norra skolan. Det är kommunens lokal. Vi får inga lokalkostnader där.

- Bra kommissarien. Mycket bra.

- Det är klart det är bra. Det är ju du och jag som tänkt till. Nej nu måste jag i väg igen. Jag är hos polismästaren om du vill ha påskrift eller vill fråga något.

- Då kör vi!

- Vilken raketstart. Det är bra. Det värsta jag vet är när mitt folk går och såsar med saker och ting, säger kommissarie Ericsson och går. Jag kör i gång med inbjudningsskrivandet.

Knut K

I nästa kåseri tar jag er, kära läsare, med på mötet i Norra skolan. Kanske finns det någon läsare som var med då. Hör av Er.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

torsdag 25 september

På Vilda Vida Vättern

Kåseri nr 89

På Vilda VidaVättern

utsikt fran_korpstugornaVi är i slutet av sommaren. På en söndag. Jag skall börja min tjänstgöring vid polisen i Motala klockan elva. Utanför vårt fönster i Råssnäs är det halv storm. Vi hör från Råssnäsviken hur badbryggorna klagar högljutt över vågornas omilda behandling.

- Skönt att inte vara ute på sjön i dag, säger min fru Anne-Marie när vi äter frukost.

- Vi älskar ju inte att vara på sjön ens när det är vindstilla, svarar jag.

- Ingenting skulle få mej att åka ut på Vättern i det här vädret, fortsätter Anne-Marie.

En stund senare ringer telefonen.

- God morgon Knut. Det är KR från polisstationen. Vad gör du?

- Vi har just ätit frukost.

- Sent i går kväll var tre företagare på Sandön och badade. Resan företogs med en motorbåt. På hemvägen föll en man överbord. Han hittades inte trots försök att finna honom.

- Kontaktade de inte polisen i går?

- Nej

- Det låter konstigt.

- Nu är det båtägaren som begärt hjälp av polisen. Vi ska åka med ut med hans båt och söka efter den som föll överbord.

- Jaha.

- Du börjar tjänstgöra klockan elva i dag. Vi tänkte att Bka och du ska följa med S ut. Vi kan inte skicka vem som helst på ett sånt här uppdrag.

- Ska vi ut och leta i det här vädret?

- Båten är säker. Om du går ner till badbryggan i Råssnäs om tjugo minuter så hämtar S upp dej där.

- Jaha

- Hej då och lycka till.

- Ja, det går det nog åt.

- Vaddå

- Lycka till, sa du. Det behövs nog om vi ska komma tillbaka i den här stormen.

- Är du rädd?

- Rädd och rädd. Det känns inte behagligt precis.

- Ni klarar det.

Vi avslutar samtalet. Hela mitt jag vill skrika: "Nej! Nej. Vi åker inte." Men jag är i tjänst och kan inte neka en order.

-Jag ska tillsammans med Bka och båtägare S ut och leta efter en man på Vättern. Mannen föll överbord efter en badresa till Sandön i går kväll, säger jag till Anne-Marie.

- Är de inte kloka? Ska ni ut och leta efter en troligen död person i den här stormen och riskera tre människoliv istället.

- Vad ska jag göra? Jag börjar tjänsten klockan elva. Jag kunde inte säga ifrån. Även om jag ville.

- Vad ska ni ha för båt?

- Företagare S båt. Den ska vara sjösäker, sa KR.

- Det är i alla fall inte klokt, avslutar AM.

Jag känner mej som om jag ska till stupstocken när jag går den lilla biten ner till bryggan i Råssnäbadet. Vinden är så kraftig att vattnet slår in över bryggan. Jag får stå en bit upp på land för att inte bli dyblöt medan jag väntar.

När S kommer och hämtar mej tycker jag båten ser liten ut. Väl i båten känns den ganska stor. S står vid ratten. Bka ställer sej bredvid honom. Jag sätter mej lagom långt ifrån för att höra vad de två talar om. S berättar om kvällen på Sandön och vägen hem. Det var då redan mörkt. En kraftig våg drabbade båten och mannen B föll i sjön. S fick stopp på båten efter en stund och vände i den kraftiga sjögången. S och den andre medpassageraren P kunde inte hitta B i mörkret. Han var borta. De sökte länge utan resultat.

Inne i Råssnäsviken går vi mot vågorna. Båten guppar upp och ner men verkar stadig. Värre blir det när vi kommer utanför Råssnäsudden. Då får vi vågorna i sidan. Vilda Vida Vättern visar sin enorma vildhet. Den är helt i uppror. Stormen sliter i oss. Vågorna är meterhöga. Vatten stänker in i båten. Himlen är blåsvart men det regnar inte. Båten välver enormt. Jag känner till en början som att den ska gå över styr för varje våg som kommer. Underligt nog klarar vi oss. Jag ser att Bka tar ett stadigt tag i ett handtag. Jag håller också i mej ordentligt i båten. Detta är obehagligt. Vi Lyfts upp och Sjunker ner. Lyfts upp. Sjunker ner. Lyfts upp. Sjunker ner. Mina tankar drar i väg. Är det så här mitt liv ska sluta. Jag ser mina föräldrar gå omkring i barndomshemmet i Frödinge. "Ge dej aldrig ut på sjön i dåligt väder" sa min mor ofta. "Sjön ska du ha respekt för", sa min far. Jag håller med dem. "Ska ni ut och leta efter en person som troligen är död och riskera tre liv," sa min fru Anne-Marie i dag innan vi åkte ut. Den här situationen kunde jag inte ta mej ur. Jag är rädd. Räddare än jag varit någon gång tidigare i mitt liv. Den enda tröst jag får ger jag mej själv när jag tänker:

-Båtägaren skulle inte ha gått ut om han trott att vi inte skulle klara oss. Han är lika rädd om sitt liv som vi om våra.

Dessa tankar är räddningsplankan i min ångest. För varje våg som rullar mot båten drar rysningar genom kroppen. Huvudet känns blytungt. Vattnet fräser omkring oss och stormen ryter. Träden på Råssnäsudden viker sej in mot land. Vattnet fräser flera meter upp inne vid land när det möter de stora stenarna på stranden.

- Jag kör nu först ut till den plats där B föll i, säger båtägaren S

Jag hör honom knappt. Efter en stund hör jag:

- Nu börjar vi närma oss. Vi måste hålla utkik.

Bka och jag tar var sin sida. Jag spanar på den sidan vågorna kommer ifrån. Vid varje våg lyfts min sida upp och snedställer båten - och sjunker ner igen - utan att båten slår runt. Nästa våg lyfts min sida igen och sjunker därefter ner. Upp och ner. Konstigt nog blir jag inte sjösjuk. Jag börjar vänja mej vid sjögången och glömmer rädslan när jag får som uppgift att hålla utkik bland vågorna.

Plötsligt får jag se något mörkt i vattnet mellan två vågor.

- Där borta flyter något! Skriker jag högt så de ska höra mej.

S styr mot platsen. När vi kommer nära ser vi att det är mannen vi söker. B ligger i vågorna som om han trampade vatten med armarna utsträckta åt sidorna. Huvudet syns över vattenytan ibland. Jag ropar:

- B lever. Han trampar vatten.

- Det är omöjligt. Han kan inte överleva en hel natt i det här vädret, svarar S och lägger båten intill B. Nu ser vi att B är död. B:s kropp är förmodligen mycket tung. Vattenfylld som den är. S har lagt till mot B med den sida som vetter mot land. Det betyder att vågorna slår i och lyfter den sidan som är ut mot stora Vättern. Bka och jag tar varsin arm och lyfter den döde, Först går det ganska lätt så länge kroppen är i vattnet. Når B kommer upp till båtkanten blir kroppen mycket tung och trycker ner båtsidan samtidigt som en våg lyfter motsatta sidan. Båten står på helkant. Båtens botten blir som en vägg bakom oss.

- Släpp för helvete! Vi slår runt! Vrålar båtägaren S.

Vi släpper och båten sjunker ner i normalläge igen.

- Det var nära att vi slagit runt. Då hade vi blitt här alla tre, säger S när han vänt båten så vi tar vågorna med fören. S är alldeles vit i ansiktet. Bka är eldröd. Hur jag ser ut vet jag inte. Jag har ingen spegel med mej men jag hann inte se den värsta faran. Jag känner mej helt lugn medan de två andra andas ut sin panik.

- Hur ska vi få B i båten? Undrar jag.

- Vi kan inte åka hem utan att ha honom med oss, nu när vi hittat honom, säger Bka.

- Vi kan inte heller våga våra liv för att få honom i land, svarar båtägaren S.

Jag får se ett rep på botten av båten.

- Vi lägger repet om armarna på B och bogserar honom hem, föreslår jag.

- Men inte den vägen vi åkte hit. Kan vi inte ta oss i land någonstans? Vi är långt från land. CTV har ju hamn. Kan vi inte bogsera honom dit? undrar Bka.

Jag lägger repet runt B:s armar. Bka håller i mina ben när jag lutar mej ut över båtkanten ner mot det vågiga vattnet. När det är gjort kör S med vågorna i akten in mot CTV-hamnen. Väl komna i land hjälps vi åt att lägga den döde på stranden.

Vi konfererar hur vi ska göra.

- Jag går upp till vakten och ber dem ringa till polisstationen att de hämtar oss här, säger jag,

Innan jag går upp mot vakten läser jag på en skylt:

Förbjudet område! Överträdelse beivras.

Varning för vakthundarna

De är lösa när Torpedverkstaden inte är i drift.

Jag minns: "Det är söndag i dag." Jag hör hundskall från området. Jag går snabbt tillbaka och berättar vad jag läst. S säger:

- Då kan jag åka hem. Jag kör runt Udden och ringer polisstationen vid första bästa tillfälle.

Vi vinkar av S och är glada över att vi inte ska åka med honom på Vilda Vida Vättern igen.

- Vad ska vi göra om hundarna kommer och vi blir vi anfallna, undrar Bka.

Jag går bort till en av CTV båtarna och känner på en dörr till kajutan. Den är öppen.

- Här kan vi gömma oss, konstaterar jag.

Nu hör vi hundarna tydligt. De låter ilskna. De har fått vittring. Vi går in i kajutan. Vi blir tysta och ser spänt mot den plats vi hörde hundskallet. Två hundar kommer springande i hög fart emot oss. Jag hoppas att dörrarna till vårt gömställe håller. Just innan hundarna är framme vid vårt gömställe hörs ett kommandorop från en vakt. Han kommenderar hundarna att bli kvar på plats innan han öppnar dörren till den kajuta där vi gömt oss. Vi känner inte vakten. Vi har inte polisuniform på oss. Han ser inte att vi är poliser.

- Är ni inte kloka. Vad gör ni på förbjudet område? Det kan ge fängelse att ta sej in här, säger han mycket stramt.

Han lugnar sej när vi berättar varför vi är där.

- Ni hade tur som gömde er. Om hundarna hade kommit före mej vet jag inte hur det gått för er. Jag förstod att det hänt något speciellt när hundarna skällde. Därför skyndade jag mej hit så fort jag kunde.

Vi frågar om han kan hjälpa oss att få ett meddelande till polisstationen. Det kan han

Han tar hundarna med sej när han går för att ringa KR på polisstationen.

När våra kollegor kommer till hamnen på CTV och vi får sätta oss i polisbilen känner jag mej som om jag fått ett nytt liv att leva.

Det första jag gör när jag kommer till polisstationen är att ringa till min fru AM.

- Vi är i land du, säger jag innan jag hälsar.

- Tack gode Gud, svarar hon. Jag har varit så orolig. Hälsa dom därnere på polisstationen att de måste vara rädda om sina poliser i framtiden.

Jag undrar om hon anade hur nära döden vi varit när båten höll på att slå runt. Anade jag det själv? Det funderar jag på när jag sätter mej vid fikabordet och får njuta av kaffe med dopp och gläds åt att jag får leva vidare i vår stad. vårt land och vår värld.

Med hälsning Knut K.

torsdag 18 september

Vem skall vårda Fredrika?

Kåseri nr 88

dsc02738Foto: Åke Lindberg

Vem ska vårda Fredrika?

Minnen på stranden intill sjöarnas kung; Den oberäkneliga Vättern.

Jag står lutad mot staketet intill de gamla FCO-stugorna på Råssnäs och ser ut över Vättern. Därute i vattnet höll jag på att drunkna en dag under min polistid när vi med båt letade efter en saknad man. Den dagen rådde ett våldsamt väder med höga vågor och halv storm. Jag tänker vidare på olika jobb jag haft genom livet. I min ungdom, på sommarhalvåret, jobbade jag på mina föräldrars gård i Frödinge. På vintrarna och en tid in på våren staplade jag bräder vid Göstas såg. Också i Frödinge. Jag började vid sågen när jag var 15 år och tjänade pengar som räckte till nöjen och kläder. Mina kärleksfulla föräldrar Ruth och Ludvig gav mej mat och husrum.

Efter tre år på Lunnevad Folkhögskola blev jag polis i Motala Polisdistrikt. Fortsatte som kommunal- och socialkamrer i Bobergs och Motala kommuner. Övergick till kulturen som chef för Motala Folkets Hus, fick tjänst som VD på Riksskådebanan i Stockholm. Senare anställdes jag som Kulturchef i Folkets Hus Riksorganisation med hela Sverige som arbetsfällt. Från 1982 och fortfarande har jag skrivit och skriver Knuttes spalter, krönikor, kolumner och kåserier i dagstidningar och numera också på olika Hemsidor. Jag är stolt över att jag får skriva på Motala Teaterförenings välskötta Hemsida. Sidan är skickligt redigerad av TF:s ordförande Åke Lindberg.

Jag har fått erfarenheter av livet som jag bär med mej i mina minneskamrar. Ur dessa minneskamrar har jag tagit händelser till de fyra böcker jag skrivit. I dessa kamrar finns också alla mina år som aktiv och ledare inom idrottens värld; fotboll, bordtennis, simning och skidor.

Jag har haft många uppdrag. Svåra uppdrag jag minns var när jag som socialarbetare fick utredningsansvar för vårdnadsärenden. Jag minns ett. Två makar skulle skiljas. De hade ett barn tillsammans. Barnet kallar jag Fredrika. Barnavårdsnämnden skulle efter mitt förslag föreslå länsstyrelsen besluta vem som skulle ha vårdnaden om Fredrika. Jag ger föräldrarna namnen: Stina och Holger. Det går lättare att skriva då.

Stina hade ett intellektuellt yrke med bra lön. Holger gick kvällskurser, utvecklade sina meriter och kom in på en skola i en annan stad. Under två år utbildade han sej i ett nytt yrke och tog examen. Men han hade inte bara utbildat sej i den andra staden. Han hade också träffat en annan kvinna som nu "var med barn".

Jag lyssnade på Stina. Hon berättade att hon under Holgers utbildning ensam försörjt sej själv och dottern.  Hon hade också bekostat en del av Holgers utbildning för att minska studieskulderna för honom. Stina blev mycket nedslagen när Holger berättade för henne att "han gjort en annan kvinna med barn", begärde skilsmässa och krävde vårdnaden av dottern Fredrika.

När Holger i samtal hos mej krävde att han skulle få vårdnaden om Fredrika påstod han att Stina inte var lämplig vårdnadshavare för dottern. Han sa:

- Stina är deprimerad nu och inte lämplig att ha hand om min dotter. Dessutom är hon ute om kvällarna. Gud vet vad hon har för bekantskaper.

- Hur vet du att hon är ute om kvällarna? Du bor numera ganska långt från Stina och Fredrika.

- Det har min mor berättat. '

- Var bor din mor?

- I Mjölby.

- Hur kan hon veta något om Stina när hon bor i Mjölby.

- Hon får ringa dej i morgon och berätta, svarade Holger.

Holgers mor ringde dagen efter och berättade att hon parkerar sin bil utanför Stinas bostad och antecknar när Stina åker bort och när hon kommer hem

- Jag kan sända alla tiderna till Knut Karlsson så får Knut se hur hon lever, sa Holgers mor.

Jag fick efter ett par dagar hennes anteckningar. Där stod datum, dagar, och klockslag om Stinas hemkomst på kvällar och nätter samt kommentarerna: "Stina måste vara otrogen eftersom hon är ute om kvällarna. Hon försummar sin dotter. Stina lämnar Fredrika till sina föräldrar när hon själv åker bort. Hon kommer ofta hem sent på fredags- och lördagsnätterna."

Jag frågade Stina om bortovaron. Hon berättade att hon är med i en studiecirkel en vardagskväll i veckan och att hon i helgerna ofta är bjuden till kollegor. Jag träffade dottern Fredrika ensam. Hon älskade sina morföräldrar och verkade trygg. Hon ville inte flytta från sin mor.

En kväll under utredningen när Stina var på väg hem körde hon i diket. Holger och hans mor fick veta detta. Jag fick brev på brev att Stina varit rattfull. Det hade hon inte varit. Holger skrev att Stina var deprimerad och kunde i sin depression ta livet av sig själv och dottern. Dottern var i fara, ansåg han.

Jag talade med Stina. Dikeskörningen hade inte med depression att göra. Stina var frisk men givetvis ledsen över skilsmässan, kravet på vårdnaden och att hon var utsatt för svärmoderns spaning.

En dag i ett telefonsamtal sa jag till Holger, att jag tyckte det var mycket olämpligt att hans mor övervakade Stina. Han beskyllde mej för att vara partisk. Han skulle se till att jag inte fick ha jobbet kvar om jag inte förslog honom som vårdnadshavare. "Jag känner folk som har inflytande över ditt jobb", sa han.

- Ska jag skriva det du nu sa i utredningen? frågade jag.

- Jag har inget sagt som du kan bevisa, sa han.

- Jo, jag har två kollegor som lyssnat på vårt samtal i dag. De har skrivit ner det du sagt och är beredda att vittna om ditt hot.

Holger slängde på telefonluren. Efter detta hörde jag inte av honom - och inte heller hans mor

Stina fick av länsstyrelsen vårdnaden om Fredrika. De fick det med tiden bra i livet. Hur det gick för Holger vet jag inte men jag hoppas han fick leva bra liv med sin nya hustru och deras gemensamma barn.

Jag stänger minneskamrarna nu och ser ut mot Sandön. I dag ligger Vättern blank och stilla men den där förmiddagen när vår båt höll på att slå runt var Vättern på sitt västa humör. Det minst sagt svåra uppdraget den gången kanske jag kan berätta om nästa gång.

Jag går stigen intill Pariserviken och njuter av den vackra dagen på stranden intill sjöarna kung; Den oberäkneliga Vättern.

Jag tänker: "Förr var skilsmässor ovanliga. Nu för tiden duggar de tätt."

Knut K

torsdag 11 september

Minnen från min sociala tid

Kåseri Nr 87

dsc02733Minnen från min sociala tid i det vackra huset på Platensgatan vid Flodins hörna

Jag står på piren och ser ut mot Motalaviken. Solen skiner septembervarmt. Inga båtar syns på viken. Motalastaden ligger lugn och stilla fast det är vardag. Den ligger givetvis inte stilla. Det bara känns så från den plats jag befinner mej. Med mej på Piren har jag clownerna; Svarta Damen, Lisa, Simon och Oskar.

- Efter din polistid blev du kommunalassistent och kommunalkamrer i Bobergs kommun med placering i Fornåsa. Inför kommunsammanläggningen 1 januari 1971 sökte du tjänst i Mjölby kommun som socialinspektör. Du fick den tjänsten. Du sökte också socialkamrertjänsten i Motala och fick även den efter en del besvär, säger clownen Oskar.

- Bobergs kommun delades mellan Mjölby och Motala. Därför kunde jag söka tjänster i båda kommunerna. Jag bodde i Motala och ville till Motala. Besvären bestod i att några på socialkontoret uppvaktade kommunledningen och ville ha någon annan än mej som socialkamrer. Kommunledningen hade placerat in mej i den nya organisationen som socialkamrer så där var det inga problem.

- Varför ville de på socialkontoret ha en annan? Undrar Simon.

- Kanske för att jag bara jobbat tre år inom det sociala yrket. Många på socialkontoret i Motala hade jobbat tjugo år och mer. Jag hade inte den formella utbildningen till socialarbetare när jag slutade vid polisen och blev kommunalassistent i Bobergs kommun. Jag fick under drygt två år gå grundutbildningen till socialarbetare på Linköpings högskola. Jag gick tillsammans med ett tjugotal kollegor i Östergötland, vilka hade samma problem som jag. Efter den kursen fick jag den formella kompetensen. Ingen av kandidaterna på socialkontoret hade varit kommunalkamrer och högste ansvarige för verksamheten i en kommun. Det hade jag. Det var en viktig merit för mej.

- Hur var socialkontoret organiserat? Undrar Lisa

- Högsta beslutande organ var Social Centralnämnden. SCN. Ordförande var Sture Larsson. Under SCN fanns två avdelningar. Behandlingsavdelningen beslutade i individuella sociala ärenden. Ordförande var Birger Sundman. Serviceavdelningen hade hand om ansvaret för förskolor och ålderdomshem. Ordförande Valter Gustafsson Socialchefen hette Olle Wahlfeldt. Personalen i övrigt var indelad i avdelningar. I min avdelning, den kamerala, där jag var chef hade vi hand om personalfrågor, ekonomi och framtidsplanering. Vård och behandligsavdelningens chef var Kerstin Nilsson. Avdelningen hade två grupper; Öster och Väster. Bertha Millberg var ledare för grupp öster. Grupp väster bytte ledare flera gånger under min tid. Serviceavdelningen, vars chef var Ilmar Lanzenius, hade också två grupper. En grupp för förskolor och familjedaghem med Solvieg Karlsson som ledare och en för äldreomsorgen. Där byttes också ledare.

- Har du något du minns om verksamheten? undrar Lisa

Svarta Damen lyfter sin arm till en gest och en handling spelas upp, om det som var, en gång:

Den nyligen anställde socialassistenten Gullan sitter på mitt tjänsterum på socialkontoret på Platensgatan och gråter. Hon kom nyss från ett sammanträde med Behandlingsavdelningen. De förtroendevalda hade gått hårt åt Gullans förslag om åtgärder för en familj som hade behov av social hjälp.

- Det hade inte gjort något om de förkastat mitt förslag. Jag vet att jag kan göra fel och behöver lära mej. Men hånfullheten och människofientligheten jag mötte gjorde mej rädd, säger Gullan.

- Hur då? Undrar jag.

- Två av politikerna talade till mej som om jag var fem år. De visste precis hur allt skulle vara.

- Kanske visste de det också, säger jag.

- Då kunde de ha hjälpt mej. Inte gjort mej till en fullständig nolla som inget begriper, svarar Gullan

- Gjorde de det?'

- Ja, en man sa: "Ni ska inte tro att ni kan komma från socialhögskolorna och lära oss förtroendevalda kommunal socialvård. I varje fall ska inte en jänta som du försöka med det. Du ska veta att du nu är ute i verkligheten. Du sitter inte på skolbänken."

- Det gjorde dej ledsen.

- Jag blev varnad av kamraterna på kontoret att de förtroendevalda i Behandlingsavdelningen kan vara elaka. Men att de skulle vara så elaka det hade jag inte trott. Jag försöker ju bara göra mitt bästa och det rätta för mina hjälpsökande.

- Sa du det till politikerna?

- Ja

- Vad sa de då?

- De sa: "Den där familjen känner vi igen. De försöker alltid blåsa nya orutinerade socialassistenter."

- Är det så?

- Jag tror inte det. Familjen har två barn. Barnen far illa. Om ingen hjälper dem kommer de att bli framtidens missbrukare och få leva vedervärdiga liv och bli dyra för samhället.

- Berättade du det för ledamöterna i Behandlingsavdelningen?

-Ja, och då sa de: "Då får vi ta hand om det då." Det är så dumt sagt, så jag kan inte tro att förtroendevalda inom socialsektorn kan vräka ur sej sådant.

- Torka tårarna och kom igen.

- Får jag fråga? Vem är det jag ska ha som uppdragsgivare; De, som har det svårt och söker hjälp eller Behandlingsavdelningens ledamöter, som har det politiska ansvaret för besluten?

- Den frågan har många av oss ställt när vi hamnat mittemellan hjälpsökande och beslutande, svarar jag när jag reser mej upp och ger min unge arbetskamrat Gullan en kram.

- Det måste vara medmänskligheten med stöd av lagarna som styr vårt handlande, säger jag i den unge socialassistentens öra när hon gråter ut vid min axel.

Svarta Damen tar ner sin arm och jag befinner mej åter ute på Piren. En båt styr från Vättern in i Motalaviken i riktning mot mej. Efter en stund svänger den av mot Hyddmarken.

- Hur gick det för barnen i familjen som den unge socialassistenten försökte hjälpa? Undrar clownen Lisa.

- Det har jag ingen aning om. Många barn, som växer upp i svåra sociala miljöer, får det svårt även i framtiden. Andra klarar sej, svarar jag och låter solen belysa mitt ansikte.

platensgatan01

Jag undrar hur dagens socialarbetare har det? Tänker jag när jag går efter vattnet i riktning mot min gamla arbetsplats på Platensgatan vid Flodins hörna. Nutidens socialarbetare i Motala har modernare lokaler att jobba i än vi hade på socialchefen Olle Wahlfeldts tid. Men hur är den psykosociala miljön i kontakterna med hjälpsökande? Har den blivit hårdare? Hur är kontakten med de politiskt valda i nämnder och styrelser? Vet socialarbetarna i dag vem som är deras uppdragsgivare. Den unga socialassistenten Gullan, jag berättade om, var osäker om det "på min tid". Hur är förståelsen mellan politiker och de hjälpsökande nu när alla ska ut i jobb som på många platser inte finns tillräckligt av?

Jag behöver en kopp kaffe för att kunna tänka vidare. Waljés konditori finns inte kvar. Jag får hitta något annat. Kanske Teaterföreningens ordförande Åke och fru Barbro Lindberg bjuder på en kopp.

Med hälsning/ Knutte K

(Namnet Gullan är fingerat.)

fredag 5 september

Tankar och minnen vid Platens grav

Kåseri nr 86

Tankar och minnen på en bänk vid Platens grav

platens gravJag sitter på en bänk på Kanalbanken i Motala. Bänken står inte långt från Baltzar von Platens grav. Som sällskap har jag mina clowner Oskar, Lisa, Simon och Svarta Damen. Göta kanal ligger stilla och blank. Morgonsolen lyser genom trädkronorna. Fåglar flyger omkring. Några cyklister passerade oss för en stund sedan. Nu är här tyst men jag hör billjud från Östermalmsgatan och Verkstadsvägen. På den bänk jag nu sitter satt jag och drömde många sköna sommarmorgnar när jag som polis hade fotpatrull 07:00-09:00. Kanalbanken ingick i patrullområde ett som sträckte sej över de inre delarna av Motala.

Jag har varit på många platser i vårt land och vår värld. Få kan mäta sej med Motala i skönhet. Vättern, Motalaviken, Göta kanal och Boren ger staden rymd, bra luft att andas och möjligheter till fritidsstämningar när månen lyser kvällar och nätter eller när solen går upp i öster eller ner över Vättern i väster.

Clownerna Lisa och Simon kommer upp för den trappa kanalfarare använder när de skall se Platens grav. Oskar sitter intill graven. Svarta Damen står och ser bort mot Motala Verkstadsområdet.

- Minns du din polistid? Undrar Oskar

- Jaa

- Minns du din tid som kommunal- och socialkamrer också? frågar Simon

- Jaa

- Då minns du också din tid i Folkets Hus, säger Lisa.

- Självklart

- Varför flyttade du från Motala när du tycker så mycket om stan? Undrar Oskar.

- Inte var det för att jag inte trivdes här.

- Varför flyttade du då? Fortsätter Oskar att fråga.

- Jag fick erbjudande om att prova de arbetssätt vi utvecklat i Motala Folkets Hus på andra håll i vårt land, svarar jag.

- Vad då för arbetssätt? fortsätter Oskar.

Svarta Damen gör en gest och jag ser mej i fantasin sitta i Teatercaféet i Folkets Hus. dsc01585Intill mej sitter Inger Hasselgren, Tommy Jerhammar och Krister Johansson från KIM (Föreningen Konstnärerna i Motala) samt Skådebanans Stig Kalmelid och Gunilla Haga. På långsidan av bordet sitter Ann-May Söderström från ABF, Rune Hoffman TBV, Eivar Johansson, Sven-Erik Karlsson och Åke Lindberg från Folkets Hus samt Anders Ohlin, teknikens okrönte konung. Åke slog igenom som skådespelare i rollen som direktör i föreställningen ELBA.

Mittemot dessa sitter kultursekreteraren Rolf Hansson, kulturnämndens ordförande Christina Ericsson och lokalradions Nisse Hilding och de, som hjälpte mej med annonserna för evenemangen, Kurt Rubin, Motala Tidning och Gunnar Wimarck, som arbetade på Östgöta Correspondenten.

Bild: Åke Lindberg och Jörgen Flordin

jorgen flordin_o_ake_lVid bordet finns också musikälskarna Karl-Gösta Lundgren, Sture Egberth, Lasse Lundqvist och Göran Friman samt Gudrun och Hasse Isacsson. Hasse startade "Hasses Gryn".  Poeterna Jörgen Flordin, Elisabeth Asklund och Bo "Boa" Axelsson från Skrivarföreningen Vätterspegeln och Lokalrevyn sitter bredvid varandra. Teaterledarna och skådespelarna från Verkstadsborna Kenneth Algstrand och Kerstin Lundberg finns också med.

- Varför sitter ni där? Undrar clownen Lisa.

- Jag har bjudit dem till Teatercaféet för att berätta att jag uppskattar att de nådde människorna i Motala med kultur. 

- "För att de nådde människorna med kultur." Vad menar du med det? fortsätter Lisa att fråga.

- Kultur har blivit ett ord som är så uppstyltat att många tror att det bara är rika personer och högt utbildade människor som kan omfattas av kulturens verksamheter.

- Är det inte det då?

- Var du Lisa miljonär när du skrattade på våra revyer i Folkets Hus? Behövde du Simon vara akademiker när du såg Verkstadsborna

- teatern vi skrev om Motala Verkstad? Behövde du Oskar bo på överklasstaden Lidingö för att kunna njuta, när Gudrun och Hasse Isacsson, Lasse Lundqvist och Göran Friman, spelade på våra nattcaféer i Folkets Hus. (De kallade sin ensemble Sommarminne.) Behövde ni clowner vara filosofie magistrar för att kunna uppskatta våra utställningar som Inger, Krister och Tommy producerade åt oss i GalleriEtt. Betydde er sociala ställning något när ni besökte Karl-Gösta Lundgrens välarrangerade och trevliga konserter på Visans dag eller lyssnade på Blåsorkestern, Wetterblecket, Storbandet och de olika körerna i Motala Folkets Hus vidunderliga konsertlokal? 

Bild: Motala Blåsorkester framträder i Mjölby

motala blasorkester- Nej, svarar clownerna.

Lisa fortsätter:

- Vad är kultur?

- Kultur är odling. I en odling växer det som såtts. Inget växer om inget sås eller odlas.

- Är kultur bara till för dem som ser och lyssnar? Alltså publiken?

- Nej. De, som spelar individuellt eller i orkester, sjunger solo eller i körer, dansar, skapar bilder, skriver och spelar teater är de som växer mest i odlingen, kulturen.

- Var det det du ville med ditt sätt att verka i Folkets Hus? Frågar Simon.

- Jag ville att Motala Folkets Hus skulle bli kulturens hemmaplan. MAIF, IFK, Zeros och Boren har sina hemmaplaner för fotboll, fri Idrott och bandy. Blåsorkestern, körerna, teaterskaparna, revyernas folk, skrivarna och konstnärerna behövde och behöver ha lokaler att mötas, skapa och repetera i. De måste också få möjlighet att möta sin publik i konsertsalar med kvalitet. Varför ska kulturskapare hålla till i gamla källarlokaler? Nej! Fram i ljuset ska dom.

- Vad menar du med kulturpolitik?

- Kulturpolitiken skall göra så att kulturskaparna får bra lokaler och tillräckliga ekonomiska resurser att verka i. Kulturnämndens ordförande Christina Ericsson var en kulturpolitiker av högsta kvalitet. Hon visste vad som behövdes för att skapa ett bra klimat för kultur i Motala kommun.

Jag ser runt bordet på de i fantasin inbjudna gästerna i Teatercaféet. Göran Friman smakar på sin favoritkaka mazarinen. Ann-May kom som vanligt sent till vårt möte men hon är på plats nu. Alla har försett sej med goda kakor. Caféet har bara gott färskt bröd. Brödet kommer från bagerier i Motala. Inga plastförpackade kakor här inte. Det har varit mitt icke förhandlingsbara krav från starten av Teatercaféet.

- Varför har du Knutsson bjudit in oss i dag? Viskar Inger Hasselgren som sitter intill mej. Hon ler sitt härliga leende. Hon kallar mej Knutson. Jag vet inte varför.

- Varför har du bjudit in oss, säger alla i kör.

Svarta Damen tar ner armen. Jag sitter åter i verkligheten på bänken intill Platens grav. Kanalbåten Juno stannar vid den lilla bryggan. Folk som talar andra språk än svenska vandrar upp för trappan och stannar runt gravarna.

Jag går sakta mot stan och minns frågan jag fick av Inger Hasselgren:

- Varför har du Knutsson bjudit in oss i dag?

folkets husJag säger högt för mej själv det jag inte fick möjlighet att säga innan jag flyttade från Motala:

- Ni gjorde fantastiskt mycket gott, spännande och trevligt för alla ni nådde med era olika kulturverksamheter i Folkets Hus i Motala. Jag tyckte så mycket om er - och gör så fortfarande. Det känner jag nu, när jag tänker på Er, denna vackra sensommardag i augusti. Samma sak vill jag säga till alla dem som inte var med på dagens fantasimöte men som också medverkade till kulturutvecklingen. Allt detta gjorde att min tid i Folkets Hus kommer att följa mej så länge jag själv finns på denna snurrande jord. Tillsammans placerade vi Motala på kulturkartan i vårt vackra avlånga land.

När jag kommer till Flodins hörna kryper andra minnen fram ur hjärnan. Här dirigerade jag som polisman trafik när folk från Luxor, Electrolux och Motala Verkstad möttes på väg hem från sina jobb. Det var innan genomfarten byggdes.

Jag ser upp mot gavelfönstren på tredje våningen i första huset på höger hand på Platensgatan. Bakom de fönstren hade jag i många år mitt tjänsterum som socialkamrer i Motala. Det var också en fantastisk tid.

Men det får vi tänka på - och skriva om - en annan gång

Med hälsning

Knut K

fredag 29 augusti

Berättelser om förvarningar och en blodig kvinna

Kåseri nr 85

Berättelser om förvarningar och en blodig kvinna

rodstugEn vacker sommarkväll sitter vi några stycken utanför en knuttimrad stuga och berättar för varandra. Stugan ligger djupt in i skogen. Den har torvtak och är renoverad på ett känsligt sätt för att bevara det gamla. Renoveringen har gjort den beboelig både vinter och sommar. En skogsväg leder nästan in till stugan. De sista hundra metrarna finns bara en stig som är så bred att varor kan dras på en gummihjulskärra. Solen är på väg ner och färgar himlen röd. Vinden helt stilla.

Sju ekorrungar leker i några tallar och granar alldeles intill vår uteplats. 

Vi är nyfikna på stugan. Elsy är ensam ägare. Hennes man Axel gick bort för några år sedan. Elsy berättar att stugan troligen byggdes på 1600-talet. Torvtaket lades om på 1800-talet och bättrades på vid renoveringen som gjordes några år innan Elsys man Axel gick bort. Fönstren är renoverade exakt som de var från början. Elsy säger:

- Min man och jag älskade att flytta hit och bo här. Vi har lägenhet i stan. Vi vill inte ha villa. Det är här vi vill ha trädgård med blommor, grönsaker och naturen ända in i stugan. Huset har en storstuga med eldstad, kök och två sovrum. Vi har elektriskt ljus men ingen TV. Radio har vi. Jag säger vi ty jag känner att Axel lever med mej, fast han är död. Jag känner hans trygghet, drömmer om honom på nätterna och kan fråga honom om saker och ting i mina drömmar - och få svar. Det vi kommit överens om under nätterna följer jag sedan på dagarna.

- Har du något exempel? frågar Sabrine, som är lärare till professionen.

- För ett halvår sedan skulle jag åka på en konferens. Jag driver vårt företag vidare. Konferensen gällde hur vi mindre företagare med hjälp av exportrådet ska kunna exportera våra varor. Vi har inte möjlighet att göra dyra kampanjer i andra länder för att få varorna sålda. Jag fick erbjudande att åka med kollegan Sara i hennes bil. Hon leder ett annat företag. Jag berättade för Axel om min resa och konferensen på kvällen innan jag somnade. Jag pratade med honom som om han låg i sin säng intill min. Jag somnade. Hur länge jag sov vet jag inte. Plötsligt stod min man i dörren in till sovrummet och sa: "Följ med mej in i Storstugan." Jag följde med. Han sa att jag skulle sätta mej i min läsestol. Själv satte han sej i den stol där han alltid suttit när vi bott här. Axel såg inte på mej. Han tittade rakt in i den timrade långväggen. Efter en lång stund sa han: "Jag ser in i din närmaste framtid. Du tänker åka med Sara till konferensen. Gör inte det." När han sagt detta försvann han. Jag gick till min säng och somnade om. Eller om jag hela tiden hade legat i min säng, sovit och drömt alltihopa. Det vet jag inte. Allt var så overkligt verkligt.

- Vad hände? Undrar Henrik. Han är en stark kraftig man som visar säkerhet och självförtroende i sitt kroppsspråk.

- Jag sa återbud om resan och tog tåget till Nässjö där konferensen var.

- Hände inget annat? Undrar Henrik ivrigt.

- Jo, min kollega krockade utanför Ödeshög. Sara skadades men överlevde. Den man som satt till höger i framsätet, där jag troligen hade suttit om jag åkt med Sara, dog direkt.

- Jag läste om den olyckan, säger Sabine.

- Du måste ha tagit miste med din dröm. Det du berättar kan inte hända. Man kan inte tala med någon som är död, säger Henrik

Ingen säger något på en lång stund tills jag frågar: -Vet du något mer om, den här stugan? Vem har bott här? Har något inträffat här tidigare?

- Jag har forskat i kyrkoböcker och mantalslängder och vet att det här i skogen bodde kloka gummor som kunde allt om naturen och mediciner. En legend som berättas är att en kvinna, hon hette Tora, hade räddat en man som drivits på skogen av befolkningen i byn. Han var sjuk. Hon gjorde honom frisk så han kunde rymma härifrån. Det väckte sådan ilska att några karlar uppsökte Tora och misshandlade henne. De hotade att bränna henne på bål men något inträffade som gjorde att hon klarade sej. Hon blev slagen av karlarna så hårt att hon aldrig blev återställd. Legenden säger att om okända män kommer ensamma in i stugan visar hon sig med sina banemän. Hon lär vara blodig. Vi har aldrig sett henne men man kan aldrig veta, slutar Elsy.

- Vilket tjafs, säger Henrik. Det finns inte sådana där förvarningar som din man gjorde och det finns inga blodiga kvinnor som visar upp sej för män. Jag går in efter lite vatten. Jag är törstig.

Han går. Efter en stund får vi höra skrik. Henrik kommer utspringande med en vattenkaraff i ena handen och ett glas i den andra. Han skriker; -Jag såg Tora. Hon var blodig i ansiktet. Två karlar höll fast henne. De tre kom in i huset genom den timrade långväggen. Alla tre stirrade på mej. Toras blickar var som vassa knivar. De stack mej rakt i hjärtat. 

Den stora kraftiga karlen med det stora självförtroendet skakar i hela kroppen när han sätter sej på sin stol.

Vad ska vi tro om sommarkvällen som gick. Kunde Elsys man varna Elsy för olyckan? Kunde verkligen Tora ha visat sej för Henrik? Det undrade vi över då. Det undrar jag alltjämt. Vad tror du?

Knut K

torsdag 21 augusti

Polisskolan i Norrköping

Kåseri nr 84

Ännu ett avsnitt ur min polisroman. Jag har tagit hjälp av mina vänner clownerna Oskar, Lisa, Simon och Svarta damen när jag tagit fram minnen från och berättat om ...

Polisskolan i Norrköping

rassnas-18-okt-07Det är sommar. Solen skiner varmt. Vättern ligger spegelblank. Inte en krusning syns. Knut sätter sig på en sten på Råssnäsudden och minns sin första polistid. En månad fick han gå med en äldre kollega på fotpatrull, åka med i radiobilen och besöka utredningsavdelningarna för kriminalärenden och trafikbrott och få information om tjänstgörande polisers arbete och arbetssätt. . Förste polisassisten (fpa) Krook undervisade Knut i Svarta maran som lagboken om trafik kallas. Av fpa Sven Johansson fick han inblick i ordningspolisens arbete som omhändertagande av fyllerister mm. Han fick veta skillnaden mellan omhändertagande, gripande, anhållande och häktning. Efter första månaden fick Knut köpa uniform och tillåtelse att patrullera ensam.

På Råssnäsudden finns den här sommardagen inte enda människa mer än Knut. Clownerna är med förstås. Oskar bär en blå tunn overall. Simon gröna kortbyxor och en tunn gul skjorta. Lisa har en sommarlätt byxdress i rött. Svarta Damen bär svarta eleganta byxor och vit blus. Ingen av dem är sminkade.

- Minns du Knut att du sökte och kom in på polisskolan i Norrköping, säger Oskar

- Norrköping är en gammal stad. Den omtalades redan år 1284. Men på den tiden var Söderköping den viktigaste staden vid Östergötlands östkust. Efter att danskarna bränt ner Söderköping år 1567 gick Norrköping om Söderköping. Norrköpings hamn hade bättre läge för handel och sjöfart, berättar Simon

- Du fick under polisskoletiden låna den före detta frödingebon Karl-Evert Elvings lägenhet. Han gick den högre polisutbildningen i Stockholm. Karl-Evert var målvakt i din hembygds lag FBSK innan han blev polis i Norrköping, konstaterar Oskar

- Du åkte spårvagn från lägenheten där du bodde till polisskolan som låg vid centralstationen. Skolan är vackert byggd i brunt tegel, säger Simon

- Du och dina poliskamrater satt i skolsalen och lyssnade på lärarna från 08:00 till 17:00 varje dag utom lördagarna då ni slutade 12:00. Ni läste också psykologi. Eftersom du läst psykologi tidigare var du besviken på läroboken. På en lektion räckte du "upp hand" och frågade: "Vem har skrivit den här läroboken. Den är inte lämplig för vår utbildning"

Hela salen tystnade. Efter en stund svarade läraren: "Det har jag gjort." berättar Lisa.

- Efter den kritiken var det viktigt för dej Knut att inte ha några fel på skrivningarna.

- Jag kan berätta för er att jag klarade mej i ämnet psykologi med bred marginal, svarar Knut

tyska torget- I ett annat ämne fick du det svårare. Det var i kriminalteknik. Där fick ni lära hur ni ska fotografera, ta fingeravtryck och göra gipsavgjutningar. När läraren, en kriminalkommissarie från Norrköping, gick igenom läroboken på lektionerna var du sjuk och fick "tenta" senare på lärarens arbetsplats i Rådhuset vid Tyska Torget, säger Oskar

- När du gick dit var du bra nervös. Hela din framtid hängde på att du skulle klara dej. Ni måste ha godkänt i de viktiga ämnena annars blev ni underkända. Kriminalpolislära var ett av de viktigaste ämnena, säger Simon

- När du passerade det vackra Gamla Torget stannade du en stund på bron över Motala Ström och såg bort mot Norrköpings hamn där massor av varor under flera hundra år lossats och lastats på olika båtar, berättar Oskar.

- Rådhuset, som du skulle till, byggdes i mörkt tegel i början av 1900-talet. Det har ett torn som är 68 meter högt, dubbelt så högt som Frödinges kyrktorn. Du kände dej liten när du gick in i det vackra huset, påminner Simon.

- "Tentan" på polisstationen i Rådhuset gick inte bra. Du kunde inte hur du ska fotografera en blodfläck. Inte heller fick du godkänt när du skulle framkalla fotobilder. Klockan gick och svetten rann. Du blev yr i huvudet av spänningen. Du hade inte trott att provet skulle vara så svårt, minns Lisa.

- Du spelade med Motala AIF i fotboll. Din tränare, den före detta polisen och olympiaguldmålvakten Torsten Lindberg, hade ordnat att du fick träna med IFK Norrköping medan du gick polisskolan. Träningen började klockan 1800 på idrottsparken. Klockan 1730 frågade du kriminalkommissarien: "Har vi mycket kvar av förhöret, min träning med IFK börjar klockan 1800?" " Tränar du med IFK Norrköping? Spelar du allsvensk fotboll?" frågade krimläraren. "Ja", i Motala AIF svarade du, säger Simon

Lisa fortsätter berättandet:

polisankor- "Då måste du bli med i Norrköpings polislag så vi blir svenska mästare," svarade kommissarien. "Det beror på om jag klarar det här provet. Om jag inte klarar polisskolan får jag inte fortsätta som polis," svarade du.  "Du klarar dej. Om det inte går i dag ska jag ge dej extra lektioner. Du får tre frågor till. Om du svarar rätt på två är du godkänd." säger kommissarien.

- Han var hygglig mot dej med frågorna. Du klarade alla tre, konstaterar, Simon

- Han hjälpte dej. Hade du inte varit allsvensk fotbollsspelare hade han satt åt dej hårdare med frågorna, säger Lisa.

- Knut klarade sej. Det hade inte med fotbollsspelat att göra, kontrar Oskar.

- Jag tror att han klarat sej men inte den kvällen för då gick det inte bra, försvarar sej Lisa.

- Du Knut lämnade förhöret som godkänd och gick ut på Drottninggatan. Den är centrum i stan. Jag vet ingen stad som är så beroende av en enda gata som Norrköping är. Från Drottninggatan gick du vidare på Östra promenaden till Norrköpings Idrottspark säger Oskar

- När du såg in genom staketet mindes du när du med dina MAIF- kamrater tidigare i höst sprungit in på Idrottsparken inför 11000 åskådare för att spela match mot IFK. Kanske gjorde du då din bästa match någonsin. Det skedde med kvalificerat motstånd. Landslagsspelarna "Bajdoff" Johansson, Sven Axbom och Zamora Nyholm stod på andra sidan mittlinjen, konstaterar Oskar

- När du står där vid staketet mindes du röster från publiken när ni värmde upp före matchen. Först skrek en man så hela "Parken" hörde det: "Heja Knutte" Därefter hördes en annan röst: "Heja Frödinge". Några i den stora massan höll på dej. Du blev lugn. Kanske var det därför det gick bra. Efter matchen, som ni förlorade med 2-0, pratade du med Vimmerby Tidnings reporter; signaturen -lin och fick skriva autografer åt många unga supportrar, säger Lisa.

- Jag hade ett stolpskott i första halvlek när det fortfarande stod 0-0. Det grämer mej ännu att inte skottet gick in. Jag placerade bollen vid sidan om Zamora men någon centimeter för långt till höger om honom, svarar Knut där han sitter på en sten på Råssnäsudden i Motala

- 1958 spelade du med Norrköpings polislag, som du lovat kollegan, vid den svettiga "tentan" i Rådhuset. Ni nådde finalen mot Malmöpolisen på Norrköpings Idrottspark och du vann ditt första SM guld. Visserligen polis-SM-guld men även det är guld värt, säger Simon.

Clownen Svarta Damen gör en gest med ena armen. Tiden går tillbaka till kvällen när han varit på förhör om kriminalpolislära i Polishuset. norrkoping 03                                                                                                                                  

Knut går in genom grindarna på Idrottsparken i Norrköping. När han kommer till omklädningsrummet är klockan en kvart över sex. IFK-spelarna har redan åkt taxi till träningen i Ridhuset. Knut går in och hälsar men bestämmer sig för att åka hem. En IFK ledare känner igen Knut och säger:

- Klä om dej fort och gå upp till vakten vid norra grinden så beställer han taxi åt dej.

- Jag har haft en tenta i polisskolan. Därför kom jag sent. Jag kan inte begära att jag får åka taxi ensam när jag kommer för sent. Jag är ju inte med i IFK laget, svarar Knut

- Har vi lovat Torsten Lindberg att du ska vara med på vår träning så ska du delta på samma villkor som de övriga, svarar IFK ledaren.

Knut klär om sej. En stund senare får han köra snabbhetsträning i sågspånen i Ridhuset tillsammans med Harry Bild och Torbjörn Jonsson.

Att IFK är en bra klubb. Det visste han tidigare. Nu vet Knut att IFK Norrköping är en mycket bra klubb.

Clownen Svarta Damen tar ner armen. Knut och clownerna befinner sej åter på Råssnäsudden i Motala men minns fortfarande Polisskolan i Norrköping.

- Du Knut klarade till slut Polisskolan med god marginal, säger Oskar

- Under polisskoletiden hade du 13 kronor om dagen i lön. Det skulle räcka till huset och familjen i Motala, lägenheten i Norrköping som du delade med en lunnevadkamrat Lennart Ekström. Lennart jobbade på socialförvaltningen i Norrköping, berättar Simon.

- Det var tufft men Egna hem och Motalaortens sparbank som jag hade lånat pengar av till huset var hyggliga. Jag behövde inte betala ränta och inte göra avbetalningar på Egna Hemslånet. Sparkbanken beslöt att jag inte behövde amortera lånet under skoltiden. Bankräntan fick jag betala.

- Måndagar köpte ni hem färdiglagade Bruna Bönor, tisdagar stekte ni någon fisk, onsdagar åt ni olika färdiglagade soppor, torsdagar inköpt ärtsoppa, Fredagskvällar firade ni och stekte fläskkotletter, alternativt lever. När lektionerna var slut på lördagarna åkte du Knut hem till familjen i Motala och åt god mat hos din fru Anne-Marie. Hur klarade ni er ekonomiskt? Undrar Lisa.

- Våra föräldrar hjälpte oss. MAIF betalade mina resor så jag kunde åka hem och träna på söndagarna under vintern, säger Knut.

- I Svenska fick du stora A för den uppsats du skrev om debuten i allsvenskan. I civilrätt och ordningspolistjänst hade du höga betyg, berättar Oskar

- Det var bara i den tekniska delen av kriminalpolisläran som du fick B. Varför var det så svårt? Undrar Simon.

- Jag fick ofta halsfluss och riskerade att få följdsjukdomar så, som jag fick den våren 1957 då Sten-Otto Liljedahl räddade mitt liv. Läkarna föreslog att jag skulle operera bort mandlarna i halsen. Jag lades in på Regionsjukhuset i Linköping och fick mandlarna borttagna strax före jul det året. Jag kunde efter operationen inte äta julmat hos Anne-Maries föräldrar i Frödinge där vi var över jul. Operationen gjorde jag strax före jul för att inte tappa tid i skolan men jag var borta några lektioner när en del av kriminalpolisläran stod på schemat.

- Du var orolig den där eftermiddagen i polishuset i Norrköping, säger Simon.

- Det är klart. Om jag inte klarat polisskolan hade jag inte fått komma tillbaka till polisyrket. Vad skulle jag ha gjort? Jag hade familj, Var nyinflyttad i Motala. Vi hade hus. Vad skulle folk ha sagt i Motala och hemma i Frödinge? Ja, det var många tankar som drog genom mitt huvud medan jag svettades med frågorna jag fick av kriminalkommissarien. När jag gick ifrån förhöret och hade fått löfte om godkänt betyg gick jag som på moln till Idrottsparken. Där möttes jag av vänlighet och fick träna med de bästa fotbollsspelarna som då fanns i vårt land. Men fotbollsspelet var inte längre det viktigaste i mitt liv. Jag hade En fru. En son. Ett hus. Jag hade en framtid i mitt yrke och som människa. Detta blev viktigare än fotbollen just den kvällen och har sedan dess varit det, säger Knut.

- Polisskolan blev en milstolpe i ditt liv Knut. Du blev säkrare i sitt yrke, visste vad du fick göra och inte göra som polis. Detta att veta var gränserna för yrket går var kanske den viktigaste kunskapen du fick. Alla yrken som har att göra med människors leverne har innehåll och gränser. Yrkena är som livet självt. Livet har innehåll men också begränsningar. En polis måste vara beredd att ingripa om någon stiger över sina sociala gränser och gör medmänniskor illa. Hur sådana ingripanden ska gå till fanns också med på schemat på Polisskolan i Norrköping. De kunskaperna fick du mycket nytta av i den dagliga ordningspolistjänstgöringen i Motala, konstaterar Oskar

pariserholmenKnut ser ut mot Vättern. Solen skiner varmt. Ljumma vindar förs in över land. Vättern ligger spegelblank. Inte en krusning syns. Några båtar styr in i Motalaviken.

På Råssnäsudden finns fortfarande inte en människa mer än Knut och Clownerna. Oskar bär en blå tunn overall. Han sitter på en bänk och ser ut över vattnet. Simon med sina gröna kortbyxor och en tunn gul skjorta står på en hand på en sten i vattenbrynet. Lisa i sin sommarlätta byxdress i rött jonglerar med en boll. Hon använder båda fötterna, båda knäna, axlarna och huvudet. Just nu tar hon ner bollen på huvudet och lägger sej ner raklång på rygg. Bollen ligger kvar även när hon reser sej upp igen.

- Jag kan göra detsamma som du Knut lunde, säger Lisa och fortsätter jonglera.

Svarta Damen bär svarta eleganta byxor och vit blus. Hon har vadat ut till en ganska stor sten. Därifrån vinkar hon till en båt som just passerar på väg ut på Vättern. Folket i båten vinkar tillbaka. Det är sommar i Motala.

Knut K

söndag 17 augusti

En tidig morgon intill en kyrkogård

Kåseri nr 83

En tidig morgon i skogsbrynet intill en kyrkogård

solVår hund Sessan, några vänner och jag är tidigt på lördagsmorgonen i blåbärsskogen. Den gränsar intill en nylagd skogskyrkogård. Daggen i det gröna gräset på kyrkogården glittrar i solen. Spindelnäten görs synliga av daggen.

Vindstilla är morgonen. Inga moln på himlen. 14,4 grader plus i skuggan.

Granar och tallar sträcker sej långa och smala upp i skyn. Några björkar har smugit sej in bland tallarna och granarna.

blabarVännerna plockar blåbär i ett kärr i skogen. Kärret har torkat ut denna regnfattiga sommar. Blåbären är färre än vanligt och mindre.

Jag sitter i skogsbrynet i änden av en nyanlagd kyrkogård. Jag tänker och skriver. Inga gravar finns inom synhåll. Hunden Sessan sitter och ser ut över kyrkogården. Hon sniffar för att känna om något djur är eller har varit i närheten. En konstgjord bäck rinner genom kyrkogården. Ett fall är anlagt i bäcken. Vattnet porlar när det rinner genom fallet. Vackra kupade träbroar inbjuder till promenad över bäcken.

Ljudet av en bil spränger stillheten och tystnaden. Ljudet tonar bort.

Stillhet är rätt ord i dag. Solen har stigit upp tidigare än vi på morgonen. Ljusgrön färg lyser som öar där solen sticker sina strålar genom trädens grenverk och belyser gräset.

Jag skriver:

"Du sköna morgon. Du stilla dag. Du vackra dag. Du blir ett steg mot min tids slut. Jag hoppas att du inte blir mitt sista. I denna morgon vill jag vara stilla och bara finnas till. Jag vill känna morgonens friska svalka mot mina kinder och se gläntor i skogen belysas av solens strålar. I stillheten upptäcker jag att jag lever. Många dödar stillheten med oväsentligheter. Vad blir då livet?

Kanske oväsentligt.

Om vi fyller livet med stillhet, skönhet och glädje blir livet så väsentligt att det blir väsentligt att leva ännu en dag och sedan ännu en dag. Ända till vår tids ände.

Det känns trist att många i vårt land och vår värld inte har lust att leva. Det känns trist eftersom vi inte har mer än ett liv vardera att leva här på jorden. Det livet ska vi göra så väsentligt att vi inte vill mista det. Det vi kan göra är att leva så att dem, vi lever tillsammans med, kan känna samma glädje som vi känner när vi mår som bäst."

Jag läser ofta om när kända människor och människor som är mindre kända fått veta att de har en obotlig sjukdom. De förstår "att deras dagar är räknade" som vi säger i talspråket. Deras dagar har plötsligt blivit mera värda. De svårt sjuka funderar på att prioritera och avstå från livets oväsentligheter och hitta livets väsentligheter.

Allas våra dagar är räknade. Döden är individuell. Livet individuellt.

Den levnadsstämning jag upplever i dag i vårt land går inte ut på att söka dagen och göra den glad och vacker. Politiken och egoismen lockar oss att söka rikedom och egensinnlighet. Allt flera tvingas till mer arbete än de orkar med. Allt flera blir utbrända eller utmattade, vilket blivit ett annat ord på något, som inte är en vanlig sjukdom utan en påtvingad överansträngning.  Dessa de utbrända, utmattade har i kampen för att nå rikedom åt sej själva och andra passerat toppen av sin egen förmåga. Ingen tackar dem för att de arbetat ut sej. Istället ses de av politiker i riksdag och regering som skolkare vilka omedelbart ska tvingas tillbaka till jobb de inte längre klarar av. Försäkringskassepiskan viner; Sänkt ersättning. Flyttvång. Paniken stormar inom de drabbade. Utbrändheten syns inte utanpå. Ångesten blåser in i hjärnans vindlingar. Snart kommer tankarna om vad livet är värt och om det är värt att leva. Den som aldrig drabbats vet inte vad utbrändhet och utmattning är. Jag vet vad det är.

Jag läser det jag skrev för en stund sedan:

"Du sköna morgon. Du stilla dag. Du vackra dag. Du blir ett steg mot min tids slut. Jag hoppas att du inte blir mitt sista. I denna morgon vill jag vara stilla och bara finnas till. Jag vill känna morgonens friska svalka mot mina kinder och se gläntor i skogen belysas av solens strålar. I stillheten upptäcker jag att jag lever. Många dödar stillheten med oväsentligheter. Vad blir då livet?

Kanske oväsentligt.

Om vi fyller livet med stillhet, skönhet och glädje blir livet så väsentligt att det blir väsentligt att leva ännu en dag och sedan ännu en dag. Ända till vår tids ände."

Vännerna kommer tillbaka från skogen. De har plockat ganska mycket blåbär i sina plasthinkar. De säger:

- Nu är vi nöjda. Vi åker hem!

Vi gör så.

Knut K

fredag 8 augusti

Skatan Skaras förenäbbning vid stora stenen

Kåseri nr 82

Under min tid i Motala tog vi, grannarna på Patrullgatan, kaffe med oss och åkte på somrarna till Håleberget. Vi njöt av utsikten och naturen där. Jag har skrivit om jordlingarna som bor på Berget. Jag ska återkomma till dem. I dag vill jag berätta om ett möte för djuren. De hade bjudit in Skatan Skara från Vedemö på en förenäbbning (föreläsning) om djurens utveckling och nuvarande livsförhållanden. Mötet blev händelserikt. Läs och fundera. Kanske finns det likheter med människornas möten och tankar i dag.

skata 060827_600Foto: Lars Lundmark

Skatan Skaras förenäbbning vid Stora Stenen på Håleberget

- Välkomna till dagens förenäbbning, hälsar Ugglan Ulla skogens alla djur. Det vill säga. Hon näbbar inte till alla djur, Bara till dem som denna dag har kommit till Stora stenen på Håleberget.

- Jag vill särskilt hälsa skatan Skara från Snårskogen i Vedemö välkommen till oss. Hon skall näbba om vår utveckling från den tid, när vi kom till och till det vi är i dag. Varsågod Skara. Stenen är din.

Ugglan Ulla flyger och sätter sej vid ordförandebordet intill Stora Stenen. Skatan Skara flyger upp till sin näbbplats.

- Jag är glad att jag fått komma till Er i dag och förenäbba om detta viktiga ämne, börjar skatan Skara och fortsätter:

- Vi är alla lika, säger många vetenskapsfåglar nu för tiden. Men är vi det? Inte har kråkan lika vita fjädrar som vi skator har. Inte har näbbmusen Schyrun lika bred mun som räven Rina. Inte kan snigeln Laban ta sej fram lika fort som haren Harry. Och inte kan mullvaden Tobi lysa lika fint om natten som lysmasken Lisa. Ändå har vi för många miljoner år sedan utvecklats från samma stamcell. Varför tror ni grisarna i Lemunda, människorna i Motala och schimpanserna på Skansen i Stockholm har så lika gener. Jo, för att de också har utvecklats från samma stamcell som vi.

- Varför har vi blivit så olika om vi kommer från samma cell? Bjäbbar illern Illi.

- Varför vi blivit olika? bjäbbfrågar du Illi. Helt enkelt för att vi har levt på olika sätt. En del ska kunna röra sej snabbt. De har fått långa ben. Andra som mullvaden Tobi lever under jorden. Han måste kunna gräva sej fram. Girafferna i Afrika har lång hals för att de ska räcka upp till de högsta grenarna på träden för att äta - och nå vattnet i sjön när de ska dricka. Vi skator vill vara vackra. Därför är vi svartvita. Vi är ofta glada. Därför kan vi skratta, svarar skatan Skara.

- Säj som det är morrar! Räven Rina.

- Hur menar du?

- Allt liv på jorden är frukten av en oplanerad utveckling. Den bygger på slumpens skördar. Den är utan mening. Har inget syfte alls eller plan, käftar räven Rina.

- Dessutom är det så, morrar Lodjuret Laura från stockholmstrakten att vi ska sälja ut allt gemensamt i skogen. Vi kan inte ha kollektivt ägande. När vi sålt skogen kan ni köpa tillbaka era bon. Myrorna måste sälja myrstackarna till kapitalstarka aktiemyror i Tyskland. Det är de som har kapital som ska bestämma över vår skog, vårt berg och oss i framtiden. De, som inget har, kan inte utveckla vårt berg och vår skog. Det där att alla ska få vara med och bestämma tar bara tid. Ni hörde av skatan Skara hur olika vi är. Vem tror att en mullvad kan utveckla något från underjorden. Eller lysmaskarna om natten. Eller tvestjärtarna under Stora Stenen. Skulle ni vilja att såna kryp bestämmer åt er? Nej, fram för aktiediktatur. Om de som har mycket får mer får de som inte har så mycket också det bättre i livet. Det är framtidens melodi. Det kallas den nya politiken.

Det blir ett våldsamt liv i skogen på Håleberget. Djuren näbbar och bjäbbar med varandra. Myrorna far fram ur sina stackar och belägrar Lodjuret. De bildar ringar runt Laura. Rödmyrorna tar fram kissvapnen. De vill inte sälja sina myrstackar till Tyskland.

En pingvin vid namn Plinge, klädd i prästkappa, äskar tystnad. Han har flyttat in i skogen på Håleberget från ett land långt borta i Söderhavet. Söderhavet ligger till och med söder om Vadstena.

- Lugn alla djur. Låt oss ta detta förnuftigt. Ur den Väldiga skrift som styrt vår civilisation under tusentals år berättas att jorden, människorna, djuren och växterna en gång skapades till världen av en enväldig kärleksfull Gud, säger pingvinen Plinge.

- Hur kan det då komma sej att vår jord med allt som finns utvecklas och förändras undan för undan och att vi ofta gör vandra illa? Frågar räven Rina.

- Mycket förändras. Annat försvinner. Vi föds och vi dör. Det är tidens gång, men Guds kärlek består i alla tider, svarar Plinge.

- Det är livets gång, säger du. Jag ska säga er; Livet har ingen annan mening än den att vi ska försöka leva så länge som möjligt. Var och en av oss ska skaffa en partner så vi kan föröka oss och leva vidare i nästa generation och i nästa. Vi för en stafettpinne vidare. Det är det hela. Men kära djur; Vi kan ha mycket roligt medan vi lever och väntar på att dö, mässar räven Rina.

Stor uppståndelse igen. Ugglan Ulla flyger upp till skatan Skara för att hjälpa henne att få ordning på alla djuren och förenäbbningen.

- Vid min kloka ugglehjärna. Ta det lugnt. Vi ska höra vad skatan Skara har att näbba om.

- Om det inte finns någon mening med något, vad är det då för mening att lyssna på Skara, ryter igelkotten Tagge.

- Om det inte finns någon mening med något kan vi ju döda och äta varandra och förstöra allting här i skogen, säger Olle ekorre. Ni kan stjäla mina kottar jag slitit ihop och säga: "Vaddå, det är väl inte dina kottar mer än våra" Om kapitaltyskar ska äga Håleberget får jag kanske köpa kottarna av dem i min egen skog. Då finns det inget som är rätt eller fel. Fel eller rätt? Jag vet inte hur det blir. Bara att så får det inte bli.

- Nej kaos får det inte bli, förenäbbar skatan Skara och skrattar sitt skatskratt så att det låter som en porlande bäck.

- Jag har inte sagt att livet på Håleberget ska bli kaos. Jag menar att det är vi som lever nu med vårt förnuft och vår intelligens som ska göra livet rätt och inte fel, försvarar sej räven Rina.

- Vi vet inte om det är som Plinge säger eller som räven Rina påstår. Vill vi ha det som lodjuret Laura förslog? Det måste vi bestämma om innan det är för sent och andra tagit makten ifrån oss.  Därför måste vi komma överens om hur vi ska ha det här på Håleberget, säger Ugglan Ulla.

Fullkomlig tystnad råder en stund i väntan på skatan Skaras nästa ord:

- Överenskommelsen måste vila på att vi alla har rätt till den här jorden. Den måste också vila på att skator, kråkor, lysmaskar och hoppstjärtar, människorna i Motala och liknande djur i framtiden har rätt att leva drägligt. Vi får inte förstöra Motala och Håleberget, förenäbbar Skatan Skara och pickar med näbben mot Stora Stenen så gnistorna yr omkring hennes näbb.

När hon sagt det får hon ett rungande bifall. Lysmaskarna blinkar med sina ljus. Kråkorna kraxar. Skatorna skrattar. Hararna studsar upp och ner och flaxar med öronen. Rävarna ylar, näbbmössen piper och trastarna kvittrar. Igelkotten Tagge plirar med sina små runda ögon.

Svalorna som hela tiden seglat över stenen och lyssnat gör en dubbelsväng för att visa sitt godkännande.

När alla åter tystnat och stillhet råder sjunger koltrasten Kålle en visa:

Vem ska rätt bestämma

Vem vet när allt är fel?

Vem vet. Vem kan?

Kan ni? Kan vi?

Vem kan rätt bestämma vad rättvist är.

Kan mus, kråka, lo och räv bestämma?

Kan människan

Kan ugglan det

Kan du? Kan jag?

Jag frågar omigen:

Vad är det som är rätt när det är rätt

Vad är det som är fel när det är fel?

Det måste vi bestämma

Om inte det som är rätt för alltid ska bli fel.

Djuren skils. De går, skuttar, kryper, flyger och tänker på vad de fått lära sej och vad koltrasten Kålle sjungit.

- Om allt är slump och utan mening är det ännu viktigare att vi vet hur vi ska ha det i skogen och på Håleberget, säger ugglan Ulla till skatan Skara när de två litet senare sitter hos ugglan och dricker stensötete

- Frågan är bara vem som ska bestämma när vi är oense, näbbar skatan Skara och skrattar sitt porlande skratt.

På Håleberget blev det lugnt efter mötet med skatan Skara. Alla jobbar nu med att nå en överenskommelse som ska nå över alla djurgränser.

Hur har människorna i Motala det med olika överenskommelser och gränser?

Undrar Knut K

torsdag 31 juli

Hela Motala på fötter på Knuts födelsedag

Kåseri nr 81

stadspark o_fontanSommaren 1957 invigdes fontänen i Stadsparken i Motala. Fontänen växlade sin vattensprutning med korta, halvlånga och höga strålar tills allt sprutade på en gång. Därefter slutade det hela. En stunds tystnad och stillhet följde innan fontänens automatik började om från början igen. Jag har både dagar och kvällar under min patrulltjänst som polis beundrat fontänen i Stadsparken i Motala. Andra stora saker hände också denna sommar.

Jag har firat många födelsedagar sedan jag föddes den 4 augusti i Västervik för länge, länge sedan. Jag ska berätta om en speciell födelsedag. Den var inte bara viktig för mej. Hela Motala var på fötter den dagen. Alla visste vad som skulle hända. Det var till en början inte många som kände till att jag hade födelsedag den speciella dagen.

Detta som nu följer är berättelsen om Knut:

Hela Motala på fötter på Knuts födelsedag den 4 augusti 1957.

Våren 1957 blev en stor besvikelse för Knut. Han fick halsfluss och inflammationer i leder och i hjärtmuskeln. Detta gjorde att han varken kunde tjänstgöra som polis eller spela fotboll. Sjukdomen gick över och Knut fick vara frisk under sommaren. Han tränade med MAIF vid alla tillfällen som gavs. Dessutom mjukade han upp kroppen vid Råssnäsbadet med tekniska bollövningar, gymnastik, joggning och snabbhetsträning. Tekniken och spelsinnet räcker för allsvenskt spel. Det vet han men tempot och snabbheten behöver förbättras.

Knut spelar med i MAIFs träningsmatcher. Det går bättre och bättre för honom. På torsdagen efter sista träningen inför premiärmatchen den 4: de augusti meddelar MAIF att de som fört laget till allsvenskan får förtroendet att spela. Knut blir uttagen som första reserv. lofgrenGösta Löfgren, lagets stjärna har problem med en hälsena. Läkaren Sten-Otto Liljedahl har försökt allt för att få Gästa bra. Om han lyckats ska avgöras på matchdagen. Alla hoppas att Gösta Löfgren skall kunna spela.

Bild på Gösta"Lövet" Löfgren

Knut ska tjänstgöra inom polisen i Motala passet mellan lördagen och söndagen 2300-0700 och också 14:00-22:00 på matchdagen. Av Evert Hultgren MAIFs kassör har Knut fått löfte att sälja sitt söndagspass men inte nattpasset. Det blir inte lätt gör Knut, om han får spela, att göra bra ifrån sej efter en natt utan sömn. Han får inte samma utgångsläge som övriga spelare på planen. 

Knut tjänstgör på lördagsnatten tillsammans med Bengt Helgesson, som bor granne med Knut i Råssnäs. De har bilpatrull. Ramon Sjöstrand har vakt på stationen. Bengt är hygglig mot Knut. Han har några rapporter att skriva. Det tar en timme. Under den tiden får Knut sova.

Strax efter sju på morgonen den 4 augusti 1957 kommer Knut hem. Han väcker frun Anne-Marie med kaffe på sängen och säger på skoj:

-Har den äran.

- Det är du som har födelsedag i dag. Inte jag. "Grattis!" säger hon och ger Knut en kram. Hon frågar:

- Är du trött?

- Ja, men Bengt lät mej sova en stund medan han skrev rapporter. Det var hyggligt.

Några minuter senare sover Knut Karlsson.

Halv tolv väcker Anne-Marie honom och säger:

- Kurt Kling ringde. Du skall vara vid Ragnar Petterssons sommarstuga klockan två. Någon ur MAIF kommer och hämtar dej. Du får kanske spela ikväll.

Knut vaknar och sätter sej upp i sängen. Hans huvud är tungt som bly.

- Du måste äta innan du åker. Jag sätter på potatisen lite senare. Du kan vila en stund till, fortsätter Anne-Marie innan hon går ut ur rummet.

Knut lägger ner det tunga huvudet och somnar igen.

När Knut kommer till sommarstugan möter han följande MAIFare:

*Styrelseledamöterna Evert Hultgren, Göte Berg, och stugvärden Ragnar Pettersson.

*Tränaren och guldmedaljören från London OS 1948, f d målvakten Torsten Lindberg.

*Stig Elofsson, den lugne högerbacken från Västergötland och den ettrige vänsterbacken Bert Johansson från Ankarsrum i Småland.

*Högerhalven Björn Jansson som fått sin fotbollsuppfostran hos IFK Motala. IFK har bra ungdomsverksamhet. Björn är lugn och ganska tyst av sej.

*Lennart Hemming den ståtlige centerhalven från Boxholm. Han nickar under matcherna bort alla bollar som kommer i höjden inom hans spelområde.

*Vänsterhalven Rolf Ullvan populär folkskollärare och trotjänare i MAIF.

*Högeryttern Sten-Arne Lorin. Den tekniske yttern kommer också från IFK Motala.

*Centern Ola Elf. Han har fin teknik och bra spelsinne.

*Vänsterinnern Arne Fransson är en energisk och arbetsvillig smålänning.

*Vänsteryttern Sören Nilsson kallas "guldpannan". Det namnet fick han efter ett nickmål i kvalet mot Örgryte. Huvudspel är annars inte hans specialare.

*Den långe rödhåriga, glada Stig "Kvibille" Andersson är också med. Han är reserv liksom Knut. Han kom under våren från Halmstad till MAIF. Stig är ursprungligen från Kvibille därav öknamnet.sten-otto 0001

*Gösta Löfgren högerinnern och landslagsmannen är ute och joggar med läkaren Sten- Otto Liljedahl.

* Den runde alltid glade läkaren Sten-Otto Liljedahl är en stor tillgång för MAIF. Han är motalason med en lovande framtid inom medicinen.

Efter en stund kommer Gösta Löfgren och Sten-Otto tillbaka från joggningsrundan.

- Det går inte, säger Sten-Otto. Vi kan inte ta några risker för Göstas framtida hälsa. Hälsenan kan gå av. Vi har gjort allt som går att göra. Gösta kan inte spela.

- Du Knut får hoppa in, säger Kurt Kling.

Först förstår inte Knut vad det innebär det Kurt Kling säger. Men så kommer kamraterna och säger:

- Grattis Knutte!

- Lycka till!

- Du klarar det!

Bert Johansson ger Knut en knuff och säger:

- Det är du värd.

Berts ord värmer.                                                         

torsten o_sten-ottoFOTO: ur SvFF:s Jubileumsbok 1904-2004 (Strömbergs Förlag 08-6201900) Bakre raden fr v: Torsten Lindberg (ass tränare), Sten-Otto Liljedahl (läkare), Olle Håkansson, Bror Mellberg, Tore Svensson, Owe Ohlsson, Henry Källgren, Arne Selmosson, Prawitz Öberg, Carl-Elis Halldén (lagledare). Mellanraden: George Raynor (tränare), Bengt Berndtsson, Nils Liedholm, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Sven Axbom, Åke Johansson. Främre raden: Lennart Skoglund, Mario Ferrario (massör), Reino Börjesson, Sigvard Parling, Kurt Hamrin, Kalle Svensson, Bengt Gustavsson, Orvar Bergmark, Gösta Löfgren. Saknas på bilden: Ingemar Haraldsson

Tränaren Torsten Lindberg och lagledaren Kurt Kling tar Knut avsides och pratar med honom.

-Ta det lugnt och spela det spel du kan.. Bry dej inte om att det är Gösta du ska ersätta, förmanar Kurt Kling.

- Ingen annan kan ersätta honom så du behöver inte tro att du ska kunna det. Gör ditt bästa bara, fyller den olympiske guldmedaljören Torsten Lindberg på efter Kurt Kling.

Från den stunden känner Knut som om han svävar på moln. Han kommer att få uppfylla sin barndoms dröm att spela i allsvenskan. Huvudet är fortfarande tungt efter nattens polistjänstgöring och för lite sömn men han försöker att inte tänka på det.

Senare hämtar några taxi spelarna för resa till matchen. När de kommer till Idrottsparken är där redan massor av folk. Musiken dånar ur högtalarna, Flaggorna rör sig minimalt på stängerna. Vinden är svag. Spelarna går genom de gröna portarna. Supportrar hejar och klappar dem på ryggarna och önskar lycka till. Spelarna går till omklädningsrummen. På planen spelar Katrineholms pojklag förmatch mot MAIFs pojklag. Knut går ut i spelargången och tittar på den gröna planen där han snart ska springa in och göra allsvensk debut. Runt planen söker publiken de bästa platserna att stå eller sitta på. Korvförsäljarna har redan köer till sina försäljningsställen. Kvällssolen skiner. Luften är varm. En härlig kväll för fotboll är det den 4 augusti 1957.

Knut går in i omklädningsrummet. Materialförvaltaren Ejnar Kling har lagt fram tröjor, byxor och strumpor åt alla. Knut får tröja nummer tolv. Stämningen är inte som vanliga matcher. Det känns att något extra är på gång. Den här matchen har lyfts över vardagen till härliga höjder. Den är helgdag i bästa mening. Spelarna ler mot varandra och ger små knuffar med "lycka till" önskningar har till varandra. Bert Johansson knyter nävarna och säger:

- Nu djävlar ska vi ta dom! Den som ska komma förbi mej ska inte få det lätt.

Kurt Kling sitter på bordet vid fönstret. Torsten Lindberg kommer in, går runt bland killarna och går ut igen. Kläder tas av. Klubbdressen tas på. Skorna knyts. Knut ser på klubbmärket på bröstet. Att bära MAIFs klubbmärke och ha förtroendet att spela premiärmatchen i allsvenskan för klubben är stort. Knut känner sig stolt. En sprudlande glädje trycker sej igenom hans kropp.

Trettio minuter före matchen går alla i laget ut på B-planen för att värma upp. Knut tar en boll och jonglerar med den. Han gör fem hundra tillslag utan att bollen når marken. Han gör så för att få in tekniken i hjärnan och benen. Knut hör några supportrar säga:

- Gösta är inte med. Då går det åt skogen i dag.

knut allsvenskanMAIF-laget går tillbaka in i omklädningsrummet. Torsten Lindberg och Kurt Kling säger några ord. Knut hör inte vad de säger. Han är ett hav av vågor som brusar. De vågorna vill få honom framåt och ut på planen. Inte stå i omklädningsrummet och lyssna. Båda lagen ställer upp i spelargången och väntar på att få springa ut till publiken. Speakern läser laguppställningarna. Han läser först Göteborgs med några landslagsaktuella spelare bland andra "Fölet" Berntsson och Ove Olsson. Göteborgs lagkapten heter Åke Norén. MAIFs kapten är Lennart Hemming. De två går först ut på planen följda av förväntansfulla spelare i båda lagen. Knut tittar på Göteborgarnas försvarare. Centerhalven Ekeroth är ganska stor.

- Hellre stora och lite sävliga spelare än små och snabba, tänker Knut om sina motspelare.

Speakern läser upp MAIFs laguppställning och säger:

-Gösta Löfgren är skadad. Han kan inte medverka. På hans plats spelar Knut Karlsson. Han har tröja nummer tolv.

Ett besvikelsens sus hörs från publiken. Knut känner först som om han vill ta tåget hem till Frödinge där han föddes för tjugofyra år sedan. I varje fall längtar han hem till stillheten hos frun Anne-Marie och sonen Lars på Patrullgatan 5 i Motala. Han tänker:

- Vad jag än gör kommer publiken att säga "så hade inte Löfgren gjort".

Knut känner sej nedtryckt. Ja, till och med ledsen.

Bert Johansson går fram till Knut när de kommer ut på planen och säger:

- Bry dej inte om att supportrarna i publiken blev besvikna. Det är Gösta de sörjer. Det är inte menat mot dej. Gör ditt bästa. Det kommer att räcka. Vi ska ta dom utan Lövet.

Den omtanken kom i rätt ögonblick. Knuts tankar vänder om. Han säger för sej själv:

- Jag ska visa dom vad jag kan.

Han knyter nävarna. Känner glädjen dra genom kroppen igen. Den kommer från magen och går upp till hjärnan. Han hör hejarop från publiken:

- Lycka till Knutte.

- Du klarar dej Knutte.

Det stärker honom ännu mera.

fotboll 2

Matchen kommer i gång. Spelet i inledningen är nervöst. Bollen passas lite hit och dit. Knut får bollen av Björn Jansson. Mitt på planen. Han tar några steg och spelar bollen vidare till Lorin på högeryttern. Att det gick bra känns skönt i Knuts nervsystem. Självförtroendet stiger och säkerheten ökar.

Göteborg får en hörna. Bollen går till en av Göteborgs unga lovande spelare Ove Olsson. Oves nick klarar Egon Bengtsson i MAIF-målet enkelt. Sören Nilsson dribblar en stund senare sin back och spelar bollen till Ullvan. Ullvan spelar till Knut som befinner sej mitt på Göteborgs planhalva. Knut ser att Arne Fransson har en lucka framför sej i motståndarnas försvar.  Knut dribblar mot höger sida för att dra isär försvaret och rullar sedan in bollen i luckan till vänster framför Fransson. Arne tar emot bollen dribblar ch Ekeroth och gör 1-0 till Motala. Idrottsparken exploderar i glädjeskrik som inte hörts i Motala sedan MAIF vann över Örgryte i kvalet i våras. Den lille Arne Fransson försvinner i högen av glada MAIF: are,

Matchen kommer igång igen. Lite senare får Göteborg en ny hörna. Bollen går till vänsterinnern Attermalm. Denne skjuter mot mål. På målinjen står Bert Johansson. Han försöker nicka bort bollen men når den inte. Bollen går från Berts huvud upp i nättaket. Otur för MAIF.

Efter en lång utspark från Egon Bengtsson tar Knut ner bollen på vristen. I samma moment som nertagningen sker vänder han och springer förbi en motståndare med bollen under kontroll. Han får applåder av publiken. Knut spelar bollen till Ola och sticker sedan snabbt upp i en lucka. Han får bollen tillbaka och avancerar framåt. Vänsterbacken i Göteborgs vb Åke Norén rusar emot Knut. Innan denne hinner fram för att tackla skjuter Knut ett bra skott mot närmaste kryss. Ronald hoppar upp och kastar sej efter bollen och lyckas med nöd och näppe boxa bollen över ribban till Knuts stora besvikelse. Publiken applåderar igen. Både för Knuts skott, Olas spel och för Ronald Johanssons fina räddning.

MAIF tar över spelet mer och mer men oturen fortsätter för MAIF. Göteborgs Attermalm slår en frispark i stolpen. "Fölet" Berntsson kan enkelt förpassa bollen i mål 2-1 till Göteborg. Strax efter hamnar Knut i en klunga vid göteborgarnas kortlinje. Han dribblar runt och lyckas passa bollen till Ola Elf som klipper till direkt. Bollen går upp i krysset och MAIF har kvitterat till 2-2.

Detta gör MAIF ännu bättre. Passningarna går bra. Knut får ytterligare en chans att göra mål efter ett anfall som liknade det när Ronald boxade bollen över ribban. Knut spelar vägg med Ola och får bollen tillbaka och skjuter ännu hårdare än förra skottet. Bollen går upp mot kryssat. Knut är nära att höja armarna i skyn och jubla för mål men Ronald klarar även denna gång genom att göra en drömräddning.

MAIF fortsätter att spela vackert. Alla i laget gör mycket bra ifrån sej denna deras första match i allsvenskan.

Slutresultatet blir 2-2. De spelare som borde vara mest nöjda med resultatet spelar i IFK Göteborg. Favoriterna. De var inte bara favoriter till denna match. De är även favoriter till slutsegern i allsvenskan. Den här dagen var MAIF bästa laget på Idrottsparken.

maif svEfter matchen fylls MAIFs omklädningsrum av gratulanter. Sten-Otto Liljedahl kommer in och gratulerar Knut till en bra match.

- Hur gammal är du Knut? frågar han.

- Jag fyller 24 i dag, svarar Knut.

- Hörde ni? Knut fyller år idag. Jag föreslår att vi hyllar honom med ett fyrfaldigt leve.

Alla hurrar:

- Hurra. Hurra. Hurra. Hurra.

Efter hurraropen säger Knut till Sten-Otto.

- Det är tack vare dej jag står här i dag. Om du inte funnits och tagit hand om mej i våras när jag hade hjärtmuskelinflammation hade jag kanske inte levt i dag.

- Jag hoppas att du lärde dej att aldrig mera träna eller spela när du har feber och är sjuk, svarar Sten-Otto.

Knut får många kramar och ryggdunkningar innan han går till duschen.

När han långt senare kommer ut från omklädningsrummet blir han upptryckt mot en vägg av autografjägare. Han får skriva så han får kramp i handen. Men det gör inget denna dag. För några timmar sedan visste han inte om han skulle få spela. Nu har han spelat och lyckats bra. Knut är nöjd med spelet men mycket besviken över att han inte gjort något mål.

Knuts 24:de födelsedag blev speciell. Hela den dagen var speciell ty alla i Motala var på fötter. Fontänen i Stadsparken sprutade sitt vatten och gladde sin publik. MAIF-pojkarna gladde publiken på Idrottsparken.

Dagen efter skriver Expressen i en rubrik "Födelsedagsbarnet stora fyndet." Aftonbladets rubrik lyder:

"Motala utan "Lövet" tog poäng. Födelsedagsbarn gjorde praktmatch på sin födelsedag." Östgöta Correspondenten hade rubriken Knut Karlsson överraskning. MAIF-poäng i division 1- debuten."

På morgonen den fjärde augusti visste inte många om Knuts födelsedag. På måndagen den femte visste en stor del av den fotbollsintresserade allmänheten i Sverige att Knut fyllt 24 år på MAIFs stora premiärdag i allsvenskan. 

knutte

Med hälsning

Knut K

PS

Denna berättelse är tagen ur min bok Vardagar drömmar och mål som kom ut 1993. Boken är slutsåld. Jag har bara några ex kvar i min bokhylla. Jag har också skrivit böckerna Mitt Livs inspark 1990 och Mitt Livs utspark 1991. Även dessa böcker är slutsålda men jag skänkte några ex av dem till Motala Bibliotek en gång i tiden. De borde finnas där. (Om någon är intresserad av att läsa dem.) Vardagar drömmar och mål innehåller flera berättelser om min - vår - första tid i Motala. Böckerna är kulturhistoria över den tid Jag, Knut, Knutte, vandrade genom de första åren av livet och mötte folk, utbildning, samhälle och utvecklade mej i fotbollens härliga spel.

Jag har också skrivit en bok som heter Björnlidsborna. Jag skrev den på uppmaning av Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva. Den handlar om hur initiativrika människor räddar sin lilla ort från att dö ut. Mycket i den boken bygger på erfarenheter jag fick av verksamheten i Motala Folkets Hus under den tid jag var chef där. Jag har bara ett ex kvar av den bokens två tusen exemplar som såldes runt om i Sverige av Folkrörelserådets kansli i Stockholm.

DS

torsdag 24 juli

Jag läser livets bok, sa Paula

Kåseri nr 80

Jag läser livets bok, sa Paula

Jag går från hamnpiren i Motala i riktning mot Vätterpromenaden. Här gick jag ofta om somrarna när jag patrullerade som polisman. Motalaviken rördes upp i stora vågor när stormar kom. Vattnet stänkte in över land. Vattnet i viken kunde också ligga blankt och glittra i solskenet. I dag har Viken valt det senare alternativet.

stadspark"Motala du vackra stad" skrev jag i en sång som Karl-Gösta Lundgren redigerade och gjorde musik till. Den sången använde vi som signaturmelodi i första revyn i Folkets Hus. Att jag minns just den sången är att Motalastaden i dag är vacker. Mycket vacker. Blommorna i Stadsparken lyser mina ögon till glädje. På en soffa sitter en sommarklädd kvinna. Hon är också vacker. Hon läser en bok. Jag sätter mej en stund hos henne på bänken. Kvinnan tittar på mej och ler. Jag blir glad.

- Känner hon kanske igen mej? Tänker jag. 

- Jag heter Paula, säger kvinnan. Jag tror du Knutte skulle gilla den här boken

- Vad läser du för bok?

- Jag läser Livets bok. Den innehåller min berättelse om livet på jorden och i världen. I boken har jag skrivit om människorna, djuren och växterna. Där står att världen tillhör alla - och ingen. Där står också att människor har samma värde. Ingen har rätt att förnedra, förtrycka eller göra andra människor illa. Ingen har rätt att för egen vinning exploatera vatten och luft. Ingen har rätt att göra djur illa eller förgifta växter.

- Handlar den boken om livet på jorden? Frågar jag.

- Hurså? Undrar Paula.

- Jag känner inte igen livet på jorden på den beskrivningen.

- Vad känner du inte igen?

- Människor förtrycks, förnedras och görs illa emot varje sekund i vår värld, påstår jag

- Sant

- Djurarter dör ut på grund av människors exploatering.

- Sant.

- Växter förgiftas. Många skogar är på väg att insjukna. Regnskog skövlas.

- Sant.

- Du svarar sant efter alla mina påpekanden, säger jag

- Sant.

- Vad ska vi göra för att det inte ska vara sant det jag säger?

- Det står inte i Livets bok, säger Paula

- Hur ska vi då få veta hur vi ska bete oss för att göra jorden bättre?

- Människor skapas med intelligens och kreativitet i hjärnorna. Med dessa anlag har vi möjlighet att göra jorden dräglig att bo på för människor, frisk att leva på för djur och giftfri att utvecklas i för växter.

- Vi har utvecklat tekniken fantastiskt mycket. Samtidigt håller vi på att förstöra jorden fullständigt? Konstaterar jag

- Sant.

- Inga krafter utanför vår upplevelsevärld finns som kan hjälpa oss.

- Sant

- Vem ska då få oss att vrida utvecklingen rätt? Frågar jag.

- Människorna som fått förtroendet att leva på jorden har den skyldigheten. Inte bara mot sig själva utan också mot kommande släkten av människor. Våra barn och barnbarn har samma rätt till den här jorden som du, Knutte. Det har också framtidens djur och växter, föreläser Paula för mej

- Ingen har rätt att förnedra, förtrycka eller göra andra människor illa, läste du i inledningen.

- Sant.

- Om vi rätt använde vår intelligens, kreativitet, inlärt förstånd och sunt förnuft skulle världen se annorlunda ut då?

- Ja.

- Och om vi inte gör det. Vad händer då?

- Egoismen tar över. Det har den förresten redan gjort. Många vill vara bäst, rikast och vackrast. I hägn av egoismen ökar kriminaliteten. Varor stjäls. Guldsmedsaffärer och andra värdebutiker rånas. Mordvapnen blir lika naturliga att ha på sej som klockor och plånböcker. Uppgörelser mellan gangstergäng blir vanligare och råare. Vi får kanske dagligen "gå över lik" när vi ska till ICA eller något annat inköpsställe.

- Vad gör gangstergängen upp om? Frågar jag.

- Syndikaten vill styra marknaden för knark, sprit och cigarretter samt distribution och försäljning av stulna varor. Varor som vissa restaurangägare och medmänniskor köper trots att de vet att varorna är stulna eller insmugglade.

- Hälare och andra gangsters lever alltså på att vi, allmänheten, efter att ha blivit bestulna, köper tillbaka stöldgodset billigt. Allmänheten och många restauranger köper också knark, smuggelsprit och cigaretter av internationellt organiserade ligor eller andra rånare- och mördargäng. Kan vi människor vara så dumma?

- Ja, så dumma är många av våra medmänniskor i dag, konstaterar Paula

- Om vi inte köpte stulna varor, knark och smuggelsprit vad skulle hända då?

- Om det inte funnes marknad för gangstrarnas varor skulle de få svårt att existera i vårt samhälle.

- Du menar att det är vi som föder gangstrarna med vår galenskap. Det är ju inte klokt!

Paula reser sej och säger:

- Jag ska gå ut till Råssnäsudden och se på stora vida Vättern. Ska du gå med? Vi kan prata medan vi går.

- Det skulle va trevligt att se mina gamla hemtrakter igen, svarar jag.

folkets husVi går förbi Folkets Hus. Ljusa minnen strömmar genom min hjärna. Jag känner inom mej som om alla mina Folkets Huskamrater från förr vinkar åt mej från balkongerna och i fönstren. Paula och jag går vidare efter Vätterpromenaden mot Hyddmarken. Hon säger efter en stund:

- Det vi talat om visste väl du Knutte som varit både polis, social- och kulturarbetare. Det är människorna i den tid vi lever, som har ansvar för att allt är, som det är, både det bra och det dåliga. Vi kan inte skylla på någon annan.

- Ja visst vet jag att den tekniska utvecklingen varit enorm och att kriminaliteten blivit tusenfalt värre sedan jag slutade polis- och socialarbetaryrkena, svarar jag.

- Men du har kanske gjort, som många andra, ropat på att vi ska anställa flera poliser och tro att några poliser till kan förändra de kriminella beteenden vi har i vårt land och i världen, säger Paula.

- Hur ska vi göra då?

- Vi ska börja och fundera hur vi själva lever. När vi får klart för oss att det är vi som också är upphov till det som är fel i världen kan vi börja de stora förändringarna.

- Vad gör vi med ungdomarnas knivbråk och misshandeln som sker genom sparkar och slag i gängslagsmålen.

- Här behövs en räcka åtgärder. Föräldrarna måste ta sitt föräldraansvar från barnens födsel och hela vägen upp genom åldrarna. Där inte föräldrarna räcker till måste samhället in med professionell hjälp till både föräldrar och ungdomar. Skolan ska vi göra till en skola för livet. Inte en pluggskola och sorteringsapparat som det nu håller på att bli genom friskolesystemet. Muslimer fördelas åt ett håll, kristna åt ett annat. Judar åt ett tredje och de rika barnen samlas ihop "i en grupp för sej och placeras i litet finare skolor".

- Politiker vill väl människors bästa, påstår jag

- Alliansen gick till val på att göra om det svenska Folkhemmet till en kapitalistisk stat där Marknadens krafter ska styra. De fick majoritet och är på väg att genomföra det de lovade före valet. Ekonomisk tillväxt i finans- och företagarvärlden, konsumtion och köpkraft är de viktigaste motorerna i deras värld. "De fyras gäng" satsar skattesänkningar på de röststarka grupperna med bra löneutveckling och klatschar de sjuka och arbetslösa i baken med piskor

- Vad tycker du om det? Undrar jag

- Människor växer inte i ett sånt system. Grindarna stängs till de hagar där den mänskliga friheten att välja finns. Vi håller på att utveckla ett nytt slavsystem. Dess symboler är moroten och piskan, säger Paula.

- Hur tycker du att det ser ut i stora världen då? Frågar jag.

- Jag är sjuksköterska och tjänstgjorde en tid i Afrika. Jag fann då att det är viktigare att vi i väst får hostmedicin än att miljoner människor i Afrika får mediciner så de kan förebygga och motverka Aids och HIV.

- Finns det mediciner som kan lindra allas sjukdomar?

- Mediciner finns men de som tillverkar mediciner tillverkar medicin för att tjäna pengar. Inte för social verksamhet.

- När jag hör på dej Paula undrar jag; "Bryr sej folk i Sverige och västvärlden om det du talar om i dag? Folk som har det någorlunda bra vill ha det som de har det. Inte sämre. Gärna bättre. Ingen vill avstå något." Paula svarar:

- En filosof sa ungefär så här på 1800-talet. "Demokratin kommer att medverka till att många människor får det bättre i världen." Han fortsatte:

"När de, som har det bra, blir så många att de med demokratins hjälp tar makten kommer de, som är fattiga och sjuka, att lämnas åt sina öden." Vi är där nu.

Vi går tysta en stund. Jag bryter tystnaden genom att fråga vad Paula har för yrke

- Jag är, som jag sa nyss, sjuksköterska och har arbetat som sådan. Nu läser jag vidare på universitet och håller på att skrapa ihop poäng i sociologi. Jag har skrivit den här boken som jag kallar Livets Bok för att göra klart för mej själv hur världen ser ut, hur den borde se ut och varför den ser ut som den gör.

- Vi är många som borde läsa den boken, svarar jag när vi går genom Hyddmarken.

- Den är skriven till mej själv. Det vore bra om flera tänkte igenom och kanske skrev ner i sina livsböcker hur de vill ha sina liv och vilka levnadsmöjligheter de vill ge framtida människor, svarar Paula och ler mot mej, mot solen och allt annat som är värt att le åt. Jag säger:

- Vi har så himla mycket som är bra också i vårt land och i världen - men det får vi ta en annan gång.

Jag ser på husen i Tegelviken och tänker på att jag har många vänner som bor där - och många minnen är förknippade med dom vännerna.

Knut K

.

fredag 18 juli

Tack Sten-Otto Liljedahl

Kåseri nr 79

Jag tar ännu ett kapitel ur den otryckta boken

"En människa i polisens uniform

Det är en fortsättning på förra veckans kåseri "Gå med i Polisföreningen".

sten-otto 0001Bilden på Sten-Otto Liljedahl är ur Karl-Gösta Lundgrens privata arkiv. Den är avscannad och förstorad, därav den lite dåliga skärpan.

Tack Sten Otto Liljedahl

När jag som fotbollsspelare flyttade från Kenty i Linköping till Motala AIF var uppgörelsen den, mellan Kenty och MAIF, att jag skulle spela med Kenty våren 1957 och börja i MAIF till hösten. Eftersom vi spelade i samma serie fick jag inte representera MAIF förrän nästkommande säsong. Den säsongen kom att bli annorlunda eftersom spelsystemet lades om. Fotbollsåret hade dittills börjat på hösten och avslutats på våren. Under omläggningen började serien hösten 1957, fortsatte våren 58 och avslutades hösten 1958. Serierna har därefter spelats vår höst.

Nu ska jag berätta vidare.

Jag är på Idrottsparken i Motala. Utan att träna. Min värk i fingret har förvärrats och min trötthet är nästan outhärdlig. I går spelade jag med Kenty i Kalmar mot KFF. Det gick dåligt. Jag bestämde mej för att ta reda på vad det är i kroppen som inte fungerar.

Jag ser från sidan av planen mina nya kamrater träna. Lennart Hemming, Bert Johansson, Sören Nilsson och "Putte" Lorin övar passningar. Storstjärnan Gösta Löfgren skjuter från långt håll på målvakten Egon Bengtsson. Tränaren Torsten Lindberg, guldmålvakten från olympiska spelen i London 1948, står mitt på planen. Han ser ut över sina adepter med hökblick. Framför läktaren ner mot Göta kanal nicktränar "Sigge" Stensson, Björn Jansson, Stig Elofsson och Ola Elf. Arne Fransson, Rolf Uhlvan, "Kladden" Nilsson och några till finns vid målet på andra sidan plan. De tränar skott mot målvakten Rolf "Muttern" Hansson.

Sten Otto Liljedahl MAIFs och landslagets läkare kommer fram till mej och frågar:

- Varför tränar inte du?

Jag berättar för honom om mina problem.

- Har du haft halsfluss? Undrar Sten-Otto.

- Ja, för omkring en månad sedan fick jag ont i halsen och hög feber. Jag fick penicillin av dr Kallenbäck. Febern gick ner. Påföljande torsdag spelade vi i Kenty DM mot Derby. "Jag måste ju bara vara med", tänkte jag. Vi slog dem. Det var första gången jag med Kenty varit med om att vinna över Derby.

- Gjorde du några mål?

- Ett par stycken blev det.

- Åt du upp alla penicillintabletterna du fick av dr Kallenbäck?

- Nej, när febern gick ner tänkte jag att jag inte behöv ta dem som var kvar.

- Förmodligen har du en artrit gosse

- Vad är det?

- Kom till mej på mottagningen i morgon ska jag berätta vad det är och undersöka dej. Jag vikarierar för stadsläkare Kallenbäck på mottagningen på Borgmästaregatan. Om det är fullt på mottagningen så säg till sköterskan Ulla att du ska komma in direkt. Jag undersöker dej på mitt kontor. Du behöver inte sitta och vänta. Och du, ta det mycket lugnt ikväll.

Jag gick till Sten-Otto dagen därpå. Efter undersökning och blodprov sa Sten-Otto:

- Du har som jag trodde en följdsjukdom efter halsfluss. Du har inflammation i leden i fingret och i hjärtmuskeln.

- Är det farligt?

- Det är livsfarligt om du anstränger dej. Du får från och med nu och tills jag säger till inte träna och inte arbeta. Du måste vila helt. Jag gipsar fingret, ger dej penicillin och sjukskriver dej. Fan ta dej om du nu eller någon gång i framtiden avbryter en penicillinkur i förväg. Vi läkare ger den kur som behövs. Om den avbryts tar inte penicillinet död på bakterierna som vållar sjukdomen. Detta kan ge livsfarliga påföljder.

- Jag har lovat att spela med Kenty våren ut.

- Nu gäller det ditt liv. Du har bara att lyda mej. Säger Kenty något så hänvisa till mej.

Jag går den 2 maj 1957 till polisen med mitt läkarintyg och åker sedan hem och lägger mej, vilar och läser. Först lördagen den 25 maj 23:00 är jag åter i polistjänst. Jag är inte helt återställd. Jag har värk i bröstet de första minuterna när jag tränar snabbhet i Råssnäs, springer runt Udden för att få kondition eller övar teknik på den lilla gräsplanen vid Råssnäsbadet. Jag tränar varje kväll även när jag slutar polistjänsten 23:00.  Min barndoms önskemål att få spela i allsvenskan kan kanske komma att uppfyllas. MAIF leder serien och är på väg mot kvalmatcher till allsvenskan. Min oro gäller om jag nu efter den svåra sjukdomen ska hinna träna upp mej till höstens matcher.

Jag kunde under vårsäsongen inte spela flera matcher med Kenty. Kenty ramlade ur serien. Det gjorde mej ledsen. Om jag inte blivit sjuk hade inte Kenty åkt ur. Det är jag säker på. Mitt vansinniga beslut att avbryta penicillinkuren har också försvårat för mej att nå mina drömmars mål.

Jag fick hjälp med träningen genom att jag blev uttagen till Svenska polislandslaget i fotboll i juni månad. Vi spelade om Europamästerskapet för poliser i Leiden i Holland. Vi tog silvermedaljer. Jag gjorde mål i varje match jag spelade. Jag var borta en match på grund av en inflammation i en böld högra låret. Det var enda matchen vi förlorade. Tyvärr var det mot Tyskland som därmed vann EM. Vi var i Leiden tio dagar och jag fick många kamrater under turneringen både i det svenska polislandslaget och i andra länders lag. 

Tack vare Sten-Otto Liljedahl lever jag. Kanske hade det gått mycket illa om jag fortsatt träna och spelat matcher  med inflammation i hjärtmuskeln. Jag hoppas alla som läser detta tar varning och inte gör om den dumhet jag gjorde.

Sten-Otto Liljedahl finns inte i livet när jag skriver detta. Jag vill sända en varm tacksam känsla till denne kämpe som blev en mycket skicklig professor i sin profession som doktor och forskare. Motalasonen Sten-Otto var också med och startade Vätterrundan, var fotbollslandslagets läkare och gjorde viktiga insatser för fotbollen i vårt land. Kanske gav han mej alla de fantastiska år jag fått leva efter maj månad 1957.

Om du Sten-Otto ser mej från din himmel ska du veta att du för alltid är inskriven i mitt numera friska hjärta.

Tack Sten-Otto Liljedahl.

Knut K

torsdag 10 juli

Gå med i polisföreningen

Kåseri nr 78

Nytt kapitel ur min polisroman

Jag har skrivit ner min polistid som en roman. Romanen heter "Människa i polisens uniform".Den är en kulturhistoria om Motala. Romanen borde tryckas upp. Den minner om hur Motala var med sina människor och händelser från 1957-1968 sett och sedd med mina ögon medan jag var klädd i polisuniform. Jag har i detta kåseri från polisromanen berättat om en patrullkväll med fotbollsträning med MAIF och samtal med kollegor om Västra Östergötlands Polisförning, kort om dess historia och om att buga uppåt samt funderingar som jag, polisnybörjaren KK, hade.  

Gå med i Polisföreningen

Det är torsdagskväll i slutet av april 1957. Jag har varit på MAIFs träning med Torsten Lindberg som tränare.  Vårarna är sköna. Vi fotbollsspelare kommer ut i friska luften och får träna på gröna fotbollsplaner. Vi slipper springa och tumla om bland hästskiten i sågspånen i Ridhuset. Det är skönt att träna när vårvärmen håller på att bli kvällsavkyld. Dofterna är friska och luften stark. Det är soluppgång i stämningen. Födelse i känslorna. Längtan i hjärnan.

Det är livet när det är som bäst.

krokigt tradSolen har verkligen värmt staden Motala i dag. Jag har haft fotpatrull och vakttjänstgöring i polistjänsten. Solstrålarna har glittrat Motalavikens vatten. Det stod jag och såg på innan jag tog ledigt och åkte till Idrottsparken och tränade. Jag har en överenskommelse med MAF och polisen. Jag får ta "tid åter" från polisen för att träna. Den tid och lön jag förlorar betalar MAF till mej. Tid åter är att ta kompensationsledigt för övertid jag haft. Övertid intjänad på lördagar och söndagar ger två timmar ledigt för en. Övrig tid en och en halv timme för varje övertidstimma.

Jag känner mej trött och har väldigt ont i högra pekfingrets yttersta led. Jag var i går hos stadsläkare KA och berättade om mina problem. Han trodde att jag stukat fingret och gav mej piller mot värken. Men om det bara är en stukning i fingret skulle jag väl inte vara så trött.

Jag orkade inte med löpträningen i kväll utan bad att få öva med boll. Torsten Lindberg är en hårding. Vi får löpa mycket. Ibland tror jag att han vill göra oss till maratonlöpare.

- Ska vi inte köra teknik också? undrade jag en kväll.

- Teknik har du så det räcker åt flera. Du måste orka springa också och komma upp i högre tempo, fick jag till svar.

Träningen är slut. Jag är i polistjänst igen och går efter stranden i kanten av Stadsparken. Solen håller på att gå ner i väster. Himlen är röd. Längre fram i vår kommer båtar att ligga förtöjda efter Vätterpromenaden och kanalbåtar passera genom Motala på Göta kanal på färder till Göteborg eller Stockholm.

dianaI Stadsparken blommar tulpaner och påskliljor i rabatterna. Till sommaren skall ett vattenspel installeras mitt i parken. Det kommer att bli vackert att se på och rogivande att lyssna till under de många patrulltimmarna jag har framför mej. Nu i början av min polistid får jag patrullera och ha inre tjänst om vartannat. Lite längre fram när kollegorna börjar ta ut semester kommer jag in på den ordinarie listan och får varva fotpatrull med bilpatrull och vakttjänstgöring.

Jag går vidare och kommer ut på Repslagaregatan. Polisbilen stannar vid trottoarkanten. Föraren JB drar ner rutan och säger;

- Hoppa in en stund.

Jag sätter mej i polisbilens baksäte. Den som tjänstgör i bilen utöver JB är MÅ.

- Tack! Det blir skönt att få sitta en stund, svarar jag medan JB kör Vätterpromenaden bort mot Hyddmarken

- Vi tänkte att du behöver vila en stund efter träningen, förklarar MÅ.

- Jag känner mej trött men jag vet inte vad det beror på, berättar jag.

- Du är kanske övertränad, påpekar JB

- Det tror jag inte. Jag har tränat så här under flera år och inte blivit trött av det, svarar jag.

- Du ska veta att det tar på krafterna att patrullera också, säger HM på sin härliga blekingska dialekt

- Nog känns sex timmars patrull i rygg och ben men som tur är har jag inte sex timmar varje tjänstgöringsdag. JO sätter ut två timmar ute och två timmar inne. Tillsammans fyra timmars fotpatrull varje pass. KRO däremot sätter ut sex timmar ute och två inne. Sådana kvällar och nätter är kroppen stel som en gärdgårdsstör när jag cyklar hem till Råssnäs efter tjänsten.

- Jag tänkte också prata med dej om Polisföreningen, säger JB när han svänger upp på Bispmotalagatan och strax ska passera Vätterlidens ålderdomshem. Det är nytt och byggt efter nya idéer om äldreboende. Alla boende där ska visst få ha eget rum. På vänster sida av gatan ligger den gamla fina gården Bispmotala som har tomt ner mot Motalaviken.

- Vad är Polisförningen för något? undrar jag.

- Det är vår fackförening. Vi tar tillvara kollegornas intressen om det är något som inte är som de ska vara

- Vem är ordförande i den föreningen?

- Det är jag, svarar JB

- Då får du berätta om er verksamhet om du ska få mej med.

IB berättar och jag frågar.

- Västra Östergötlands Polisförening har funnits sedan 1911. På den tiden fanns inget enhetligt lönesystem. Lönerna sattes godtyckligt och anställningstryggheten satt nog i ryggraden.

- Vad menar du med det?

- Den som bugade och bockade bäst och mest hade en fastare anställning än den som hade en egen vilja. En ordförande vi haft, han hette Kling, skrev 1924 i Polistidningen om sina kollegor i Motala:

"Det finns polismän i Motala som är så underdåniga att de bugar och bockar även när de talar med en överordnad i telefon."

Kling namngav också dem som bugade och bockade för överheten.

- Fick han vara kvar som ordförande?

- Nej, han blev inte återvald på det kommande årsmötet.

- Fanns det på den tiden instruktioner om hur en polisman skulle jobba?

- Det fanns säkert lokala bestämmelser men det viktigaste som hänt polisen var 1925 då dåvarande socialministern Gustaf Möller i riksdagen fick igenom både polislagen och polisreglementet.moller

- Vad innebar polislagen?

- Att polismännen ska tillsättas av länsstyrelserna och att polisdistrikten  skäligen ska avlöna polismännen och förse dem med skälig pension.

- Vad var skäligt då?

- Det blev det tvister om och då var vår fackförening bra på att förhandla. Det kommunalgubbarna ansåg vara skäligt var inte alltid polismännens uppfattning. Poliserna fick då även fjorton dagar semester per år. Det fanns inskrivet i lagen.

- Vad har mer hänt i historien?

- Under femtiotalet har mycket hänt. Valter Åhman TCO:s ordförande har varit duktig.

- Vad har han gjort?

- Pensionsfrågan har lösts för oss och vi har fått en arbetstidslag. Nu jobbar vi fyrtiofem timmar per vecka.

- Du talade om att buga uppåt. Jag tycker att det finns kvar inom polisen.

- Hur menar du?

- Jag har märkt att alla inte är du med förste polisassistenterna. Jag sa du till dem direkt. Vi säger du till varandra i Småland men nu förstår jag att jag först skulle ha lagt bort titlarna med dem. Jag har ingen titel att lägga bort. Men ingen har sagt något negativt. Alla säger du till mej och jag till dem så nu får det gå så, säger jag.

- De vill nog vara du med dej. Du är ju fotbollsstjärna, säger MÅ litet retfullt men inte elakt.

- Jag har märkt att allt går efter tjänsteålder. Inte efter kunskaper. Det kan jag inte förlika mej med. Jag ska ge ett exempel på något som hände mej. Jag patrullerade med en äldre kollega SA på stan och svarade snabbt när vi blev tillfrågade om en sak av en person. Efteråt sa SA till mej: "Du ska veta att det är jag som är äldst i tjänst. Det är jag som har ansvaret och skall bestämma i de olika situationer som kan uppkomma när vi är ute på stan." "Sa jag fel" frågade jag. "Nej, du sa rätt men du skulle ha överlåtit åt mej att svara," sa han. När jag åker bilpatrull med en äldre kollega och ska gå in på polisstationen för att fika har jag märkt att den äldre kollegans kroppsspråk tycker illa om att jag går före honom in genom dörrarna. Helst ska jag väl öppna dörrarna åt "de gamla" så de som kungar kan skrida in till kaffet. Att öppna dörrar åt överordnade kan vara ett sätt att buga uppåt.

- Det kan också vara ett sätt att vara artig, svarar IB.

polisbilJB kör nu sakta den stora polisbilen på vägen mot Varamobaden. Solen har gått ner. Himlen är fortfarande röd över Vättern. Vårkvällen känns i hela kroppen.

- Kommer du med i Polisföreningen? Undrar JB när han kör in i Varamon.

- Det är klart, svarar jag.

- Den där sommarstugan där disponerar Gösta Löfgren, din klubbkamrat i MAIF, visar MÅ och pekar på en stuga intill Varamovägen.

- När slutar du ditt patrullpass? Frågar JB.

- 22:00.

- Då får du åka med till dess. Det finns inget att vakta inne i centrum i kväll, avgör JB när vi passerar Lingårdens golfbana i det härliga sommarområdet Varamon.

När jag senare på kvällen cyklar hem till mitt hus på Patrullgatan 5 i Råssnäs tänker jag:

-Jag är en nybörjare inom polisen. Min uniform är lika blå som mina kollegors. Mitt omdöme är lika gott som deras. Min vilja att göra mitt bästa är minst lika stark. Men inombords är jag fortfarande civil.

Jag kör Kungsgatan genom gamla stan och minns en kväll när jag i uniform gick förbi biografen Saga på Platensgatan. En massa ungdomar stod på trottoaren och väntade på att biografen skulle öppnas. Jag fick tränga mej fram för att komma förbi dem. En underlig känsla genomströmmade mej. Jag kände mej mer som en av biopubliken än som polis. Jag upplevde att det var uniformen som var polisen. Inte jag.

Jag gick inne i polisskalet och ville gömma mej i det skalet för att inte bli upptäckt av biopubliken. Jag ville vara en av publiken. Men jag bar polisuniform. Uniformen märkte ut gränser till andra ungdomar. I uniformen är jag inte en av dem. Uniformen håller ordning och uppsikt. Den märker också ut avstånd. Avstånd jag inte vill ha. Jag märkte att jag krympte i uniformen.

- Kanske krymper jag ihop så jag blir INGEN. Jag vill inte vara INGEN. Jag vill inte vara en uniform. Jag vill vara NÅGON. Jag vill vara en kamrat, en människa, tänkte jag då den där kvällen utanför biografen.

Jag cyklar efter den höga häcken intill Bispmotala Handelsträdgård och ser ner mot Tegelviken. Där är stilla och tyst.

- Du måste inge respekt, har de kollegor sagt som lärt upp mej till polis.

Jag har märkt att några kollegor byter gestalt och roll när de talar till eller skall tillrättavisa allmänheten. Vissa kollegor sträcker på nacken, stramar upp sej och blir tillgjorda vid kontakter med folket ute på stan. Inne på polisstationen är de glada och milda men mot allmänheten kan de vara hårda och känslokalla. Ibland aggressiva. Ofta stöddiga.

- Du måste hålla slöddret kort har en kollega sagt.

Vilket slödder tänker han på? Människor är människor. Var och en har ett människovärde som skall respekteras.

- Kan jag klara mina uppgifter som polis och samtidigt vara en människa bland andra människorna i samhället och livet?

- Det är frågan, tänker jag när jag bär min cykel utför källartrappan och in i källaren. Jag är hemma. Det ska bli skönt att få sova en stund. I morgon är jag polis. Igen.

Knut K

fredag 4 juli

En människa i polisens uniform

Kåseri nr 77

Berättelser ur min otryckta polisroman

Jag har skrivit ner min polistid som en roman. Den är en kulturhistoria om Motala - och polisen. Jag har undersökt med Hembygdsföreningen om de vill vara med och trycka upp romanen. Men de fann tydligen inte att den var värd att ens kommentera. Jag tycker de har fel. Synd för mej men också synd för Motalas historia. Det jag upplevde kan ingen annan än jag berätta. Om andra berättar min historia så är den inte min. Mycket hände i Motala som jag var iblandad i och kände till mellan åren 10 januari 1957 när jag började vid polisen till 15 maj 1968 när jag slutade.

   Bilden nedan från Stockholmhogertrafikomlaggningen 3/9 1967 vid högertrafikomläggningen

Jag har i romanen tagit med den tid fram till 1967 när Sverige gick över till högertrafik. Många motalabor var engagerade som vägledare de första dygnen efter omläggningen. Jag fick en position som ledare för trafikomläggningen i Motala och Mjölby polisdistrikt. Fotografen Åke Svensson tog en bild den 2 september i Drottninggatans korsning med Timmermansgatan. Den infördes på första sidan i Motala Tidning. Åke hade vänt pilen som visar hur vi ska köra i den nya trafiken åt rätt håll för högertrafik. Kanske har Åke bilden kvar. Jag har den i min klippbok.

Jag har i detta kåseri från polisromanen tagit några episoder ur mitt liv som "Människa i polisens uniform". Jag ska berätta om möten med några alkisar. När jag patrullerade till fots blev alkisarna ofta mina samtalspartner. I varje fall när de var i rusets inledningsskede. De berättade om händelser i sina liv, ofta med humor. En av de grovhuggna männen, jag kallar honom KR, hade varit byggnadsarbetare. En dag stod vi på torget och talade med varandra. Det var på den tiden när nästan hela kvarteret mellan Kungsgatan, Kyrkogatan, Bispmotalagatan och Prästgatan revs och sedan byggdes upp igen. När bygget var färdigt innehöll kvarteret ett stort EPA-varuhus.

- Vet du vad dom djävlarna som bygger EPA gjort, sa KR

- Nej, svarade jag.

- De har "tatt hit" en massa byggnadsarbetare från Norrköping för att göra jobben på bygget.

- Jaha, sa jag lite ljumt eftersom jag inte förstod vad han menade.

- Jaha. Begriper du inte. De har tagit våra jobb. Vi som vill ha jobb och bor i Motala får gå arbetslösa.

- Skulle du ha jobbat där om du fått erbjudande?

- Det är klart. Man säger inte nej till ett jobb, svarar KR.

Jag berättade om vårt samtal när jag kom in till kaffet på polisstationen. Det blev en häftig skrattsalva. Alla skrattade utom fpa Sven Johansson. Han var vår närmaste chef.

- Det ska jag säja er att när KR var i arbetstagen var det en jätte att jobba. Han var stark som en oxe men började supa. Nu är det ingen som vill ha honom. Alla vet vem KR är.

- Han vill nog inte heller ha något jobb, påpekade NY - en av poliskonstaplarna.

- Vad ska han jobba för. Nykterhetsnämnden försörjer hans käring och ungar. Han äter hos dom om han skulle vilja äta något nån dag, säger poliskonstapel BE syrligt.

Några dagar senare åker jag med polisbilen. Vi får genom radion SGR 5 (i bilen) från SGR 2 (i polisstationen) besked om att vi ska till en adress i Gamla stan. Den stadsdelen var då ännu inte riven och återuppbyggd. Ambulans var på väg till det ställe vi beordrats att åka till. På plats hittar vi en av stans yngre alkisar liggande på trottoaren utanför ett gammalt hus. Jag ser direkt att han brutit benet. Benet ligger i vinkel. Från ett öppet fönster på andra våningen hörs röster från berusade personer. När ambulansen tagit hand om den skadade och åkt från platsen går jag upp till männen i huset och knackar på. En person jag inte känner öppnar åt mej. Han är ordentligt berusad.

- Vad vill polisen oss? Vi stör ingen. Vi har inte gjort något. Vi bor här, säger mannen.

Han vet att han inte är på "allmän plats" som det heter i lagen. Han kan inte omhändertas för fylleri i bostaden om han inte är farlig för sej själv eller någon annan. 

- Jag vill bara veta om ni saknar någon. Vet ni var JP är?

- Vad vill polisen honom. Han är världens bästa kille och en förbaskat bra hantverkare. Ja. En förbaskat bra hantverkare är han. En gång var han den bäste i stan i sitt yrke men käringen gick ifrån honom. Hon stack med en annan. Då gav han faan i alltihop och började supa. Han gick förresten just ut för att "pissa".

- Ut för att "pissa", säger jag. Han låg nyss nere på trottoaren med brutet ben.

- Han går alltid ut genom fönstret när han ska "pissa". Han tänkte nog inte på att vi i går flyttade upp en våning i huset eftersom vattnet rann över därnere.

Efter en tid såg jag den man som hade gått ut genom fönstret från andra våningen för att "pissa". Han hade ett ordentligt gips om benet och gick på två kryckor. Eventuell smärta hade han dämpat med "livets vatten". Senare samma vecka hittade vi honom "stupfull" med kryckorna intill sej i Stadsparken. Vi tog in honom på polisstationen. I avvisiteringsprotokollet i arrestlokalen skrev vi den dagen in en livrem, en femöring, ett par skor, en ask tändstickor, en fimp och ett par kryckor.

En dag stod jag i det öppna fönstret på vårt vilo- och piketrum och såg ut på Prästgatan. Då kom GE gående. Han var fint klädd i bläser och byxor, skjorta och slips. Jag visste vem han var. Han hade varit alkoholist i många år. Folk har berättat om honom att han varit en intelligent person som levt ett bra liv innan han hamnade i spritträsket.

- Vad fin du är, sa jag.

Han stammar lite när han svarar:

- Ja, se - ser du Jag kommer från Wenngarn nu och har arbetat och tjä -tjänat pengar. Nu är det vår och jag fick kö-kö-köpa mej nya kläder innan jag blev fri att åka hem till Motala.

(Wenngarn var en alkoholistanstalt)

- Nu får du va rädd om kläderna och inte sälja dom när du får ont om pengar.

- Se-ser du. Jag har lagt av med skiten nu. Jag har också pengar på bankboken. Titta får du se. Jag ska starta min firma igen.

Han visar mej bankboken. Jag tittar hastigt i den och ser att det finns pengar insatta i hans sparbanksbok.

- Bra. Vad är det för firma du ska starta?

- Ja, se-se, det säjer jag inte. Det är topphemligt. Nu måste jag gå. Jag ska med tåget och träffa den kompanjon jag ska starta firman tillsammans med. Hej då.

Några nätter senare har jag vakt på polisstationen. Jag är ensam och läser under vakttjänstgöringen en bok av Olle Hedberg. Fpa Krook har gått hem. Bilpatrullen med förste poliskonstapel (fpk) BK poliskonstapel (pk) HM är ute på stan. Klockan är halv ett. Vi har ingen inlagd i fyllecellen. Stora Torget i Motala och gatorna i innerstan är tömda på folk. Motalaborna sover. Inte konstigt förresten. Det är natten mellan måndag och tisdag jag berättar om. Efter det att filmerna på biograferna är slut vid 21-tiden är Motala en tyst stad på vardagskvällarna.

Telefonen ringer.

- Polisen! svarar jag i växeln.

- Är det polisen i Motala undrar en man på skånska.

- Ja, det är det. Jag är poliskonstapel Knut Karlsson.

- Jag är förste polisassistent Gustafsson och ringer från polisen i Malmö. Vi har en man här som säger att han heter LE och är från Motala. Han säger att polisen i Motala känner honom.

- Fråga honom om han kallas GE.

Jag hör att fpa Gustafsson frågar om han kallas GE.

- Han säger att det finns dumt folk som kallar honom så.

- Vad vill han då? Undrade jag.

- Han vill att vi bekostar en tågbiljett åt honom hem till Motala.

- Jag pratade med honom för några dagar sen. Då var han snyggt klädd och hade pengar på banken. Jag tror han då hade något över tusen kronor på sparbanksboken. Han och hans kompanjon skulle starta en firma tillsammans. Fråga honom varför han inte tar av sina egna pengar till resan hem.

- Han har inga snygga kläder på sej nu. Det kan jag säja med en gång. Han ser inte heller ut som någon direktör. Jag ska fråga honom om pengarna på bankboken.

Efter en sund återkommer fpa Gustafsson till telefonen och säger:

- Han har visat mej bankboken. Den är tom. Allt uttaget. Han har åkt färja fram och tillbaka till Köpenhamn med kamrater några dagar. Det var vid färjehamnen våra kollegor hittade honom stupfull i går eftermiddag. Han har legat i fyllecell tills nu.

- Han bor i Motala. Det är lika bra ni låter honom åka hem men ge honom inte pengar till billjetten. Om ni gör det tar han nog färjan till Köpenhamn igen.

- Lugn konstapeln. Vi vet också hur vi ska bete oss med folk som inte kan leva utan brännvin. Vi har tillräckligt många av hans sort i stan. Vi skickar gärna hem honom till Motala. Tack för samtalet och ha det bra, slutar förste polisassistenten Gustafsson i Malmö.

Jag tänker:

- Det är inte lätt att vara människa. I synnerhet inte om brännvinet styr hjärnan - men alla är vi människor. Även de som är alkoholister. Det håller inte alla människor med om. Gör du det?

Jag återgår till att läsa boken av Olle Hedberg.

Knut K 

torsdag 26 juni

Jernets fångar berättar på teater i smedjan

Kåseri nr 76

Jernets fångar berättar på teater i Smedjan i Österbybruk.

Det är en dag i juni. Solen lyser varm. Vi åker genom Uppland.  Landskapet är Platt. Vi fortsätter färden norrut till orten Stavby. Skogen tar vid. Vägarna blir mindre och kroknar. Vi ser Stavbys 1200-tals kyrka. Den ligger vackert på en liten höjd. När vi ser oss omkring förstår vi att vi kommit från storjordbrukets landskap till småjordbrukets, skogens, bergens och järnets landskap.

Vi är bjudna till Arine och Bo-Lennart som har sitt hus alldeles i skogens bryn. Blommor lyser mot oss från alla håll. Från husets fönster ser jag fåren beta. Arines mor ringer och berättar från en granngård att ett rådjuskid just fötts utanför hennes fönster. Arines mor berättar också att "Kidet" just nu reser sej och tar sina första steg ut i livet. Det tar längre tid för människobarn att resa sej upp och gå. Rådjuret föder sitt Kid på en ort där djur också är en del av vår värld. Här i Stavby möts människor dagligen. De känner varandra och hjälper varandra. I storstäderna möts massor av människor. De känner inte varandra och känner inte för att hjälpa varandra. Undantag finns. Ja visst gör det det. Både på landet och i stan.

På kvällen sitter vi i den renoverade Smedjan i Österbybruk och ser teatern "Jernets fångar". Jag lär mej av teaterns program att järnet förr bereddes här I Smedjan. Järnet kom från Dannemora gruva. Start i mitten av 1400-talet. Dåtidens rikaste finansman Louis De Geer tog under 1600-talet kunnigt folk till Sverige. De kom från Vallonien. Dessa "invandrare" utvecklade gruvor och bergshantering. Folket från Vallonien kallades efter detta "Vallonerna".

Smeder med medhjälpare s k pådragare och gesäller arbetade hårt i Smedjan. Från söndagen till lördagen därpå arbetade lagen tre timmar i Smedjan, vilade och sov i tre timmar i Labbyn, arbetade tre timmar igen och vilade tre. Så höll de på dygnet runt, året runt.

Smederna fick ett Boställe att bo i. Det var en liten täppa där familjerna kunde ha kor och höns i ladugården, potatis och grönsaker i trädgården. Arbetet hemma i Bostället sköttes av kvinnorna som också flera gånger om dagen gick med mat och kaffe till sina män i Smedjan.

Österbybruk betalade lön i s k gratial. Det var ett slags pensionssystem. Förmånerna var mest i natura. Barnen till föräldrar som var anställda på bruket fick gå sex år i skola. Det var en stor ynnest i dåtidens Sverige - att få gå i skola. Vallonbarnen fick på detta sätt möjlighet att söka andra arbeten på bruken eller på andra platser i vårt land. Folk som kunde räkna och skriva var på den tiden en bristvara. Det var bara de rikas barn som kunde läsa och skriva.

En av aktörerna Torsten Randberg skriver i programmet om hammaren i Smedjan:

"och dom stora hamrarna som med sin storlek och kraft hördes över hela bruket. Det var som om hela brukets hjärtslag hördes dag och natt. Det var aldrig störande ljud. Tvärtom. Det skänkte både trygghet och ro. Det hörde bruket till. Liksom vi."

Föreningen Österbybruks Herrgårdsspel är arrangörer för teatern. Det hela startade en gång som en ABF cirkel. Nu berättas dessa historiska minnen tjugonde året i följd.

Och som det berättas. Skådespelarna är från orten. De visar spelglädje och jag känner att de vill berätta för oss i publiken hur det var när kvinnorna bryggde öl medan männen väntade på att ölet äntligen skulle bli färdigt. De visar möten när kvinnorna kommer med mat till sina män. De visar när två smeder dog av kolosförgiftnig när snön täppt till friskluftsintag i labbyn. De berättar om kloka gummor som visar att det finns mycket läkemedel i naturens stora apotek och vad läkemedlen kan användas till. Berättarna berättar om svett och tårar och om glädjestunder. Vi ser soten på aktörerna och förstår svetten som rann på dåtidens smeder i hettan. Vi förstår farligheten i arbetsmomenten och den hårda tidspressen att arbeta tre timmar och vila tre, dygnet runt året runt från söndag till lördag. Aktörerna placerar in oss i en annan tid. Vi lär oss om den tiden - men kan aldrig helt förstå hur det var att vara människa - då.

Mitt i alltihopa glider en stilig nyckelharpaspelare in på scenen. Hon heter Hanna. Hanna skapar toner och skänker dem till aktörerna och till oss i publiken. Hon lockar aktörerna att sjunga sina sånger. Hon lyfter oss från våra platser in i ljuv stämning. Nyckelharpans toner är något extra. Hanna gör så att nyckelharpans toner blir detta extra.

Gruppen som spelar har en tid av repetitioner bakom sej. Repetitioner som svetsat samma gruppen till en enhet. De har skapat mänskliga relationer med varandra som aldrig försvinner. En aktör Gun-Britt Gunnarsson skriver: Tack Katarina (författaren och regissören) och alla "medfångar" för de magiska ögonblick då alla är ett med livet i Smedjan."

Jag gråter inombords när jag tänker på min förra arbetsplats Folkets Hus i Motala. Där berättade vi om Motala. Vi levde tillsammans under utvecklingen av två stora spel; Verkstadsborna och ELBA. Vi lärde, utvecklades och gav motalaborna bra amatörteater. Nu har smutsigt politiskt spel och onödiga motsättningar byggt så höga trösklar i Folkets Hus att teaterfolk inte kan vara där. Hur dumt får allt bli

I Smedjan i Österbybruk ser jag bara glädje och spellust hos aktörerna. Publiken trivs. Jag ansåg förr att det i varje ort borde var lika självklart att en amatörteater verkar som att det finns fotbollslag. Både fotbollslag teater, musik och konst lyfter en ort

Vilken helg vi fick hos Arine och Bo Lennart. Bo-Lennart berättade om planerna att Dannemora gruva ska öppnas igen. Järnet behövs i vår tid. Förr var järnet nästan lika dyrt som guld. Kanske lever de gamla bruken i järnets Uppland upp igen. Österbybruk är mycket vackert. Brukshusen med flyglar och andra hus och parker berättar om järnindustrins storhetstid. Den som var. Kanske kommer den tillbaka nu när det blir lönsamt att bryta malm igen. Men ingen kommer att arbeta under så svåra förhållanden som de vallonska smederna fick göra för länge sedan.

Vi lämnar Arine och Bo-Lennart. Det är en dag i juni. Solen lyser varm. Vi åker genom Uppland. Skogen och de krokiga vägarna lämnar vi bakom oss. Landskapet blir Platt.

När vi ser oss omkring förstår vi att vi kommit från småjordbrukens, skogens, bergens och järnets landskap till storjordbrukets och Uppsala stads landskap. Vi ser domkyrkotornen sträcka sej stolt upp mot skyn. Här föds inga rådjurskid på gatorna. Här hälsar inte folk om de inte känner varandra. Här hjälper inte folk varandra om de inte måste. Alla bor vi i samma land men med olika villkor och levnadsomständigheter.

Det kanske är bra det.

Att vi har möjlighet att leva på olika sätt, menar jag.

Knut K

torsdag 19 juni

Människokärlek har blivit en bristvara

Kåseri nr 75

parkbankJag sitter på en soffa i Kungsträdgården i Stockholm. Försommaren är här. Solen skiner varmt på mej - och alla andra. Folk skyndar förbi mej bort mot Slottet eller åt andra hållet på väg mot NK och Gallerian. Träden i Kungsträdgården är vackert gröna. I rabatterna lyser blommor upp för oss som ser dem. Många människor ser inte det vackra i livet. De dansar runt i sina livsringar för att hinna med saker, som det inte alltid är nödvändigt att hinna med. En äldre man med käpp kommer gående mot mej. När han kommer till "min" soffa säger han:

- Får jag slå mej ner en stund. Jag blir trött av att gå här i stan.

- Var så god. Här finns plats och luft att andas, blommor och grönt att se och människor att fundera över, svarar jag.

- Jag heter Viktor, är östgöte och kommer från Linköpingstrakten. Min fru och jag är här för att hälsa på vår dotter med familj. De skulle gå i affärerna. Det orkar inte jag längre. Ska sanningen fram har jag väl aldrig riktigt tyckt om att gå i affärer.

Jag ler för jag känner igen mej själv i det mannen säger.

- Jag kommer från Småland. Jag föddes i Frödinge en gång för länge sedan. Närmaste stad är Vimmerby men har bott i vackra sommarstaden Motala i 28 år, berättar jag.

- Frödinge ostkaka är ju riksbekant. Det är Vimmerby också. Tack vare Astrid Lindgren och hennes författarskap. I Motala har jag varit. Där har ni ett fint Folkets Hus och Varamobaden. Till Varamon åkte jag ofta och badade med barnen när de var små.

- Folkets Hus är fint men fungerar inte så bra längre på grund av politiska motsättningar, svarar jag.

-Politiken kan va smutsig ibland.

-Ja.

-Jag tycker jag känner igen dej. Skriver du i tidningarna? Säger Viktor

- Ja.

- Det är där jag sett ditt ansikte

Viktor gör en paus. Han ser ner mor Norrmalmstorg. Lägger sin käpp med kroken på bänken. Skjuter upp sin hatt i pannan. Säger:

- Här är ju riktigt fint och stilla trots att vi befinner oss mitt i huvudstaden.

Har du bott här länge?

- Ja.

- Tiden går. Det tänkte jag på när vi åkte hit med tåget i förrgår. Jag skrev ner mina tankar. Vill du höra?

Viktor tar ur fickan upp en liten gul bok. Den liknar de notisböcker som fanns förr. Min far Ludvig skrev in i en sådan bok hur mycket han "gett" för hästarna han köpte och hur mycket han "fick" när han sålde dem. Min far var hästhandlare.

Viktor läser:

"Några år har jag kvar att leva om jag får va fisk och ha hälsan. Jag som trodde mej ung och odödlig har bara några år kvar att leva. Det låter otänkbart men är faktiskt sant

Vad är livet egentligen frågar jag nu på livets höst?

Hur ska jag veta det, svarar jag mej själv och bestämmer mej för att bara fortsätta leva den tid jag har kvar."

Viktor fortsätter efter en stunds tystnad:

- Det finns ingen generation genom alla århundraden som fått uppleva så mycket utveckling och förändringar som min generation.

- Hur menar du?

- I min ungdom fick jag höra när en man för första gången med flygplan flög över Atlanten. Jag tror mannen hette Lindberg och var svensk. Jag har sett på TV när människor gått på månen. Tänk dej telefonens utveckling från telefonstolpar och tråd till dagens SNS. Radion. TVn. Datorn. Bilen. Det som skett borde varit omöjligt men duktiga uppfinnare har gjort allt detta möjligt. Skulle jag gå och tänka på allt som hänt skulle jag inte hinna med att leva.

- Tekniska utvecklingen är enorm. Det håller jag med om. Hur tycker du vi människor utvecklats under tiden allt uppfunnits och vuxit fram?

hjartaViktor tar av sej hatten och lägger den på soffan intill sej. Hans gråa hår blir belyst av solen. Han utstrålar trygghet och mänsklighet. Efter en stund visar han på en familj en bit bort som säkert flyttat till Sverige från något annat land. Viktor säger:

- När jag var barn visste jag inte mer om folk i andra länder än det jag fick lära mej i geografi-, historie- och kristendomsundervisningen i skolan. Nu bor människor från olika länder och kulturer i samma trappuppgångar i vårt land. Det är ondskan och intoleransen som startat krigen, förföljelserna och drivit människor på flykt. Vår solidaritet och våra demokratiideal sätts på prov. Vi har inte haft lika skickliga uppfinnare inom det sociala området som inom tekniken. Kärlek mellan människor har vi talat om men samlevnaden har i många länder i världen och även på mindre platser i vårt land skapat hat. Människokärlek är en bristvara i teknikens värld.

En ung kvinna i sällskap med en äldre dam kommer till vår bänk.

- Jasså, det är här du sitter, säger den äldre damen.

- Ja, vi har haft trevligt. Jag har pratat med en småländsk östgöte i förskingringen, säger Viktor.

Sällskapet lämnar mej. Jag sitter kvar på min bänk i försommarsolens glans.

Knut K

torsdag 12 juni

Från hat till glädje

Kåseri nr 74

Förord.

Detta kåseri är fortsättning på kåseriet "Besök hos bonde och bröder" Läs det kåseriet först. Det ger bakgrunden till nedanstående som heter "Från Hat till glädje". Jag berättar här vidare om Knut och bröderna .

Från hat till glädje

Sjöbergs åkeri i Österstad körde jord till bonden som hade fått sin åker förstörd genom att avloppsledningen grävts genom hans ägor. Knut besöker bonden och hans fru och blir bjuden på kaffe och goda hembakade bullar.

- Kamrer Karlsson kanske tyckte att jag var trilsk förra gången men jag  blir arg på folk som bara "kör över andra människor" och tror att de kan göra hur de vill. Jag vet att vi måste ha avloppsledningen. Hade den tidigare kamreren bara kommit hit och berättat vad de skulle göra hade jag skrivit på direkt. Nu är åkern i ordning. Det tackar jag för, säger bonden när de suttit en stund och pratat i härlig försommarsol.

Knut kör sin Volvo herrgårdsvagn vidare. Han ska till bröderna Erik och Birger som inte ville ha hjälp i vintras. Knut ska skjutsa dem till en försommarfest på Vileborgs ålderdomshem. Först ska han hämta den hemsamarit som åtog sig jobbet hos bröderna. Hon heter Eva och är en glad, spontan ung kvinna. Knut ser att han är en halvtimme för tidigt. Knut kör in i en skog och parkerar i en glänta. Solen skiner genom trädkronorna. Han tar en filt ur bilen och lägger sej på marken och ser upp mot himlen. Sommarmolnen hastar fram högt däruppe. En fluga surrar vid hans vänstra öra. Knut känner att det är sommar.

Hans tankar blir fyra clowner; Oskar, den bestämde, de friska fläktarna Lisa och Simon, och Svarta Damen som med sina gester visar fram bilder ur Knuts liv.

- Du trodde inte att Eva skulle klara av gubbarna när du fick se henne i vintras, säger clownen Lisa.

- Nej. Jag tänkte: Törs jag släppa in en så ung och söt kvinna till två gubbar varav den ene var fylld av hat mot det mesta, svarar Knut.

Svarta Damen gör en gest. Eva och Knut står utanför brödernas dörr och knackar. Birger öppnar. Han har i dag inte bössan på armen. Den hänger på sin spik på väggen bakom honom. Birger bara stirrar på Eva. Han förblir alldeles tyst. Knut går in med Eva i släptåg till Erik som sitter på en stol i huset. Även han stirrar på Eva. Han säger till slut:

- Har du din vackra hustru med dej i dag?

Knut  presenterar Eva som hemsamarit och berättar att hon ska hjälpa dem med huset. Erik ler glatt. Birger vet inte hur han ska bete sej men säger till slut:

- Kan hon arbeta, hon, med de fina händerna?

Svarta Damen tar ner sin arm. Knut och clownerna befinner sig i skogsgläntan igen. Oskar säger:

- Eva gjorde underverk hos bröderna.

- Jag gav henne till en början så mycket arbetstid hon behövde och orkade med, svarar Knut

- När du besökte dem efter en tid hade hon ordnat upp allt i huset. De svarta lakanen var borta. Bröderna kunde sova i vita, rena lakan. Eva tvättade lakanen rena hemma hos sej i sin tvättmaskin, säger Lisa

- Bröderna fick statligt förbättringslån på tio tusen kr som var både ränte- och amorteringsfritt. I kranarna rinner nu vatten. Toalett finns inne. De har också elektrisk värme och dusch - och tvättmaskin, konstaterar Oskar.

- Tvättmaskinen fick de betala själva. Den fick de inte lån till, konstaterar, Lisa,

- Du blev orolig när du fick inspektion från Länsbostadsnämnden, säger Simon.

Svarta Damen gör en ny gest och vi får se en stor TV-skärm i skogen. De sätter ord till bilderna. Knut säger:

- Ser ni på bilden att jag sitter i Hans Lagerströms bil. Han är chef för Länsbostadsnämnden i Östergötlands län. Lagerström hade ringt mej och sagt att han uppmärksammat att Bobergs kommun låg i topp när det gällde sökta förbättringslån. Han ville se hur vi arbetade och besöka ett hem som nyligen sökt lån men ännu inte fått lånet beviljat

- Du valde bröderna Birger och Erik. De hade fått hjälp med att upprätta ritningar till ombyggnaden av en ingenjörsfirma i Motala. Du hade därefter med kommunens tillstyrkan och borgen lämnat in deras ansökan om förbättringslån till Länsbostadsnämnden. Bestämmelserna var sådana att ingen fick påbörja ombyggnationen förrän lånet var beviljat, säger Oskar.

Knut och clownerna ser vidare på bilderna i stor-TVn.

- Nu är ni framme hos bröderna. Du visar den höge chefen var ni kan parkera. Ni går en bit på landsvägen innan ni kommer fram till brödernas lilla hus, säger Lisa

- Och vad får du se? Frågar Simon

- Du håller på att svimma. Från brunnen på gården är ett dike uppgrävt till det röda huset med vita knutar. Du har talat om för bröderna att de inte får börja förrän lånet är beviljat.

- Vad ska du göra?

- Det är för sent att vända.

- Ni går vidare.

- Jag vet inte om den höge chefen ser det jag ser. Jag är tyst om det jag  ser. Vi knackar på och går in, säger Knut .

- Ser ni att Eva klätt upp bröderna. Hon tog en dag dem med till Borensberg och köpte kläder, Eva är med nu också. Hon bjuder på kaffe och hembakade bullar, berättar Lisa.

- Ska ni inte spela dragspel för oss? Undrar du Knut.

- Bröderna visste att du skulle fråga dem det. Eva hade övat med dem. De spelar först varsin vals - och därefter Jularbos "Livet i Finnskogarna" tillsammans. Stämningen är hög i stugan, säger Lisa.

Svarta Damen tar ner sin arm och minnesbilden i skogsgläntan försvinner. Knut ligger fortfarande på filten i gläntan i skogen.

Oskar berättar:

- När den höge chefen Hans Lageström långt senare släpper av dej vid kommunalkontoret i Fornåsa säger han:

- Det var en trevlig dag jag fått uppleva i tjänsten. Jag såg att de grävt upp en bit i trädgården. Ska de ha potatis och blommor där?

- Förmodligen, svarade du, säger Lisa

- Bröderna fick Förbättringslånet beviljat trots att de börjat innan de fått beslutet. Även en byråkrat kan ha överseende och ana liv på andra sidan regler och bestämmelser, konstaterar clownen Oskar

Knut ser på klockan att det är dags att åka vidare. Clownerna lämnar honom för den här gången.

Knut åker och möter Eva. Hon är sommarklädd. De hämtar därefter bröderna och kör till Vileborgs ålderdomshem i Fornåsa. Erik och Birger har inte varit på fest på många år. När alla gått ur bilen vill inte Birger gå med in. Hans mod tar slut. Knut och Eva pockar och lockar. De hör dragspelsmusik från trädgården.

- Jag vill hem, säger Birger.

Eva är det som "klurar ut" anledningen till hans tvekan. Hon ser att den granne Birger hotat till livet i vintras är med på festen. Eva går ifrån gruppen och kommer efter en stund tillbaka med grannen Sven. Birger och Sven ser på varandra med fiendeögon. Sommarvärmen blir iskall. Eva och Knut står handfallna en stund. Eva säger: - Jag är hemsamarit hos er båda. Jag vet att ingen av er vill vara osams med den andre men ni är stolta. Ingen vill ta första steget till försoning. Nu är jag trött på er båda två. Om ni inte tar varandra i hand kommer jag inte att hjälpa någon av er i framtiden.

De två blänger på varandra.

Inget händer förrän Eva tar deras händer och knyter ihop dem till ett handslag. Alla är tysta en stund tills Eva frågar:

- Är ni sams nu?

Inget svar. Hon upprepar:

- Vill ni att jag ska jobba hos er?

- Ja

- Kan ni va sams då. Från och med Nu?

Båda svarar

- Ja.

De släpper varandras händer och vi går tillsammans in till Vileborgs trädgård.

Föreståndarinnan Sonja Söderberg och hennes personal är alla sommarklädda. De, som vill ha kort-kort, har kort-kort. Kläderna har de sytt själva för att de ska vara fina på sommarfesten. I Vileborgs trädgård möter vi pensionärer och hemsamariter från olika delar av Bobergs kommun. Bord är uppdukade bland träd, buskar och blommor. I Boberg finns många dragspelare. De byts om att spela i dag. Utöver Birger och Erik spelar Henning Mattsson från Österstad. Stig Nilsson från Älvan finns med. Han spelar en bit som han gjort musiken till och Knut texten. Den heter Flickorna från Älvan. Underlag för texten fick Knut av några "flickor" från Älvan. Två av dem Eda och Beda är med på festen i dag. De är nu pensionärer med god marginal

Gratislotter delas ut. När en dragning görs vinner Birger första pris. Han får gå fram till prisutdelarna inför alla och hämta en stor fruktkorg. Birgers ansikte uttryckte hat i vintras. Nu lyser det av glädje.

Epilog

Detta är en berättelse om äldreomsorg i en annan tid än den vi lever i nu år 2008. Erkänn att jag, Knut, hade ett spännande och trevligt jobb som kommunalkamrer i Bobergs kommun. Hemsamariterna städade på den tiden många hus rena. De lagade god mat i de gamlas egna kök och gjorde dagarna mindre ensamma för många äldre både i stan och på landsbygden. Jag undrar:

- Hur är det i dag?

Knut K

(Alla namn är fingerade utom mitt och Sonja Söderbergs.)

fredag 6 juni

Besök hos bonde och bröder

Kåseri nr 73

Under min tid i Bobergs kommun hände saker.

1968-1971 tjänstgjorde jag som kommunalassistent och kommunalkamrer i Bobergs kommun. Det var innan kommunsammanläggningen 1971 då Bobergs kommun delades mellan Motala och Mjölby och jag blev socialkamrer i Motala. Många saker hände i Boberg. Jag ska i två delar berätta om några händelser. Kanske kul att och jämföra äldreomsorg Då och Nu.

Jag håller på att skriva ett manus som jag kallat Lifsresan. Ur den resan tar jag denna berättelse. Den är skriven i tredje personen. Jag berättar alltså om Knut, Knuts arbetskamrater, en bonde och två bröder i detta avsnitt. Namnen på bröderna jag berättar om och bonden är fingerade. Nu börjar jag berättelsen:

Besök hos bonde och bröder

Efter kaffet på kommunalkontoret i Fornåsa i Bobergs kommun en vinterförmiddag får Knut telefon från distriktssköterskan Eva. Hon säger

- Du måste åka och hälsa på ett par bröder som har det eländigt. Vi har fortfarande kallt ute. De har dåliga uppvärmningsmöjligheter i sitt hus, sover i ett rum, har inte toalett och vatten inne. Den äldre brodern, Erik, har haft lunginflammation. Han är svag och mager som en sticka. Det är därför jag varit där. De äter inte rätt mat. Den yngre brodern, Birger, dricker öl och när han druckit öl blir han osams med en man som bor ensam en bit från bröderna. Den ensamme mannen hämtar vatten på brödernas tomt. Det har han fått löfte om för länge sedan men nu verkar bröderna inte vilja att han fortsätter med det.

- Det var mycket på en gång.

- De behöver hemsamarit för att leva och äta någorlunda och förbättringslån för att huset skall bli beboeligt. Men de vill inget ha. Jag har frågat dem men du kanske kan få dem på bättre tankar.

- Varför skulle jag få dem på bättre tankar?

- Vad tror du? Du jobbar ju med socialvård. Jag är distriktssköterska.

- Det är väl inte så bara det?

- Jo det är det i dessa sammanhang. Så var det en sak till. Birger anses farlig. Han har ett gevär hängande innanför dörren som han lär ha hotat folk med. Han har aldrig hotat mej men mannen som hämtar vatten har känt sej hotad. Jag besöker honom också ibland. Därför vet jag det.

Knut ser i sin almanacka. Han har fullt på eftermiddagen. Bäst vore att åka direkt. Knut får besök på sitt kontorsrum av Tage Karlsson. Han jobbar som kommunalarbetare med vattenverk och reningsverk som viktigaste uppgifter. Tage är också fastighetsskötare för de hus och bostäder kommunen och Stiftelsen Bobergshus äger. Knut går igenom med Tage dagens uppgifter. Anitha Blad, som har hand om fakturor och ekonomi är med liksom Berit Andersson. Berit skriver protokoll, sköter telefon och övriga kontorsgöromål.

Mycket har hänt på senaste tiden; Kommunalkamreraren Sture Hansson har slutat. Kommunstyrelsen har bestämt att inte utlysa tjänsten på grund av kommunsammanläggningen. En fredagseftermiddag efter ett kommunalnämndsmöte kom nämndens ordförande Carl-Gustaf Pantzar och kommunalfullmäktiges ordförande Hugo Hall in på Knuts rum och sa:

- Sture har slutat. Du får börja som kommunalkamrer på måndag.

Karin Carlsson från Klockrike ska börja på din nuvarande tjänst om någon månad.

På grund av beslutet är Knut under en månad sekreterare och föredragande i alla nämnder (12) inklusive Kommunalfullmäktige. Hans arbetsdag börjar vid åttatiden på morgnarna till sexton på eftermiddagarna. Han åker hem och vilar för att vara tillbaka till nitton då de olika nämndsammanträdena börjar. Minst två kvällsmöten har han varje vecka.  Måndagskvällarna har han öppet för besökare till 19:00. Han går socialutbildning i Linköpings Högskola fredagseftermiddagar och lördagsförmiddagar.

- Du kör för hårt nu, säger Anitha.

- Det kommer inte att hålla. Du jobbar minst tolv timmar om dan, fyller Berit i.

- Du ser lite trött ut ibland, säger Tage.

Berit och Anitha är mycket skickliga i sina jobb. De är trevliga och glada i kamratkretsen. Tage är också en mycket bra arbetskamrat.

Var och en går till sina uppgifter när planeringen är gjord.

Knut tar bilen och åker ut på några ärenden. Han ska besöka en bonde som inte har godkänt Bobergs kommuns servitutsansökan. Kommunen har dragit avloppsledningar över hans åker. Tingsrätten ringde till Knut och ville ha bondens godkännande. Om de inte får det faller kommunens ansökan om tillstånd att få dra ledningarna. Det svåra är att kommunen struntat i bonden och redan dragit ledningarna. Knut ska också besöka bröderna som distriktssköterskan ringt om.

Knut besöker bonden och får en utskällning.

- Jag skriver aldrig på papperen. Kommunen får gräva upp ledningen. Jag sa ifrån att de inte fick gå över min åker. Ändå grävde de genom gärdena på min gård.

Knut lyssnar och säger:

- Jag har efterträtt Hansson och ska ordna upp detta. Jag var inte med om grävningen och förstår att herr Pettersson är ilsk. Jag kan bara vädja om att vi gemensamt ska hitta något sätt att komma överens.

- Komma överens. Kamreren ska få se hur det ser ut på åkern. Det var en bördig åker med bra jord. När de öst igen det de grävt lämnade de sand, grus och sten. Det ser hemskt ut.

De två går ner till åkern och det igengrävda diket där rören lagts ner. Det ser verkligen hemskt ut.

- Så här får det inte se ut. Jag ska ta upp att kommunen får köra på matjord i sån mängd att grödorna växer och att det inte syns ett spår av ledningsgrävningen.

- Om kamreren gör det ska jag tänka på hur jag ska göra. Nu tar vi en kopp kaffe. Jag ska inte straffa kamreren för fel företrädaren gjort. 

När Knut druckit kaffe åker han vidare till brödernas stuga. Han parkerar en bit ifrån. Stugan ligger efter vägen. Men ändå ödsligt. På gräsmattan utanför huset står en vattenpump. Några uthus finns också. Förmodligen är utedasset där.

Knut knackar på. Han hör ljud men inget händer. Han knackar igen, Inget svar. Knackar igen.

- Vi vill inte ha besök. Gå härifrån! Hör Knut från en irriterad röst säga.

- Jag heter Knut Karlsson och är kommunalkamrer. Jag vill er inget illa. Jag kan hälsa från distriktssköterskan Eva. Hon bad mej titta in till er och fråga om ni behöver hjälp.

- Vi behöver ingen hjälp. Vi vill vara i fred.

- Ni kan väl lyssna på mej i alla fall.

Knut hör en betydligt vänligare rösta uppmana att han ska släppas in. Dörren öppnas och framför Knut står en man med yvigt hår och en bössa i händerna. Den är riktad mot Knut.

- Lägg undan bössan, uppmanar Knut.

- Kom in och stäng dörren. Det drar kallt hör Knut en röst säga

Knut går in från den lilla trånga hallen och in i nästa rum. Där ligger den sjuke smale mannen. Det måste vara Erik. Knut går fram och tar i hand och hälsar. Han säger samtidigt sitt namn till mannen i sängen. Denne svarar med sitt namn. Erik.

- Lägg undan bössan uppmanar den liggande brodern och fortsätter:

- Min bror heter Birger. Han är lite burdus men är snäll i själ och hjärta.

Birger hänger upp bössan där Eva sagt att den hänger. Knut berättar först om hemsamarithjälpen som är möjlig att få.

- Vad ska hon, hemsamariten, göra? Frågar Erik.

- Hon hjälper till att städa och hålla rent, laga mat, tvätta. Jag ser att det behövs. Dina lakan är svarta men var väl en gång vita.

Erik skrattar.

- Var ligger Birger om nätterna? Frågar Knut

- Jag ligger på sybordet, svarar Birger.

- Varför sover du inte i rummet bredvid?

- Vi kan bara elda i ett rum. Båda har vi varit sjuka och inte orkat med att hugga så mycket ved att det räcker till två rum, svarar Erik

- Och toaletten har ni ute. Det har varit kallt där i vinter. Skulle ni inte vilja ha toaletten inne i huset i värmen.

- Vi har ingen värme, svarar Birger.

- Nej inte nu men ni kan få. Birger ser inte glad ut. Han säger:

- Vi vill inte ha in någon i vårt hus och inte vill vi bygga om heller.

Knut får se ett dragspel på sybordet.

- Spelar ni dragspel? Frågar han

- Ja vi spelar båda två. När vi orkar. Det är det enda roliga vi har.

- Spela en bit för mej, ber Knut

- Nej, vi kan inte spela, svarar Birger

- Jag orkar inte i dag. Men spela du Birger, den där du spelade på förmiddan idag.

- Erik spelar bättre än mej. Säger Birger.

- Spela du!  Säger Knut, lite bestämdare än han avsett.

Birger spelar ett par låtar. Knut applåderar. Birger lägger undan dragspelet.

Vad kostar en hemsamarit? Undrar Erik

- Hon kostar inte mer än ni klarar det, svarar Knut.

- Jag vill inte ha in någon i huset, säger Birger bestämt och ingen ombyggnad heller. Han ska inte komma och bestämma hur vi ska ha det.

Knut ser att klockan rusat i väg. Han säger:

- Ska vi bestämma att ni tänker på vad jag erbjudit tills jag kommer tillbaka på tisdag.

- Det är ingen idé att han kommer tillbaka, svarar Birger.

- Kom gärna får vi se vad vi vill, svarar Erik.

Knut tar i hand, säger adjö och går ut från den lilla röda stugan som innehåller dragspel, skräddarbord, "svartvita" lakan och en bössa hängande hotfullt på väggen - samt två bröder som behöver hjälp.

(Fortsättning nästa vecka.)

Knut K


 

Det mänskliga förnuftet

Kåseri nr 72

teatersalongen
Jag tänker så här: Jag går in i Motalas vackra Folkets Hus och sätter mej i en röd stol på läktaren i teatersalongen. Framför mej ser jag stora scenen med den konstnärligt smyckade ridån. Salongen är alldeles tyst. Stjärnhimlen i det blå taket glimmar. Mina tankar formas till fyra clowner. En av dem heter Svarta Damen. Hon är tyst men öppnar erfarenhetsdörrarna till olika tankerum. Clownen Simon är initiativrik. Det är också clownen Lisa. Mer återhållsam är clownen Oskar. Oskar säger:

- Här i Folkets Hus levde du ditt liv för länge sedan. Minns du det?

- Jag minns kompositören Göran Friman, regissören Ann-May Söderström, idégivaren Lasse Lundqvist, inger hasselgrenKrister Johansson, Tommy Jerhammar och Inger Hasselgren från konstnärgruppen och var och en av de andra kulturledarna och aktörerna. Publiken som fyllde salongen älskade jag. Och skratten. 

- Minns du mer? Det är clownen Oskar som fortsätter fråga

- Jag minns mina aktiva och trevliga arbetskamrater i Folkets Hus

- Vad sitter du och tänker på just nu?

- Jag tänker på en text jag nyligen läste i en bok om Galileo Galilei:

"Det mänskliga förnuftet har förmåga att känna igen och förstå de objekt som våra sinnen registrerar."

- Vad menar du med det? Undrar Oskar.

- Jag undrar om jag förstod den värld vi levde i under Folkets Hustiden

- Världen är så komplex att ingen kan förstå allt. Varje människa gör sin tolkning av det som händer, svarar Lisa.

Clownen Svarta Damen gör en gest och vår nutidsvärld visas som TV-bilder på en stor skärm på scenen. En bild visar en grupp överviktiga människor i USA. Andra visar svältande barn i Afrika. Bildspelet ger bilder från Burma där militärer hindrar folk från att hjälpa dem som är nödställda efter cyklonkatastrofen. En kamera kryper som en orm ner genom rasmassorna efter jordbävningen i Kina. Långt under stenarna där en skola raserades ligger en flicka i en luftficka. Hon är fortfarande vid liv, men kommer aldrig att hittas levande. Sakta kommer hon att kvävas. På nya bilder ser jag en ung pojke som på motorcykel kör in i en folksamling i en stad i Irak. Kvinnor och barn är på torget för att handla. Den unge pojken har fått löfte av sina ledare att han skall få komma till ett glimrande land om han genom sprängning dödar ett antal kvinnor, barn och sej själv. Innan Svarta Damen tar ner handen och bilderna försvinner ser jag att pojken exploderar. Skrik hörs. När bilderna är borta blir Teatersalongen i Folkets Hus mycket tyst.

- "Det mänskliga förnuftet har förmåga att känna igen och förstå de objekt som våra sinnen registrerar." sa du nyligen Knut. Vad känner ditt mänskliga förnuft igen av dessa objekt ur det verkliga livet? Frågar Lisa.

Svarta Damen gör en ny gest. Bilder rullar på bildskärmen på scenen. Jag ser politiker som sitter vid ett bord. En man säger: "Vi måste minska kostnaderna för de gamla för att kunna sänka skatterna."

lastbilJag ser att mat till gamla lagas i Lidköping och flygs djupfryst hundra mil till Umeå. Annan mat lagas i storkök i Sala och körs två gånger i veckan över 20 mil med långtradare till Motala. En samhällsmedveten man håller tal framför Platensstatyn på torget i Motala. Han säger: "Solidariteten med de gamla i vårt samhälle är borta. Svunnen är den tid när måltiderna inte bara var maträtter på en tallrik utan också innehöll gemenskap, gott hantverk, dofter från köken och mattanter som lade sin själ i grytorna. "

När den medvetne mannen talat färdigt försvinner bilderna.

- Vad säger dessa objekt om mat, närhet och ålderdom? Frågar Simon.

Jag hinner inte svara förrän Svarta Damen visar nya bilder. Ungdomar tänder eld på en skola. När brandkåren kommer är skolan övertänd. En grupp ungdomar slår sönder en nyöppnad polisstation i Göteborg. Jag ser hur unga flickor av sin släkt knuffas ut från balkonger på olika platser i vårt land. Jag ser några unga motalapojkar misshandla en äldre man i tunneln under riksvägsbron där Östermalmsgatan börjar. De stjäl hans plånbok och lämnar honom liggande blodig på asfalten.

Bilderna försvinner igen. Jag säger;

- Ni tar bara fram det hemska fula. Precis som TV och andra stora medier gör. Världen har också vackra händelser, säger jag.

- Vi vet det men objekten är tagna ur verkliga livet. Vi har inte ens skummat på ytan i eländets värld.

- Jag kan berätta om brunnar av skönhet, kärlek, ömhet, säger jag

- Fortsätt med det i dina kåserier men om du vill att världen ska bli bättre, glöm då inte att verka i den riktningen som du vill att världen ska utvecklas. Du och alla som vill ha ett bra samhälle kan inte stänga in er i speciella reservat. Ni måste synas, höras och läsas om och om igen. Ni måste protestera mot det som inte är bra och visa fram det som är bra. I synnerhet gäller det alla föräldrar och ledare som fostrar och vistas i närheten av barn och unga. Det är Lisa som säger detta.

Svarta Damen ännu en gest. Framför mej står alla mina kulturkamrater från Folkets Hustiden på scenen. Jag ler igenkännande och säger:

clown chili_peppers"Till Folkets Hus kom ni vandrande. En del av er bar på instrument. Några kom för att uppleva konst, dans, sång, musik och teater. Jag såg er alla och kände de flesta av er. Huset fylldes av glädje, fick liv och rörelse. Det blev "Ett levande hus med människor och kultur". Runt mig slog livets puls. Från scenerna hörde jag sången och musiken. Mest gladde mej skratten från publiken. När vi möts, skapar och gör något tillsammans når vi livets innersta cirklar. Vad är annars livets mening?

- Hur tänker du i dag? Undrar clownen Oskar.

- Jag gråter inom mej när jag tänker på hur världen skulle kunna vara -men inte är?

- Förstår du bättre de objekt dina sinnen registrerar i dag än du gjorde när du levde här i Folkets Hus.

- Jag hoppades då att vi i framtiden skulle kunna leva tillsammans i fred och samförstånd både i Motala och världen i övrigt. Att det inte blev så har jag noterat.

- Vad tror du Nu? Undrar Lisa

- Jag tror ingenting. Men hoppas att förnuftet ska segra. Med tiden. Politik, kultur och sunt förnuft ser inte ut att passa ihop i vår tid. I synnerhet inte i Motala. 

- Tack clowner för tankesamtalen om det mänskliga förnuftet, säger jag när jag passerar genom Folkets Hus vackra foajé och går ut i vårsolen. 

Knut K

torsdag 22 maj

Tankar Kungsängsliljor och Gullvivor

Kåseri nr 71

dalaro

En av vårens första sommardagar besökte vi ett naturreservat vid Dalarö. Dalarö ligger vid Östersjön sydöst om Stockholm. Dalarö är den plats där August Strindberg i boken Hemsöborna lät hämta drängen Karlsson som fördes till verklighetens Kymmendö och blev patron när han gifte sej med änkan Flod. Strindberg blev för lång tid avskydd av befolkningen på ön för sin berättelse om änkan Flod, drängen Karlsson och andra invånare på ön. Många kände igen sej i romanen.

kungsangsliljaVi lämnar Strindberg och återvänder till naturreservatet. Där växer de ovanliga kungsängsliljorna. Varje vår samlas naturälskare från trakterna för att se de vackra, röda och vita klockorna. Vi ser "kungsängsklockorna" och beundrar dem. I hagen växer inte bara kungsängsliljor. Vitsipporna täcker stora områden. Överallt sticker de ljuva gullvivorna upp sina trumpeter och målar backarna gula. Vissa områden lyser i blått. Där härskar violerna. Mandelblommorna lyser i stora grupper med sin skira vita färg. På den gröna mattan av gräs blandas på en sluttning de röda och vita orkidéerna Adam och Eva med de gula Gullvivorna. Vilken konstnärlig sammansättning av färger.

  Men vi är inte på konstutställning. Vi är på upptäcktsfärd i primula veris_gullvivaverkligheten. Hur många av oss ser den vackra klädsel naturen tar på sig varje vår? Hur många hör koltrastens fantastiskt klara röst under årets vackraste och händelserikaste tid?

Som barn plockade mina kamrater Allan och Göran och jag blåsippor, vitsippor och gullvivor i Skvalta i Frödinge. Ibland låg tjockkornig snö kvar i skuggorna när vi letade efter de första blåsipporna. Jag minns att jag åt av snön. Den var kärv. Liljekonvaljer plockade vi intill Gunnekullagärdet och ängsbollar på Gunnekulla äng. Den vackra kyrkskolans salar prydde vi "skolungar" med blommor kvällen för examensdagarna. I varje fönster fanns vilda blommor. Jag minns att jag kände feststämning och andäktighet de där kvällarna när vi prydde och pyntade skolan. Jag känner samma andäktighet i dag i Dalarös naturreservat.

Fotbollsintresset tog över mina drömmar i min ungdom. Jag har i livet sprungit tusentals mil i skog och mark för att få kondition till "springet" på fotbollsmatcherna. Vad har jag sett när jag sprungit? Stenarna och rötterna på stigarna har jag sett. Varför? Jo. För att inte riskera att trampa snett och vricka fötterna.

dsc02827När jag löptränade på stigarna i Råssnäs var inte risken att trampa snett så stor. Jag kunde inte undgå att på vårarna först se blåsipporna i skogen intill FCO stugorna och sedan vitsipporna som blev till en fantastisk grönvit matta. Jag såg också skönheten när björkarna på vägen mot Vattenverket grönskade. Jag minns Vätterns blå yta när vinden smekte den kärvänligt. Jag vet också att Vättern kunde bli mörk och svart när stormen ven och vräkte vattnet in över land.

När jag nu denna dag vid Dalarö år 2008 sätter mej på en sten och låter mej värmas av solen ser jag allt det vackra naturen skänker mej. Jag får det gratis. Det som behövs av mej är att jag måste öppna mina sinnen, se, höra, känna och upptäcka det som finns. En sval sjöbris från Östersjön svalkar mitt ansikte.

På en sten intill "min" sten sitter ett gammalt par. De sitter tysta.

- Har de inget att säga varandra? Tänker jag.

Jag svarar mej själv:

- När tillhörighet har blivit samhörighet behövs kanske inte några ord.

Vad är ord förresten?

På två andra stenar intill mej sitter en dotter med sin åldrige far. De dricker kaffe och äter smörgåsar. När de ser på varandra lyser deras ögon av kärlek och stolthet

Jag får se både mänsklighetens och naturens skönhet i Dalarös naturreservat denna dag. Kanske är det livet som blinkar mot mej med sina vackraste stjärnor. Jag känner frihet inom mej och tänker:

- Är frihet en rättighet för många eller ett privilegium för några få?

Jag skriver i det block jag har med mej:

"Mitt i den grönskande våren vill jag dö en gång. Lärkan skall dyka mot bördiga åkrar. Näktergalen sjunga i lövskogsdungen. Solen kyssa och vindar smeka mina dödsrosade kinder.

trollslandaNär livslågan blåses ut suger en humla näring ur en maskros. Trollsländan flyger i tallskogsgläntan. Nyckelpigan lämnar någons hand. Någon säger: "Flyg vackra nyckelpiga. Flyg"

Två huggormar ringlar förälskat yra på vårblomslänten.

När jag dör blir ringarna på vatten ett med den blå ytan. Vattenspegeln visar evigheten. Och jag skall förstå."

Våra goda grannar och vänner Gun-Britt och Bengt, som vi är tillsammans med denna vackra dag, går ner mot sjön. De skall bjuda på vickning intill Östersjöns skvalpande salta vatten och skrikande sjöfåglar. Vi ska sitta på vattenslipade stenar och låta den goda maten och kaffet göra vår dag ännu trevligare. Båtar med segel och båtar med motor kommer att passera på farvattnet framför våra ögon.

- Mitt i den grönskande våren vill jag dö en gång, skrev jag i min bok. Jag hoppas få uppleva många sköna vårdagar innan min dödsdag kommer. Att den kommer är nästan det enda jag riktigt vet i den värld jag lever i. En humla surrar förbi mina öron när jag tar första tuggan av den goda smörgås våra grannar bjuder på.

Knut K

fredag 16 maj

Sigge Svensk försover sig

Kåseri nr 70

Ett kapitel ur Elba

Solen lyser. Himlen är klarblå. De stora hyreshusen -ägda av Bostadsstiftelsen Platon - ligger i fyrkanter med 70 familjer boende i varje fyrkant. Bilar startar från parkeringarna och rullar i väg. De äldre förarna är pigga. De yngre har ännu sömnen i ögonvrån. Alla som åker har sina mål. De ska till arbetet.

Arbetet är en del av tryggheten. För många en slitsam trygghet. För andra utslitande trygghet. Många, många trivs på sina jobb. Att ha ett jobb ger identifikation. Den som har jobb är någon i samhället.

Hos familjen Svensk är persiennerna fördragna. Solen hittar inte in med sina strålar. Sigge Svensk skall börja sitt arbete 06:55. Klockan är nu 06:45. Har familjen försovit sig?

Klockan ringer. Anna svensk tittar på den lite förstrött. Tittar igen. Säger för sig själv:

- Men vad i...  Klockan är en kvart i sju. Vi har försovit oss.

Anna ruskar sin man Sigge och ropar:

- Vakna Sigge Klockan är en kvart i sju.

- Vad säger du. Har du inte ställt klockan rätt?

- Det vet jag inte men du måste upp fort.

Båda flyger ur sängarna. Anna tar på sin morgonrock och går till köket. Anna är vad som kallas hemmafru. Sigge jobbar på företaget ELBA. Sigge går i kalsingarna ut på toaletten. Han ropa ut till köket:

- Kan du inte klockan. Nu kommer jag försent till jobbet.

- Det är väl inte så farligt. Du brukar ju jämnt va före den tid du ska börja.

Sigge tvättar sig och borstar tänderna. Anna kokar kaffe, plockar fram filmjölk och flingor.

Anna går sedan och väcker dottern Lotta som går sista året i grundskolan. Anna säger:

- Lotta, vakna frukosten är färdig. Lotta vakna nu.

- Vad är klockan? undrar Lotta.

- Fem i sju.

Anna ropar också på sonen Lars.

- Lars vaka nu och kom upp och ät frukost. Lars vakna nu är du snäll. Du ska till arbetsförmedlingen i dag på morgonen. Det kommer du väl ihåg.

- Klockan är väl bara sex. Pappa har ju inte gått till jobbet än.

- Nej den är snart sju. Kom upp nu så får vi äta tillsammans.

Anna går ut i köket igen. Sigge kommer ut från toaletten, tar på kläderna och sätter sig vid bordet.

- Ska jag hälla upp kaffet så det får kallna lite.

- Det är klart. Jag kan inte sitta och äta och dricka kaffe hela förmiddan.

Lotta kommer ut lite sömning. Hon är klädd i nattlinne. Hon får se fadern och säger:

- Va, är inte du på jobbet. Är du sjuk?

- Jag är inte på jobbet. Jag är inte sjuk. Det är din mor som inte kan klockan än.

- Klockan ringde inte förrän en kvart i sju, säger Anna.

- Varför har du inte tagit fram mina flingor. Jag tycker inte om de där.

Anna reser sig och går och hämtar Lottas flingor.

- Hon kan hämta flingorna själv. Du skämmer bort henne, säger Sigge.

- Går du och hämtar din mat då? Frågar Lotta.

- Det är väl skillnad. Jag jobbar ju på ELBA. Mamma är hemma för att sköta hushållet.

- Är det någon som är bortskämd är det du, konstaterar Lotta.

Lars kommer släntrande in i köket klädd i sin pyjamas. Han får se fadern.

- Va, är inte du på jobbet? Är du sjuk?

- Jag är inte på jobbet och jag är inte sjuk men mor din kan inte klockan. Därför har vi försovit oss! nästan ryter Sigge till Lars.

- Men du brukar ju va så tidigt på jobbet. Det säger du i alla fall.

- Ja, men i dag är jag inte det. Som du ser. Det var ett himla tjat om mig. Är du på jobb över huvud taget om dagarna?

- Nej, jag har inget jobb men du kanske kan skaffa mig ett.

- När jag var ung fick jag ligga i för att få ett jobb. Det kan du också göra.

- Tror du inte jag vill ha jobb? Det finns inga att få hur jag än försöker.

De två männen liknar ett par tuppar där de sitter och blänger på varandra. Lars säger:

- Men morsan var är mina flingor? Jag gillar inte de där som finns på bordet.

Anna reser sig för att hämta Lars flingor.

- Han kan väl hämta sina flingor själv. Han har gott om tid, säger Sigge

irriterat

- Det var ett himla tjat. Ska han hålla på så där går jag och lägger mig igen.

- Ja lägg dig du. Där hittar du inga jobb. Inte i sängen och inte i alla dina böcker du läser jämt. Inte heller får du jobb på att du sitter om nätterna och skriver dikter eller vad det är du gör, svarar Sigge.

Lars reser sig ilsket och går från bordet och in i sitt rum. Han slår igen dörren med en smäll.

Lotta blänger på fadern. Anna reser sig och börjar greja vid diskbänken.

Sigge sörplar i sig kaffet. Reser sig tyst, tar på kavajen, får matsäcken av Anna och säger:

- Det var förskäckligt vad ni är ilskna i dag.

- Jag undrar vem som är mest ilsk. Jag hoppas att klockan inte ringer för sent någon mera morgon, säger Lotta.

Sigge tvekar en stund. Tittar på klockan säger:

- Hej då.

Anna säger hej och förmanar:

- Kör nu inte för fort till jobbet så du krockar.

Lotta äter sina flingor och läser samtidigt i mitt Livs Novell.

Anna ropar på Lars:

- Kom nu Lars. Han har gått.

Lars kommer tillbaka till köket men är fortfarande lite sur. Han säger:

- Tänk att han ska tjata på mig att jag inget jobb har varje gång han blir sur.

- Bry dig inte om honom. Du vet att han tycker om dig. Han tycker om er båda. Han är bara orolig, mildrar Anna.

- Tror han inte att jag är orolig då? Jag håller på att lösas upp i atomer. Jag känner mig som en dimfigur.

- Du läser för mycket politiska böcker, säger Lotta.

- Det borde du också göra istället för det där dravlet du har där.

- Det är inget dravel. Det är bra noveller.

- Halledudanne mej då. De får väl varann i slutändan. Alla problem suddas ut i en kyss - eller att de ligger med varandra, retas Lars.

- Börja inte ni också nu. Och Lotta du måste snart gå till skolan så du inte också kommer för sent. Det räcker med en i dag. Du har bara några dar kvar i nian, säger modern Anna.

- Å du kom in på gymnasiet. Det var bra så slipper du mitt elände.

- Tror du inte att det finns problem i skolan då? Frågar Lotta.

- Dina problem är väl hur du ska charma killarna i klassen.

- Du ska väl inget säga. Hur har du det med Maria? Vad gjorde ni hela gårdagsnatten. Höll varann i hand kanske? Svarar Lotta. Lotta reser sig från bordet och springer mot sitt rum medan hon ropar:

- Tack för maten mamma.

Lars och Lotta retas med varandra men alltid i en kamratlig ton. Lars äter vidare.

- Jag har jobb. Jag är hemmafru men ingen tror att jag har något att göra. Jag har en sång om det. Vill du höra? Frågar Anna. Lars nickar.

Anna sjunger:

Jag är hemmafru som plockar och städar

Och lagar och lappar

Och gnor

Att jag har något att göra

Är det ingen som tror

På morron ska alla upp

Väckas och matas i grupp

Filmjölken här och kaffet där

Och flingor av olika slag

När sedan alla har gått

Då är jag en hemmafru

Som plockar och städar

Och lagar och lappar och gnor

Att jag har något att göra

Är det ingen som tror

Nån kväll när ljuset är släckt

Då kanske en känsla blir väckt

Då blir han så het

Av händernas smek

Då älskar vi skönt med varann.

När han sedan har somnat min vän

Då blir jag hemmafru .... Igen

Som plockar och städar

Och lagar och lappar

Och gnor

Att det är skönt att älska

är det många som tror.

Jag är hemmafru som plockar och städar

Och lagar och lappar

Och gnor

Att jag har något att göra

Är det ingen som tror

I den här scenen spelades 

Sigge Svensk av Stig Kalmelid

Anna Svensk av Lola Widing

Lotta Svenska av Kim Rydheden

Lars Svensk av Nicklas Rudberg

Regissör Ann-May Söderström

Projektledare Kerstin Lundberg

Musiken till sången som sjöngs av Lola Widing när ELBA uppfördes har komponerats av Göran Friman

Manuset skrivet av Knut K

fredag 9 maj

Jorden gryr i en ny morgon

Kåseri nr 69

ABF:s teaterverkstads uppsättning och berättelse Verkstadsborna blev en stor teaterhändelse i Motala. Många människor som aldrig varit på teater såg den föreställningen. Jag ska återkomma om detta i andra kåserier. Nu ska jag berätta om ELBA som blev en modern berättelse från nutiden som då var 1981. Den handlade till en del om Luxors svindlande affärer och andra företags omflyttningar i världen för att minska tillverkningskostnader och tjäna mera pengar. Jag bestämde mej för att skriva ett grundmanus som vi sedan tillsammans med regissörer och skådespelare skulle göra till en teater på Folkets Hus scen. Fakta om Luxor fick jag av Tina Ohlsson, Gustav Knutsson och Roger Markström som hämtade information från en studiecirkel de var med i på Luxor. När vi jobbar ihop länge i en stor grupp utvecklas deltagarna både som kulturella och sociala individer. Jag skall återkomma till det. Jag fick nyligen av Åke Lindberg grundmanuset till ELBA i original. Tack Åke. Jag vill i detta kåseri citera första kapitlet som angav en del av tonen för mej, när jag skrev, men som senare inte togs med i den färdiga föreställningen. Den är mer skriven för film än teater. Här kommer inledningen:

Svensk försommar. Blommor i mångfald på ängarna. Ett ungt par vandrar i sommarnattens sista minuter genom det daggvåta gräset. Den skymning som råder skall strax skingras av morgonens första strålar. Himlen är molnfri. Ingenting kommer att skymma solens uppgång denna morgon De två går tätt ihop med armarna slingrade om varandras midjor. Försommarblommorna sover ännu. Björkarnas stolta uppsyn med vita stammar och viskande löv ger det unga paret glädje i sinnena. Enbuskarna står i stram givakt.

Några kor i hagen kommer lunkande för att se vem som är på vandring så tidigt på morgonen eller sent på natten. Morgonen har ännu inte börjat. Natten är nästan slut.

Ungdomarna går uppför en kulle där stenar högfärdigt sticker upp ur grönskan. När Lars (Niclas Rudberg) och Maria (Mia Ohlsson) - de heter så - kommer upp på krönet ser de sjön Stråken. Den ligger helt stilla. Över ytan svävar en gråvit dimma. Lars har tagit en filt med sig från bilen. Han lägger ut den i det daggvåta gräset. Maria sätter sig först. Lars tittar ut över vattnet. Han ser de första solstrålarna och förnimmer väntan och förväntan men också oro som gnager inom honom

Lars sätter sig intill Maria och frågar: - Fryser du? - Nej svarar Maria - Jag tycker det är skönt här och lugnt. Alla problem försvagas, ja nästan suddas ut. Ser du solens första strålar över skogens toppar? - Vi som bor i hyreshus har glömt att det finns något bortom asfaltgården och gatlyktorna, svarar Maria. - Ändå finns allt det vackra så nära. I varje fall för oss som bor i mindre orter. -Min mor är skild som du vet. Nu har hon en ny karl. Jag tycker han är hopplös, berättar Maria - Varför tycker du det? - Han ser allt på TV och när de har fest ska det alltid finnas sprit på bordet. Min far drack när jag var liten. Jag avskyr sprit och skrik och våld. Karlarna blir larviga när de dricker. - Jag tycker tjejer och käringar blir ännu larvigare när de är onyktra. - Karlar larvar sig De tafsar på en och säger: "Vilken fin stjärt du har." Precis som tjejer bara är stjärtar och sex. - Du har en fin stjärt, säger Lars. - Akta dig så du inte åker i vattnet med stjärten före. - Du kan ju försöka. Marias överfaller Lars till en kärleksfull strid. När striden är över ser Maria ut över den nu solbelysta sjön. Lars minns och läser en dikt och sång han skrivit:

Du Maria Ser du björkarnas stolta stammar I den gröna hagen Och Midsommarblommorna som ännu sover nattens sömn Ser du att Daggen friskar upp gräsets klorofyll Vattnet i Stråken ligger blankt och speglar trädens kronor vid stranden.

Du Maria Jag känner lugnet och morgonens fuktiga kyla Tystnaden fylls av fåglarnas morgonsång Jag ser solens röda strålar sträckas ut i rymden Pulsen känner jag i mina ådror Jag lever

Tillsammans sjunger de: Jorden är vår . Vi ska leva på den. Jorden är vår. Den föder oss än Jorden skall leva även i morgon min vän

Nästa morgon och i morgonens morgon skall liv finnas Människor leva och dö. Leva och dö på den jord som är vår - i dag Jorden är vår. Vi ska akta den väl

Efter en studs tystnad säger Lars: - Vi sjöng fint om att akta jorden. Vi borde akta människor också. - Vad tänker du på nu? - Jag är tjugo år. Jag behövs inte. - Du behövs visst. - Jag är arbetslös och skulle ge mycket för att få ett jobb men det går inte. I varje fall inte i den här stan. - Du kan läsa böcker och skriva och så har du haft beredskapsarbete en tid. - Jag kan väl inte läsa böcker hela livet. Beredskapsarbetena ska dras in. Staten ska spara och då gör de det på dem som har minst att leva av. - Du har arbetslöshetsunderstöd. - Jag vill inte ha understöd hela livet. Jag vill ha ett jobb. Lars höjer rösten när han säger detta. Han fortsätter: - Vet du hur det känns att vakna på morgnarna och höra; "Lars du kan väl göra det. Du har ändå inget att göra." Jag är inte människa. Jag är en dimfigur utan mänsklig kontur.

Han nästan skriker fram den sista meningen. Det är inte Maria han skriker åt. Han skriker mot samhället och företagarvärlden som inte ger honom arbete. Maria ser nu att solen färgat hela österhimlen röd. Fåglarnas sånger och kvitter fyller hagen med ljud. Hon reser sig och drar upp Lars. Maria säger: - Du är den dimfigur jag tycker om. Jag fryser. Vi går hem Lars tar upp filten och lägger över bådas axlar.

Lars och Maria vandrar hemåt genom blomsterhagen i morgonsol och fågelsång. Sjön Stråken ligger blank och speglar morgonhimlen. Korna i hagen tittar långt efter Lars och Maria när de går mot den bil de parkerat på vägkanten en bit bort från morgonsolplatsen. * Där är inledningen av grundmanuset slut. Lars är son till Sigge Svensk (Stig Kalmelid) som i föreställningen ELBA kommer att få lära sig att ett tryggt jobb inte alltid är tryggt. Att fackföreningarna saknar makt när företagsledningarna flyttar om sina företag i världen. Hur tänkte Elvi Skoog (Eva Granlund) i ELBA när oron om jobb spreds på företaget? Hon är ensamstående mor med en dotter. Elvi sjunger i föreställningen: "Om maskinen stannar en dag Vem kastas ut? Kanske jag. Då monterar jag ej. Hur klarar jag mej Jag får understöd. Men jag skriker i nöd Så direktören kan höra: Vårt företag får du inte förstöra!"

Många företag har flyttat ut från vårt land sedan dess, Många arbetande människor har blivit arbetslösa. Nya företag har kommit till och arbetslösa har fått arbete igen. Den fackliga rörelsen har inte blivit starkare med åren. Krafter finns som vill eliminera fackets inflytande. Många medlemmar går ur de fackliga organisationerna. När jag nu läser ELBA:s manus igen kan jag inte låta bli att tänka att vi förutsåg vad som senare hände i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Kapitalet gavs vingar och det flög vida omkring i världen. Och gör så fortfarande. Karin (Kerstin Lundberg) som ledde studiecirkeln som avslöjade direktörens bluffar sjöng i föreställningen: Kapitalet har lätta vingar Flyger från bank till bank Det sig som svalan svingar banken blir sällan pank.

VD; n på ELBA heter Tallskogen. Åke Lindberg gjorde den rollen. Han sjöng med sin starka stämma i bolagsstyrelsen:" I styrelsen får ingen sticka upp där härskar jag med stolthet som en tupp det jag äger är ju mitt Den som inget äger han får gå hem till sitt.

Jag är VD i vårt stolta företag Vad det gäller är Att hålla stenhårt tag Stenhårt tag. Stenhårt tag Ty VD DET ÄR JU JAG.

- Jag är inte människa. Jag är en dimfigur utan mänsklig kontur, säger Lars i det inledande kapitel jag citerat. Lars säger också: - Politikerna ska spara och då gör de det på dem som har minst att leva av. Känns sparidéerna igen från vår tid år 2008.

Musiken till sångerna i ELBA gjordes av kompositören Göran Friman. Regissör var Ann-May Söderström. Projektledare Kerstin Lundberg. Undertecknad skrev grundmanuset. Med hälsning Knut K

lördag 3 maj

....sponsrad av Chiquita

Kåseri nr 68

Efter en kväll i Motala med fotboll- reklam- och nyhets-tv kom tankar som blev till ord som blev till detta kåseri:

"Målvakten sparkar ut bollen. Domaren dömer. USA sparkar Irak på benen. Domaren dömer inte. Det gör USA. På ena sidan av planen dör folk av fetma. På den andra av svält. De fattiga betalar tillbaka de rikas pengar med ränta. Därför är de rika, rika och de fattiga, fattiga.

Domaren blåser till spel igen. Mittfältsspelarna passar bollen till varandra. Toppforwards markeras av stora backar. När passningen kommer lurar de två "toppforwards" de stora backarna och skjuter mot mål. Domaren dömer. Blåser i sin pipa. Bollen stannar i luften. Bollen går ur spelet. Luften går ur bollen. Luften stannar i luften.

Spelarna går hem. De ser Coca Cola som reklamidé med mycket, mycket korta avbrott för ishockey i TV 3. Jag stänger av TVn. Går och lägger mej. Går ur dagen in i natten. Jag drömmer om fotboll: Matchen tar slut. Domaren kan inte blåsa. Domaren har blivit en långsmal fan. Ja: Han är en banan. Domaren den svarta och vita är sponsrad av Chiquita. Jag kan inte sova utan reklam. Jag stiger ur sängen. Stänger på TV 2. Jag vill inte va banal men måste få se ett program i en reklamfri kanal.

TV 2 är krytt. Den vackra nyhetsuppläsarinnan ger mej senaste nytt: Åttiofyra döda av bomb i Irak. USA har fått eld i sin bak. Fred och frihet spådde Bush. Han startade krig utan slut. Jag stänger av TV2 och går ut.

Jag går i Råssnäs. På Vätterns stränder. Månen lyser. Sover gör alla svanar och änder. Stjärnor blinkar och tindrar. Det vackra jag ser, ger mej ljusa minnen - och sinnen. Jag blir glad och går lättad min månskenspromenad.

Jag tänker: Livet på vår planet jorden kan vara som en fotbollsmatch. Eller som många fotbollsmatcher på olika planer och mötesplatser. Domare finns och aktörer i olika valörer. Två stora minnen bär jag med mej ur fotbollens värld; När jag på min 15: de födelsedag fick springa in på Frödinges gamla fotbollsplan och debutera i A-laget. På mitt bröst hade jag Frödinge-Brantestad SKs klubbmärke. FBSK stod det. På ryggen på den blå tröjan hade jag nummer 8. Den fjärde augusti på min 24:de födelsedag, debuterade jag i allsvenskan för Motala Allmänna Idrottsförening. MAIF stod det på klubbmärket på bröstet på den vita tröjan. På ryggen hade jag nr 13. Det var lyckotal för mej den dagen. Jag har också i mitt liv spelat i och tränat IFK Motala och Vadstena GIF. Jag har varit stolt över att få representera mina olika lag. Klubbmärkena var symboler för kamratanda, klubbkänsla och kamp. Är det så i dag? Elitfotbollsspelarens tröja är fylld av reklam. Spelaren medverkar till att dra in pengar till sin klubb - och egen lön. Vet spelarna vilken klubb de representerar? Det gör de förstås. Många får bra betalt för att de spelar i de olika lagen. De måste veta vem de får lön av. Men känner de något för klubbarna de spelar i och orterna de bor på?

Att se sport på TV i reklamkanalerna innebär att bli tvångsmatad med reklam om Coca Cola, hamburgerkedjor, öl, skor, kläder, resmål, sängar, bilar, mobiltelefoner och hundratals andra saker och ting. Många tycker kanske om att se ett gäng kända ledare dricka öl medan spelet gör uppehåll i VM-matcherna i hockey i TV 3. Jag gör det inte. Spänningen mattas ut till trist väntan på att spelet ska komma i gång igen. Kändisarna som gör reklam gör inte reklam för att visa sin konstnärlighet. Inte för att de gillar det de gör reklam för. De gör det de gör för att få bra betalt. Jag vill skaffa mej det jag vill ha för att det är bra. Inte för att en kändis säger i TV 3 att det är bra. Information är en annan sak. Om en ärlig människa i Karlsby, Godegård, Fornåsa, Klockrike, Tjällmo eller Borensberg råder mej något då tror jag på det rådet och skulle köpa det som förelås, om jag behöver det jag får rådet att köpa och har råd att köpa det jag råds till. Förstås.

Jag trivs på min promenad. Månen lyser på Fjuk. Stjärnorna tindrar över Pariserviken. Domaren har gått och lagt sej. Han blåser inte i sin pipa i natt. Barndomens högsta domare, som prästerna skrämde mej för när jag var barn, låter sej nog inte köpas av Chiquita. Många tror att han inte finns. Vad tror Du? Har några människor sprängts i Pakistan, Irak och Afghanistan, medan jag varit ute på månskenpromenad. Det får vi höra i TV-nyheterna. En annan dag. Nu går jag hem och lägger mej och hoppas få sova. Utan reklam. Med hälsning Knut K

fredag 25 april

Brev två till vännerna Eva och Lennart i...

Kåseri nr 67

Brev två till vännerna Eva och Lennart i framtidens land

Kära vänner Eva och Lennart där långt framme i tiden. Jag vill berätta lite om oss i Sverige år 2008. Min vän Anne åkte just till en kurs som hon leder för kvinnor från andra länder. Kvinnorna har kommit till Sverige från Pakistan, Afghanistan, Iran, Turkiet, Syrien, Libanon, och Sri Lanka. Alla kände inte varandra när kursen startade. Några är muslimer. Andra kristna. Några har aldrig gått i skola. Dessa som inte gått i skola kan inte skriva och inte läsa men några av dem kan tala tre språk. Mycket av det sociala som är naturligt för oss urinnevånare måste de lära sej. De har mycket att få. Anne har mycket erfarenhet att ge.
I början av April månad 2008 pressades vårblommorna utanför vårt hus mot marken av den vita blöta snön som föll. De spensliga men vackra krokusarna hade det svårt. Men många av dem har stolta rest sig upp igen. De lyser nu i vårt "lilla blomland". Jag fick också skotta fågelhuset innan jag serverade maten åt "mina" småfåglar. Huset var fullt av snö. Nu är det fullt av fåglar.
Jag läste i SVD att tankar inte alltid är av godo. En professor i psykologi från Uppsala har sagt detta. Tankar är bra att ha när vi ska planera och tänka ut någonting men om vi får psykiska problem är det inte bra att gå och älta och grubbla på problemen i tankevärlden Grubblandet gör att vi sjunker djupare in i det svåra. - Det är bättre att gå vidare i livet, säger professorn. Att ha problem efter anhörigas bortgång eller andra livssvårigheter är inte sjukligt. Det är naturliga mänskliga reaktioner som går över efter en tid. Vi ska inte förvärra det svåra genom att tänka och grubbla ner det ännu djupare. Vi ska hitta nya kopplingar mellan hjärncellerna som gör att vi kan tänka nya tankar. Det låter lätt, Eva och Lennart, men är säkert inte lätt. Det är svårt. Men Det går. Det vet jag av egen erfarenhet.
Det är ganska fantastiskt det där att vi kan tänka men jag håller med om att tankar ibland kan hindra oss från spontana känslouttryck och gärningar. Jag upplever mig ha en stark intuition som gör att jag i många sammanhang handlar snabbt och spontant. Börjar jag tänka för mycket kanske jag handlar för sent. "Eftertänksamhetens kranka blekhet", talade William Shakespeare om. Det är bra "att tänka efter före" men livet får inte vara så att vi bara går och grubblar. Vi måste leva i nuet också. Inte bara handla "dagen efter". För mig är tankevärlden som ett hav, fyllt av mina erfarenheter, känslouttryck och sunt förnuft. När jag "tänker till" hämtar jag (förhoppningsvis) förståndiga svar ur tankehavet. Intuitionen är min härligt porlande fjällbäck som hela tiden fyller på med friska idéer och känslouttryck. Jag måste fånga bäckens vatten när det flyter. Om jag inte gör det har det ögonblickets vatten runnit förbi och chansen till snabba upplevelser är borta. Jag kanske missar något trevligt, spännande eller vackert som inte finns att hämta i mitt tankehav.

Intuitionen, känslorna och tankarna är mina psykiska energigivare och ledare. Jag behöver dem allihopa. Om tankarna ibland låter fjällbäckens vatten rinna förbi och göra mina handlingar genomtänkta istället för spontana - så får jag väl förlåta dem det. Mina känslor påverkar både fjällbäckens porlande vatten och tankehavets erfarenheter och förstånd.

Det finns politiker som helt stänger ute sina känslor från livets irrgångar. De blir som snögubbar byggda av ökensand. Torra och förutsägbara.
Det sunda förnuftet finns i tankehavet. Det behöver tid på sej för att påverka mina handlingar. Det sunda förnuftet hinner inte med fjällbäckens snabbt rinnande vatten. Fjällbäckens porlande intuitionsvatten är målat i känslornas färger. Vattnet sprakar och lyser. I vår tid år 2008 är många människor mer intresserade av att måla, och silikonförändra sina yttre kroppsliga delar än att utveckla den fantastiska gåva vi fått att bygga vägar mellan cellerna i hjärnornas svindlande värld.
Eva och Lennart. Det var tankar om att tankar behövs och inte behövs och att tankevägar ibland behöver förnyas. En del av det jag skrivit har jag tagit ur fjällbäckens porlande vatten. Annat är hämtat ur tanke- och minneshavet. Det är inte svårt att se vilket som är vilket.

Hur har ni det med intuitionen och tänkandet i framtidens land Eva och Lennart? Har ni hittat ett system som gör att ni kan föra tankar från hjärna till hjärna utan ledningar och elektromagnetiska förstärkningsmetoder? Jag tror att detta kommer att bli möjligt - men inte i min tid. Med hälsningar och kramar från oss - till er - i framtidens land.

Knut K

.


 

torsdag 17 april

Med Åke Lindberg och Vilhelm Moberg i Horn

Kåseri nr 66

En av mina absoluta favoritförfattare är Vilhelm Moberg. De två böcker jag tycker mest om i hans stora författeri är "Din stund på jorden" och "Soldat med brutet gevär". Vilhelm Moberg föddes den 20 augusti 1898 i ett litet soldattorp i Moshultamåla, Algutsboda socken i Småland. Han gick sex år i en halvtidsläsande skola och hjälpte från 1907 fadern med lantbruket på den gård dit familjen flyttade. Arbete på en torvmosse, i skogen och som inbärare på glasbruk var andra erfarenheter av kroppsarbete. Den magraskolgången bättrades på med studier på Grimslövs folkhögskola och på Praktiska skolan i Katrineholm. I april 1919 anställdes Moberg som volontär på Vadstena Läns Tidning. Efter kortare anställningar på olika tidningar flyttade han år 1922 till Alvesta, där han fick tjänst som lokalredaktör vid Nya Växjöbladet. Han gifte sig och bildade familj. I Alvesta skrev Moberg lustspelet Kassabrist(1926), som blev hans första litterära framgång och gav honom råd att skriva Raskens (1927), som också blev film 1973 och visades i TV. Där liksom i merparten av hans många romaner och skådespel är handlingen förlagd till författarens hembygd. Som författare på heltid flyttade Moberg 1929 med familjen till Stockholm men fortsatte livet ut sin journalistiska granskning av samhället och blev känd som en stor rättsrötekämpe. Som dramatiker framträdde Moberg med bl.a. folkkomedier som Marknadsafton (1930), Bönder emellan (1933), och Änkeman Jarl (1940). Marknadsafton och Änkeman Jarl är hans mest spelade pjäser.

Under mitt jobb med att turnélägga "Folkteatern i Sveriges" föreställning "Hjalmar och Anna" med Kent Andersson som författare och huvudrollsinnehavare besökte vi med teatern Emmaboda. Jag fick då eskort till Vilhelm Mobergs barndoms hemtrakter. Jag var i hans skola och på den plats där han jobbade i glasbruket. När jag besökte byn där han levt som barn och ung kände jag igen den från de böcker jag läst. Jag har läst de flesta av dem han skrivit och har nästan alla i min bokhylla i dag.

Jag har en god van och före detta arbetskamrat i Motala. Han heter Åke Lindberg. Åke har gjort och gör mycket för kulturens utveckling i Motala. Han är ordförande i Motala Teaterförening och också i Teaterverkstan. lordagskvall080406 093Åke har medverkat i många Mobergsföreställningar genom åren. Han har också spelat Baltzar von Platen i det historiska spelet Grefven och Gräfvarne i Motala. Åke var nyligen med sina kamrater i Moberg-teatergruppen och spelade Mobergs "Lördagskväll" i Horn. Eftersom Horn är en plats där jag haft mycket trevligt både på fotbollsplan och dansbanan skrev jag E-post och frågade Åke hur hans och hans kamrater haft det i Horn. Åke svarade med E-post: "Hornbesöket, var trevligt. Vi togs emot av styrelseledamoten Sture Johansson, som var behjälplig med det mesta vi frågade efter vid ankomsten till Logelokalen, som också är ortens biograf. Jag frågade hur det går med bion. Jag fick veta att den inte går så bra. Risk för nedläggning i framtiden. Vi bjöds på kaffe och kaka efter att vi satt upp kulisserna. Vi fick smörgås och kakor efter föreställningen. Då i sällskap av styrelsefolk från Horn-Hycklinge Föreläsningsförening, som var arrangörer. Ordföranden Rune Wirenmark hälsade oss välkomna inför publiken och berättade vem som spelade de olika rollerna i föreställningen. Efteråt hördes många positiva omdömen. Det enda negativa var en äldre dam som tyckte att det kunde varit längre. För att göra framträdandet lite längre börjar vi med att hemmansägarhustrun Edla, kommer in och pratar, berättar lite historier och sjunger allsång med publiken. Inne på scenen ropar hon också in dottern Lotten och pigan Sigrid. De håller på att göra sig i ordning för att gå på lördagsdansen. Denna inledning tar c:a 15 min. Hela kvällen blir då en timme. Detta besök var det tredje i ordningen i Horn: Marknadsafton den 1/10 2001, Bönder emellan den 25/10 2004 och nu Lördagskväll den 6/4 2008. Det har alltid varit fullsatt i Horn. Både Sture Johansson och Rune Wirenmark har varit med vid våra besök. Det är en otrolig charm att åka ut och spela på landsbygden. Man blir så väl bemött och det gör att det är värt allt slit. Att betänka: Vi jobbar helt ideellt för vår förening. Resan startade kl. 11.30 från Motala och vi var hemma c:a 20.30 på söndagskvällen. lordagskvall080406 105Rollerna och rollinnehavarna är: Regissör: Kenneth Algstrand Alfred i Nygård, hemmansägare: Åke Lindberg Edla, hans hustru: Anette Sundqvist Anton i Backa, hemmansägarson: Dan Salberg Lotten, deras dotter: Mikaela Svahn Sigrid, gårdens piga: Lotta Karlsson dsc00007Våra dragspelare Lasse Arvidsson och Arne Pettersson var också med till Horn. De underhöll när gästerna kom (de första bänkade sig 10 min över 15.00 och föreställningen började 16.00!): De spelar också 15 minuter innan själva folklustspelet börjar. Dessa två herrar tycker detta är fruktansvärt roligt. Det tycker vi andra också. Vännen Åke Tack Åke. Jag skulle gärna ha velat vara med denna fina kväll i ordenslokalen i Horn. Moberg ler nog i sin himmel när han ser Åke och hans kamrater spela det han skrev för länge sedan men som ännu i dag håller att se på och lyssna till. Knut K


 

fredag 11 april

Det är sommar i Varamobaden

Kåser nr 65

Bilden tagen före stugbyns uppförande i Folkets Park.

varamo helicopterEn dag i början av juni år 1984 går jag på en av Vätterns långa stränder. Stranden är Varamon. Solen skiner. Det är mitt på dagen. Café Sjövik har öppet. Det drivs av Jean Moulin. Jean är född i Frankrike. Han kom för länge sedan till familjen Stig Karlsson som hade bageri på Strandvägen i Motala. När jag var polis tog vi vårt kaffebröd från det bageriet. Jean och jag lärde känna varandra och hade många spännande duster i bordtennis under mina polisår.

Några gäster sitter vid borden i Café Sjövik. Jag ser inte till chefen Jean. Jag går vidare efter Varamostranden och tänker på Motala. Denna vackra sommarstad har besök av turister men staden får inte besök av så många som den är värd att få. - Det är många som tycker att marknadsföringen borde göras bättre,?

Solglitter leker på vattenytan. Den bruna sanden ligger som en ram mellan sjö och land. På den mjuka stranden ligger motalabor och solar. Barn leker i det långgrunda vattnet medan mammor låter så mycket som möjligt av sina kroppar bli solbelysta. Långt ut på Vättern ser jag några båtar passera Varamons inlopp. Vilken härlig dag. Jag åkte ifrån Folkets Hus en stund för att få tänka. Jag fick för en tid sedan förtroendet av Folkets Hus Riksorganisation (FHR) att leda tre konferenser om Folkets Hus framtid. Det förtroendet visade att FHR har uppmärksammat vårt sätt att arbeta. Arbetssätet har fått namnet Motalamodellen.

En av konferenserna anordnades i Falkenberg för föreståndare i södra Sverige, en i Västerås för området däromkring och en i Sollefteå avsedd för föreståndare norifrån. Jag sa till konferensdeltagarna att Folkets Hus ska vara kulturens hemmaplan. Jag sa också att husen blir levande om kulturens olika grenar får utvecklas där.

Föreståndarens roll togs också upp. Föreståndarna berättade att de älskade sina jobb men arbetade mer än vad som är lagligt. Socialdemokrater, som varit ordföranden i Folkets Husföreningarna, har under åren i partipolitiken jobbat för att människor ska ha högst åtta timmars arbetsdag. När dessa socialdemokrater sitter som ordföranden och har Folkets Husföreningars styrelsers makt i sina händer anställs föreståndare med oreglerad arbetstid. Det innebär egentligen att de åtta arbetstimmarna skall vara möjliga att lägga på olika tider under dagar och kvällar. Men verkligheten är att föreståndarna får arbeta både dagar och kvällar, söndagar och förnätter. Ingen på kurserna kunde säga att de bara arbetade fyrtio timmar i veckan. Alla hade snarare sextio timmars arbetstid. Somliga mer. Ordförandenas politiska inställning att alla ska ha högst åtta timmar gällde inte dem de själva var arbetsgivare för.

Jag förde fram att föreståndarna ska planera sina dagar. Jag sa "Har ni så stora bördor att bära att ni inte hinner tänka och planera då ska ni lyfta av bördorna en stund och planera in tid så ni hinner tänka. Om ni ger er tid att tänka får ni tid att planera bördorna så att de inte blir några bördor. De blir istället utvecklande och trevliga arbetsuppgifter.

Förra helgen hade FHR kongress i Stockholms Folkets Hus. Jag hade tagits ut att representera Folkets Husrörelsens lokala verksamhet i den debatt som fördes om kultur och medier. Debattledare var den kända författaren Göran Rosenberg med i debatten var Harry Schein, författaren Agneta Pleijer, ordföranden i Statens kulturråd Lars Engqvist, kulturministern Bengt Göransson, och några till.

Medan jag minns kongressen sätter jag mig i det gröna gräset som också finns i Varamon. En mur skiljer sanden från gräset. När jag satt mig till ro denna vackra sommardag i Varamon i Motala kommer fantasins clowner farande över gräsmattan. - Vilken sommardag, säger clownen Lisa glad. - Sitter du och tänker på kongressen i Stockholm? Frågar Simon. - Knut tänker på hur han ska fördela de sextio timmar han jobbar i veckan så de blir fyrtio. Han lärde ut till kollegorna på konferenserna hur de ska göra om de har för tunga bördor att bära men han kan inte själv leva upp till det han rekommenderade andra, konstaterar Oskar. - Du har fel. Jag sitter här nu och tänker och planerar. - När hade du Knut en ledig dag senast? Undrar Oskar. - Det var en dag i april.

Den tysta clownen Svarta Damen står vid sjökanten. Hon tar av sig sina vackra skor och vadar ut en bit i vattnet. Svarta Damen lyfter den svarta kjolen en bit över knäna för att hon inte ska blöta ner den. - Vätterns vatten är kallt. Du förkyler dej, säger Oskar - Vi clowner kan inte förkyla oss. Det vet väl du Oskar, svarar Simon.

Svarta Damen gör en gest och jag befinner mig åter på Folkets Hus i Stockholm scen. Ordföranden för debatten Göran Rosenberg säger: - Nu ska jag ge ordet till Knut Karlsson som är föreståndare för Folkets Hus i Motala som uppenbarligen har stått pall för det nya mediesamhällets attacker. Jag får tala till panelen och publiken i salen och säga: - Kulturen ska ge folk möjlighet till egen skapande aktivitet, främja kontakt mellan människor och lyfta dem som inte hörs i samhällsdebatter. Du Lars Engqvist säger: "Arbetarrörelsens folk tittar på TV och överklassen går på teater." Lars recept är att ordna mer teater i TV. Mitt recept är att ordna mer kultur ute i samlingslokalerna. De stora elefanterna som sitter i ledningarna i olika sammanhang tror att de spelar stor roll i det kulturliv som frodas lokalt. De viktigaste människorna är de som med intresse och kraft utvecklar det lokala kulturlivet. Harry Schein med sin radio är ingen stor stjärna i Motala. Inte Lasse Engqvist heller. För mig är det alltså inte något problem med det nya mediesamhället. Problemet är att det finns en massa människor som inte hörs och inte får vara med. Släpp loss kulturskaparna. Då kommer kulturen att utvecklas som en gräsbrand genom vårt land. Göran Rosenberg: - Jag hade inte förväntat mej att Knut Karlsson skulle prata om sitt Folkets Hus som jag läst om och som sprudlar och sjuder av aktiviteter. Det gjorde han inte heller. Svarta Damen tar ner sin arm och Folkets Hus i Stockholm försvinner. Jag sitter åter i gräset i solen i Varamobaden.

- Motala är placerat på kulturkartan, säger clownen Oskar. - Du talade om de stora elefanterna som tror att de spelar stora roller. Den som skriker högst blir belönad för sin röst och får sitta vid maktens bord. Utan röst blir ingen hörd, påpekar Oskar

Simon tar vid och läser en dikt: "Ge röst åt dem som inte hörs. Ge de stumma dina ord Utan röst blir ingen hörd Ge din röst till dem som inte hörs

Ge makt till dem som ingen har Ge de svaga av din kraft Rätten känner ingen börd Men utan röst blir ingen hörd Ge din röst till dem som inte hörs."

Lisa tar över. Hon säger: - Om vi ska få ett bättre samhälle måste vi börja med barnen. Här är min dikt: "Ett barn föds till vår värld. Ögon öppnas. Öron fångar ljud. Läppar suger näring ur moderns bröst Barnets första skrik är en maning: "Jag vill bli sedd."

Skrik barn så de vuxna kan höra din röst Skrik för uppmärksamhet Skrik, barn, så att du blir hörd -och sedd"

Simon ställer sig på en stol som han hittat på Varamostranden. Han håller ett kort tal: "Framtiden finns i våra tankar. Barnen och de unga är framtiden. Våra handlingar är vårt öde. Timglasets sand har inte runnit ut. Vi kan styra förbi alla skrynnor och skär. Det beror på Dej Det beror på Mej Om vi kan styra livets skepp på de stora haven Och med kultur och solidaritet störta den värsta egoismen i graven."

Jag vandrar hemåt på Varamons strand. Clownerna återvänder in i fantasins land. Solen lyser. Små vågor porlar och rinner i sanden. Barn bygger slott. En moder smörjer in sig av solskyddskräm - i ansiktet, på brösten och benen. Hon ler. Det gör även jag, denna vackra dag. Det är sommar i Varamobaden.skylt Knut K


 
 

fredag 4 april

Livet en påskliljeträdgård

Kåseri nr 64

paskliljaGenom en vän fick jag läsa ett brev från Australien. En kvinna Alice berättade följande om en bilresa: "Efter bara några kilometer svängde vi av mot kyrkan och strax därefter fanns en handgjord skylt som visade vägen mot "Påskliljeträdgården" till vänster in på en smal grusväg. Vi parkerade bilen och promenerade den sista biten. Bakom en kraftig sväng öppnade sig den allra vackraste syn framför våra ögon. Hela dalgången böljade av Påskliljor i alla nyanser från gräddvitt till orange. Blommorna var planterade i grupper som bildade band, fält och sirliga formationer över ett fem tunnland stort område. Jag stod förundrad och beundrade allt det vackra. "- Vilka har skapat detta?" frågade jag min dotter Carolyn. "- En enda kvinna," svarade Carolyn. "Hon bor där." Carolyn pekade på ett litet välskött hus placerat mitt i den underbara trädgården och vi följde stigen som ledde fram till huset. Vid staketet runt villan satt en anslagstavla med ett handskrivet dokument. "Svar på Era vanligaste frågor", löd rubriken. 1. 50 000 lökar. 2. En kvinna; två händer, två fötter, stark vilja. 3. Började 1958. Varje år ett nytt antal lökar.

Jag stod förstummad inför det faktum att denna, för mig okända, kvinna hade åstadkommit all denna skönhet med enträget arbete under nästan 50 år. Hon hade skapat en underbar omgivning i den ogästvänliga terrängen genom sitt oförtröttliga arbete, litet i taget under lång tid. Genom att varje år kämpa mot ett mål hon haft för sin strävan hade hon för alltid förändrat sin omgivning till ett mästerverk av skönhet, till sitt eget och många besökares nöje.

Det är just det som är innebörden i "Påskliljeprincipen". Att varje dag, med ytterst små steg och med nöje i vad man gör, sträva mot sina drömmar. Vi kan multiplicera litet tid med små uppoffringar och vi kommer att upptäcka att vi kan uträtta fantastiska saker. Vi kan förändra världen. Insikten gjorde mig beklämd. Vad hade jag själv åstadkommit under mitt liv? "- Tänk, om jag hade kunnat göra något sådant", sa jag till min dotter. "Om jag satt upp ett mål och kämpat mot det i 35 eller 40 år, vad hade jag då kunnat uträtta?" Carolyn svarade på sitt klarsynta sätt: "- Du får börja i morgon!" Det är meningslöst att gräma sig över svunna dagar, sikta istället framåt: Vad kan jag göra i morgon?

Skjut inte upp det Du verkligen vill och längtar till. Var inte rädd för att livet ska ta slut; var rädd för att det inte har börjat. Lycka är en ständig resa, inte ett slutmål. Så arbeta som om Du inte behöver några pengar, älska som om Du aldrig blivit sårad och dansa som om ingen ser Dig! Var lycklig! !" Så slutar brevet från Australien.

När jag läst brevet tänkte jag så här: Vi bor i ett av de rikaste länderna i världen. Vårt folk ligger nästan ända längst fram när det gäller utbildning. Vi har frisk luft att andas, drickbart vatten i sjöar och vattendrag. Vår medelålder är hög. Det är visst bara Japan som slår oss. Men vi är bland de sjukaste folken på jordklotet. Vi har många som tar livet av sej. Även ungdomar. Varför är det så? Lycka är en ständig resa. Inte ett slutmål, skriver Alice som jag citerat. - Vad har vi människor i Sverige för mål? Jag frågade en vän om detta. Hon sa: - Svenska män och kvinnor vill bli rikast, störst, bäst och vackrast. - Vart kommer vi med det? - Vi tror att vi kan köpa lyckan den dagen vi blir rika. - Kan vi det? Frågar jag. - Vad tror du själv. Ser vi ut att vara ett lyckligt folk? får jag till svar av min vän. Jag tänker på Alices råd i brevet: "Var inte rädd för att livet ska ta slut; var rädd för att det inte har börjat. Lycka är en ständig resa, inte ett slutmål. Så arbeta som om Du inte behöver några pengar, älska som om Du aldrig blivit sårad och dansa som om ingen ser Dig! - Det är kanske lättare skrivet än gjort. I varje fall i vår Påskliljeträdgård i vårt land, i vår tid. Eller hur? Knut K

fredag 28 mars

Det kom ett e-postbrev......

Kåseri nr 63

Det kom ett brev per E-post från Motala Teaterförenings ordförande Åke Lindberg med frågan: - Kan du komma och vara med på vårt 29: de årsmöte. Vi har tre styrelsemedlemmar som ska sluta. Ann-May Söderström som varit med sedan ni startade Teaterföreningen i juni 1979 har avböjt återval. Inga Wetterström med 13 år i styrelsen och Inger Hedin med 10 år skall också sluta. Jag svarade givetvis Ja till denna förnämliga inbjudan.

Under mitt liv har jag varit en resande person som fotbollsspelare i olika klubbar, förtroendevald idrottsledare inom Östergötlands Idrottsförbund och i mina olika yrken. På senare tid har resorna blivit färre. Jag har alltid trivts med att åka tåg. Jag kan läsa, tänka, planera och kanske sova en stund när jag sitter på tåget och är på väg till något trevligt. På resan i dag blir jag positivt överraskad när jag stiger på det fina tåget som ska ta mej till Motala efter bytet i Hallsberg, Fina vagnar, rymliga och bra. Resan till Motala blir inte sämre av att två kvinnliga skådespelare från Västanåteatern i Värmland sätter sig på platserna intill mej. Vi pratar teater. De spelar med Riksteatern i förställningen En herrgårdssägen som bygger på Selma Lagerlöfs texter. (Den kommer till Motala den 14 april. Se den!). Vi talar om min tid som ledamot av Riksteaterns styrelse. De berättar hur det är att vara skådespelare hos Riksteatern i dag. När jag efter en stund ser ut genom fönstret ser jag Motala Verkstadshusen. Snabbt avsked med "Lycka till" åt varandra. De två skådespelarna skulle till Oskarshamn och Kalmar för att spela "En herrgårdssägen".

Därute på stationen i Motala står Motala Teaterförenings ordförande Åke Lindberg och väntar på mej. Han har nyodlad mustasch. Åke ska spela med i en ny föreställning av Moberg i vår.

Jag beundrar det vackra Tingshuset som lyser vitt i solskenet. Minnena från min älskade stad Motala formligen forsar fram ur hjärnvindlingarna. Här har jag patrullerat som polis. Här framför mej passerade jag med cykel när jag var på väg till Motala AIFs och min första match i allsvenskan. Debuten skedde på min födelsedag den 4 augusti 1957. Hur skulle ni ha känt er om ni varit den som cyklat till er barndomsdrömuppfyllelse? Jag minns hur jag kände mej: Jag var Glad.

dsc00018Efter god lunch hos Åke och Barbro åker vi till Ann-May Söderström som inte kan närvara på kvällens årsmöte. Åke överlämnar blommor och en tavla som bekräftar att Ann-May från denna dag är hedersmedlem i Motala Teaterförening.

Så här vill jag skriva till Ann-May: "Ann-May var min vice ordförande. Hon har varit med från den tid då Motala Teaterförening bildades. Ann-May har för avsikt att sluta nu. Ann-May har gjort mycket för sin stad och människorna här. Hon är värd all uppskattning som finns att få. Under kulturutvecklingen som skedde i Folkets Hus deltog hon i den planeringsgrupp som bestod av Rune Hoffman TBV, kultursekreterare Rolf Hansson, Sven Erik Karlsson Folkets hus kassör och mej. Vi adjungerade Göran Friman och Lasse Lundqvist när det gällde sång och musik. Inger Hasselgren, Tommy Jerhammar och Krister Johansson i KIM när det gällde utställningar. Vi samarbetade med Sture Egberth om Wetterblecket, Blåsmusiken och Storbandet och med många andra som ville delta i kulturutvecklingen i Folkets Hus i Motala.

Ann-May var också vårt ris. Hon ställde de rätta frågorna. Kanhända retade hon en del med din rättframhet men för mej var hon den som tog ner oss på marken om vi flög för högt. Hon jagade också upp oss i flygbanorna om vi satt för länge och väntade på att något skulle hända. När det gäller teatern vet jag att föreställningen Verkstadsborna blev en riktig teaterväckare i stan. Många som inte sett en teaterföreställning förrän de såg Verkstadsborna kom senare till Riksteaterns program. Ann-May hade stor del i att Verkstadsborna blev en sån framgång och att storpublik kom till föreställningarna i huset.

- Var ä mi väske, sa Ann-May ofta. Hon hade svårt att hålla reda på världsliga ting ibland men när vi repeterade teater på scenen mindes regissören Ann-May varje ord, varje steg, varje gest vi gjorde och berömde eller rättade till. Vi gjorde en Fredsteater som vi spelade i skolorna runt om i Östergötland. Janne Hillman spelade Coca Cola. Jag var Vodka. Vi stred på varsin sida av järnridån. Ann-May spelade olika roller. 130 gånger spelade vi föreställningen från Östersund i Norr till Malmö i Söder. Att spela för barn är det roligaste som finns. Efter föreställningarna hade vi pratstunder med barnen. Samtalen blev spontanteater utan manus. Vi åt makaroner och köttbullar med skolbarnen i Boet, Skänninge, Åtvidaberg och många andra platser.

Jag minns också dikter Ann-May läste. Ann-May läste förresten inte dikter hon berättade dem precis så som dikter ska berättas. Jag är glad över att Ann-May fanns i stan just när jag behövde henne i Folkets Hus och Teaterföreningen och i allt annat vi gjorde tillsammans. Efter beslut i planeringsgruppen gjorde vi: Verkstadsborna, Elba, Fredsteater, Små Folkets Hus, Lektion i Ruskaby skola, Nattcafèer, Lyrikaftnar, Kultur- och Fredsveckor. mm mm. Ann-May var en viktig kugge i allt detta.

Nu överlåter Ann-May åt andra att utveckla teaterverksamheten. Vi kan bara böja oss i vördnad inför Ann-Mays insatser i kulturlivet i Motala" * Jag fick förtroende att leda det 29: de årsmötet och inledde med ett kåseri om hur Teaterföreningen bildades en gång. Här kommer min text:

Motala Teaterförening bildas Den 8 mars 1979 kom Kerstin Gidlöf från Riksteatern till Motala för att ge råd om hur en Teaterförening ska bildas. Arbetarnas Byggnadsförenings VU i Motala, som då ägde Folkets Hus, var inbjudare. Ordföranden Rune Leijonmarck, Per Ström, Majken Bergqvist, Sven-Erik Karlsson och jag var utöver Kerstin Gidlöf med på mötet. Gidlöf inledde och sa: "Teaterföreningen skall bestå av föreningar och organisationer från orten. Medlemsföreningarna väljer representanter till ett representantskap som utser styrelse, eventuellt arbetsutskott och/eller andra kommittéer." - Hur många föreningar brukar finnas med i teaterföreningarna? Frågade jag som var chef för Folkets Hus i Motala. Jag hade nyligen lämnat mitt jobb som socialkamrer för att leda verksamheten i Folkets Hus. - Det är olika. Det finns de som bara har fem till tio. Det finns de som har tjugofem föreningar som medlemmar. - Det ska vi slå, sa jag. - Vad ska ni slå? - Vi ska bli störst i landet!

Kerstin skrattade och svarade: - Det är inte så lätt att få med föreningarna som medlemmar som du tycks tro. - Beror det inte på hur rekryteringen sker? Frågade jag. - Det gör det naturligtvis. - Och vilka som leder rekryteringen? - Hur menar du? - Jag tror att vi här i Folkets Hus har möjlighet att få med idrotts- och kulturföreningar samt fackliga och politiska föreningar och organisationer, berättade jag. - Har inte alla det? Undrade Rune L - Nej. Många teaterovana människor tror inte att det gäller dem om det bara är folk ur societeten som handlägger föreningens ärenden, sa jag - Det är inte bara societetsfolk som leder föreningarnas verksamhet. Alla är välkomna, svarade Kerstin. Ordföranden Rune Leijonmarck sa: - Jag vill egentligen inte ha teaterförening. Jag vill att vi ska sköta detta i Arbetarnas Byggnadsförenings regi. Men jag ger mig. Vi ska bilda teaterföreningen här i Folkets Hus. Knut blir den verkställande som ska sköta hela ruljangsen. Föreningens ekonomi garanterar vi och begär pengar av kommunen för Teaterföreningen när vi lägger in om anslag för hela Husets verksamhet. Att arrangera bra teater skall vara en av Folkets Hus viktigaste uppgifter. Det är bland annat därför vi byggt Folkets Hus. - Det går bra att ha anknytningen till Folkets Hus. Så sköts i dag många teaterföreningar runt om i landet, svarade Kerstin. - Det blir din uppgift Knut att se till att teatern här i huset är till för alla, avslutade Rune. Kerstin åkte hem till Stockholm efter mötet.

Den 9 april skedde pressinformation om planerna för teater i Motala. Vi var nu en grupp som arbetade med föreningsbildningen. Det var Ann-May Söderström ABF. Rune Hoffman TBV, kultursekreteraren Rolf Hansson, Majken Bergqvist och jag.

Den 24 april var Kerstin tillbaka i Motala. Vi i arbetsgruppen och Kerstin träffade Motalaföreningarnas representanter på ett möte i Folkets Parks festsal. Folkets Hus var inte färdigbyggt. Vi hade gått ut med inbjudningar genom de olika studieförbunden, de fackliga organisationerna och med Fritidsnämndens utskick som går till alla idrotts- och andra bidragsberättigade föreningar i kommunen. Många kom till Folkets Park. Över sextio personer lyssnade på Kerstin Gidlöfs berättelser. På en fråga jag ställde i slutet av mötet om Motala ska bilda Teaterförening fick vi ett rungande JA.

Den 12 juni 1979 bildades i Folkets Hus den nya Teaterföreningen. Kerstin Gidlöf Riksteatern var med på mötet. En interimsstyrelse utsågs där jag blev ordförande. Ann-May Söderström vice ordförande, Sekreterare blev Rolf Hansson, kommunens kultursekreterare, Rune Hoffman TBV valdes till vice sekreterare. Kassör blev Majken Bergqvist Folkets Hus. Efter mötet fick vi lyssna till skådespelaren Bertil Norströms sång. Arne Rasset ackompanjerade på piano. Mycket trevligt inslag som gav förhoppningar om givande kulturframträdanden i Motala i framtiden. Den 27 september 1979 hade föreningen sitt första årsmöte. Det hölls i Fullmäktigesalen i Folkets Hus. Före årsmötet sa Rune Leijonmarck till mej: - Du får bli ordförande. Det blir en av dina viktigaste uppgifter i ditt jobb att se till att många motalabor kommer till Folkets Hus och att de får se bra teater.

Styrelsen blev stor. Så här blev den: Ordförande: Knut Karlsson, Folkets Hus. Vice ordförande: Ann-May Söderström, ABF Sekreterare: Rolf Hansson, kommunens kultursekreterare Vice sekreterare: Rune Hoffman TBV Kassör: Majken Bergqvist Arbetarnas Byggnadsförening Ledamöter: Maria Kindstedt, Vpk, Sirkka Mattila, finska S-föreningen Johnny Nicklasson, Ombudsman Metall Birgitta Rundgren, S-kvinnorna och SAP Christina Peterson, TCO Kerstin Karlsson, Handikapporganisationerna.

Suppleanterna blev också många. Detta för att få ut information i föreningslivet: Jörgen Blomgren, Ulla-Britt Drott, Tomas Johansson, Britt von Oelrich, Elsa Strömberg, Åke Waldner, Kristina Öberg, Birgitta Karlsson, Ann-Sofi Rehnström, Stig Andersson och John Öhrling.

Det var förberedelserna och sättet att bilda Motala Teaterförening. Teatern kunde nu utvecklas i Motalabygden där folk haft få möjligheter att se bra teater på en modern scen. Nu blev det möjligt att "gå på teater" på en av de bästa scenerna i Sverige. Vi kunde ta Riksteatern största uppsättningar som t ex West Side Story. De hade sin premiär i Motala. Tänk er vilka pengar som flöt in i kommunens hotell och restaurangverksamhet med mellan 50 och 60 personer boende på hotell. De sov, åt handlade hos oss i Motala under en hel vecka. Hotellen tjänade stora pengar under de aktiva Folkets Hus åren.

Grunden var lagd. Föreningslivet i Motala ställde upp. Redan från starten hade Motala Teaterförening flera medlemmar än någon annan Teaterförening i det svenska teaterlandet. Vem sa att motalaborna var ointresserade av teater? Kultur- och teaterintresserade Folkets Husmannen och motalabon Åke Lindberg tog över ordförandeskapet i Motala Teaterförening efter mej. Jag fick senare förtroendet att bli ledamot av Riksteaterns styrelse och VU. Åke har kunnigt och intresserat skött, lett och leder fortfarande verksamheten i Teaterföreningen till Motalabornas bästa. * Det 29: de årsmötet gick i trivsamhetens tecken. Kajsa Johansson valdes till sekreterare. Under min tid i Folkets Hus fanns Kajsa i Biblioteket. Vi sågs då nästan dagligen. Kajsa berättade när hon kom till årsmötet att en av dem som var med och bildade Teaterföreningen och var föreningens första kassör, Majken Bergqvist, gått bort nyligen. Det lade sig en sorgens slöja över mina sinnen. Majken var alltid glad, plikttrogen sina uppgifter och noga med att pengarna räckte till de program vi köpte till vår teaterverksamhet i Folkets Hus. Vi föds, lever och dör. Ingen kan ändra livets och dödens lagar. Majken har också levt för sin stad och sina medmänniskor. Jag minns nu mest hennes leenden och positiva inställning till det hon gjorde inom kulturen i Motala.

Åter till årsmötet. Valberedningen hade förberett valen väl. Bo Lindberg och Sven-Åke Svensson föredrog förslagen på ett positivt och trevligt sätt. Valen blev enhälliga. Åke Lindberg valdes för två år som ordförande. Han är lika intresserad och positiv i dag som när han började i Teaterföreningen. Åke tillhör skaran som utvecklat kulturen med Folkets Hus som bas. Åke är ett bra val för Teaterföreningen och för Motalas teaterintresserade allmänhet. Tre nya ordinarie valdes. Det blev Hans Ehnqvist, Susanne Eklund och Leif Gustavsson. De tre nyvalda har kunskap, erfarenhet och ett glödande intresse för teater. Cajsa Johanson sekreteraren, Åsa Ekholm kassör och vice ordföranden Eva Nilsson är valda till nästa årsmöte. Teaterföreningen har kvalificerade ledamöter i styrelsen. Föreningen står väl rustad inför framtiden. När jag återlämnat ordförandeklubban blev de som avgick avtackade med den vackra Hedersmedlemstavlan. När det var gjort låg en tavla kvar. Jag undrade vem som skulle få den. Döm om min förvåning, glädje och vad du vill. Det var jag som fick tavlan. Jag är numera hedersmedlem i Motala Teaterförening. Mycket stolt tog jag emot den utmärkelsen. *

Efter kaffet underhöll Violet och Thorvald med musik, diktläsning och sång. De två är kulturens glädjespridare i regionen. Deras gärning är att både glädja oss i publiken och samla in pengar som går oavkortat till "välgörande ändamål". Jag har skrivit att kulturen är kittet mellan människor. Jag upplevde återigen detta denna sköna kväll i Gamla stan när vi på årsmötet inte bara underhölls utan också lyftes in i glädje och gemenskap. Jag skulle önska att många fick uppleva sådana kvällar som vi fick uppleva detta det 29: de årsmötet. Tack för att jag fick vara med om denna sköna kväll.
* Nästa morgon går Åke, hunden Bobo och jag en tur till Pariserviken i vackra Råssnäs. Här bodde jag med familjen och trivdes i 28 år. Återigen forsar vackra minnen fram i min hjärna. Råssnäs i sol och bad, Råssnäs i vinter och snö med skid- och skridskoåkning. Midsommarfesterna. Vårmatcherna med MAIF och IFK Motala på Råssnäsplanen. Mina "miljoner" träningsturer "Runt Udden" och när vi sena nätter satt längst ut på Udden intill Vätterns strand och grillade korv och sjöng visor till min gode vän Ragnar Anderssons gitarrmusik medan solen sakta gick ner bortåt Norge till. Jag har fått leva ett underbart liv. * dsc00021Det sa jag till Motala Tidnings reporter Mats Bengtsson och tidningens fotograf Anders Törnström när Åke och jag nästa dag träffade dem i Motalas vackra Folkets Hus. Jag har genom åren blivit intervjuad av många reportrar i vårt vackra avlånga land men aldrig haft så trevligt som jag hade nu tillsammans med Anders, Mats och Åke denna vackra vinterförmiddag. Vad det blev av vårt möte står att läsa i Motala Tidning. Det ger jag mej inte in på. * Onsdagen klockan 12:29 lämnar jag Åke vid stationen där han hämtat mej tisdagen klockan 13:27. Åkes mustasch har kanske växt en liten, liten bit under vårt dygn tillsammans. Resan hem börjar. Jag kände när jag reste att Motala fortfarande är mitt hem och kommer alltid att vara så. Tack för uppdraget att vara årsmötesordförande i Motala Teaterförening. Tack för utmärkelsen till Hedersmedlem i samma förening. Nästa år fyller föreningen 30 år. Det skulle va trevligt om jag kunde få vara med då - också. Knut K


 

fredag 21 mars

Det var en gång en annan tid

Kåseri nr 62

15 maj 1968 började jag som kommunalassistent i Bobergs kommun. Efter ett par år förordnades jag till kommunalkamrer. Jag lämnade polisen och gav mej in i ett nytt yrke. Jag hade tur och fick under två år tillsammans med kamrater från Östergötland på Linköpings Högskola utbilda mej i det nya yrket. Jag har många minnen från Bobergstiden. För närvarande skriver jag på ett manus som jag kallar Lifsresan. Ur det manuset har jag tagit följande berättelse om unga och äldre från den station i livet som jag kallat Hållplats Boberg. Det är berättelser som är förankrade i både verklighet och fantasi. Som samtalspartners i manuset har jag fyra clowner. Svarta Damen som med gester kan spela upp scener som varit eller kan tänkas komma. Där finns försiktige Oskar, samt Simon och Lisa. De är framåt och samtidigt kritiska till det Knut gör. Varför jag låter Knut samtala med clowner är min hemlighet.

Här börjar en berättelse från Hållplats Boberg I början av september 1968 fick Knut åka på en treveckors kurs på Ulricehamns kurhotell. Han fick lära sig socialt arbete och utbildades i de sociala lagarna. Det blev en fin inledning i det nya arbetet.

Knut skrev under kursen texter om kamrater, ledning och ämnena de läste. Vid avskedet uppfördes en revy i 18 nummer. Om Ulricehamn skrev Knut på melodin Turalleri: "Till staden på slätten vi gör vårt besök Gör vårt besök. Gör vårt besök Till staden vid vägen som tar sej en krök Tar sej en krök Hurra Och namnet på staden är Ulricehamn Den är inte stor den Vi tar den i famn Tar den i famn, Ulricehamn Ulricehamn dess namn.

Om sin nya sociala mission skrev han på Stig Ohlins visa "Jag tror på sommaren": Alla vi har en god mission. Här i vårt vackra land Svika oss får ju aldrig tron. Ej minsta lilla grand Vi måste alltid leva ljust. För att med glatt humör. Göra klienten helt förtjust Över det som vi gör

Refräng: Vi får ju aldrig glömma vi. Att människan ska vara fri Att välja vägar som hon vill. Ja vi bör hjälpa med därtill Hon ska ju alltid vara fri. I människodemokrati Hon ska ju alltid vara fri. Det tycker hon det tycker vi.

På programmet på avslutningsfesten kan läsas: "Medverkande: Kurskamraterna Kurt, Maj, Karl-Georg, Göte, Irma, och Karl-Erik. Programledare och ledare för denna fantastiska teater var Knut Karlsson." Kursen gav självförtroende. Knut kände att han räckte till i jämförelse med kamraterna. När han kom hem blev han uppvaktad på kommunalkontoret i Boberg av ungdomsledaren Gunnar Andersson och några ungdomar från Fornåsa IF. De ville ordna en ungdomsgård i Bygdegården som ligger några hundra meter från kommunalkontoret strax intill Fornåsa Idrottsplats. Knut tog upp detta i Barnavårdnämnden och fick stöd. Redan i januari 1969 invigdes ungdomsgården i Fornåsa. Barnavårdsnämndens ordförande Anna-Lisa Ljungars från högerpartiet sa vid invigningen: "Ungdomsgården skall bli en hjälp för ungdomen till en meningsfull tillvaro. De skall kunna bedriva en hobby, studera ett ämne som intresserar, allt under ordnade förhållanden, samtidigt ska de kunna ha roligt på hemmaplan. Jag gläder mig särskilt åt att även andra delar av kommunen snart skall få liknande verksamhet. Knut Karlsson har varit och är eldsjälen. Detta sista sa hon med eftertryck.

Ledamoten i barnavårdnämnden, Lasse Johansson från Österstad gjorde en utredning om vad som behövdes för ungdomsverksamheten i kommunen. Det blev snabbt också ungdomsgårdar i Österstad och Vallerstad. Idrottsföreningarna Fornåsa IF, Österstad IF och Vallerstad IF stod för huvudmannaskapet för verksamheten och rekryteringen av ledare. Bobergs kommun svarade för kostnaden för materialinköp och hyror. Många ideella timmar lades ner av idrottsföreningarnas medlemmar.

På kvällen efter invigningen åkte Knut i sin vita Volvo herrgårdsvagn mot sitt hem på Patrullgatan i Motala. Direkt när han körde ut på stora vägen fanns clownerna runt honom. Svarta Damen gjorde sej liten och satte sig på instrumentbrädan. Oskar satt lugnt i höger framsäte. Simon och Lisa gjorde kullerbyttor i baksätet. Clownerna kan anpassa sin storlek efter omständigheterna. - Är du nöjd nu när du lyckats få i gång verksamhet för ungdomarna? Frågar Oskar. - Ja - Hur tänkte du när du började jobba med ungdomsverksamheten? - Ganska snart kom jag på att jag måste hitta de innersta delarna, själva själen, i min tjänst och i mina arbetsuppgifter. Om jag gör det kan jag se vad som saknas i helheten. Vad fattas Bobergs kommun? När jag vet vad som fattas kan jag fråga mej själv; Kan jag göra något åt det som fattas? Kan jag förbättra det som inte är bra? - Hur menar du? Det är Oskar som frågar till en början. - I det jag ska jobba med finns mycket som bara driver på för att bli gjort och ska göras. Det finns andra saker som behöver drivas på och göras men som ingen ser och upptäcker. - Och vad har du upptäckt? - Två viktiga saker. Det finns behov i Bobergs kommun av att få igång barn- och ungdomsverksamhet. Som fru Ljungars sa behöver även ungdomar på landsbygden någonstans att vara där de kan utveckla det de vill göra. De har nu fått lokaler i Fornåsa, Österstad och Vallerstad. Nu kan ungdomarnas kreativitet utveckla vad de ska göra i lokalerna. Vi ska skapa förutsättningarna. Ungdomarna innehållet. - Om de inte hittar på något? - Det gör de. Om inte får jag hjälpa dem på traven. I Österstad till exempel har vi fått igång bordtennis på grund av att jag spelat bordtennis och kan det spelet. Jag vet hur ungdomar ska träna för att göra framsteg. Jag spelar mot dem ibland. Det gillar de och lär sej. Nu är de på väg att utveckla massor av bra saker i Fornåsa, Österstad och Vallerstad. Ni ska veta att det som växer fram inom oss och ungdomarna blir starkast och uthålligast. Det vi prackas på tar vi inte åt oss lika bra. - Det var två saker i det inre du har upptäckt. Vad är det andra? frågar Simon som tar över dialogen. - Det andra är att gamla människor på landsbygden har många problem som är möjliga att lösa. - Hur vet du det. - Våra hemsamariter har besökt varje pensionär i Bobergs kommun och frågat dem hur de mår och vad de vill ha hjälp med. Det kallas Uppsökande verksamhet och finns i nya sociallagen. - Vad blev resultatet? - Många behöver hjälp av hemsamarit med de tunga sysslorna i hemmet. T.ex. Städa. Hämta vatten i brunn. Åka och handla. Ensamma män behöver hjälp med matlagning. Många gamla är ensamma. Mycket ensamma. - Och - Jag fann att mycket av det de gamla har svårt med kan vi undanröja. - Hur då? - Jag besökte nyligen tre systrar. Den yngsta är 78 år. Den äldsta 86. De har inte toalett inne i huset trots att huset är stort och bra. Den äldsta systern är handikappad. Toaletten utomhus ligger väl 40 meter från huset. En granne har byggt en ledstång. Den kan systrarna hålla sej i till och från toaletten. Tänk er att vara handikappad och gå i snö och femton grader kyla till ett utedass, sätta sej där och göra "sina behover" och sedan gå tillbaka till boningshuset varje dag under vintern. - Vad ska du göra åt det? - Pensionärer kan få något som kallas Förbättringslån. De får låna tio tusen kronor av staten för att förbättra sina bostäder. Det kan gälla att dra in vatten, sätta in dusch och toalett inne. Lånet skall användas till att förbättra bostaden. - När ska de betala tillbaka lånet? - Ett tusen kronor skrivs av varje år. Efter tio år är lånet efterskänkt. - Men om förbättringen går till mer än tio tusen kronor. - Då kan de ta ett lån av staten med mycket låg ränta. Men det lånet är återbetalningskyldigt.

Knut och clownerna passerar Asks 1100-talskyrka. Den ligger mörk i sena vinterkvällen. Han känner sej nöjd med sin dag. Socialt arbete är inte bara problemrelaterat. Det är också glädje. - Snart är du hemma. Du får sova några timmar, konstaterar clownen Lisa. - Sömnen behövs. I Morgon är en annan dag. Det är min nästa dag i livet. - Vad ska du göra då? - Följa upp systrarnas förbättringslån.

En ingenjörsfirma i Motala gör ritningar och ansökan till Länsbostadsnämnden om förbättringslån åt de tre systrarna. Bobergs kommun går i borgen för lånet. Knut säger till clownerna på en resa till Älvan: -Den kommande vintern ska inte systrarna behöva pulsa i snö och frysa i tiogradig kyla. Systrarna behöver bara öppna en dörr till ett varmt rum inne i huset när de vill besöka toaletten eller duscha. När de nya kranarna inne i huset öppnas rinner vatten till tvättställ och diskhoar. I rummen värmer element upp luften till lagom temperatur. Vattenpumpen, vattenhinken och utedasset får pension. - Vad får du för tack för att du gjort detta? Undrar Simon. - Nu är du dum, svarar Oskar. Knut gör inte detta för att få tack utan för att systrarna behöver denna bostadsförbättring för att leva bättre liv. - Men någon belöning behöver människor få så att de känner att de gjort något bra, när de gjort något bra, fortsätter Simon. Clownen Svarta Damen visar att hon vill vara med. Hon säger som vanligt ingenting. Hon gör en gest. Svarta damen spelar upp denna scen:

Knut bjuds på sensommaren på invigningsfest hos systrarna med kaffe och hemgjord tårta. Solen skiner fortfarande varmt från den blå himlen. När Knut kommer till systrarnas hus ser han att huset är förbättrat. En revolution i det lilla har skett. Han ser också att den äldre systerns handikapp märks mindre efter renoveringen. Han tänker: -En handikappad människa är kanske inte mer handikappad än omgivningen gör henne till.

Knut får vara med om en glädjens invigningsfest. De inbjudna sitter i den stora trädgården och äter god hembakad tårta. Grannen som gjort ledstången åt systrarna är med. När allt var klart inomhus hade han tagit bort ledstången Knut säger i ett kort tal efter tårtätningen: - Jag minns första gången jag besökte er systrar här och fann vilka svåra omständígheter ni levde under. Nu i dag när jag ser resultatet av ombyggnaden minns jag när jag första gången såg och använde en vattenklosett. Det var när jag var barn och bjuden till min moster och morbror i Västervik. Jag frågade var dasset låg och blev hänvisad till ett litet rum inomhus. När jag stängt dörren efter mej såg jag att toalettstolen lyste väldigt vit. I det lilla rummet fanns inte tidningspapper att torka sej på. Tunt brunvitt papper hängde på en rulle. Jag stod länge och funderade på om jag tordes använda klosetten. Jag funderade också på om jag kunde torka mej med det tunna papperet. Jag trodde inte att folk kunde ha dasset inomhus. Jag trodde inte att det gick att använda annat än tidningspapper på dasset. Till slut blev jag så nödig att jag gjorde det jag skulle göra och fann att det gick att använda både klosetten och det tunna toalettpapperet till det som de var avsedda för. När jag spolade blev jag rädd att de övriga skulle störas av det höga bruset. Jag nästan skämdes för att jag var tvungen att göra det naturen ordnat så att jag måste göra med jämna mellanrum.

- När jag var här i vintras och såg hur ni drog er fram efter Adolfs ledstång tänkte jag: "Före nästa vinter ska utedasset vara överflödigt." För att fira att det kommer att bli så har jag tagit med mej ett bräde, hammare och spik. På brädet har jag textat; "Stängt för alltid". Jag tycker vi går ner till utedasset och låter Adolf spika igen dasset. Nu behövs det inte längre.

Alla följer Adolf på hans viktiga uppdrag. Han spikar igen utedasset och stämmer upp ett fyrfaldigt leve när han är klar. Han säger: - Detta som hänt här är ett bevis på att även vi äldre har rätt till bekvämligheter. Ungdomen i dag skulle aldrig bosätta sej där det bara finns utedass. Ungdomar är bekväma av sej. Vi äldre på landet har vuxit upp med utedass, att bära in vatten och ved och elda i spisar, kaminer och kakelugnar. Vi har inte vetat om någonting annat. Nu vet vi och nu vill jag säga till Knut: "Nästa förbättringslån i kommunen ska bli mitt."

Clownen Svarta Damen tar ner armen. Scenen är slut. -Systrarnas glädje är min belöning, säger Knut. -Finns större belöning än att se medmänniskor bli glada, frågar Lisa, när Knut kör vidare mot Älvan med clownerna i sällskap. I Älvan ska han tala med en man som nyligen förlorat sin hustru. Han är 86 år och mycket ledsen.

Med hälsning Knut K


 

fredag 14 mars

Fredsveckor i Motala. Minnen och dagboksanteckn.

Kåseri nr 61

Några fredsvänner kommer till FH med idén att de vill arrangera en fredsvecka i Motala med Folkets Hus som bas. Planeringsgruppen nappar på det och bjuder in motalabor till ett stormöte. Mötet innehåller verkliga fredsvänner och arbetet startas direkt. Skolor, förskolor och föreningar kontaktas och erbjuds vara med och ha program i Folkets Hus under fredsveckan. En ledningsgrupp bildas och veckan planeras. KIM nappar också på kroken och beslutar sig för att göra en fredsutställning i GalleriEtt. - Den ska bli en totalutställning av aldrig skådat slag i Motala, säger Krister Johansson, ordförande i KIM. Göran Friman leder Sofiakören. Han vill att Knut och han ska göra en svit i fem satser för hans kör. Den ska vara en profan hyllning till och berättelse om livet. Knut skriver texten till sviten. Kompositör är Göran. Vers 2 lyder: Jag vill gå med bara fötter I det daggvåta gräset Och känna sommarmorgonens mjuka svalka Ligga utsträckt på den mjuka ängen Och höra flugornas surrande liv Och se molnen glida som svanar I den blåa skyn.

Jag vill drömma att kärlekens mjuka vingar smeker min kind Vill vara Tyngdlös och fri Svävande svävande Tyngdlös och fri

Vers 3 Jag tror på den människan Som brinner i känslornas skog Bränner sina broar Banar väg i snåren Ser över djupen och anar ljuset

Jag tror på den människan Vars blick är en ljungande blixt Som ser dalen Skogarnas dunkel Bergens strävan mot höjden Och de små violerna i det höga gräset

Den människan fjättras ej I småaktighet Drunknar ej I lättfärdighet Och lockas ej Av högfärdens blomma.

Sviten framförs från Scenen i Konsertlokalen i FH i samband med att Göran Fristorp också framträder under en av fredsveckorna. Konferenciär den kvällen är kultursekreteraren Rolf Hansson. Sofiakören framför Svit för blandad kör accapella mycket bra och skapar en stämning som dallrar i den vackra lokalen. Vissa partier sjungs solo av Christina Ström. Hon har en underbar röst. * Fredsveckan, det första året, anordnas en demonstration. Start vid Idrottsparken och mål på torget med tal där. Senare fortsätter deltagarna till öppet hus i Folkets Hus med tal av den kände advokaten och riksdagsmannen Hans Franck. Över tvåtusen ställer upp i demonstrationen. Det är barnfamiljer med barnvagnar, ungdomar från olika intressegrupper, pensionärer som går med friska steg och pensionärer med käppar. Föreningar och organisationer representeras av sina medlemmar. Knut är glad när han står på Östermalmsgatan och ser tåget passera. Lite bekymrad är han över att Motalas politiker i Kommunfullmäktige inte ställt upp. Knut kan inte räkna ens till tio fullmäktigeledamöter och då är Knut, Thore Petterson, KF: s ordförande, och Torsten A Karlsson, Arbetarkommunens ordförande, medräknade. Thore och Torsten A är inbjudna att hålla tal. Knut är också självskriven. Fred är tydligen inget som lockar politiker. I varje fall inte på lokal nivå. * Totalutställningen innehåller mycket ur livet och även från kriget. Ljudeffekter finns lite varstans i utställningen. Kulsprutesmatter hörs. En röst som läser nyheter hörs från en radioapparat. Mitt på golvet ligger en stor sandhög. Arbetarnas Byggnadsföreningens kassör och fastighetsansvarige Sven-Erik Karlsson höll på att svimma när det en morgon före Fredsveckan dök upp en lastbilschaufför och meddelade att han skulle leverera sand till GalleriEtt. - Ni får inte förstöra bokgolvet, sa Sven-Erik - Golvet skyddar vi! svarade Krister i KIM.

Runt sandhögen är utställningen uppbyggd. Besökarna får gå in i ena änden av utställningen och passera de olika momenten som hänger ihop med varandra. I slutet är en gång ut med bara vita väggar. Där är tänkt att besökarna ska stanna upp och i stillhet fundera över vad de sett. Många besöker utställningen.

En kväll när Knut kommer ut i Foajén går en kvinna där fram och tillbaka. Knut frågar henne vad hon vill. Hon presenterar sig. Ulla heter hon. Ulla säger: - Ni borde ha någon att tala med efter det att vi sett utställningen. Den är väldigt stark. Jag blev upprörd och upprördheten vill inte släppa..

Knut och Ulla sätter sig en stund. Ulla berättar att hon är en engagerad fredsarbetare. Hon tycker illa om hur världen är organiserad i dag med Öst och Väst, järnridå och atombomber, den höga barnadödligheten i fattigdomsländerna och överrikedom i västvärlden. - Vi skulle kunna ha det bra i världen men det har vi inte, säger hon. - Det finns mycket att göra, svarar Knut. - Det här ni gör nu med Fredsveckan är det bästa jag varit med om. Men det räcker inte. Vad händer när fredsveckan är slut? Har vi fred då? - Jag får erkänna att vi inte kan påverka mycket, men fredsarbetet måste börja hos var och en av oss. Vi kan inte bara vänta på att andra ska göra något.

Det håller Ulla med om. Hon får FH fredsveckoprogram och lovar att komma tillbaka.

Ett annat år sätter Teaterverkstan upp en fredsteater på Stora scenen. Knut skriver manus och sångtexter. Göran Friman gör musiken. Den handlar om det kalla kriget. USA har sin armé och Sovjet sin. Knut gör Sovjetledaren och Tommy från Vadstena visar sig som USA: s president. De kämpande arméerna spelas av revyns balett-tjejer. Kerstin Lundberg är regissör och koreograf med bistånd av "balettchefen" Britt Abrahamsson. Gunilla Thyrberg ritar kläder åt soldaterna som finns på olika sidor av krigslinjerna. Göran och Knut skriver en fredsång, som får namnet Sången om fred på jorden. I sången läses en fredsdikt av Birgitta Ram som annars är chef för Teatercaféet:

En dag skall vår värld få fred Då skall alla som vill vara med Ingen hunger skall finnas i Botswana Ingen spetälsk dör då i Ghana Den dagen jorden får fred är bomben vänd upp och ned.

Då sover Reagan i sanden Håller Gromyko i handen Rasad är järnridån Desarmerad bomb av neutron Se världen blommar igen Och människan är människans vän Ingen suger mera Pengar ur dem som är flera Och i Gromykos land Kan talas Med solen i Uralbergen Dvalas.

Refrängen i den avslutande fredssången har orden:

Vi är fredens duvor Som sjunger en sång För att nå dit vi vill måste alla sjunga på samma gång:

Sången om fred på jorden Skall gå som en tromb Och vackra toner Ska förstöra Varenda bomb.

Fredsveckan utvecklas från år till år. Inför Fredsveckan ALLFRED i Motala 1984 arrangeras välbesöka stormöten som har det övergripande ansvaret. En ledningsgrupp bildas. I den ingår: Staffan Danielsson, Anders Hedin, Jan Gunnar Hjalmarsson, Knut K, Kaj Lundberg, Anders Dahl, Thore Pettersson, Sven-Erik Karlsson och Majken Bergqvist. Andra grupper som bildas är Dokumentgrupp, Tidningsgrupp, Idégrupp och Massmediegrupp som leds av lokalradiomannen Nisse Hilding. Kulturgrupp finns också. I den deltar; Lotta Tejle, Helene Bergström, Gösta Blom, Birgitta Aspengren, Karin Karlsson, Eva Svensson, Kajsa Sävkvist.

FH får förmånen att tillfälligt anställa Kajsa Sävkvist som ansvarig administratör för Fredsveckan och kulturen i FH. Efterhand I samarbete med Arbetsförmedlingen, anställs också på olika tider, Kerstin Lundberg, Kaj Lundberg och Matsa Greiff. De gör stor nytta i planering och genomförande av fredsarbetet och i den övriga kulturverksamheten i Huset. Budget görs upp varje år: 1984 års Fredsveckas utgifter och inkomster beräknas till 58.000 kr. Utgifterna är helfinansierade redan från början av planeringsarbetet. Följande är finansiärer: Motala kommun 25. 000 Folkets Hus 10.000 Kulturnämnden i Motala 10.000 Hyresgästföreningen 1.000 SKS 2.000 ABF 10.000 Summa 58. 000kr

Programmet rör sig från Fredsgudtjänst i Motala kyrka till karneval och folkfest med start i hamnen. I huset i övrigt ordnas debatter. FH Foajé är dekorerad med dikter och teckningar som gjorts av barn och unga i skolor, förskolor och föreningar. Dikterna och teckningarna är fastsatta i långa klädlinor som hänger efter och fyller de vackra tegelväggarna. Den skickliga Stormteatern som finns i Motala ordnar karnevalen tillsammans med Musikgruppen Hot Salsa och teatergruppen Vattenpuss. Med sång, musik och dans skall Motala tinas upp. Strid utkämpas på stan av soldater som går på styltor. Förberedelserna görs i Karnevalsverkstaden Där arbetas det varje dag fram nya programpunkter. Tidningen ALLFRED En tidning ges ut före fredsveckan. Den berättar om program och annat intressant som kan komma upp. Den får namnet ALLFRED. I den publiceras också några av de hundratals dikter som kommit in från Skrivarföreningen Vätterspegeln och andra skrivande och tänkande motalabor. Ett av Vätterspegelmedlemmen Birgitta Hilds bidrag lyder: Ack dessa gamla herrar Dessa maktlystna gamla herrar Som på varsin kontinent Bollar världen i sina skröpliga händer Medan jordens befolkning håller andan. I rädsla för att gammelmanshänderna ska tappa taget.

Sigrid Palinge, också medlem i Skrivarföreningen lämnade följande dikt: Fred och frihet Är inte samma sak Men vi måste ha fred för att kunna kämpa för frihet.

Fredseld tänds på Stora Torget. Fredselden ska brinna hela veckan och vaktas dygnet runt av fredsentusiaster som skriver dagbok om det som händer och inte händer.

"En dagboksanteckning från den 11 april 1984 lyder: 0330-0730 Det ljusnar långsamt (Ulf) En dikt av Mia Olsson 9 år finns i dagboken. Mia skriver: Fred ska det vara Nej inte krig. Fred bara, bara Ingen ska frysa Ingen ska rysa Fred i alla länder FN-soldater vi utsänder Nej, inte krig Då kan man fördärva sig."

"11:30-12:30 Torghandel. Upptäcker att torghandeln har en social funktion., liksom studiecirkeln. Folk skrattar och pratar med dom som står i stånden. Ingen brådska (som i snabbköpen) Mest äldre människor med hundar. Och kanske barnbarn. Det är inte många som tittar på elden. Vi som sitter och vaktar kan ju ändå få tänka och fundera. Det kanske räcker med det. Nu överlåter vi i ABF vaktandet till Motala Fredsgrupp. Med fredskramar Ann-May."

"Notering i dagboken Den 13 april 1984. 19:30. Fredsgudstjänst i Motala kyrka. Med bl a Ickevåldsmusikteatergruppen Vattenpuss. Deras signum är: "Bara en Vattenpuss vill jag vara och spegla himlen." En sånggrupp ur Kristna Freds i Motala var med och höll i programmet. Vi var väl 60 stycken som såg och hörde. Dessa båda grupper deltog också i Fredscaféet i Teatercaféet i FH 19:30. Där sjöngs och spelades, lästes dikter och förelästes om fredsrörelsen i Västtyskland."

"Klockan är ett på natten. Ska sitta på torget till halv fem. Fredselden syns bättre i mörkret. En symbol för vad? Människors hopp eller förtvivlan? "Var blev ni av ljuva drömmar?" Vi ska ha torgmöte i dag. Kommer folk att lyssna? Kommer de att förstå att vi inte kan låta världen fortsätta så här? Bara frågor. Ändlösa frågor men inga svar. Vi har år 1984: Orwells skrev hur världen skulle se ut nu. Om hur människan blir ett viljelöst redskap. Det sägs att så ser svensken ut i dag Sitter framför TV; n, bryr sig inte om vad som sker utanför sina fyra väggar. Kan vi kosta på oss att visa solidaritet, visa mänsklighet? Vi måste. Om inte, så skapar vi 1984. Vi skapar det själva. Åt oss själva. Men nu den 14 april så brinner en eld, en bild för fredsvilja. På Motala torg. Från Statt har det kommit ut folk som pratar, skrattar, grälar. Bilar kör förbi. ...och på torget brinner en eld. Skrivet av Mikael."

"11:30 Karneval i Motala. Hot Salsa som senare ska spela upp i Folkets Hus drar ut på stadens gator med sin härligt gungande och eggande musik. Dock skall vi inte glömma den fantastiska eftertrupp som musikgänget från Hällaskolan i Borensberg utgjorde. Med färgglada flaggor var karnevalverkstans ett fint inslag i det dansande tåget. Precis som alla målade och sminkande dansare."

"Lördag den 14 april 1984. Karnevalen innehöll alla typer av sambadansare. Det var det glada budskapet i dans, sång och musik som dominerade. Karnevalverkstan spelar upp veckans arbeten. Två gatuteaterspel fick vi 100 deltagare och flera hundra andra besökare.

Efter Karnevalen var det folkfest i FH foajé. Där bland andra Skådebanan hade öppet hus med flera inslag av Teaterverkstan, Vätterspegeln, Visans vänner med flera. Den finska folkdansgruppen Naruset dansade finskt till en dragspelsspeleman. Hot Salas rev av en timmes latinamerikansk dansmusik."

"Veckan är över och vi minns alla vårat tema Folkets Frihet---Världens Fred Detta speglar veckans huvudinriktning att trycka på: Solidaritet med Tredje världen. Vi ses igen Arbetsgruppen för Fredsveckan"

Där slutar dagboken om fredsarbetet på min tid i Folkets Hus i Motala. Fred har vi inte fått. Järnridån har fallit men världen är en krutdurk även i dag år 2008. Dagboken visar att människor kan utveckla mycket och bra verksamhet om de får möjlighet att stiga över tröskeln och vandra in i möjligheternas land. Med hälsning till alla som deltog i fredsarbetet i Folkets Hus "på min tid", Knut K


 

fredag 7 mars

Ett brev till Eva och Lennart i famtidens land

Kåseri nr 60

Kära Eva och Lennart Någonstans långt fram i tiden lever ni. Ni finns i min fantasi och jag sänder hälsningar till er från oss som lever år 2008. Jag föddes en gång för länge sedan med segerluva på Västerviks lasarett. Vad segerluva är får ni lista ut själva. Kanske kan ni läsa det i någon "apparat" som har ännu mer avancerade finesser än vår dator har. Min far Ludvig cyklade på en ballongcykel från Frödinge till Västervik och hem igen för att träffa sin fru Ruth och samtidigt se hur jag såg ut. Jag vet inte vad han tyckte. Jag tror inte han blev besviken. Han och mor Ruth gav mej en kärleksfull barn- och ungdom. Jag läser i dag böcker som författare skrivit om sina barn och ungdomstider. Det är ingen rolig läsning. Det handlar om alkoholism, barn- och hustrumisshandel och fattiga förhållanden Jag vet att många hade det svårt även i den tid jag var barn. Min kamrat Allan Lindvalls mor dog ung. Jag vet att Allan hade det svårt men han har under livets gång arbetat, utbildat sej och blivit en person och kamrat många haft som föredöme.

Sverige heter vårt land. Vi har gått med i EU men ännu är Sverige en enskild stat fast vi bestämmer inte över vårt land fullt ut längre. EU bestämmer mycket. Alltför mycket, tycker några politiska partier. För lite, tycker andra. Har ni politiska partier i den framtid ni lever? Finns olika länder eller har ni ett övergripande VU (Världsunionen) som bestämmer. Vi har FN (Förenta Nationerna) men nationerna är inte så förenta. När några tycker på ett vis i Säkerhetsrådet tycker andra på andra vis och då gör de ingenting. De får förresten inget göra om de inte är överens. Och överens är de inte om Afrika. Inte om Kosovo. Inte om Israel och Palestina. Jag tror att det enda de är riktigt överens om är att de inte är överens. Någon Världsunion (VU) finns inte i vårt sikte. Vi siktar inte heller någon Union i Europa. Vårt Europa är sådant att vissa länder tillhör de rikaste i världen. Andra länder tillhör gruppen fattiga. I vissa fattiga länder blir ledarna rika på grund av att de skaffar sig intäkter på ett sätt som kallas korruption. I de rika länderna blir ledarna rika utan korruption.

Jag förstår att Ni kan vår historia och vill veta varför vi förstör klimatet och släppet ut "skit" som gör att vi får svårare att leva och andas. Ni vet att vi medverkar till att stormar, stormar fram och att orkaner blåser bort hela städer och att isen smälter och haven stiger. Ni får ursäkta oss. Det var inte meningen att det skulle bli så här med klimatet. Vi ville att alla ska ha bilar så vi kan röra oss snabbare mellan våra bestämmelseorter. Det tog lång tid för min far att åka ballongcykel från Frödinge till Västervik och tillbaka igen samma dag. Med bil går det fortare. Vi har också uppfunnit flygplan. Nu kan välbärgade familjer komma fram ännu snabbare till solen i Thailand, Afrika eller Brasilien. Nu kan vi också åka ut i rymden. Många undrar vad vi har där att göra. Andra säger att det är bra att vi utforskar Universum om det skulle gå så, som många tror, att vår jord kommer att bli obeboelig. Om den blir obeboelig kanske det finns någon plats i Universum dit vi kan flytta. Men om det skulle bli nödvändigt att flytta måste vi uppfinna någon form av Universums långfärdsbuss eller rymdtåg. Hur skulle annars fem miljarder människor kunna komma i väg till Månen, Mars, Jupiter eller någon annan planet vi ännu inte upptäckt?

Om vi reser ut i Universum, vad ska vi då göra med alla djur, insekter och växter som är oskyldiga till våra miljöbrott. Ska vi bara lämna dem på jorden att dö? Men Kära Eva och Lennart. Jag hoppas att ni där i framtiden fortfarande bor på jorden och att ingen har behövt fly härifrån. Jag hoppas också att djur och insekter mår bra hos er.

Finns det blåsippor och gullvivor i hagarna? Skuttar harar omkring på åkrarna? Har ni åkrar i framtidens land? Ett tag höll bönderna på att utplånas i Sverige men nu tjänar de pengar igen. Fast nu är de inte bönder. De är industriidkare. Deras före detta lagårdar liknar fabrikslokaler där de ligger utplacerade på landsbygden Jo, det bor faktiskt folk på landsbygden fortfarande men många är vi som bor i tätorterna. Och fler blir vi. Vi blir flera också i vårt land och har passerat nio miljoner invånare men vi är färre människor i vårt avlånga land än i London. Å andra sidan har vi bra luft att andas och friskt vatten att dricka direkt ur bäckarna i stora delar av vårt vackra avlånga land. Eva och Lennart Jag ska sluta nu och berätta att vi har vinter i februari men inte vinter som det var förr när vi åkte skidor i backarna. Snödropparna har slagit ut där jag bor. Snart kommer också blåsipporna. Flyttfåglarna är på väg hit.

Kan inte ni Eva och Lennart skriva till oss och berätta hur ni har det där i framtiden. Vi är både nyfikna och oroliga över hur vi ställ till det för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Alla här vill ha klimatförbättringar. Bara det inte innebär att vi måste avstå från något. Avstå från något har vi väldigt svårt för. Vi i Sverige hälsar till er i Framtidens land Knut K

torsdag 28 februari

Det är dans i Björnlidens Folkets Hus

Nr 59

virkeSolen skiner på det lilla sågverket i skogskanten. Juni månad 1952 är varm. Sven och Arne lastar av virke från en vagn, entum, tvåtum, tretum. Varje planka på sin plats. Sven lyfter en tretumnio av fura och sträcker den mot Arne, som står högt på stabben. Pojkarnas muskler spänns och syns på de bara överkropparna. Från såghuset hörs klingornas musik. Sågklingan hörs dovare, djupare medan kantklingan ibland spelar högt. Sågaren och hans medhjälpare går bredvid sågbordet fram mot klingan. De vänder tillbaka när stocken är genomsågad. Så går Olle, sågaren, och Allan, hjälpsågaren, fram och tillbaka från morgon till kväll. Sågaren är förste man på sågen. Han bestämmer när rast skall tas och när rasterna är slut. Sven och Arne är 17 år. De har respekt för Olle sågar´n. Denna dag är lördag. Då arbetar de till klockan ett. Klockan elva brukar en fem minuters rast avnjutas. Klockan är nu elva. Arne tittar på klockan där han står högt uppe på stabben. Han ropar åt Sven: - Va faan, får vi inte fem minuter idag. Klockan är elva. Är gubben här, så sågaren inte törs ta rast. Gubben är sågverksägaren. Han kommer ibland till sågen. Då går han och tittar och kontrollerar. Arne tycker inte om gubben. - Ja, jag är här, hörs en röst bakom Sven, men jag har aldrig nekat er elvakaffet. Gubben hade en stund stått och sett på när pojkarna arbetade. - Förresten tycker jag att ni är duktiga. Jag har stått och sett på er en stund. - Har vi blivit kontrollerade då, frågar Arne? - Jag skall säga till om rast säger gubben och går. Sven och Arne tittar på varandra och skrattar. En stund senare sitter hela sågarlaget och dricker elvakaffe i solen. Barken luktar varm. Blåblusarna och byxorna är stela av kåda. Det är bara Arne och Sven, som har tagit av sig på överkroppen. - När det är sånt här väder, skulle jag vilja byta med er i brädgården säger Olle sågaren. - Men vi sitter inte och solar oss om du tror det, svarar Arne. Vi har faktiskt det tyngsta arbetet här fastän vi är yngst. - Ja, ni har faktiskt fått lite muskler på, bröst, och ryggar, fortsätter Olle. - Det märks också på fotbollsplan, inkluderar Allan, hjälpsågaren. Nu flyttar motståndarna inte på er så lätt. Allan är lagledare för ortens fotbollslag. Sven spelar högerinner och Arne centerhalv i laget. - Då ska ni väl till Folkets Hus ikväll på festen, frågar Ragnar kantaren. - Javisst, svarar Sven. - Har ni fästmör också redan. Det är gubben som undrar. - Det aktar vi oss för. Vi ska ha roligt. Tids nog blir vi sittande hemma, som ni som är gifta. Vi vill ha roligt. - Gå och dansa i Folkets Hus kan vi som är gifta också göra, påpekar Olle. - Men då har du ju matsäck med dig, säger Arne. - Det är ju inget spännande, fyller Sven i. - Jag skall säga er pojkar att när ni hittar en matsäck som ni tycker riktigt mycket om så håller ni er till den. - Det kan hända men nu har vi inte hittat den än så då får vi fortsätta leta. Gubben reser sig. Termosarna plockas ner i ryggsäckarna. Var och en går till sitt. Snart spelar sågen igen på sina instrument. Sven och Arne går till vagnen. Hästen tittar på dem med sina kloka ögon. Han har också fått elvahö ur en säck. Sven och Arne hade på eftermiddagen varit en tur till stan. Därefter lade sig Sven och sov. Klockan åtta vaknade han. Efter en kopp kaffe tillsammans med sin mor och far, rakar han sig och klär sig i den nya kostymen. En blå gabardin med vit skjorta och blå slips. - Det är skönt att ta av sig de kådiga kläderna och ta på rena, tänker Sven, när han knyter slipsen framför spegeln. Snart är han på väg i försommarkvällen. En lätt vind smeker björkarna. Asparna rasslar med sina löv. tallTallarna och granarna står nästan orörliga. När Sven kommer förbi kullen öppnar sig landskapet. Han hör musiken från Björnlidens Folkets Hus. Genom de öppna dörrarna och fönstren strömmar tonerna ut i sommarnatten. Sven hör trumpetens stämma klar och ren. Han ser nu huset ligga inbäddat mellan björkarnas vita stammar och gröna kronor. Trumpeten nästan drar honom till sig. Stegen blir lättare och lättare. Inom Sven stiger en glädje i kroppen som saven stiger i träden. Först blir benen lättare, sedan sugningar i magen, lungorna andas in den friska luften. Till sist fylls hjärnan av glädjereaktioner från hela kroppen. Sven nästan springer sista biten av vägen. Trumpetens toner flyger på musikens vingar ut över hela området. Den lockar och kallar att DET ÄR FEST I FOLKETS HUS. FEST I FOLKETS HUS KOM KOM Vbugg stor_klarid inträdet träffar Sven Arne. De två kamraterna går till dansbanan. Där står flickorna Gunny, Maj-Britt, Ulla, Anna-Lisa och Gun-Britt från byn. Men många andra ungdomar har också kommit från andra byar och från stan. Sven och Arne dansar varje dans. Vals, foxtrot, tango. Roligast har de, när det blir en riktig sving. Då dansar de bugg så de omkringdansande håller sig på avstånd. Mellan danserna står alla på planen utanför huset. När musiken spelar upp blir dansbanan inne i huset snabbt fylld. I hörnen står huggna björkar och doftar skönt. Där dansar Bengt i Andersbo ömt med sin Stina. De dansar kind mot kind. Bengt och Stina har hållit ihop sedan skolan. Per i Morkullen svänger runt med Maj-Britt. Per har svårt med takten men dansar ändå. Maj-Britt hänger med så gott hon kan. Och hon kan. Hon är en av de bästa i byn i dans. Hon har lärt Sven och Arne. Som belöning har de kommit överens om att Sven och Arne för all framtid var de än ses skall dansa med Maj-Britt. Om de möts på dans förstås. Belöningen är inte svår att ge. Maj-Britt är söt och dansar bra. Arne är förtjust i henne. Men... - Jag tycker du skall följa med Maj-Britt hem ikväll, säger Sven till Arne i en paus. - Vem skall du följa då? - Du ser att det står en ficka där borta vid gröna bänken. Hon log åt mig när vi dansade förbi varandra förra dansen. Hon kanske vill att jag... - Nej stopp nu. Du skall dansa med Maj-Britt. Som tack för att hon lärt oss dansa. Du har inte dansat med henne ikväll ännu. Eller hur? Sven bjuder upp flickan vid gröna bänken. De dansar en lugn foxtrot. Le mot varandra. Ingen säger något. Sven har fått kramp i talorganen. Han brukar inte ha svårt med talet. Men nu är han alldeles tyst. - Jag kan inte säga att musiken är bra. Inte att det är skönt väder. Inte att hon dansar bra. Det är för banalt. Vanligt. Va faan ska jag säga, tänker han? I pausen applåderar de musiken...men inget blir sagt. De dansar bra tillsammans. Sven är lite spänd. Han håller flickan som han håller en skadad fågelunge. Så försiktigt och ömt. Dansen tar slut. De går mot utgången. Inte ett ord har sagts. Just innan de når ytterdörren säger Sven. - Kan vi inte dansa nästa också. Jag tyckte vi dansade så bra tillsammans. De dansade nästa och nästa och damernas och den därpå och sista. När dansen var slut gick flickan som hette Siv och Sven ut från festplatsen. Klockan halv ett skulle hon åka hem med sin bror i hans bil. Klockan var nu tolv. De gick ner till en hage i närheten.. Försommarhimlen ville inte bli riktigt nattmörk. Blommorna slumrade och väntade på morgonsolen. Vid grinden står några hästar intill varandra. De ser ut att sova. Sven och Siv står nära varandra. Sven kommer ihåg sågarens ord: - När ni hittar en matsäck ni tycker riktigt mycket om. Då håller ni er till den. Strax före halv ett går de tillbaka till festplatsen. Siv åker med sin bror hem. Sven känner fortfarande doften av Sivs hår när han lägger sig i sin säng och försöker sova. Innan han somnar hör han hennes röst. I bakgrunden spelar en trumpet. Han hinner tänka på morgondagens fotbollsmatch, som Siv lovat att komma till. Att han skall stapla bräder på måndag igen, tänker han däremot inte på. Inte i detta sköna ögonblick. Nej. Sven tar med sig Siv, musiken, festen och dansen in i drömmarnas land.

Knut Karlsson

fredag 22 februari

Vintermorgon men inte vinter

Nr 58

När jag tidigt på morgonen kommer fram till Anders på Moons lilla röda stuga med vita knutar ligger frosten vit på taket. Natten har haft minusgrader. Det var länge sedan vi hade minusgrader fast vi befinner oss i mitten av februari. Vintern 2007 - 2008 har hittills inte varit vinter som jag anser att vinter ska vara. Vi har haft en förlängd höst. Utanför Anders stuga blommar snödropparna. snodroppeAndra vårblommor är på väg att visa sina första vårtecken. Är det som Mr Gore från USA säger att klimatförändringarna gör att vi i vårt land riskerar att få Italiens temperatur och Italien den hetta som finns i Saharaöknen. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer folkvandringar inte bara ske på grund av krig och fattigdom utan också för att vissa områden av vårt jordklot blir obeboeligt på grund av hetta. De fattigaste råkar mest illa ut, enligt Mr Gore från USA. Jag vill inte tänka sådana tankar. Enligt Mr Al Gore kan vi förändra vår livsstil så att det värsta som kan hända inte händer. Men det är bråttom med förändringar enligt massor av samstämmiga experter om inte isen skall smälta i polerna och Grönland bli grönt och fritt från snö. - Vad står du och funderar på hör jag en stämma säga? Den stämman tillhör Anders på Moon. - Jag funderar på varför dina snödroppar blommar i mitten av februari? - Det är för att du och dina bilkörande medmänniskor kör bil i tid och otid både när ni behöver bilen och inte behöver bilen. Det beror också på att vissa människor måste visa sin personlighet genom att köra de största bilarna som finns och köra dem så fort att de extra mycket förstör luften vi andas och förtunnar skydden vi har mot solen, säger Anders. - Det ska bli ändring på det. Folk kommer att ta sitt ansvar nu. - Det tror du väl inte ens på själv. Politikernas munnar har fått fart men inte för att rädda världen. De talar för att rädda sina positioner i de politiska karriärerna. Det var inte politikerna som satte fart på klimatdebatten. De kom med först när de förstod att de inte kunde ha kvar sin politik att alla människor ska köra stadsjeepar så fort som möjligt i landskapet. - Men nu verkar alla tala om klimatförstöring. Tror du inte att vi kan ställa upp för en förändring av levnadssätten i vårt land och i vår värld? Undrar jag. - Tycker du att det är hederlighet som utmärker vårt land i dag? - Hur menar du? - Börja uppifrån och skriv ner högavlönade människors och många företags utnyttjande av svart arbetskraft och genomförda fiffiga skattebrott, gå vidare till de som konstant kör för fort på vägarna, fortsätt till allt fusk med bidrag och tänk igenom den väletablerade och välorganiserade brottsliga verksamheten som ligor och kriminella sammanslutningar använder sig av vid rån och stölder. Vad blir resultatet? Det svenska hederliga landet har angripits inifrån av en antimänsklig bakterie som håller på att spridas och förgöra hela hederligheten. - Påverkar detta vårt lands kamp för en bättre framtid för våra barns klimat? - Det gör det på det sättet som en filosof sa på 1800 talet: "När majoriteten av människor i ett land består av ekonomiskt välbärgade människor kommer inte dessa att kämpa för dem som är fattiga. De använder demokratin för att slå vakt om sina egna rikedomar och levnadssätt." Dessa de välbärgade kan delta i klimatförändringar om du kan finna en metod som inte minskar ett öre av deras förmögenheter, eller, ännu bättre, hittar ett handlingssätt som gör att de kan bli ännu rikare av förändringen. - Mr Al Gore är mångmiljonär.algore-webb Han reser världen runt med sin lära, säger jag. - Visst, Det finns möjlighet att intelligens och ansvarstagande kan övervinna snikenhet. Men dagens religion är tillväxt till varje pris. I tillväxtens heliga evangelium finns inte ett ord om solidariska gärningar. Vår regering tar från de fattigaste, arbetslösa och långtidssjuka. I tillväxtens namn flyttas även vinstföretag till låglöneländer för att aktieägare skall få ännu mer utdelning. Orten, företagen flyttar ifrån, får arbetslöshet och problem. Svenska affärskedjor köper kläder, tillverkade av barn i fattiga länder. Barnen får inte gå i skola. De ska sy kläder eller tillverka plastleksaker åt västvärldens människor. - Jag läste Frödinge mejeris historia. 1929 byggde de sitt första mejeri, De beslutade om mejeriet i april och hade det färdigbyggt i oktober samma år. Vet du varför frödingebönderna byggde mejeriet? - Nej - Det privata mejeriet i Toverum tjänade stora pengar på frödingebönderna. Mjölken bönderna levererade fick de inte mycket betalt för. De sa så här: "Vi bygger eget mejeri då går alla inkomster tillbaka till oss och vi får bättre betalt för mjölken." De bildade Frödinge mejeriförening och byggde sitt mejeri. De fick rätt. Inkomsterna gick tillbaka till bönderna. Frödinge utvecklades. Bönderna kunde föda upp eller köpa flera kor. De fick mer mjölk att få mer betalt för och mer pengar att röra sig med. Bönderna kunde investera i hus, lagårdar och redskap till jordbruket. De skördade själva det de sådde, berättar jag. - Det förs motsatt politik i dag i vårt land. Vi har företag i Sverige där vinsterna går tillbaka till svenska folket och ger inkomster. Inkomsterna har kunnat och kan användas till sociala reformer, till skolor och äldreomsorg. Nu säljs många av de företagen ut. Vinsterna kommer istället att hamna i stora privata fickor i London, Paris och USA. Skatter vi betalar för mediciner folk behöver, kommer i framtiden inte den svenska staten till del. Skattekronorna får vingar och flyger ut i världen istället, säger Anders. - Är det skattekronor med vingar som kallas det rörliga kapitalet? Frågar jag på skoj. - Även valutan som flyter över alla gränser är rörligt kapital. - Är det inte bra att valutan flyter runt? Frågar jag. - Jo, om valutan flöt så jordens alla länder kunde utvecklas likvärdigt. Då vore det extra bra. Men i dag flyter valutan från fattiga länder till rika. Där valutan flyter ifrån, blir det torrt. Dit valutan flyter blir kapitalet ett hav av dollar. - Då kan kapitalhavets ägare finansiera extra mycket av det nödvändiga arbetet som behövs för att göra vår jord beboelig även långt in i framtiden. Det är vi i västvärlden, som har varit och fortfarande är, de värsta klimatförstörarna. - Vi måste ha kaffe nu. Vi kan inte stå här ute hela dan även om det är vackert att för en gång skull få se stjärnor och en månskära på himlen högt över våra huvuden, avslutar Anders. Vi går in i Anders lilla röda stuga - Ja. Det ska bli mycket gott med kaffe nu, tänker jag, när jag känner kaffedoften sprida sig i Anders på Moons trevliga kök.

Knut Karlsson         Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


torsdag 14 februari

Fabriksflickorna - Makten och härligheten

Nr 57

Den 28 mars 1980 skall Riksteatern ge en musikteaterpjäs i Folkets Hus i Motala. Den heter Fabriksflickorna Makten och härligheten. Författare är Susanne Osten och Margareta Garpe. Gunnar Edman har komponerat musiken. Redan i slutet av 1979 var Tjia Thorpe från Riksteatern och berättade om pjäsen och att den handlar om en grupp sömmerskor. Hon föreslog att vi skulle ha studiecirklar för sömmerskorna i Motala inför föreställningen. ABF med Ann-May Söderström i spetsen ordnade detta. Anställda på Borens trikå har varit med i cirklar under våren. De har garanterats biljetter till Riksteaterns föreställning i Motala.

Dagarna före Riksteaterns besök i Motala var jag med och utbildade personal från Åtvidabergs skolor i något som kallas Personallagsutbildning. Länsskolnämnden i Östergötland är min uppdragsgivare. Jag kommer hem till mitt Folkets Hus samma dag som Fabriksflickorna ska spela pjäsen. Eivar Johansson har som vanligt skött anställning av den extra personal som behövs för att köra in och plocka upp teaterns scenografi på scenen före föreställningen. Samma personal skall plocka ut allt som hör till pjäsen till bilarna igen när föreställningen är slut. Kostnad för extrapersonalen får Folkets Hus stå för. Skådespelarna i Riksteatern kommer till föreställningen och gör det de ska göra. De går sedan hem till hotellet när de gjort sitt. När de fria grupperna kommer plockar de först upp sin scenografi och det de behöver, vilar sig en stund, spelar pjäsen, plockar bort och lastar allt på sin bil. Kanske kör de också till nästa plats redan på natten för att nästa dag kunna plocka upp, spela och plocka ner. Riksteaterns skådespelare har det bättre. I varje fall i detta avseende. * Varför är jag med i Länsskolnämndens utbildning? 1978 blev jag uttagen i ett utbildarlag på Länsskolnämnden. Jag blev föreslagen att representera socialvården i Östergötland. Först var vi på en veckas egen fortbildning i Dala Karlia i Dalarna. I "min" grupp från Östergötland är vi fyra stycken. En lärare, Eva Hallberg, från Länsskolnämnden i Linköping, en annan lärare, Bo Carsbrandt, från Finspång och en skolpsykolog, Anita Ingvarsson från Norrköping. Vår uppgift är att utbilda några rektorsområden hur personallag skall fungera i skolorna enligt SIA-reformen. (SIA= Skolans Inre Arbete) Vi har fått Åtvidaberg, ett rektorsområde i Mjölby, Ödeshög samt Navestad i Norrköping på vår lott. Vi träffar först de uttagna från varje rektorsområde på deras hemmaplan. Därefter möter vi dem en vecka på neutral plats. Vi träffar dem sedan hemma igen och därefter åter en vecka på något konferensställe.

Personallaget kan innehålla rektor, studierektor, lärare på olika stadier, skolmåltidspersonal och vaktmästare. Rektorsområdena tar ut dem som ska representera skolorna. Vår uppgift i utbildarlaget är att informera om vad SIA-reformen säger och leda samtal om det framtida samarbetet i skolorna. Ibland går det hett till i grupperna. Jag märker att skolmåltidspersonal och vaktmästare ofta hamnar i botten av pyramiden. De har den kortaste utbildningen men kanske är det de som kan sina jobb bäst. Rektorerna blir ofta attackerade av lärarna. Personallagsutbildningen är en helt annan värld än jobbet i Folkets Hus. De som finns i kurserna är präglade av sina yrken i skolorna. Det märks mycket väl. Även om de själva inte alltid erkänner det. Jag hade tänkt hoppa av när jag lämnade socialvården men chefen för länsskolnämnden ringde mig och sa att jag behövs som person i gruppen. Det gladde mig. Jag stannade kvar. Rune Leijonmarck och Per Ström hade inte några invändningar eftersom jag hade med mig uppdraget när jag började i Folkets Hus. * Jag kommer till dukat bord när jag kommer "hem" till Folkets Hus teaterkvällen. Föreställningen är utsåld. Besökarna strömmar in i den vackra foajén. De hänger av sig ytterkläderna, beställer kaffe till pausen i Gästmatsalen och väntar på att dörrarna ska öppnas till salongen. Motalafolket är välklädda. Många leenden ser jag när folket hälsar på varandra. Dessa ögonblick, när människor, glada och festklädda, kommer in i Folkets Hus, är lyckliga ögonblick för mig. Det är så här jag vill ha det. De ska komma till Folkets Hus förväntansfulla och gå härifrån nöjda. Det är det bästa sättet att få publik till evenemangen. Den som trivs vill komma tillbaka. Vi behöver alla vara med om trevliga saker som avbrott på vardagen. Jag vill att motalaborna ska få uppleva trevliga möten i Folkets Hus. Till nästa säsong hoppas jag att varje Riksteaterpjäs spelas två gånger hos oss. Då får fyra hundra till se bra teater. * Riksteatern har spelat in en skiva med sångerna till föreställningen. Skivan har jag fått tidigare och läst texterna. Texterna har jag med mig för att kunna följa med under föreställningen. Snart sitter vi i salongen och väntar. Sömmerskornas arbetsplats på scenen blir belyst. Ljuset tonar bort hos oss, som är publik. Skådespelarna smyger sig in på scenen och ger liv åt det som ska hända när föreställningen börjar. Östgötabekantingen Margreth Weivers säger: "I hela mitt liv har jag haft Kata Dahlström på min axel. Hon är mitt överjag. Biter mig i örat. Och varnar och kraxar och tjatar. Åh snälla Kata. Låt mig få slippa. Agitator är inte jag." Margreth sjunger refrängen och hela ensemblen svarar genom att upprepa varje rad i den text Margreth sjunger; "Gnugga sömnen ur ögonen systrar. ( Människan kan inte gå i paradisdräkt

Det är vi sömmerskor, i vår grottekvarn. Som förser människan med ett ytterfodral Vi värmer och pryder alla människobarn.

Gnugga sömnen ur ögonen systrar Tillsammans har vi en väldig styrka Det är vi sömmerskor, i vår fackförening Som slåss för en bättre existens Och rätten till bröd och arbetets mening." * Den härliga musiken är gjord av Gunnar Edander. I orkestern finns den välkända Inger Berggren, Harriet Lundin-Sjösten, Eva Möller som varit gäst hos Hyland i Hylands Hörna, samt Edith Rudzinski.

Vilken stämning sången skapar. Salongen i Folkets Hus är fantastisk. Vacker är den och akustiken är bra för tal, sång och musik. Den halvcirkelrunda breda salongen gör att vi i publiken sitter nära det som händer på scenen. Jag känner nästan som om skådespelarna går omkring mitt ibland oss. Sömmerskornas kärlekssång drar oss till sig. Alla sjunger i sista versen: "Jag vill linda, linda mej omkring dej. Så när livets stormar blåser på dej - så skyddas du av mej." Vi får veta att sömmerskorna får höra att de har för höga löner. De är inte lönsamma. När en kvinna spelad av Yvonne Lombard slår på TVn hemma får hon se Shantala i en frihandelszon i tredje världen. Yvonne läser och tillsammans med ensemblen sjunger hon: "Jag ser dej Shantala. Där du går på din stig. Bara fötter, femton år. Bort från byn till fabriken. Och i stigande värme ska du sy våra kläder. För en lön om dagen som jag inte lever en timme på. Du vet ej Shantala. Att min mormor en gång. På en annan stig, i en annan tid Sprang från byn till fabriken. Där hon sydde vårt välstånd. Och i dunklet på stigen läste hon i boken att snart gryr den nya dagen." Sista versen av sången lyder: "Jag ser dej Shantala Fast det skiljer oss mil Men ändå finns du här I mitt vardagsrum Och du hotar mej Och mitt levebröd Fast det skiljer hundra år Kan jag nå dej med min hand Jag måste räcka dej min hand För: Snart gryr den nya dagen."

Deras oro i Föreställningen är befogad. Klädesömnad flyttas till låglöneländer. Kommer vi i framtiden att ha några konfektionsindustrier kvar i Sverige? Hur kommer det att gå med Borens trikå i Motala, tänker jag och låter mig åter fångas av flickorna på scenen. Jag får höra Lena Teresia Hansson och ensemblen sjunga Kropp och kläder: "I alla tider har vi kvinnor klätts av män. I alla tider har dom härjat fritt med oss kvinnor ifrån jordens alla länder. Med krossade revben och förtvinade muskler kvävda i slöjor och bundna till fötter och händer Se, kvinnornas dräkt och ni vet vad som händer." "Dra djupt efter andan. Och sträck hela kroppen. Och spring över gräset Och fånga en drake. Din kropp ska befrias och du ska bli fri."

Denna sång gör att jag minns att jag på ett möte med S-kvinnorna i Motala Verkstad sa att jag tycker att vi ska lägga ner kvinnoklubbarna och att män och kvinnor ska jobba tillsammans med framtidens frågor. Jag blev nästan sönderriven. De sa i körer; "Du ska inte tro att kvinnor får vara med bland männen och besluta. Det är männen som nominerar och tar ut varandra. Hur många kvinnor finns i fullmäktige i Motala. Vi måste ha kvinnoklubbarna. Tillsammans blir vi kvinnor starka." - Män och kvinnor är människor med olika kön men har samma rätt och ska ha samma möjligheter till allt i livet, svarade jag. - Så borde det va men så är det inte. Till dess det är som du sagt behöver vi kvinnoklubbarna, slog ordföranden Birgitta Rundgren fast.

En sång i Föreställningen Fabriksflickorna stack sig in i mej. Den sjöng Lise-Lott Nilsson. Den heter Vad menar du med solidaritet. Jag tar citat ur texten: "Du stal min man en man som du ville ha En härlig man. Och han var min Du stal min man. Utan att fråga mig om lov Han var ju min Säg, vad menar du med solidaritet Kan du svara mej. Vad menar du med det För jag vet att min klänning hade du aldrig tagit Utan att först be om lov Men du slet av min hud Det vet jag nu"

Jag tänker; Vad menar vi med solidaritet. Kan vi svara vandra på det. * Efter föreställningen går jag ut bland folket för att säga hej och lyssna om någon vill prata med mej en stund. En man jag känner från Logen Odd Fellow kommer fram till mej och säger: - Det var mycket vänsterpropaganda i den här föreställningen. - Hur menar du? frågar jag. - Det var allt från Kata Dahlström till fackföreningspolitik, svarar han - De tar upp det som händer idag inom tekoindustrin och är oroade över att arbeten flyttar utomlands för att ägarna vill tjäna mer pengar. Är det fel? - Ta hit en riktig teater som handlar om riktiga människor. - Är inte sömmerskor riktiga människor då? - Vi får ta en fight om det på Odd. Du kommer väl på onsdag. Jag tycket faktiskt det är trevligt att höra när Göran Sjögren, moderaten, och du debatterar. Jag håller inte med dej i allt men du kan dina saker. Det är bra, säger mannen innan han nickar hej och går, * Senare på kvällen kommer en grupp "sömmerskor" ur ensemblen ut i foajén. Jag känner igen Yvonne Lombard, Carmen Lucena, Ewa Möller, Susanne Osten, och Inger Berggren, samt Lise-Lott Nilsson och Lena Teresia Hansson som sjungit så fint i kväll. Marianne Stjernqvist känner jag också igen. - Är det du som är chef här? säger någon ur gruppen. - Javisst, säger jag. - Det är ett fint hus ni har. - Ja - Vi vill gå och äta och koppla av, säger Yvonne. Vart kan vi gå? - Ni bor på Statt. - Ja men vi vill inte gå på statt. Finns det inte något intimare. Jag ger dem några förslag. - Ska du inte följa med oss, frågar Yvonne. - Jag kan nog inte det. - Du törs nog inte följa med en grupp fräna kvinnor från Stockholm på nattparty, säger Ewa Möller. - Det törs jag nog men.... - Det får bli nästa gång vi kommer hit. Planera då in oss i din almanacka, säger Yvonne innan hela gruppen drar ut på stan för att hitta det stället jag rekommenderat dem att äta och koppla av på en stund.

En sångtext snurrar i min hjärna när jag åker i min bil genom stan och hem. "Gnugga sömnen ur ögonen systrar Människan kan inte gå i paradisdräkt Det är vi sömmerskor, i vår grottekvarn Som förser mänskligheten med ett ytterfodral Vi värmer och pryder alla människobarn"

Margreth Wievers varma röst värmer mej långt in i sömnen. Knut K

fredag 8 februari

"Joe Hill - mannen som aldrig dog"

hill joe1Nr 56

Kerstin Gidlöf ringde 1979 från Riksteatern och berättade att Folkets Hus i Motala skulle få premiären på föreställningen Joe Hill. Mannen som aldrig dog. Jag, som chef för Motala Folkets Hus och ordförande i Motala Teaterförening, blev glad när jag fick meddelandet. Premiär skulle det bli för oss också - som Riksteaterarrangörer. Hela teatersällskapet bokades in på Stadshotellet, vilket innebar att Stadshotellet fick mer pengar av Riksteatern för mat och logi än vad Folkets Hus betalade för föreställningen. Mer pengar gick till Motala än vad som flöt ut från kommunen. Jag hade inte tänkt på tidigare att många näringsidkare i Motala skulle med tiden tjäna pengar på Folkets Hus verksamhet.

Ensemblen kom till stan. Jag mötte skådespelarna Per-Olof Ekvall och Lars Korposov. De hälsade och gratulerade till den fina teaterlokalen. Regissören Christian Lund bjöd till en början inte in till kontakt med oss i Folkets Hus men efter repetitionen på måndagen den 10 september 79 frågade han om jag kunde ordna publik till generalrepetitionen på tisdagskvällen. joe hill-biljett - Det säger du dan innan. Det blir inte lätt. Jag ska försöka, svarade jag.

Tillbaka i mitt tjänsterum kom tankarna: - Hur ska det gå till. Klockan är snart tio på kvällen. Inga tidningar tar in annonser. Varför har regissören Lund inte sagt något tidigare. Då kunde jag ha bjudit in folk som inte tidigare varit på teater för att visa dem hur spännande och trevlig teater kan vara. Jag bjöd in Arbetsförmedlingen, de olika facken, SAP och andra som hyrde lokaler i vårt hus. Vi fick ihop bortåt hundra personer på ett dygn. Regissören var nöjd.

Onsdag kväll. Äntligen premiär. Kvällens föreställning var inte utsåld men många löste inträde och satte sig i de nya, sköna, röda stolarna. Jag bestämde mig för att sitta på tredje bänk. Därifrån kunde jag se allt som hände på scenen.teatersalongen

I visan Joe Hill, med svensk text av J Branting, berättas att Joe Hill kom över från Sveriges kust och letade efter arbete. 36 år fick han leva sitt liv. Joe Hill skrev sånger. En i månaden enligt kamraterna. Han medverkade till att arbetare fick bättre villkor genom att organisera strejker. Fredliga strejker. Hill sa: - Blir det våld är det de som vinner. Inte vi. Vårt vapen är vår arbetskraft.

Arbetarna hade det svårt i USA. En aktör i föreställningen säger: - Jag vill ha en lön som jag kan leva på En grupp aktörer fortsätter: - Vi vill kunna försörja en familj på lönen. Joe Hill blev farlig för överheten. Ränker smiddes för att få bort honom

Föreställningen hade inslag av dialoger som mynnade ut i solosånger av Joe Hill som spelades av Ewert Ljusberg. Ewert hade en stark stämma. Tommy Barte, också känd sångare, som spelade Ed, en ledare, sjöng också solo. Tommy hade en gällare röst än Evert men sjöng också bra. Ibland framfördes sånger där hela ensemblen sjöng med. Sångerna skapade stämning. Publiken visste inte alltid om de fick applådera efter sångerna. Jag tog ofta upp applåderna och fick då med mig många ur publiken. Inte alla.

Under föreställningen tänkte jag tillbaka på vårt land. Det är inte många år sedan soldater mördade arbetare i en fredlig demonstration. Soldater sköt rakt in bland de obeväpnade människorna. Nu har vi det annorlunda. Jag tänkte: - Kommer vi att kunna fortsätta utveckla vårt land till en riktig demokrati, där män och kvinnor har samma värde, där varje människa har rätt att existera och få en lön de kan leva på? De flesta kan säkert äta sig mätta varje dag. Men många vet inte om att de skulle kunna leva ännu rikare liv om de kom med i kulturens och skapandets värld. Vi har mat på bordet. Nu måste vi fundera över hur vi ska leva våra liv. Även utanför arbetsplatserna.

Joe Hill anklagades felaktigt för ett mord och arkebuserades. Han skrev i sitt testamente: "Mitt testamente blir helt kort. Ty där finns intet att ge bort. Det är i stort att orda om. Bort går jag naken som jag kom. Så sprid min kropp som aska för en lekfull vindil när jag dör Och låt den falla ner som regn på jordisk blomsteräng. Kanhända en blomma då, som slokar. Nytt liv skulle få. Så vill jag ha det. Lycka till. Kamrater. Människor Joe Hill."

Jag blev på förnatten, efter föreställningen, medbjuden till Stadshotelletstattmotala på Riksteaterns premiärfest för ensemblen Joe Hill. Jag satt bredvid Katarina Kovacs som spelade Mary, telegrambudet och notarien i föreställningen. Vi hade trevligt tillsammans. Jag berömde henne för hennes spel. Hon var bra så det var inte smicker. Bredvid Katarina satt Ewert Ljusberg. Ewert Ljusberg fick jag ingen kontakt med. När vi ätit tackade regissören Christian Lund de medverkande för en bra föreställning. Han passade på att ge Motalapubliken ett tjuvnyp: - Ni ska inte tro att det var ert fel att publikreaktionerna inte var så stora. Motala är en arbetarstad med konservativa arbetare som inte är vana vid kultur av det här slaget. De var tröga helt enkelt.

Jag ilsknade till och begärde ordet. Jag började med att tacka Riksteatern för att ensemblen fått ha premiären i Motala och givit oss en fin kväll. Jag berättade också att de just spelat den första riktiga föreställningen i Teaterföreningens och Folkets Hus regi. Jag berättade att vårt hus är nytt och att vi ännu inte kommit igång med full verksamhet. När det gällde publiken sa jag: - Regissör Lund sa att vår publik är trög. Det är fel. Publiken är ovan vid teater. Det är sant. Jag satt ute i salongen och kände att den fina stämning ni skapade berörde var och en. Ni har gjort en välgärning för oss som ska jobba med att få flera till våra framtida föreställningar. Publiken kommer att berätta om Er på arbetsplatserna i morgon och säga: "Ni måste gå på nästa teater som kommer till Folkets Hus. Joe Hillföreställningen grep tag i oss. Den var bra" Nöjd publik är de bästa publikarbetarna inför kommande föreställningar. Den tröga publiken märkte inte jag. Var regissör Lund fann den vet jag inte. Det går inte att bedöma en publik bara efter applåder. Dem jag såg och talade med var tagna. Det räcker för mig. Det borde räcka för regissör Lund också.
När jag satte mig fick jag starka applåder. Flera av skådepelarna kom, när vi ätit färdigt, och ville tala teater med mig, ge mig råd om affischering, information och marknadsföring. Flera tyckte att Folkets Hus i Motala har en av de bästa scenerna i hela Sverige - Vi kommer gärna tillbaka, sa de. Natten var sen. Morgonen nära, när jag cyklade vägen från Folkets Hus via Hyddmarken till Råssnäs. Motalaviken låg stilla. Inte en bil såg jag på gatorna. Inte ens svanarna vid Båtmansgatan brydde sig om mig. De brukade annars attackera mig när jag cyklade förbi. I mitt huvud snurra orden: "Jag drömde om Joe Hill i natt Vi stod där man mot man. "Jag sa till Joe: Du är ju död. Jag kan ej dö, sa han Jag kan ej dö, sa han.". ----- "Jag har sått ett frö som ej kan dö: Vår organisation."

Husen på Patrullgatan, där jag bodde, var mörka. Alla sov i egna hem. Det fick nog aldrig Joe Hill göra. Jag fick inte många timmars sömn. Klockan nio nästa morgon var jag i Folkets Hus igen. Jag hade upplevt en mycket lärorik och trevlig kulturkväll - och natt. Jag hoppades då att det skulle komma flera såna kvällar. Och det gjorde det! Många. Jag återkommer med kåserier om några av dem. När var du på teater senast käre läsare. Om du inte varit på teater. Prova. Allt är inte bra. Det är bra att veta. Men mycket är mycket bra. Det är också bra att veta. Med hälsning Knut K

fredag 1 februari

Lars-Åke Pettersson och Per Oscarsson

Nr 55

På min vägg i mitt nuvarande hem har jag en utställningsaffisch som gjordes till Lars-Åke Petterssons utställning i Folkets Hus den 20-28 mars 1982. Jag ser på den skriver detta.: Lars-Åke Pettersson kom in i Folkets Hus på två olika vägar, dels som medlem i KIM, dels också genom Verkstadsborna där han liksom jag hade en roll i Bolagsstyrelsen. Lars-Åke och jag hade samma loge under föreställningarna med Verkstadsborna. Jag förstod att Lars-Åke var sjuk. Han åt mediciner och berättade för mig att han hade problem med magen. Lars-Åke kom ofta till Folkets Hus, till Teatercaféet men också för att se utställningar, vakta utställningar eller lyssna på andra kulturprogram. Krister Johansson KIM tog för 1982 med i årsplaneringen att Lars-Åke skulle få en egen utställning. Lars-Åke hade alltid varit med i de samlingsutställningar vi gjort där samtliga Motalakonstnärer som vill vara representerade är representerade. - Vi vill att Lars-Åke skall få visa sin konst i en egen utställning. Han har gjort bilder han inte visat tidigare, sa Krister till mig.
Lördagen den 20 mars hade Lars-Åke vernissage på sin utställning. Han hade verkligen kommit loss med sina bilder. Rent "parisiska" motiv med kvinnor i sin naturlighet utan kläder poserande med män i stormhatt. Tjocka män finns avbildade, liksom en kvinna på cykel och en äldre man i profil. Vissa bilder är gjorda på vanliga papper från skrivblock. Jag blev positivt överraskad. Jag hade inte sett dessa bilder tidigare. Hans övriga konst var också bra men detta var något extra. På vernissagekvällen stängde vi Folkets Hus och Motalas kulturintresserade samlades till vernissagefest i GalleriEtt. KIM dukade upp festen på Folkets Hus bekostnad. GalleriEtt var fullsatt. Vernissagefesterna hade utvecklats till att bli en festsamling för dem, som medverkar i kulturens olika grenar i Folkets Hus; musiker, sångare och sångerskor, teaterfolk, revygänget, skrivarföreningens medlemmar samt andra kulturintresserade. Stämningen var hög. Alla prisade Lars-Åke. Han var nöjd den kvällen men jag såg att hans sjukdom var på väg att märka honom. * per oscarssonSöndagen den 28 mars klockan 1900 hade vi genom ABF tecknat oss för att få Per Oscarsson som gäst i Teatercaféet. Han skulle läsa Gustaf Fröding. Jag var på plats redan före 1800 för att ta emot honom. Jag väntade. Ingen Per kom. Jag blev orolig. Teatercaféets platser var för länge sedan upptagna. Där var fullt av förväntansfullt människor. Skulle han utebli. Det vore inte trevligt. Fem i sju kommer han in genom Folkets Husdörrarna. Jag hälsar honom välkommen och undrar om han vill ha en loge att klä om sig i. - Jag ska inte klä om mej. Jag ska bara läsa Fröding. Var ska jag hänga ytterkläderna? - Det kan du göra på mitt kontor. Vi går in på kontoret. Per säger: - Är det du som är Knut Karlsson? - Ja. - Du är chef här. - Ja. - Här i Motala är visst fint kulturintresse. - Vi är på väg åt rätt håll. - Det fick jag höra i Mölby. - Ska vi gå ner? Folket väntar, svarar jag. - Har det kommit några? - Där är fullt. - Trevligt. Trevligt. - Behöver du något? Mikrofon, talarstol. - Nej, bevare mej väl. Jag är som jag är. Vi går ner. Jag presenterar Per. Han sätter igång och gör ett framträdande som jag aldrig glömmer. Allt utantill. Under pausen sätter han sig vid ett bord och pratar med folket. Efter en stund fortsätter han sin läsning. Bl a läser han hela Frödings Min morgondröm. Han gör det på ett sätt ingen annan gjort förr.
Efter föreställningen stannar han kvar och pratar med dem som vill prata. En talets konstnär har talat. En mänsklighetens konstnär har framträtt. Det var imponerande. En konstnär framförde konstnären Gustaf Frödings författarskap på ett sätt som skulle ha gjort Gustaf Fröding överlycklig. Jag tackar Per och erbjuder publiken att följa med och se Lars-Åkes utställning. Jag hade kommit överens med Lars-Åke om det. När vi är på väg upp undrar jag om Per Oscarsson vill se utställningen. Han drar lite på sitt svar. - Jag är övertygad om att konstnären, han heter Lars-Åke Pettersson, skulle uppskatta om du tittade på hans bilder. Han har lyssnat på dig i kväll. - Har han lyssnat på mig ska jag se hans bilder, svarar Per. Ganska många ur publiken följer med upp. Per och jag går runt och tittar. När han kommer till de olika personbilderna med "parisiska" inslag stannar han upp - Det här va intressant. Har du gjort detta? Frågar han Lars-Åke, som kommit fram till oss. - Ja, svarar Lars-Åke en aning osäkert. - Du låter osäker. Sträck på dig Detta är bra. Det är konst. Vilken känsla. Vilken iakttagelseförmåga. Det här måste du fortsätta med. Det är din stil, säger Per.

Några av de övriga i Frödingspubliken kommer till oss och lyssnar. Lars Åker står mitt i en beundrande skara och hör Per berömma. Jag ser på Lars-Åke att något händer inom honom. Innan vi lämnar Lars-Åke säger Per: - Tack för att jag fick se dina bilder. Det var verkligen bra konst.

När Per och jag skils säger jag: - Du har gjort många människor nöjda i vårt Teatercafé, när du läste Fröding, men för mig är det allra viktigaste att du gjort Lars-Åke mycket glad i kväll. Du gjorde det, när du såg hans konst och berömde den. - Det var inte svårt att berömma. Han är bra. * Jag får i slutet av maj veta att Lars-Åke är inlagd på Motala Lasarett. Onsdagen den 2 juni besöker jag honom på avdelning 8 sal 35. Han sover när jag kommer. Jag sitter och tittar på honom en stund. Han ser blek ut. En sjuksköterska kommer förbi och säger. - Jag ska väcka honom. Han vill gärna tala med dig, Knutte.

Lars-Åke tittar sig yrvaket omkring när han väckts. Vi hälsar och pratar en stund om alldagliga ting men jag ser att det är något han vill säga. - Jag har legat och tänkt på när Per Oscarsson kom och såg min utställning. Han tyckte om mina bilder. - Det gör vi alla, svarar jag. - "Det var verkligen bra konst". Hörde du att Per sa det innan ni gick? Om du visste vad jag blev glad över det berömmet. Han är en konstnär själv. - Trodde du inte att de "pariska" motiven, om jag får kalla dem så, skulle bli uppmärksammade? frågar jag. - Kanske inte på det sättet. Lars-Åke tittar på mig och säger: - Jag har en fråga till dig. - Låt höra. - Jag är sjuk. Det vet du. Jag kanske inte lever så länge till. Du vet att Folkets Hus betytt mycket för mig. Jag skulle vilja att några av mina bilder fick hänga i Folkets Hus efter min död. - Det kan vi tala om när du kommer ut från sjukhuset. Du har säkert lång tid framför dig att leva, svarar jag. - Jag har nog inte det, svarar Lars-Åke. - Jag kan lova att vi gärna vill ha dina bilder i Folkets Hus men vi vill ha dig i livet länge än, svarar jag. En stund senare lämnar jag Lars-Åke Pettersson.

Torsdagen den 3 juni följer jag med Fritidskontoret till Tjällmo för planering. Vi reser klockan 8 på förmiddagen. Jag är politiskt vald ledamot av Fritidsnämnden och ordförande i Fritidsavdelningen, som har hand om fritidsgårdar och ungdomsverksamhet i kommunen. Harry Rydh, chefen för och sekreteraren i Fritidsavdelningen, har i många år mycket intresserat verkat för att Motalas ungdom skall ha något bra att sysselsätta sig med på fritiden. Vi ska under dagen i Tjällmo diskutera hur vår verksamhet skall bli ännu bättre.

Under dagen får jag veta att Lars-Åke Pettersson dött denna förmiddag den 3 juni. Jag har svårt att fatta. Vi satt och pratade ganska länge i går. Han var helt klar över vad han ville och mycket glad över Per Oscarssons beröm. Jag kunde inte på något sätt uppleva att han var så nära döden. - Vi vet mycket lite om vår tid, tänker jag. * Nu blir det aktuellt med hans bilder i Folkets Hus. Jag har redan tänkt att vi ska ha dem i Lilla Konferensen och döpa om den lokalen till Lars-Åke-rummet. Vi har i ett förråd några av hans bilder kvar efter hans utställning. De är bra. Lars-Åke begravs den 18 juni. Då är jag i Sollefteå på Folkets Hus och ABF: s Lyrikvecka. Jag fick ett stipendium av FHR (Folkets Hus Riksorganisation) att gratis besöka lyrikveckan mellan den 13 och 19 juni, 1982. * Långt senare ringer någon anhörig och undrar var Lars-Åkes bilder finns Jag berättar det och berättar också om Lars-Åkes önskemål om att få ha sina bilder i Folkets Hus. - Det vet jag inget om, fick jag veta av den som ringde.

Lars-Åke hade tydligen inte hunnit berätta om sina önskemål för någon. Han ville tala med mig först. Han hade inte heller skrivit något. Bilderna hämtades. Långt senare lämnades några in till Folkets Hus som skulle representera Lars-Åke. Tyvärr var det inte bilder som gör Lars-Åke rättvisa. Hans önskemål kunde därför aldrig infrias.

Det är inte alltid att de som skramlar mest blir de bästa vännerna. Lars-Åke fanns alltid med oss och hos oss. Han var stillsam och tystlåten men rättfram, ärlig och en mycket god och hjälpsam kamrat. Jag är mycket glad över att konstnären Per Oscarsson gav en annan konstnär Lars-Åke bekräftelse på hans konstnärskap. Det kom sent. Men inte för sent. Knut K

tisdag 29 januari

Kulturen är kittet mellan människor

Nr 54

dsc01685 _medium Artur Engberg var Sveriges ecklesiastikminister en tid för länge sedan. Han sa: -Skall konsten och kulturen existera måste den inneslutas i folkets kärlek och vara ett med folkets liv. Det tog jag fasta på när jag blev chef för Motala Folkets Hus och under min tid som VD för Riksskådebanan samt som kulturchef på Folkets Hus Riksorganisation. (FHR) i Stockholm. Jag var med om att starta Folkteatern i Sverige. Med den teateridén hade vi möjlighet att spegla människors levnadsöden i allvar och glädje. Kulturen är samhällets tänkare. Den kan spegla världen för oss. Muséerna är minneskamrar. Tyvärr har teatern i alltför hög grad bara speglat vissa klassers liv. Jag minns debatter vi hade när vi med Folkteatern ville berätta folkdjupets stämningar från scenen. -Då blir det bara elände och våld och revolutioner. Det vill ingen se, sa folk från de välbeställda klassernas led. De visste inte om den kärlek, ömhet och kraft som funnits inom arbetarrörelsen och allmogen på landsbygden i Sverige. Vilhelm Moberg har sagt -Om livet känns meningslöst - fyll det med något bra.

Inom romankonsten har inget land haft så många och skickliga arbetar- och allmogeförfattare som Sverige. Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och deras författarkollegor, Dan Andersson och Nils Ferlin och andra poetiska diktare är kamrater som fyllt mångas liv med upplevelser om livet i jordbruk, skogar, städer och familjer. De har också skrivit om människors glädje och vilja att kämpa för bättre liv för alla. På de platser vi spelade Folkteatern i Sverige runt om i vårt land nådde vi medmänniskor som tidigare inte sett en teaterföreställning. Kände teatermannen Lennart Hjulström och jag åkte land och rike runt och berättade om Folkteatern och varför vi tyckte att folk skulle gå och se våra förställningar. Lennart sa minns jag: -De som aldrig spelat bowling vet ju inte, om de tycker om att spela bowling. Samma gäller kulturen. De som inte känner till kulturens olika grenar vet inte att de kanske skulle tycka om det de kan få uppleva i kulturens värld.
Vi kunde inte fortsätta turnerandet med Folkteatern efter vår tid på fyra år på grund av att de som stött oss inte hade möjlighet att fortsätta ge oss pengar. Det var Folksam som gav oss möjligheter att göra vårt experiment. Tack Folksam.

Kultur är inte bara scenkonst och publika evenemang. Kultur är att skapa själv och få uppleva den glädje som skapandet ger. Jag fick möjlighet att öppna Motala Folkets Hus dörrar för den formen av kultur. Människor kom till musiken, sången, bildens värld, dansens och teaterns. Vi genomförde två stora lokala produktionen om Motala Verkstadsbornas historia och företaget Elba. Efter de två stora produktionerna öppnades alla gränser. Idéer flödade i Hasses Gryn, revyer, nattkaféer, Café Blues, storbandsmusik, jazzbalett, blåsorkestrar, sångkörer, Skrivarföreningen Vätterspegeln, utställningar av bilder och totalproduktioner gjorda av de lokala konstnärerna. Folket visade i Motala Folkets Hus vilken enorm kapacitet varje människa har om hon får möjlighet att utvecklas. Vi var många som sprängde gränser på den tiden. Kulturen var kittet som band oss samman. Det finns ingen vackrare upplevelse än när vi ser världen expandera bortom de vanliga gränserna. -Det behövs mycket oförbrukad glädje för att flytta ett berg, sa Artur Engberg. De jag mötte i Motala Folkets Hus hade mycken oförbrukad glädje. Glädjande var att glädjen gav ännu mera glädje genom de skapande aktiviteterna.

Mycket av det, som startade i Motala Folkets Hus och på andra platser i vårt land där jag fick vara med att påverka, finns fortfarande kvar. Somliga verksamheter har med andra ledare och idégivare ynglat av sig genom nya tankar och utvecklande idéer till musik- och teaterföreställningar, revyer, utställningar och andra skapande former.

Det gör mej ont i dag att anslag till de lokala skapande verksamheterna minskar. Studieförbund, Kommunala musikskolor och Kulturskolor får allt svårare att verka i samhället. Folkets Hus och andra samlingslokaler får minskat stöd vilket gör att lokalhyrorna höjs. De lokalt kulturintresserade har på många platser inte medel att komma in och hyra de lokaler som var avsedda för deras skapande verksamheter. I många tätorter står istället kulturlokalerna tomma eller hyrs ut till, ibland, kommersiellt skräp.

Kultur betyder odling. Motala Folkets Hus var en odling. Jag hoppas att samlingslokalerna Folket Hus, Bygdegårdar, Folkparker och Våra gårdar samt studieförbunden får resurser så att den skapande verksamheten kan utvecklas både i Motala, Vadstena, Linköping, Kinda och på andra platser i vårt vackra landskap Östergötland. Odlingen-kulturen är inget regering eller riksdag kan skapa uppifrån. Det är människorna på de olika orterna som får idéerna och utvecklar dem i odlingarna. Till jordbruksodlingar behövs sol och regn. Regering, riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeledamöter kan vara kulturens solar och regnskurar och ge kultur-odlingarna bra förutsättningar genom tillräckliga anslag till skapande verksamheter och hyra för lokaler som behövs. Hur är det med solen och regnet från makthavarna år 2008? undrar Knut K.


 
tisdag 29 januari

Människors lika värde

Kåseri Nr 53

Vi människor uppfattar oss ibland, som det vi är i våra funktioner i livet; polis, städare, truckförare, läkare, direktör, chaufför. Vi uppfattas också så av omgivningen. Jag har en vän som nyligen gick i pension. Han kände sig som om han var, "Ingenting", efter pensioneringen. Jag skrev om honom i en krönika och fick flera svar från läsare som reagerat likadant som han gjort. Varför förlorar många sin livsidentitet som människor, när de slutar sin långa yrkesverksamhet?

Varje hjärna och varje människa är unik. Liberalismens förkämpe John Stuart Mill har skrivit: -Över sig själv och sin egen kropp är varje människa suverän. Detta gäller människor i sin fulla mognad. Individer är inte ansvariga inför samhället om de inte stör någon annans intressen.

Individuell betydde från början odelbar. Samhälle betyder tillsammans. Individen människan kan förändra sig själv genom att förända sina sociala villkor i samhället och bilda sin världsbild genom den information hon tar emot i hjärnan. Vi måste bli medvetna om oss själva och förverkliga våra möjligheter i livet. Vi har fått så mycket liv men använder så lite av det Jag frågade en ung tjej, Sissela, på ett seminarie jag ledde: -Vad tycker du om vår tid? -Jag tycker inte om att alla ska vara lika. Alla vill inte samma saker.

I dag verkar alla riksdagspartier vara överens om människors lika värde och rättigheter. Att varje människa har samma värde innebär inte att vi ska vara lika i alla avseenden. Regissören Katarina sa på nyss nämnda seminarie: -Älskande par ska inte släppas ihop i en kyss på teaterscenen. Spänningen blir större för publiken med lite avstånd mellan de älskande. Jag tänkte då och tänker nu: -Det finns spännande avstånd mellan människor i övriga livet också. Det finns spännande uppgifter för oss att lösa. Det möjliga är vår vardag. Att söka det omöjliga ger livet extra krydda.

Kanske har utvecklingen i samhället under perioder enbart hyllat kollektivet som bärare av sättet att leva och glömt att kollektiven är summan av ett antal individer. Kollektiven har i vissa fall förtryckt somliga och lyft fram andra till diktatoriska ledarfigurer. Med varje människa föds något nytt till världen, något speciellt och egenartat som inte funnits förut. Vi ska låta människan utveckla det speciella. Det finns ingen vackrare upplevelse än när världen expanderar bortom de vanliga gränserna En kamrat sa så här i ett samtal: -Jag tänker mej att världen är en sten. Jag finns i den stenen. Jag är skulptören som ska mejsla fram min figur. Hur ska jag mejsla för att få fram figuren? Vilken mejsel skall jag välja. Finns det någon mästare som kan lära mej mejslingens konst? Skall jag vara mästare själv? Utan kunnande? Utan examen? Hur blir då min livsfigur? Hur blir då mitt liv?

Viljan är ett grunddrag i vår existens. Vi behöver stark vilja under tiden vi utvecklar oss, mejslar fram figuren i stenen och förverkligar våra möjligheter. Vilhelm Moberg älskade vienerbröd som vuxen. Som barn visste han inte om att vienerbröd fanns. Han sa: -Jag fick inga vienerbröd när jag var barn och ung - såg inga heller. Därför frågade jag inte efter dem. För att efterfråga måste vi veta vad som finns. Vi ser ingenting om vi ställer oss framför en mur. Vi måste gå från muren och se oss omkring. När vi skall välja rätt bitar till livets pussel måste vi ha frihet att välja och insikt i helheten.

Människor har samma värde, rättigheter och skyldigheter enligt FNs propå om mänskliga rättigheter. Som världen ser ut i dag tror jag att många inte ställer upp på vad alla länder i världen bestämt sig för att följa genom FN. Vi ser hur mänskliga rättigheter kränks både i muslimska länder, kommunistiska länder och även i kapitalistiska länder. USAs angreppskrig i Irak är en katastrof när vi tänker ur mänskliga rättigheters perspektiv. Den fundamentalistiska muslimska gerillan som med självmordsbombare mördar barn och andra oskyldiga runt om i världen anser inte att människor är lika mycket värda.

- Mina fötter får bara ont i ett par alltför trånga skor, sa Goethe när han var på resa i Italien. Många människor får ont av alltför trånga livsbetingelser som pålagts dem av olika religioners fundamentalistiska inriktningar. Vi borde tänka till och fråga: - Hur ser de enskilda individernas levnadsbetingelser ut i vårt land och i världen i övrigt? Är vi på väg mot en värld där människors lika värde är ledstjärna?

Det högsta civilisationen kan komma till är att hålla makten och våldet inom bestämda gränser, har en tänkare sagt. Jag vill att vi ska gå längre än så. Alla ska leva i frihet och omfattas av folklig demokrati. Likavärdesvågen ska visa att alla människor är lika mycket värda. Dessa tre Frihet, Folklig demokrati och Människors lika värde är tre av mina ledstjärnor. De blinkar framför mig. Jag följde dem som polis och socialarbetare i Motala och i synnerhet som chef för Motalas vackra Folkets Hus. Min humanistiska människosyn säger mig att det finns hopp om en bättre värld. Förnuftet skall segra. Men hur? Det vet jag inte. Har du läsare några förslag? Knut K

 

tisdag 29 januari

Folklig demokrati

Kåseri Nr 52

"Livet är som en bok. Den förståndige bläddrar med omsorg i den. Dåren bläddrar tanklöst och flyktigt," har en tänkare sagt. Låt oss bläddra några blad i livets bok. Vi är uppgifter för oss själva. Uppgifter vi löser olika. Människan är något fantastiskt. Något som borde vara omöjligt men är möjligt.

Vi är en del av naturen som isen är en del av vattnet. Is, som är skilt från vatten, blir vatten igen när värmen kommer. Kylan omvandlar vatten till is. Vem ombildar människan? Tycker Du som Darwin att vi är en del av naturens utveckling. Tycker du som många religiösa att det är Gud som står för omvandlingen från grundämne till människa och från människa till grundämne?

Människan har en standardritning som grund för liv och utveckling. Vi har oräkneliga specialritningar som konstrueras genom föreningen mellan ägget och spermien Våra möjligheter finns i kromosomernas sammansättning. Att sätta barn till världen tillhör de mest ansvarsfulla uppgifterna vi har i livet. När barnen vuxit till sig ska de existera i den lilla värld de fötts. Existens betyder att framträda. Barnen ska som vuxna framträda på livets arenor.

Människor är inte bara, osjälviska, solidariska varelser. Vi är också aggressiva, hämndlystna, avundsjuka och härsklystna. En bra uppväxtmiljö stimulerar våra bra egenskaper och minimerar de dåliga. I sann demokrati vill vi ha bra utveckling för alla. Demokrati betyder folkmakt. "Makten till folket" har varit slogan i politiska sammanhang. För mig är det en livets slogan. Eftersom det är vi, folket, som bor i vårt land, är det vi, folket, som skall ha makten och styra i vilken riktning vi ska gå. Religioner ska inte styra och inte kapitalet. Filosofen Adam Smith sa så här om människan: "Varje människa är en egoist som är upptagen med att arbeta för sina egna intressen. Arbetarna klagar bara för att de själva inte har tillräckligt av livets goda. Kravet på jämlikhet är inte krav på rättvisa utan ett uttryck för avundsjuka. De fattiga är lika giriga som de rika."

Har han rätt? En annan filosof sa så här: "Demokratin kommer att förändra världen. De många människor som nu har det svårt kommer att göra så att flertalet får det bättre. När de flesta fått det bättre kommer de inte att verka för att de, som inte har det lika bra, ska få det bättre." Är vi där nu? Nu har många det bra i vårt land. Vi är i majoritet. Saknar vi glödet för en politik som gör att fattigdom minimeras till nästan noll? Frågan är berättigad eftersom fattigdomen ökat till tio procent av vårt folk.

Kapitalmarknaden utvecklas så att ett fåtal får mycket. Ett stort antal löntagare, som skapar resurserna, får någorlunda bra utdelning och de som inte är med i systemet hamnar utanför. Alla vi som jobbat inom samhällsekonomin och politiken vet att vi behöver den sunda marknadsekonomin. Bra utveckling skapar samhällsresurser att fördela. Folklig demokrati är för mig att forma en politik som utvecklar landet så att alla får leva bra.

Ett aktiebolags viktigaste uppgift är att tjäna pengar. Demokrati inom företagarvärlden finns inte i dag. Därför behövs en stark folklig demokrati som kan sätta press på företagen och ett samhällsklimat för sunt entreprenörskap så att det finns rättvis konkurrens mellan företagen. Filosofen Schiller ansåg på sin tid "att det moderna samhället hindrar människan från att utvecklas till människa". Jag tror att vi snubblar på linjen in till det samhället. I försäljningspropaganda om skräp, TV filmer om våld och annonser om ideala kroppar påverkas människan att utveckla ytan. Den andliga delen blir satt i kylskåp. Sakta kallnar den till oigenkännlighet. Det som förr gjordes för Gud gör många nu för att öka egna materiella resurser.

Demokratin bör inte vara suverän som majoritetsmaktmedel. Flertalets makt kan hindra allas rätt. Folkdemokratin är för mig den frihet och kraft som växer fram hos varje människa. Nobelpristagaren i litteratur Harry Martinsson sa i ett tal: "Demokratins princip är att principer inte får mörda." Som sammanfattning tycker jag att mitt tänkande i denna krönika har två konstateranden: - Demokratin som majoritetsmakt kan förtrycka och stöta bort enskilda människor som inte har tillräcklig styrka och kunskap att påverka sin livssituation - Den icke demokratiskt uppbyggda företagarvärlden behöver mötas av ett demokratsikt uppbyggt samhälle som kan hålla kapitalmakten inom bestämda gränser. Det gynnar den sunda företagarvärlden och försvårar för fuskarna.

"Vi är våra val i livet," sa filosofen Sartre. I varje stund gör vi val. Även när vi inte väljer ty då väljer vi att inte välja. Om vi inte väljer själva väljer andra åt oss. När andra väljer åt oss blir inte alltid valen som vi vill ha dem och vi blir inte de fria människor, som vi kan bli, när vi väljer själva. Tänk efter alla läsare. Hur står det till med moder Svea i dag? Fungerar den folkliga demokratin så att den medverkar till ökad frihet för varje medborgare? Nästa kåseri handlar om Människors lika värde. Undrar Knut K

tisdag 29 januari

Frihet en rättighet för alla

Nr 51

Det högsta civilisationen kan komma till är att hålla makten och våldet inom bestämda gränser, har en tänkare sagt. Jag vill att vi ska gå längre än så. Alla ska leva i frihet och omfattas av folklig demokrati. Likavärdesvågen ska visa att alla människor är lika mycket värda. Dessa tre Frihet, Folklig demokrati och Människors lika värde är tre av mina ledstjärnor. De blinkar framför mig. Jag följde dem som polis och socialarbetare i Motala, som chef för Motalas vackra Folkets Hus och även när jag därefter fick förmånen att få ett mycket intressant jobb inom kulturens värld med hela Sverige som verksamhetsfält. . Min humanistiska människosyn säger mig att det finns hopp om en bättre värld. Förnuftet skall segra. Men hur? Det vet jag inte. Har du läsare några förslag? Jag har gjort tre kåserier som heter Frihet är en rättighet för alla. Folklig Demokrati och Människors lika värde. Jag börjar med kåseriet om Friheten.

Jag skrev en gång ett inledningsspel till en stor kongress i Stockholms Folkets Hus. En ung kvinna läste den här tankedikten: "Anna säljer sina händers kraft och sin hjärnas förmåga. Hon säljer aldrig sin kropp och inte sin själ. Hon har rätt att leva och att leva väl. Anna har rätt till ett liv utan värkande axlar och utsliten kropp. Hon har rätt till det liv hon fått - sitt enda. Låt ropen skalla - men om värdiga liv och meningsfulla jobb. Åt alla. Anna säljer sina händers kraft och sin hjärnas förmåga. Hon säljer aldrig sin kropp och inte sin själ. Hon har rätt att leva. Och att leva väl."

Anna har rätt till sin frihet. En frihet ingen annan människa eller religion får kränka. När jag funderar över friheten i dag känner jag så här: "Nu byts solidaritet mot välgörenhet. Jämlikhet mot klasstillhörighet. Den som inte räcker till sover i en källare eller i parken. De styrande blir miljonärer och miljardärer. De sover i palats. Dreglande hundar och Sekuritafolk vaktar dem. "En gång skall jorden bliva vår." Var det så de sjöng en gång, de som drömde om en bättre värld?"

Vems är jorden i dag? Inte den fria människans. Människors frihet kränks dagligen i olika länder i muslimska världen. Människors frihet kränks också i västvärlden - och i Sverige. Religiösa tvångslagar tynger och tvingar. I Sverige misshandlas kvinnor. Deras hem, som borde vara den tryggaste platsen på jorden, är för många stundtals "ett helvete". Samma instängdhet upplever barn i hem vars uppfostran styrs av felaktiga religiösa propåer. När människan föds och utvecklas skall hon vara fri att välja vägar och göra det hon bestämmer sig för. Frihet är en rättighet för alla. Inte ett privilegium för några få. I en trädgård som inte finns växer de vackraste blommorna. Frihetens blomma är vit. Kärlekens röd. De blommorna har slagit rot i mitt hjärta. Det är inte kärlek som predikas i talarstolar nu för tiden. De flesta läser ur konkurrensens hårda evangelium. Där är kärleken utkonkurrerad.

Vi är fria att tänka. Vad är en tanke? En orms tunga? Fågelns vingar? Vad en tanke är har jag svårt att tänka mig. Genom att tänka kan jag inom mig nå dit jag inte kan nå om jag inte tänkte. I våra tankar kan vi tänka ut vår frihet och befria oss från propagandans påverkan och söka livsvägar som gör oss ännu friare. Vi, som beviljat oss själva frihet, beviljar givetvis också densamma till andra. Friheten skall brukas med ansvar. Den får inte kränka en annan människas frihet och rättigheter. Friheten har ett pris. Här en dikt om en burfågel: "En fågel satt i sin bur och sjöng sin längtan. Jag ville rädda den och öppnade buren. Fågeln flög till skogs och var fri. I skogen sjöng den sin melodi. Höken slog en dag. Sången dog. Skogen är återigen tyst och buren tom. Burar kan vara trygghet och friheten en risk.

Risker måste vi ta när vi bekämpar diktaturer och värnar friheten. I alla tider har människor som verkat för frihet råkat illa ut. Vi känner till om Wallenberg som hjälpte många människor till frihet under kriget. Han hamnade i Sovjets fängelser till sin död. Bröderna John och Robert Kennedy gav den avgörande hjälpen för bättre liv för de svarta i USA. Bröderna fick plikta med sina liv. Nelson Mandela tillbringade 28 år i fängelse för att han kämpade för sitt frihetsälskande folk. De, som ekonomiskt haft mest har utvecklats bäst den senaste tiden. Det gäller både i USA och Sverige. I Sverige har politiken som förts gjort att vi enligt en ny undersökning har över tio procent fattiga medborgare. I USA lever 47 miljoner människor under fattigdomsgränsen. Fattiga och skuldsatta medmänniskor är inte fria. Lån binder låntagare till långivarna. Fattigdom krymper människors rörlighet och valmöjligheter.

I vårt land strök luffarna förr omkring på vägarna. De sov i ladorna, fick till mat "en beta bröd". Luffarna försvann in i samhället i en anda av solidaritet. Nu har politiken åter skiftat system. Luffarna är tillbaka. Uteliggare är de nu.

Vi måste varje dag arbeta för friheten. Vår egen och andras. Är du beredd att avstå från att ta ett steg framåt för att inte beskära en annan människas frihetsväg? Hur ska vi leva? Det vill jag ta upp nästa gång - i en berättelse om Folklig demokrati. Knut K

Knuts kåserier

knutteNu tar Knut Karlsson sommarlov med sina kåserier och återkommer c:a 15 augusti. Läs det sista kåseriet före sommaren!

 

start riksteaternsverige 

logga rt intranat

start riksteaternostergotla 

start scenkonstportalen

Sök evenemang på teatrar i hela Sverige
scenguide

Teaternytt

Läs de senaste teaternyheterna på nätet i
start nummerse

 eller i Riksteaterns blogg
start riksteaterbloggen


Copyright © 2015 Motala Teaterförening