ticksterlogga

tickster administration 

idelada

 

vanster vadarriksteatern

vanster blimedlem
vanster riksteaterforeninga

vanster forestallningarilan

Vi samarbetar med

 

anaimtaa 200

 motala ostergotlands sjosta

abf

mcc
hotell ostermalm
LillaHemLogo Transp

maxiica

 motala24 platen

willys 

 skobes

Knuts kåserier 2009

tisdag 29 december

Kåseri om Då, Nu och Framtiden

Kåseri nr 145

Kåseri om

Då, Nu och Framtiden

I två steg

Jag börjar med steg ett.

Världen har förändrat mycket under mitt liv. En fråga vi ställde oss när vi nyligen pratade om tiden som gått är:

-Har allt blivit bättre?

Tänk efter;

-Har allt blivit bättre?

Så här hade jag det i Frödinge en gång i tiden:

Landet var landet. Stan stan

Vimmerby var stan för mej

När jag var barn och ung.

Där bodde stadsborna

De var fina

och hade vattenklosett

Flickorna var stadsjäntor

På dagarna efter arbetet

i stallet och mjölkningen

luktade jag lagård och häst

Det var värre än pest

att känna

att jag luktade lagård och häst.

Ändå ville ja vara nära

de små liven från stan

När vi dansade

i Skyttehagen och Parken.

Och någon gång

följde jag någon hem

genom stan

Aldrig suddas ut

Ljuset tonades ner

Reklamfilmen var slut

Lejonet röt

Musiken flöt ut i biosalongen

Jag satt med min Non stop och prasslade

Vid min sida satt en flicka

Jag höll hennes hand

Cittran angrep mej i tredje mannen

Doris Day förtrollade mej i Te för two

Glenn Miller lockade mina tårar

När han dirigerade orkestern

Medan bombplanen dånade fram

över hans huvud.

In the mood.

Låten som aldrig slutade

Har aldrig slutat spela i mitt huvud

Biograferna Grand och National

Och filmerna jag såg i Vimmerby

Kan aldrig suddas ut ur min hjärna.

Wickbergs konditori

Wickbergs konditori i Vimmerby

Luktade kafé

som ett kafé ska lukta kafé.

Vi beställde bröd vid disken

Satte oss runt ett bord

Och fick kaffet serverat ur en kanna.

Folk kom och gick

Vi talade om filmen vi sett

Fotbolls- och pingismatcher vi vunnit

Och flickor vi mött

-eller hoppades att få möta

Vid danserna i Skyttehagen och Parken

Vi var väl arton år. Snövit var äldre

Det vi inte visste då var

Att det var livets timmar som gick

Medan vi satt på Wickbergs konditori

I Vimmerby.

H 6570

Vilken frihet jag kände när jag satt bakom ratten

Och körde min fars gröna Opel Kapitän

På nätterna lyste ljuskäglorna ljusrum i mörkret

Där susade bilen och jag fram

I kurvorna flyttades ljuskäglorna in i skogen

Tallar såg jag skymta förbi-

och björkar, granar och enbuskar.

I bilen satt Petter och Allan

Göran Allan och Nisse,

Snövit och Lasse Fernler

Och Lasses bror Nenne.

Lugn. Lugn

Inte alla på en gång.

Vi talade inte om kamratskap

Vi fanns i kamratlandet.

En sen kväll slog bilen runt

Ett helt varv rullade den på vägen

Omtumlade tumlade vi ur bilen

Några blödde

Alla levde

Det var bara bilen som var hopknycklad

"Tack gode Gud att ni lever."

Sa min mor när jag kom hem den natten

Jag hade inte väntat med något annat.

Vad kunde hända oss?

Vi var ju unga.

Inte tänkte jag mej då

Att livets promenad sker på så slak lina.

H 6570 var ditt namn

du gröna Opel Kapitän

som skjutsade oss runt

i Ungdomslandet.

Ungdomskulturen

I min ungdom var det bara Stadshotell och stora hotell med restauranger som fick servera starka drycker och då endast till mat. Två vita och en brun ingick i måltiden. (Två snapsar brännvin och en konjak). Ungdomar under tjugo år gick sällan på krogen.

Ungdomskulturen på den tiden var bio, åka till olika festplatser och dansa på lördagskvällarna samt sitta och prata med varandra hemma eller på "Kondis". Största fritidsverksamheten under sommarhalvåret var fotbollsträningarna i veckorna och matcherna på söndagarna. På vintrarna var det bordtennis och skidåkning som var dominerande sporter. Från det jag fyllt femton år jobbade jag på ett sågverk i Frödinge och staplade bräder. På somrarna hjälpte jag till i jordbruket hemma på våd gård.

När jag gått Lunnevad Folkhögskolan fick jag tjänst i Motala som polis. Den säkraste arbetsplatsen i Motala på den tiden var Motala Verkstad. Där hade fäder och söner i generationer arbetat. Men Motala Verkstad bröts ner till en liten del av sej själv.

Kris i Motala men radion hade utvecklats i olika former. TV:n kom till Sverige. Många som arbetat på Motala Verkstad fick jobb på Luxor och även på Electrolux som expanderade. Luxor växte upp och blev Motalas flaggskepp - men flaggskeppet gick på grund.

Kris igen.

Motala klarade kriserna men många människor hade det svårt. Samhällets sociala säkerhetsnät höll människor under armarna under de värsta kriserna.

Nya saker hände och uppfanns. Det nya utvecklades och gav arbetstillfällen. Inte bara i Motala. SAAB och Volvo tog över vägarna i Sverige. Säkra arbetsplatser gjorde att folk kunde låna pengar och köpa bilar och även köpa eller bygga sej hus. Den tidigare åsikten att först skaffa pengar och sedan köpa och handla förändrades. Många satte sej i skuld. De fick friheten att åka bil vart de ville och bo i egna hem. Folks frihet hade ett pris. De blev bundna till bankerna. Båda i familjen behövde jobba och dra in inkomster till familjen. Daghemsverksamhet utvecklades för barnomsorgen i kommunerna.

Vad gjorde ungdomarna

Under min polistid i Motala gick ungdomar på bio och dansade i Folkets Hus och på Rivoli på vintrarna samt i Folkets Park i Duvedal om somrarna. De äldre gick på Statt och restaurangerna Wättern och Neptun på Sjögatan.

Visst var många ungdomar berusade på danserna. Visst blev en och annan arg på någon under danskvällarna men aldrig att någon hotade någon annan med kniv. Inte i Motala i alla fall. Under mina elva år som polis blev jag en gång "skallad" i pannan av en kille som kom från Norrköping. Jag "slog" ingen varken under tjänsteutövning eller på fritiden. Jag blev utöver "skallningen" från Norrköpingskillen aldrig slagen av någon. Jag fick fler smällar på kropp och ben i fotbollsmatcherna på Idrottsparken, IFKs hemmaplan och Z-parken än i polistjänsten på stan.

Raggarnas levnadssätt utvecklades i Sverige och i Motala. Raggarna åkte i stora bilar. De stannade på Kungsgatan utanför Statt, där de inte fick parkera. När polisen kom drog de i väg ett varv. När polisen var borta kom raggarna tillbaka. De var nyfikna på vad vi poliser gjorde. När vi hade utryckning följde de efter oss. En kväll när det var fullt av raggarbilar utanför Statt sa min kollega Hasse Månsson som jag hade bilpatrull tillsammans med den kvällen:

-Nu ska vi skoja med dem. Dra på sirenerna när vi passerar Statt.

Jag tände rödljuset och drog på sirenerna som ljöd häftigt bland husen runt Torget. Hasse körde i laglig fart Storgatan ut och genom Luxorrondellen. Det var vänstertrafik då. Vi hade ett långt tåg av raggare efter oss. När vi kom till Luxorrakan stannade Hasse polisbilen. Vi gick ur och arrangerade en spontan trafíkkontroll. De förare vi inte hann stoppa försvann från Luxorrakan men senare på kvällen var de åter på förbjuden plats vid Statt. "Kattochråttaleken" fortsatte.

Stockholm

När vi kom till Stockholm 1985 fanns inte många restauranger i stan och det var bara de stora krogarna som hade uteserveringar. Pubar fanns endast i anslutning till de stora krogarna. Nu har kroglivet exploderat. Uteserveringar finns överallt under sommarhalvåret. Pubarna är fyllda av öl och vindrickande unga människor. Förr gick folk på krogen för att äta och dansa till levande musik. Nu gäller disco om det över huvudtaget finns musik på pubarna. Restauranger fick förr stänga tidigt, om de inte hade nattklubbar. Nu har pubar öppet till fem på morgnarna.

I dagarna läggs förslag om att även kaféer och mindre matställen skall få servera alkohol. Snart kan vi kanske dricka starköl och ta en nubbe hos Korvgubbarna på stan och på Mc Donalds.

Varför denna totala förändring att människors möten sker krogar och pubar?

Varför denna totala omsvängning av synen på alkoholservering?

Vad gör ungdomarna i dag?

TV och video har lockat till sig unga tittare - och även äldre - under många år. Nu konkurrerar datorerna om de unga människorna. Många föräldrar tycker att deras barn och unga sitter vid datorn för länge. Många datoranvändare surfar all ledig tid.

-Är det bra att använda datorn så ofta och länge? Undrar många.

-Det är uvecklande för våra  hjärnor att använda datorn under rimlig tid, säger vissa hjärnforskare.

-Det är inte bra, säger andra som vill att barn och unga skall vara ute och röra på sej och inte sitta stilla inne all ledig tid. 

Nog har alla människor i vårt land mer pengar att spendera i dag än någon tidigare generations unga, vuxna och pensionärer haft. Att vi har pengar borde ge oss möjligheter att göra positiva saker under våra liv.

Det gör många också.

Aldrig tidigare har, som exempel, så många från Sverige rest så ofta och långt ut i världen.

Vad är det mer som händer?

Min dotterson Patrik var nyligen en sen fredagskväll i centrum av Stockholm med sina kamrater. De mötte fyra killar som sa sej vara "hammarbyare". "Hammarbyarna" provocerade fram gräl och började utan anledning angripa Patrik och hans kamrater. Några som såg vad som hände hjälpte Patriks grupp. En av de hjälpande fick ett kraftigt slag mot huvudet. Han föll i asfalten. En "hammarbyare" sparkade på honom när han låg. Flera frivilliga grep in mot "hammarbyarna". Polisen kom efter en tid och angriparna blev omhändertagna.

Om detta tillbud vore tillfälligt vore det bara "olycksfall i ungdomstiden" men det är inte tillfälligt. Det händer ofta. Inte bara i Stockholm utan också på många platser i vårt vackra avlånga land. Jag har hört att oprovocerat våld även hänt och händer i Motala

Vad har skett under utvecklingstiden?

Har vi utvecklats?

Att gå från ett tryggt land till ett land där vettvillingar drar omkring, slår och knivhugger folk utan anledning är inte utveckling. Det kallas avveckling.

Men vi har allt annat som blivit mycket bättre nu än det var förr. Vi lever i ett välfärdsland och är omgärdade av teknik och material till allt vi behöver. Vi köper mat och prylar i en omfattning som ingen annan tids folk kunnat göra. Vi slösar och har råd att slösa. De av oss, som har en god ekonomi, har fått ännu bättre ekonomi. Det har vi fått genom att nuvarande regering minskat utgifterna för arbetslösa och sjuka. Statens minskade utgifter för sjuka och arbetslösa har regeringen fördelat till dem som har jobb. Politikerna i Alliansen kallar denna sin politik för "Arbetslinjen".

Är det bra att fattiga och utsatta blir fattigare och mer utsatta och att klyftorna ökar mellan de nya klasserna "fattiga, rika och mittemellan"?

Jag ställer bara frågan.

Låt oss se en del av vad som händer i dag.

Trollhättan är på väg att få kriser som liknar dem Motala upplevde med Motala Verkstads och Luxors ned- och undergångar. I Motala finns också företag som har det svårt. Electrolux till exempel ska flytta spisproduktionen till Polen. Motala Verkstad har dålig orderingång. De varslar i dagarna 24 anställda om uppsägning. Svårigheterna för industrin i Motala fortsätter.

Vad tror Du käre läsare:

-Är det svårare att lösa kriser i dag än när Luxor "gick i kvav"?

Jag har tagit fram korta tidsbilder ur mitt liv.

Mycket mer finns att granska under den tid jag berättat om. Men låt oss börja så här. När du läst detta kan du kanske som jag fundera över skillnaderna och förändringarna som skett under vår levnadstid.

Vad är bättre i dag än när Du och Jag var unga?

Vad är sämre?

Och varför har det blivit som det blivit?

Steg två. Framtiden

Vi har en del att tänka på. Nästa kåseri skall jag blicka framåt och också ta med funderingar om vårt klimat och våra utsläpp.

Skriv gärna och hör av Er vad ni tycker.

Med hälsning Knut K

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Permalänk för "Kåseri om Då, Nu och Framtiden"

Använd denna URL för att länka direkt till detta inlägg: http://www.snabber.se/web/motala-teaterforening/knutte.asp?permLnk=122929

tisdag 22 december

God Jul medmänniskor

Kåseri nr 144

ljusNär jag skriver detta sitter världens ledare i Köpenhamn och försöker komma överens om ett avtal som skall påverka vårt klots framtid i rätt riktning.

Alla forskare vet att alla kurvor när det gäller klimat och farliga utsläpp pekar åt fel håll.

Det spännande i år är att de fattiga länderna tar sig ton och driver sina frågor på ett helt annat sätt än tidigare. Det är vi i västvärlden som gjort att vårt klot mår så dåligt som det gör. Det vet människorna i Afrika, Syd-Amerika och andra fattiga områden på jorden. Det vet också folk inom EU, i USA, Kina och Ryssland. Bakom alla förhandlare sitter maktens folk. De styr och hotar om förhandlarna lovar för mycket

Den pessimistiske filosofen Schopenhaur skrev på sin tid:

- Det sägs att kunskap är makt men jag vet många som har makt men helt saknar kunskap.

Jag skulle vilja fylla på Schopenhaur och skriva:

- Vi ser att många har makt men saknar förnuft och förstånd.

Många av dem jag menar med maktens folk har representanter på klimatmötet i Köpenhamn. De är stoppklossar som förhindrar bindande avtal.

Jag skulle vilja önska alla på jorden En Riktigt God Jul.

Jag skulle vilja önska alla framtidens människor En Riktigt Frisk Jord att leva på.

Jag skulle vilja att vi alla bestämmer oss för att på alla sätt leva så att både nutidens och framtidens människor får det så bra att ingen svälter.

Ja! Jag vet!

Det kan omöjligt bli så som jag önskar.

Men önskan är fri.

På tal om fri och frihet.

Jag sänder en dikt till Er som läser mina kåserier på Motala Teaterförenings hemsida. Dikten innehåller ett tänkande jag haft mycket nytta av genom livet. Jag har förresten fortfarande nytta av det tänkandet. När jag förr var ute och föreläste på kurser och konferenser läste jag dikten för min publik. Många hörde av sej och ville ha den kopierad.

Att vara människa är fantastiskt.

Tycker jag.

Jag fick mitt liv utan att be om det. Jag tackar i dag mina föräldrar för att jag fick komma till den här världen som jag vill leva i så länge som möjligt. 

Min dikt heter:

Ditt nya liv

Din nästa tanke är Din första tanke

I Ditt nya liv

Ditt nästa steg

Är ditt första steg på Din nya väg

Låt inte historien fjättra Dej

Oförrätter binda Dej

Småaktigheter strypa Dej

Du är fri att tänka

I din nästa tanke börjar Ditt nya liv

Ditt nästa steg är ditt första steg

i framtidens möjliga land

/ Knut K

God Jul och Gott Nytt År

Önskar Knut K

torsdag 17 december

Motala Teaterförening har viktiga uppgifter.....

Kåseri nr 143

Motala Teaterförening har viktiga uppgifter i framtiden

Julen firas till minne av Jesu födelse. Jag tycker att vi också ska fira och glädjas över att Du, Jag och våra Medmänniskor fötts till vår jord. Vi har inte själva bett om att få komma till världen. Det har andra bestämt. Några av oss har kommit till av misstag. Andra av kärlek.

Alla är vi i födelsen fria. Fria har vi rätt att vara så länge vår frihet inte kränker andras frihet. Fria har vi inte alltid varit. De som lever humanistiskt vet att kvinnor och män är jämställda. Humanismens frihetstänkande kan varken Bibeln eller Koranen sätta sej över. Det kan inte heller religionernas profeter predika emot om de håller sej till livets sanningar.

Livets viktigaste religion är kärlekens budskap. Den, som vet vad människokärlek är fördömer inte andras sätt att leva i frihet. Den som lever med kärlekens budskap visar med sitt eget sätt att leva vad frihet är.

Jag tror på framtidens människors förnuft och hoppas att vi är på väg att lämna den värld av ofrihet som skapar krig, förföljelser och förtryck. Vi har genomlevt hur nazisterna förtryckte och mördade människor som inte tillhörde nazisternas vita ras. Vi genomlevde hur diktatorer tog över kommunismen och gjorde den till en mördar- och förtryckarregim. Kommunistdiktatorerna satte frihetsälskande människor i fängelser, plågade dem och lät dem leva under förnedrande omständigheter. Miljoner andra människor mördades av regimens folk för att de inte tänkte som diktatorerna tänkte.

Vi har fått veta att religioners företrädare förföljt och mördat medmänniskor för att de inte tillbett deras religion. Vi lever i ett islamistiskt hot om krig mot den fria världens människor, Dessa islamister vill utrota friheten och linda in människor i en profets texter. Den profetens texter för ofrihet hör inte nutiden och framtiden till.

Vi har genomlevt och genomlever hur kapitalismens egoistiska människor tappade förstånd och förnuft och satte världen i kris. Satsa på dej själv, blev ett politiskt budskap som gav rikedom för några, slaveri, fattigdom, hungersnöd och sjukdomar åt andra. Denna våg av egoistiskt politiskt tänkande bland de resursstarka skapade också problem på vår jord. Luften vi andas förgiftas på många platser. Havet håller på att förstöras, isen smälter i polerna, havsvattnet stiger och hotar översvämma delar av vår jord. De som har kunskaper och erfarenheter, lärdom och förnuft vet att vi måste leva annorlunda för att rädda framtidens människors, djurs och växters liv. Politiker har börjat vilja förstå vad som händer med vårt klot men de törs inte stöta sej med de resursstarka som styr vår värld i bakgrunden.

-Vem vill minska sin rikedom för att hungrande människor ska få mat i Afrika, Sydamerika och Asien? Frågar jag.

-Några få men inte tillräckligt många, är svaret jag ger.

Läkare vet att svårt sjuka patienter inte alltid blir friska efter 180 dagar som regeringen med riksöverläkaren Reinfeld bestämt att sjuka ska bli. Nu vet även regeringens ministrar det och håller på att föra sjukförsäkringslagen närmare verkligheten.

De förtroendevaldas närhet till människor, som fanns förr, finns inte längre. Politiken har professionaliserats. Många, som inte är politiska proffs, spelar på W 75 och Oddset. Ungdomar bryr sej inte om partipolitik. De har fått världen som lekhage i sina datorer. De når andra unga i hela världen med spel och surfande. Ungdomar reser också runt i världen. Många av dagens unga vet mer om världen än någon generations unga vetat tidigare.

Ett kollektiv skall bestå av individualister. Inte av loja Ja- sägare. Individualister och egoister är helt olika varandra.  Egoister söker tillfredställa och berika sej själva. Individualisten låter utveckla sej till toppen av sin egen förmåga. Individualisterna tillför många viktiga resurser till en grupp, ett kollektiv, ett land. De gör sej fria och skall vara fria. Ett land med nyskapande individualister blir ett utvecklat och rikt land. Ett land med egoister blir ett ofritt och klassindelat land.

Kulturens skickliga individualister ger människor frihet, sköna upplevelser och avkoppling i teater- konsertlokaler och gallerier. Jag känner frihet och glädje inom mej när jag tänker på det jag upplevde under min tid i Motala Folkets Hus. Åke Lindberg med kamrater inom Motala Teaterförening har genom åren varit föredömligt aktiva arrangörer och fört traditionen vidare så att motalaborna fortfarande erbjuds kvalitativt bra teater i Motala Folkets Hus underbara Teatersalong. Motala Teaterförening har viktiga uppgifter även långt in i framtiden.

Livets viktigaste religion är kärlekens budskap. Tänk på det inför julen - och framtiden. Den viktigaste gåvan du kan ge kostar inte något annat än några skopor ur kärlekens brunnar. Den som lever efter kärlekens budskap visar med sitt eget sätt att leva vad frihet är.

Knut K

fredag 11 december

Kajornas lek och sammanträden

Kåseri nr 142

kajorVi bor på ett berg. Nedanför berget finns en liten sjö som varit en del av Mälaren en gång i sjöns historia. Nu är sjön sej själv och heter Albysjön. När solen är på väg ner och målar himlen i vackra gula och röda färger kommer kajorna från öst och väst, syd och nord. De sätter sej först i träden runt sjön och vilar en stund. Efter en kort tid sätter de igång sin lek och dans över Albysjön.. Säkert är det hundra kajor som leker tafatt och följa John över sjön. De flaxar med vingarna och stiger upp i luften. Somliga flyger högt. Mycket högt. De syns bara som svarta prickar. Efter en stund dyker de ner mot Albysjöns vattenyta med en hisklig fart. Många leker två och två. Andra dyker, stiger och glider ensamma bland sina hundra kamrater.

- Att de inte krockar med varandra? Tänker jag när jag står på berget och ser dem virvla runt framför mina ögon.

Kajorna är svarta. De är grå bara över nacken och på halssidorna. Ögats iris är ljust grå. Den verkar vit på håll. Jag lyssnar och hör deras läten som är som Kjä eller Kjah uppblandat med mjukare toner som Kjack och ett strävare som låter som Kjaar. Försök härma dem om du kan..

När jag ser dem minns jag min barndoms hembygd Frödinge By. Vi bodde intill den vackra träkyrkan. På kvällarna kom kajor från Alsta, Ödestorp, Solhult, Långbrötsle, Frödingehult, Toverum och Brantestad och satte sej på kyrktaket och klockstapeln. Kanske kom kajor också ända från Höghult och Grinderum. Det blev ett himla liv; Kjä-Kjah-Kjack när de berättade för varandra vad de gjort under dagen. Jag minns särskilt somrarna. Kyrkvaktmästaren Axel Johansson klämtade i kyrkklockorna klockan sex på kvällarna. Ljudet från klockorna spreds ut över bygden. Klockan sex var det dags att sluta jobba i jordbruket.

Kanske hade jag under klock-klämtningen satt in mina parhästar i stallet efter en hel dags hökörning. Kanske gick jag från lagården gårdsgången upp till vårt hus för att äta kvällsvard hos min mor Kanske tänkte jag på att jag senare på kvällen skulle till träningen på fotbollsplanen.

När kyrkklockorna tystnat hördes kajornas tjatter igen. Kjä-Kjah-Kjack-Kjaar. Tjattret blev till musik med toner var för sej och på en gång. Kajorna störde inte mej. De hörde till bygden. De sjöng kvällsånger för oss.

Över Albysjön är nu himlen fylld av svarta prickar som leker och dansar med varandra. Kajorna leker ofta två och två.

-Är kajor parfåglar som håller ihop genom livet? Frågar jag mej sjäv.

Det verkar som de flesta i dansen över sjön är par. De kanske dansar danser där de dansande och lekande ska vara två. Vi människor är två när vi dansar foxtrot och polka, vals och hambo.

Från min plats på berget vid Albysjön minns jag min andra hembygd Råssnäs i Motala. Vi bodde några hundra meter från Vätterns strand. En remsa skog växte intill sjön. Mellan vårt hus och skogen gick ett hundra meter brett grönområde. Råssnäsudden stack som en hand ut i Vättern och mötte Vätterns blåvita rena, kalla vatten och Vätterns stormar då vågor dundrade in över land.

Ofta gick jag på Udden med vår pudel Lady. Lady var pigg och ville jaga bort allt. När vi gick vid stranden skrämde hon ner sjöfåglarna i vattnet.

- Inte ska sjöfåglar va på land, sa Lady till mej. Jag förstod vad hon sa när hon stolt kom till mej och ville ha beröm. När vi kom ut ur skogen och var på väg in på grönområdet för att gå mot vårt hus satt flera hundra kajor i gräset. De hade sina möten i flock eller i par. Lady blev tokig. Hon rusade in bland kajorna för att skrämma upp dem i luften. Kajorna lyfte någon meter över huvudet på henne. När hon sprungit förbi dem satte de sej lugnt ner i gräset igen.

Jag undrar nu:

- Kan kajorna klockan eftersom de samlas samtidigt på kvällarna? Vad pratar kajorna med varandra om? Har de Kajfullmäktigemöten på kyrktaket i Frödinge och på grönområdet i Råssnäs i Motala. Vad gör de om dagarna när de är vistas på olika platser? De äter förstås. De gillar insekter, mask, snäckor och säd. De kan frossa om de hittar gott om spillsäd.

- Kajorna är stannfåglar utom några som tar en tur till Norge och Danmark på senhösten. Vad de nu ska där och göra när de har vårt vackra avlånga land att vistas i. Inte hittar de bättre plats att ha Kajfullmäktigemöte på än Frödinge kyrkas tak. Inte hittar de grönare och friare grönområde än det de har vid Råssnäs i Motala. Inte hittar de bättre luftutrymme att leka i än över Albysjön i södra Stockholm.

Där jag står på Myrstuguberget ser jag på avstånd E-fyrans täta trafik med fyra fulla filer i båda riktningarna. Bilarna måste hålla sej på vägarna. Kajorna är fria i sin dans och lek. De rör sej hur de vill och släpper inte ut avgaser som bilarna gör. Kajorna rör sej snabbt upp genom luften, glider en stund och dyker sedan elegant ner mot vattnet. Kanske jagar de någon kamrat i dykningen eller också är de själva jagade . Men bara på skoj, bara på lek.  Kanske har inte kajorna TV och video och datorer där de får, som människorna, lära sej att döda varandra.

Tack alla kajor för att ni funnits och finns i mitt liv.

Knut K

 

Permalänk för "Ett annat sätt att leva"

Använd denna URL för att länka direkt till detta inlägg: http://www.snabber.se/web/motala-teaterforening/knutte.asp?permLnk=12391

torsdag 3 december

Ett annat sätt att leva

Kåseri nr 141

- Nästan dagligen läser jag i tidningar eller på datorn att någon som varit svårt sjuk eller råkat ut för en olycka säger. "Det som hände gjorde att jag sökte mej ett annat sätt att leva." Den senaste jag läste om, som sagt detta, är gamle landslagsspelaren i fotboll, Ingesson, säger Anders på Moon, när vi sitter några stycken i hans lilla röda stuga på Moon. Fantasistugan ligger i närheten av Hålebergets parkeringsplats. Det är inte alltid stugan syns i skogsbrynet. Om du riktigt tänker dej in i hur den ser ut när du läser detta kan du se att den finns. I varje fall när du läser om den i mina texter.

- Det är konstigt att vi måste råka ut för något allvarligt för att vi ska söka nya livstrådar att leva efter, svarar Arja. Arja är hjärtläkare på ett stort sjukhus.

- Du hör väl ofta om sådana tankar på hjärtkliniken, påpekar Sven som är en erfaren facklig ledare. Sven har hoppat av alla uppdrag för att leva ett annat liv efter många års mötes- och löneförhandlingar.

- Det jag, som hjärtläkare är mest kritisk mot, är att sjukvården i Sverige i dag är ojämlik. Det är de välbärgade och bäst utbildade som får bästa sjukvården, Det har Socialstyrelsen samt Sveriges Kommuner och Landsting konstaterat.

- Det är inte konstigt, säger Sven. Hela den politiska uppläggningen i Sverige har varit och är den att de som haft mycket har fått och ska få mer. De som varit fattiga har blivit fattigare. En så stor fattigdomsklass, som vi har nu, har vi inte haft på många år. Vi har inte heller haft så många riktigt rika människor i vårt land som vi har nu. Klyftorna har vuxit kraftigt, konstaterar Sven.

- Och vi ska gå vidare. Sverige skall förändras. Vi ska sälja ut kommunala och statliga verksamheter och företag till privata bolag. Skolorna skall drivas av privata aktörer. Företagare vet bäst hur ett barn ska utbildas för att bli lönsamt i framtiden. Det är lönsamma människor vi behöver. Vi måste ha privatsjukhus där människor med god ekonomi, utbildning och ledarskap kan köpa sej vård. De ska inte behöva stå i köer och vänta på operationer. Sjuka och arbetslösa måste ha låg sjukpenning och litet arbetslöshetsunderstöd annars vill de inte arbeta. De fattiga får skylla sej själva att de är fattiga.

Den som säger detta är en ekonomidirektör på ett stort företag. Han heter Rutger. En ung kvinna med mörkt hår och mörka ögon reser sej från slagbordet i köket. Hon går bort till järnspiseln och hämtar den ganska stora kaffekokaren. Hon häller upp kaffe i sin kopp, bjuder också oss andra vid bordet, ställer sedan tillbaka kaffekokaren på spiseln. Hon säger:

- Jag var tvungen att gå ett varv i köket innan jag svarar. Jag blir så himla arg varje gång jag hör dej Rutger. Du är välartikulerad i ditt tal. Du är välutbildad. Du är lyxklädd. Du är en höginkomsttagare som fått del av ditt företags bonusar. Du har hus i Frankrike och en villa i en av överklasskommunerna norr om Stockholm. Jag är inte avundsjuk på dej. Det ska du veta. Jag lever rikare liv än du. Inte materiellt men mänskligt. Jag jobbar som sjuksköterska i ett äldreboende som är ett framtidens mönsterboende där vi själva lagar maten i huset. Alla kan känna matdoften från köket. Alla har möjlighet att gå ut varje dag. De, som inte kan gå själva, får hjälp att komma ut. Ungdomar och friska äldre i närområdet kommer varje dag och hjälper oss. Lägenhetsinnehavarna på äldreboendet är människor som levt sina liv med förhoppningar om att tillsammans med andra bygga ett solidariskt samhälle i vårt land. Dina föräldrar Rutger var arbetare som slet i sina liv för att sådana som du skulle få läsa och utbilda er. Din mor bor på vårt äldreboende. Hon är en kärleksfull människa. Du är rädd för henne. Det är därför du inte besöker henne. I din mor ser du ditt ursprung. Det vill du inte se för då vet du hur ditt liv spårat ur från det mänskliga spåret. Du har blivit en uppblåst ballong. Akta dej så den inte spricker. Det var många ballonger som nyligen sprack i USA, avslutar den skarpögda Suzanne.

Jag märker att det blir tyst runt bordet. Vem vill svara på den salvan. Utanför fönstret öser regnet ner. Anders på Moons katt Ulrik river med en tass på köksfönstret. Han vill in i värmen. Anders öppnar åt honom. Katten är dyblöt. Anders torkar Ulriks tassar och rygg med en handduk. När Anders sätter sej igen säger han:

- Det är uppenbart att vi står vid ett vägskäl i samhällsutvecklingen. Rutger och de, som tycker som han, vill göra om vårt land helt. Privata bolag med välutbildade och välbärgade människor i ledningen skall bestämma inriktningen. Suzanne vill ha ett solidariskt samhälle där alla är människor - även när de blir äldre. Det är stor skillnad mellan era samhällsinriktningar.

- Jag ska ger er här några frågeexempel, säger Rutger:

*Om ni ska måla om hemma och inte kan måla själva, väljer ni då en målare som kan måla eller en person som inte kan måla?

*Om ni ska reparera era hjärtan, väljer ni då vår välutbildade och kunniga hjärtläkare Arja eller en arbetare som nyligen lärt sej svetsa?

Det politiska inflytandet måste minska. De som har kunskap och skicklighet ska sköta samhällets roder. Rodret ska vara uppbyggt av privat företagsamhet. I er demokrati hamnar vilken bonde eller arbetare som helst i Riksdagen, ja, t o m i regeringen. Ni måste inse att vem som helst inte kan leda det teniskt och ekonomiskt invecklade samhälls- och världssystem vi har framför oss, säger Rutger.

- Du berättade Anders som inledning om fotbollsspelaren Ingesson som sagt ungefär så här efter sin cancersjukdom:

"Det som hände gjorde att jag sökte mej ett annat sätt att leva."

Det Rutger har sagt i dag ger mej tankar som säger:

"I Rutgers samhälle vill jag inte bo och leva."

Jag hoppas insikt, samarbete och förstånd, inte kapitalism och egoism, skall utveckla framtidens samhälle och göra vår ojämlika värld mänskligare. Nu ska jag hem till mina vänner på Äldreboendet.

Suzanne reser sej från bordet när hon sagt detta, tackar Anders på Moon för kaffet, säger hej och lämnar oss.

Knut K

torsdag 26 november

Var hittar vi roliga och intressanta saker......

Kåseri nr 140

Var hittar vi roliga och intressanta saker att läsa och göra?

November är årets tristaste månad. I varje fall när det gäller vädret. Årets november har varit gråare än vanligt. Regn, rusk, dimma. När vädret är grått måste vi hitta på roliga och intressanta saker att läsa och göra.

Var hittar vi roliga och intressanta saker att läsa och göra?

Fotbollssäsongen i Sverige är över även om Svenska landslaget under nye förbundskaptenen Hamréns ledning spelade lovande mot Italien och "bara" förlorade med 1-0. Unga spelsugna spelare är på väg in i landslaget. Vi kommer att få mycket trevligt att se och uppleva tillsammans med fotbollslandslaget den närmaste tiden. Det kan jag lova. Vi har riktiga lirare på gång och en skicklig nytänkande förbundskapten. Jag blir glad när jag tänker på det.

Ska vi söka trevliga saker får vi ha skygglappar på när vi ser ut i världen. Om vi har skygglapparna på ser vi inte det vansinniga som innebär att en miljard människor i världen svälter medan världens rikaste länder lägger biljarder dollar på att utveckla kärnvapen och andra stridsmedel. Vi lägger mer resurser på det som kan döda än på sådant som kan ge människor bättre liv.

Med skygglappar ser vi inte de muslimska män som spottar mot kvinnor i Rinkeby när kvinnorna bär kläder av västerländskt snitt. Vi lever i ett fritt land men många människor är inte fria. De som inte är fria styrs av religiösa makthänder. Unga flickor och kvinnor får leva liv som inte hör vår tid till.

Med skygglappar ser vi inte elden och röken från de fem hundra skolor som brunnit i Sverige i år. Vi ser inte de små eldarna med svart rök som stiger mot skyn när bilar brinner. Jag kan inte låta bli att undra var föräldrarna till skol- och bilpyromanerna befinner sej. De kanske har skygglappar på sej för att inte se vad deras barn och unga åstadkommer i form av förstörelse i vårt land.

I går kväll blev jag glad. Jag är ledare för "Knuttes pingisskola" i "HSB-byn" där vi bor. Efter träningen kommer en flicka till mej där jag sitter och vilar en stund. Flickan heter Sara och är 10 år. Hon säger: - Jag såg dej i morse när du var ute med din hund.

- Varför kom du inte till mej och sa hej? Undrade jag.

- Du stod och pratade med en tjej. Jag ville inte störa.

Sara har en mor med mycket svart hudfärg. Hennes far är född och uppvuxen i Sverige. Familjen har under flera år haft utvecklingsarbete i ett land österut. Jag minns inte säkert vilket land de bott i. Pakistan tror jag. Sara berättar att hon lärde sej engelska språket före svenskan eftersom familjen inte bodde i Sverige när hon var liten. I skolan fick hon också lära in det landets språk. Sara kan som tioåring tala och skriva tre språk. Familjen är nu hemma i Sverige. Sara berättar att hon går i en internationell skola. Den ligger långt från hennes bostad. Hon åker buss ensam till och från skolan varje skoldag. I "pingisen" är hon duktig. Nu på lördag skall hon för första gången delta i ett pingisträningsläger för lovande spelare i Stockholmsområdet.

Medan vi sitter och pratar kommer ordföranden i vår klubb, Bosse, med en klubbtröja som han ger Sara.

- Tröjan är din. Du ska ha den på lördag på pingislägret och även i fortsättningen när du spelar och tränar med oss, säger Bosse,

Sara provar tröjan.

- Vad fint tröjan passar dej. Den är röd och mycket vacker. Den har dina livsfärger, säger jag.

Sara skiner upp och ser på tröjan.

- Tack Bosse vad glad jag blir, svarar Sara och fortsätter. Den här tröjan ska jag visa mina klaskamrater i morgon.

Detta säger hon med stort leende.

- Du får sova i den i natt. Det gjorde jag när jag fick min första klubbtröja, säger jag

- Nu måste jag hem och visa mamma och pappa, fortsätter Sara och lämnar oss.

- Nu gjorde du Sara glad Bosse, säger jag.

- De äldre tjejerna i klubben har redan klubbtröjorna. De har varit på pingisläger tidigare. Jag vill att Sara på lördag bland alla deltagare från andra klubbar, genom klubbdressen, skall känna att hon spelar för en klubb. Vår klubb.

Jag berättar detta för er kära läsare för att det jag berättat skett i det "lilla livet". Allt måste inte vara stort och dyrt för att vi ska hitta livsglädje. Saras glädje över tröjan tände en gnista av glädje hos oss som talade med henne. Hennes glädje blev vår glädje den där kvällen.

- Var hittar vi roliga och intressanta saker att läsa och göra frågade jag i rubriken? Jag tror att vi kan hitta många roliga och intressanta saker i vår närhet men ibland letar vi högt upp bland molnen. Vi ser inte och uppmärksammar det som finns och sker i det lilla livet.

Nu ska jag gå ut med vår hund Sessan och se om jag kan hitta något mer intressant i mitt "lilla" liv.

Knut K

torsdag 19 november

En minnesbild som aldrig suddas ut ur min hjärna

Nr 139

Vintern det här året jag ska berätta om har varit kall. Vattnet i bäckar och åar har frusit. Även Vättern hade dragit på sig ett snö- och istäcke. Jag hade åkt skidor på isen runt Råssnäsudden och förbi CTV. Jag hade åkt så långt att jag kunde se in i Varamoviken innan jag vände tillbaka.

Den dag jag ska minna om i detta kåseri har förvåren kommit på allvar. Solen skiner. Snö och is smälter. Jag skall börja min tjänstgöring vid polisen i Motala 15:00 och ska tillsammans med min äldre kollega Bertil ha bilpatrulltjänst till 21:00. Polisjobbet är oförutsägbart. Bertil och jag har inte en aning som vad som kommer att hända oss de närmaste åtta timmarna.

På en annan plats i kommunen går några små pojkar från sina hem för att hitta på något att göra.

- Vi går till ån, säger en av pojkarna. Vårsolen lyser varmt på dem. Vattnet rinner i dikena.

Vid ungefär samma tid tar jag på mej min polisskinnjacka. Sätter på mej kopplet med pistolen. Bertil tar nycklarna till den svartvita polisbilen. Vi går ut och gör oss klara för en första tur genom staden Motala. Vi skojar med varandra medan Bertil kör Kungsgatan bort mot Medevigatan. Några motalabor står vid Stadshotellet och solar sina ansikten. Det gör många motalabor de dagar solen visar sej. Vi hälsar när vi passerar det solande gänget.

På en annan plats på landsbygden har pojkarna nått ån. Ån har ett tjockt istäcke på sej utom vid en plats där vattnet rinner utför en fors. Pojkarna kastar pinnar och annat de hittar i vattnet. Vattnet tar med sej det som kastas i och för det in under isen och försvinner.

Bertil kör in på Storgatan och fortsätter den ut mot Luxorrondellen. Fotbollsplanen vid Norra skolan har fortfarande ett snötäcke på sej. Snart skall Lemundas fotbollskillar spela sina matcher där. Solen gör att snön smälter och rinner i strida strömmar efter trottoarkanterna ner i dagvattenbrunnarna.

En av pojkarna vid ån har hittat en träbit. Han går mot iskanten, böjer sej ner för att lägga föremålet i vattnet. Just när han når vattenytan halkar han och faller i vattnet och försvinner in under isen. Kamraterna vet inte vad de skall göra men springer hem för att hämta hjälp. En av föräldrarna ringer brandkåren för att få hjälp. Brandkåren rycker ut med hackor och andra verktyg. När brandmännen kommer fram till ån hugger de hål i isen. De jobbar snabbt. Och hoppas att de ska hitta pojken vid liv.

Ungefär samtidigt svänger Bertil ner mot Varamobaden. Han kör till vänster in på Varamovägen mot Råssnäs. Ungefär vid Bergs golfbana får vi larm om händelsen vid ån. Bertil kör mot platsen för olyckan. Vi får veta att också kollegor från polisens utredningsavdelning skickats till olycksplatsen för att undersöka vad som hänt.

När vi kommer fram till ån har pojken hittats. Pojken bärs in i ambulansen. Han behandlas med konstgjord andning av ambulanspersonalen.

- Vi tror att pojken är död, säger en av ambulansmännen.

De får order att köra pojken till en av stadsläkarna. Vi ser att brandmännen har tvingats hugga upp en lång sträcka av isen innan de hittade pojken. Många har samlats vid ån. Några gråter. Alla är nedslagna. De frågar sej hur detta kunde hända men alla hoppas att pojken fortfarande är vid liv.

Utredningsmännen stannar på platsen och talar med dem som vet något om olyckshändelsen. Vi återgår till bilpatrulltjänst. Bertil styr åter in mot Motala centrum. När vi passerar Flodins hörna och kör in på Platensgatan mot Centralstationen får vi order att åka till Bårhuset i Heliga Korsets kapell. Ambulanspersonalen väntar där med pojken. Stadsläkaren har konstaterat att pojken är död.

När vi kommer till Bårhuset ligger den lille pojken på en bänk. Han ser ut att sova. Men vi alla vet att han inte sover. Vi trycks ihop, vi i gruppen, som står vid den döde pojkens sida. Vi vet vad vi ska göra nu i vår polistjänst Bertil och jag. Vi ska ta hand om den döde. Ambulanspersonalen har gjort det de ska. De säger hej och åker tillbaka till Brandstationen på Drottninggatan.

Bertil och jag stannar upp i våra positioner. Tystnaden är total. Jag känner att mina tårar rinner utför kinderna. Jag tänker:

- En polis gråter inte. En polis skall vara stark. Tårarna fortsätter rinna ner på min skinnjacka. Jag låter dem rinna.

Inom mej protesterar jag och tänker; -Det får inte vara sant. Så här får det inte gå till. Pojken är bara ett barn. Han ska leva, leka och skratta. Inte vara död.

Men pojken är död. Ingen kan göra något åt det.

När jag kommer hem efter 23:00 på kvällen-natten går jag ner till Pariserviken och ser ut över isen. I skogen bakom mej finns fortfarande snö kvar. Det gör att landskapet inte är helt mörkt. I min hjärna kan jag uppleva dagen som en film som startar om och om igen. Jag ser den lilla pojken sova dödens sömn på plåtbrickan på bänken i Bårhuset.

Den filmen i min hjärna har följt mej genom åren och finns där fortfarande om än i försvagat skick.

Knut K

torsdag 12 november

AIK vann guld. Vad är bäst för Sverige

Kåseri nr 138

Söndagen den första november 2009 blev mitt favoritlag AIK svenska mästare i fotbollsspelets ädla konst. De vann för att de i år är bäst i Sverige. AIK vann sista matchen över ett mycket bra fotbollslag, IFK Göteborg, som gjorde matchen "olidligt" spännande. Glädjen var stor hos AIK:arna. IFK Göteborgs spelare var deppade. Jag tycker inte de ska vara det. IFK har gjort en fantastisk säsong. De gick till tätplats trots att de sålt ett par av lagets bästa spelare till den professionella världen. IFK har också fått några bra spelare skadade. Utöver detta skall de berömmas för att de släppt fram unga spelare i laget på ett sätt som inget annat elitlag gjort i Sverige. Heder åt IFK Göteborg. Jag blev minst sagt arg när jag fick höra en reporter fråga en IFK:are varför IFK misslyckts i år.

Snälla reportern:

- Är det att misslyckas att bli tvåa i allsvenskan. Den som misslyckades med sitt uppdrag var reportern. Han kan gå hem och "dra något gammalt över huvudet", stänga in sej i en garderob tills han förstått vad idrott och sport är. Idrott och sport är att kämpa väl och göra sitt bästa för att nå uppsatta mål. Det har IFK Göteborg gjort.

Jag tänker på reportrar och s.k. experter som finns i reportagehytterna runt fotbolls- och bandyplaner, hockeyrinkar och idrottsplatser. När vissa av dem kommenterar stänger jag av ljudet på TVn. Jag vill tänka själv. Jag är less på att höra reportrar säga "att målvakten sparkar ut bollen". Jag ser på TV att målvakten sparkar ut bollen. Nu till jul, ska jag sända julklappar till alla TV-program som sänder sport. Jag skall skänka dem en rulle "Tunghäfta" att användas vid behov. Tunghäfta i många rullar behövs för behovet av "pratbegränsning" i TV är stort.

AIK vann Allsvenskan . IFK Göteborg tvåa. Elfsborg trea och Kalmar FF fyra. Dessa fyra är mycket bra lag med skickliga spelare och tränare. Åtvidaberg och Mjällby gick upp i allsvenskan vilket jag tycker är glädjande - och sensationellt. Hammarby åkte ur. De räckte tyvärr inte till i år. Motala AIF åkte ur sin serie. Mitt råd till MAIF är:

-Planera långsiktigt. Leta upp rätt ledare. Satsa på egna lovande spelare. Låt dem träna rätt, hårt och mycket. Bygg ett lag med rätt folk på varje plats i laget där varje spelare har känsla för sin klubb Motala AIF och hembygden Motala. Då kan med tiden en ny storhetstid åter blomma upp i Motala.

Mitt budskap till alla klubbar i Motala och i vårt avlånga land är:

- Satsa på ungdomar. Ta med dem som har intresse att träna och talang för spelet tidigt i A-lagsträningen och låt dem växa in i tempot, få säkerhet och självförtroende i spelet. Köp inte halvbra spelare från andra länder för kortsiktiga framgångar. Släpp fram de unga som på sikt kan skapa kvalitet i spelet och lagandan.

Jag fick debutera i Frödinge-Brantestad SK:s A-lag den dagen jag fyllde 15 år. Det mådde jag bra av. När jag efter min elitspelartid tränade IFK Motala fick jag i en pojklagsmatch se en kille som heter Hans Olof "Acka" Eriksson. Han gjorde sju mål i den matchen jag såg. Han hade nyligen fyllt 15 år. Jag tog kommande vecka med honom i A-lagsträningen. Några månader senare spelade han ned framgång i A-laget i dåvarande division tre. Detta motsvarar division två i dag. Den serie som MAIF åkte ur. "Acka" flyttade med tiden till Södertälje. En annan ung kille Thorbjörn Lindahl kom till vårt lag från Motala AIF - mitt tidigare lag. Jag tog med Thorbjörn i A-laget direkt. Han gjorde succé efter en tids hård träning hos oss. Han blev senare värvad till Åtvidaberg.

IFK Göteborg med den skickliga tränaren Stefan Rehn i täten har låtit flera unga spelare debutera i allsvenskan under året. Satsningen har gett stora framgångar för klubben och de unga spelarna.

Vimmerbytjejen Asllani har trots sin ungdom gjort succé i Linköpings Svenska mästarlag och i landslaget. Ett stort grattis till Linköping och den tekniskt skickliga och intelligent spelande Asllani.

Nu en vädjan till politiker:

- Föreningarnas uppgifter är att ta hand om, utveckla och leda människorna som söker sej till dem. Politikernas uppgift är att i nära samarbete med föreningsledarna planera så att idrottsplatser och lokaler finns för de aktiva idrottsutövarna och att lokala verksamhetsstöd utvecklas. Samma sak gäller för de kulturella intresseområdena. Motalas kulturföreningar står utan lokaler vid nyår på grund av höjda hyror. Det skriver kulturarbetaren och kunniga teaterledaren Kerstin Lundberg till Motala kommun. Om föreningarna kastas ut från sina lokaler visar de ledande politikerna i Motala sin inkompetens. Kulturens verksamheter har också rätt att ha plats i kommunen. Väl utvecklade kulturskolor där både, sång och musik, teater, bild, andra skapandeverksamheter och dans finns på schemat är investeringar för framtids segrar med glada och lyckliga människor.

De kommuner som inte satsar på ungdomen bygger murar där många unga hamnar i ett utanförskap som skapar hat, missbruksproblem och kriminalitet. Det vi ser runt om i Sverige. Även i Motala. Många ungdomar "är på glid utför". Politiska ledningar i många kommuner har inte kompetens för sina uppdrag. De har inte heller insikt i vad som kan hända när inte de kommunala insatserna följer behovet av verksamhet i samhället. Jag undrar:

-Hur står det till i Motala?

Elitidrotten är bra. Det är också bra med hög kvalitet inom den övriga kulturen. Eliten drar till sej folks intresse. Det är ur den aktiva massan människor eliten utvecklas med tiden. Det är i det friska samhället människor mår bäst och utvecklas. De som lever i utanförskap är inte lyckliga människor. De som bär på hat kan inte göra andra människor lyckliga.

Att satsa på barn och unga i alla former är bäst för Sveriges framtid både inom idrotten, andra kulturformer och samhället i övrigt?

tycker Knut K

torsdag 5 november

Allt behöver inte vara grått...

Kåseri nr 137

Allt behöver inte vara grått för att himlen är grå.

Solen lyser inte i dag. Regnet öser ner. Himlen är grå. Gråare kan den inte bli. Men vädret bestämmer bara väderleken. Allt behöver inte vara grått för att himlen är grå.

Fantastisk är människokroppen. Vi har ögon som ser och sänder signaler till hjärnan. En del av signalerna tar hjärnan till sej och varseblir som psykologerna säger att vi gör. Skulle allt som strömmar in i hjärnan uppmärksammas av oss skulle vi bli tokiga. Vi blir inte tokiga. I varje fall inte på grund av signalerna som hjärnan inte tar emot. Om vi åker bil till Tjällmo från Motala strömmar signaler in i våra hjärnor i sådan mängd att det inte går att räkna dem alla.

Vad kommer vi ihåg?

Vi kommer ihåg nya bilder och händelser bättre än gamla. Vi kommer ihåg om en älg springer över vägen i Borensbergsskogarna men inte allt det där som varit detsamma under alla år vi åkt bil mellan Motala och Tjällmo.

Visst är det fantastiskt att vi lever och har så bra anordningar i kroppen att vi inte vet hur bra anordningarna är. Inte heller uppskattar vi alltid våra otroliga möjligheter. När vi ser någonting med uppmärksamhet uppfattar vi det vi ser med hjälp av tidigare erfarenheter som vi har lagrade i hjärnan. Vi känner igen det vi ser och hör och kan skratta åt roligheter och bli allvarliga när vi upplever allvarliga ting. Detta utnyttjar författare, kompositörer och bildkonstnärer när de vill få oss att ta del av sina skapelser. Detta utnyttjar också reklammakarna när de vill sälja något till oss.

hirdvall

Vi var nyligen på teater och såg Vilhelm Mobergs föreställning Änkeman Jarl. Ingwar Hirdwall spelade änkeman Jarl och Marika Lindström gjorde rollen som Gustava. Båda är rutinerade skådespelare och skickliga aktörer. Det blev en trevlig kväll med många skratt.

Änkeman Jarl bodde ensam i sin stuga. Han hade svårigheter med att skala potatis, tvätta kläder och städa. Gustava bodde ensam i sin stuga. Hon hade problem med vedhuggningen. De två kom på att om de flyttade ihop skulle de leva billigare och få det bättre. Den, som var bra på en sak kunde göra den saken, medan den andre gjorde vad han/hon var bra på. Det låter som ett bra arrangemang. Men det blev inte det.

Många skrattade när Änkeman Jarl inte hittade sin spottkopp och stövelknekt. Publiken förstod att Gustava hade ställt undan dem. Publiken skrattade också när änkeman Jarl skalade potatis. Han kunde inte skala potatis. Förmodligen kunde de flesta av männen i salongen inte heller skala potatis. Förr skalade inte män potatis. Det gjorde kvinnorna. Männen kom in i köket och satte sej vid det dukade bordet och åt den lagade maten. Kvinnor högg inte ved. Det gjorde männen. 

Nu är det annorlunda. Nu delar alla på alla sysslor. Män byter blöjor på barnen, lagar mat, jobbar som "sjuksköterskor", "barnmorskor" och förskollärare. Kvinnor bygger bilar på Volvo och Saab, kör buss och långtradare, är poliser och "brandmän". För nog är det väl så i dag att alla män och kvinnor i hemmen och ute i samhället delar på allt. Alla kan allt.

Eller är vi inte där riktigt än?

Före föreställningen tittade jag på publiken när de kom in i salongen. Nästan alla hade grått hår. Nog fanns det andra hårfärger på somliga huvuden. Men de mörkhåriga damerna var nog också gråhåriga under den nya färg deras hår fått hos "frissan". När jag såg männen gå uppför trapporna till sina platser blev jag förvånad över att nästan alla haltade. Jag tänkte: -Har alla män spelat fotboll i sina liv? Som jag? Eller är det hårda yrkesliv som gjort dem halta.

Många kvinnor hade också lite svårt att gå. Kvinnor spelade inte fotboll förr. Nu gör de det med stor skicklighet och framgång. De kvinnor, som nu är halta, har säkert blivit halta av andra anledningar än fotbollsspel. 

Genomsnittsåldern i Sverige har ökat med tjugofem procent det senaste seklet, läste jag i en tidning. Det är mycket det. Många av nutidens pensionärer lever aktiva liv. Lite hälta i ett ben, utslitet knä eller nyinopererad höftkula hindrar inte från aktiviteter. Aktiviteter löser upp stelhet i leder och muskler. Att läsa böcker och tidningar, följa med i det som händer i samhället, gå på teater, lyssna på musik och lösa korsord tränar hjärnorna så hjärnorna fungerar nästan lika bra som i ungdomens dar. I de gråhårigas hjärnor finns erfarenheter lagrade, kunskaper inlärda och sunt förnuft att bruka. Vi kan leva bra även om vi är komna en bit upp i åren. Allt behöver inte vara grått för att håret är grått.

I slutet av föreställningen Änkeman Jarl tog Gustava sina tillhörigheter och flyttade hem till sin stuga igen. Änkeman Jarl och hon kunde inte tänka nytt och få sina liv att passa ihop. Deras invanda livsrutiner var starkare än de gemensamma fördelar de hade av att bo ihop.

Mycket har förändrats sedan Vilhelm Moberg skrev berättelsen om Änkeman Jarl och Gustava. I dag flyttar många ifrån varandra efter korta äktenskap eller samboförhållanden. Ingenting i samhället verkar numera vara beständigt. Det som var nytt i går är gammalt i dag. Kanske är det bra. Kanske inte.

Vad tror Du käre läsare?

Knut K

torsdag 29 oktober

Håleberget vid Säterdalgången

Kåseri nr 136

Fantasi och verklighet på Håleberget vid Säterdalgången

pict1536© Foto maj 2004: Åke Lindberg

Hålebergets högsta punkt reser sig 130 meter över Säterdalen norr om Motala. På välmarkerade vandringsleder kan vi gå på Håleberget genom urskogslik skog. Från utsiktsplatser kan vi se mil över dalgången och Vättern. Klara dagar kan vi även se Omberg.

Jag tänker mej till Håleberget. Jag vet att Europas minsta uggla, en sparvuggla, häckar där i ihåliga träd. Kanske får vi också se den skygga Skogssnäppan och Hålebergets karaktärsfågel Mindre Korsnäbb.

Jag tänker mej till södra delen av reservatet. Där finns lämningar efter torpen Hagalund och Höjen. Torpens spismurar finns kvar. Plötsligt öppnar sej en annan värld för mej. Den växer fram ur min fantasi. Jag har kommit till jordlingarnas rike. Jordlingarna är en tvärfot höga och finns överallt på Håleberget. De sover på dagarna och är vakna om nätterna. Nu ser jag dem vid torpet Hagalund. Jag ser Soldan. Han är en av de mest berömda ledarna i jordlingsriket. Jag får veta att Soldan skall skriva ett gratulationstal till jordlingsmusikern Manfri som fyller år nästa natt.

Soldan ber att jag ska sätta mej ner. Jag lyssnar. Han berättar:

"En kväll var det tyst i skogen. Inte ett ljud ljöd. Inga öron nåddes av musik. Inga känslor väcktes.

Allt var tristess.

På stigen som leder till Håles salar kom Manfri vandrande med sin näverportfölj. Där han gick vaknade tonerna. Skogsfiolen började spela. Flöjten drilla. Manfris lätta steg blev till trummornas musik. Stigens stenar blev pianotangenter. Maskrosorna blev vackra. Nässlorna brändes inte den dagen. Tistlarna sjöng:

"Se mästaren kommer

vi tistlar oss till marken

och sticksmeker hans fot".

Syrsorna spelade som aldrig förr och en snigel dansade samba. Ekorrarna kastade ekollon på varandra. Manfris musik väckte sovande känslor. En bäck porlade. Vätterns vågor hördes från fjärran. När natten kom blinkade stjärnhimlen mot mig. Jordens spirande grönska såg jag och älskade."

Soldan gör en kort paus. Allt blir stilla. Han fortsätter efter en stund:

"Manfri Jordling fyller år den kommande natten. Jag Soldan Jordling ska hålla tal till honom.

Soldan Jordling tystnar och försvinner ur min åsyn."

Nästa natt står Soldan på en sten som är betäckt av rariteter som grön Sköldmossa, Vedtrappsmossa och Ullticka. Hela området runt stenen är fyllt av jordlingar och djur från Håleberget. T o m sniglarna har i natt hunnit fram i tid. 

Sparvugglan Ulla äskar tystnad och Soldan håller sitt tal:

"För några år sedan låg Håleberget i träda. Allt var livlöst och kallt. Glädjen fanns alltid någon annanstans. Så byggdes ett Jordlingarnas palats mitt i berget. Palatset skulle fyllas av ljud och ljus och sjuda av liv.

Någon sa då:

- Vi ska odla berget till en prunkande oas.

Då kom Manfri vandrande och sa:

- Jag kan spela.

Han planterade nottecken överallt. De slog rot och växte, sextondelar, åttondelar, halv och helnoter såg jag överallt. Överallt sköt tecknen fart. Alltfler jordlingar letade reda på noter och började spela. Lundlars kom med sin gitarr, skojade, log, lekte och gjorde oss glada. Rungrud tog tonerna i sin mun och formade dem till sköna sånger. Isak kysste sin flöjt och lät musiken strömma in i jordlingarnas öron och väcka sovande sinnen. Manfri spelade klaviatur så att Hålebergets pianostämmare Olsson-Oliver fick flytta in i pianot för att omedelbart ta bort missljud. Kå Ge Grenlund kom med noter under armen och gjorde populära program med sin stora orkester. Han bjöd hit gäster. Boobertil var här och Enus Rimidlav. Flera duktiga jordlingar från andra delar av vårt land kom till Håles stora sal, spelade och sjöng för oss Hålebergsjordlingar.

Negröj och Essob, de båda filurerna från revyn, letade upp händelser på berget, tog in dem i sina munnar och tuggade om dem till skämt som spelades upp i Håles salar medan vi andra jordlingar kiknade av skratt. Poeterna Natteb och Allinug tänkte fram både humor och tankeväckande dikter och läste för oss.

- Vi måste göra mer egen musik här i jordlingarnas rike, sa jag, Soldan.

- Jag kan, sa Manfri.

Och han komponerade musik som fick tallar och granar att susa överlyckligt. Till och med enarna rasslade sina bär i takt med musiken. Rojunn sjöng så bra till Manfris musik att hon blev utlånad till riksoperan. Rojunn fick ibland åka långt bort. Hon fick spela i salar ända upp i Karlstad och Stockholmia.

Den vackra falken Nilho förstärkte tonerna så de flög ut över hela Håleberget och in i alla jordlingarnas öron. Hans vackra fågeldräkt och glada humör fick många småfåglar att kvittra förälskat.

Skådespelarjordlingskvinnan Kersberg spelar teater med alla sinnen och Fem ansikten när Manfri framför sin egen komposition "Kärleken är en blomma". Strandalg har vi ofta sett på scenen här. Ständigt lär han barn, unga och vuxna hur teater skapas. Ekå Berglind slog igenom med stark sång och fint agerande i teatern BELA. Mayann ser teater i varje moment. Hon glömmer "si väske" men aldrig en versrad av smålandsjordlingen Viktor Haaks dikter. Mogram Nidnul fick igång alla stråkar och blåsinstrument på samma gång när den stora orkestern spelade i stora konsertsalen. Någon gång kom han i tid till repetitionerna också. Berteg blåste så blåsorkestern utökades med ungdomsblås och miniblås.  Lunded ledde storbandet till stordåd.

I Hålebergets styrelserum sitter Enur Marcleijon, Strömper och SEK och gläds åt alla jordlingsbarn som kommer och leker i Hålebergspalatset.

Odlingen på håleberget har fått liv. Vackra tonblommor står starka och sprider skönhet. Bildblommorna slår ut när Joster och Jammar planterar dem i Hålebergets GalleriEtt. Regni väver in världen i sina vackra vävar. Vi står förundrade och beundrande inför hennes konstnärlighet. Teaterblommornas rötter har vuxit sig starka. Blommorna har fått namn som Grynblomman, Verkstadssyrenerna och den Nya stormrosen.

Du Manfri fyller år i natt. Alla noterna i odlingen slår kullerbyttor i gratulationsyra. Vi jordlingar sjunger:

"Vårt bergs bästa kapital

är vår handlingskraft

Den behövs

Vi behövs

Du behövs".

"Du behövs Manfri. Du är en del av odlingen. En stor del. Utan dej skulle inte Jordlingarnas Palats och Hålebergsodlingen blomma så vackert av musik, teater, bilder och dans. Toner och sånger skulle inte höras överallt.

Grattis Manfri säger jag, Soldan, i natt tillsammans med alla jordlingar på Håleberget"

                                *

Jag, Knut, vaknar ur fantasins värld och är tillbaka vid datorn. Jag upptäcker att det jag upplevt i min fantasi liknar den tid när jag var chef för Motala Folkets Hus. Jag känner till namnen Soldan berättade om.

Konstigt.

Mycket konstigt kan hända i fantasins värld.

Faktauppgifterna i kåseriet har jag hämtat från broschyren om Naturreservatet Håleberget. Håleberget ingår i EU:s nätverk av värdefull natur.

Visste du det om Håleberget?

Känner du Jordlingarna. Har du sett dem. Har du varit på Håleberget någon gång? Om du inte varit där - gå dit och upplev den häftiga naturen

Och

Hälsa Jordlingarna från mej

Med hälsningar också till alla läsare.

Knut K

torsdag 22 oktober

Jag åkte skidor på isen utanför Råssnäs udde

Kåseri nr 135

hostlov

Hösten har kommit. Hösten har regn. Hösten har stormar. Hösten har starka färger. Hösten har vackra dagar med sol och hög luft.

Om hösten flyttar fåglar från vårt land. Om hösten går ormar, björnar och många smådjur i ide. Om hösten blir allt med tiden gråare och tristare och kallare och kalare.

Hösten förbereder vintern. Det vill säga om vi får någon vinter. Kanske får vi ställa in oss på en lång trist efterhöst tills våren kommer tillbaka nästa år. Klimatförändringar har gjort att vädret inte längre är, som det var, när vi de första åren bodde i Motala och åkte skidor om söndagarna i uppgjorda spår i Lemundaskogarna. Jag åkte också månljusa kvällar skidor på isen utanför Råssnäsudden. Vi hade is. Vi hade snö. Vi hade vinterstämning.

.

Vi har fått det varmare i Sverige. Vi har fått orkaner, översvämningar och andra naturkatastrofer i världen. Glaciärerna smälter i polerna. Vattnet i haven stiger. Vårt jordklot är inte som det varit. Vi lever i människans tid. Människan har utan att veta om påföljderna satt igång förändringar som kommer att bli katastrofala för framtidens folk.

Majoriteten av naturforskarna vet hur det är, Politiker underrättas om forskarnas resultat. Politiker är valda av dem som har starka ekonomiska intressen i verksamheter som medverkar till klimatförändringarna. Världens politiker törs inte gå emot de starka makthavarna.

Jag fick e-post efter mitt kåseri "Funderingar om visdom den morgonen när frosten kom". Så här lyder e-posten

"Hej Knut

Du skrev i ett kåseri att det inte är visheten som styr vår värld i dag. Det kanske inte är visheten som styr men de som leder världens utveckling är välutbildade människor med stora erfarenheter och kunskaper. Du frågade i kåseriet:

"Vem har gjort att vi har det som vi har det. Varför har det blivit som det blivit i världen?"

Jag skulle vilja träffa dej och prata med dej om det. Att på några få rader förklara vad jag tycker är inte lätt. Jag ska ändå försöka. Vi har skickliga vetenskapsmän och kvinnor som uppfunnit och konstruerat teknik som ingen för några decennier sedan trodde var möjliga att konstruera. Tänk bara på dem som får nobelpriset i medicin. De har bland annat hittat sambanden så att forskningen i framtiden kan hitta metoder att "besegra" resistenta bakterier. Kanske kan äntligen HIV stoppas. Det skulle vara ett stort steg. Inte minst för alla fattiga i världen.  Uppfinningar som gjorts är briljanta. Vi, utan specialutbildning i ämnena, kan inte förstå hur det är möjligt att göra det vi gör i dag. Jag skriver bara; Se på Datorerna. Vilken fantastisk uppfinning och konstruktion datorn är.

Superuppfinnare har gjort att vi har den tekniskt utvecklade värld vi har. Detta är svar på din fråga:" Vem har gjort att vi har det som vi har det."

Din andra frågar "Varför har det blivit som det blivit i världen" är för stor för mej att svara på. Vad säger du själv Knut om det? Du kanske kan svara på din egen fråga.

Med hälsning och tack för dina kåserier. Jag läser dem alltid

/Alfred

Tack Alfred.

Alfred godkänner att jag tar med hans e-post i mitt kåseri men han vill inte att jag berättar vad han heter och var han bor. Jag lånar honom, som pseudonym, det aktuella namnet Alfred efter Alfred Nobel.

Nobelpristagaren i Litteratur Herta Müller har levt under diktaturens hårda lagar i Rumänien. Hon berättar nu i sina böcker för världen hur det kändes och hur människor bryts ner av andra människor i den sjuka diktatorsvärlden. Jag säger med skrivna ord till dej Alfred:

- Det var inte visdom som Stalin och hans anhängare runt om i öststaterna var utrustade med under kommunistväldet. Det var med djävulens svarta lagar diktatorerna mördade och förtryckte sitt eget folk.

Det var inte visdom USA:s presidenter var utrustade med när de vräkte napalmbomber över civila människor i Vietnam. Barn, kvinnor, gamla och även unga människor sprang omkring som levande brinnande facklor i sitt eget land. De bombades av soldater som inte hade i Vietnam att göra.

Förståndigast har ledarna varit i de nordiska länderna. Kanske är det därför som Nordens länder är bäst i världen att bo i.

Den ekonomiska krisen i världen och i Sverige blottade det som händer bakom bankernas massiva dörrar. Det var inte visdom som trängde ut från bankvalven. Det var omättlig hunger efter överrikedom.

Jag tror Alfred att kategorin vetenskapsmän och kvinnor gör sitt yttersta för att utveckla världen. Ekonomerna har de senaste decennierna inte gjort ekonomiska program som utvecklar hela världen. De har inte haft visdom som drivkraft. De har hjälpt dem som redan har mycket att få mycket mer.

- Se dej omkring Alfred så ser du att jag har rätt.

Den tredje kategorin är politikerna. De har tacksamt anammat den tekniska utvecklingen, tagit till sej ekonomernas kalkyler och program och slagit dövörat till för de forskare som varnat för den framtida globala klimatförsämringen.

Barack Obama fick Nobels Fredspris. Han fick det för sitt sätt att tala positivt om fred och frihet. Några viktiga konkreta steg för freden har han ännu inte tagit. Kanske kan ha bli den ledande politiker i världen som vänder utvecklingen åt rätt håll. I så fall finns det hopp om en bättre framtid för vår värld både när det gäller fred, frihet och klimat.

Knut K

torsdag 15 oktober

Funderingar om Visdom.....

Kåseri nr 134

Funderingar om Visdom den morgonen när frosten kom

Hösten är här på riktigt. Frosten är kommen. Den ligger vit på "sölnande" ormbunkar och det ännu gröna gräset. Skatorna för ett väldigt oväsen när jag mycket tidigt är ute och går med vår hund Sessan. Sessan nosar från kant till kant på stigen som går efter Göta Kanal mot Platens grav. På grund av nosningen går vi inte fort fram. Men vem har sagt att vi måste gå fort.

Inte jag.

Att gå lugnt och stilla tidigt på morgonen och se solen lysa upp färggranna löv, Motala stad och vår värld i övrigt är livskvalitet. I varje fall för mej.

Mina tankar har jag släppt fria. De rusar omkring och ger mej funderingar. Jag läser om dagarna Stefan Einhorns bok Vägar till Visdom. Boken är intressant. I synnerhet ger den mej funderingar om livet. Kunskap, förstånd, bildning, erfarenheter och kreativitet är för mej vägar till visdom. Visdomen är helheten.

Filosofen Sokrates sa en gång för länge sedan ungefär så här:

- Den, som vet att han intet vet, är vis.

Jag vet att jag fått förmånen att läsa, skriva, utbilda och bilda mej hela livet. Ju mer jag lär mej ju mer förstår jag att jag inte vet och kan allt. Jag kan det jag kan. Men inte mera. Det jag inte vet är så stort och mycket att ingen människa kan förstå det. Ingen kan säga:

- Jag vet allt!

- för ingen vet allt.

Visst är det skönt att veta att det är så. Det är skönt att veta eftersom vi människor har möjlighet att söka kunskap livet ut. Livslångt lärande borde vara rättigheter för alla. Politiker som tänker så har inte det politiska ansvaret i Motala. Inte heller överallt i Sverige inte i USA, Tyskland, Frankrike, England, Ryssland eller Iran. Egoism, girighet och kapitalism har präglat många av dem som är ledare i vårt land och i världen.

Bostäder är inte längre bara bostäder. De är investeringsobjekt och handelsvara. De, som betalar stora summor för bostäderna, blir bankernas slavar. De äger sina bostäder i teorin men i verkligheten är det bankerna som har makten och gör vinsterna. Bankernas slavar är samtidigt näringslivets slavar. Bankernas slavar måste ha jobb och inkomst annars finns inte pengar till hyra och uppehälle.

Kapitalismen gick i kras i USA. Banker gick omkull. Bankernas slavar kastades ut i misär. President Obama vill göra sitt land mänskligt att bo i för alla. Det driver nu ut reaktionära individer på gatorna där de gapar och skriker om sina självpåtagna rättigheter att leva överrika medan över fyrtio miljoner amerikaner  lever på existensminimum. Dessa många miljoner fattiga saknar också mänsklig sjukvård i ett av världens rikaste länder. 

De är inte visa, de, som skriker och demonstrerar mot president Obama.

- Människan är född fri och överallt är hon i kedjor, skrev filosofen Rousseau för länge sedan.

Människan är född fri men kan aldrig bli fri från allt. Vi har alla ansvar för vår jord och våra liv. Vi kan inte lägga vårt ansvar på andra. Ska världen bli rättvisare måste vi alla först ta ansvar för våra egna liv. Därefter i solidaritet leva så att de, som inte fått tillräckliga mänskliga krafter och resurser, också kan leva drägliga liv. Barn skall födas och växa upp i trygghet. Äldre personer ha rätt att åldras med värdighet och leva så tills döden inträder och avlutar livet.

Stefan Einhorn skriver i sin bok:

"En intressant fråga är om det överhuvudtaget är möjligt att agera ondskefullt och samtidigt vara vis. Eftersom visdomsbegreppet i regel är kopplat till egenskaper som medmänsklighet och empati skulle det onekligen framstå som en paradox att hävda att en ondskefull person också är vis."

Vi har bevis för att folk med ondska i sinnet finns. Det kan vi läsa om varje dag i tidningar och höra i TV: ns och radions nyheter. Riktigt helgjutna visdomsmänniskor ser jag inte många. Jag kan inte heller läsa och höra om dem. Kanske existerar de inte.

Jag tänker medan Sessan stannar och nosar i gräset:

- Vem har gjort så att vi har det som vi har det? Varför har det blivit som det blivit i världen?

De frågorna ställer jag till Dej käre läsare.

Jag ser att solen skiner på Holm och Brinken.  Solen gör trädens skiftande färger runt Göta kanal ännu vackrare. Även kanalen blir ljusare och gladare där den nu vilar ut efter alla turistbåtar som använt sig av kanalens vatten för att ta sej till olika mål mellan Slätbaken och Nordsjön. Många båtar har gått från Söderköping via Motala till Göteborg.

Jag stannar vid Platens grav en stund och minns när vi i MAIFs allsvenska lag under Torstens Lindbergs tränarögon förbättrade vår kondition på Kanalbanken. Det var Sören Nilsson som drog upp tempot under långlöpningarna. Torsten Lindberg dog nyligen i Malmö 92 år gammal. Han vann, med Sverige, guldmedalj på Olympiaden i London 1948. Sin framgångsrika aktiva tid hade han i guldlaget IFK Norrköping tillsammans med Nisse Liedholm och bröderna Gunnar och Knutte  Nordahl.

Jag vänder tillbaka mot centrum. Mina tankar från morgonpromenaden går över till frukosthunger. Jag konstaterar att jag vet att det inte är mycket jag vet av allt som finns att veta.. Det gläder mej för då har jag massor att lära - efter frukost.

Med hälsning Knut K

torsdag 8 oktober

Vart är vi på väg

Kåseri nr 133

När jag skriver detta har hösten kommit år 2009. Vackra färger lyser från träd och buskar. Luften är hög och fin när solen skiner och molnen har dragit norrut. Jag sitter på en sten och ser ut över den lilla sjön som ligger nedanför det hus där vi nu bor. Plötsligt minns jag en av mina barndomskamrater, Göran Josefsson, i Frödinge. Görans far drev Josef Josefssons bilstation. På somrarna när solen sken varmt och Josef inte hade någon körning tog han med Göran, Allan Lindvall och mej till Bysjön för att bada. Josef doppade sej i sjön några gånger. Mellan doppen låg han på ett badlakan och solade sej. Vi kamrater badade och hoppade längd i sanden. I pauser drack jag min mors jordgubbssaft och åt hennes hembakade bullar. Jag minns ännu i mina öron hur min mor Ruth förmanade mej och sa innan vi åkte till Bysjön:

  • - Gud vare med dej. Gå inte ut för långt. Bysjön blir djup ganska fort.

En gång höll jag på att drunkna i Bysjön. Jag gick ut för långt. Kunde inte simma. När jag sjönk till botten hade jag sinnesnärvaro att hålla andan, göra bröstsimtag under vattnet och gå på botten in mot land tills huvudet kom över vattenytan och jag kunde andas igen. Detta har jag beskrivit i en av mina böcker som heter "Mitt Livs Inspark" .

Jag sitter nu år 2009 och ser ut över "vår" lilla sjö som förr var en del av Mälaren. Det var innan E-fyran skar bort en bit av den stora sjön Mälaren och skapade den lilla "pölen" Albysjön söder om söder i Stockholm. Jag minns min barndoms bygder. Verner von Heidenstam skrev en dikt när han lämnat sitt barndomshem och bodde ute i Europa. Han skrev:

Jag längtar hem sen åtta långa år

I själva sömnen har jag längtan känt

Jag längtar hem

Jag längtar var jag går

-men ej till människor

Jag längtar marken.

Jag längtar stenarna

där barn jag lekt,

Jag längtar också "hem" Ibland. Jag minns med värme människorna i frödingebygden och i min andra hembygd Motala. Jag lånar Violetta Parras dikt- och sångtextrad "Garcia a la vida" Svensk översättning: Jag vill tacka livet. Jag skriver;

- Jag vill tacka livet som gett mej så mycket. Det har gett mej det som var - och ger mej nu det som är. Jag vet att solen, jorden och vattnet, djuren, växterna, jag och mina medmänniskor tillhör vårt snurrande klot. Vi har rätt att leva, trivas och utvecklas här. Det är skönt att veta om jordklotet, djuren och växterna, människorna och livet.

Min kamrat Göran Josefsson är död sedan många år men jag kan fortfarande höra hans röst och se honom hoppa längd i sanden på Bysjöns strand i Frödinge socken. Göran hoppade alltid några centimeter längre än jag gjorde. Jag inbillar mej att det var för att han var några centimeter längre än mej. Jag tror t o m att han hoppade längre än min andre barndomskamrat Allan Lindvall men det vet jag inte säkert. Allan var äldst av oss och ofta bäst i lekarna.

När jag nu ser tillbaka minns jag också födelsedagsfesterna. Den 11 augusti gick vi varje år till Göran och gratulerade honom. Den som fyllde år fick mycket godis. Vi lekte Ryska posten och Mörkleken om vi inte var ute och lekte Sputtgömma eller Datten, Pinnen är nere eller Två tar dom andra. Mörkleken blev mer och mer spännande ju äldre vi blev. Vad hände egentligen mellan paren där i mörkret? Jag ska inte berätta det jag minns. Men hände saker gjorde det nog. 

Allan, Göran och jag fick själva tänka ut vad vi skulle göra lediga dagar. Ingen TV, Ingen dator. Inga vuxna styrde oss. Jag tror att vi mådde bra av det. Kreativitet är att utifrån olika grunder hitta på nya saker. Jag tror också att det var bra att ibland inte göra någonting alls utan bara tänka och fundera. En kåseriskrivande kollega Maj Djurstedt skrev nyligen till mej i ett mail:

- Vi behöver längta till naturen, stillheten och att "komma ifatt oss själva". Jag önskar att många unga idag skulle få "stilla sig" från bloggar och konstig musik och dataspel, och komma underfund med något annat, som vi i vår ungdom upplevde. (Slut citat)

Det var bättre förr, säger många. Jag tycker inte att olika tider ska ställas mot varandra. Förutsättningarna för det som gällde då och det som händer nu var och är helt olika. Många, många hade det mycket svårt ekonomiskt förr i tiden. "Svälten stod för dörren" hos somliga. I dag lever vi i ett välfärdssamhälle. Men onödigt många har det svårt även i dag.

Jag oroar mej över att kriminaliteten i de yngre grupperna har ökat. Unga människor mördar numera unga människor. Knivskärningar, misshandel genom sparkar och slag med basebollträn läser vi om. I dag frodas hat mellan grupper i storstädernas förorter. Kriminella, organiserade ligor sprider oro. Allt yngre barn rånar och rånas. Vi känner till anlagda bränder i skolor, förskolor och i stora livsmedelsbutiker bl a i Södertälje och bilbränder och upplopp i Uppsala, Göteborg och Malmö. Unga flickor från andra länder tvingas att bli horor åt ibland välsituerade hallickar i Sverige.

Min mor sa till mej:

  • - Gud vare med dej! När jag som ung man åkte till fester i Vimmerbytrakten eller skulle spela fotboll på fotbollsplanerna i hembygderna.

Vad säger föräldrarna i dag? Bryr föräldrarna sig om vad deras barn och unga gör när de "drar ut på stan"?

Mina föräldrar gav mej kärlek och trygghet. Mina kamrater kamratskap och glädje. Människorna i bygden var mina vänner.

Från min sten med utsikt över Albysjön funderar jag över:

-Hur har Ni motalapoliser det idag? Har Ni det värre än vi hade under min polistid. Det skulle vara trevligt att träffa Er och få höra om nutiden. Jag vet att det händer mer i Motala än som står i Motala Tidning. Polisen ser och hör allt.

Nästan.

Den barndom Göran, Allan och jag fick uppleva är minnen. Dagens barn lever i en helt annan tid.

Då var då. Nu är Nu. Min fråga är: 

- Vart är vi på väg?

Knut K

.

torsdag 1 oktober

Från Råssnäsudden till Sergels Torg

Kåseri nr 132

rassnas-2

Råssnäsudden var under min tid i Motala en upplevelseplats. Jag spelade fotboll med MAIF och IFK om vårarna på Råssnäsplanen. Publiken stod i den sköna vårsolen och hejade på oss spelare. Vi var som ystra fölungar när vi fick spela fotboll på den ganska jämna vårgräsplanen. När vi om vårarna gick runt Udden såg vi björkarna grönska på vägen upp mot Vattenverket. Vi såg blåsipporna och vitsipporna blomma och färga dungen nedanför FCO-stugorna i blått och vitt. Vi badade i Råssnäsbadet när isen smält och såg vackra solnedgångar från Pariserviken. Råssnäsudden är en härlig glänta i Motala kommun. Den är en lunga där vi kan andas luften som driver in från den stora vida Vättern. Ibland dånar stormen in över land och driver vågorna långt in bland träd och stenar på den yttersta "Uddenspetsen".

Råssnäs var under min motalatid min glänta i livet. I den gläntan kunde jag hitta lugnet efter mina ofta påfrestande arbeten som polis, socialkamrer på socialkontoret och chef för Folkets Hus.

sergelstorgNu sitter jag på trappan som går ner till Sergels torgs platta i Stockholm. Sergels Torg är Stockholms storstadsglänta. Den är inte vacker som Råssnäs i Motala men den är en öppen plats, ett stort rum för möten. Det stora glasbyggda Kulturhuset bjuder in till teater och utrymmen där stockholmsinflyttat folk kan sitta och läsa sina hembygders tidningar. Jag kan läsa Mota Tidning där men behöver inte göra det. Jag läser den hemma på datorn. Många utnyttjar den allmänna servicen att läsa tidningar i Kulturhuset. Ibland somnar läsare med tidningen i knä´t. Kanske drömmer de om sin barndom i Småland eller Norrbotten, Östergötland eller Värmland.

Motala har Platensgatan uppkallad efter Göta kanalplaneraren Baltzar von Platen och Jungfru Isbergsgatan efter träkonstnären Sophia Isberg. Den, som fått Sergels Torg uppkallat efter sej, är Johan Tobias Sergel. Han var skulptör och skicklig tecknare. Han vann internationell berömdhet genom konstverken Fanen, Amor och Psyke, Mars och Venus samt Badande Nymf. Dessa finns i marmorexemplar i Nationalmuseet.

Enligt uppslagsboken karakteriseras Sergels konst av "sensuell charm och omedelbar friskhet. Han har förenat franska rokokons behagfullhet med nyantikens ädla formklarhet." Om jag beskriver Sergel konst med egna ord skulle jag skriva att konstverken är behagliga. Jag blir glad när jag ser dem.

Glad blev jag också när jag vandrade på Håleberget norr om Motala och upptäckte Hålbergskogens gläntor och vackra stenar. Somliga stenar var mossbeklädda, andra slipade släta som ägg. Vissa innehåller bergarter med olika färger. Naturens föremål är verkliga, inte påhittade eller kopierade. De skapades när jorden bildades. Stenarna och bergen var en glödande het massa innan de stelnade. Under istiden slipades och sprängdes stenar och berg till det de är i dag. Naturen är vårt största Nationalmuseum. Till det museet behöver vi inte betala inträdesavgift. Vi kan bara gå ut och sätta oss i skogarnas gläntor, njuta av solen, blommorna, växterna, bergen och stenarna. Vi kan lyssna på fåglarnas kvitter och sånger. Vi kan känna stillheten, friheten och livstrivseln.

- Kan jag känna stillhet, frihet och livstrivsel här på Johan Tobias Sergels torgglänta i storstaden? Frågar jag mej själv.

Jag går upp på kaféet i Kulturhuset och sätter mej. Jag ser ut över Sergels torg. Det är skönt att sitta en stund och känna storstadslivets puls. Jag ser ett par, troligen mormor och morfar, le lyckliga mot sina barnbarn. En ung mor pysslar om sin lille son och sätter sonen i en barnstol vid sitt kafébord. En kvinna med stora bröst och snäv kort kjol väntar på att få beställa vid den runda serveringsdisken. Två äldre damer i grått hår talar intensivt med varandra. En dam med mörkt hår skrattar glatt när hennes ljushåriga partner kommer till henne med kaffe och äpplekaka.

En kvinna och en man undrar om de får slå sej ner vid mitt bord.

- Vi vill gärna sitta och se ut över Sergels Torg, säger mannen.

- Varför heter Torget Sergels Torg? Undrar kvinnan efter en stund. Hon presenterar sej som Karin.

Jag säger mitt namn och berättar att Johan Tobias Sergel gett sitt namn åt torget och att han var en internationellt känd skulptör som levde i slutet av 1700 och i början av 1800. 

- Skulptörer är vi väl alla, säger mannen. Han berättar att han heter Gunnar. 

- Hur tänker du då? Frågar jag.

- Jag tänker på att alla vi människor är våra egna skulptörer. Vi måste skulptera oss själva under den tid vi lever. Vi föds med en massa möjligheter. Hur utnyttjar de unga i dag sina möjligheter? Hur har vi vuxna utnyttjat våra? Hur har du mejslat till din livsfigur blivit Knut, undrar Gunnar?

- Du kan väl inte bara ställa sådana frågor till vår nyvunne bekant. Han kanske inte vill berätta för dej hur han lever sitt liv, svarar Karin och ler mot mej.

- Jag förstod när vi kom in att Knut sitter här och tänker på livet.

- Det gjorde jag faktiskt, säger jag. Jag tänkte på om det är någon skillnad mellan att vistas i en glänta i Hålebergsskogen i Motala eller att sitta på trappan till Sergels torg.

- Jag skulle aldrig gå ut ensam i skogen och sätta mej men här på Sergels torg är jag inte rädd. I varje fall inte på dagtid, påstår Karin.

- De som bor på landet och upplever mörka kvällar och nätter och trivs i dina gläntor Knut är annorlunda än dem som lever sina liv i storstaden, säger Gunnar.

- Du menar Gunnar att det är skillnad på Skogsgläntans människor och Sergels torgs storstadsfolk. Om det är sant, vad gör vi åt det?

- Om vi respekterar varandra behöver vi inte vara skulpterade i samma form för att leva bra tillsammans, svarar Karin

Det tänkte jag på när vi senare gick skilda vägar från Sergels torg i Stockholm.

Knut K

PS

Nu står nog Råssnäsuddens björkar i höstdräkt. Det gör nog också ekarna på Råssnäsgården. Det är inte vår nu. Det är höst. Naturen växlar färger men skönheten i Råssnäs består.

DS

torsdag 24 september

Jag har en nyodlingsdröm

Kåseri nr 131

Kultur betyder Odling. Vad betyder odling? Något som gror. Något som växer. Något som lyser. Något som behagar. Något som visar sin kraft. Något som ger upplevelser. I kulturens värld finns kulturens redskap dansen, musiken och sången, teatern, bildkonsten och andra skapande verksamheter. I samhället i övrigt finns också kultur. Ett fotbollslag lär in taktik, samarbete och de individuella skickligheterna i spelet. Mänskliga egenskaper utvecklas på träningar och ger individuell glädje, underhållning, spänning och engagemang hos publiken.

En klok kommunledning planerar så att de olika odlingarna får plats och möjligheter att utvecklas. Tidigare kommunledningar i Motala har förstått detta. IFK Motala, MAIF, Boren och Zeros har egna idrottsplatser där ungdomar samlas, har kul och tränar sina kroppar till god hälsa. Bra match- och träningsmöjligheter hjälper lagen att utvecklas.

folkets hus

Folkets Hus byggdes. Från början var det avsett att ge dem som var intresserade av sång och musik, dans, teater och bildkonst en hemmaplan att samlas i. Motalaborna skulle också på den eminenta Folkets Husscenen få möjlighet att se och lyssna till det bästa som finns inom sång och musik, dans, teater och bildkonst i vårt land. Det var i den andan jag började som chef för Motala Folkets Hus. Det var i den andan jag senare fick förtroendet att få tjänsten som kulturchef i Folkets Hus Riksorganisation med hela Sverige som arbetsfällt.

Alla är inte idrottsintresserade. Alla är inte intresserade av teater. Alla har rätt att under sin korta levnad få möjlighet att utveckla egna geners anlag. Jag fick möjlighet att börja spela fotboll i division sex i Frödinge i Småland. Jag fick också uppleva hur det var att spela i allsvenskan. Senare blev jag spelande tränare i IFK Motala. Där fick jag vara tillsammans med unga Motalapojkar mär de utvecklades i fotbollsspelets ädla konst. IFK var en tid " bäst i stan". Till och med bättre än Motala AIF. Det var en stor sensation i Motala. Den anda som skapades i IFK skulle många lag, förortsgrupper och enskilda människor i dag må bra av att få uppleva. Det var en kulturodling när den var som bäst.

Jag fick också i Folkets Hus vara med om att skriva och uppföra två stora teaterproduktioner, Verkstadsborna och ELBA.  Arbetet från texten till den dag vi uppförde produktionerna på Folkets Hus scen var en odling som hade allt.  Kamratskapet utvecklades. Vi lärde oss att lita på varandra och att ge varandra hjälp och stöd. Vi utvecklades individuellt när vi lärde oss att tala rätt, att slappna av inför uppgifterna och få texten och agerandet att kopplas ihop med de känslor som krävdes för att säga och visa det vi ville säga och visa. När föreställningarna spelades upp för publiken berättade vi i Verkstadsborna om en tid i Motala Verkstads och Motalas historia. I ELBA berättades om nutiden och de förvecklingar som de ledande utsatte företaget för till egen vinning. Grundmanuset skrev jag av uppgifter jag fått från en grupp anställda på Luxor.

Ingen av de hundratals som deltog var densamme när produktionen lades ned. Alla växte som människor. Många ändrade sina levnadsmål. Några bytte yrke, andra började på folkhögskola, några på teaterskola. Nästan alla fortsatte i verksamheter i Folkets Hus eller i Motalas föreningsliv. Det var kultur-odling när den var som bäst.

Givetvis skall inställningen i samhället vara att alla som har möjlighet skall arbeta och försörja sej själva. Men livet är inte bara arbete. Den solidariska politiska inriktningen när den är som bäst skapar ett samhällsklimat där landets invånare också får möjlighet till livslångt lärande, utveckla egna talanger och egenskaper.

Folkets Hus har allt sedan första huset byggdes i Malmö på 1890-taler varit kulturbärare. Där fanns det första biblioteket för folk ur den stora massan. Där spelades musik, där dansades det och sjöngs. Borgliga politiker har i alla år jobbat för att få bort Folkets Hus ty där har sjungits arbetarsånger och hållits möten om ett annat och bättre samhälle. Den borgliga ledningen i Motala skulle säkert hellre sälja Folkets Hus till ett franskt konsortium än att ge Folkets Husföreningen i Motala medel så föreningen kunde återge motalaborna rätten till en riktig kulturens hemmaplan.

Vi ska jobba för att försörja oss men vi har också skyldighet mot oss själva att utanför arbetslivet leva utvecklande och bra liv. Det samhällsklimat som nu råder ger de, som redan har mycket, ännu mer. Carl Bildt och alla i hans inkomstklasser får cirka 140-150.000 kronor lägre skatt per år. Pensionären som jobbat hela sitt liv får kanske 40 - 100 kronor mer att leva på varje månad. Långtidssjuka, arbetslösa utan A-kassa trycks allt längre ut i ett utanförskap som denna regering lovat att utrota. Vallöftena att de sjuka och arbetslösa skall få det allt svårare att leva om de inte arbetar har de klarat av. De arbetslösa har dessutom blivit hundratusentals flera. Vallöften till de välbeställda om ökade resurser har regeringen hållit med råge.

Vad har detta med kultur att göra?

Alla bilbränder och andra asociala yttringar som i dag sker i förorterna är protester.

- Nu får det räcka, säger eldarna av bilarna.

Att protestera på det sättet är givetvis inte godtagbart. Det är kriminella handlingar. Det är inte de brända bilarnas ägare som är skuld till att lägenheter är fyllda av kackerlackor och mögel.

Tage Danielsson informerade hela vårt land om att kärnkraftverket i Harrisburg fått härdsmälta som dödat allt i omgivningen. Han gjorde det på sitt oefterhärmliga sätt. Astrid Lindgren använde sin kulturella ställning till att påpeka fel i samhället. Till och med finansministern Gunnar Sträng fick veta att han räknat fel i skattepolitiken. Det fanns företagare som fick betala mer i skatt än de tjänat in som företagare. August Strindberg visade i Röda Rummet fram dåtidens överklassamhälle. Michael Wiehe har med sin sång och musik fört fram världens orättvisor på scener och skivor. Kulturens folk borde protestera mot den politiska inriktning som i dag håller på att förändra vårt land till ett andra USA där över 40 miljoner lever under fattigdomsgränsen medan miljontals andra tillhör en överklass som saknar motstycke i rikedom i historien. Vi är inte så många miljoner i vårt land men tendensen mycket rika, mycket fattiga är densamma här. Den politiska oppositionen verkar tiga still. Är de nöjda med "nedvecklingen"?

Nutidskulturens folk tiger. De vill inte såga av den gren de sitter på. De deltar hellre i "glassiga" premiärer och ställer upp på bilder och i reportage i skvallertidningarna. I deras hjärnor råder kulturskymning.

Jag hoppas att idrottsklubbarna i Motala fortsätter att skapa möjligheter för unga motalabor att delta i de grenar som passar ungdomarna bäst. Idrottskultur är inte bara fotboll. Jag hoppas att förstånd och samförstånd åter ska skapa möjligheter så att ett av Sveriges vackraste och bästa Folkets Hus blir den Opera, det Dramaten, Konserthus och Galleri det från början var avsett att vara. Jag hoppas att huset också skall bli centrum för människor i Motala där de som är intresserade kan utvecklas i de kulturella grenarna sång och musik, dans, teater, bildkonst och andra skapande verksamheter.

Jag har en nyodlingsdröm och hoppas att den slår in. Någon gång.

Knut K

torsdag 17 september

Gården Där Noli i månsken

Kåseri nr 130

Jag vaknar 02:45 och ser månen lysa in genom vårt sovrumsfönster i gården Där Noli i västra Värmlands stora skogar. Där Noli är det ursprungliga namnet på gården som nu heter Nordi. Gården ligger åt norr. Därför kallades den Där Noli på värmländska. Månen är stor och gul. Hela nejden är ljus. Skogen runt den öppna platsen där huset ligger bildar mörka fonder. Den gamla lagården i sina olika färger och byggnadssätt ser yngre ut i månskenet.

Gården har upplysts av samma måne i sekler. Jag vet att här på Där Noli bodde 1850  gårdens ägare Carl Nilsson. Han var född 1816  i Stavsnäs i Värmland. Hustrun hette Lisa Svensdotter. Hon var född 1810. De fick två barn Britta Maja född 1838 och August född 1849.  Elva år skilde mellan de båda barnen. Hustrun Lisa var sex år äldre än sin man Carl.

Drängen på gården Henrik Andersson föddes 1829. Pigor var systrarna Katarina och Kajsa Olofsdotter samt Maria Nilsdotter. Flickan Carolina Jonasdotter bodde också i huset.

I månskenet tänker jag mej tillbaka till 1850. Pigorna, syskonen Katarina 22 år och Kajsa 19 år sover i rummet intill där jag står. I det rum jag befinner mej ligger pigan Maria och sover. Hon är bara 13 år och är städslad som piga för första gången i sitt liv. I rummet där jag är sover även Carolina. Hon ska fylla 14 år och bor hos Carl och Lisa. Carolinas far åkte till Amerika för att skaffa försörjning, Fadern hörde aldrig av sej och mamman dog. Carolina stod utan föräldrar och försörjning. Carl och Lisa lät sej övertalas av socknen att låta Carolina bo hos dem. Carolina får arbeta lika mycket som den jämnåriga pigan Kajsa men får ingen lön för sitt arbete. Carolina får mat, kläder, husrum och uppfostran av och hos familjen Carl och Lisa Nilsson.

Jag hör något röra sej bakom mej. Jag vänder mej om och får se en flicka komma mot mej klädd i lång nattsärk av flanell. Månen lyser upp rummet. Jag kan se att hon har ljust hår och vackert ansikte

- Vem är du? Frågar hon

Jag berättar vem jag är och att jag lever i framtiden men att mina tankar och min fantasi fört mej tillbaka till 1850.  

- Vem är du? Frågar jag tillbaka.

- Jag heter Carolina och bor här på gården. Jag är inte dotter. Jag är inte piga. Jag är ingenting mer än en flicka utan föräldrar. Jag får arbeta från morgon till kväll. Jag ser efter August. Han är bara ett år. Jag tvättar kläder i Älven, rensar fisk, mjölkar, ger grisarna mat och hjälper till med allt på gården. Jag äter tillsammans med pigorna Katarina och Kajsa och drängen Henrik i köket.

- Du är söt. Du ser nästan vuxen ut.  Är husbondfolket, drängen och pigorna snälla mot dej.

- Jag är vuxen. Ser du inte att jag fått bröst? Jag ska hitta någon att gifta mej med som kan ge mej ett bra hem. Jag ska inte gifta mej med någon dräng och få leva i fattigdom hela mitt liv. Vet du hur det är att vara fattig?

- De flesta lever bra liv i vår tid år 2009, så nej, det gör jag inte, svarar jag.

- Vet du hur det är att inte ha någon som tycker om en och är din vän. Min far minns jag inte mycket av. Jag saknar min mor. Hon var så kärleksfull. Jag höll i hennes hand när hon dog före jul förra året. Hon sa: "Ta väl vara på dej och var ärlig i livet."

Tårar rinner nerför Carolinas kinder. Hon hulkar till och fortsätter:

- Så vacker månen är. Hur kan månen lysa? Varför är det så mörkt om nätterna?

- Jorden är rund. Solen lyser nu på andra sidan av vårt klot. Den tid solen inte lyser på oss kallar vi natt. Men det är solen som lyser på månen. Månen speglar ljuset till oss.

- Solen borde lysa på oss dygnet runt? Det är dumt att den inte gör det. Varför är det farligt att gå i skogen i mörkret? Varför vill traktens drängar att jag ska följa med dem upp på höskullarna?

- Följer du med dem till höskullarna.

- Nej! Min mamma sa innan hon dog: "Du ska akta dej för pojkar och karlar. De kan göra dej olycklig. Jag vill inte vara olycklig. Jag frågar dej som lever i en annan tid: " Vad ska jag göra för att bli lycklig?"

- Jag vet inte om det är till hjälp men jag säger det ändå: "Lyckan måste du skapa inne i dej själv. Det kan du göra vilket århundrade du än befinner dej i. Det är inte pengar och rikedom som gör oss lyckliga. Massor av folk i min tid är överrika men inte lyckliga? Många tar droger för att bli glada en stund."

- Du vet inte hur det är att vara fattig. Det hör jag. Om jag, som är utfattig, hade pengar kunde jag få något eget att bo i och också göra saker utan att fråga andra om lov. Pengar gör en fattig fri från slaveri.

- Så ung du är och så klok, svarar jag

- Kan jag inte få följa med dej till din tid? frågar Carolina.

Innan jag hinner svara är hon borta. Jag funderar en stund över om Carolina blev lycklig? Jag vill tro det.

Jag konstaterar innan jag går och lägger mej igen att det är mycket vackert när månen lyser upp i mörkret på landbygden.

Knut K

måndag 14 september

Jag var en kväll på sjukhus....

Kåseri nr 129

Kära läsare:

Ofta funderar jag över varför så många blir sjuka nu för tiden. Vi borde ju vara friska eftersom vi har läkemedel och teknik att bota sjukdomar med. Många farliga jobb har försvunnit.

Jag hamnade en kväll med min hustru Anne-Marie på Huddinge sjukhus akut. Så här upplevde jag den kvällen.

Jag var en kväll på sjukhus där akuten fylldes snabbt.

Det var en dag i juli. Vi kom till den stora staden från de djupa skogarna i Värmland. Solen lyste. Regnmolnen var någon annan stans. Motorvägarna var fyllda av ringlande bilköer. Luften var inte ren som den var - och är - bland tallar och granar i de djupa skogarna där vi en tid vandrat och plockat smultron, kantareller och blåbär. Vi hade också njutit av Älvens porlande musik.

Nu är vi inte i skogen. Vi är tillbaka i Stockholm. En natt efter hemkomsten får Anne-Marie svåra magsmärtor. Anfallet följs av flera. Vi åker en kväll vid 19-tiden till akuten på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Inskrivningen går bra och även blodprovstagningen ordnas snabbt. När detta är gjort börjar väntan. Blodproven skall analyseras. Jag ser mej omkring på akutmottagningen. I mitten ser jag en ring. Den fungerar som expeditionsdisk. Inne i ringen sitter sjuksköterskorna och läkarna när de inte verkar ute bland sina patienter. I ringen står datorerna som används flitigt. I datorerna förs in personnummer, namn, adresser samt skador eller sjukdomar som patienterna har när de söker in på akuten. Där förs också in anhörigas namn och adresser.

Utanför ringen i gångar och rum sitter och ligger patienterna på stolar och sängar och britsar på hjul. Jag går runt och tittar. En läkare och två sjuksköterskor håller på med en gammal man som inte är medveten om var han är och varför han är där han är. Läkaren försöker få den gamle att berätta var han har ont. Svaren växlar. Värken beskrivs ibland komma från huvudet, ibland från magen och ibland från benen och tårna.

- Hur ska de kunna behandla mannen när de inte vet var han har ont? Tänker jag

- Var hittade ni honom, frågar läkaren ambulanspersonalen som hade fört den gamle till akuten. 

- Någon ringde och sa att det låg en äldre man på trottoaren utanför ett stort hus i Hagsätra. När vi kom fram stod folk runt honom. Ingen visste vem han är och var han bor. Han svarade helt virrigt på våra frågor. Vi förstod att han var skadad. Därför tog vi honom hit, svarade den kvinnliga ambulansföraren.

- Var är jag? Vem är ni? Jag vill hem, säger den gamle till läkaren,

- Var är hem för Er då? Frågar läkaren.

- I Stockholm får, läkaren till svar.

Jag går vidare. En äldre dam sitter på en säng. Hon har ett ben omlindat med trasor upp till knä´t. Hon håller benet stilla. Troligen är det brutet. En yngre kvinna, förmodligen dottern, som är med den gamla damen, säger:

- Hur länge ska min mor ligga här med brutet ben. Ser ni inte att hon har ont.

- Vi har många patienter i kväll men doktorn kommer snart, svarar en av sjuksköterskorna vänligt.

- När ni har så här många patienter måste ni kalla in läkare så ni kan ta hand om de skadade, får sjuksköterskan till svar.

- Det är sommar nu. Vi har bara en läkare ikväll.

- Det begriper ni väl att inte det går. Alla patienterna har ont. De kan väl inte ligga här hur länge som helst och vänta på en läkare.

- Något annat alternativ finns inte i kväll, svarar sjuksköterskan och skyndar med sin provtagningsvagn till en patient som nyligen kommit in med ambulans.

- Jag har så ont. Jag dör, säger den nya patienten.

- Du ska inte dö. Du ska få behandlig här, säger sjuksköterskan med ett leende på läpparna.

- Det skulle inte förvåna om någon dör här i kväll när ni inte har mer än en läkare. Det är dottern till damen med det troligen brutna benet som säger detta.

På en liggvagn ligger en tjock man och sover. Han får knappt rum på liggvagnen. Han snarkar så det hörs vida omkring. Snarkningarna upphör när han hostar djupt och otäckt. De som sitter nära honom flyttar sina stolar så långt från honom som möjligt.

- Tänk om han har svininfluensa, säger en dam som sitter närmast mannen.

Mannen vaknar och försöker sätta sej upp. Vi ser då att han är kraftigt berusad. Han kan inte stå stilla när han lämnar liggvagnen. Han raglar i väg bortåt expeditionsringen till. Han kommer snabbt tillbaka till sin liggvagn. Mannen somnar direkt men väcks efter en stund av en sjuksköterska som säger

- Du ska till medicinakuten.

- Ge faan i mej. Låt mej sova i fred.

- Full som vanligt, säger sjuksköterskan och skjuter i väg liggvagnen och den kraftigt berusade, hostande mannen.

- Skönt. Då blev vi av med den, säger damen som undrade om den berusade mannen har svininfluensa.

- Ambulanspersonal för in en medelålders sportklädd kille. Jag frågar honom:

- Har du spelat fotboll?

- Nej jag är cyklist. Jag krockade med en annan cyklist och flög över styret och dök i asfalten med huve´t före. Mannen visar skrubbsår på ansiktets högra sida.

- Sköt om dej säger jag och klappar honom lätt på högra axeln.

- Aj! Jag har så ont där. Jag har troligen brutit nyckelbenet, skriker han.

Timmarna går. 00.45 kommer läkaren och undersöker Anne-Marie. Han säger:

- Ursäkta att ni fått vänta. Det är sommar. Jag är ensam läkare här i kväll.

Vi förstår att läkaren haft omänskligt mycket att göra denna röriga kväll på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Läkaren är skicklig och omtänksam. Anne-Marie blir inlagd på sjukhuset

Jag är mycket trött när jag långt senare i sommarnatten styr bilen hemåt.

Knut K

PS

Hur är rörigheten på Motala lasaretts akut i dag

Undrar DS KK.

torsdag 3 september

Ann-Louise Larsson och Anders på Moon

Kåseri nr 128

Ann-Louise Larsson och Anders på Moon hör klockringning från en Skogskyrkogård

Anders på Moon hör klockorna ringa från den moderna klockstapeln på Skogskyrkogården. En människa skall begravas. Ljudet från klockorna når ut i lingonskogen. Anders på Moons lingonplockande vän Ann-Louise stannar upp med plockningen. Anders tar fram penna och block där han sitter lutad mot en tall och låter tankarna fara som de själva vill. Klockringningen tonar ut efter en stund. Ann-Louise plockar lingon igen. De vackra röda bären lyser från tuvorna. De skriker ut att de vill bli plockade.

Människor samlas i Skogskyrkogårdens kapell för att ta avsked av en vän, en släkting, en make, en far, en morfar och farfar. Den döde heter Johan. Sorgen är tung. Tyngst för dem som levt nära Johan.

- Människor lever. Människor dör. Vi behöver fundera mera över hur vi ska leva medan vi lever, skriver Anders i sitt block.

Runt Anders i bärskogen står tallar och granar. Här finns också björkar, ekar, lönnar, enbuskar och en rönn. Träden är hans vänner. De susar sina barr för vinden. De rasslar löven i blåsten och bugar sej respektfullt för stormen. Skogens träd bildar syre. Det syret andas Anders och Ann-Louise in nu. Solen skiner. Trädens grenar skapar rörliga skuggmönster på marken. Gläntorna blir gyllene slottssalar. Skönheten finns i skogen, liksom lugnet och friheten.

Många talar om frihet. Filosofer har kartlagt den. Poeter skriver dikter till dess lov. Människor söker frihet de aldrig kan få på grund av att andra gör dem ofria. Länder har krigat för friheten. Politiker kivs om vilken politik det är som gör människor fria, friare, friast.

Anders funderar vid sin tall i lingonskogen:

- Vad blir jag fri ifrån när jag dör? Jag blir fri från livet jag vill leva? Fri från mina närmaste jag vill vara tillsammans med? Fri från det vackra. Fri från träden och fåglarna och blommorna på marken? Få av oss vill befrias från livet. Vi vill istället leva friska och glada. Fri är den som lever och kan tänka fritt och föra fram sina åsikter i hemmen, i politiken och inom religionerna. Den enas frihet får inte förtrycka andras. Vi får aldrig förnedra medmänniskor och aldrig, aldrig tvinga på andra våra egna uppfattningar.

Anders minns där han sitter mot sin tall att han läst det prästen Eva Lena Karlsson i Vimmerby pastorat skrev nyligen i Vimmerby tidning. Hon skrev:

"Att göra just det jag vill. Visst är det frihet. Men i dag har självförverkligandet blivit ett slagord och sker självförverkligande på bekostnad av andra människor då är det hänsynslösheten som får sista ordet."

Anders skriver i sitt block:

- Eva-Lena Karlsson har rätt. Självförverkligandet har blivit egoismens dynamo. Det ser vi i många sammanhang i samhällslivet.

Nu ringer klockorna från Skogskyrkogården igen. Anders ser att den dödes kista dras på en vagn mot de nygrävda graven. Besökarna följer allvarliga efter vagnen. Några gråter. Somliga är svartklädda. Andra är klädda i ljusa kläder. Anders tänker:

- Sorgen sitter inte i kläderna. Den syns i kroppsspråket, i ögonen, pannan och runt munnen. Sorgen är en av våra stora känslor. Det är naturligt att vi sörjer när någon vi tycker om dör. Sorgen drabbar olika men alla tar vi oss igenom om vi låter den utvecklas på ett naturligt sätt och inte stänger den inne. Den instängda sorgen kan ge hjärtrytmrubbningar, trötthet, yrsel, magbesvär, huvudvärk. Den instängda sorgen kan kanske utveckla cancersjukdomar.

-Låt gråten komma och tårarna rinna. Låt sorgen värka ut, vill jag ge som råd till alla som sörjer, skriver Anders på Moon i sitt block.

När den dödes kista sänkts ner i graven tystnar klockorna. En ekorre hoppar från träd till träd med graciösa rörelser. Ann-Louise börjar plocka lingon igen. Begravningsföljet lämnar graven och går till serveringen. Kaffe och landgång blir de bjudna på. Efter en stund lättar stämningen i gruppen. Någon berättar något. Några skrattar ty så är livet inrättat att vi bara en stund efter en stor sorgeakt kan skratta med varandra.

Snart är samtalen igång i hela rummet. Skratt hörs ut genom fönstren ända bort till lingonskogen där Anders sitter mot sin tall. Ann-Louise plockar ivrigt lingonen hon hittar i det mörkt gröna, vackra lingonriset. 

Långt senare säger Ann-Louise:

- Vi kan vara nöjda nu. Jag har hinken full.

Begravningsgästerna har då lämnat serveringen. Skogskyrkogårdens klockor på den moderna klockstapeln har tystnat. Den döde Johans grav är igenfylld. En sandhög med vackra blommor och många kransar påminner om den begravningsakt som nyss hållits där. 

Anders på Moon och Ann- Louise Larsson lämnar lingonskogen vid Skogskyrkogården - för den här gången. I morgon är en ny dag.

Vad gör vi med den?

Knut K

torsdag 27 augusti

Tankar från den djupa skogen

Kåseri nr 127

Jag är på besök på gården Nordi i Östra Boda i Värmland. Närmaste ort är Årjäng. Vi har fått regn i natt. Igen.

Molnen ligger tunga över fastigheten Nordi, Bodaälven, Älgsjön och trakterna runtomkring. Vi äter frukost med ägg och yougart. Utanför frukostfönstret flyger blåmesar ut och in från en holk som sitter några meter från våra platser vid bordet. blamesBlåmesen är smäcker och elegant. I det långa gräset utanför Nordis trädgård sitter många fåglar. Några är gula. Vi skall senare i fågelboken ta reda på vilka fåglarna är. Vi ser också svalor elegant glida fram över gärdena.

När jag borstar tänderna upptäcker jag en hare utanför mitt fönster. I sakta mak skuttar han över fotbollsplanen och sätter sej att äta av det långa gräset. Det måste vara skönt liv att bara sätta sej ner och äta när hungern kommer.

- Var så god och ät haren, säger Naturen och bjuder runt allt det goda som finns att äta och njuta av.

- Hur har haren det med mat på vintern? Undrar jag.

Haren sitter länge och njuter. Efter en stund tar han ett par skutt in i det långa gräset. Jag ser bara öronen på honom. Eller på henne. Kanske är det en hon. Det kan inte jag veta. Jag ser inte skillnaden.

Vår hund Sessan och jag går ut i regnet. Vi går en liten väg förbi några gamla knuttimrade nästan raserade hus. Några skördemaskiner står sönderrostade på en loge. En gummihjulsvagn har tjänat ut. En gång var den ny och modern. Gummihjulsvagnar efterträdde bulthjulsvagnar i lantbruket. Gummihjulsvagnarna rullade tyst på vägarna. Bulthjulsvagnarna dundrade och skakade. Gummihjulsvagnarna drogs förr av hästar. Arbetshästar finns inte längre på gårdarna. Det är nu ridhästar som betar på gärdena. Ridning har blivit fritidssysselsättning för barn, unga och välbeställda personer. Mest kvinnor.

Vi ser några smultron bland vitmåran, smörblommorna och prästkragarna.

Vi går intill varandra. Vi två. Hunden Sessan och jag. Vi tänker på att livet är lugnt på landsbygden. Gärdena här, som förr bar gröda till uppehälle för bönder och deras familjer, har vuxit igen. Där förr rågen växte och gick i ax och mognad står nu björkar och lyser upp med sina vita stammar och gröna bladverk. Råg på små åkrar vill ingen odla. Småbönderna har åldrats. Många har dött. Andra sitter i sina gamla hus och minns. Kommunen serverar dem mat en gång om dagen. Många av de gamla får äta uppvärmd mat i plastförpackningar. Den rika nutidens människor har inte råd och tid med de gamla. Pensionärerna, det nuvarande samhällets grundare, betalar mer skatt för varje intjänad krona än de som arbetar i dag. Är det regeringens tack för hjälpen?

Sessan och jag går vidare. På andra sidan av det gärde vi följer står stora granar och bildar en kraftfull fond. Den fonden är gränsen mot storskogen där älgar lever och rådjur, harar och rävar, björnar och vargar. Vargar finns i Värnland. Folk i bygden har sett spår efter dem men få har sett vargar i verkligheten.

Här i storskogen reder naturen sej själv. När naturen reder sej själv blir den naturlig. När människan varit inne och skövlat ser naturen hemsk ut. Men som väl är tar naturen tillbaka det människor skövlat. Hur skulle det annars se ut?

- Vi lever i människans tid, sa en forskare i ett TV-program jag hörde i går kväll. Han berättade det jag visste redan att jorden ligger precis så långt från solen att liv är möjligt här. Om jorden snurrade lite längre bort skulle vi frysa ihjäl. Om jorden låg närmare solen skulle vi brinna upp. Forskaren sa att vi aldrig kan förstöra jorden. Jorden klarar sej men vi kan göra jorden omöjlig att bo på för människor och djur. På den vägen har vi hunnit långt i "Människans tid".

- Varför är det så svårt att få folk att förstå att vi måste ändra vårt sätt att leva på jorden? Jag ställer den frågan till Dej käre läsare. Fundera på det.

Regnet öser ner på Sessan och mej. Vi går hem till gården Nordi och dricker förmiddagskaffe med hembakade mycket goda bullar.

På eftermiddagen går vi till skogen för att söka efter kantareller. Vi får vända. Jag har ont i mina fotbollsknän. Jag kan inte gå bland stenar, djupa hål och rishögar. När vi kommer ut på den lilla skogsvägen igen finner vi ett ställe som lyser av smultronens färger. Jag går hem efter plastlådor. Vi plockar lådorna fulla av smultron. Medan vi plockar attackeras vi av knott och myggor. Våra ansikten blir fulla av de små ettriga odjuren. Jag drar ner mössan ända till ögonen och fäller upp huvan. Knottet sticker ändå i ögonlocken och tinningarna som vi inte kan skydda. Vi måste se smultronen för att kunna plocka dem. Min bärplockarpartner är världsmästare i att plocka allting - även smultron. Jag plockar inte lika mycket som hon. Men mycket för att vara jag. Hon hjälper mej att få även min plastlåda full.

Nästa dag går Sessan och jag vägen efter Bodaälven bort mot Älgsjön. En total stillhet råder. Inte ett barr rör sej. Skogen säger ingenting. Den susar inte ens. När vi passerar bron över Älven hör vi Älvens musik. Ett antal stenar gör att vattnet porlar vid sidan om stenarna och rakt över. När vattnet rinner över stenarna bildas små fall. Det är de små fallen som skapar Älvens musik.

Rogivande och glädjebildande låter det och mycket vackert.

Med hälsning från Knut K

Kära läsare välkomna tillbaka från Era semesterresor. Jag hoppas att vi i höst och vinter med ord kan nå varandra på Teaterföreningens hemsidor. Jag finns också på E-postadressen Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. "> Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Eller per brev Myrstuguvägen 53, 143 32 Vårby. Eller telefon 08-710 50 42.

Kanske har vi gemensamma minnen vi kan utveckla. Eller Nutidstankar.

Hör gärna av Er /KK

fredag 3 juli

Knut berättar om en dröm i Universum

Kåseri nr 126

Jag läser en bok om universum, dess storhet och oändlighet. Senare på natten flyger mina tankar i väg ut i rymden. Mina tankar går över i dröm.  I tankedrömmen ropar jag att jag vill bli fri och vara fri. Mina rop går ut till Vintergatans fyra miljarder stjärnor. De blinkar mot jorden. Blinkningarna blir till musik och sång.

En blåvitklädd kvinna presenterar sig som Saravit. Hon säger:

- Att leva är att skapa sig själv.

- Hur då

- Ditt öde är att välja. Du kan välja det futtiga, det rika, det ruttna, det goda.

Du kan välja att leva. Du kan välja att dö. Om du inte väljer, väljer den stora floden din väg.

- Vilken stor flod?

- Den stora floden är tidens ström. Den drar med sig allt. Ingen kan stoppa denna ström. Miljarder stjärnor tvingas bort från den punkt de föddes en gång. De skiljs från varandra, i oändlighet svävar de. I evighet skall de finnas. Du har lånat allt du har i din kropp på jorden. Jorden är en del av det vi också är delar av.

- Vad menar du?

- Du har vandrat genom stjärnor i miljoners miljoner år och blivit den du är. Du är stjärnstoff som vi.

- Jag förstår ändå inte.

- Ett stycke kött. En droppe blod, En tid, Ett ögonblick i oändligheten.

En samling ben, ett knippe hår, ett liv. En sagostund i verkligheten. Det är du människa.

- Jag vill se mycket, känna en frihet utan gräns men jag är instängd i en låda med lock. Jag vill såga mig ut och se universums slut.

- Vad menar du? frågar Saravit?

- Varje dag lånar jag, som du sa, delar av jorden till min kropp. Är jag ett självständigt jag eller ett med jorden?

- En blick är hård, en annan feg, en tredje fylls av tårar. Var blick tar skenet från sin hjärnas ljus. Var hjärna är sin egen.

- Ofta undrar jag: När jag lämnat tillbaka allt jag lånat till min kropp. Finns jag då? Var finns jag, om jag finns, när jag inte har en kropp att vara i.

En blårödklädd kvinna som heter Anneröd säger:

- Det är inget fel att undra över frågor du inte kan få svar på.

- Det finns något inom mig, som är större än jag, har en tänkare sagt. Det tror jag är sant. Men vem är jag då?

- Var och en måste söka sin egen hemlighet.

- Vi räknar timmar och minuter. En ny dag randas. Ett gammalt år tar slut. Evigheten har ingen tideräkning. Ingen början. Inget slut. Tillhör jag tiden eller evigheten?

- Som jag sa: Du ska dö en gång och lämna tillbaka allt du lånat av din jord, Säger Saravit.

- Jag vill inte dö. Jag vill leva. Jag vill leva fri, svarar jag.

- Allt liv på jorden ska dö och nytt ska födas. Om och om igen, säger Anneröd.

- Vid min huvudkudde satt en gång min mor Ruth och berättade om livet. Jag hörde inte alltid på det hon sa. Jag somnade ibland. Nu vill jag förstå vad livet är, säger jag.

- Kanske finns ingen annan mening med livet, än att livet finns, men det är redan så mycket att ni människor inte förstår hur stort det är, berättar Anneröd.

- Nu förstår jag inte.

- Det är inte lätt att förstå att det som finns inte är något annat än det som finns. Det är det du inte kan förstå, som är evighet och oändlighet, lär mig Saravit.

- Jag tänkte en dag på att jag vet det jag vet, men inte mera. Men så tänkte jag: Om jag vet mer än jag vet, vet jag inte, förrän jag prövat.

- Du måste upptäcka det du inte vet, om du ska veta att det finns, svarar mig Saravit.

- Ge mig ett ord och jag skriver en dikt. Ge mig en ton och jag skriver en sång. Ge mig mitt liv och jag vet inte hur jag ska leva.

- Har ni brytt er om hur ni ska leva era liv ni människor? undrar Anneröd.

- När jag sitter på marken och ser mot skyn vill mina vingar flyga. När jag flyger vill mina vingar vila. Jag måste flyga för att leva och leva för att flyga, säger jag.

- Varje människa är ett trappsteg från tid till tid. Från liv till liv. Vad önskar du mera? frågar Anneröd.

- Ibland tänker jag så här, säger jag till Saravit och Anneröd: "Måste allt förklaras. Allt som sker. Kan vi inte bara konstatera att det som sker det sker. Måste vi veta alla varför och söka alla svar. Kan vi inte bara nöja oss med att det som är, det är, och det som var, det var."

Jag vaknar innan jag får svar. En tankedikt dyker upp i min hjärna. Den säger:

"Jag flyter fram på livets flod. Det kan jag inte göra något åt - men jag kan göra mycket medan jag flyter."

Epilog

Nu är det sommar 2009. Vi kan göra mycket i sommar. Vi kan hålla oss hemma i Sverige och upptäcka vilket vackert land vi bor i.

Jag hoppas många upptäcker hur vacker Motala kommun är.

Jag läste i Motala Tidning att det finns förslag om att Varamobaden skall göras om. Varamobaden har en av Sveriges bästa badstränder och det rena Vättervattnet att bada i. Varamon kan göras ännu bättre och attraktivare.

Jag minns att Inge "Kula" Andersson och jag satt och drömde i Folkets Park om att förändra Varamobaden. Inge ville ha en småbåtshamn utanför Mariebergsudden . Han talade också om en flotte i Vättern som kunde brukas på olika sätt. En sådan flotte finns på förslag nu - liksom småbåtshamnen. Ofta är det så att kreativa människor kommer med idéer. Idéer som inte tas på allvar förrän några år har gått. Nu har det gått några år och tiden har hunnit i fatt Inges och mina drömmar.

-Du kan göra något medan du flyter, skrev jag.

Just det.

Ta till Dej förslaget om Varamon fundera, kritisera det som inte är bra, kämpa för det som är bra. Du bor i en vacker stad som har otroliga möjligheter.

Ta vara på och utveckla dem.

Slåss för Din stad.

Jag slogs för Motala i 28 år. Jag fick som belöning möta kamrater från vår vackra stad Motala. Vi kunde tillsammans utveckla Folkets Hus till ett föredöme inom kulturen för andra Folkets Hus i Sverige. .

Nu är det Er tur. Gör Motala till den sommarstad den kan bli. Gör det genom att investera i tankar, ord och idéer och gör förnuftiga förändringar i stan.

Jag fick vid en resa till Motala låna boken Där vägarna mötas av Gösta Cederin. (Tack Gösta) Boken berättar en del av Motalas historia. Många vägar möttes i forntiden på den plats Motala nu ligger. "Mot" kommer av att mötas. Många ansåg att Motala betyder Där vägarna mötas.

I framtiden, om allt görs rätt, kan Motala bli extra berömt. Många invånare både i vårt vackra avlånga land och midjetjocka Europa kan säga:

- Häng med, vi ska till Varamobaden i Motala och möta Vilda Vätterns rena blåvita vatten.

Jag började detta kåseri om en dröm i universum. Jag avslutar med denna min dröm om Varamons och Motalas ljusa framtid.

Glad sommar önskar

Knut K

fredag 26 juni

Berättelsen om välfärdsgummibandet

Kåseri nr 125

När jag spänner ett gummiband håller jag fast ena änden och drar ut gummibandet med den andra. Basänden blir kvar på den plats där jag håller gummibandet. Den änden jag drar i kommer allt längre bort från basänden. Jag kan dra ut gummibandet tills det brister.

Jag gör en liknelse med det svenska samhället. Människor, som har sämst ekonomi, finns i basläget. De mycket välbärgade håller till i närheten av dragläget. Samhällets ojämlika levnadsförhållanden har dragits ut allt mer. Vi har kris för att regeringar, banker och stora företag dragit så hårt i ojämlikhetsgummibandet att det brustit.

Nu sitter vi alla på handlarns trapp och undrar över jämlikheten, marknaden och livet.

Marknaden har styrt och styr. Inte alltid rätt. Inte alltid rättvist. Markanden är inställd på att ge ekonomiska fördelar åt dem som ställer upp på marknadens villkor. Här är exempel :

-I ett land i Afrika odlades tomater. Många afrikaner levde på inkomsterna av tomatproduktionen."

I EU får jordbrukare bidrag. De kan sälja tomater i Afrika billigare än afrikanerna kan odla dem. Politikerna stör och ändrar marknadens villkor.

-Vad hände med tomatodlarna i Afrika?

-De kan inte sälja sina tomater. Tomatföretagen gick i konkurs och blev av med sitt leverbröd. De rika i Europa blev rikare. De fattiga i Afrika fattigare.

Svenska EU-parlamentariker har röstat för detta orättvisa system sedan vi kom med i EU. I det nyligen genomförda EU-valet talade EU-parlamentarikerna om att minska jordbruksstödet i Europa. Kommer de att rösta för det? Politikernas munnar talade vackert men i deras vardagsverklighet stöder de ett världssystem som drar ut välfärdsgummibandet allt längre för de välbärgade och håller de fattigaste i världen kvar i basläget. Alltså under svältgränsen.

Nu har parlamentsledamöterna fått högre EU-lön för sina uppdrag. De kan samla ihop mijonförmögenheter "i sina lador". Blir de bättre EU- parlamentariker av det? Jag tror inte det. De kommer att fortsätta att ge pengar till de stora odlarna i  Europa. Det är inte småbönderna i Norrland som får mest EU-stöd i Sverige. De gods och gårdar som får miljonstöden finns i de bördiga delarna av vårt land. Dessa storbönder borde kunna klara sej utan bidrag.

Nuvarande regering talade i senaste valrörelsen om att de bidragsberoende i Sverige skall bli färre. De blir inte färre. De blir fler. När välfärdsgummibandet brast och vi fick ekonomisk kris blev ännu en grupp arbetare och tjänstemän arbetslösa. De får nu pengar från arbetslöshetskassan. De, som hade gått ur a-kassan på grund av regeringens höjda avgifter, får socialhjälp. Många har fått sälja sina hus. De klarade inte sin boendeekonomi.

- De får skylla sej själva, säger näringsminister Olofsson.

När välfärdsgummibandet brast fick vi se in i bonusvärlden och den kapitalistiska marknadens svarta låda. Vi fick se girighetens anleten i hela dess omfång. Regeringen i Sverige sa till sina välbärgade vänner:

- Visserligen tycker vi att ni har rätt att ta ut så mycket ni kan i löner och bonus. Det är ni väl värda. Men ni förstår väl att ni inte kan göra det nu när vi hårdhänt har "klämt åt" de fattiga och sjuka i samhället.

Många fick skattelättnader. De upplever ingen kris just nu. De har mer att leva av i dag än förra året. I varje fall de som fick de stora lättnaderna och de som har sina arbeten kvar. Landsting och kommuner har det svårare. De får in mindre skattepengar till sina kassor. Det måste kompenseras. I Stockholms läns landstig får läkare bonus när de "snoppar av" sjuka patienter så tidigt som möjligt under samtalen. Läkarna hinner på det sättet undersöka flera patienter per dag. Det löpande bandets melodi sjungs i Stockholms läns landsting. Inte till gagn för de sjuka men bra för läkare och landsting.

"Samling hos doktorn. Alla sjuklingar hitåt. Alling ska gå undan så att doktorn blir rik." (Melodi: Samling vid pumpen)

Det utdragna ojämlikhetsgummibandets riddare är folkpartiledaren Björklund. Björklund säger att jämlikhetssträvanden hindrar utvecklingen i landet. BNP. (Bruttonationalprodukten) blir lägre om vi blir jämlika.

-De, som ingen utbildning har, ska veta sin plats och lära sej att arbeta för dem som styr företagen och samhället.

Så tolkar jag folkpartiledarens ställningstagande om livet och människorna i vårt samhälle. Det är bra att veta om dagens politik och politiker. Björklunds nya utbildningspolitik förstärker definitivt klassamhället. Vad blir hans nästa steg i det nya klassamhällets ojämlikhetspolitik?

LO skall starta en kurs för sina förtroendevalda i olika styrelser. Kursen går ut på att lära deltagarna att läsa även det finstilta i verksamhetsberättelserna. Information skall också lämnas om att AMF är till för att trygga människors pensioner. Inte för att göra chefer och "VD; ar" till mångmiljonärer.

Det var berättelsen om de utdragna välfärds- och ojämlikhetsgummibanden.

Knut K

torsdag 18 juni

Minnen och dans i Blå hallen

Kåseri nr 124

Konsert I Blåhallen. Foto: Yanan Li

konsert i_bla_hallen

Nationaldagen blev Anne-Marie och jag bjudna på dansfest i Blå Hallen i Stadshuset i Stockholm. Leif Kronlunds storband spelade. Siw Malmqvist hade en timmes uppträdande med sina gamla favoritlåtar. Vi lyssnade bland annat till "Mamma är lik sin mamma". "Tunna skivor." "Vi här bak i bilen" och många andra "örhängen". Siw var glad och sjöng sina melodier charmigt och bra. Många av oss i publiken sjöng med i texterna. Den glade orkesterledaren Leif Kronlund backade upp sin artist skickligt. Han är gråhårig nu Leif Kronlund men orkestern leder han lika bra som förr. Många av orkestermedlemmarna är också gråhåriga - och fortfarande skickliga. Några musiker av yngre årgång smälte väl in i det musikaliska storbandet. Orkestern spelade som dansmusik Glenn Millers In the Mood och andra sköna danslåtar.

Trevligt var det att dansa på marmorgolvet och dricka kaffe i Gyllene salen med Gustaf Wasas blick svävande över oss. Kung Karl XVI Gustaf, drottning Silvia, och alla Nobelpristagarna såg jag inte till. De dansade väl någon annan stans.

Dans är en folkrörelse. Den håller folk i rörelse. Dans är en hälsobringare. Den bringar hälsa till dem som dansar. Dans ger glädje och möjlighet till social kontakt när dansfesterna arrangeras i rätt miljö.

I en paus mellan danserna i Blå Hallen satte jag mej på en väggfast träbänk och mindes med glädje min ungdoms danser på dansbanorna runt om och i Vimmerby. Jag minns onsdagsdanserna vid Krönbaden medan augustimånen lyste, på oss och sjön Krön. Jag minns Barmshults sommardanser i den härliga sommarhagen. Jag minns Allmogetingen i Frödinges vackra festplats. Björkhagen där lyste inte guldgul som Gyllene Salen i Stadshuset i Stockholm. Den lyste sommargrön. Sommargrönt i Frödinge är kanske lika vackert som guldglansen i Gyllene Salen. Jag minns backen ner mot dansbanan vid vattnet i Herrgårdsparken i Storebro. Jag minns en midsommar som var så kall att potatisen frös. Frös gjorde också jag och dansgästerna som då besökte Djursdalas trivsamma festplats.

Musik. Dans. Glädje och spänning. Jag bodde då på landet i Frödinge i Smäland. Så här har jag skrivit ner mina tankar från frödingetiden:

"Vimmerby var stan för mej, när jag var barn och ung. I stan bodde stadsborna. De var fina och hade vattenklosett. Flickorna var stadsjäntor.

På dagarna efter ryktningen i häststallet och komjölkningen luktade jag lagård och häst. Det var värre än pest att känna att jag luktade lagård och häst. Ändå ville jag va nära de små liven från stan när vi dansade i Skyttehagen och Parken.

Någon gång följde jag någon hem genom stan."

Jag minns också min polistid i Motala. Till Folkets Park i Duvedal kom ungdomar ibland "lite runda om fötterna". När de fick se mej i uniform stramade de upp sej. De kunde ha gått på lina så nyktra blev de plötsligt.

Jag såg de dansandes glädje och lärde känna många. Jag kunde se hur en kille lite blygt bjöd upp en tjej till dans. Jag såg att han bjöd upp henne flera gånger och att tjejen bjöd tillbaka på damernas dans. Jag såg när de dansade "sista dansen" och när de tillsammans gick hem från Folkets Park. Efter en tid mötte jag dem på stan på väg till bio. Efter ytterligare en tid stod en annons i Motala Tidning att de gift sej i Motala kyrka. Många har mött sina blivande livskamrater på danser i Folkets Hus, Folkets Park och andra sköna utefestplatser.

En polis ser och vet mer än Du tror av det som händer på gator, torg och festplatser. I varje fall var det så under min polistid. Nu är det kanske annorlunda. Tystnadsplikten gör att vi poliser inte berättar allt, vi ser och vet, om människorna vi har uppsikt över i polistjänsten. 

Dans är inte bara för ungdom. Dans är bra för alla. Vart jag såg i Blå Hallen på Nationaldagsnatten såg jag gråa hår. Stämningen var inte grå. Den var glad, pigg, livlig. Visst fanns det unga människor som också tog chansen att dansa till Leif Kronlunds storband. Men de äldre var i majoritet. Många hade dansen i kroppen. De flöt fram tekniskt vackert. De hade lärt sej dansa när de var unga. Den teknik som lärs i ungdomen sitter kvar livet ut.

Människor, som talar om att gamla som grupp är orkeslösa och har svårt att uppfatta vad som händer i världen, skulle ha varit med i Blå Hallen. Jag såg många som var över åttio år. De dansade dans efter dans elegant och med rätt takt. Sittbänkarna var tomma när Leif Kronlunds storband spelade upp. Flera hade nog ont "här och var" men det glömdes bort. Det var glädjen som lyste i ögonen på de dansande. Inte plågor.

Tack för att jag tidigt i livet fick lära mej dansa och att jag i min ungdom bjöds in till dans på de vackra festplatserna runt om och i Vimmerby. Jag kan säga:

  • - Jag kan dansa nästan lika bra nu som då. Tror du mej inte? Bjud i så fall upp mej när vi ses någon gång.

Slutar denna rapport med hälsningar från Anne-Marie och mej i Blå Hallen i Stadshuset i Stockholm.

Knut K

fredag 12 juni

Annandag Pingst finns inte längre

Kåseri nr 123

kungsgatan 19451

Annandag Pingst finns inte längre men måndagen den första juni finns. Och jag finns. Jag går på Kungsgatan i Stockholm på väg ner mot Stureplan. Solen nästan bränner ansiktet i dag. Inte på mej. Jag går i den skuggiga delen av gatan. Kungsgatan är i mitt tycke den vackraste gatan i Stockholm. Kungstornens pampighet ger gatan karaktär. På Stureplan beundrar jag strykjärnshuset som ligger mellan Sturegatan och Birger Jarlsgatan. På Stureplan står den s k svampen. Under den har många mötts genom åren. Här finns Sturebadet, Sturegallerian och barer där välbärgade ungdomar samlas för fester med öl, sprit och kokain. Jag går vidare på den lilla välbesökta Biblioteksgatan mot Norrmalmstorg. På "halva vägen" blir jag stoppad av en man och en kvinna i övre medelåldern. De tittar på en karta. Kvinnan frågar: - Ursäkta oss. Hur ska vi gå för att komma till Gamla stan? - Jag ska dit nu. Häng med så får vi sällskap, svarar jag.

Paret kommer från Småland. De ska på teater i kväll och vill se stan - under "dan". När vi kommer till Kungsträdgåden sätter vi oss på en bänk under några almar. Kvinnan berättar att hon heter Carin. Mannen heter Sten. - Får vi bjuda på glass? Undrar Carin. - Gärna men då väntar vi tills vi kommer till Gamla Stan. Där finns den bästa glassen i stan, svarar jag och fortsätter:. - Träden här är vackra. De är också stadens lunga. Vet ni att ett av träden kan fabricera syre så att det räcker till tio människors årsbehov. Grenarna tar emot luftföroreningarna. Träden andas så luften blir ren. - Gud skapade en vacker värld, säger Sten. - Det var inte Gud som skapade träden. Allt levande och växande har utvecklats ur en enda urcell; människor, djur, insekter och växter, svarar Carin. - Det kan hända men bakom allt finns en Gud, fortsätter Sten. - Du har fel. Det finns ingen Gud. - Menar du att kyrkor och moskéer och annat som byggts till Guds ära har byggts helt i onödan, undrar Sten. - Människorna har byggt allt detta åt sej själva för sin egen skull. Inte för att de kan bevisa att det finns en Gud. Det är en lek de håller på med. En allvarlig lek. Men ändå en lek. - Ingen kan bevisa att det inte finns en Gud, svarar Sten. - Din far var präst. Du är född in i religionen och kan inte frigöra dej från din fars uppfattningar. Din mor visste bättre. Hon tordes inte berätta vad hon visste. - Ska vi gå vidare? Frågar jag.

Vi går mellan Johannes kyrka och Operan förbi Riksdagshuset och Slottet till Västerlånggatan i Gamla Stan. I en hantverksaffärs skyltfönster ser Carin några vackert tillverkade fåglar av trä; Koltrast, Pilfink, Blåmes och en Svala. Vi går in i affären. Carin köper en koltrast. Koltrasten är min favoritfågel när det gäller sång. Svalan är min favoritfågel när det gäller elegans och skönhet. Vi går till mitt glasställe. Jag köper choklad och mintchoklad. Carin romrussin och choklad. Sten väl3jer vanilj och citronlakritz. Vi sätter oss på affärens fönsterbräda med utsikt mot gatan. Folk strömmar förbi; svarta, ljusa, vita, gula. - Visst är det fantastiskt. Hela världen är full av folk. Men ingen är lik någon annan. Hur kan detta fantastiska liv på jorden ha utvecklats och fortfarande utvecklas. Vi talade om träden. Gamla träd kan ha en bladyta på mer än en kvadratkilometer och en inre yta på 160 kvadratkilometer. Den inre kvadratytan är summan av alla cellytor som bladen är uppbyggda av. Träden är överlägsna allt det människor kan uppfinna. Måste det inte finnas en livets och naturens intelligens som står över människornas? Frågar jag - Naturens intelligens står över människornas. Men det behöver inte finnas en Gud för det. Allting hör ihop. Jag tror att människorna står på en ganska låg utvecklingsnivå ännu. I varje fall när det gäller hjärnornas kapacitet. Vi utnyttjar ännu bara en liten del av det hjärnorna skulle kunna göra. Jag tror på stora utvecklingsmöjligheter för människorna, säger Carin. - Vad tror du Sten? Frågar jag. - Jag tror också att naturen utvecklas. Människorna tillhör naturen. Jag tror inte att det sitter en manlig Gud och dömer människorna i himlen och säger; "Du ska få evligt liv. Du ska till helvetet." Vi vet ju att det vi kallade himlen förr är solens strålar som gör att universum ser ut som en himmel från jorden. Jag tror att Gud är intelligensen i utvecklingen. Gud finns i allt, svarar Sten.

Några japaner kommer vandrande. De tar upp sina kameror och frågar om de får filma oss. Det får de förstås. Vi ler och slickar på våra glasstrutar som tillverkas på plats i glassaffären. En flicka sitter i ett hörn med ett våffeljärn och bakar strut på strut. God glass. Goda strutar. När japanerna gått säger Carin: - Religionerna har gjort mycket gott. Och ont. I religionens namn mördas människor av självmordskandidater och stora flygplan som styrs in i byggnader. Barn skräms till ångest för Gudar som dömer människor om de inte lyder Guds bud. Bud som inte finns. De är påhittade av människor i de olika religionerna. Vi behöver en bättre mänsklig moral att följa. Den, som finns idag, har många brister. Den verkar brista mer och mer för varje dag som går.

Jag går till Gamla Stans tunnelbanestation för att åka hem. Sten och Carin följer mej dit. De får min e-postadress och lovar skriva till mej när de kommer hem Knut K

onsdag 3 juni

Mina tre hemorter

Kåseri nr 122

frodige kyrkaJag växte upp i Frödinge i Kalmar län i Småland.  Mitt stora fotbollsintresse och min lust att få utbildning och kunskap om livet gjorde att jag kom till Lunnevad Folkhögskola utanför Linköping. Jag började spela fotboll i det fina fotbollslaget BK Kenty.

Mitt fotbollsintresse drog mej vidare till Motala i hopp om att få spela i allsvenskan med Motala AIF. Motala blev min hemort nummer två.

Jag hamnade efter polistjänst och socialarbetarjobb i kulturens blommande värld. Det gick så bra att jag fick erbjudande att bli VD för Riksskådebanan i Stockholm. StorStockholm blev min hemort nummer tre.

Var hör jag hemma? Egentligen?

Svaret är att jag hör hemma på alla tre platserna: Frödinge by, Råssnäs vid Vätterns vackra stränder i Motala och Myrstuguberget söder om Stockholm.

På alla tre platserna har jag fått uppleva livet när det är som bäst. Visst, jag har haft svårigheter att tampas med, varit sjuk och nära att dö några gånger men varför skriva om det. Massmedias tidningar och TV frossar i människors elände. De har svårt att hitta det vackra i livet. Jag har upptäckt att den tätaste skogen har gläntor. Mörka livsdagar har också ljuspunkter.

Jag minns Helge Andersson. Helge jobbade hemma på vår gård. Vi släpade timmer i Kohagen med var sin häst. Så här har jag beskrivit en rast med Helge:

"Sittande på timmerstockar drack vi vårt kaffe. Byxorna var stelfrusna mellan pjäxor och knän. Vi satt på baljhandskarna för att inte bli kalla om baken. Kaffet rök ur termosmuggarna. Svettens rök steg upp från timmerhästarna.

- Det är gott med kaffe när det är kallt, sa min äldre arbetskamrat Helge.

- Det är skönt med rast när det är tungt, svarade jag.

Helge nickade sörplade i sej det sista sockret och kaffet ur muggen. Hällde upp mer kaffe. La i socker. Tog skeden och rörde om."

motala lyrkaJag kom till Motala. Började tjänstgöra som polis. Polisyrket växte jag in i efter en tid i uniform. Jag har beskrivit en patrulldag i sommarstaden Motala så här:

"Sommarmorgnar patrullerade jag under träden på Kanalbanken. Båtar gled fram på Göta kanals blanka vattenyta.

- Vart är båtar och folk på väg? undrade jag.

- Till Boren eller Vättern. Till Stockholm eller Göreborg?

Vid kanalbyggaren Baltzar von Platens grav satte jag mej på en bänk. Tiden stod stilla. Tiden stannade bara för mej. Fåglarna sjöng i träden. Livet var härligt när jag satt på en bänk under bokträden på Kanalbanken vid Göta kanal i Motala?

Vi bodde i Råssnäs. Så här beskrev jag hur det kunde gå till om sommaren: "Om sommaren badade vi i Vätterns kristallklara vatten. Barnen hoppade från hopptornet i Råssnäs och lekte bolldatten. Jag baxnade när jag såg tioåringar hoppa från tian. Själv hade jag lagom mod att ta mej i från bryggan.

Vi grannar ordnade fester. Ragge hanterade gitarren. Vi sjöng visor om Motala, om livet och om oss själva. Jag skrev texterna till lånade melodier. Efter festerna gick vi ut på Udden med gitarren. Där pratade vi om folket i stan, om fotboll, om arbeten, om politik och sjöng visor av Evert Taube tills solen steg upp i öster och väckte morgonen till en ny dag. Då gick vi hem och sov."

myrstugubergetEtt nytt spännande jobb i kulturens värld med hela Sverige som arbetsfällt förde oss till Stockholmsregionen. Vi flyttade in i ett nytt radhus på Myrstuguberget i Huddinge kommun. Nu efter yrkeslivets slut finns mycket att njuta av. Jag vaknar tidigt om morgnarna och har beskrivit en morgonpromenad så här:

"Jag såg solen gå opp över Bergets topp och Masmo skog. Det såg ut som hela världen log mot mej när jag ensam vaken på vårt Myrstuguberg njöt av himlens vackraste färg

- God morgon, sa jag till mej själv

- God morgon, svarade en dvärg. Han hade nyss hamrat färdigt sitt guld och var på väg hem till sej.

- God morgon, sa Snövit med en grimas. Hon vaknade just på sin bädd av glas

Den förgiftade äppelbiten hade äntligen fallit ur hennes hals. En prinslik friare bjöd upp henne i vals

- God morgon fröken Morgon, säger jag igen

- God morgon svarar Ekot. God morgon. God morgon

- Soluppgången är min vän, tänker jag när jag går hem igen.

Luften är sval och frisk Sommarmoln speglar sej i Alby sjö. Blommorna vänder sej mot solen. Svalorna glider högt i skyn och fyller sina näbbar. Några änder "vågar" vattnets spegelyta

Vem sa att livet inte är värt att leva?"

Mina tre hemorter har alla tre trängt sej in i mina bästa minneskamrar. Öppnar jag dörrarna dit ser jag alla vänner jag mött under resans gång. Vännerna är många. Det är jag mycket tacksam för.

- Jag vill tacka livet, som gett mej så mycket, sjöng Arja Saijonmaa på en skiva med Violeta Parras sånger. Violeta var en underbar poet från Chile. Arja en levnadsglad tjej från Finland. 

Jag vill också tacka livet för mina tre hemorter och för "lifsresan" jag fått göra från Frödinge via Motala till Myrstuguberget i Huddinge kommun.

Knut K.

torsdag 28 maj

Vem vann människornas förtroende

Kåseri nr 121

Vem vann människornas förtroende 

En saga i verkligheten

Det var en gång ett avlångt land som under lång tid styrts av ett parti framvuxet ur folkdjupet. De många människorna hade undan för undan fått det bättre i samhället och livet. Ett mål brukades av politiker och också av människorna ute i samhälle och arbetsliv. Målet var jämlikhet.

Alla älskade inte uttrycket. De med hade höga poster och löner ville inte bli jämlika med folk med lägre löner. Däremot ville de gärna bli jämlika med dem som hade ännu högre löner och ännu högre poster än de själva hade.

Eftersom ett annat ord, demokrati, också togs fram och brukades utvecklades "Det avlånga landets" system så att alla över en viss ålder hade rösträtt. De med höga löner var inte så många i landet. De med låga löner och de med lite högre än låga löner var många flera. Därför kunde inte de politiska partier som företrädde de högavlönade få makten.

Men så hände det att många i det stora partiet också charmades av att bli jämlika med dem som hade högre löner och förmåner. Dessa några såg till att skaffa sig egna förmåner genom att ge sig själva lägenheter och höga arvoden. Många av folket blev förbannade. Det är ett svärord jag egentligen inte använder men måste använda i detta sammanhang för det stämmer in på folket. De blev förbannade på dem som skodde sig själva. Många sympatisörer slutade sympatisera med det ur folket utvecklade partiet. 

"Just i dessa tider blev en leende självsäker Höfding ledare för de rikt högavlönades parti. Han var intelligent och beräknande. Höfdingen räknade ut att hans parti, "Högre", aldrig skulle få majoritet på egen hand. Därför samlade han alla som tänkte nästan likadant som han själv och hans parti tänkte. Höfdingens namn var Redig. De partiledare han samlade var "Mittpartiet" som hade en kvinnlig ledare vid namn Mollan och partiet "Hit och dit" med ledaren den alltid leende Lejonkungen. Fjärde partiet, "Demokristerna", var framsprunget ur den kristna högern men ville vara ett parti för alla. Partiets ledare var Herr Syrén. Den samlade partibeteckningen för de fyra blev "Viharchansenalliansen".

Den store hövdingen Redig är redig. Han analyserade och fann att många fått sjukpenning utan att vara sjuka och förtidspension utan att vara pensionsberättigade. Andra hade fått arbetslöshetshjälp trots att de var arbetsföra och inte sökt jobb. Vissa arbetslösa arbetade och hade lön både från arbetet och arbetslöshetskassan. I allt detta hade Redig rätt. Det som en gång utvecklades för att skydda sjuka och arbetslösa lockade ett antal människor till fusk. Detta retade folket och Redig såg sin chans.

Han fick med sig nya "Viharchansenalliansen" när han sa:

- Om vi ger de välavlönade arbetarna skattesänkningar så de får det bättre och röstar på oss.

-Vi får inte göra samma misstag som på 90-talet, när vi lånade till verksamheten och gjorde "Det avlånga landet" konkursmässigt, replikerade Lejonkungen.

- Vi ska ta från de arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade. Om de får minskat bidrag tvingar vi ut dem i arbetslivet. Kostnaderna för staten minskar, sa Redigs partikamrat Slott.

- På så sätt kan de högavlönade fortsätta att höja sina löner, bonusar och arvoden påpekade herr Syrén

- Vi måste satsa på företagen och befria dem från alla regler, tyckte Mollan.

Redigs ansikte visades i TV och tidningar. Han beskrev sig som den nye arbetarledaren. Visserligen hade han aldrig tryckt på en industris stämpelklocka men måste man ha arbetat inom LO-kollektivet för att vara arbetare. Är inte även de direktörer som lyft många miljoner i företagens ledningar och styrelser också arbetare?

- Jo, sa Redig. Därför ska finansieringen av skattesänkningen gå ut över dem som är sjuka, de som fuskat med sjukdomsbidrag, pensionärer och förtidspensionärer samt de som inte arbetar men har bidrag från arbetslöshetskassan.

- Vi står för arbetslinjen, förklarade Redig klart och redigt.

Svenska folket röstade på "Det nya arbetarpartiet" och "Vi har chansenalliansen". De många sjuka, helt oförmögna att arbeta och de som absolut inte kan få något arbete eftersom inget arbete finns för dem att få, får nu minskade inkomster och svårigheter att bo kvar i sina hem och lägenheter.

Många undrade:

varför gör ni så?

"Viharchansenalliansen" log och svarar bara:

- Vi satsar på arbetslinjen. Alla ska i arbete.

Direktörerna i banker och många företag hade mycket höga löner i sina befattningar. För att de skulle göra det de skulle göra för de höga lönerna fick de också bonusar. Fick de inte bonusar gjorde inte det de hade lön för att göra.

Mollan sa att alla ska ha sin frihet. Mollans frihet innebar att människorna var fria att ta de arbeten staten tvingade dem till. 

Då hände det sej att de som redan var riktigt rika höjde sina löner och bonusar ännu mera. Mest i USA - men också i Sverige. Vansinnesbonusar, löner och aktieutdelningar höjdes så kraftigt att bubblan sprack. Ur bubblan växte en kris som drabbade hela världen. Värst drabbades i Sverige de fattiga, sjuka och arbetslösa som det nya arbetarpartiet med sina "Viharchansenallianskamrater" utarmat redan när alla trodde att världen var rik och oemotståndlig. De som fått de största skattelättnaderna drabbades minst. Drabbades gjorde också de som spekulerat med sina aktier och pensionspengar på börserna. Pappersförmögenheter blev till luft. Luft är viktigt för oss när vi andas. Luft är svårare att bruka som kapital. Många blev "blåsta" på sitt kapital.

Arbetslinjen nådde verklighetens bistra sanningar. Vissa kommuner avskedade folk och tidsatte hur mycket de anställda ska hjälpa de gamla:

- Toalettbesök 6 minuter

- Äta mat 9 minuter

- Påklädning 3 minuter

- Avklädning 2 minuter.

Många gamla människor såldes ut till internationella bolag. De såldes inte för att människorna ska få bättre vård och mat, frihet och möjlighet att vistas ute och fortfarande vara aktiva människor. Det kunde kommunerna lika bra själva om de hade kompetenta politiker som förstod vad värdig äldreomsorg var - och tog ansvar för verksamheten. De äldre såldes ut av marknadsideologiska skäl. De som fick betala företagens vinster var skattebetalarna i kommunerna. Många medborgare ansåg att det var bättre att anställa mer personal inom äldreomsorgen än att berika redan rika ägare i de privata bolagen.

De senare årens politiker byggde inte tillräckligt med hus för äldreboende. Alla kommuner hade inte gett bra vård till dem som genom möda och slit byggt upp detta vårt vackra avlånga land. Medan regeringens Maria Larsson på sitt intellektuella fikonspråk talade om värdegrunder, kvalitetssäkringar och genomlysning av verksamheten minskade de hårt trängda kommunerna antalet personal i skolor och inom äldrevården. Allt färre äldre människor fick komma ut och känna hur "vinden rufsade om i deras hår".

- Vi måste få resurser, sa kommunalpolitikerna i de fattiga kommunerna.

Men staten hade inte tillräckliga resurser. Regeringen hade redan lånat flera miljarder för ett finansiera skattelättnader för dem som hade det bra ställt i samhället. Den store hövdingen Redig i det nya arbetarpartiet stod med tiden med sina "Vi har chansenallianskamrater" och såg ut över den skövlade välfärden. - Vi satsade på arbetslinjen, sa Höfdingen Redig

- Vi satsade på att ta bort lagen om anställningsskydd, sa Molland.

- Vi genomlyste verksamheten och byggde värdegrunder för de gamla, mässade pastorn herr Syrén

- Vi ökade den i mitt tycke rättvisa ojämlikheten och gav mer till dem som hade det bra ställt och mindre till de andra, sa den nya ledaren för "Hit och Dit" partiet. Han kallades Majoren.

Medan de satsade på arbetslinjen kastades massor av arbetare ut i arbetslöshet. De stora företagens aktieägare delade ut miljardbelop till sig själva.  De delade ut vinster även i företag som gick med förlust.

På den andra sidan av den politiska skiljelinjen stod tre partier och försökte komma överens. De gjorde allt för att tvätta bort det som gick galet när de senast hade makten.

Den store Höfdingen Redig stöddes av dem som hade tjänat på att ha honom som Höfding. Hos många andra i det avlånga landet spreds tvivel på "Viharchansenalliansens" politik.

Du läsare undrar säkert hur Sagan i verkligheten slutade och frågar kanske:

-Vem av politikerna och vilket parti vann människornas förtroende i "Det Vackra avlånga landet".

-Vad tror du? Käre läsare.

Är frihet en rättighet för många

Eller ett privilegium för några få?

Kanske är det så att

- Nu byts solidaritet mot välgörenhet

Jämlikhet mot klasstillhörighet

Den som inte räcker till

Sover på en bänk i parken

Eller under ett träd

- på marken

De styrande blir miljonärer

Och miljardärer

De sover i Palats

Med dreglande hundar

Vaktande

I Rosenträdgården

En gång skall jorden bliva vår

Var det så vi sjöng en gång?

Undrar

Knut K

PS

Glöm inte att rösta i EU-valet 7 juni. Ta reda på allt om den du ska rösta på. Vi ska veta att vi sänder rätt folk till EU-parlamentet i Bryssel

DS

fredag 22 maj

Vi bor i Solens rike och blommornas värld

Kåseri nr 120

Vi bor i Solens rike och i blommornas och fåglarnas värld

I öster går den upp, solen som lyser på vårt vackra avlånga land. Solen lyser både på höga hus och röda stugor. Den lyser också på gamla ekar som växer i hagar och på ängar. Eken är mäktig med sin grova stam och vidsträckta grenar. Den andas trygghet och uthållighet. Nu står den vårlövad, vackert grön. Vid stammen visar blåsipporna sina blad. De väntar på att solen ska bli riktigt varm och ge nytt liv åt naturens blommor och djur - och åt småkrypen som också lever sina liv på vår jord. Vi bor i en fantastisk natur. I Solens rike.

Vi bor i blommornas värld. Våren skänker oss skönheter i naturen som många människor inte ser. Blommornas färger är fantastiska. Vem målar allt det vackra?

Vem målar det blå. Det gula. Det vita. Det gröna och alla nyanserna däremellan?

Jag tänker på blommorna. De tar näring direkt ur jorden. Med solens hjälp skapar de sin skönhet och målar egna färger. Jorden har inga skarpa färger. Omvandlingen sker i växten. Varje blomma har sitt eget DNA. Varje blomma följer sin ritning och blir den blomma ritningen säger att den ska bli och vara.

Vi bor i fåglarnas värld. De föds när de spräcker sina ägg. Fåglarna får den fjäderdräkt deras DNA bestämt att de ska ha. De får de färger som bestämts i naturens lag. Hanfåglarna har oftast de vackraste färgerna. De ska dra till sej honornas uppmärksamhet och bilda familj och bygga bon. Hos många arter är det honorna som väljer partner. De väljer den som har vackrast fjäderdräkt eller sjunger vackrast. Vissa fåglar är utsmyckade i så många vackra ornament att de knappt kan flyga. Påfågeln är ett sådant exempel. När honorna valt partner och naturen har sin gång läggs ägg, ungar föds och utvecklingen går vidare.

Fåglarnas sånger och kvitter på vårarna fyller naturen med ljud som ibland blir till fåglarnas symfoniorkester. Kolttrasten och talltrasten är skönsångare med många ljud i sina stämmor. Näktergalen charmar människor med sina sånger. Talgoxen har sitt enformiga pip. Kråkan kraxar. Skatan formar sina ljud som ett klingande skratt. Grodor, vårtbitare och cikador brukar sina ljud för att få möjlighet att välja partner- eller bli valda. Vissa fjärilar sänder ut doftsignaler som består av kemiska komponenter för att bli sedda och valda.

Varför är det så?

Varför är valet av partner så viktigt. Givetvis finns inbyggt hos var och en av oss att livet skall föras vidare i nästa generation. Att para sej och föda avkomma är en viktig livsuppgift för oss alla som lever på vår jord.

Eftersom vi ursprungligen kommer från en urcell är vi lika. Generna vi har är odödliga. Det är inte vi som har DNA. Det är DNA som har oss. Generna vandrar genom släktleden medan kropparna lever och dör. Enligt forskningen finns vissa gener hos alla organismer. De har hängt med sedan livets uppkomst för 4 miljarder år sedan. Sill och potatis har ett stort antal gemensamma gener. En del av dessa gener har också människorna. Alla på jorden har en gemensam släktkrönika. Den går tillbaka till tiden för livets allra första uppkomst.

Hur mår människorna på vår jord? Är allting bra? Vem väljer partner? Männen eller kvinnorna. Vem bär mest färger? Det är ganska klart. Männen kläds i grått och svart. Kvinnorna har färgerna. Många kvinnor vill vara vackert klädda och lysa i människornas värld. Det vill många män också. Det är inte bara lusten att para sej som gör att människor vill vara "hela och rena". Blommorna lyser med sina färger i hagar och på ängar. Vackert är också om människan visar sin skönhet. Alla är vackra på olika sätt. Somliga lyser genom sina klädesdräkter. Andra genom vishet, förstånd, karisma och mänsklig utstrålning. Många visar mänskliga drag genom sina handlingar mot andra människor. Skönheten sitter inte bara utanpå. Vackrast är när människans "snygga skal", hennes inre tankar och yttre goda handlingar stämmer överens med varandra.

Vad kommer att hända med vår jord i framtiden? Vi vet att atombomberna, som fälldes i Hiroshima och Nagasaki, påverkat människor och natur negativt i flera generationer. Allt som fanns i närheten av Ignalina, efter atomkraftverkets  härdsmälta där, brändes till oigenkänlighet. Dödliga gifter spreds ut till växter i naturen. Gifterna gick vidare till växtätande djur. Människor som åt kött fick i sej av den skadliga dosen. Även Sverige och många andra länder drabbades. Folk fick cancer även i områden långt från Ignalina.

Att ha atomkraftverk i Barsebäck är att leka med döden för många miljoner människor. En härdsmälta kan inte uteslutas. Bara att det finns en möjlighet till härdsmälta i Barsebäck borde ge dem som har makt förstånd att stänga atomkraftverken där. Detta har jag inte skrivit som ett partipolitiskt ställningstagande. Inte heller för att skrämma någon. Det är bara ett mänskligt påpekande som måste tas på största allvar. En dag kan det vara för sent.

När folk inom Marknaden talar om framtiden är det inte hur många hus och vägar och broar och fabriker som ska byggas. Marknaden talar inte heller om hur människorna ska få det bättre. Marknaden talar om hur mycket vinsterna ska ökas. Företagens viktigaste uppdrag enligt aktiebolagslagen är att tjäna pengar åt sina ägare. De makthavande politikerna har talat och talar Marknadens språk. Därför har världen en kris som skapats av den kapitalistiska Marknadens maktgalna, giriga människor.

I öster går den upp, solen som lyser både på höga hus och röda stugor - och blommor och fåglar. Den borde också lysa på äldre människor som på grund av Marknadens orättvisa strukturer sitter instängda och glömda på många vårdinstitutioner i vårt vackra blom- fågel- och människofyllda land.

Knut K

fredag 15 maj

Jag bytte yrke

Kåseri nr 119

Jag bytte yrke 1968 -  från polis i Motala -  till kommunalassistent  i Bobergs kommun.

Det var en stor omställning och svår att göra av flera skäl. Jag hade upplevt mycket positivt inom polisen. Inte minst inom polisidrotten. 

Den dagen jag bestämde mej definitivt har jag beskrivit i denna berättelse. I början av berättelsen tar jag hjälp av mina påhittade samtalspartner clownerna Oskar, Simon och Lisa. Jag lånar en boktitel av Harry Martinsson och kallar berättelsen;

Vägen ut.

Jag sitter på mitt tjänsterum på Prästgatan 4. Om en stund ska jag träffa Polismästaren i Motala polisdistrikt. Han heter William Dickens. Jag sände in mina betyg till Bobergs kommun och fick tjänsten som kommunalassistent med placering på kommunalkontoret i Fornåsa. Jag ska börja den 15 maj 1968.

Kommissarie Ericsson är på tjänsteresa, Clownerna är med mej. Oskar har placerat sej på kommissariens stol. De två andra Simon och Lisa gör konster omkring och på mitt skrivbord.

- Tro inte att du är poliskommissarie Oskar. Det kan du inte bli bara för att du sitter på hans stol, säger Simon.

- Jag skulle kunna sköta hans jobb men får inte det. Jag har för få tjänsteår och saknar kommissarieutbildning, svarar Oskar.

- Dessutom är du clown, säger Simon.

- Ångrar du Knut ditt beslut att sluta vid polisen? Du har blivit svensk mästare inom polisfotbollen med Norrköpings polisdistrikt. Du har blivit svensk mästare i bordtennis i lag tillsammans med Hasse Månsson i Motala. Du har blivit Nordisk mästare med Sveriges polislandslag i fotboll. Tillsammans med andra- och tredjeplaceringar i EM i polisfotboll har du fått poäng så du är "Stor grabb" inom polisidrotten. Kommer du inte att sakna fotboll och bordtennis? Säger och undrar Lisa.

- Jo, jag har upplevt många trevliga och spännande idrottsstunder inom polisen. Jag kommer att sakna allt det fotbollen och bordtennisen stod för. Jag kommer att sakna de många kollegor jag lärt känna i vårt vackra avlånga land.

- Knut har den civila idrotten kvar. Laget han tränat, Vadstena GIF, vann division fem. Vadstena slog Väderstad i seriefinalen, berättar Oskar.

- Knut fyllde ett tomrum. Han har spelat i alla serier nu från division sex till allsvenskan, som är division ett, och gjort mål i samtliga divisioner. Det är ett svårt resultat att slå. Du spelade med FBSK i division sex, Vadstena i division fem, Kenty i fyran, trean och tvåan och med MAIF i ettan, förklarar Oskar.

- Det var trevligt att få vinna division fem med kilarna i VGIF. Det var de värda men jag ska inte träna dem längre. Däremot ska jag fortsätta mina förtroendeuppdrag inom Östergötlands Fotbollförbund och Östergötlands Idrottsförbund, berättar Knut.

- Hur känner du inför det definitiva beslut du ska lämna hos polismästaren i dag?

- Jag känner mej som om jag står på fast mark och tvekar ta steget ut på en sank, gungande mosse. På den fasta marken är jag trygg. I den gungande mossen är det som att söka efter och hoppa på osäkra tuvor. Jag kan lätt trampa fel på tuvorna, falla och sjunka ner i dyn. Törs jag ta steget ut?

- Vad är det för trams? Kom inte med stänk av dåligt självförtroende. Om ni människor aldrig törs ta steget ut från det ni håller på med skulle hela landet stanna och fyllas av ett gäng fånar. Stig upp och gå till polismästaren nu, säger Lisa,

- Begär sex månaders tjänstledigt. Då får du möjlighet att se vart det bär med det nya jobbet, bestämmer Oskar.

När jag tidigare på dagen åkte genom stan ner till mitt tjänstrum hade Motala klätt sej i vårskrud. Trädens löv var nygröna. Solens strålar syntes som glimrande glitter på vattnets krusningar. Vättervattnet tar tid att värma upp men mina barn Lars och Maria och deras kamrater Peter och Lena har redan doppat sej i det kalla vattnet i Råssnäsbadet. Jag tänker:

- Motala ska jag inte lämna. Vi ska bo kvar i Råssnäs. Jag får inte längre resväg till jobbet i Fornåsa än till Borensberg där jag egentligen har min förste poliskonstapeltjänst placerad.

När jag går de få stegen till polismästarens kansli pirrar det i magen. William Dickens har alltid varit vänlig mot mej och uppskattade mycket mitt jobb med H-trafikomläggningen. WD är bra som chef.

- Polismästaren väntar på dej, säger en av kanslisterna när jag kommer till kansliet.

- Törs jag gå in? Undrar jag på skämt.

- Du har inget att va rädd för. Du ska ju sluta här. Du behöver inte krusa någon, får jag till svar.

Jag går in. Polismästaren reser sej från sin stol bakom det stora skrivbordet och hälsar mej välkommen. Jag känner som jag vill säga: "Jag stannar vid polisen. Jag vill inte sluta."

Polismästaren inleder samtalet.

- Du ska veta att vi tycker det är synd att du slutar hos oss. Arbetet med högertrafiken gick mycket bra. Vi inom polisen fick beröm. Jag behöver inte säga vem som gjorde mest för att det skulle gå bra.

- Det kommer ständigt nya poliser. När jag slutar står andra vid dörren och vill ta min plats.

- Det är sant men vi tycker inte om att du slutar. Du är kanske den som har allra bäst kontakt med och anseende hos våra uppdragsgivare: "Den stora allmänheten." Genom idrotten och arbetet med H-trafikomläggningen har du gjort polisyrket känt och populärt i Motala.

Jag blir glad över berömmet men svarar inte. Polismästaren fortsätter:

- Jag har personligt tänkt över din situation inom polisen och vill ge dej ett förslag:

"Läs polisvägen på universitetet och bli polismästare."

Vi har bestämt i polisledningen att ge dej tjänstledigt under de tider du läser. Du får ha din tjänst kvar här. Du kan tjänstgöra och tjäna pengar på lov och ferier. Du har familj och behöver inkomster. Det förstår vi. Men det kanske finns en möjlighet för dej att anta vårt förslag.

En stunds paus följer. Detta att läsa juridik och bli polismästare har jag tänkt ibland men aldrig kunnat ha som alternativ. Polismästaren fortsätter:

- Vad säger du om förslaget?

- Att jag är mycket tacksam. Jag har själv tänkt i de banorna men ansett det omöjligt. Erbjudandet kommer för sent. Nu sitter jag fast. Jag har tackat ja till tjänsten i Bobergs kommun. I mitt liv har jag alltid försökt stå vid mina löften. Det vill jag göra nu också. Men jag är oerhört glad och stolt över erbjudandet jag fick av dej.

- Jag förstår dej och beklagar att vi kom för sent. Hur vill du ha det?

- Jag vill ha tjänstledigt sex månader för att prova om jag hamnar på rätt spår.

- Det får du.

- Jag vill också ha ett tjänstgöringsintyg som inte bara är uppsatt på ett formulär Att ha ett bra betyg från polismästaren i Motala kan hjälpa mej vid eventuella framtida ansökningar om jobb.

- Det ska jag ordna.

Tystnad igen en stund. Jag vet inte vad jag ska säga. Polismästaren tar ordet:

- Om jag känner dej rätt och det tror jag att jag gör, så kommer du inte tillbaka till oss. Har du bestämt dej för en sak genomför du den. Men om du skulle känna därute i Fornåsa, att det inte är kommunalassistent du vill bli, kom då upp till mej och samtala om din framtid här.

- Problemet för mej är att jag känner att jag inte har någon framtid här vid polisen. All rekrytering går efter de sökandes anställningstids längd. Jag har inte en chans att få en befälstjänst förrän jag blir femtio år om inte folk framför mej i listan dör eller flyttar härifrån. Så länge vill jag inte vänta.

-  Jag förstår dej och önskar dej lycka till vart du än vänder dej i ditt liv.

Jag känner att vårt möte bör sluta där. Jag reser mej. Tackar för det fina samtalet och för att polismästaren alltid uppträtt just mot mej. Jag går ut med "tjock hals".

När jag kommer ut är gråten inte långt borta. Motala torg med sina kullerstenar ser ut att tycka synd om mej. Baltzar von Platen står staty på torget. Han blinkar åt mej och förstår. Det ser jag på hans min.

- Gör du det du vill och planerar, Knut. Det gjorde jag när vi byggde Göta Kanal, planerade Motala enligt solfjädermodellen och startade Motala Verkstad. Jag fick inte uppleva invigningen av kanalen. Då låg jag redan i min grav på kanalbanken. Men kanalen finns. Därför kommer jag för alltid att bli hågkommen, ser Baltzar ut att säga.

- Du fick kämpa men du segrade, säger jag till den berömde kanalplaneraren.

- Du Knut, du ska leva så du blir ihågkommen för att du gjort något bra.

- Jag ska försöka, svarar jag den berömde mannen som såg till att Göta kanal byggdes.

Jag går ner till fyren vid hamnen. Jag ställer mej där jag stått många gånger. Jag ser ut över Motalaviken och Vättern. Här har jag under mina fotpatrullpass sett båtar komma in mot hamnen och kanalen. Jag har också sett båtar gå ut mot Stora, Vida, Vilda, Vättern. Solen lyser i dag på alla husen efter Vätterpromenaden. De ser glada ut. Jag känner att Motala är min stad nu. Jag ska inte lämna den. Bara byta arbetsuppgifter.

Nu ser jag också ut över mitt liv. Jag vet vad jag haft men inte vad jag ska få. Jag vet inte vad jag kommer att möta på min nya karriärväg. Jag inser att jag valt bort polisen och känner nyfikenhet inför det nya yrket. Från magen upp till hjärnan drar en glädjeilning genom min kropp. Jag får ofta såna ilningar när jag ska möta något spännande. Från och med den ilningen går mina steg framåt i livet. Jag ska leva i nuet. Inte i backspegeln.

Några alkisar sitter bakom skjulet. De får se mej. Jag har flera gånger tagit dem för fylleri när jag kört radiobilen eller fotpatrullerat. De pekar på mej och gömmer undan en flaska innan jag passerar dem. Det hälsar mej med det vanliga: -Hej Knutte.

- Hur länge kommer de att minnas mej som polis? Tänker jag när jag går mot stadsparken och ser alla vackra vårblommor. Vattenfontänen sprutar sitt vatten mot himlen med alla sina program. En skön känsla sprider sej i min kropp.

En kvinna jag möter säger:

- Jag vet att ni är polis. Därför vill jag fråga: "Hur länge ska alkisarna däruppe få förstöra Stadsparken? Vid sofforna mot Sjögatan sitter en grupp gubbar och super. De var oförskämda mot mej när jag gick förbi dem."

- Vad sa de då?

- Hur har du det med kärleken i dag damen?

- Det var väl inte så farligt.

- Inte så farligt. Ingen vet vad de tar sej till. Men ni poliser försvarar de där äckliga människorna. Ni borde rensa ut dem istället. Vad är det för samhälle vi lever i när såna där avskrädesmänniskor får gå lösa och förstöra för andra.

Vi skils. Jag tänker:

- I mitt blivande socialarbetarjobb vill jag hjälpa dem, som lever i misär, att ta sej ur alkisskiten. De ska få prova att leva normala liv.

Men det är kanske att hoppas för mycket.

Vad är förresten normala liv?

En polis lever definitivt inte ett normalt liv.

Knut K

torsdag 7 maj

Mycket är galet i världen

Kåseri nr 118

Mycket är galet i världen, skrev Gun Hammarlund

Jag får ofta brev och e-post från mina läsare. Jag tar emot dem med glädje. Nyligen fick jag ett brev från Gun Hammarlund. Hon är småländska. Det hon skriver är intressant. Jag citerar hela brevet: Knut

Jag läser Dina krönikor och mår bra av dem. Du är en förnöjsamhetens apostel. Girigheten dyker upp på de mest oväntade ställen. Karin Söders ordförandearvode (i Röda Korset) var nog inte mycket jämfört med Bengt Westerbergs 800.000 om året. Uppdraget tycks han sköta med vänster hand då han klubbade ett beslut om att ett företag fick sälja Röda Korsets julkort för 20 kr styck varav endast 67 öre gick till Röda Korset.

Du skrev så rart om barnen som var så entusiastsiska över elbilen men lärarna kunde ju ha upplyst dem om varifrån vi får elkraften. Kanske från svenska Vattenfalls koleldade kraftverk i Tyskland. På vintern när de eldar för fullt får vi mörka moln över Småland där solen ej kan tränga igenom.

Medan jag är igång vill jag berätta att jag har släkt och vänner i Västra Amerika och generösare än de får jag leta efter. Tyvärr har mediernas fleråriga hatkampanj även indoktrinerat Dej en del. Om man är snabb kan man ibland på TV se USA-märkta vetesäckar distribuerade i Afrika till behövande där. Men när såg du något liknande från oljeshejkerna i Arabien eller från ryssar och kineser.

Nu bygger kineserna vägar i Afrika mot betalning i form av olja. Arbetet pågår dygnet runt - av kineser. I Sverige köpte kineserna Hällefors Bruk och lät kineser montera ner det hela, som sedan exporterades till Kina. Kineserna arbetade för kinesiska löner men LO sa inte ett knyst. Kina är ju en stormakt. Men när ett baltiskt företag tänkte bygga i Sverige fick det gå i konkurs på grund av LO-blockad - men det var ett litet land som man kunde ge sej på. Det känns inte rätt.

Mycket är galet i världen men fortsätt med dina skriverier. Varma hälsningar från en dalkulla i Småland.

Gun Hammarlund.

Tack Gun för ditt brev som lyser av medvetenhet om livet och världen. Jag överlåter till detta kåseris läsare att ta ställning till dina uppfattningar i brevet.

"Mycket är galet i världen men fortsätt med dina skriverier", så avslutar Du brevet till mej.

Mycket är galet i världen. Du har i brevet visat en del som är fel. Det är bra att USA ger många vetesäckar till Afrika. Det jag tycker är fel är att vi skapat en värld där vissa kontinenter har det så fattigt att andra kontinenter måste ge hjälp för att inte folk ska svälta ihjäl. Världsbanken utredde för några år sedan vad verklig fattigdom är. De påpekade bland annat följande;

- De fattiga har ont om mat. Äter ett mål om dagen. Ibland måste mödrar välja mellan att äta själva eller ge barnen mat.

  • - De fattiga har inte råd att ha barnen i skola.
  • - De bor i skjul gjorda av halm, lera och -ibland- av kospillning.
  • - Det finns inget dricksvatten i närheten. Vatten måste bäras långa sträckor.
  • - Utmärkande för fattigdomen är också den förödande maktlösheten.

- Hur ska en fattig analfabet få del av makten? Undrar jag.

Vi har i ena vågskålen 1,4 miljarder extremt fattiga. I den andra hade vi före finanskrisen ungefär lika många som lever i ett välstånd som aldrig tidigare förekommit - utom i kungahus och furstliga hov. Utmärkande för dessa de rikaste är att de bor i stora palats, har egna flygplan, stora och luxuösa båtar.

Medan 1,4 miljarder svälter i vår värld vet vi från undersökningar att 14 procent av hushållsavfallet i den rika världen består av originalförpackningar av mat. "Bästföredatumet" har inte gått ut innan maten kastas.

UNICEF beräknar att 10 miljoner barn dör av fattigdomsrelaterade orsaker varje år. Orsaker som kunde ha eliminerats med en annan inriktning av det politiska tänkandet i vår värld.

Vi i vår tid har fått uppleva hur den Sovjetiska kommunismen gick i kvav. Det går inte att staten passiviserar medborgarna. Världens utveckling måste växa ur människornas kreativa tänkande och handlande. Vi har nu också fått vara med om när det kapitalistiska samhället fylldes av giriga individer som försökte ta allt som fanns att ta. Bubblan sprack. När ljuset tändes fick vi se sanningen om de girigas härjningar. Utvecklingen för en bättre värld kan inte ledas av folk som bara tänker på att berika sej själva.

Grundfelet i världens utveckling ligger inte hos USA. De Europeiska kolonialisatörerna, England, Holland, Belgien, Spanien, Portugal och Frankrike tog hem Afrikas råvaror, förädlade dem och berikade sina egna länder. När Européerna lämnade Afrika lämnade de en kontinent som inte fått sina medborgare utbildade under kolonisationen. Folket visste inte hur de skulle utveckla sina länder. Folkgrupper kom istället i krig med varandra om makten.

Nog är världen galen, Gun Hammarlund. Nu ser vi folkvandringar från Afrika främst till Spanien, Italien, Frankrike och Grekland. Många söker lyckan i ett Europa som med tiden inte kan ta emot alla flyktingar, fattiga och arbetslösa från Afrika. Dagens Europa drabbas av de felsteg tidigare generationer gjort i världen. Frågan är hur vi ska gå vidare efter kommunismens och kapitalismens fall. Ingen verkar veta vad som ska hända. Inte ens Barak Obama. Vad tror Du Gun Hammarlund? Vad tror ni läsare? 

Frågar Knut K

torsdag 30 april

Trafikundervisning i Klockrike Kyrkskola

Kåseri Nr 117

klockrike3Förord:

Detta är ett kapitel ur mitt manus "Min Lifsväg". Berättelsen är från min polistid. Vi hade ännu vänstertrafik i landet och jag hade som huvuduppgift att ha hand om trafikundervisningen i skolorna. Mina möten med barnen och lärarna i skolorna är minnesvärda. Detta avsnitt heter:

Trafikundervisning i Klockrike kyrkskola

En av mina arbetsuppgifter efter min placering vid polisens förstatligande 1965 på Borensbergs polisstation är att sköta trafikundervisningen i skolorna. I dag är jag på väg till Klockrike skola. Varje gång jag ser Klockrike tänker jag på Harry Martinsson. Harry och hans luffarkamrater har under flera år övernattat i tegelbruket i Klockrike. Nu finns inte tegelbruket kvar men berättelserna om luffarlivet och Klockrike finns i böcker och filmer. Harry Martinsson är inte luffare längre. Han blev berömd författare och Klockrike en del av hans livserfarenheter.

Jag ska till kyrkskolan och undervisa i klasserna ett, två, tre och fyra. Hela dagen går åt. En lektionstimma i varje stadie ska vi vara inne i klassrummet och prata trafik i teorin. Andra timmen går vi ut och tränar cykelsvängar och gångsätt i trafikmiljön.

Jag har uniform på mej. Det är viktigt. Barnen ska vänja sej vid att vara tillsammans med polisen. Det är också viktigt vid undervisningarna på vägarna. Bilisterna ser att det är trafiklektion och tar det lugnt, dels för att jag placerat ut varningsskyltar, som det står trafiklektion på, dels också för att jag bär uniform.

Barnen flockas omkring mej när jag parkerat bilen. Jag har en stor magnettavla med mej och några trafikmärken. Detta bär jag in i det klassrum jag ska vara på morgonen. Jag förbereder lektionen. När jag är klar möts jag av kantorn i skolan och lärarinnan i den klass jag ska till först.

- Du får makaroner och köttbullar till lunch, säger kantorn.

- Vi hoppas att du äter med oss, föreslår lärarinnan.

- Javisst! Jag älskar makaroner och köttbullar, svarar jag.

Klockan ringer. Barnen i första och andra klass tågar in till det klassrum där jag skall vara. Det syns att de är spända inför mötet med polisen som är jag denna dag.

Lärarinnan läser en dikt när barnen satt sej. Därefter hälsar hon mej välkommen och säger:

- Vi har förberett mötet med polisen flera dagar. Vi är alla spända på vad vi ska få lära oss. Varsågod att börja.

Jag börjar med att berätta att jag heter Knut och fortsätter med frågan:

- Vad tycker ni att polisen ska göra?

En pojke räcker upp hand. Han får svara:

- Ta fast tjuvar

- Och mördare, säger en flicka med eftertryck.

- Det är bra, svarar jag. Vet ni något mera polisen ska göra?

- Lära oss barn trafikreglerna i skolan, föreslår en flicka mycket allvarligt.

- Bra! Vet ni vilken sida ni ska gå på vägen?

- På höger.

- Varför ska ni gå på höger sida?

- För att det står i trafikreglerna, får jag till svar.

- Det är bra men vet ni varför de skrivit in i trafikreglerna att ni ska gå på höger sida?

Barnen tittar på varandra och på lärarinnan. En pojke räcker upp handen och svarar:

- För att bilarna kör på vänster sida av vägen. Än så länge, lägger han till.

- Ja, just det. När bilarna kör på vänster sida och ni går på höger kant ser ni bilarna ni möter och kan hoppa undan om någon kör för nära er, undervisar jag.

- Jo, polisen Knut. När jag var ute i söndags och gick på vägen med mamma och pappa kom det en bildrulle från Motala. Han körde så nära oss att vi var tvungna att gå ner i diket. Han mötte en bil just när han mötte oss, berättar en pojke.

- Hur vet du att bilen var från Motala?

- Jo, för det sa pappa.

- Vad sa pappa mer?

- Det törs jag inte säga för vi får inte svära i skolan.

- Då förstår jag, säger jag.

Vi går över till magnettavlan. Den är gjord som en stad med hus, gator, korsningar och övergångsställen. Vi sätter ut trafikskyltarna där de ska vara och funderar över vad de betyder. Några får prova att med pojk- eller flickfigurer gå i stadstrafiken. Vi låtsas gå hemifrån och handla mjölk och bröd i mjölkaffären och sedan gå hem igen. Andra kör bilar på vägarna. Några låtsas åka hemifrån till jobbet vid fabriken, parkera där och sedan åka hem efter jobbet. Vi berättar för varandra att de som ska gå över en gata ska se åt höger, vänster och höger igen. Om vägen är fri går de över till andra sidan. Vi talar med varandra om varför vi ska se till höger först. Barnen vet att de ska se till höger först för att bilarna som kommer därifrån är de som kommer närmast dem när de står och väntar vid vägkorsningar på landet eller övergångsställen i stan.

Klockan ringer snabbare än jag tänkt mej men vi hann med det mesta av det jag planerat.

Efter rasten går vi ut på vägen mellan Klockrike och Brensberg. Vi ska träna hur vi ska gå och hur vi ska korsa vägen. Jag placerar ut varningsskyltarna innan lektionen börjar.

När vi hållit på en stund kommer två reportrar och från ortens tidningar och tar bilder på oss. Barnen blir glada och frågar: - Kommer vi i tidningen i morgon.

- Ja, svarar reportrarna. En av dem är lite halt. Han tar tid på sej och är med på lektionen en stund. Den andre tar bilderna. Frågar något och åker i väg.

Barnen lyssnar bra. Det märks att de är förberedda av lärarinnan. De kan nästan allting jag lär ut men jag tror att det jag säger förstärker det lärarinnan berättat på sina lektioner. När vi slutar säger jag:

- I morgon ska ni ta med cyklarna. Då ska vi öva cykelåkning.

- Vi ses vid maten, säger lärarinnan och ger mej en varm blick. Den blicken säger att jag är godkänd. Lärarinnan är klädd i en strikt grå dräkt, har det vackra bruna håret uppkammat och avslutat med en fläta på ryggen. Hon har en stolt hållning när hon tillsammans med barnen går tillbaka till skolan. Innan jag går in lyfter jag ner varningsskyltarna i diket. De ska inte stå framme när jag inte har lektion. Nu ska jag träffa tredje och fjärde klasserna.

I nästa grupp börjar jag med att låta barnen berätta fritt ur hjärtat för att skapa en god stämning mellan oss. En pojke berättar att han och hans familj i somras varit på semester. De hade åkt i familjens nya bil till Halmstad och badat i Tylösand.

- Vattnet var salt. Vi sprang ut i vågorna och kastade oss i vattnet. Jag flöt av mej själv. Behövde inte göra någonting. Långt ute på havet såg vi stora båtar. Solen var mycket varmare där än här hemma. Men vi var ju långt söderut också. Det sa i alla fall pappa och mamma.

- Sa du att ni åkte i er nya bil? Frågar en annan pojke.

- Jaa

- Vad kostar den?

- Den kostar tjugofyra tusen kronor.

- Det var dyrt. Vi har en bil som kostar femton tusen kronor. Den går jättebra. Vi åkte ända till Norrköping med den i söndags Vi badade där. Vattnet var salt där också. Berättar den frågande pojken.

- Hur kan ni köpa en bil för tjugofyra tusen? Undrar en flicka.

- Hans far äger en stor gård, fyller en annan flicka i.

- Pappa har inte betalt den än,

- Har han inte betalt den än. Min pappa säger att man inte ska köpa nåt förrän man har pengar att köpa för. Det är farligt att bli skyldig någon några pengar, säger pappa, fortsätter den undrande flickan.

- Pappa ska betala bilen när han fått in pengar för höstskörden förklarar pojken med den dyra bilen.

- Vi, som inte har några skördar, vi får spara flera år för att kunna köpa oss en bil, avslutar flickan

Lärarinnan ler mot mej. Hon är äldre än den jag mötte de första lektionerna. Hon ser sympatisk ut, samtidigt som hon utstrålar pondus.

- Ni är duktiga att berätta. Det vet jag men nu är det bäst vi går vidare med trafiklektionen, avgör hon.

Barnen delar upp stan emellan sej på magnettavlan, bestämmer var de bor och var de arbetar. Vilka bilar de ska ha. Den undrande flickan från samtalen säger till pojken med den dyra bilen samtidigt som hon tar en bil:

- Den här kan du ha. Den ser dyr ut.

Pojken tar emot bilen.

Vi talar om hur cyklar skall vara utrustade. Vi tittar på trafikmärkena. En pojke lyfter upp ett märke med varning för gupp eller ojämn väg och frågar:

- Vet ni vad pappa säger att den här betyder?

- Nej

- Varning för kvinnor med stora bröst.

Alla tittar på lärarinnan när pojken sagt det han sagt. Hon bara skrattar. Det gör vi andra också när vi ser att lärarinnan skrattar.

En flicka håller upp varningsskylten för skola och lekplats eller dyligt. Hon säger:

- Av lärarinnan och polisen har vi fått lära oss att vi inte ska springa och leka på vägarna. Är det inte så?

- Jo, svarar jag.

- Men den här skylten visar en pojke och flicka som springer över vägen. Det är dumt, konstaterar flickan

- Varför har de gjort den symbolen? Frågar lärarinnan.

- Jag kan inte svara på det, säger jag.

- De som gjort skylten har väl aldrig varit tillsammans med barn, tror en annan flicka.

- Det är ofta det händer att de, som gör saker, inte ser det de gör från barnens perspektiv, svarar lärarinnan.

Klockan ringer. Vi går till lunch. När vi går säger lärarinnan till mej:

- Det var trevligt att leka oss fram i trafikundervisningen på magnettavlan. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Alla som varit här har stått i katedern och pratat på ett sätt som ingen mer än de själva förstått. Om ens det.

- Du har en fin klass. Vilken härlig stämning. Det var ett nöje att få vara med. Jag hoppas att barnen i varje fall kommer ihåg att vi hade roligt tillsammans, svarar jag.

Jag får ett leende till svar när vi går till matsalen.

Det är något alldeles extra att få sitta med barnen i en skolmatsal och känna deras tillit och nyfikenhet medan den goda maten mättar. Barnen äter vid runda bord. Många vill ha mej till "sitt" bord. Kantorn visar mej den plats jag skall sitta. Jag tar till mej makaroner och köttbullar från serveringsfaten och blir serverad mjölk. Jag tar glaset med vänster hand och dricker. En pojke försöker härma mej. Det går inte så bra. Han håller på att tappa glaset med sin ovana vänsterhand.

- Varför tar du glaset med vänster hand? frågar pojken.

- När jag dricker använder jag vänster hand, svarar jag.

- Men du skriver med höger. Det såg jag på lektionen. Konstaterar pojken som frågat.

Vi äter under tystnad. När vi ätit färdigt undrar en pojke:

- Varför blev du polis?

Tankar far genom min hjärna. Den sanna anledningen till varför jag blev polis vill de nog inte höra. Ljuga tycker jag inte om. Men en omskrivning som är nästan sanning kan jag väl ta till:

- Jag vill göra nytta i vårt samhälle så det blir bra att bo och leva här, svarar jag.

- Var det inte för att du ville bli stilig í uniform? Undrar en flicka.

Den unga lärarinnan intill mej skrattar gott och frågar:.

- Tycker du att han är stilig?

- Ja, svarar flickan. Tycker inte lärarinnan det?

Nu är det jag som skrattar. Lärarinnan rodnar när hon svarar:

- Jag vet inte om det är polisen som gör uniformen eller om det är uniformen som gör att polisen är stilig.

- Det där förstod jag inte, säger den frågande flickan.

- Det var inte meningen heller men det ger kanske vår polis något att fundera över, konstaterar lärarinnan.

När vi ätit färdigt säger hon:

- Följ med mej. Vi dricker kaffe i lärarrummet.

Vi går tillsammans mot lärarrummet.

- Bor du här i Klockrike?

- Varför frågar du det? Får jag till svar.

En lång sekund funderar jag över svaret jag fick.

- Jag tycker här är vackert men det är kanske inte så trevligt att bo här ensam som ung lärarinna.

- Varför tror du att jag är ensam?

Jag hinner inte svara på frågan. Vi stiger in i lärarrummet. Jag blir bjuden på kaffe och hembakat bröd.

- Ah, hembakat bröd, konstaterar jag.

- Det är vår unga lärarinna som bakat för att polisen skulle komma, säger kantorn på skoj.

- Det är verkligen gott bröd, berömmer jag, när jag ätit två av hennes bullar.

- Du ska inte tro att vi får sånt här bröd varje dag. Du får komma lite oftare, önskar den äldre lärarinnan. Också i skämtsam ton.

Vi går över till att prata om skolan och trafikundervisningen.

Efter lunch kör vi cykelträning med treorna och fyrorna i en korsning en bit ifrån skolan. Jag lär dem starta, ge tecken när de ska svänga, ge stopptecken när de skall stanna och hur de ska se sej för och vara uppmärksamma i trafiken. Innan vi slutar berömmer jag dem och säger:

- Tänk på att det är för att ni inte ska bli påkörda och skadade av bilar, som ni ska göra tecken och se er för, när ni cyklar. Hälsa era föräldrar från mej och berätta det.

- Tack för i dag. Det var skoj, ropar barnen i blandad kör, hoppar upp på sina cyklar och kör in på skolgården. Ungefär hälften av dem gör tecken när de ska svänga in till skolan.

- Har hälften av dem redan glömt vad vi lärt dem eller tror de att teckengivning bara gäller på trafiklektionerna i skolan? Undrar lärarinnan.

- Vuxna är värre. De gör nästan aldrig tecken när de ska svänga med cykel eller stanna. De är inga bra föredömen i trafiken, svarar jag.

Lärarinnan tackar mej för hjälpen och säger:

- Det där att de fick köra en sträcka med de olika momenten inlagda var bra. Jag trodde aldrig att du skulle få dem att göra alla momenten i ett sträck. Men det klarade de.

- Om några, som har lätt för sej, åker först och gör rätt, brukar det gå bra även för de andra,

- Var det därför du flyttade om några pojkar och flickor till täten när de körde andra varvet

Jag ler till svar. Och får leende tillbaka. Vi skils med de leendena i minne.

Jag plockar ner varningsskyltarna till bilen och går in i skolan för att hämta min portfölj. Magnettavlan och trafikmärkena får stå kvar. Vi ska ha dem i morgon igen med kantons femmor och sexor.

Jag går till bilen. När jag kommer dit står den unga lärarinnan där. Hon säger:

- Jag måste tacka för i dag. Mina elever är väldigt nöjda.

- Är det bara eleverna som är nöjda? Undrar jag

- Var det inte de om var undervisningsobjekten då? Får jag till svar.

Jag låter frågan hänga i luften och svarar:

- Tack för det goda brödet. Det smakade mer.

- Du kommer ju i morgon igen. Kanske finns det något gott då också. Nu måste jag in till mina barn igen.

Jag ser på hennes stolta hållning när hon går mot skolan. Innan hon går in genom ytterdörren vinkar hon till mej och säger:

- Som svar på din fråga du ställde vid lunch vill jag berätta: Ja. jag bor ensam i en lägenhet här i Klockrike.

Jag vinkar tillbaka, startar min bil och kör mot Motala.

- Det blev en trevlig dag, tänker jag när jag passerar Klockrikes vackra, rymliga kyrka.


 

torsdag 23 april

Domfåglarna kunde inte enas

Kåseri nr 116

sol

Även om vintern kan vara lång och kall vet vi att våren kommer. När solen värmt upp jorden så att växterna kan suga upp vattnet och utveckla sina knoppar. Ja. Då är det vår.

bird10Flyttfåglarna flyger tillbaka till Håleberget. Stannfågeln talgoxen börjar sjunga först av alla. Det sker redan i februari. Lärkan och tofsvipan är bland de första av flyttfåglarna som hittar hem igen. Många lärkor kommer inte tillbaka. De har sålts knippvis till mat på människotorgen i Afrika.

Våren är slagsmålens tid på Håleberget. Harhannarna börjar redan under februarinätterna slåss om honorna. Ekorrarna vaknar upp och uppvaktar sina honor. Orrarna spelar ute på myrarna åt Godegårdshållet till. Fågelhannarna väljer ut ett område där de vill häcka. Området kallas revir. När honor också kommer tillbaka sjunger hanar för att locka till sej fruar. Vackrast kanske koltrasthannarna Kålle och Pelle sjunger. Jag hör dem just nu. De sitter i sina revir och drillar olika toner och tonarter. De är ljudkonstnärer.domherre hane

Under våren har domfåglarna på Håleberget mycket att göra med att jämka så alla får sina revir. De måste ibland gå in med stor auktoritet för att dela på stridsgalna hannar när dessa slåss alltför häftigt. Just i dag är domstolen samlad för att medla mellan koltrastarna Kålle och Pelle. Trastarna har mutat in var sitt revir. På en plats har Pelle mutat in en del av Kålles revir eller är det som Pelle säger inför Domstolen på Håleberget:

- Det var jag som var först där. Det är Kålle som mutat in en del av mitt revir.

- Det är fel, säger Kålle, Jag flyttade nämligen inte ifrån Håleberget denna vinter utan har varit kvar trots kylan. Pelle har varit i Skottland. Jag mätte ut mitt revir redan i februari när solen under dagsmejan började lysa lite varmare.

- Det var inte varmt i Skottland heller, näbbar Pelle och fortsätter:

- Jag måste kunna försörja min familj på mitt revir. Det har jag rätt till.

- Ska min familj svälta ihjäl då? Undrar Kålle.

- Stopp nu vackra svarta vänner. Vi i domstolen skall gå till överläggningar. Under tiden får ni hålla till i Ugglan Ullas häktesburar så ni inte hugger vackra svarta fjädrar av varandra. Vi återkommer med beslut drillar domstolspresidenten Reine.

talgoxe

Domstolen sitter tillsammans under en stor björk. Björken var det första träd som invandrade till Håleberget efter istiden. Varje vår utvecklar björken sina löv. Det gröna klorofyllet i löven omvandlar med solens hjälp luftens koldioxid och vatten till stärkelse så att björken kan leva. Bladen suger in koldioxiden genom sina kluvöppningar och släpper ut syre i luften. Björken och de andra träden och växterna på Håleberget ger djuren inklusive människorna möjlighet att leva på Håleberget och trakterna runt Nykyrka, Godegård, Lemunda och Medevi. Folket i Motala håller på att gasa ihjäl sej av bilarnas gifter men det förstår de inte själva.

Domstolspresidenten blåmesen Reine sticker fram sitt gröna bröst sina vita kinder och blå hätta. Han förklarar med sin bestämda stämma:

- Alla måste få möjlighet att leva och existera här på Håleberget. Både Kålle och Pelle har rätt till det.

- Det är möjligt att de har rätt till det men de kan inte båda ha samma revir. Kålle är störst och starkast. Han tar ett större revir än Pelle. Det tycker jag är fel, näbbar en grönsiskehona med rött på huvudet. Hon heter Maria.

- Ska Kålle ha störst revir då ska han skatta flera rönnbär till Hålebergskassan än Pelle, piper näbbmusen Schyrun som smugit sej in bland domfåglarna genom att krypa under förra årets nerfallna löv som ännu inte förmultnats.

- Du har ingen talan här. Stick iväg annars ropar jag på Stalinråttan näbbar domherren Reine som egentligen är ganska nyvald på sin domfågeltjänst på Håleberget.

- Vi delar lika mellan dem. De svaga ska inte ha mindre för att de är svaga. De skulle egentligen ha mer för då kunde de svaga också bli starka, föreslår den rödbröstade domherren Lohly.

- Vår nya linje går ut på att ta från de svaga och ge åt de starka. Om de starka blir ännu starkare blir de svagare tvungna att bli starka om de ska få det de starka får, säger högerfotade domfågeln Ode.

-Ska den svage bli ännu svagare för att de starkare ska bli starkare? Och när den svage blivit svagare då blir den svage stark genom att den starke inte är svag? Hur menar domfågeln Ode nu? Frågar röda bofinkshonan Mona.

- Jag förstår inte vad du näbbar om. Vi har vår linje. Den linjen är den rätta, svarar en grönfinkshona. Hon heter Maud.

- Varför är er linje den rätta? Frågar domherren Lohly

- För att det är vi som hittat på den och vi representerar det starka på Håleberget. Om inte de svaga förstår att de själva måste bli starka för att klara sej då ä de dummare än jag trodde att de skulle vara, svarar högerfotade domfågeln Ode. Han håller en maskros i näbben. Därför har han i dag lite svårt att tala.

- Kan vi komma överens? Frågar presidenten Reine.

De kunde inte domfåglarna. När de skulle meddela sitt oense beslut säger Kålle:

- Jag har tänkt på att Pelle och jag kan dela lika om Pelle tar en taltrast till i sitt revir. Jag har tre taltrastar inom mitt revir. De slåss och näbbas så jag kan inte sjunga. Om jag inte kan sjunga kan jag inte locka till mej någon vacker hona. Om jag inte kan locka till mej en vacker koltrasthona kan jag inte få ungar. Det är att få fru och ungar livet på våren går ut på. Vad ska jag ned revir till om jag inte har fru och ungar.

- Jag går med på att ta över en taltrast och att dela lika, säger koltrasten Pelle.

Domfåglarna fortsätter att träta även sedan Pelle och Kålle flugit bort och delat upp revirerna rättvist.

När domfåglarna trätt färdigt går de ner till den sköna Rönnbärslunden. De äter som förrätt björkfrö med enbärsgele och till näbbrätt rönnbär. De dricker slånbärsvin till maten. Inte Ode. Han dricker maskrossaft. Domfåglarnas olika färger syns inte lika bra när de framåt natten flyger hem lite vingligt till sina bon.

Kålle fick samma natt besök av en mycket vacker koltrasttjej. Vad de tänkte, näbbade och gjorde den natten ska jag inte berätta. Men jag kan avslöja att det med säkerhet senare under våren kommer att födas flera pipande ungar i Kålles och hans fru Kållinas bo på Håleberget.

Hur går det för Pelle då?

Jo det går också bra. Pelle och hans fru Pellina får nog också ungar. Pelle och Kålle tävlar om vem som kan sjunga de vackraste tonerna och kvittra det vackraste kvittret. De vackraste tonerna på Håleberget och de piggaste kvittren kommer från Kålle och Pelle. Det är alla överens om. Taltrastarna rankas som tvåa på Håleberget. Alla är också överens om att Kålle och Pelle sjunger och kvittrar lika bra. Alla utom Domfåglarna. De blir aldrig överens om någonting. Bara när de dricker slånbärsvin i Rönnbärslunden. Då är de överens om att inte tala om det de inte är överens om. 

Knut K

torsdag 16 april

Svart med ljusa handflator

Kåseri nr 115

Jag hamnade på ett 50-årskalas. Jag lyssnade på samtalen och noterade i min hjärna vad som sades och gjordes. Jag vet att kulturen krockar i vårt samhälle och fann att den krockade på detta kalas. Så här uppfattade jag en del av kvällen:

Svart med ljusa handflator

Finklädda, uppsträckta förväntansfulla människor samlas till 50-årsfest. Välkomstdrinkar serveras från bålet. Gott och berusande. Samtalen ökar. Sorlet tilltar. Värmen stiger.

Två män talar med varandra:

- Det var längesen

- Ja, det var inte i går.

- Hur mår du?

- Bra. Hur mår du själv

- Synd att klaga

- Var har du din fru?

- Vi är skilda

- Det visste jag inte

- Jag vet det knappt själv

- Det var tråkigt

- Ja, det är tråkigt

Samtalet ebbar ut. De två skålar och går åt varsitt håll. Nya samtal tar vid.

- Det var längesen

- Ja det var inte i går.

- Hur mår du?

- Efter omständigheterna väl.

- Vad är det för omständigheter du är i.

- Maten är färdig. Var så goda och stig på, bjuder värdinnan

På ett stort bord har dukats upp smör, bröd, sill, ägg och ansjovis. Omeletter med räkor. Omeletter med spenat. Kötträtter, bakad potatis, marinerad vitlök, gravad lax. Såser av olika slag

På ett mindre bord finns vin öl, läsk och ostar från skilda länder och tillverkningsmejerier.

Gästerna sitter vid långa bord. Och runda bord. Från borden hörs snart samtal, skratt, sorl.

Gafflar förs till munnar

Vin- och ölglas förs till munnar.

Festen är i gång på riktigt.

Konversationen är en annan nu än vid bålet. Jag uppmärksammar samtal vid "mitt" bord.

- Jag var i Paris förra veckan, säger en man vid namn Nils-Oskar

- Vi var nere i Afrika. Där var såå varmt, svarar en dam. Hon heter Lisa

- Tog ni en Whisky varje morgon? Frågar Nils-Oskar

- För säkerhets skull tog vi några på kvällarna också, säger kvinnans man, Frans-Göran.

- Det gjorde ni rätt i, tycker Nils-Oskar.

- De var trevliga svartingarna därnere, fortsätter Lisa

- Jasså

- Fast de tiggde också. De stod utanför hotellen och sträckte fram sina ljusa handflator, berättar Lisa.

- Ljusa handflator? Funderar Nils-Oskar.

- Deras kroppar är svarta men handflatorna ljusa, säger Frans-Göran.

- Jasså, det visste jag inte.

- Har du inte sett någon neger? Det finns gott om dem även i Sverige nu för tiden, frågar och säger Lisa.

- Vart ska det ta vägen med vårt land? Funderar Nils-Oskar.

- Det kan man verkligen undra, svarar Frans-Göran.

- Ta mera mat! manar värdinnan. Det syns inte att ni ätit.

Flera gäster reser sej och går till det dignande matbordet för att fylla på en andra tallrik. Eller kanske tredje. Jag går också dit och hamnar intill parisresenären Nils-Oskar och en svart man. Parisresenären Nils-Oskar tittar noga på den svarte mannens handflator.

- Var kommer du ifrån? Frågar Nils-Oskar den svarte mannen.

- Från Södertälje, får han till svar.

- Jag menar, var är du född?

- På Södertäljer BB

- Ja, men vilket är ditt hemland?

- Sverige

I förvirringen över det, för Nils-Oskar, överraskande svaret brer Nils-Oskar smör i sin vita handflata. Den svarte mannen fortsätter att plocka till sej av bordets läckerheter. Den svarte tigger inte. Han trugas av värdinnan att ta mer mat.

Parisresenären Nils-Oskar går tillbaka till sitt bord. Han dricker eftertänksamt ur det sista i sitt vinglas. Därefter går han till dryckesbordet och fyller på glaset med mera vin.

Festen fortsätter med andra samtalsämnen. Vid Nils-Oskars, Lisas och Frans-Görans bord funderas över hur det ska gå för SAAB i framtiden.

Med hälsning

Knut K

onsdag 8 april

När vi tänder ljuset ser vi vad som finns i.....

Kåseri nr 114

lj11När vi tänder ljuset ser vi vad som finns i mörkret

Den ekonomiska krisen i världen har tänt ljuset och visat oss vad som funnits i kapitalmörkret, egoistlanden, girigvärlden och i de förblindades riken. Allt har verkat så bra. Alla utom de fattigaste i världen har fått det bättre. Somliga mycket bättre. I de förblindades riken har vi inte sett eller förstått vad som hänt. Allt har bara rullat på. De råaste av kapitalismens förgreningar har tagit till sej stor makt och kapital i överflöd. Vi har levt i kapitalets diktatur.

Den socialdemokratiska regeringen, med Göran Persson som statsminister, öppnade dörren för bonusutdelningar i de offentliga företagen men la ett lock på så att summorna inte skulle skena iväg hur långt som helst.

Den borgerliga regeringen med Maud Olofsson, finansansvariga Odell, finansminister Borg, statsministern Reinfeldt och de övriga i den borgerliga regeringen tog bort taket och bonussummorna flög i höjden. Nu i eftertänksamhetens kranka blekhet försöker de borgerliga regeringsledamöterna stoppa vansinnet. Utan att lyckas. Det, som skett, har skett och kommer aldrig tillbaka. De, som utnyttjade de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas frihet, att överutnyttja friheten, sitter nu på de anklagades bänk. Vi är många som tycker att de politiker som släppt girigdjävulen lös också borde få ta konsekvenserna. Det gör de inte. De skyller ifrån sej som om de inte gjort det galna de gjort. Ett exempel på galenskaper i de förblindades rikenas vardag är de mångmiljonbelopp av lönearbetarnas hopsparade pengar som styrelsen i AMF delat ut till några få personer.

Runt om i vårt land kokar ilskan. Jag hoppas att den kokar över nu, när krisen tänt ljuset och vi fått se vad som hänt och fortfarande händer.

Runt om i vår värld kokar ilskan för att ett antal människor i girigvälden har överskridit allt mänskligt förnuft och puttat världen in i en kris som ingen vet hur den ska stoppas. Tiotusentals människor demonstrerade i London under de rika ländernas G 20 möten. Varje rättskaffens människa borde ha varit där och protesterat mot dem som varit medansvariga till det som hänt i mörkret i de girigas riken.

Den tredje makten i Sverige, press och TV har sina egna lagar. Många av pressens representanter har sina sympatier hos de grupper som står bakom banker, mäktiga företag och rika personer. Deras kritik riktas mot folk i de förblindades rike som tillhör LO. De menar att LO ska ha en extra moral och förhindra statliga företag från att dela ut bonusar, som de enligt politikernas beslut, har rätt att dela ut. Var fanns pressen? De ska bevaka och gräva fram vad som händer åt oss. Det har de inte gjort. Somliga har suttit i de fina salarna och beundrat bonuskapitalisterna.  Var är Pressens moral? Vem kan avsätta dem som  hellre säljer lösnummer på Robinson - än att bevaka makten åt oss.

Jag försvarar inte LOs folk. De visade inte mod och sa ifrån "att det här går vi inte med på" men jag kräver också hög moral av representanter från SAF, ledare av politiska organisationer, styrelser och VD:ar inom den privata företagsamheten.

Det vi sett nu när krislampan tänts är att många av de rika, de mäktiga, tydligen helt saknat moral och tappat kontakten med människors livsverkligheter. Varför krävs inte att dessa "skyhöga bonusmedskyldiga" ska avgå? Jag har hört folk som fått bonusar motsvarande 150 årsarbetarlöner. De tycker naturligtvis att de gjort skäl för den vansinniga bonusbeloppsbelöningen.

Det är många yrkesgrupper som är undervärderade och underbetalda i dagens Sverige. För yrkesgrupper som jobbar med människor har lönen alltid hållits låg. Om vi leker att VD-lönerna och bonusarna blir norm i nästa avtalsrörelse har alla i dag arbetande människor höga lönelyft att vänta.

I solidaritetsvärlden ska alla hjälpa till att styra samhällslasset framåt. Det landet har vi inte nu. Det finns de som låter andra dra det lass de själva borde vara med och dra.

I solidaritetslandet lämnas ingen på efterkälken. I girigvärlden placeras många på "efterkälken" och blir utförsäkrade. Andra sitter i guldvagnar och inte vet vad de ska göra med allt guld de har.

Krisen tände ljusen. Nu har vi sett vad som försiggått i kapitalmörkret, egoistlanden, girigvärlden och i de förblindades riken.

Medan de rikaste äter frukost dör tiotusentals barn av svält. Många rättänkande människor i världen vill inte ha det så, som det varit och fortfarande är.

G 20 länderna har bestämt att de ska strö tusentals miljarder dollar över världen.

Vem får dem?

Vad händer Nu?

Jag tror ingen vet det.

/Knut K

torsdag 2 april

Jag reste till Motala på jubileumsfest

Kåseri nr 113

30 arsjubileum_02907:30 gick X 2000-tåget från Flemingsberg mot Hallsberg. På min plats satt en kvinna. Vi bytte plats. Hon fick sin och jag min. Vi kom i samspråk. Hon berättade att hon heter Silvia - är forskare - och på väg till Borås. Jag sa att jag skulle till Motala på jubileumsfest och att jag av Teaterföreningen där skulle få en jubileumsbok. Boken heter Knuts 100 kåserier. Jag berättade att jag också var inbjuden att kåsera i Folkets Hus. Vi kom att tala om att författa. Silvia går på kurs för att lära sej skrivandets konst.

- Många vill skriva men få har modet att visa det, sa Silvia

- Kändisar blir omskrivna om sina otrohetsaffärer, skilsmässor och hur de bantar och opererar sej för att bli vackrare. Berättelser om kändisars ytliga skal översvämmar TV, dagstidningar och skvallerpress. De unika, äkta människorna är tysta. Dem borde vi höra och läsa mera om och av, påstår jag.

- Jag skulle vilja läsa dina böcker.

- Mina kåserier i Motala kan du läsa på www.motalateaterforening.com. Du kommer till hemsidan. Klickar dej sedan vidare till Knuts Kåserier, svarade jag.

- Vill du ha kaffe? Undrade Silvia

- Ja tack.

Silvia hämtade var sin en stor mugg med mycket och varmt kaffe. Vi fortsatte samtalen. Innan jag gick av i Hallsberg frågade jag:

- Får jag inte betala kaffet?

- Nej! Vi kommer överens om att jag i dag bjuder dej Knut. Du lovar mej att bjuda någon annan på kaffe. Då kan vi få igång en stafett med kaffebjudningar, svarade Silvia.

Vi skildes med att önska varandra: "Lycka till i livet"

När jag gick till tåget som ska gå till Motala - Mjölby tänkte jag:

- Jag måste inte kräva tillbaka när jag ger något till någon. Bättre är, om den, som fått gåvan, istället ger ny gåva till nästa som ger till nästa. Gör vi så kan vi få en värld där det är viktigare att ge till varandra än att få. Den världen har vi inte idag.

Teaterföreningens ordförande i Motala, Åke Lindberg, hämtade mej vid Motala central. Jag kände hemvärme när jag såg det vackra Tingshuset och Östra skolan där vår son Lars gått. Jag såg Polishuset. Där finns nog inte någon kvar av mina kollegor från polistiden. En varm känsla steg i min kropp när jag mindes mina poliskamrater. Några av dem är döda.

Vi flyter fram på livets flod

Det kan vi inte göra något åt

Men vi kan göra något

Medan vi flyter

....har jag skrivit i en dikt.

Åke och jag blev bjudna på god lunch av vd Bertil Thorén i Folkets Hus. Några gäster i Café Sjöbris kände igen mej. Jag träffade Inger Hasselgren. Hon var en skicklig medhjälpare när vi drev upp GalleriEtt till att bli ett av Östergötlands mest eftertraktade gallerier. Inger är numera en mycket omtalad och etablerad konstnär. Lite hjälp till det, tror jag att hon fick, under tiden hon verkade i Folkets Hus.

Vi gick till scenen och provade ut "mickar". Jag fick av tekniske Anders Örnstedt en "mick" som jag kan gå omkring med medan jag pratar. Klockan gick mot start av Jubileumsfesten. Jag klädde om mej. Bertil och Åke hälsade alla välkomna. Konferenciären Ulf Holmertz sjöng. Han ackompanjerades av den skickliga kulturspridaren Karl-Gösta Lundgren och mannen med de många idéerna gitarristen och vännen Lasse Lundqvist.

Efter detta presenterade Ulf mej inför ett fullsatt Folkets Hus. Ulf sa:

- Hur känns det att vara tillbaka i det hus där du arbetat och förmodligen har många minnen ifrån.

Jag minns inte vad jag svarade.

- Tänk efter, kära läsare

Jag stod på den scen jag uppskattat mer än alla andra scener. Jag mötte motalabor som jag älskat mer än alla andra människor i vår värld.

- Var du inte nervös? Undrar du kanske.

- Nej, inte ett dugg. Jag gillade att stå och berätta hur vi gjorde när vi startade Motalas nya fina Folkets Hus för 30 år sedan. Jag sa i kåseriet:

- Jag minns texten på mitt ena inlägg i den första riktiga revyn i Folkets Hus. Den heter "Djävulen i flaskan" men jag hinner inte köra den i dag.

Till min glädje hördes kraftiga protester från publiken och uppmaningen "Kör Djävulen". Jag gjorde det och det kändes väldigt bra att stå där på scenen och berätta om Djävulen i flaskan och om min tid i Folkets Hus. .

30 arsjubileum_046Boken, som Teaterföreningen givit ut, under ordförande Åke Lindbergs ledning, och med hjälp av Roger Galian och hans företag, gjorde mej glad. Den är vacker och jag vet att den innehåller mycken historia om Motala, om motalaborna och om livet i vårt land - och i världen.

Många hälsningar skrev jag i böckerna som såldes i pausen på jubileumsfesten. Vänner, jag inte sett på många år, mötte jag vid bokbordet. Jag önskar att många ska köpa boken, läsa den och ha den i sina hem. Den kommer att vara lika viktig och läsvärd om 30 år som den är i dag.

I andra akten medverkade Thorvald och Violet Jangvik. Jag beundrar dessa två underbara människor som åker runt och sprider glädje med sin kultur. De gladde mej och de närvarande motalaborna denna eftermiddag. Lasse Lundqvist på gitarr och Karl-Gösta Lundgren på olika instrument är alltid härliga att möta och att höra på. Jularboklubben lyfte stämningen med Livet i Finnskogarna och andra populära melodier.

När föreställningen var slut fick alla, som medverkat, rosor - utom jag. Jag satt på första bänk och glömdes bort tills publiken började opponera sej. Det var ingen avsiktlig glömska från arrangörerna. Det bara blev så. Det är sånt som händer. Jag fick en ros med tiden och allt är bra.

Här ser vi Hans tillsammans med Lill-Babs. Foto: Åke Lindberg

img 0443Teaterföreningens vice ordförande Hans Enqvist och jag gästade Åke och Barbro Lindberg på kvällen. Vi bjöds världens godaste räksoppa. Tillagad av Barbro.  Hans berättade hur han som ungdomsledare i Borens IK fick möjlighet att följa med på en resa till Tyskland. Han kunde inte ett ord tyska. Hans åkte hem och lärde sej språket och fick nya vänner i Tyskland. Vännerna gästade Motala varje sommar. De tyckte så bra om Motala att de köpte ett sommarhus här. Idrotten utvecklar vänskap mellan människor. Det är historien

med Hans och de tyska vännerna exempel på.

Hans berättade en idé om något han kallade "Gubbröra". Den ska han dra igång när han blir pensionär i sommar. Vad "gubbröran" innehåller ska inte jag avslöja. Det ska han utveckla själv. Hans har gjort och gör stor nytta i samhällsarbetet. Jag mår illa när jag tänker på politiker och företagsstyrelser som låtit giriga individer få miljonbonusar tillagda till sina höga, fasta löner. Åke Lindberg och Hans Enqvist i Teaterföreningen är värda att hyllas för sina kulturella och uppoffrande ideella insatser. Girigbukar sjunger jag inga glädjesånger över.

Dagen efter Jubileumsfesten åkte jag hem. Tågen var även denna dag fullsatta.

Jag läste en bok av Amos Oz - tills jag somnade.

Tack Åke och Barbro och Teaterföreningen samt Bertil Thorén och Folkets Hus för att jag fick vara med denna jubileumsdag. Tack också alla vänner för att ni kom till Folkets Hus så jag fick se och möta er i världens finaste Folket Hus torsdagen den 26 mars 2009.

Tack för den fina boken Knuts 100 kåserier. Den gjorde mej extra glad.

Jag reste till Motala på Jubileumsfest. Det var en resa att minnas.

Med hälsningar

Knut K

fredag 27 mars

Tolvåriga Leilas tal till nationen

Kåseri nr 112

flagg12

(Detta tal skrev jag åt Leila efter att ha hört henne och hennes kamrater berätta om hur de i dag ser på barnens och de ungas liv i vårt land.)

Så här är Leilas tal till Nationen Sverige:

Vill du, som är politiker, att Sverige skall vara bra för barn att bo i?

Vi är många som tror att du inte vill det

Varför görs annars allting sämre för oss barn?

Lärarpersonalen hinner inte med viktiga utvecklande verksamheter i Förskolans alltför stora barngrupper.

I skolan blir det färre vuxna. Lärare varslas. Klasserna skall göras större. Skolsköterskor, skolpsykologer och skolkuratorer rationaliseras bort.  I många kommuner lagas maten i storkök och skickas runt till skolorna. Mjölk byts mot vatten. Vissa lokaler är sjuka. Många lärare orkar inte hålla ordning i klassrummen. De går till sina arbeten tills de inte orkar längre. Barn tappar lusten att lära på grund av problemen i skolan.

Många föräldrar har inte tid med de barn de fött till världen. De måste jobba hårt för att klara räntor och amorteringar på stora hus och bilar i lyxklass. Kärleken ersätts av Datorer. Mobiler med SMS. Platt-TV med våldsprogram. Video- och DVD-filmer och "dåligtsamvete pengar". Somliga föräldrar kan inte leva utan sprit och droger. I spritens töcken och i familjer med olika religiösa förtecken finns det män som slår och misshandlar sina hustrur och barn.

Hur ser de vuxnas värld ut?

Tvingas direktörer, riksdagsledamöter och kommunalråd dricka vatten till maten. Sitter de och jobbar i slitna uttjänta och ibland sjuka lokaler.

Vem har mest lön?

De som tjänstgör inom teknikens värld, de som är anställda i bankvärlden och flyttar pengar från konto till konto på datorer runt om i världen eller de som undervisar och leder barn,

Du behöver inte svara.

De, som jobbar med barn anses lönemässigt inte lika viktiga som många andra yrkesgrupper.

Vi barn kostar pengar. Det får vi inte göra. Det är bara ni politiker som får kosta pengar. Ni är ju så viktiga för vårt land. Det säger ni i alla fall själva. Vi ska va gratis och inte synas och kanske inte heller finnas.

Vi barn ska bara talas om i valrörelsen som något alla ska slå vakt om.

Vad slår ni vakt om, vill vi barn fråga?

Inte är det om oss.

Istället säljer ni ut oss till storkapitalets folk och blir produkter och kunder i multinationella storföretag. Vissa av dessa företag betalar inte ens vinstskatt i Sverige. Är inte ni politiker kompetenta att ta det politiska ansvaret för barns utveckling i kommunala skolor? Varför lämnar ni annars över ansvaret till företag vars viktigaste huvuduppgift är; Att tjäna pengar och att gå med vinst.

Visste Ni att ägaren till Friskoleföretaget Prolympias, Rune Tegfors, delade ut 40 miljoner kronor till företagets aktieägare innan han sålde bolaget. Tegfors företags vinster har av folket i arbetslivet betalats in till kommunerna som skatt. Många av skattebetalarna har trott att skatterna gått till undervisning i skolorna. Inte till att berika enskilda personer och företag. Till informationen hör att aktieägarna som berikades med 40 miljoner var Tegfors själv och hans familj. (Källa artikel DN 11 mars 2009.)

Så här vill vissa politiska partier ha det i vårt land.

Jag tycker det är fel.

Känner du till vissa barns och familjers svåra fattigdom i Sverige i dag? Vet du om att många barn och unga är uteliggare i vårt land. De har inget hem att gå till. Vet du om att organiserade ligor med barn och unga människor härjar. Ligorna finns inte bara i storstäderna. Kanske finns de också i den kommun där du bor. Bryr du dej om allt detta svåra du som är vuxen.

Vill du att barn och unga inte ska må bra i vårt land Sverige?

Inte?

Bra!

Vi väntar på att få se vad du ska göra.

Ett land, där många barn och unga inte mår bra, är inget bra land.

Jag, Leila, slutar med en dikt som heter:

Svik aldrig ett barn

Inget svek är värre

Än sveket mot ett barn

Svek blir till öppna sår

som aldrig läks

Ingenting är större

Än kärlek till ett barn

Barn har öppna sinnen

Ger du kärlek

Får du tusenfalt igen

Ger du kyla

Får du is tillbaka

Sviker du ett barn

Sviker du livets innersta mening

Du vill väl inte svika livet

Undrar Leila.

/Talskrivare; Knut K

torsdag 19 mars

Vi måste ta vara på livet

Kåseri nr 111

Vi måste ta vara på livet. Vi lever bara en gång.

Vi måste också vårda våra minnen

Jag kom till Motala som fotbollsspelare, blev polis, socialarbetare och med tiden också chef för nya Folkets Hus. Jag bodde med min familj i Råssnäs och fick njuta av denna underbara plats på jorden.

När jag fick möjlighet att skriva kåserier på Motala Teaterförenings hemsida ville jag berätta om händelser jag upplevt i den stad jag kom att älska lika mycket som min barndoms hembygd Frödinge i Småland. Jag blev glad när jag fick veta att Motala Teaterförening tänker ge ut mina första 100 kåserier i en bok. Utgivningen sker i samband med jubileumsfirande den 26 mars i Folkets Hus.

En plats verklighet förändras ständigt. Det som är Nu i dag är historia i morgon. Mycket som händer glöms bort. Med mina kåserier och genom bokens utgivning hoppas jag att kåserierna och boken ska bli minnen från den tid jag fick förmånen att leva på vår jord.

Jag tackar kulturaktive vännen Åke Lindberg för hans arbete med kåserierna på Teaterföreningens hemsida och med uppgiften att få denna bok utgiven som Teaterföreningens Jubileumsbok.

Jag tackar Teaterföreningens alla förtroendevalda som under 30 år idogt verkat för att Motalaborna ska få se bra teater i en av Sveriges finaste teatersalonger. Den teatersalongen finns i Motala Folkets Hus. Jag är stolt över att jag några år fick förtroendet att vara chef i det huset. Att jag är stolt över det chefskapet kommer du att märka som läser mina kåserier.

Jag gratulerar Motala Teaterförening och Motala Folkets Hus till de 30 åren. och önskar att dessa viktiga föreningar kan hålla fortsatt liv i de kulturella verksamheterna. Er förtroendevalda och anställda i Teaterföreningen och Folkets Hus önskar jag glädje och framgång i era viktiga uppdrag som kulturens apostlar.

Tack alla Motalabor för allt trevligt jag fick uppleva under mina 28 år i den vackra Vätterstaden.

Vi måste ta vara på livet. Vi lever bara en gång.

Vi måste också vårda våra minnen

Tycker med hälsning

Knut "Knutte" Karlsson

Jag sänder som PS ett minne som heter

Jag sitter vid Vättern en dag

Jag sitter vid Vättern en dag. Vågorna slår i mot land. Vinden smeker mitt ansikte. Luften är fylld av sjöfåglars skrik.

Vågorna vandrar upp på stranden och förintas. Vattnet rinner tillbaka i Vättern. Jag sitter på en sten med fötterna i vattnet. Vågorna blöter mina jeans.

utsikt fran_korpstugorna


 

Naturens orkester spelar upp sin repertoar.                         Foto: Åke Lindberg

Toner från vågorna.

Fåglars skrik och sång.

Bilderna växlar för mina ögon.

Vågorna är aldrig lika.

Fåglarna flyger.

Men aldrig i samma banor. Deras flygteknik är olika

Flaxande. Glidande

Dykande. Stigande.

Fåglarna skrik och sång hörs ibland nära. Ibland långt ifrån.

Mina ögon och öron bombar min hjärna med intryck. Jag förnimmer allt.

Alla intrycken förs samman i en känsla.

Jag upplever att jag är en del av helheten. En del som verkligen hör till.

Trots att jag inte deltar på annat sätt än att vinden smeker mitt ansikte och rufsar mitt hår.

Mina fötter och ben blir blöta av vågorna.

Jag kan inte påverka vågorna.

Inte hindra vinden.

Inte tysta fåglarna.

Varför skulle jag det förresten?

Jag tycker om vågorna, vinden och fåglarnas skrik och sång.

Känslan jag får ger mej stillhet och tystnad.

Men det är aldrig stilla där jag sitter.

Aldrig tyst.

Ljuden skrämmer mej inte.

Hotar inte.

De finns för att de ska finnas.

Ljuden tillhör naturen.

Vi ska inte besegra naturen.

Inte härska över den.

Vi ska leva i den.

Jag sitter vid Vättern en dag.

Och känner livets puls.

DS

torsdag 12 mars

Du gamle man

Varje dag under ditt yrkesverksamma liv gick du till ditt arbete. Din sjukförsäkringsnota stannade på några hundralappar. Din skatt gick till kommunen, staten och landstinget.

- Jag betalar gärna skatt till vägar, skolor och äldrevård sa du.

- De gamla ska ha det bra när de blir gamla, sa du också.

Nu är du själv gammal. Din hustru Emma gick bort för några år sedan. Hon blev svårt sjuk. Emma kunde inte vårdas hemma. Du besökte henne varje dag och fick se henne tyna bort ur ditt liv. När du satt vid hennes säng och kramade hennes hand mindes du hur glad hon varit när ni flyttade in i ert första egna hem. Dina tårar rann nerför dina kinder när du visade ett kort på henne och era två barn. Hon älskade sina barn, sydde kläder åt dem den första tiden när barnen var små och ni hade det fattigt. Emma hjälpte barnen med läxorna och lyssnade på dem när de var ledsna.

Era barn har fått barn som också fått barn. Barnen utbildade sej och blev läkare och lärare. De bor inte kvar i bygden. Lärar- och läkarjobben fanns att söka på andra orter. Du talar med dina barn i telefon ibland. Barnen som nu kommit upp i åren har mycket att göra. De har sina barn och barnbarn att besöka och ha kontakt med. De hinner inte besöka dej, gamle man,

Du skulle gärna vilja se dina barnbarn och nu också barnbarnsbarnen.  Men det är långt att resa till dem. Du kör inte bil längre. Tågen går inte till din ort. Hur bussarna går vet du inte. Dessutom känner du dej inte välkommen till barnen. Du känner att du besvärar dem. Du vill inte vara till besvär. Det har du aldrig velat. De problem du har, dem ska du klara själv. Så har du alltid tänkt. Och du har klarat det mesta som behövde klaras. Därför blev du bedrövad att du inte kunde få vara hos Emma när hon dog. Du hade varit hos henne samma dag som hon gick bort. Du såg att hon var sämre än hon brukade vara. Du frågade om du fick stanna kvar och vara hos henne under natten. .

- Det behövs inte. Vi ringer och underrättar om hon blir sämre, fick du till svar.

Nästa morgon fann de henne död. Ingen hade ringt. Ingen hade besökt henne under natten. Hon dog ensam. Du grät både för Emmas död och för att du inte fick vara med henne sista natten i livet.

- Även vi gamla har rätt att bli sedda som människor och respekterade. Det gäller i synnerhet när vi ligger för döden, sa du till en sjuksköterska på långvården.

- Det var inget speciellt. Din hustru somnade bara in under natten, fick du till svar.

- Det speciella var att vi, som levt ihop över sextio år, inte fick vara tillsammans den sista natten vi var i livet båda två. Jag skulle ha hållit hennes hand och kanske kunnat ge henne en känsla av trygghet när hon gick in i döden. Ingen människa ska behöva dö ensam, sa du till dem på långvården där hon dog. 

Du fick inget svar. Sköterskan gick till andra sysslor.

Nu bor du ensam i din stuga. Hemvården kommer varje måndag och sätter sju matlådor i ditt frysskåp. En matlåda för varje dag i veckan. Varje morgon får du ta fram en låda så innehållet tinar upp tills du ska äta den mat som lagats sextio mil bort. Maten lagas av ett storföretag och körs nedfrusen hit till din kommun. Du tycker inte om den frusna maten. Hälften av innehållet blir kvar.  Du sätter in det överblivna i kylskåpet för att ätas senare. Det blir inte av att äta senare. Istället blir lådorna kvar i kylskåpet. Du äter istället smörgås och mjölk som extramål och dricker kaffe med mandelkubbar. Du kan brygga dej kaffe. Mandelkubbarna, mjölk, ost, bröd och smör ber du en granne köpa åt dej när hon åker till centrum. Det finns ingen affär i din närhet längre. De stora affärskedjorna tog död på den lilla affär som förr fanns där du bor.

När du äter maten du inte tycker om minns du matdoften när du kom in i köket till Emma och barnen efter en lång dags arbete på fabriken.

Du tänker:

- Emma var fantastisk att laga mat. Hemmarullade köttbullar med sås, potatis och mycket lingon, minns du och kroppkakor, fläskkotletter, grynkaka, också med mycket lingon, bruna bönor med fläsk, ärtsoppa, pannkakor av olika slag.

- Vilken fantastisk tur jag haft som fått leva mitt liv med Emma. Men det var inte bara maten hon var bra på. Hon kunde allt, tänker du också.

Tårar rinner utför dina kinder när du minns. Matlådan skjuter du undan och tar fram smör, bröd och ost. Du tar också fram en lättöl. Du vill fira. Inte matlådan. Du vill fira dina lyckliga minnen från tider du upplevt med Emma och barnen.

En stund senare kommer din hemvårdare på besök. Det är inte samma som förra gången. Du får olika nästan varje gång. Hemvårdaren bannar dej för att du sparar matlådor i kylskåpet.

- Det luktar illa i kylskåpet. Du måste äta upp det du får i matlådorna.

Du svarar inte, Hemvårdaren slänger den överblivna maten i en platspåse. Hon torkar ur kylskåpet och sätter på kaffebryggaren. Kaffedoften sprider sej i huset. Du känner plötsligt en hemkänsla när ni två sitter och dricker kaffe och äter en bulle som hemvårdaren köpt åt dej. När hon går säger hon:

- Du måste äta.

Du svarar inte på den uppmaningen. Du skruvar på radions P1, sätter dej i din sköna stol och somnar en stund.

Knut K

torsdag 5 mars

Världen är inte bara människornas

Kåseri nr 109

Naturen utanför mitt fönster är frusen. Himlen mulen och grå. Den lilla sjön jag ser från min skrivplats ligger isbelagd och snövit. Temperaturen visar flera minusgrader. Det ska den göra på vintern och sjön skall vara snövit nu. Naturen skall vara frusen. Om jag fick önska skulle jag önska fram solen. Dagarna kan vara solbelysta, ljusa och vackra. Nätterna månbelysta, trolska och romantiska.

fagelhusJag tänker tillbaka på samtalet förra veckan hos Anders på Moon. Han hade också fåglar i sitt fågelhus. Jag har på morgonen fyllt på fågelmat i fågelhuset utanför vårt köksfönster. Vi kallar huset Rödkulla.

Varför Rödkulla? Kanske du undrar.

Just för att Rödkulla är en backe i Småland där det förr ordnades motortävlingar.

I fågelhuset Rödkulla ordnas inte motortävlingar men det är full fart till och från stugan. Jag ser nu att det på stugans "mataltaner" är cirkus och ibland slagsmål om maten.

Blåmesar, nötväckor, grönfinkar, talgoxar byts om att hämta nötter och frön. Koltrasten letar under Rödkullastugan och plockar upp frön som fallit till marken. Stugan Rödkulla sitter på en lång käpp. Stugan är röd med vita knutar.

En ny fågelart dök upp i går. De fåglarna är röda på huvudena och brösten. Enligt fågelboken kan det vara gråsiskor. Vi vet inte säkert. Vackra är de. Dessa nya fåglar sätter sej inte på "altankanten" och hämtar maten med näbben. De sätter sej mitt i maten och äter. De bryr sej inte om de andra fåglarna. Grönfinken gör likadant medan nötväckan tar ett solrosfrö, vänder sej om och spottar ut skalet, tar nästa frö och så vidare. Nötväckan vill inte bli störd. Hon kör bort blåmesar och talgoxar. Den nya gråsiskan bryr sej inte om nötväckan. Det gör inte heller grönfinkarna. De bara sitter där obekymrat och äter.

swallowIbland önskar jag att jag vore en fågel som kunde flyga fritt och se jorden från positioner i luften. Jag skulle vilja vara en svala. Jag tycker hon är elegant, när hon glider fram, och snabb med vingarna, när hon sätter fart.

Jag är ingen svala och kan inte heller bli det. Jag kan i fågelhuset Rödkulla se och beundra dessa vackra eleganta varelser som också tillhör vår värld. 

Vår värld, skrev jag.

Världen är inte bara människornas. Den är också djurens, småkrypens och växternas värld. Världen finns i ett system där arter beror av varandra. Om någon djurart minskas växer kanske en annan art ut i antal och bryter balansen i livsmönstret. Det kan få oönskade former.

Hur är det med arten människa?

Hur lever vi?

Vi har haft några år när giriga människor dragit till sej mer än världens ekonomi orkade med. Vad blev följden? Systemet brakade ihop. Nu sitter många som trodde på de girigas lockrop och levnadssätt med olika papper i sina händer. Dessa papper kallas aktier och har sjunkit i värde. Somliga ända till noll. Många, som för en tid sedan trodde att de ägde mycket, äger inget längre. Genom världssystemets kollaps får medmänniskor gå från sina jobb, kanske lämna sina hus, som de lånat pengar till. Många banker har inte haft det låntagande folkets bästa för sina ögon. De har haft de girigas berikande som ledstjärnor.

Ett annat systemfel gjorde sej bilindustrin skyldig till. De tillverkade bilar och glömde att det inte fanns kunder till alla bilar som tillverkades.

Det fantastiska i de girigas system var också att de som räknade fel och de som felaktigt lånade ut pengar fick skyhöga bonusar som belöning. Vi är många som tycker att det är vansinnigt att människor, som har höga löner för att sköta sina jobb, dessutom ska få bonusar för att göra det de är anställda för.

Politikerna i Sverige och världen applåderade bonusfolket. Många politiker ville få upp sina löner. De ville inte jämföra sej med folket som valt dem. De såg uppåt mot dem som tjänade skyhögt över vad stats- och finansministrar tjänar. Politikerna nådde en bit på vägen in i de girigas värld. Men de nådde inte ända fram.

Nu talar politikerna om att rädda världen från den definitiva kollapsen. Även de, som velat upplösa staten och ge all makt till bonusfolket, talar om att rädda skattebetalarnas pengar genom att luta sej mot den starka staten. Det gör de rätt i men de har vaknat sent.

Bonusfolkets rikedomar, egendomar, slott och guldinnehav kommer ingen åt. (Varför inte, förresten?) De räddade sitt guld och sina skinn när de såg varåt det barkade med världsekonomin.

I dagarna startar en rättgång mot mördarna i Kambodja. I det kommunistiska experimentet mördades många miljoner oskyldiga människor. Stalin var inte långt efter i antal mördade medborgare. Hitler vet vi om. Vi vet om de muslimska mördarsekterna som utbildade de flyglansmördare som brände flera tusen människor på Manhattan i USA. Vi vet om USA: s vansinniga utrotningskrig i Vietnam och det felaktiga angreppet på Irak.

Nu vet vi också hur det gick när de girigaste i vår värld fick styra och ställa. De mördade inte men satte hela världen i djup kris.

Vi är många som hoppas på en bättre värld där folk, djur och växter kan leva och utvecklas. Vi vill ha ren luft att andas, ett klimat som inte bränner sönder vår jord och en solidarisk grundregel att leva efter. Där är vi inte NU.

När jag skriver detta tittar solen fram mellan molnen. Kan det vara "ett gott omen" för framtiden..

Knut K

fredag 27 februari

Zingoalla

Kåseri nr 108

Jag föddes i en liten by som heter Frödinge. Den ligger mellan Vimmerby och Västervik i Norra Kalmar län. Till byn kom varje sommar zigenare och bodde en tid. Jag ska berätta om en sommar när jag var i tidig ungdom. Jag gör det i novellform i tredje personen. Knut möter zigenarflickan Zingoalla. Denna novell finns som ett kapitel mitt manus "Efter Lifsvägen".

Zigenare kom till Frödingebyn och slog läger på den lilla fotbollsplanen på Eriks kulle. Varje kväll spelade de sin musik för ungdomarna i Byn och sålde kaffe. Knut och hans kamrater Arne i Älekulla, Göran Josefsson, Allan Lindvall, Lasse och Bror Fernler, Petter och Kalle i Morkullen och Gert Jonsson var där. De äldre ungdomarna var också i lägret om kvällarna bl a Tore i Prästgården och Bröderna Henningsson och många fler.

Zigenarfamiljen bestod av mamman och pappan, två söner och två döttrar. En av döttrarna var i Knuts ålder. Den andra var två år äldre. Det var pappan och sönerna som stod för musiken. Mamman sålde kaffe och ostsmörgåsar.

Döttrarna var mörka. Den ena av flickorna tittade ofta på Knut och Knut tittade på flickan. En kväll sa Gert:

- Vi tar med flickorna på en promenad.

- Du är inte klok. Inte följer de med oss, svarar Knut

- Jag har sett att den ena tittar på dig. Jag gillar den andra.

- Familjen håller säkert uppsikt över sina döttrar.

-Flickorna var inne i affären i dag. Jag ordnade lite gott åt dem. De känner mig. Gå bort till Johanssons kulle så kommer jag om en stund, säger Gert.

Knut går. Det är en skön sommarkväll. Ljumt i luften. Solen håller på att sjunka ner mot träden på toppen av Kvarnhagarna. Från tältet hörs musiken. Den sprider sig i området. Vackert och stämningsfullt.  I och utanför tältet står byborna i grupper. Några röker cigarretter. Andra pipor. Alla röker inte. Många röker inte alls.

Det är något trolskt över kvällen. I varje fall tycker Knut det där han står och väntar. Han tror inte att flickorna kommer även om Gert är duktig att ordna möten. Gert kommer från Östergötland men bor nu i Frödinge. Han är två år äldre än Knut och jobbar i Larssons affär. Han spelar högerback i Frödinge Brantestads Ska fotbollslag. Knut högerinner. Gerts näsa sitter lite snett. Därför talar han i näsan när han talar. Han är trevlig och har lätt för att skratta.

Gert kommer gående mot mötesplatsen. Han säger:

- Kom, vi går bort till kullen där ingen ser oss. De kommer strax.

Pojkarna går genom ett litet skogsparti till ett berg som sluttar ner mot Johanssons kulle där Byns ungdomar åker skidor på vintrarna. Efter en stund kommer flickorna.

- Ni förstod vad jag menade, säger Gert.

- Vi känner igen dej från affären, svarar den äldre av flickorna.

Den andra tar Knuts hand och går utför berget och in på Johanssons kulle. De går tysta nerför backen. Flickan stannar. Hon säger:

- Du har vackert rött hår. Jag tycker om rött hår.

Knut vet inte vad han ska svara.

- Du är tyst. Vad heter du?

- Knut.

- Jag heter Zingoalla.

- Är det sant? Det finns en flicka i en bok som också heter Zingoalla

- Jag heter Zingoalla. Kom och sätt dig här.

Singoalla sätter sig i gräset. Hon har lång kjol och en färgrann blus. Knut sätter sig intill henne.

- Blir du inte varm i den långa kjolen? undrar Knut

- Vill du att jag ska av mig den? Frågar Zingoalla och börjar skratta.

Knut blir överraskad av hennes fråga. Han hittar inget att svara.

Zingoalla lutar sitt huvud mot Knuts axel. Han lägger sin arm om henne.

- Så här önskade jag att jag skulle få sitta med dej men jag trodde det var omöjligt för mej, en zigenarflicka, att få träffa dej.

- Varför skulle det va omöjligt?

- Det är omöjligt. Mina föräldrar skulle inte tycka om, om de såg oss nu. Jag tror inte dina föräldrar tycker om att du sitter och håller om en zigenarflicka. De tror nog att jag är smutsig och kanske tror de att jag har sjukdomar som de vill att du ska akta sig för.

- Har du det då?

- Nej, jag har aldrig varit med en pojke. Mina föräldrar har sagt att de ska gifta bort mej men de har ännu inte bestämt med vem jag ska gifta mej.

- Får du inte bestämma själv vem du ska gifta dej med?

- Nej, det bestämmer föräldrarna i vår värld.

- Du kan ju få någon du inte tycker om. Tänk att leva hela livet med någon du inte tycker om.

- Vill du gifta dej med mej? frågar Zingoalla plötsligt.

Knut blir åter överraskad över Singoallas direkta språk.

- Jag tycker om dej men jag vill inte gifta mej än. Jag är för ung. Jag spelar fotboll och måste prova på livet först.

- Det förstår jag men skulle du kunna tänka dej att gifta dej med mej?

- Det är klart att jag skulle om vi fick lära känna varandra.

Zingoalla vänder sig snabbt mot Knut och ger honom en kyss på munnen. Hon reser sig upp och säger:

- Vi ses här i morgon kväll vid samma tid. Jag måste hem nu innan de upptäcker att jag är borta.

Zingoalla och Knut träffas flera kvällar. De möts på samma plats. Ibland är Gert och Zingoallas syster med. Zingoalla berättar inte för sina föräldrar om mötena. Knut berättar inte för sina föräldrar om Zingoalla. Sista kvällen de ses spelar Zingoalla fiol för Knut. Hon säger:

- Jag har gjort en sång till dej som heter "Tänk om, vi kunde mötas du och jag". Vill du höra?

- Javisst.

Zingoalla sjunger:

"Jag mötte min vän i går.

Han är stilig och har rödlätt hår.

Vi log mot varann.

Jag tänkte då:

(Refräng)

Tänk om vi kunde mötas

Tänk om vi kunde bli ett par

Tänk om vi finge leva tillsammans

Och ge varann

av den kärlek vi har.

               *

Jag är svart som soten

Du är rödlätt och fin

Vi kan aldrig få varann

Du kan aldrig bli min.

Refräng

Tänk om vi kunde träffas

Om vi kunde bli ett par

Tänk om vi finge leva tillsammans

Och ge varann

Av den kärlek vi har.

Tänk om vi finge leva tillsammans

Och ge varann

av den kärlek vi har.

När sången är slut kommer Zingoallas mor och far till den plats Zingoalla och Knut sitter. Modern sliter upp Zingoalla och säger:

- Sitter du här med den där pojken. Du vet vad jag sagt. Han vill bara en sak med dej. Sen kastar han dej i soptunnan. Vi vill inte ha något att göra med honom.

- Vad vill du med min dotter. Du är bondson. Min dotter zigenare. Förstår du inte? Ni kan inte träffas, säger fadern

- Vi sitter här för att vi trivs tillsammans, säger Zingoalla.

Knut vet inte vad han ska göra. Smita. Svara. Efter en stund säger han:

- Alla måste få träffas. Vi kan inte bara vara Vi. Ni kan inte bara vara Ni. Vi måste här på jorden bli ett Vi. Hur ska det annars gå? Alla människor måste ha möjlighet att träffas om det ska bli fred på jorden.

- Du vill oss väl. Vi ska åka nu. Du får följa med och vinka adjö, säger fadern

- Tack far, säger Zingoalla.

Knut sitter kvar när Zingoalla gått med sina föräldrar

När han en stund senare vinkar adjö till Zingoalla hör han sången hon sjöng:

Tänk om vi kunde träffas

Om vi kunde bli ett par

Tänk om vi finge leva tillsammans

Och ge varann

Av den kärlek vi har.

Den sången ljuder i Knuts hjärna även när han senare på kvällen lagt sej i sin säng för att sova. Knut hoppas att Zingoalla ska få gifta sej med en man hon tycker om  - och som tycker om henne.

Zingoallas mörka ögon får Knut aldrig mer se. Han får inte heller höra hennes, i tal och sång, rättframma och annorlunda språk. Livet gick vidare ändå.

Knut K

PS

När jag nu år 2009 läst det jag skrivit om Zingoalla för länge sedan undrar jag:

- Är vi människor mer VI nu, än vi var, vi, som levde när Knut mötte Zingoalla?

DS Knut K..

torsdag 19 februari

Stockholm - Motala, sa Sven Jerring

Kåseri nr 107

radiomasterna motalaStockholm - Motala, sa Sven Jerring i radion förr. Vi åkte nyligen från Stockholm till Motala. Anledningen var att jag skulle kåsera hos ABF. Himlen var molnig med risk för snö. Men snö såg vi inte till förrän vi kom till Motala. Där låg ett snölager och lyste upp stan.

Vi flyttade in i en bostad som ligger mitt i stan. Jag påmindes om min tid som polis. Polisstationen låg då på Prästgatan 6. Jag har suttit många vak(t)nätter på polisstationen från 23:00 till 07:00 och sett solen både gå ner och upp. Jag har på nätterna släppt ut motalabor som sovit ruset av sej i fyllecellerna. Jag har mött andra som förts in för blodprovstagning efter att ha kört bil i "berusat tillstånd" som lagen sa då att man inte fick göra. Ett revynummer jag skrev till Lokalrevyn 1980 med rubriken "Djävulen i flaskan", slutar så här:

"Ni som ofta sitter bak ratten

Och styr er bil i natten

Ni kanske kommer på fest

Där jag, Djävulen flaskan, är gäst

Ni tar er några kraftiga drinkar

Sen sätter ni er bak ratten och blinkar

Ni kör några mil i er fina bil

Känner högmodet pösa

Nu "djävlar" ska jag ösa

Söndag begravning

Prästerna ösa

Tre skovlar mull

Kanske på dej

Kanske på någon du älskat

Kanske på någon du dödat

Jag är en liten Djävul i flaskan.

Jag lurar bak en kork

Varnar gör jag ändå

Tänk på mina fans

Kanske Du också

kan bli min svans. "

Jag skrev det numret som testamente efter att ha jobbat elva år som polis och elva år som socialarbetare i Motala. I de jobben hade jag fått se vilka sociala skador onaturligt missbruk av sprit och droger kan ställa till med. Jag vet genom trafikstatistik att många, även i nutiden, blir dödade på grund av att droger försämrar förarnas hjärnors omdömesförmåga. Tyvärr är det så, att revynumret "Djävulen i flaskan" är lika aktuellt i dag som det var 1980.

Jag hade hoppats att utbildning och ökad kunskap i livet skulle få hjärnor att förstå att bilkörning och droger inte hör ihop.

Så har det inte blivit.

Jag höll två kåserier hos ABF och blev varmt välkomnad av Helli och Solveig. Ett kåseri höll jag på eftermiddagen om Folkets Hustiden. Ett annat på kvällen om min polis- och socialarbetartid samt om Motalas största sportsliga idrottsdag någonsin. Den inföll när MAIF debuterade i Allsvenskan på min födelsedag den 4 augusti 1957.

Jag mötte många vänner på ABF. När jag kåserade såg jag reaktioner i deras ansikten. Jag såg leenden när mina ord framkallade leenden. Jag såg allvar, när jag berättade om allvarliga saker från polis och socialarbetartiden. Jag kände värme strömma mot mej. I publiken fanns grannar från vår Råssnästid, vänner från min kommunalkamrersperiod i Bobergs kommun, lirare jag tränat och spelat fotboll tillsammans med genom åren, politiker jag lyssnat på och samarbetat med. Bland publiken fanns också kamrater, besökare och medverkande i Folkets Hus under min chefstid där. Här fanns även vänner jag mött i mina yrken eller i fritidsverksamheterna. Jag kände att jag var hemma.

När jag sa det sa förre riksdagsmannen Torsten A Karlsson:

- Du kan väl flytta hem. Du är pensionär nu. Då kan du lika gärna bo i Motala som i Stockholm. Du behövs här.

Tack Torsten för den vänliga inbjudan.

I båda kåserierna framförde jag hela numret av "Djävulen i flaskan". Inte för att min kåseripublik på ABF behövde omvändas. Jag drog den för att vi skulle minnas revyn och göra varandra medvetna om att samhället idag inte är mindre brottsbenäget än det var under min polis- och socialarbetartid i Motala.

Jag berättade i kvällskåseriet om den fina kamratskap som rådde inom idrottsklubbarna förr.  Jag berättade i en dikt om när vi satt i bastuarna efter träningarna och lockade varandra till skratt. I min kåseripublik hos ABF satt världsmästaren i att dra historier. Jag har hört honom och skrattat år hans historier under allsvenska tiden i MAIF. Jag hörde honom när jag tränade Vadstena GIF. Han spelade mittback i det då framgångsrika laget. När jag tänker tillbaka ångrar jag, att jag inte gjorde en scen i lokalrevyn i Folkets Hus från en bastu. I den bastun skulle jag ha placerat "nästan nakna" fotbollsspelare runt den man jag berättar om. Spelarna på scenen och publiken i den vackra Folkets Hus salongen hade då fått lyssna till hans historier. Den scenen skulle ha gett publiken många glada skratt.

Tyvärr kom den idén till mej först nu. Den borde ha kommit när jag skrev texter till revyn.

Många har listat ut vem jag talar om.

Visst det är rätt. Jag tänker på Sigge Stensson. Denne mycket populära medmänniska, ledare och fotbollsspelare i Motala.

Efter kåseriet på kvällen hos ABF hann vi knappast ut från föreläsningssalen förrän Sigge var igång med en historia.

- Var får du allt ifrån? Sigge Stensson.

En morgon medan vi var i Motala gick vi genom Gamla stan. Vi gick först till Sophia Isbergs minneslund som jag fick äran att inviga för några år sedan. Heder åt alla som skapade denna vackra konstgrupp och tog fram pengar så att installationen blev möjlig.

Jag, som inte bor långt från riktigt stora bostadsområden i Stockholm, kan jämföra och se hur fint Gamla stans hus är skötta. Hela området ropar åt oss:

- Flytta hit! Här är fint att bo!

Vi gick ner till Vätterpromenaden och såg att Motalaviken inte är tillfrusen. Det förvånade mej. Jag såg platsen där gång- och cykelvägen mot Hyddmarken börjar efter Båtsmansgatan och minns när jag åkte cykel till och från vårt hem i Råssnäs. En svanhanne anföll mej nästan varje gång jag åkte där. Den hade tänkt sej att ge mej ett "svannyp". En gång var det nära. Jag körde omkull men hann resa mej upp och placera cykeln mellan mej och svanen. Jag kunde sedan springa med cykeln med svanen jagande efter mej och "hoppa på" cykeln efter en stund. Jag klarade mej utan "svannyp".

Vi beundrade de fina husen efter Vätterpromenaden. Vilket läge. Men hela Gamla stan ligger bra till. Det gör även resten av Motala.

"Motala du vackra plats. Motala en skön seglats.  Med att segel för vinden" skrev Karl-Gösta Lundgren och jag tillsammans i sången "Mellan popplar på parad".

Den sången tog plats i min hjärna. Jag hörde den om och om igen när vi gick tillbaka till vår bostad.

Jag hörde sången i min hjärna även när vi reste omvända Jerringvägen Motala-Stockholm

Jag sänder hälsningar och ett varmt tack till alla vänner jag mötte i Motala i februari 2009.

Jag tackar för den trivsamma stämningen Helli, Solveig och kåseriedeltagarna skapade i ABF; s lokaler på Kyrkogatan i Motala den 12 februari 2009.

Knut K

Permalänk för "Stockholm - Motala, sa Sven Jerring"

Använd denna URL för att länka direkt till detta inlägg: http://www.snabber.se/web/motala-teaterforening/knutte.asp?permLnk=21990

fredag 13 februari

Solen glittrar snökristallerna

snomotiv

Kåseri nr 106

Klockan tolv anländer jag till Anders på Moon röda stuga med vita knutar. Temperaturen är åtta grader minus. På taken smälter snön i dagsmejan. Vatten droppar från istappar och rinner i stuprören. Marken är snötäckt. Solen glittrar kristallerna i snön. Området runt stugan är ljust. Även träden i skogsbrynet är snöklädda. Visserligen tunt klädda men ändå snöklädda. 

Jag vänder ansiktet mot solen och känner värmen. Vad jag har saknat solen den senaste tiden. Varje dag har varit mulen och grå. Nu lyser solen igen och mina sinnen blir ljusare, gladare och piggare.

I Anders fågelbord ser jag den dominerande nötväckan ta för sej, Nötväckan skrämmer bort andra fåglar tills hon ätit färdigt. När nötväckan flyger kommer blåmesen till matstället men blåmesen blir bortmotad av talgoxen. När talgoxen flyger med en nöt i munnen kommer grönfinken. Grönfinken kör inte bort någon och blir inte heller bortkörd. Hon sitter lugnt och äter till hon är klar. Den lilla blåmesen hämtar med jämna mellanrum en nöt, flyger ner i busken som växer intill fågelbordet, tar nöten mellan klorna och äter bit för bit av nöten.

rod stuga

- Även fåglarna tar för sej efter styrka, säger Anders som kommit ut i solskenet från sin stuga. Nötväckan kan liknas vid nutidens girigaste kapitalister. Hon ska ha allt. Hon bryr sej inte om medfåglarna svälter ihjäl, säger Anders.

- Jag läste om en filosof från 1800-talet. Han sa ungefär så här:

"Demokrati kommer att hjälpa fattiga människor att få det bättre i samhället så länge de fattiga är flest till antalet. Med tiden kommer de välbeställda i olika länder att bli flera än de fattiga. När den tiden kommer gör de välbeställda sej själva ännu mer välbeställda. De fattiga lämnas åt sitt öde."

- Vi är där nu. De välbeställdas propaganda lär att arbetslösa inte vill arbeta och att de sjuka simulerar att de är sjuka. De anser att om de sjuka får mindre bidrag blir cancersjuka friska, utbrända obrända. Hjärtinfarktpatienter får nya vener i hjärtkransarna så de kan stå upp ur sina sjuksängar och gå ut i arbetslivet. Vi vet, du och jag Knut, att det finns folk som fuskat till sej arbetslöshetsunderstöd och sjukpenning men att straffa alla arbetslösa och sjuka kollektivt är omänsklig politik, säger Anders.

Jag funderar på vad Anders sa. Han fortsätter:

- De röststarka grupperna ges lägre skatt. Detta skulle kunna ses som en muta. Men det är ingen muta. Det är taktisk politik för att få behålla makten.

- Vad brukas makten till? Undrar jag.

- De nuvarande politikerna vill lägga verksamhet och beslut hos de ekonomiska makthavarna. Vinsterna ska gå till storföretagsägarna. Vi blir konsumenter av bostäder, sjukvård. äldrevård, barnomsorg och skola, hos banker, i kollektivtrafiken och allt som vi redan är konsumenter av. Vår makt ligger i fortsättningen i att vi konsumerar. Om vi inte konsumerar tjänar inte makthavarna pengar på oss. Vi måste också arbeta. Om vi inte arbetar får inte kapitalägarna några varor att sälja till oss konsumenter.

- Vad blir kontentan av detta?

- Att makthavare måste hålla sej väl med dem som kan arbeta. De måste också hålla sej väl med dem som har pengar att spendera i konsumtionssamhället.

En grönfink sitter i lugn och ro i fågelmatbordet. En nötväcka kommer flygande och försöker köra bort grönfinken men grönfinken bryr sej inte. Nötväckan ger upp. Hon tar en nöt och flyger i väg.

- Hur vill du ha samhället Anders på Moon? Undrar jag.

- Om jag hade makt skulle jag utlysa ett Anders på Moonpris till den som kunde hitta en samhällsordning som har som inriktning att utveckla hela världen. Vi ska inte ha det som nu att de rika i världen blir rikare och de fattiga törstigare och fattigare. Kommunismens planekonomi i Sovjet visade att den sortens samhällsklassordning också skapade makthavare som i första hand gynnade sej själva och tog bort all verksamhetslusta hos folket. Så kan vi inte ha det.

- Men

- Vi måste ha en samhällsordning, en marknadsekonomi, där vi tar tillvara varje människas arbetsförmåga, skicklighet, intelligens och utvecklingstänkande, Det människor skapar ska de ha del av. Jag vill se vårt land fyllas av småföretagare som lokalt kan sälja sina varor och leva på inkomsterna de får.

- Men kapital behövs för att sätta igång småföretag.

- Ja och för detta behöver vi banker och kreditinrättningar som inte drivs med krassa kapitalistiska inriktningar och bonussystem utan är till för att hjälpa igång dem som har idéer och utvecklingstankar. Räntorna för igångsättningslånen får aldrig bli spekulativa. De måsta vara fasta och säkra för dem som lånar.

- Men det finns människor i vårt land och vår värld som inte kan vare sej arbeta hårt eller bli småföretagare, säger jag.

- De människorna har också rätt att leva bra liv här på jorden. Det gör de inte i dag. Många välbeställda kan bada i champagne varje dag utan att det inverkar på deras ekonomi. Många miljoner andra har inte en droppe rent vatten att dricka.

- Hur ska de få hjälp i ditt rike? Undrar jag.

- Det är inte lätt att få allt att gå ihop. Jag vet bara att framtidens världs levnadssätt måste bli annorlunda än i dag, svarar Anders på Moon

- Vi väntar på den som kan hitta metoder att bygga en bättre värld. Denna man eller kvinna kan söka Anders på Moons utvecklingsstipendium, konstaterar jag

Knut K

fredag 6 februari

Jordan Jordling på Håleberget

Kåseri nr 105

sten

 

Efter min tid i Folkets Hus skrev jag en saga om Jordlingarna på Håleberget. Håleberget ligger intill vägen mot Nykyrka.

En del händelser tog jag från Håleberget. Annat stal jag från tiden i Folkets Hus Egenskaper mina kamrater i Folkets Hus hade har jag flyttat till Håleberget och placerat hos Jordlingarna. Kanske kommer de som jag hämtat egenskaper hos  att känna igen sej. De vuxna jordlingarna är en tvärtfot höga. Hur de ser ut i övrigt får läsarnas fantasi avgöra. Detta är ett kapitelur sagan "Jordlingarna på Håleberget".

Jordlingarna sover på dagarna och är vakna om nätterna. Det är därför vi aldrig ser dem eftersom vi besöker Berget på dagtid.

Jordlingarna på Håleberget

Jag träffar Anders på Moon. Han berättar följande för mig:

- Strax norr om Motala ligger Håleberget. Berget har sin skalliga panna mot väster. På bergets hjässa ligger det vackra skogshåret utlagt både åt syd, öst och norr. I det gröna håret vimlar livet. Ekorrarna Olle och Ello äter grankottar sittande i mossan eller på en gren. Ekorrarna lämnar alltid litet kvar av toppen på kotten. Skogsmössen är noggrannare. De äter även av toppen. På marken kan du se myrornas stora vandringsstråt. Där skyndar de fram och åter, till och ifrån, sina ibland meterhöga stackar.

Lyssnar du noga kan du höra skogsduvan Mona när hon ropar: Jag bor i skogen. Jag bor i skogen!

Ormbunkarna står stolta och vajar. I revor växer den sköna Linnèan. Den Luktar mandel. Det känner du om du lägger dig på marken och smeker blommorna med din näsa.

På norrsidan med utsikt mot Nyrkyrke finns ett stenansikte. Det är jätten Finn. När han sover ser han ut som en sten. Jätten Finn har mossa och lava på huvudet. I mossan växer stensötan. Mossan är faktiskt jättens hår. Finn är mycket vacker när han på kvällarna står på Hålebergets panna och ser ut mot Vättern i väster.

Jordlingarna bor i Håleberget. De är ungefär en tvärfot höga. De sover på dagarna och är vakna om nätterna.

Anders på Moon berättar vidare:

Jag har träffat jordlingarna Soldan och Solvan och deras barn och andra familjer och deras barn. Ett av Soldan och Solvans barn heter Jordan. Han är en av de mest aktiva jordlingarna på berget.

Jordlingarna sjunger och spelar mycket. Jag har hört dem när jag suttit tyst på berget om kvällarna och på nätterna. Jag har hört Jordan, Manfri, Rungrud, Isak, Lundlars, Rojunn, Puttman, Grenlund, Negröj, Essob, Natteb och Mayan. Jag har hört ännu flera men dem ska du få träffa om du följer min berättelse.

På Håleberget finns alla djuren. Olle igelkott, Ille Ekorre, Snalle Snigel, Lisa Hare, Lena Räv, Anna Björn, Skogsduvan Mona, Skatan Greta, Morkullan Lisa, Ugglan Ulla och så förstås alla myrorna och fåglarna och smådjuren under stenar och i marken.

- Hur ser Jordlingarna ut? Frågar jag Anders på Moon...

- Det får jag inte berätta. Jag har lovat att inte säga något om det till någon. Det måste du försöka fundera ut själv. Rita dem så som du tror de ser ut.

En annan figur som många har hört talas om men som människor inte tror finns, finns på Håleberget. Det är näcken. Han har varit borta en tid från vårt land men har nu kommit hem igen.

Jag, Anders på Moon, som berättar detta för dig bor i en stuga vid skogens bryn. Stugan är röd med vita knutar.  Jag eldar med ved i min järnspis och i mina kakelugnar och kaminer. Därför stiger ofta en blåvit rök upp mot himlen från min stugas skorsten. Om du åker förbi Håleberget så vinka åt oss ty jordlingarna, jätten Finn och jag har mycket god syn. Vi ser dig. Om du vinkar åt oss ska vi tänka på dig när du reser vidare.

Någonstans någongång ska människor se med kärlekens ögon

Jordan Jordling vaknar upp på kvällen i sin bädd. Han drar ner täcket, ett stort lönnlöv, från ögonen och gäspar. Jordan tittar ut genom bergsrutan och säger:

- Mörkret håller på att gå ner. Vad skönt att få gå i skolan i natt igen.

Han hoppar upp. Tar på sig sina byxor som en spindel spunnit åt honom, trär fötterna i näverstövlarna och springer ut till matbordet för att äta. Där sitter hans syskon och väntar på honom.

- Det är du som ska ordna kvällsmaten åt oss, säger äldsta systern Myrran.

- Ja visst ja, det hade jag glömt, svarade Jordan.

Han plockar fram blåbärssoppa, barkbröd, rönnbärsgele och lingondricka.

- Jag vill inte ha lingondricka. Jag vill ha myrmjölk, ropar yngsta systern Luringen.

- Du får äta det som finns framsatt på bordet, säger Jordan och fortsätter:

- När du blir större får du bestämma och då kan du duka som du vill.

- Myrmjölk finns inte. Du måste lära dig att myror inte mjölkar, undervisar Myrran.

När Jordan ätit går han ut i den sköna kvällningen. Det är systern Myrran som ska diska. Han behöver inte tänka på det.

När Jordan kommer fram till skolan träffar han alla kamraterna. De sitter redan på olika stenar och spelar på sina instrument. Läraren Manfri håller takten. Jordan tar fram sin säljpipa och blåser. En kamrat spelar med skogspinnar på en ihålig stubbe. En annan visslar. Hela luften dallrar av musik.

En flicka vid namn Stenkullan ställer sig upp och sjunger:

"Håleberget är vårt hem

Här vi leker och har kul

Spelar, sjunger, dansar, trivs

Och arbetar givetvis

- fast på vårat vis.

Håleberget är vårt hem.

Håleberget är vårt hem".

Sången trollar bort kvällströttheten. Jordan känner sig glad.

Läraren Manfri säger:

- Nu går vi ut på Hålbergets sluttningar. Ni ska få se ljusen från människornas boningar. De bor på en plats som heter Motala. De sover bort den sköna natten när vi arbetar. De är ett mycket konstigt folk.

- Hur konstiga är de? Undrar Jordan.

  • - Ja, innerst inne är de nog snälla. Men de vet inte hur det är att leva. Vi lever så vi är rädda om vårt kära Håleberg medan människorna förstör luften de andas och vattnet de dricker. I andra delar av världen har människor tillverkat atombomber som de släppt ner över två stora städer, som deras berg heter. Folk dog i massor och många, många brändes och hade enorma plågor innan de dog. Ett annat folk gasade ihjäl miljoner människor under en galnings ledarskap. I ett land som heter Vietnam brändes många barn och kvinnor ihjäl av napalmbomber av ett folk som vill vara världspolis och säger sig älska friheten.
  • - Tog de sig friheten att mörda barn? Frågar en jordlingsflicka som heter Viran.
  • - Ja, så var det, svarar läraren Manfri

- Menar du läraren Manfri att människor dödar varandra med gas och bomber?

- Ja, det senaste århundradet har varit det värsta sedan människorna började utvecklas till människor. .

- De blir värre och värre då? Människorna.

- Ja, det ser i alla fall så ut.

Så gick alla jordlingsbarnen ut på sluttningen för att se ljusen lysa i Motala. På natten gjorde Jordan en sång som han önskar att livet skulle vara för människorna. När Jordan kommer hem sitter fadern Soldan utanför deras Ängsbohem.

- Jag har gjort en sång som jag vill att människorna ska ha det, säger Jordan.

- Sjung den, uppmanar fadern.

Jordan sjunger:

                                   "Ljuset ligger i kväll som en kupa

över människornas hus och hem.

Någonstans smeker en mor sitt barn,

En pojke älskar sin flicka,

En hund slickar sin mattes hand.

Någonstans min kära

har kärleken fått ögon.

                                                    Livet smeker

Som en flicka smeker

Sin dockas tinningar.

Livet är glädje i kväll

Och lycka.

Någon gång ska glädjen vinna.

Hatet rinna bort i tö.

Högfärden försvinna.

Elakheten plöjas ner och dö.

Någon gång.

Någonstans

Ska alla människor se

med kärlekens ögon.

Den sorgsne ska möta

En kärleksfull blick.

Den trötte når hoppets hand.

Den rädde förs till trygghetens land.

Den ensamma knyter vänskapsband.

Någonstans någon gång

Ska alla människor se

Med kärlekens ögon.

När Jordan sjungit färdigt säger Soldan:

- Jag har också gjort en sång. Vill du höra?

Jordan nickar och Solvan sjunger:.

                                           Jag vill sjunga min sång

i den ljummaste sommarens

vackraste kväll

när Håles berg ligger upplyst

av kvällssolens rödaste färg.

Jag vill sjunga min sång

Till höstnattens skönaste ton.

När nerfallet höstlöv

Trampas av vandrarens skor.

Jag vill sjunga min sång

I den kalla vinterns

Mörkaste natt

När drivan av snö

ligger dunvit

under stjärnhimlens håliga hatt.

Jag vill sjunga min sång

I den skira våryrans

Gladaste ton

när gullvivans lenaste klasar

får vårsolens varmaste kyss.

Jag vill sjunga min sång

om igen

och gång på gång.

Jag vill väcka all glädje

tända all kärlek

och våga tro;

att livet är vackert att leva.

Där vi och människorna ska bo.

När solen senare går upp och tänder en ny dag sover redan Soldan och hans far Solvan.

Nästa kväll när Jordan vaknar händer följande:

Jordan vaknar om kvällen

när solen säger God Natt

                                            Han kryper tyst ur bädden

söker sin ekollonhatt.

Han går i den friska luften

andas dess förhöstdoft.

Tänker tankar om livet

Som ingen jordling tänkt.

Tänker tankar om livet som ingen annan tänkt.

Jordan vaknar om kvällen

När solen säger God Natt.

kliar sig bland mjällen

och tar på sig sin ekollonhatt.

Han tänker;

I natt blir natten svart

hösten är kommen och kall.

Det är tur

en sådan natt

att jag har

min ekollonshatt/

/med hälsning Knut K

PS

Torsdagen den 12  februari 13:30 skall jag hos ABF på Kyrkogatan i Motala berätta hur jag tänkte när jag började i Folkets Hus 1 mars 1979. Vi drar klockan tillbaka, ser hur det började, hur det blev och varför det då blev som det blev.

Samma dag fast på kvällen 18:30 ska jag berätta om Motalas största idrottsdag; Premiären i allsvenskan samt en träningskväll med IFK Motala. Polisyrkets oförutsägbarhet ska jag tala om bl a med en berättelse om En dag på Vilda Vida Vättern. Jag ska också minnas en del av det sociala arbetets vardagar som jag upplevde dem under min tid som socialarbetare.

Har du möjlighet så kom och var med om att skruva klockan tillbaka till en spännande tid i Motalas historia.

Vi hinner kanske också samtala om det som hände i Motala på den tiden.

Jag hoppas att vi ses den 12 februari 2008.

Välkommen

med hälsning

Knut K

fredag 30 januari

Trumpetaren på Sergels Torg

Kåseri nr 104

sergelstorg

När jag nyligen i Stockholm gick på Drottninggatan från Riksdagshuset och närmade mej Sergels Torg hörde jag musik. Jag trodde att det var Frälsningsarmén som spelade. De spelar ofta på Sergels torg. Jag stannade vid trapporna ner till torget och lyssnade. Nu hörde jag att musiken kom från en ensam trumpetare. Tonerna spred sej runt torget. Många stannade och lyssnade. Jag har alltid älskat musik i synnerhet trumpeternas rena toner. Det har jag gjort ända sedan jag som mycket ung hörde musik när jag gick till sommarfesterna i Lokalen i Frödinge. Långt innan jag kom fram till festplatsen nådde tonerna mina öron. De lyfte mej. Mina ben ville springa för att komma fram snabbare till festen och dansen. Fötterna nästan dansade fram.

Jag känner även nu vid Sergels torg att musiken lyfter mina sinnen. Jag blir glad, avspänd och lugn. Fötterna dansar väl inte fram i dag. Jag är inte ung i benen längre. Men i mina sinnen är jag lika ung som när jag gick till sommarfesterna i Frödinges vackra festplats.

Nu spelar trumpetspelaren "Jag har drömt om en stad ovan molnen". Det var min farfar Carl-Alberts favoritsång. Sista gången jag träffade honom i hans hem var på hans 90-årskalas. Han föll ihop framför min stol. Jag fångade honom i mina armar och bar honom till hans säng i köket. Han var lätt som en fågel. Farfar var svårt sjuk. Det visste vi. Vi, hans nära släktingar, samlades i köket. Farfar bad min kusin Göran Kedvall att sjunga "Jag har drömt om en stad ovan molnen". Göran sjöng den mycket bra. Farfar fick ett lugnt skimmer över ansiktet när Göran sjöng. Nu när jag hör trumpetaren på Sergels torg hör jag för mitt inre Görans sång. Farfar Carl-Albert dog senare under året. Han drömde om en stad ovan molen. Jag hoppas att han hittade den staden.

Jag går nerför trapporna och fortsätter fram till trumpetaren. Han står ensam på Torget. Blöt snö faller på honom. Han spelar med handskar på. De är urklippta för fingertopparna. Trumpetaren är klädd i slitna byxor och jacka. Skorna är inte inköpta det senaste året. Hela hans utstrålning är fattigdom. Utom trumpeten. Den glänser. Trots att himlen är gråmulen. När han slutat en låt tar han nästa.

Bakom honom under tak står representanter för Klara kyrka och delar ut varm dryck, korv med bröd och smörgåsar till Stockholms hemlösa. De hemlösa, fattiga står i kö och väntar på sin tur. Någon annan tur än att vänta på någons snällhet och medmänsklighet har de kanske inte.

En man och en kvinna har sitt ambulerande hem nerpackat i en barnvagn. Där ligger täcken och kuddar, lite kläder och skor. Mannen har skägg och en toppluva nerdragen över öronen. Jackan och byxorna har sett sina bästa dagar.

Kvinnans långa kappa är inte inköpt på Axelssons denna dag. Axelssons har en mycket stor och fin klädesaffär intill Sergels torg. Där är "Rea" i dag men den som inga pengar har han kan inte handla. Inte ens på "Rea".

Jag vänder tillbaka till trumpetaren. Han fortsätter spela. Tankarna far i väg.

Vi har kris i världen. Det är girighetens kris. De som förorsakat den har plockat åt sej så mycket att inget förändras för dem. Folk, som får gå från sina arbeten, har inte förorsakat krisen. Men de drabbas. Många får lämna sina hus och hem som de köpt eller byggt efter den expansiva ekonomiska ordning som rått på senare år. I USA slängs husägare ut i total fattigdom.

Barak Obama har blivit USA s nya president. Han kommer inte till ett dukat bord. Hans bord är avätet och nästan förstört. På hans bord strider USA i ett orättfärdigt krig i Irak. Alla som dött i det kriget har dött på grund av en värdelös president som varit omgiven av dåliga rådgivare. Vi hoppas USA nu får en bra president och att han omges av visa och goda rådgivare som ser liv och utveckling som mål. Inte död och förstörelse.

När jag tänker de tankarna spelar trumpetaren Ave Maria. Jag står stilla och lyssnar. Den blöta snön faller och lägger sej på trumpetarens axlar. Han bryr sej inte. Han spelar. Han verkar vara inne i en värld som är fylld av musik.

Jag tänker vidare och hoppas att krisen fått även svenska politiker att inse att vårt land inte bara skall belöna dem som står nära makten politiskt och ekonomiskt. Politiker talar om utanförskap som om de, som tillhör gruppen utanför, inte tillhör samhället. Alla som föds i vårt land tillhör det svenska samhället.

Så är det.

Antingen politiker vill det eller inte vill. Dagens politiker har gjort bostäderna till kommersiella investeringsobjekt som välbeställda kan tjäna pengar på. I Storstäderna har detta delat upp bostadsområden för rika, medelklass och fattiga. De fattigas områden har blivit ren slum. De rikas områden är bebyggda av lyxpalats. Det nya klassamhället vill ingen kännas vid att det finns. Ingen kan betvivla vem som fått ut mest av den senaste högkonjunkturen. Vem får det svårast i den lågkonjunktur världen nu är på väg in i? Mitt svar är:

- Det är de som förlorar ännu en del av det lilla de har.

Klara kyrka hjälper de fattigaste i Stockholm. De kommer att få mycket att göra.

Trumpetaren spelar Stilla Natt. Heliga Natt. Allt är frid.

Det är vackert att lyssna på även om jag inte skriver under på att allt är frid.

Jag går till T-banan och åker hem med trumpetarens musik kvar i mina sinnen.

Knut K

 

fredag 23 januari

När vi glider fram i härliga skidspår....

Kåseri nr 103

När vi glider fram i härliga skidspår bland snötyngda granar och tallar.

skidakareVinden blåser halv storm utanför mitt fönster. Det påverkar inte den lilla sjön som ligger nedanför berget där vi bor. Sjön är isbelagd. I änden av sjön lyser starka lampor från en slalombacke. Klockan är bara sex på morgonen. Ingen åker i backen så tidigt men kylan i vinter har gjort att utförsåkare kunnat åka skidor på konstgjord snö i backen. Längdskidåkarna har det svårare men på olika platser börjar skidföreningar med stöd av företag och kommuner göra banor även för dem. Det är bra av flera skäl. Vi människor har fått kroppar som är avsedda att röra på. De är gjorda så. Skidåkning är den bästa motionssporten som finns.

Tycker jag.

Nästan hela kroppen är i rörelse när vi åker skidor; armar, ben, rygg, mage, nacke, fötter. Den psykiska hälsan påverkas också när vi glider fram i härliga skidspår bland snötyngda granar och tallar. Visst tar det på krafterna att åka skidor. Vi måste "hjälpa till" om skidorna ska glida så där härligt som jag skrev. Samtidigt som "vi hjälper till" bygger vi upp muskler och leder. Hjärta och lungor blir starkare och kan föra ut mer syre till blodkärlen i musklerna. Ju mer syre hjärtat kan sända ut ju lättare åker vi i längskidspåret och desto bättre mår vi.

Jag tycker synd om nutidens barn som inte får uppleva vacker snövintermiljö. Min barndoms vintrar tillbringade jag på skidor. Skidorna stod om nätterna uppresta mot väggen utanför ytterdörren på vårt hus. När jag kom ut från mitt hem tog jag på skidorna och stavarna och åkte i väg. Skidorna var lika naturliga att ha på mej som pjäxorna när jag var ute.

När vi bodde på Patrullgatan i Råssnäs i Motala lade jag upp skidspår på gärdet där korpplanerna nu finns och också på stigen runt Udden. Jag minns en härlig kväll när jag kom hem efter sen polistjänstgöring. Vi hade mycket snö och tio minusgrader. Månen lyste över Motalaviken. Trots att klockan var nästan halv tolv på natten tog jag ut skidorna och gled ner till badet och stakade vidare på gärdet bort mot CTV. Där svängde jag ner till Pariserviken och diagonalade på stranden till stigen som går runt Udden. Skidspåret var fruset. Jag hade vallat med blå Swix. Skidorna gick så lätt att jag enkelt stakade uppför backen vid FCO-stugorna. Jag gjorde en paus där och såg ut över den stora, vida, vilda Vättern som hade snö- och istäcke på sej. Det räckte en bra bit ut. Jag såg Sandön. Den låg som en mörk punkt i den månljusa natten. Jag började minnas min barndom.

                         Frödinge Kyrka

frodige kyrkaCirka fem kilometer från min hemby Frödinge hade NTO sin lokal. Där hade de sin verksamhet. Ibland visade de filmer. Jag minns att vi såg barnförbjudna filmer fast vi fortfarande var barn. Vi såg en kväll en film som hette "Brott i sol". Det var ett kärleksdrama. Efter en tid i filmen försvann en kvinna. Alla letade. Ingen hittade henne. Filmen visade en mörk natt. Regnet vräkte ner. Bilder från en jordhög visades. Blåsten blåste halv storm. Filmbilderna visade att något låg i jorden. Regnet spolade undan mer och mer jord och sand och plötsligt stack en vit kvinnohand upp ur jorden. Efter en stund syntes ett blekt ansiktet. Vi såg först näsan och sedan resten av kvinnoansiktet. De stillastående ögonen stirrade rakt upp mot himlen. Sand låg kvar runt näsan och i munnen. Jag satt som fastspikad i träbänken. Jag hade bara sett en död människa en gång. Bilden av kvinnan fastnade i mitt huvud. Jag blundade men såg bilden ändå.

Filmen fortsatte. Kvinnan hittades och mördaren togs fast efter en spännande jakt.

Filmerna började klockan åtta och var efter pauser inte slut förrän tio. Den kvällen jag berättar om var helmörk. Det var bara den vita snön som lyste upp. Vi tog efter filmen på oss skidorna utanför NTO-lokalen och stakade hemåt. Först var landskapet öppet men när skogen tog vid såg vi mördare bland träden. Jag såg också i min hjärna kvinnans ansikte från filmen.  Månen gjorde sej fri bakom molnen och skapade skuggor av träden i den vita snön. Skuggorna blev längre än träden. I skuggorna gömde sej de mördare som var ute efter oss. Det trodde jag och mina kamrater i alla fall. Vi hade några grader kallt. Vi visste att mördare inte bara mördar i regn, som i filmen. De mördar också i månsken. Mördare tillhör nätterna och mörkret. Trodde vi. På den tiden.

Skidorna gled fort genom skogen. De raspade i den hårdfrusna snön. När vi kom närmare vårt hem blev vi lugnare och slog av på farten. Sängarna kändes trygga och sköna när vi kom hem till Frödinge by efter att ha kört ifrån mördarna som var efter oss i skogarna mellan Solhult och Frödinge.

Vi blev svettiga av den häftiga skidturen men mådde säkert bra av träningen.

Jag lämnade Råssnäsnatten tankarna från min barndom och körde vidare förbi Vattenverket och följde stranden ut mot yttersta Udden. Jag tänkte:

- Finns det mördare här på Råssnäsudden? Kvällen i kväll är månljus och liknar den förnatten när vi skidade från Solhult efter filmen som visat det bleka kvinnoansiktet. Jag märkte att jag ur hjärnan fortfarande kunde ta fram den döda kvinnans ansikte. Jag såg hennes ögon och sanden runt näsan och munnen. Jag kände mej olustig.

Jag kom ihåg en man som mördat två människor och placerats på Västra Ny sjukhus. Han rymde för en tid sedan från sjukhuset. Jag grep honom efter en tuff brottningsmatch på Kyrkogatan en sen kväll. Han sa när han fördes tillbaka till Västra Ny den kvällen:

"Känn dej inte för säker, snutdjävul. Jag ska ta reda på dej var du än finns och strypa dej.

Jag fortsatte mot Råssnäsuddens yttersta spets och såg på stigen strax före Lindqvists sommarstuga något stort mycket svart som kastade en skugga mot mej. Jag stelnade till men fortsatte.

Det svarta liknade en människa i månskenet. Huvudet syntes på en kraftig kropp. Jag kände mej osäker på vad det kunde vara. Kunde det vara Västa Ny- rymmaren som hittat mej. Jag fortsatte framåt. Jag drogs mot den svarta skepnaden. Jag ville inte vända. Min uppmärksamhet var på topp. Kunde någon vara ute och gå så här sent på natten. Jag kom närmare och närmare. Skepnaden blev mer och mer lik en människa. Den såg hotfull ut i månskenet

Men det jag såg var:

En enbuske.

Jag upptäckte det när jag kom nära enbuskfiguren.

När jag kom till yttersta Udden stannade jag, skrattade för mej själv och tänkte:

- Tänk vad månen kan ställa till med genom sina trolska framtoningar och mörka skuggor.

Jag diagonalade hem. Klockan hade passerat midnatt. Det brydde sej inte månen om. Den lyste vidare.

Jag somnade skönt efter den härliga och spännande skidturen.

Nu år 2009 tänker jag på att vi inte har några riktiga snövintrar längre. Jag såg på TV att Sya utanför Mjölby skapar konstgjorda skidbanor. Många även mycket små barn tar sej fram där på olika sätt med skidor på fötterna och stavar i händerna. Sådana banor är hälsokickar för dem som har möjlighet att bruka dem.

Vi talar ofta om att det var bättre förr. Mycket var bättre förra. Mycket är mycket bättre nu. När det gäller snörika vintrar var det bättre förr. I varje fall i södra Sverige. Varför vet inte jag men förmodligen är det klimatförändringen, som är boven. Visst vore det bra om vi fick tillbaka riktiga vintrar med kyla och snö och månsken. Nåja, månen har vi kvar. Den är vacker även nu när den om nätterna flödar ut sitt dolska, vackra sken över nejderna

Mitt förslag jag nu ger till MAIFs skidsektion och Motala kommun kommer aldrig att genomföras men jag ger det ändå.

Gör ett konstfruset skidspår runt Råssnäsudden. Det skulle ge skidintresserade motalabor möjlighet till bra motion. Samtidigt skulle de som åker skidor kvällstid få uppleva en av världens vackraste platser.

Råssnäsudden med Pariserviken är unikt. I synnerhet i månsken.

Om vi inte kan få motion genom skidåkning måste vi hitta något annat. Röra på oss för att hålla en god hälsa vid liv är en livsnödvändighet. Vi måste hålla igång även när det blåser halv storm. Som i dag. God hälsa är det viktigaste vi har. Ni motalabor som inte upplevt månskenet i Råssnäs och Pariserviken vill jag råda: Upplev det.

Jag slutar med månljusa hälsningar till alla läsare

Knut K

fredag 16 januari

Ett annorlunda Sverige i en föränderlig värld

Kåseri nr 102

Jag skrev en krönika i en tidning som jag samarbetar med om en flygtur från Då till Nu. Jag jämförde livet i Sverige omkring 1950 med dagens. Flera läsare hörde av sej på min e-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Jag citerar en del av det en av kommentatorerna skrev till mej:

"Nå, hur var det med skillnaden mellan Då och Nu? Människorna visste gränserna för sina levnadsbetingelser och accepterade det liv de var hänvisade till då. Detsamma gäller nu. Jag tror att människorna är nöjda om de kan leva sina liv inom de gränser som nuet medger. Därför var de nog lika lyckliga förr som de är nu."

När jag var chef för Folkets Hus i Motala såg jag för första gången musikalen "West Side Story" som handlar om strider mellan ungdomsgäng i USA. En ung pojke höggs ihjäl med kniv. Jag tänkte då:

- Vad skönt att vi inte har sådana gängbråk i Sverige

Nu har vi sådana gängbråk i Sverige. Flera unga har huggits ihjäl med kniv. I SVT 1 går en teater som heter "De halvt Dolda". Den är skriven av Jonas Gardell. Första avsnittet visade Hitlerfantasters onda sinnelag. Dessa mötte ett gäng invandrarungdomar med lika onda sinnelag. Det gick illa för en av "smånassarna". Det Gardell visar i sin teater är verklighet på många platser.

Varför har det blivit så i vårt förändrade land?

När jag första gången var i Athén i början av 1990-talet mötte jag de svartklädda kvinnorna som gick omkring och tiggde. De räckte fram sina vita händer, såg in i mina ögon och sa någonting på grekiska. Tiggeri mötte jag också på våra resor till Rom, Florens och Neapel under 1990-talet. Jag tänkte då: -Skönt att vi inte har tiggeri på det sättet i Sverige.

Nu har vi tiggeriet här i Sverige.

Jag hörde på SVTs Kunskapskanalen ett samtal mellan Stefan Einhorn och Fredrik Lindström. Einhorn sa ungefär så här:

"Det är inte tanken som räknas mest. Det är handlingen. Goda gärningar njuter vi av och gör att vi mår bra. Evolutionen har manat fram goda egenskaper hos människor. Människokärlek är att engagera sej för medmänniskor. Vi ska inte göra goda gärningar för att planera att få dem tillbaka direkt. Den som gör goda gärningar kommer att bli belönad på olika sätt i framtiden."

Psykologer säger att ungdomar i dag njuter när de gör andra människor illa.

Är det så illa? Varför har det blivit så?

- Evolutionen har manat fram goda egenskaper hos människor, sa Einhorn.

Tydligen har vårt samhälle på senare år också utvecklat onda egenskaper hos vissa människor och skapat fattigdom hos andra. Den nuvarande regeringen har gett de som har arbete mer att leva av. Samtidigt har de gjort de fattiga fattigare. En ledarskribent i den centerpartistiska tidningen LT i Östersund har skrivit att Alliansregeringen har som mål att vidga klyftorna mellan fattiga och rika. I så fall är de på god väg att lyckas med sin politik.

Jag tror inte någon tid haft så många välbärgade människor i Sverige som vi har i dag. Det ska vi vara tacksamma för och stolta över. De, som med tvivelaktiga metoder tagit åt sej allra mest, har blivit idoler för nyliberala politiker. Många av dessa idoler sjönk som stenar i finansträsket när sanningen visade att deras egoism och girighet hade fört dem långt förbi förnuftets gränser.

- Storskaliga samhällen försvårar för moralen. Ingen blir ansvarig för det som händer, sa Lindström i samtalet med Einhorn i TV.

Detta visade sej under finanskrisens inledning. Hela världen höll på att göra konkurs. Men ingen kunde göras direkt ansvarig för det som hände.

Einhorn svarade:

-Makt och ansvar går hand i hand. Varje människa har ansvar för hela världen.

Jag möter i debatter och samtal folk som säger:

-Jag sköter mej själv. Jag har inget med övriga världen att göra. Jag kan inget göra åt att folk svälter ihjäl i Afrika

Sant är att vi inte kan bära hela världens problem på våra axlar. Då skulle vi inte orka leva. Vad kan vi göra för att ta vårt mänskliga ansvar?

Stefan Einhorn sa i samtalet med Lindström:

- Vi har tre viktiga ord att leva efter: Snällhet, tacksamhet och nyfikenhet.

Lindström berättade att snällhet vuxit fram ur ordet snille.

- Den snälle är smart, sa Lindström.

Det finns de som tycker motsatsen i dag.  

"Nå, hur var det med skillnaden mellan Då och Nu?" Undrade en av e-post kommentatorerna till mej.

Ja, hur är det med det?

Mitt svar är att skillnaden är så stor att det är svårt att jämföra. Den tekniska utvecklingen har revolutionerat livsförutsättningarna. 1950 hade bara några få möjlighet att köpa bil. Nu är bilen lika vanlig som tandborstarna i de olika hemmen. TV fanns redan på 1930-talet uppfunnen i England och USA men kriget hade gjort att den stannat i utvecklingen. Den kom inte till Sverige förrän 1954-1956. Nu finns den t o m i fickformat.

Den teniska utvecklingen har gett oss datorer och elektroniska prylar i en mängd ingen kunde drömma om. Den tekniska utvecklingen har varit till gagn för mycket och gjort livet lättare att leva för många. Vi kan genom datorer och SMS kommunicera med varandra på nolltid. Förr ringde vi i telefonen som stod på skrivbordet. Nu ringer vi överallt ifrån. Eller skickar SMS. Den lilla "Nallen" har också blivit en plåga på tunnelbanor och tåg. Alla talar i sina "Nallar". Ingen trodde väl att vi skulle ha så mycket att prata med varandra om. "Nallen" skapar trygghet hos föräldrar som har barn och unga i verksamhet i samhället eller är ute på pubar och nöjestillställningar. Den har hjälpt många i nöd att komma i kontakt med medmänniskor för att få hjälp. Med Nallen kan vi ta bilder som vi förr fick ta in och samla i våra hjärnor. Nu lägger vi in dem i datorn när vi kommit hem. Datorn är vårt fotoalbum och minne, vår skrivmaskin, vår tidning och e-postadress, vår uppslagsbok och kartbok, vår telefonkatalog och.. Ja, mycket är den, vår dator, om vi kan lära oss alla dess funktioner.

Hur är det med människors liv i denna tekniska tid. Mår vi bättre Nu än Förr?

Vart är vi på väg? Hur ser framtiden ut?

Jag ställer de frågorna till Dej käre läsare. Svara gärna på min e-postadress i min dator.

Knut K

fredag 9 januari

Det är vi som tillhör jorden

Kåseri nr 101

Det är vi som tillhör jorden

En Sommarsaga berättas i Vintertid

hare-bpHaren Harry kommer skuttande genom skogen på Håleberget. Med spänstiga hopp flyger han över stockar och stenar och grenar. Plötsligt stannar han så snabbt att han håller på att stå på öronen. Hans huvud slår i backen och är nära att krossa en tordyvel som är på väg över en stig.

- Vad har det tagit åt dej Harry? Har du blivit närsynt, säger tordyveln Ylva

- Nej. Jag stannade bara lite för snabbt när jag fick se ett anslag på Björken där. Vad står det? Frågar Harry.

- Det står att vi ska samlas vid Stora TalarStenen i dag. Vargen Axel skall förklara för oss vad eko.... ekonomi är, säger Ylva.

- Ekologi menar du väl.

- Ja så heter det visst. Jag är på väg dit. Det börjar om några timmar.

- Tar det några timmar för dej tar det bara några minuter för mej. Då kan jag dra i väg ner till ängen och sniffa på blommorna en stund, säger haren Harry och skuttar i väg.

På ängen ser han käringtand, mandelblom och många andra vackra blommor. Haren Harry sätter sej ner och ser på en mandelblomma. Mandelblomman består av många små blommor.

- Den vita mandelblomman doftar verkligen mandel, tänker Harry.

Ett honungsbi flyger förbi. Det verkar ha bråttom. Förmodligen är det ett spejarbi. Det ska hem till bisamhället och berätta att det hittat ett bra insamlingsställe. Spejarbiet berättar för samlarbina genom att utföra ett dansmönster på vaxkakorna.

Ett bi får många arbetsuppgifter i sitt liv. städbi, yngelskötare, byggbi, honungsberedare, pollenpackare, fläktbi, vaktbi, vattenhämtare, samlarbi och spejarbi.

- Det kallar jag att vara mångsysslare, tänker Harry innan han ger sej i väg för att hoppa till Stora TalarStenen.

vargVargen Axel och hans sällskap varginnan Ilina planerar tillsammans med Ugglan Ulla hur de ska få fram sitt budskap till alla.

- Ni måste använda vår trädlösa sändare, undervisar Ugglan Ulla.

- Var är den? Undrar Ilina.

- Den hänger i luften. Den syns inte. Men finns ändå.

Vargen Axel börjar yla när djuren samlats:

- Vi har ett stort problem på vårt gemensamma jordklot. Det är rasen människa. De tycks tro att jorden bara tillhör dem. Men det är fel. Det är de och det är vi tillsammans som tillhör jorden. Och alla växter förstås.

- Ekologi betyder "Läran om huset" Jorden är vårt hus. Det är här vi bor. Det är det enda hus vi har. I varje fall medan vi lever här. Hur det blir sedan efter vår död är det ingen som vet. Varken människorna eller vi, fortsätter Varginnan Ilina:

- Faran är att människor växer för snabbt i antal. Över hundra miljoner flera bara det senaste året. Vi borde undersöka om vi inte måste decimera människostammen en del. De är för många. De svämmar över alla bräddar och kanter, berättar Vargen Axel:

- Om de vore förnuftiga skulle det inte vara farligt att de är många. Men människor saknar djurens förnuft och förstånd. Skulle ni djur förgifta luften ni andas? Frågar Ilina:

- Skulle ni förstöra vattnet ni ska dricka eller marken där grödan gror så ni får i er en massa gifter som gör er sjuka? Frågar Axel:

skata 060827_600

Skatan Skara kunde inte hålla sej hon sa på sitt skrattande vis:

- Det vore ju att förbereda vår egen död.

- Men varför förstör människorna för sej själva? Piper rödstjärten Anna.

- De vill göra kortsiktiga vinster, svarar Axel

- Vi måste leva på räntan jorden ger. Inte ta av kapitalet. Vi får inte stjäla från framtidens människor, djur och växter, föreläser Ilina

- Då måste vi decimera stammen. Jag och hela min klan kan hjälpa till. Jag har giftiga vänner och släktingar i djungeln som gärna hjälper till. Ska jag slå på djungeltrumman och locka fram dem? Väser Huggormen Sonja.

- Stopp nu! Våld löser ingenting. Vi måste försöka lära människorna leva i symbios med naturen. Symbios betyder att vi, människor och djur, ska lära oss om naturen och leva i den med förstånd och förnuft, säger koltrasten Kålle

- Men hur ska vi kunna lära dem det? Jag läste i ett protokoll från människornas riksdag. Ni måste höra på om ni ska förstå det jag läser. De har beslutat så här: "Det är angeläget att en ekologisk grundsyn tillämpas inom alla planeringsnivåer." läser Ilina.

- Jag vet inte vad en ekologisk grundsyn betyder, säger

Näbbmusen Schyrun:

- Det är kanske det som är meningen, påstår Axel.

- Hur menar du? Frågar Schyrun

- Det är skrivet så för att ingen ska förstå. Alla kan instämma i det ingen förstår. Vem vill erkänna att de inte förstår. Undrar Axel.

- Vad ska vi göra? Så här får det inte fortsätta. Människorna förstör inte bara för sej själva. De förstör för oss alla. De förgiftar vår värld. De kanske gör att Håleberget blir omöjligt att leva på, fräser Ragge Igelkott

- Det är det vi ska besluta om. Men för att vi ska veta vad alla vill måste vi dela in oss i olika grupper. Grupperna får komma fram med förslag på hur vi ska rädda vårt hus, vårt Håleberg och vår jord, ylar Axel till svar.

uggla stUgglan Ulla fördelar djuren i grupper. Djuren uppsöker ängar, gläntor, sluttningar och platser högt upp på Håleberget.

På en storbildsskärm vid TalarStenen på Håleberget kan djuren se in i Sveriges Riksdags plenisal. Där sitter talmän och talkvinnor och några riksdagsledamöter. De remitterar och bordlägger ärenden. De flesta ledamöterna sitter inte i Plenisalen. De har mycket att göra på annat håll.  Många sitter och funderar över en ny lag om fildelning. Ungdomar "filar ner" filmer från Internet utan att betala till dem som har gjort filmerna.

Ugglan Ulla och vargarna Axel och Ilina ser på storbilden. Ulla säger:

- Om vi går på Hålebergsbio betalar vi i kassan. Likadant gör folket när de går på teater i Folkets Hus fina teaterlokal i Motala. Hur betalar vi när vi ser på filmer vi tagit hem från DjurInternet?

- Jag vet att människoledamöterna i Riksdagen funderar på ett förslag att filmbolagen och andra upphovsmänniskor skall få söka upp dem som "filat" fel och kräva dem på ersättning.  Filjakten privatiseras. De stora film- och grammofonbolagen kommer väl att anställa civila filpoliser och filåklagare.

- Hur går det då med rättssäkerheten? Undrar vargen Ilina och tar några skutt bort till en liten sten i närheten av TalarStenen.

koltrast hane

Koltrasten Kålle sjunger tillbaka djuren från sina grupparbeten på Håleberget.

Haren Harry kommer skuttande med Motala & Vadstena Tidning mellan öronen. Han slår upp artikeln "Så ska Vättern räddas" och läser ur tidningen:

- Linda Vålberg, Natura 2000-samordnare på länsstyrelsen i Östergötland förklarar att Vättern kommer att bibehålla sin sammansättning av arter om vattnet fortsätter att vara kallt, klart och näringsfattigt, och om siktdjupet är mer än 15 meter. Klimatförändringar skulle kunna innebära ett hot mot Vätterns växt- och djurliv.

- Det är ju det vi djur alltid framhållit. Klimatförsämringar får inte ske, säger kloka Ugglan Ulla.

- Läs Harry. Vad står det mer? Manar näbbmusen Schyrun.

Haren Harry läser vidare i Motala & Vadstena Tidning: - En höjd medelårstemperatur skulle kunna påverka planktontillväxten, menar Linda Vålberg.

- Vad skulle det innebära? Frågar rödstjärten Anna

Haren Harry fortsätter läsa: - Det skulle minska tillgången på föda. Siklöja och öring är fiskarter som bedöms ha en stabil förekomst i dagsläget. Däremot minskar rödingen. Därför har Fiskeriverket infört hårdare regler för fisket efter röding.

- Hur är det med fåglarna? frågar skatan Skara. -Fågelarter som fisktärna, storlom och fiskgjuse har stabila bestånd i Vättern. Däremot minskar silvertärnan.

- Då måste vi starta en kampanj som heter "Rädda Världen, Vättern, Rödingen och Silvertärnan". Vättern får aldrig "solkas ner", säger rödstjärten Anna.

Mer fick jag inte höra. Resten var interna djursamtal. Vi får se vad som händer framöver.

/Knut K

(Artikeln som citerats ur är från Motala & Vadstena Tidnings nätupplaga den 4 december 2008. Den har rubriken "Så ska Vättern räddas".)

Knuts kåserier

knutteNu tar Knut Karlsson sommarlov med sina kåserier och återkommer c:a 15 augusti. Läs det sista kåseriet före sommaren!

 

start riksteaternsverige 

logga rt intranat

start riksteaternostergotla 

start scenkonstportalen

Sök evenemang på teatrar i hela Sverige
scenguide

Teaternytt

Läs de senaste teaternyheterna på nätet i
start nummerse

 eller i Riksteaterns blogg
start riksteaterbloggen


Copyright © 2015 Motala Teaterförening