ticksterlogga

tickster administration 

idelada

 

vanster vadarriksteatern

vanster blimedlem
vanster riksteaterforeninga

vanster forestallningarilan

Vi samarbetar med

 

anaimtaa 200

 motala ostergotlands sjosta

abf

mcc
hotell ostermalm
LillaHemLogo Transp

maxiica

 motala24 platen

willys 

 skobes

Knuts kåserier 2010

torsdag 30 december

Se stort. Skapa ett samhälle där alla har plats

Kåseri nr 187

phphoto fyrverkeri3Ordet solidaritet finns inte i den politiska Alliansens ordlista. Ordet har inte någon stor plats i de andra partiernas agendor heller. Valrörelsen handlade om de välbeställda. Inte om dem som har det svårt i vårt samhälle. Jag såg nyligen på TV en neurosedynskadad kvinna utan armar. Hon skulle parkera sin bil. Hon har inte tillstånd att parkera på anvisad handikapplats. Temperaturen var långt under tio minusgrader. På marken låg snö. Kvinnan lade sin plånbok i snön. Hon tog av sej sko och strumpor på ena foten. Med tårna öppnade hon dragkedjan till myntfacket. Det gjorde hon för att få fram pengar. Stående på den påklädda foten stoppade hon pengarna i munnen med den oklädda foten. Hon lade därefter pengarna i parkeringsmätaren med hjälp av munnen. Detta är en balansaktion mycket få av oss utan handikapp skulle klara av. TV reportern frågade ansvarige minister om det inte var möjligt att denna kvinna kunde få parkeringstillstånd. Den ansvarige ministern svarade snorkigt: - Vi har inte tänkt ändra på några regler just nu. Vi vet genom olika vittnesmål att cancersjuka personer tvingats ut att söka jobb. De sjuka ska arbeta. Det är nya jobblinjen. Vi vet att arbetslösa efter ett antal månader blir av med sin arbetslöshetsförsäkring. De arbetslösa klassas som fuskare och svikare trots att de sökt de jobb som under kristiden inte funnits. En av regeringens ledamöter sa när striden var som hetast att regeringen var tvungen att minska kostnaden för de sjuka och arbetslösa för att kunna sänka skatterna för dem som har förmånen av att ha jobb. Hon var ärlig och sa som det var. Hon har slutat i regeringen. Om jag varit i arbete skulle jag inte känt mej glad över att få mer i plånboken på grund av att sjuka, arbetslösa och fattiga i samhället fått det ännu sämre. Men vem bryr sig om var pengarna kommer ifrån i dagens genomegoistiska samhälle? Svikare och fuskare ska avslöjas inom alla samhällsfunktioner men att, som nu, stämpla alla sjuka och arbetslösa som fuskare är inte värdigt vårt land. Regeringen Reinfeldt har visat okänslighet mot dem som har det svårt. Jag läste i Aftonbladet den 21 december om Christina som nu fått rätt mot försäkringskassan och fått sjukpenning. Svårigheten är att beslutet kom för sent. Christina är död. Christina vägde i slutet av sitt liv 36 kilo och var tvingad att använda rollator för att ta sig fram. Trots att hon var döende friskförklarades hon och nekades sjukpenning från försäkringskassan. Försäkringskassan följde regeringen Reinfeldts "undertextdirektiv" i arbetslinjen: "Du ska söka jobb hur sjuk du än är". Riksöverläkare Reinfeldts regerings direktiv står över läkarnas expertintyg. Jag skulle kunna berätta om flera medmänniskor som råkat illa ut men läsarna har säkert både hört om dem i TV och läst om dem i tidningar. Statsminister Reinfeldt och finansministern Anders Borg briljerade med sin skicklighet och kunnighet när de steg in i det politiska ljuset. Deras medtävlare blev plötsligt mycket grå. Satsning på att det ska löna sig att arbeta ställer jag upp på men inte till vilket pris som helst. Jag ställer också upp på att vi måste ha ett bra företagsklimat i landet. Det tjänar alla på. Kanske är Sverige världens bästa företagarland. Om det finns jobb finns förutsättningarna för att det ska löna sig att arbeta. Bra företag är det arbetande folkets bästa vänner. Välutbildad arbetskraft är företagarna helt beroende av i dagens samhälle. Utan arbetare stannar hjulen i fabriken, undervisningen i skolan, sjukdomsbekämpningen på sjukhusen Tågen stannar även om det inte snöar och flygplanen blir stående på marken. Konklusion: Det arbetande folket behöver många och bra företag. Företagen behöver det skickliga arbetande folket. Skrota blockpolitiken. Den är förbi. Bruka makten tillsammans. Se stort. Skapa ett samhälle där alla har en plats. Gör det nu. Högkonjunkturen öppnar dörrarna till välstånd för alla. Tänk om. Tänk förnuftigt manar jag herr Reinfeldt, övriga i Regeringen och Oppositionen. Ordet solidaritet behöver dammas av och göras livskraftigt igen. Solidaritet innebär att vi ska göra livet bättre för dem, som har det svårt. De, som redan har det bra, får det inte sämre för att de som har det svårt får det bättre. Gott Nytt år 2011 önskar Knut K

fredag 24 december

Du vackra Landsbygd. Nu klädd i vinterskrud.

Kåseri nr 186

klivinge i_vacker_skymning
Foto: © Lars Karlsson

Den här dagen i december 2010 började med mulet väder efter lätt snöfall i natt. Nu har solen jagat bort molnen. Solen syns gulvit över fälten nedanför Klivinge gård. Den lyser också upp de stora träden som omringar mangårdsbyggnaden och gör landskapet vackrare än ett sagoland. Ingen kan återge verkligheten bättre än verkligheten själv. Jag sätter mig vid fönstret som vetter mot solen och njuter. Skönhet kan upplevas på många sätt. Det jag ser nu är ett sätt och ett av de vackraste. När landsbygden tagit på sig sina nya vita vinterkläder, vinden lagt sig till vila och solen bestämt sig för att lysa upp allt som inte ligger i skuggan, då är skönheten fullbordad. Det, som var grönt, är nu vitt. Vädret som var varmt är nu kallt på ett uppfriskande sätt. Kylan känner jag inte när jag sitter inne och ser ut på allt det vackra. Men jag vet hur den känns. Jag ser ut genom ett annat fönster. Där finns en fågelstuga med fågelmat och många fåglar. Under fågelstugan äter sju fasanhönor frön jag lagt ut. Hönorna rör sig med elegans. Till fågelstugan är det trafik. Blåmesar, nötväckor, talgoxar, grönfinkar, pilfinkar och domherrar tar sig några frön, flyger sedan upp och sätter sig på grenarna i de stora träden. Där äter de bit för bit av nötterna innan de flyger tillbaka och hämtar mera. Visst hackar fåglarna omkring sig ibland när de kommer nära varandra men för det mesta håller de fred. Jag går ut i den snöiga trädgården och släcker ljusen i den julgran vi i går köpte i en gårdsaffär. Ägaren sålde saft, ägg, honung, ved och en del andra varor. Ingen försäljare var på plats när vi kom till gården. Vi gick in i gårdsaffären för att värma oss. Det var kallt ute. Snön vräkte ner. Kunder kom in i affären, plockade till sig det de ville ha, antecknade i en bok vad de tagit och vem de var. De betalade genom att lägga pengarna i en låda. Vi kunde inte göra likadant eftersom vi inte visste vad granen kostade. Jag gick till bostadshuset intill och knackade på. Ingen öppnade. Jag läste på dörren. Där fanns en skylt om varning för hunden. Jag tvekade att gå in på grund av detta men jag såg ingen hund. Jag gick in och fann stugan olåst och tom. Jag gick ut. Vi ringde till ägaren på hans mobiltelefon. Han svarade att han var på väg hem från skogen. Efter en stund kom han åkande i sin Volvo. Hunden hade han med sig. Den sprang direkt till mig och hälsade på det vänliga sätt snälla hundar hälsar välkommen. Ilskna hundar har annat ljud när de hälsar. De morrar. Företagaren var en mycket vänlig människa. Flera kunder kom till affären, tog det de skulle ha, antecknade sig, betalade och åkte. Det var en form av snabbköp jag aldrig sett tidigare. Jag får nog vänta länge innan jag får se det igen. Jag tror inte att samhället i övrigt kan klara en sådan affärsverksamhet. I Stockholm rånas guldsmedsaffärer varje vecka. Människor tar värdevaror där utan att vare sig anteckna sina namn eller betala i kassan. De stjäl, rånar och sticker. Vi köpte en vacker gran för 350 kr. Granen har starka grenar med grova barr. I natt har granens ljus lyst upp några kvadratmeter av mörkret och synts någon kilometer bort. På landet råder mörker när mörker råder. Nu mitt på vinterdagen står granen släckt med nyfallen snö på grenarna. I eftermiddag skall belysningen få en timer som gör att ljusen i granen kommer att tändas 15:00 på eftermiddagarna och släckas 24:00. Granen med ljusen skall lysa upp mörkret och stå snöklädd vacker i vintersolen på dagarna. lj11När jag tänker framåt ser jag julens ljus. Jag hör vackra sånger från kyrkor, TV, radio, datorer och skivor. Jag ser glada barn som med förväntansfulla ögon önskar sig julklappar. Hur är det med tomten? Finns han? Det är klart tomten finns. Om bara ett barn i världen tror på tomten så finns han. Finns fridfullheten hos människorna eller har vi bara girighet på jorden. Det är klart fridfullheten finns. I varje fall hos dem som söker och skapar den. Den kommer inte av sig själv. Finns fattigdomen i världen? Finns ledsna barn och olyckliga människor? Visst finns fattigdom och olyckliga människor. Kanske har de fattiga blivit flera sedan förra julen. De fattiga blir inte lyckligare om alla är olyckliga. De som kan ska fira jul och söka glädjen. När julen är över ska vi fråga oss: Kan vi göra världen bättre till nästa Jul? Jag vet att svaret är: Det skulle vi kunna. Min maning kommer direkt: Låt oss göra det då! I den vackra vintern på Klivinge gård på landsbygden i Sverige låter jag solen skina på mej. Jag ställer mej i en snödriva och ropar högt så alla i världen hör: GOD JUL! Knut K Sänder en extra God Jul - hälsning till alla Er som läser mina kåserier på Motala Teaterförenings hemsida. Jag vill tacka Dig Åke för allt du hjälpt mej med under 2010 Tack Åke för vänskapen och det goda samarbetet vi haft under alla år vi känt varandra. Jag önskar också att alla ni som verkar inom Motala Teaterförening ska ha ork och vilja att fortsätta Ert viktiga arbete med att ge bra teater till motalaborna. Jag hoppas alla i Motala uppskattar det fina jobb ni gör i Teaterföreningen. Knutte K

torsdag 16 december

Finns intelligens bakom jordens utveckling.

Kåresi nr 185

Finns intelligens bakom jordens utveckling. Eller har allt kommit till av en slump. En kall vinterdag nyligen hörde jag en signal på vår ytterdörr. Jag öppnade och fann en man och en kvinna stående i kylan. Jag bjöd in dem i värmen. De presenterade sej för mej. Mannen heter Olof. Kvinnan Elisabeth. De berättade att de ville lämna två tidningar i A-femformat till mej. Tidningarna heter "Hur har livet kommit till" och "Livets uppkomst". Tidningarna är färgglada och av god kvalitet. Vi satte oss ner i fåtöljerna i vardagsrummet. Olof sa att de kom från ett samfund och att de ville diskutera våra liv och vår planets utveckling. Vi talade om hur det står till i världen och kom med tiden in på hur allt kommit till. Våra samtal blev intressanta eftersom båda anammade evolutionen. Utom vissa delar i utvecklingen. Mannen berättade om jordens placering i Vintergatan och solsystemet, jordens omloppsbana, lutning och rotationshastighet samt den ovanliga månen. Jag vet, sa jag, att jorden befinner sig just där det är möjligt för jorden att befinna sig. Hade vi varit längre bort hade vi frusit ihjäl. Om vi varit närmare solen hade vi brunnit upp. Vi kom också in på jordens två sköldar magnetfältet och atmosfären. Olof sa: - Inuti jorden finns ett roterande klot av flytande järn. Det skapar ett kraftigt magnetfält som sträcker sig långt ut i rymden. Magnetfältet skyddar oss mot kosmisk strålning och olika solfenomen som solvinden. Solvinden sänder en ständig ström av energirika partiklar. I boken står att solvindar på några minuter kan frigöra lika mycket energi som miljarder vätebomber. Magnetfältet skyddar oss mot de miljarder ton materia som slungas ut från koronan som är solens yttre atmosfär. Norrsken är tecken på det skydd magnetfältet ger. - Magnetfältet har jag läst om men inte att det var flytande järn, svarade jag. - Jordens atmosfär är ett gashölje. Det gör att vi kan andas. Det ger oss också skydd. Det yttre lagret, stratosfären, innehåller ozon. Det är en form av syre som absorberar upp till 99 % av den ultravioletta stålningen, sa Elisabeth. - Atmosfären skyddar oss också mot bombardemanget av materia från rymden. Miljontals "grejer" når jordens atmosfär varje dag men det stora flertalet av "grejerna" brinner upp, fyllde Olof i med. - Atmosfären hindrar inte den strålning som är nödvändig för liv till exempel värme och ljus, fortsatte Elisabeth. - Jag har läst mycket om de livsviktiga kretsloppen på jorden. Vattnets, kolets och syrets och även lite grann om kvävets kretslopp. Jag bekymrar mej över att vi människor producerar miljontals ton giftigt avfall som inte kan återvinnas. Kärnkraftsavfallet är ett exempel. Ingen vet riktigt hur det avfallet skall förvaras. Ändå producerar vi mer och mer avfall och lämnar till framtidens människor att ta hand om det som vi inte tar hand om själva, svarade jag. - I dag har vi talat en del om jorden. Vi måste lägga till den fantastiska människokroppen med DNA, RNA, proteinmolekyler och aminosyror, sa Elisabeth. - Vi tror på den vetenskap som berättar den sanna utvecklingen av jorden och människan. Vi tror inte att bara en cell kan ha varit modercell till djur, växter och människor. Vi tror på en intelligens som står bakom evolutionen. När allt är så välplanerat kan allt det som skett genom tidernas gång inte ha kommit till av en slump, påstod Olof bestämt. - Hur ser ni på den nya tidens vetenskap? Frågade jag. Specialutbildade läkare och forskare kan förändra människors gener. Förändringarna förändrar förutsättningarna för de förändrade människornas liv. - En annan sak jag funderar på är människors framtida utveckling, fortsatte jag. När jag läste till socialarbetare på Linköpings Högskola trodde vi att arv och miljö hade lika stor betydelse för människors utveckling. Nu verkar det vara generna som styr vad vi kan bli. Finns det i generna anlag som kan utveckla människors godhet. Finns det gener för ondska? Elisabeth tittade på klockan och sa: - Vi måste gå. Vi ska tänka på dina frågor och återkomma. De lämnade mej och gick ut i den kalla vintern. Knut K

fredag 10 december

Jag möter vintern och påpälsade människor......

stockholm vinter

Kåseri nr 184

Kylan kom tidigt i år. Temperaturen har sjunkit under tio minusgrader. Solen lyser från den klarblå himlen. Snön ligger nynedfallen vit och mjuk. Jag går på Drottninggatan i Stockholm som nu är adventsklädd. Det är lördag. Folket jag möter är väl "påpälsade". Det är jag också. Jag fryser inte. Kylan går det att klä sej emot. Kraftig blåst med yrande snö i kombination med sträng kyla är svårare att stå ut med. Men vinden ligger stilla i dag. Den stannade av någonstans ute över Östersjön. Därute kan den sno runt och "våga" vattnet lagom mycket för finlandsbåtarna. Resenärerna ska känna att de är på havet. På Drottninggatan där jag går finns många resenärer. De kommer från landsorten och besöker Stockholm över helgen. Många har varit på teater eller ska på teater ikväll. Det finns mycket bra kulturverksamhet att välja på i huvudstaden. Det vet jag för vi har sett flera teaterföreställningar under hösten. Nu ska jag inte på teater. Jag ska till "min" bokhandel som heter Bok och Bild. Den ligger på Drottninggatan 9. I den bokhandeln säljs böcker billigt. När jag kommer in i bokhandeln ser jag först över de nya böckerna som finns utlagda. Här finns deckarna, som nu är mycket populära. Här finns också skönlitteratur. Några av böckerna har jag redan läst. Många köper böcker nu för tiden. När jag tänker så möter jag en kvinna jag arbetat tillsammans med. Hon heter Britt. När vi hälsat säger jag: - Jag köper böcker. Kanske borde jag istället låna böckerna. Men det blir inte av att jag åker till biblioteken. - Vi har det fantastiskt i Sverige. Vi kan på välordande bibliotek låna de bästa böckerna av de bästa författarna i världen. Vi kan låna dem gratis. Hur länge till får vi göra det? Det finns anledning till oro. De styrande vill inte att vi ska ha något gemensamt. Allt ska ge vinst till folk med privat kapital. Vi vet att en del av skatten vi betalar för att få en bra skola går till internationella bolag som är skrivna i olika skatteparadis. Dessa multinationella bolag vill inte betala skatt för vinsterna de gör men de tar mina skattepengar. Dessa våra skattepengar delar de ut till miljardärer runt om i världen. Kan de styrande sälja ut skolor och skänka bort folkets skattepengar till vem som helst bara de har kapital att investera kan de sälja ut allt som är gemensamt i vårt land, säger Britt. Vi går vidare. Britt går till kassan. Jag går ner en trappa i bokhandeln. Där hittar jag två böcker av Jenny Westerström från Lund. Ena boken heter "Klara var inte Paris". Den är på drygt sju hundra sidor. Den kostar femtio kronor. Boken "Klara var inte Paris" handlar om människor som levt som bohemer i Paris och runt om i världen. Den andra boken heter "Klara texter" och är en antologi som kända författare skrivit om Klarakvarteren och klarabohemerna i Stockholm innan allt revs runt Klara Kyrka. Den boken kostar också femtio kronor. Jag köper böckerna och får nästan ett tusen sidor för ett hundra kronor. När jag står i kö för att betala kommer en annan person jag känner in i bokhandeln. Han heter Bertil. Bertil kommer till mej och hälsar. Jag visar vad jag köpt. - Hur ska du orka läsa ett tusen sidor om bohemer? Frågar han. - De handlar inte bara om bohemer. Böckerna berättar om tider som varit och hur människor och samhällen utvecklats. Genom att förstå det som hänt kan vi bättre förstå varför vi har det som vi har det i vårt land och världen, svarar jag. - Hur har vi det nu då? Frågan Bertil litet retsamt. - Bra fråga. Majoriteten i Sverige har det bättre nu än någon annan generation haft det. De, som inte har så mycket att leva av, har de senaste fyra åren fått ännu mindre att leva av. Allt flera blir långtidsberoende av socialhjälp. Det tror jag inte är bra för vårt land, svarar jag. - Du tänker och läser för mycket. Jobbskatteavdraget har gjort att vi i vår familj varje månad har fått många tusen kronor mer i plånboken. Det är viktigt för oss. Hur andra har det intresserar inte mej. Mossning, säger Bertil och går in i bokhandeln. Jag betalar och går ut i kylan på Drottninggatan. Knut K

fredag 3 december

En dag i den folkliga kulturen i Taxinge Näsby..

Kåseri Nr 184

taxingeslottSnön yrde omkring oss när vi åkte E-fyran söderut mot Södertälje. Vägen är under ombyggnad och hastigheten nedsatt till 70 km. När vi körde milen till Södertälje och höll laglig hastighet körde väl hundra bilar om oss. Vi åkte till Taxinge Näsby slott några mil väster om Södertälje för att "gå på julmarknad". Julmarknaden finns i slottet och i det ombygga stallet. Taxinge slott har en händelserik historia. Första gången Taxinge Näsby nämns är i en medeltida handling från år 1281. Bo Jonsson Grip, drottning Margareta, Sten Sture den äldre är kända svenskar som besökt Taxinge Näsby. Dessa kändisar räknar vi inte med att få träffa i dag. Det är jag inte ledsen för. I Stallets bottenvåning fick vi se en uppbyggd glashytta. Där blåste Mikael Segerberg med kamrater glas. Han tog sju sidor fuktade tidningspapper i handen. Placerade den tusengradiga glasmassan ovanpå utan att bränna sej. Därefter formade han massan för hand. - Alla mina föremål har specifika egenheter och är unika i sig, säger Mikael som är från Wentzelholms Glashytta i Vimmerby. Miakel är fjärde generationen glasarbetare. Han har arbetat med glas i olika former i nästan hela sitt liv. Glasblåseriet är det första beviset vi får under dagen på den folkliga kulturen som sällan nämns om. Mikael Segerberg är en kulturarbetare. Hans yrkesskicklighet glädjer oss som ser honom i aktion. Vi uppskattar också hans vackert skapade alster. När vi kommer in i nästa bod träffar vi Tommy Johansson och Johan Zedig från Mariannelunds Karamellkokeri. Mariannelund ligger i Småland. Tommy startade Karamellkokeriet år 2000. Tommy och Johan ropar ut sina godisvaror på ett trevligt sätt. Folk blir glada och belåtna när de får smaka på godsakerna. Här finns egen gjord choklad med smak av romrussin och av nötter, ingefära, vaniljfudge, Här finns knäck, ischoklad, teaterkonfekt, hallonfudge, päronkonjakfudge och pepparkaksfudge samt brända mandlar. Tommy själv värmer polkagrismassan, kavlar ut den medan den är varm, rullar ihop och gör jättegoda polkagrisar. Mitt råd är; åk aldrig förbi Mariannelund utan att ha besökt Mariannelunds karamellkokeri. Ni måste smaka det goda de gör. Att baka godis så, som görs i Mariannelunds karamellkokeri, är också att skapa. Alltså är det folklig kultur. Vi köpte Taxinge Slotts Glögg av en firma från Västervik. Glöggen är specialtappad i Brunneby Musteri utanför Motala och gjort efter gammalt recept. Vi smakade ostar från Jämtland, bröd från Enhörna, honung från Gästrikland och svenskodlad senap från Annelunds gård i Hov utanför Skänninge i västra Östergötland. Vi lärde oss följande om senapsodling: I april sås senapsfrön i jorden. I juni blommar växterna vackert. Bosse på gården skördar senapen i augusti/ september. Efter omsorgsfull rensning krossas och siktas senapsfröna i olika grovlek. En noga utprovad blandning av gula och bruna frön i olika krossningsgrad är själva basen i senapen. Övriga ingredienser tillsätts efter recept som är väl förborgerligade hemligheter. Senapen blandas och tappas på burkar. De, som brukar jorden, skördar och gör produkten färdig är i kulturens tjänst. Kultur betyder odling. Framställning av senap är odling. Vi går till Stora slottet. Där hittar vi Agneta Ekman. Hon tillverkar tomtar som flyger, tomtar som ligger, hoppar, sitter, tänker, skrattar. De är gjorda av allt möjligt som jag inte har plats räkna upp. Många tomtar är inte röda. Somliga är grå eller har andra färger. Agneta Ekman är glad. Hon har gjort tomtarna värda att se på och köpa. Hon är också en kulturskapare av folket. Marita Palm är en annan skapare som spred glädje med keramik. Hon hade gjort små nakna troll, tomtar, gubbar och käringar. Somliga gungade. Andra sov på sida, rygg eller mage. Det fanns de som stod på huvudet. Kul att se. Vi minns Börje Olsson. Han skar med kniv vackra stjärnor i träskedar som han täljt till tidigare. Grundmaterialet är björk. Medan han skar var träet något fuktat. Vi beundrade det familjen ställt ut på hyrd plats i stallets övervåning. Börje och hans konstnärsfru Birgit bor i Borghamn vid Vätterns strand. En bildkonstnär Larissa Stenlander har skapat interiörbilder i färg från krogarna i Stockholm. Fem äldre damer sitter på varsin barstol med ryggarna mot konstnären och ansiktena in mot dryckerna i baren. Kanske var det kändiskvinnan Amelia Adamo med vänner på bilden som var ute och röjde på stan och väntade på prinsar som kanske skulle komma in i deras liv. Amelia Adamo med två vänner har skrivit en bok som handlar om krogar och sexliv efter 60-årsdagen. Hon berättade också en kväll hos Skavlan i SVT hur hon och hennes väninnor brukar röja på krogarna i stan. Män har röjt på krogarna i alla tider. Varför ska inte kvinnor också få röja när de får lust. Mörkret föll över Taxinge Näsby. Vi vände hemåt. Det blev en julmässodag i den folkliga kulturen som vi kommer att minnas. Åtminstone till julafton. Knut K

torsdag 25 november

Vi fick besök av gode vännen.......

Kåseri nr 182

Vi fick besök av gode vännen Åke Lindberg från Motala. Åke, som den eldsjäl han är, hade åtagit sej att som volontär hjälpa Riksteatern under tre dagar när årets Teaterdagar arrangerades i Riksteaterns hus i Hallunda som ligger ett par kilometer från vårt hem. Inbjudna till Teaterdagarna var de c:a 230 Teaterföreningar som finns i vårt avlånga land. Motala är en av de livaktigaste. Åke har stor del i detta. Han efterträdde mej när jag flyttade från Motala 1985 och har varit föreningens ordförande sedan dess. Att arrangera bra teater var under min tid som chef för Motala Folkets Hus en av mina viktigaste uppgifter. Det var dåvarande ordföranden Rune Leijonmarck och vice ordföranden Per Ström överens med mej om. Folkets Hus i Motala byggdes för att Motala skulle få bra kulturlokaler. Ägarna av huset, Arbetarnas Byggnadsförening, fick sju miljoner i stadsbidrag. För att få stadsbidraget måste Byggnadsföreningen lova att huset i framtiden skall vara öppet för alla. Motala kommun åtog sig, via kontrakt, att stå för vissa kostnader och också ge anslag så att jag och styrelsen fick möjlighet att arrangera olika kulturverksamheter i Folkets Hus. Det var på dessa premisser jag anställdes. För mej var det självklart att de lokala kulturaktörerna också skulle ha tillträde till huset för repetitioner och konserter. Det var i konserterna och andra arrangemang musiker, sångare, bildkonstnärer och teaterfolk kunde möta sin publik. Folkets Hus i Motala har suveränt bra scen för teater och konserter samt en lämplig hall för konstutsällningar. Min uppgift var att se till att lokalerna fylldes och att motalaborna fick möta det bästa som fanns av kultur i Sverige. Kulturnämndens dåvarande ordförande Christina Ericsson och kultursekreterare Rolf Hansson hjälpte och stödde oss på alla sätt. Rolf ingick i vår kulturledningsgrupp tillsammans med Ann-May Söderström på ABF, Rune Hoffman från TBV. Sven- Erik Karlsson och jag representerade Folkets Hus. En kväll under Åkes besök bjöd Anne-Marie på våfflor med jordgubbssylt och grädde. Mellan tuggorna pratade vi om verksamheter i Folkets Hus. Åke sa: - Jag arrangerade varje år före jul tillsammans med studieförbundet Vuxenskolan en mässa vi kallade Motala Lilljul. Vuxenskolan gick ut till hantverkarna i Motala och inbjöd dem att ställa ut sina alster. Motala Lilljul blev succé. Alla rum och foajén fylldes av folk, bord och varor. Dessa julmässor gav hantverkarna möjligheter att möta sin publik. Massor av människor kom till Folkets Hus för att se hantverkarnas alster och köpa det som var intressant. Efterhand blev denna verksamhet också ekonomiskt lönsam för Folkets Hus. - Precis så tycker jag att ett lokalt arrangemang skall arrangeras. Folkets Hus förmedlade kontakten mellan de kulturaktiva och publiken. Hantverkarna hade något att se fram emot i sitt skapande. Publiken fick en kulturell mötesplats att gå till. Alla fick något att ta med sej hem. Alla program och verksamheter ska vara så att de som gästar Folkets Hus ska få uppleva något som är värt att ta med sej hem, svarade jag. - En annan lokal kulturverksamhet jag ordnade, fortsatte Åke, var programmet "Två - Fyra". Populära Uffe Holmertz var till en början programledare och den lika populära Karl-Gösta Lundgren kapellmästare. I programmet medverkade kända aktörer från riksplanet. Jag tar några exempel Gunde Johansson, Bertil Boo, Mats Paulsson, Sickan Karlsson och Helena Kallenbäck. Vi hade också i programmet många duktiga lokala kulturaktörer. Inbjudan till programmet gick ut till äldreboenden, ensamma människor och till folk som var lediga den tiden på eftermiddagen. Det arrangemanget blev också succé. Många äldre fick på dagtid komma ut, få kulturella upplevelser och ha trevligt några timmar. De fick se bra uppträdanden och trivdes. De upplevelserna kunde de ta med sej hem. - Jag tog också initiativ till att spela in kulturprofilen Karl-Gösta Lundgrens musik på skiva. Alla skivor såldes ut. Av inkomsterna gjorde vi en musikstipendiefond som fortfarande delar ut stipendium varje år, berättar Åke vidare. Jag säger: - Vi vet att kulturen som startades i Folkets Hus, när det var nytt, vuxit genom väggarna. Grefven och Grävarna skrevs av Skrivarföreningen Vätterspegelns medlemmar Bo Axelsson, Elisabeth Asklund och Birgitta Hild. Vätterspegeln bildades i Folkets Hus. Du, Åke Lindberg, drog ett stort lass vid genomförandet av det storslagna spelet om Baltzar von Platen. Du gestaltade också skickligt Baltzar von Platen i den föreställningen. Jag fortsätter: - Du har också varit - och är - generator när ni varje år sätter upp föreställningar av Vilhelm Mobergs pjäser i Teaterverkstans regi. Ni spelar inte bara i Östergötland. Ni spelar på de platser ni blivit inbjudna till. Jag vet att ni blivit prisbelönta av Vilhelm Mobergssällskapet. Det visar att ni har kvalitet på er mobergsverksamhet. Du har välförtjänt fått Motala kommuns kulturstipendium och är fortfarande generator i Motalas kulturliv även om du inte är anställd i Folkets Hus. Du och Teaterföreningen arrangerar bra teater i Folkets Hus. Det är mycket du gjort och gör Åke Lindberg Anne-Marie serverar Åke en ny våffla. Han avstår jordgubbssylten. Den vispade grädden tar han till sej. Medan han äter fortsätter jag: - Motala kommun och Folkets Hus har under senare år svikit motalaborna när de på grund av politiska och andra skäl inte utnyttjat Folkets Hus kulturlokaler i full utsträckning. Jag förstår inte att motalaborna funnit sej i detta. Huset byggdes med hjälp av stadsbidrag, lån och kommunala skattemedel för att det skulle bli ett hus - ett Folkets Hus. För alla. Nu är det nya ledningspersoner i Folkets Hus och i kommunen. Jag hoppas att de nya parterna lägger ner stridsyxorna, ger motalaborna kulturella utbud och tar vara på de fantastiska möjligheter Motalas suveräna Folkets Hus erbjuder. Vi åt tre - eller var det fyra våfflor vardera - innan vi gick till TV:n och såg norske Skavlan briljera i ett nytt Skavlanprogram. Långt senare gick vi till sängs. Jag sänder som avslutning på detta kåseri en maning till Er motalabor: - Ta väl vara på Åke! Han har fortfarande energi och idéer. Han kan erfaret och skickligt arrangera kulturprogram där både lokala aktörer och riksartister medverkar. Åke har jobbat som vi tänkte och gjorde när vi startade verksamheterna i Motalas då helt nya Folkets Hus. Tack för att du kom och bodde hos oss Åke. Vi hälsar till alla i Motala. Sänder en extra hälsning till Per Ström som snart fyller 90 år. Per Ström betydde mycket under Folkets Hus byggnation och utveckling. Knut K

torsdag 18 november

Jag såg på SVT ett program från Sibirien

Kåseri nr 181

russia mapMorgonen gryr i en ny dag i våra liv. Vi har haft minusgrader i natt. På trädgårdsbordet utanför vårt fönster har en tunn ishinna bildats. Många människor kommer att få lämna sina liv denna förvinterdag. Kanske även jag. Det vet jag inget om. Var tredje sekund dör ett barn i världen. Många av barnen kunde ha fått leva. Men det får de inte. Världen är inte arrangerad så att barn ska få leva till vuxen ålder på alla platser på vår jord. Det är människan som gjort och gör att livet på jorden är så orättvist ordnat. Jag såg på SVT nyligen ett program från Sibirien. Denna vidlyftiga del av Ryssland är på stora områden befriad från människor. Naturen sköter sig själv. Djuren lever på sina egna villkor. Vargar kan vandra runt utan att bli skjutna. Björnar har sin frihet i naturen. Vi såg Bajkalsjön i TV-programmet. Den är en av världens största sjöar. Vattnet fryser till två meter tjock is under vinterns ibland sextiogradiga kyla. I programmet berättades om ett djur som kunde ligga nedfruset i två år innan det vaknade upp igen. När vårsolen värmer blir is till vatten. Rent och vackert som kristall är Bajkalsjöns vatten. Om jag fattade rätt finns i Bajkalsjön tjugo procent av allt sötvatten som finns på vårt jordklot. Hoppas att de hårda vintrarna gör att inga människor kommer nära och förstör Bajkalsjön. Vi människor har förstört sötvatten på så många platser i vår värld att det får vara nog. Nu måste vi leva så vi renar vattnet från allt gift och skräp vi släppt ut. Inte en droppe vatten till får göras odrickbart. Sälarna hade det trångt när de skulle sola på stenar och berg på Bajkalsjöns öar och stränder. Socialt liknade sälarna människorna. När det blev trångt på hällarna morrade de åt varandra, piskade varandra med sina små "ben" och högg mot varandra. Människor bor också trångt. De saknar bostäder på många platser i Sverige. I vårt land har de som haft mest makt och pengar köpt de bästa platserna. De som inte fått och får plats i lägenheter och andra bostäder anses få skylla sig själva. Fem tusen människor bor på gatorna, under broar och i källarutrymmen i Stockholm i år 2010. Ungdomar saknar bostäder. Både de som studerar, de som arbetar och de som av andra själ vill flytta hemifrån. Ännu flera i Sverige boende kommer efterhand att sakna bostad. Samhällsplanerarna räknar med att kanske 100.000 människor kommer att flytta till Stockholm de närmaste åren. Trots att politikerna vet detta bygger de inte bostäder i tillräcklig omfattning. Ansvariga politiker inom bostadsförsörjningsområdet tänker inte längre än näsan räcker. Sveriges Bajkalsjö är Vättern som också har ett vatten som gnistrande kristall. Vättern är kall att bada i men Vättern kan inte tävla i "kallhet" med sin stora granne i öster. De har olika djup de båda kristallsjöarna. Vättern är 128 meter djup på det djupaste stället. Bajkalsjön har ett uppmätt djup på 1 637 m. Enligt uppslagsbok på "nätet" har Bajkalsjön den största ansamlingen av rinnande sötvatten på vår jord. Den har en vattenvolym som är litet större än Östersjöns. Transibiriska järnvägen går intill Bajkalsjöns stränder. Tågen stannar vid sjön. Turister kan bada i det kalla vattnet - om de törs. Om jag vore ung skulle jag åka Transibiriska järnvägen. Jag kulle vilja se och bada i Bajkalsjön. Jag skulle vilja besöka Sibirien och uppleva en bit av vårt klot som människor ännu inte lyckats förstöra. Jag gläds över att vintern är sträng där. Det är inte vilka lycksökare som helst som kan åka till Sibirien och klara sig i den vackra men stränga naturen. Kylan förhindrar exploateringar. Jag skulle vilja se platserna i Sibirien där Stalin förvarade sina motståndare. Fångarna fick leva hårda liv. Stalin var djävulen själv som stigit ner på jorden och ödelade många människors liv i Sovjetunionen. Stalin är borta men Sibirien finns kvar. Jag vill sätta mig ner i ett av Stalins fångläger, tänka tillbaka på dem som levde där och sända en maning till världen som lyder så här: -Må vi aldrig mera låta hänsynslösa människor komma till makten och förstöra miljoner andra människors liv. Vi har haft Stalin, Hitler, Saddam Hussein, Franco, Mussolini, Pinochet och många, många andra. Det är nog med ledarfolk av den sorten. Vi har i vår tid hänsynslösa militärregimer i Burma och Nord Vietnam, religiösa och politiska förtryckarsystem i Afghanistan, Iran och i några andra islamiska länder. Nu får det vara nog även med den galenskapen. Nu måste mänskligheten arbeta för människors frihet och oberoende. Det är de fria människorna som kan skapa en framtid för alla på jorden. Felaktig politik och fanatiska religioner har skapat krigen. Det finns andra sätt än krig att lösa framtidens problem. Låt oss hitta dem. Jag är inte ung. Jag får inte se Bajkalsjön och Sibirien i verkligheten. Vätterns vatten och Vätterns stränder i Motala hoppas jag däremot snart få återse. Tack SVT för programmet om Bajkalsjön och Sibirien Knut K

lördag 13 november

Rymdeposet Aniara på Stadsteatern i Stockholm

Kåseri nr 180

800px-stockholms stadsteater_20081956 gick jag sista året på Lunnevad Folkhögskola. På sommaren deltog jag i en fortsättningskurs som hette Atomåldern. Vi fördjupade oss i och om det som hänt i världen och det som skulle kunna hända. Vi mindes Andra världskriget och atombombskriget när USA fällde två atombomber och brände ihjäl några hundra tusen människor i Japan. Vi fick lära oss att den plats där atombomber sprängs för alltid är strålningssmittad. Vi oroades över att atombomben med tiden skulle ingå i många länders vapenarsenal. -Vad händer om en felskapad hjärna får tillgång till en atombomb? undrade vi. I den tidsandan skrev Harry Martinsson sitt rymdepos Aniara. Goldondern Aniara gick i ständig evakueringstrafik till beboeliga planeterna Mars och Jupiter tills asteroiden Hondo tvingade Aniara ur kurs. Aniara, med åtta tusen resenärer, fortsatte ut i rymden och kunde inte återvända till Doris dal. Runtomkring farkosten var evig natt. I föreställningen på 50-års jubilerande Stadsteatern i Stockholm får vi följa Aniara ut i det okända. I ett samtal som finns citerat i Aniaras vackra programblad sa Harry Martinsson: "Det ohyggligaste med människorna är att de inte vågar tänka. Om de verkligen tänkte ut konsekvenserna av den verklighet de lever i skulle de dö av skräck eller förändra världen." Det Harry Martinsson sa i det samtalet kan sägas och tänkas även i dag. Nu är det inte atombomber som oroar mest. Det som skrämmer är fortsättningen på de oansvariga liv vi levt och lever på jorden. Vi har ingen Aniara att resa med ut i rymden. Vi har ingen annan planet att åka till. Vi blir tvungna att ta konsekvenserna och stanna kvar här vi är tills vi dör. Det är inte jordens undergång vi har att vänta. Det som skrämmer är de svåra katastroferna som inträffar titt och tätt på jorden. Martinsson blev invald i Svenska Akademien och fick tillsammans med Eyvind Johnsson nobelpriset i litteratur år 1974. Han tog sitt liv på Karolinska sjukhuset 1976. Harry Martinsson kvävdes ihjäl i samhällsklimatet av avundsjuka kollegor och dumdrevjournalister. Vi kan jämföra våra nuvarande liv på jorden med människornas i Aniara. De visste att de gick mot sin undergång men de visste inte när det skulle ske. Vi människor styr och ställer på vår jord och slösar med det vi ska leva av. Vi överutnyttjar naturtillgångar och lämnar fakturan till framtidens människor. Våra barnbarn och barnbarnsbarn kommer att få lida för att vi levt utan att riktigt förstå hur felaktigt vi levt. "Det finns ett skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld. Ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan" (citat Martinsson) Han citerar Bergspredikan i Bibeln: "Allt vad i viljen att människorna skola göra eder. Det skolen ni ock göra dem." Martinsson konstaterar: "Om det budet varit levande hos oss hade inte en enda atombomb kastats." Föreställningen Aniara är ett kollektiv med många skådespelare, musiker och tekniker. Aniara som byggts på scenen är ett enormt bygge av elektronik, stål och teknik. Samlingssalen i Aniara är en spegelbild av salongen på Stadsteatern. Spelet försiggår stundtals mellan de många aktörerna på scenen. Stundtals får vi lyssna till monologer och sånger som går direkt till oss i publiken. Sven Ahlström spelar mimaroben. Han är den som har kontakten med Miman. Miman spelas övertygande av Claire Wickholm. Mimans elektronikverk drar till sig och fångar sina rymdfynd ur skog och dal i oupptäckta riken. Mimaroben sköter miman, underhåller och lugnar emigranter. Den som sjunger är den blinda Poetissan. Rollen innehas av Helen Sjöholm. Hon gör en ny succé i en svår roll. Hennes sång flyter in i våra hjärtan, hjärnor och nervsystem. Hon är fantastisk. Det är bara att konstatera det. Många kändisar finns med. Marika Lindström är chefspiloten Isagel, Sven Wollter rymdmatros, Helge Skoog chefsastronom, Ingvar Hirdvall den hårde chefonen, Dan Ekborg spelar högkomikern Sandon. Denne lockade flest skratt hos publiken. Aniara gick mot sin undergång. Vår jord har fortfarande chansen till liv. Även i framtiden. Låt oss tänka, handla och ta den chansen. Knut K

torsdag 4 november

Folkans lilla maskot

Kåseri nr 179

folkans lilla_maskot_utan_text_copy

Skådespelaren Jeanette Kyrk berättar om Folkans lilla maskot.

Det var en gång för länge sedan. Jag var en av två ledare för en skrivarkurs på Arbetarteaterförbundets Folkhögskola. Min uppgift var att stimulera till skrivande och berättande. Jag minns att jag sa på en lektion att vi som skriver och berättar har viktiga uppgifter framför oss. Vi ska synliggöra det som sker i samhället. Vi ska visa det som händer i det mörka, dunkla och tysta. Vi ska också visa var glädjen finns och bygga vägar till lycka och trygghet. För alla. Nyligen träffade jag en av eleverna från vår kurs. Hon heter Jeanette Kyrk. Jag mötte henne i Hallunda Folkets Hus som ligger i Botkyrka kommun söder om Stockholm. ABF Botkyrka hade tillsammans med några medarrangörer bjudit in till Feministiskt Forum. Som avslutning på dagen spelade Jeanette sin teater som heter Folkans lilla maskot. Jeanette berättade för mej att hon under tiden efter skrivarkursen varit skådepelare, skrivit teatrar bl. a en om Karin Boyes liv och död. Hon har också regisserat pjäser. Hon säger: - Hösten 2008 bestämde jag mig för att skriva om min mamma och blev klar med manuset året därpå. Jag fick repetera hos Stockholms tjejjour. De har också hjälpt mig under arbetet med föreställningen som är i två akter. Den tar två timmar och en paus. Monologen behöver bara lite dekor. Den kan därför spelas var som helst. - Vad handlar den om? Frågar jag. - Det är en autentisk berättelse om en kvinnas flykt från sin mans tyranneri. Den är också en berättelse om att bryta tystnaden och synliggöra patriarkatets våld mot kvinnor. - Kommer du ihåg att vi talade om att vår kulturgärning genom skrivande bland annat är att synliggöra det som folk inte ser eller inte vill se. - Jag minns, får jag till svar. Jeanette börjar sin monolog med att komma in på scenen med en ryggsäck. Vi får med tiden se att den ryggsäcken innehåller många minnen. Jeanette blev Märta på scenen. Märta berättar att hon tog på sig städuppdrag efter städuppdrag tills hon tjänade mer än sin man Olle. Olle var snäll och omtänksam i början av deras liv tillsammans men han tålde inte att Märta tjänade mer än han själv gjorde. Märta säger: - Olle var snäll och omtänksam i början men sen blev han gnällig och slog mej. Vi hade fina stunder ibland men han tålde inte sprit. Paret fick sju barn. Fem flickor och två pojkar. I monologen berättar Märta om sina städjobb. Bland annat om det på Folkan i Stockholm. Det jobbet gav henne mycken glädje. Hon träffade Kardemumma och Stig Järrel, fick kramar av Monica Zetterlund och blev hissad i taket av den långe Lasse Berghagen. Det var Lasse som döpte henne till Folkans lilla maskot. Hon jobbade mer och mer och blev med tiden rädd för att vara hemma. Paret köpte ett lantställe. Märta kunde lägga upp tio tusen kronor i handpenning. "Det var mycket pengar då", sa Märta och var stolt över att hon tjänat så mycket på sina städjobb att hon kunnat lägga undan tio tusen kronor. Av Märtas berättelse framgår att hon inte ville anmäla Olle för alla övergrepp. Hjälp av samhället trodde hon inte på. Trots alla missgärningar han gjorde älskade hon honom. Men gjorde hon det. Älskade hon verkligen mannen som slog henne? Baserades inte den tron på rädsla för att råka ännu värre ut? Det tog ett slut på eländet för Märta men det ska jag inte berätta om. Det ska upplevas som publik. Alla kvinnojourer i vårt land borde engagera Jeanette och spela upp monologen "Folkans lilla maskot". Socialarbetare, poliser och andra samhällsarbetare borde se den och ta till sig av budskapet. Mycket av våldet i vårt samhälle försiggår inom hemmets väggar. Varje kvinna, man och barn har rätt att leva i vårt samhälle utan att bli slagna. Det är skandal att inte kvinnor får leva de fria liv de har rätt till. Det är skandal att inte rättsamhället, grannar och vänner står på de slagna och misshandlade kvinnornas sida var helst en våldshandling begås mot dem. Jeanette gjorde en fantastisk prestation på scenen. Jag hoppas hon fortsätter visa på kvinnors rätt att leva sina liv utan att bli slagna och misshandlade. Knut K

fredag 29 oktober

Då vi pratar visar vi oss i orden

Kåseri nr 178

torgny lindgrenI det mycket sevärda programmet Babel i SVT hörde och såg jag Torgny Lindgren berätta om sin nya bok Minnen. Eftersom jag har läst nästan alla böcker han skrivit köpte jag boken och läste den när jag var på besök på Klivinge gård utanför Uppsala. Jag satt ute i solen och läste och blev så nöjd att jag vill skriva om boken och om Torgny Lindgren. Jag tänker inte recensera. Jag vill njuta av det han skriver och berätta en del av det jag njuter av. Boken börja så här: "Du borde skriva dina minnen", sade förläggaren. "Det kan jag inte. Jag har inga minnen", svarade Torgny Lindgren. Boken Minnen kom till. Torgny Lindgrens språk är ofta klätt i den vackra norrlandsdialektdräkten. Bokens innehåll gör att det är svårt att sluta läsa den. Orden blir skön musik i min hjärna. Jag blir glad. "Munterheten är en svår synd", skriver Torgny i boken. Om det är så har han gjort mig till en stor syndare ty just munter är vad jag är när jag läser boken. I kapitlet om familjens hundar fram till Felices död lyser kärleken fram mellan raderna. Innan Felice är död läser författaren i hennes ögon följande fråga: "Torgny, Torgny vart är jag på väg?" I samtal med en tjeckisk vän får vi veta att måttligheten var den fasta grunden för författaren Thomas Manns livsgärning. Den tjeckiske vännen påstår i samtalen att: "Det vi inte kan. Det är det som är konsten." Ett par veckor innan en av Torgnys vänner, Per Olof Sundman, begravdes fick Torgny en fråga av den kände historieprofessorn Erik Lönnroth. Frågan var: "Vart hör du Torgny Lindgren? Till vilken generation. Till vilken skola. Vilket decennium. Vilken konstnärlig och åsiktsbildande grupp." Jag tänkte när jag läste detta att det ska bli intressant att få veta författarens svar. På P O Sundmans begravning svarade han: (Jag citerar ur boken.) "Vi stod mittemot varandra, han avvaktande och frågande, jag uppfylld av rädsla och skräck som han alltid ingav mig. Hur många nätter hade jag inte legat vaken för att på ett sannfärdigt sätt kunna ge honom ett svar? Representativens gåta löser man inte så lätt." Svaret blev: "Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien. " Hur akademiledamoten Lönnroth svarade får ni läsa själva. Hans reaktion överraskade. Även Torgny Lindgren. Mycket tänkvärda är Torgny Lindgrens kärleksfulla berättelser om sina föräldrar. Författaren talade med modern strax innan hon dog. Modern säger: "Om det inte vore för allt jag ångrar skulle jag bara ligga här och njuta av alla smärtstillande medel som de ger mig." Sonen Torgny svarar: "Du har ingenting att ångra. Ditt liv har varit klanderfritt. Jag har aldrig lärt känna en människa som varit till närmelsevis så klok och god som du." Torgny L berättar att fadern var en kraftkarl. I näst sista kapitlet finns ett samtal mellan författaren och fadern när de ankrat utanför Dahlins grönna. I det kapitlet berörs allt från att elda i den öppna spisen på arken, steka fläsket, värma våfflorna i stekflottet och meta vid relingen med var sitt spinnspö till att tala om genetiken och döden . "De råkade också komma in på det eviga livet". Jag citerar extra tre meningar ur boken. Läs och begrunda: "Själv är man tillfällig. Ett ljus för ingen utom för sig själv. " "Vi vet ingenting om döden. Vi är bara vana att leva." "Då vi pratar visar vi oss i orden. Jaget blir uppenbart. Genom pratet bekräftar man hur man är som människa. " I sista kapitlet träffar författaren den vackra förläggaren. Han säger till henne: "Mitt liv har inte varit en roman, utan en novellsamling." Jag citerar också följande ur sista kapitlet: "Att skriva, säger jag, har brukat göra mig lycklig. Nu har jag längtat tillbaka till min ungoms och mannaålders munterhet. Nästan allt jag skrivit har jag skrivit i munterhet. Jag har fått bekämpa den så den inte ska synas." Ett stort tack till dem som fick Torgny Lindgren att skriva de Minnen han sade sig inte ha. De minnen han inte hade blev en mycket läsvärd bok. Knut K

fredag 22 oktober

Solen skiner på Klivinge gård denna tidiga......

dsc00726
Göta kanal nära Borenshult den 22 oktober 2010. Foto: © Åke Lindberg

Hösten är kommen. Med den nattfrosten. 5,6 grader kallt har vi nu när solen just går upp och belyser moln och natur. Natten var klar och kall. Stjärnhimlen framträdde med sin skönhet och gjorde den mörka natten en aning ljusare. De blommor på Klivinge gård, som hållit ut i höstkylan, slokar i dag. Nu tar deras blomtid slut för i år men de flesta växterna kommer tillbaka när det blir vår igen. Naturen är fantastisk. Jag förundras över det vackra jag upplever under min levnadsvandring som också går mot ett slut. Jag kan inte räkna med att komma tillbaka i någon ny vår. Jag lever den tid jag lever. Så är det med det. Vi ska inte vänta på det som eventuellt ska komma sedan, efter livets slut, efter dödens definitiva avgörande. Vi ska fundera över hur vi lever nu. - Hur lever Du? - Hur lever Jag? Var tredje sekund dör ett barn i världen." Det berör inte mej", säger de självsäkra och de socialt outvecklade individerna. Så säger också de tanklösa och de som ser världen utan perspektiv på verkligheten samt de som inte ser det som händer på andra platser än i egoisternas egna vardagsrum. Ett barn dör var tredje sekund. Många dör för att vi i västvärlden lever som vi gör. Många barn dör för att korrumperade ledare inte leder folket framåt utan utnyttjar vunna förtroende- och maktställningar till att bruka våld mot dem de ska leda. Dessa de galna ledarna och deras soldater våldtar kvinnor och håller folket under svältgränsen medan de själva lever i lyx. Miljarder människor lever i en nästan outhärdlig fattigdomsvärld. Många lider fruktansvärt. Miljarder andra lever i överflödssamhällen. Majoriteten av oss som lever på vår jord saknar självinsikt när det gäller vad vi kan göra för att alla ska nå en anständigare levnadsnivå . Vad kan vi göra, vi, som inte påverkar de stora förändringarna i världen? Om många ger mycket i insamlingarna "För världens barn" kan flera flickor börja i skolor, sjuka barn få träffa läkare, få mediciner och därmed också kunna leva vidare till vuxen ålder. Vår gemensamma gåva gör skillnad på liv och död för barn. Vår gemensamma gåva gör skillnad på utbildning och analfabetism. Vår gemensamma gåva gör skillnad på egoism och solidaritet. Till de stora behoven i de fattiga länderna hör just att öka möjligheterna till utbildning av barn och unga . Även vuxna behöver utbildning och kunskap i yrkesutövning, att starta egna företag och att leda folken i en demokratisk process. En annan ekonomisk världsordning behövs där de fattiga länderna inte tvingas på knä på grund av räntor de rika länderna driver in på utlånade pengar. Bytesbalansen med varor och tjänster mellan de fattiga länderna och de rika måste vägas ihop till jämbördig nivå. Till de stora behoven hör också att bekämpa sjukdomar. Det kan ske genom läkar- och medicinhjälp och upplysning till folket om preventivmedel och olika sätt att bota och skydda sej mot AIDS och andra farliga sjukdomar. Vi människor är olika. Det ska vi vara glada för. Varje människa är unik. Det ska vi vara stolta över. Vi i väst skall inte tvinga andra kulturers folk att leva som vi. Vi är inga föredömen i dag. Afrikanerna lever i många olika kulturer och det ska de fortsätta med. Massflyktvandringar från en kultur till en annan skapar problem både för dem som vandrar och för de länder som är mottagare. Jag vill ha en fri värld där människors kreativitet utvecklar samhällen till gagn för både växter, människor och djur. Jag vill ha en värld där luften går att andas, vattnet drickbart överallt och folket i olika kulturer lever i ömsesidig respekt för varandra. Den världen kommer jag inte att få uppleva. Men jag kan väl få önska. Jag tror att framtidens människor bättre skall förstå hur vi ska leva på vårt snurrande klot. Världens ledare i dag har jag inget förtroende för. Varken de i öst, väst, norr eller söder. Solen går upp över Klivinge gård som jag besöker. Vad kommer denna nya dag att ge Världens barn? Har du något förslag? Knut K

lördag 16 oktober

Att växa som människa

Kåseri nr 176

Jag gick en lördagseftermiddag upp från T-centralen vid Sergels Torg i Stockholm och fortsatte Drottninggatan till Kungsgatan. Den gatan gick jag till Stureplan där jag såg folk som vanligt mötas under Svampen. Bilar rullade i långa köer till och från den pampiga Kungsgatan eller till och från någon annan av gatorna i området. Bilarna stannade vid rött. Körde. Stannade igen. Körde. Stannade. Jag passerade övergångsstället och fortsatte till Kaféet Sturekatten som ligger bakom Stureplan. Jag skulle möta några vänner där. Alla var på plats när jag kom. Vi beställde kaffe och gott bröd och satte oss ner i de gamla nötta nästan antika möblerna. Vi kom att tala om att växa som människor. Jag inledde med den här dikten: "Du är en blomma du människa. Helt unik. Du har vuxit ur ditt frö och är ingen annan lik När en blomma befruktas av pollen från ett bi då speglas blommans skönhet i livets poesi. Var hittar jag mitt pollen? Var finner jag mitt bi? Kanske biet är den människa som nyss gick förbi. Kanske blänket i hennes ögon kan ge mitt liv poesi." - Du har rätt. Vi behöver människor omkring oss för att växa. Ensam är inte alltid stark. För att bli en hel människa måste hela jag stimuleras. Om inte så sker blir jag bara en del av mej själv, säger Åsa. Hon är några år över tjugo. - Människan har en standardritning som grund och oräkneliga specialritningar konstrueras genom föreningen mellan ägget och spermien. Våra möjligheter finns i kromosomernas sammansättning. Inom naturens gränser kan vi växa, svarar Babac som läser till läkare i Stockholm. Han är född i Iran. - Du menar att vi människor är begränsade till våra kromosomer. Det är möjligt men vår utvecklingspotential är stor och omfattar så mycket att begränsningarna inte märks, svarar Åsa. Hon ska bli lärare när hon blir färdigutbildad. - Det finns andra begränsningar. Jag vill påstå att det moderna samhället hindrar människor från att utvecklas fullt ut. Vi får mycket information om vad och hur vi ska tycka och tänka. Många TV-program förminskar vår fantasi. Vi tänker tankar som andra tänkt åt oss. Att tänka rätt är att spegla världen. När vi tänker fritt kan vi välja spegelbilder som utvecklar oss, säger Angelina. Hon lever ensam med två barn. Angelina är sjuksköterska. - Det gäller att hitta gränserna mellan individens frihet och den inskränkning som samhället ger. Det är inte lätt. Människan är inte bara en änglalik, solidarisk individ. Hon är också aggressiv, hämndlysten, avundsjuk och egoistisk. Det finns många som trycker ner andra för att själva komma upp på kullens högsta topp, poängterar Babac. - Vi kan växa som människor när vi ändrar och förbättrar våra sociala villkor. Det kan ske utan att vi trycker ner andra, säger Åsa. Sturekatten doftar som ett kafé´ ska dofta kafé. På restauranger och barer känns stekoset mest. Här tar kaffedoften över. Jag dricker det goda kaffet och tar till mej den mandelkubb jag beställt. Jag säger: - Många människor blir det yrke de har. De känner sej som polis, chaufför, läkare, svetsare, bagare. Det är inget fel att präglas av sitt yrke men vi människor är mer än våra yrken. De som inte lever ut alla sina möjligheter tappar sitt jag och blir till Ingen när de går i pension. Jag har träffat många som inte vet vad de ska göra med sina liv efter pensionen. - Det är konstigt att det är så. Det är ju när vi får denna fulkomliga frihet från yrkesverksamheten som vi verkligen kan leva livet, svarar Babac. - En pensionär sa nyligen sa till mej så här: "Några år har jag kvar att leva. Om jag får vara frisk och ha hälsan. Några år kvar att leva. Jag som nyligen var ung och odödlig har bara några år kvar att leva. Det låter otänkbart men är faktiskt sant. Vad ska jag göra? Var ska jag börja? Hur skall jag vara? Vad är livet egentligen? Det frågar jag mej själv. Hur ska jag veta det, svarar jag, och fortsätter att leva mitt liv precis som vanligt." Alla sitter tysta en stund. De är unga. De tänker nog inte på hur länge de har kvar att leva. De tänker förmodligen på hur de ska växa som människor och få uppleva allt det fina vår jord har att erbjuda dem. Efter en stund säger Babac. Jag tänker så här: Allt har blivit stort. De som beslutar i samhället lever långt borta från vardagen. Valrörelsen nyligen bestod av kampanjer som partiernas högsta höns körde ner i halsen på oss. - Jag tror att det är i det nära vi ska växa som människor. När det nära flyttas bort är inte det nära, nära längre. Utan långt bort. Då måste vi odla nya näran. Väva nya näror. Det är i det nära människan slår ut i blom, replikerar Åsa. - Du är tillbaka till Knuts dikt, svarar Angelina. Sista versen löd så här: "Var hittar jag mitt pollen? Var finner jag mitt bi? Kanske biet är den människa som nyss gick förbi. Kanske blänket i hennes ögon kan ge mitt liv poesi." - Om jag väntar på att blänket i en annan människas ögon skall ge mitt liv poesi får jag nog vänta länge. Det finns för mycket hat i vårt samhälle idag. Det såg vi i valrörelsen. Hat krymper människorna, påstår Babac. - Vi måste låta förståndet leda viljan att lära och växa. Vi lär oss mest om livet när vi aktivt deltar i det som sker. Vi växer medan vi lär, säger jag. - Jag måste gå nu, konstaterar Åsa och fortsätter: Kan vi inte ses igen och tala mer om att växa som människor. Vi bestämmer innan Åsa går att vi ska ses snart igen. Angelina och Babac går också. Jag blir ensam kvar vid bordet. Ett äldre par undrar om de får slå sej ner vid "mitt" bord. Det får de naturligtvis. Knut K -

torsdag 7 oktober

Vi såg Rut och Ragnar på Statsteatern

Kåseri nr 175

meveinkjFörsta lördagen i oktober steg vi in i tunnelbanan i Masmo för att ta tåget till T-centralen i Stockholm. Målet var Stadsteaterns Lilla scen på Drottninggatan vid Sergels torg. Vi hade biljetter till föreställningen Ruth och Ragnar. Den är skriven av Kristina Lugn, regisserad av Jan-Olof Strandberg. Skådespelare i pjäsen är det äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson. Som vanligt är T-banetåget vi går på nästan fullt av folk. Mobiler användes av många. Somliga pratade så högt i mobilerna att alla i vår vagn hörde att det pratades i de små tingestarna. Jag förstod inte vad som sades eftersom språken som taldes inte var svenska. På en soffa satt en man med en öl i handen. Han hade säkert druckit flera öl innan han gick på tåget. Han var skäggig. Hans kläder var inte nyinköpta. Inte nystrukna. Han luktade säkert inte gott ty platserna runt honom var lediga. På sektionen intill honom satt fyra mörkhåriga tjejer. De var välklädda, välsminkade och ansågs säkert av pojkkamrater vara söta. Tjejerna pratade om killar och skrattade mest hela tiden. En man gick genom vagnen och lade ut lappar på sofforna. På lapparna fanns bilder på en mor med två barn och texten: - Hjälp oss! Vi har inte mat till barnen. När han lagt ut alla lappar väntade han en stund. Därefter gick den mörke mannen med en liten korg och samlade in lapparna och de pengar han hoppades få. Jag såg inte att någon lade i pengar i korgen. En ljus, välklädd man sa högt - Ge inte honom några pengar. Han bluffar. Förresten kan han åka hem och tigga i det land han kommit ifrån. Många ansikten vändes mot den vita mannen. Stämningen blev obehaglig en stund men återgick strax till det normala med mobilprat, flickornas skratt och öldrickarens klunkande. Tåget var överfullt när vi kom till T-centralen. Vi var två bland tusen personer som var på väg någonstans. Tur att tunnelbanan finns. Vi kom i god tid till teatern. Jag vill alltid sitta några minuter på plats innan föreställningen börjar och känna stämningen och sorlet som ökar och sprider sej i teatersalongen. Stadsteaterns salong fylldes snabbt. Många huvuden hade grått hår. Några kvinnors hår var rött. Det var nog inte originalfärg de hade. Ljuset dämpades i salongen och ökade på scenen. Sorlet minskade till tystnad. Rut och Ragnar steg in i handlingen. I programmet står skrivet: "En dag för länge sedan lovade Rut och Ragnar varandra evig kärlek. Nu har det blivit hög tid att avge ett nytt löfte. Att för alltid lämna varandra i fred. " Rut och Ragnar skulle fira sin skilsmässodag. De skulle dela upp ägodelar och drömmar de haft gemensamt. Ragnar var studierektor och Rut hade en tjänst som tillsynslärare i en skola. Vi vet att de båda skådespelare passerat de 85 åren. Kanske är det inte vanligt med studierektorer och lärare i den åldern i dagens skola. Men vad gjorde det. Yrkena var inte de viktigaste i pjäsen. Det var skilsmässan. Vi i publiken skrattade hjärtligt åt alla anklagelser de två aktörerna öste över varandra och kivet om vem, som skulle ha vad, av de gemensamma ägodelarna. Matsalsbordet ville båda ha. Därför började Ragnar såga det mitt itu. Gökuret delade de så att Rut fick göken och Ragnar själva klockan. Ja, galenskaperna var många och skrattretande. Sista delen av föreställningen satte Rut och Ragnar sig i en soffa och började tala om de barn de varit och barn de inte haft. Detta det sista hade vi svårt att få grepp om. Det gjorde inget. Vi fick en trevlig timme i salongen framför Stadsteaterns lilla scen. Tiden när vi just kommit ut från en teaterföreställning är också spännande. Jag minns från min tid i Motala att jag kunde se om publiken var nöjda, eller inte nöjda, med det de upplevt i den vackra teatersalongen i Folketes Hus. Jag såg i foajén efter pjäsen med Rut och Ragnar att publiken haft trevligt. I kön till garderoben hörde jag att den nu hemvändande publiken berättade om det som varit roligt i pjäsen. Jag hoppades de skulle ta med sig glädjen hem och förlänga teaterupplevelsen tills sömnen inträdde. Kanske kunde de också drömma om Rut och Ragnars dialoger och hoppas att det Rut och Ragnar berättade inte stämde in på deras äktenskap. Vi gick Drottninggatan mot Gamla Stan. Innan Rosenbad besökte vi en bokhandel som heter Drottninggatans Bok och Bild. Där säljs Stockholms billigaste böcker. Jag hittade Torgny Lindgrens Minnen. Den köpte jag för 155 kronor. Jag hittade också en av mina nutida favoritförfattare Anna Gavaldas senaste bok. Den heter; En dag till skänks. Den lilla vackra boken kostade bara 110 kr. Inbunden. Alla av den franska författarinnan Anna Gavaldas böcker, som är översatta till svenska, har jag läst i sommar. Vi flanerade vidare till Gamla Stan där trängseln var stor. Blåsten kall. De höga husen skyddade men de korsande gränderna var som fyrkantiga" luftrör". Med hjälp av de "luftrören" drog starka vindar genom Gamla Stan. Vi blev stundtals rätt "urblåsta" av naturens starka krafter. I affären Indiska på Västerlånggatan hittade Anne-Marie en hatt hon tyckte om. Hon köpte den. Hon frös därför inte om huvudet när vi gick till Gamla Stans tunnelbana för att åka den röda linjen hem. Vi var mycket nöjda med dagen. Knut K

torsdag 30 september

En blick framåt i Motala

Kåseri nr 174

christian lindberg_300Jag läste i Teaterföreningens ordförande Åke Lindbergs Facebook att han varit i Folkets Hus och lyssnat till en konsert och känt sej mycket nöjd med det som bjöds. Christian Lindberg var dirigent. Han är också världsartist som trombonist. Östgöta Blåsymfoniker och Stockholms Kammarbrass medverkade i konserten. Jag gläds när jag får höra om bra kultur i Folkets Hus i Motala. Kåseriet En blick framåt ska jag börja med En blick bakåt. Ni som läst mina kåserier vet detta jag nu ska skriva men alla har kanske inte hängt med från början och inte heller läst Boken Knuts 100 kåserier. Ni som vet får ta detta som en repetition. När jag våren 1979 fick erbjudande att bli chef för Folkets Hus satte jag mej ner och tänkte igenom vad det skulle innebära att leda ett nytt kultur- och konferenshus i Motala. Folkets Hus byggdes med en teater- och konsertlokal som skulle bli en av de modernaste i Norden. Omändring från teater- till konsertlokal gick att ordna med diverse omplaceringar på scenen. Jag fann att Folkets Hus skulle bli Motalas Dramaten, Motalas Konserthus och revyscen. Utställningslokalen kunde bli Motalas GalleriEtt om verksamheten sköttes rätt. Jag ville ge motalapubliken det bästa som fanns av vårt lands yrkesmässiga kultur. För att arrangera professionell kultur behövs pengar till gager. Detta ordnades i Folkets Hus budget av de båda framsynta parhästarna Per Ström och Rune Leijonmarck. Professionell kultur var det ena benet. Det andra benet var att jag ville att Folkets Hus skulle bli Motalas kulturintresserades hemmaplan. Körer och teatergrupper, sångare och musiker och konstnärer skulle med Folkets Hus hjälp utvecklas inom sina olika verksamheter. MAIF, IFK, BK Zeros och Boren hade sina hemmaplaner för de fotbollsintresserade. Då var det inte mer än rätt, tyckte jag, att kompositörer, musiker, sångare, dansare, revyskrivare och aktörer, konstnärer och teaterfolk i Motala också fick sin hemmaplan och att den skulle vara i Folkets Hus. De här tankarna fick jag stöd av i styrelsen och vi genomförde dem. Vi satsade efter en tid också hårt på det tredje benet, konferensverksamheten. Till en början skulle vi ta det försiktigt. Vice ordföranden i FH-styrelsen och kommunalrådet Per Ström ville att företag och organisationer i Motala i första hand skulle ha plats i huset. När vi kom igång fylldes huset av konferenser. Vi fick bland annat Småföretagarnas Riksorganisations kongress till Motala. Det var första gången de lade en kongress i ett Folkets Hus. Den kulturella verksamheten liksom konferenserna gav inkomster till Motala kommun i större utsträckning än till Folkets Hus. Tänk Er när Riksteatern bodde sex dagar på Stadshotellet med 40 personer som sov, åt och drack på hotellet och betalade för sej. Eller när en konferens med över hundra personer bodde i Motala några dagar. Det var Folkets Hus som var magneten. Hotell, restauranger och affärer segrare. Nu ska vi blicka framåt. Huset står kvar. Ny chef finns i huset. Hon heter Christina Landoff. Christina vill säkert att huset används på bästa sätt. Styrelsen i FH vill nog detsamma om de får tillräckliga ekonomiska möjligheter att driva och utveckla kulturverksamheten. Konferensverksamheten skall inte drivas med kommunala medel. Ny kulturchef har tillsatts i kommunen. Han heter Lars Skoghäll och är en trevlig karl enligt Åke Lindbergs utsago efter ett möte de haft. Om jag vore ny kulturchef som Lars skulle jag se möjligheterna i kommunens kulturliv och jobba efter det. Folkets Hus har möjligheterna. Ny politisk majoritet blev det i Motala efter valet. Den majoriteten, S och V, vill inte Folkets Hus död utan dess uppståndelse till ett aktivt kultur- och konferensliv som är till gagn för näringslivet. Hotell, restauranger, affärer får ökade inkomster om Folkets Hus blomstrar. Jag tror alla som jag räknat upp vill att Folkets Hus skall vara ett FOLKETS hus där det bästa som finns av den professionella kulturen kan arrangeras. Konserten med Christian Lindberg visar att så också sker ibland. Det finns plats, tid, önskemål och publik för flera bra uppträdanden och arrangemang i FH. Teaterföreningen i Motala sköter teaterarrangemangen utmärkt. TF har åter flyttat in i Folkets Hus med sin administration. Det gläder mej och säkert också alla medlemmarna i TF. Motala Lokalrevy som vi bildade när Folkets Hus var nytt lever fortfarande och gör succé varje år. Det gläder mej och många andra också. Mycket. Det jag hoppas allra mest är att den lokala kulturverksamheten ska få en renässans och att kommunen ger möjlighet för aktiva kulturproducenter och intresserade föreningar att framföra sina alster i Folkets Hus utan att de drabbas av hyror de inte har råd att betala. Barn och unga mår bra av att lära sej spela, sjunga, spela teater, skapa bilder och dansa. För att nå ut och utvecklas måste de ha ett forum där de kan repetera och med tiden möta sin publik. Det forumet ska vara Folkets Hus. I varje fall öskar jag och flera med mej det. Ett rikt kulturliv berikar kommunen och gör det lockande för både folk och företag att flytta till Motala. Det finns många vägar att gå för att göra Motala attraktivare genom bra verksamhet i Folkets Hus. Eftersom mycket är nytt och några nya har tillträtt i viktiga positioner inom kulturadministrationen finns bara framtiden och möjligheterna där att blicka fram emot. Sätt Er ner ni kloka människor och ta vara på möjligheterna som finns i den vackra staden Motala. Jag fick uppleva mycken glädje under min tid i Motala. Inte minst i Folkets Hus. Jag önskar att många nuvarande Motalabor får uppleva det jag upplevde i kulturens värld. Med hälsning och lycka till Knut K

torsdag 23 september

Spindlarna spänner nät

Kåseri nr 173
spindelnat

Foto: Ulf Rosander

Vi gick från gården Nordi morgonen efter nattregn. Vi gick in i den stora skogen. Spindlarna hade spänt sina nät där. Tusentals gråa nät såg vi i ljungen, i blåbärs- och lingonriset och på trädens nedersta grenar. Vi stannade och såg det fantastiska spindelnätområdet. Vi undrade om det var en spindel till varje fångstnät eller om en spindel hade flera nät. En spindel kan inte "äga" alla näten men hur äganderätten i övrigt fördelades kunde vi inte räkna ut. - Hade spindlarna delat in skogen i olika revir så de inte äter upp fångsten och varandra i varandras nät, frågade vi varandra.

När vi gick efter vägen såg vi på båda sidorna nät efter nät efter nät. En förunderlig syn fick vi uppleva. Daggen som lagt sej under natten hade gjort spindelnäten synliga. Jag tänkte: - Alla dessa kanske tusen nät i skogen denna morgon har gjorts av trådar spindlarna själva spunnit. Hur har de kunnat få fram så mycket tråd ur sina smala kroppar? Trådarna i fångstnäten vi såg hade kanske blivit mil långa om de knutits ihop och lagts ut i sin fulla längd. Vi beundrar vävda mattor och tavlor som konstnärliga människor väver. Vi beundrar dem med rätta. Men människorna tar inte trådarna till väven ur sina egna kroppar. De skaffar dem på andra sätt. Efter denna morgon beundrar jag också spindlarna i skogen. De inte bara väver sina nät, de tillverkar också tråden till nätväven.

Vi gick vidare i storskogen. Vi hörde Älvens brus från dess forsar och fall. Vi såg Älvens vatten rinna stilla och lägga sej som laguner och spegla träden, molnen och den blå himlen. Vi gick på en bro över vattnet och såg de snabba skräddarna springa på ytan. När jag såg skräddarna mindes jag hur deras förfäder sprang på vattnen i Bäcken och "Venåa" i Frödinge. Vi barn försökte fånga skräddarna men genom sin snabbhet lyckades de undvika våra händer.

När vi gått i ett djupt och brett skogsmaskinspår uppför en brant backe såg vi solen belysa lingonen och göra dem till röda pärlor som stack fram ur riset, i ljungen och mossan. Vi befann oss i en rödglimrande verklighet. Vi njöt av naturens skönhet. Lingonen lyste runt stenar och stubbar. Många var som små körsbär. De hängde i klasar i lingonriset. De vackra lingonpärlorna lockade min kamrat att plocka dem. Jag satte mej på en sten och hade en annan sten till ryggstöd. Jag läste Zahiren av den brasilianske författaren Coelho. Jag njöt av läsningen och hans kloka ord. Efter en stund lade jag ifrån mej boken och såg ut över landskapet och fann ett panorama. Det sträckte sej från horisont till horisont. Eftersom jag satt högt på en kulle kunde jag se dalen nedanför kullen och sträckningen från dalen och upp mot nästa kulle som kallas för Fjället av folket i bygden. Jag såg träden, den vita mossan, det vackert gröna lingonriset och ljungens lila färger. Jag såg stenar med mossa på och gråvita stenar utan mossa. Jag såg berget sticka fram sina stentunga hjässor genom gräs, mossa, ljung och lingonris. Jag förundrades när jag såg upp mot toppen av Fjället. Trädens toppar såg ut att vara naturens stora kam med rymden som fond. - Vem skall naturkammen kamma? tänkte jag. - Det är vinden, blåsten och stormen som drar igenom skogen som kammar sej på toppen av Fjället, svarade jag mej själv.
Jag kände att jag trivdes med mej själv och panoramat framför mej. När jag trivs med mej själv kan jag uppfatta det vackra jag har omkring mej. Jag har nyckeln med naturens kod inristad i min upplevelseförmåga. Den nyckeln fick jag i min barndoms landsbygdsliv. Många har inte den nyckeln och kommer inte heller att få den. Dessa de många utan kodnyckel får aldrig se naturens panorama på det sätt jag såg det denna soliga septemberdag. Jag läste ur boken Zahiren av den brasilianske författaren Coelho: "Ni pratar om pengar men ni vet inte vad pengar är", sa Bankiren på en middag med rika vänner. Han fortsatte:" Varför tror folk att ett målat papper, ett plastkort eller ett mynt av sämska sorten av metall har ett värde. Du vet väl att dina pengar, dina miljontals dollar bara är elektroniska signaler." Huvudpersonen i romanen säger: "Kan våra elektriska signaler betala en extra timme liv? Nej! Kan de köpa tillbaka den vi älskar när hon dör. Nej! Kan de betala kärlek? Nej. " Jag tänker: Jag behöver inte heller några elektroniska signaler där jag nu sitter och känner livets trivselpuls och kan uppleva naturens skönhet, mångfald och storhet. Jag behöver min naturnyckel med koden inristad för att kunna uppleva att jag finns till och att jag trivs med det. Vi behöver pengar för att klara oss i livet - men det är inte bara pengar vi behöver. Tycker Knut K

fredag 17 september

Viktigt att bli sedd

Kåseri nr 172

Viktigt att bli sedd. En sedelärande historia

fotbollJag ska berätta om en ung spelare jag var tränare för under min fotbollstränartid. Han hade stor talang för fotbollsspelet men lyckades aldrig visa vad han kunde under matcherna. När jag började träna laget blev jag varnad av andra ledare som sa:
- Sven (fingerat namn) är jobbig. Han vill inte träna, dricker för mycket på festerna och kan vara otrevlig att ha att göra med. Han tål inte kritik. Om någon säger till honom när han gjort fel lägger han av. Det har hänt att han gått ifrån träningen och åkt hem när han blivit kritiserad.
Allt detta stämde. När vi tränade visade han att han inte gjorde övningarna så bra som jag tror att han kunde ha gjort. När vi träningslöpte längre sträckor låg han sist i kön. Han sprang inte fortare än den sämst tränade. Jag sa inget till honom utan lät honom vara som han var. På matcherna visade han stundtals vilken kapacitet han hade. Han hade ett löpsteg och snabbhet som få men långa stunder gjorde han ingenting. Andra ledare för laget tyckte att jag skulle ta bort honom från A-laget för att förstörde för sina kamarter och laget. Vårsäsongen gick och mitt lag låg ganska långt ner i tabellen. Jag funderade på vad jag skulle göra för att få fart på Sven. Av en tillfällighet åkte Sven och jag ensamma i min bil till en match i Linköping. Jag frågade honom om han inte trivdes i laget. Han svarade undvikande att han upplevde att han inte hade mitt och kamraternas förtroende. Jag frågade vad han menade med det. Han sa: - Andra spelare säger du till när de gör fel och visar hur de skall göra istället. Mej bryr du dej inte om.
Jag blev helt tagen av den kritiken. Jag hade lyssnat på andra att Sven inte tålde kritik. Det var därför jag inte kritiserade honom. Vi satt tysta länge. Jag funderade på hur jag skulle gå vidare i samtalet. Efter en lång stund sa jag: - Jag ska tala om för dej att du har talanger som få. Din teknik, din snabbhet och tillslag på bollen är långt utöver det normala. Med rätt inställning från din sida skulle jag kunna göra en allsvensk fotbollsspelare av dej men då måste du satsa på träningar och i matcher. Latmaskar har aldrig kommit någonstans. Min fråga är: Vill du bli bra? Det verkar inte så.
Nu var det Svens tur att ta en lång tyst paus innan han svarade: - Jag drömde som barn om att bli allsvensk fotbollspelare som du var en gång. I pojklagen behövde jag inte träna. Alla sa att jag var bra. Ingen sa vad jag skulle göra för att bli bättre. "Du behöver inte träna. Du är bra ändå", fick jag höra från ledare och andra. Jag slutade att satsa. Allt ordnar sej ändå. Trodde jag. - Men allt ordnar sej inte, sa jag. Den som vill bli bra kan inte träna så lite som möjligt utan så mycket som möjligt. Gå in på matchen i dag och jobba dej trött men använd huvudet och placera dej så du kan få passningar att göra mål på. Jag ska tala med ett par i laget att de ger dej bollar att jobba med.
Vi kom till Linköping. Jag pratade före matchen med två spelare som brukar spela upp bollar till anfallsspelarna att de skulle ge Sven bra passningar. - Är det nån mening med det? Han rör inte på sej mer än nödvändigt, sa den ena lagkamraten. - Han rör sej i dag, svarade jag.
Och det gjorde Sven. Han sprang och visade sej för kamraterna för att få passningar. Passningar fick han. Han gjorde tre mål. Vi vann med 3-2.
Sven fick beröm av kamraterna efter matchen. Någon sa: -Har du Sven fått en energispruta av Knutte i dag eller vad är det som har hänt.
På hemvägen frågade jag Sven om han ville bli min hjälptränare. Det ville han. Under sommaren lade vi in varje-dags-träning under två veckor. Vi sprang mycket i en skog med härlig terräng. Löpträningarna leddes av Sven. Ingen sprang ifrån honom efter en tid. Vi tränade också mycket teknik och spelövningar. På höstomgången förlorade vi inte en enda match. Hela laget hade kondition och teknik. Vi kunde utveckla vår spelidé. Sven gjord sex mål på vårsäsongen. Under hösten gjorde han trettitvå. Kommande år spelade vi en match mot ett allsvenskt lag. Sven gjorde mål och var strålande i matchen. Han fick anbud att komma till det allsvenska laget och spela. Sven sa till mej: - Du sa förra året på väg till Linköping att jag kunde bli allsvensk spelare. Tycker du att jag ska ta chansen och prova om jag kan bli det? - Det ska du, sa jag.
Jag lärde mej av detta hur viktigt det är för alla att bli sedda. Detta gäller i skolor, i hemmen, i kamratlagen och i livet i övrigt. Jag försökte använda denna vetskap praktiskt också i mina chefpositioner på Socialkontoret och i Folkets Hus i Motala. Jag brukade den tekniken när jag åkte runt Sverige och höll föreläsningar och utbildningar för anställda och förtroendevalda inom Folkets Husrörelsen.
Tusentals elever känner sej "inte sedda" i dagens skolor. Lärarna hinner inte med de kanske viktigaste uppgifterna att se var och en av sina elever så att de känner att de finns i klassrummet och i livet. Forskning visar att de elever som har det svårt har erbjudits mindre hjälp och fått det ännu svårare de senaste Alliansåren. Det måste ändras. Vi måste få mindre klasser och flera lärare i skolan. Om vi ska gå mot en bättre framtid för vårt folk och vårt land är det skolan vi ska ge resurser. Det är mycket viktigare att skolan blir bättre än att sänka skatten några hundra kronor för låginkomsttagare och flera tusenlappar för de välbeställda. Det är inte heller ökade bestraffningar vi behöver utan mera människokärlek både i skolorna och i livet i övrigt. Knut K

fredag 10 september

Hösten är här

Kåseri nr 171

hostlovSolen stod inte högt på himlen i går. Jo, det gjorde den kanske. Bakom molnen. Men den syntes inte. Nu på morgonen är temperaturen bara sex plusgrader. Vi har kommit in i höstens kyliga klimat. Sjön, som ligger nedanför berget där vi bor, låg i går och krusade sej i sin ljusblåa färg. I dag skiner höstsolen. Vinden vilar. Sjön ligger som en spegel och fångar allt som visar sej; sommarmolnen, träden och fåglarna som flyger. Jag blir glad. Jag vill sjunga min sång sommarens ljummaste kväll när Håles berg ligger upplyst av kvällssolens vackraste färg. Jag vill sjunga min sång på den klara höstdagens lugnaste Mo där höstlöven trampas av vandrarens sköna vandringssko. Jag vill sjunga min sång i den kalla vinterns mörkaste natt när drivan av snö ligger dunvit under stjärnornas blinkande hatt. Jag vill sjunga min sång som våryrans gladaste hyss när gullvivans lengula klasar får vårsolens varmaste kyss. Varje årstid har sin tjusning och skönhet. Jag är glad att jag fått leva mitt liv i ett land som växlar klimat. Nu invänder du att det inte är landet Sverige som växlar temperaturen och klimatet. Det är andra krafter som gör det. Krafter som ingen styr över. Krafter som den senaste tiden visat hänsynslöshet. Vi behöver bara minnas Pakistans regnskurar som lett till översvämningar, död och katastrofer. Vad är det som håller på att hända i världen. Isarna i Nordpolen smälter. Isbjörnarna går mot en osäker framtid. På andra platser breder öknarna ut sej. I Köpenhamn möttes världens ledande klimatpolitiker. Där fanns också vetenskaps-män och kvinnor som forskar om klimatförändringarna. Vad hände? I stort sett ingenting. Alla talade om att vi måste göra något för att rädda folkens, djurens och växternas framtid på jorden. Ingen vill offra något. Vi lever på en jord där den rika världen som är 20 procent av befolkningen förbrukar 80 procent av jordens resurser och den fattiga 80 procentiga delen av jordens befolkning förbrukar 20 procent av resurserna. De fattiga vill ha en ny ekonomisk världsordning som minskar svält och sjukdomar. Många politiker talar om rättvisa, om solidaritet och jämlikhet men de arbetar i första hand inte för dem som har det svårt. De verkar för oss som har det bra. I länder som USA, England, Frankrike, Ryssland, Indien, Kina och Pakistan utvecklas atombombers och andra vapens sprängkraft. I en värld med fredliga inställningar hos folket behövs inte atombomber. Men vi lever inte i den fredliga, intelligenta världen. Vi lever i egoismens solidaritetsnedbrytande tid. I de fattiga länderna som nu kallas utvecklingsländer saknas rent vatten. Vi vet att vi har resurser i världen att på några år borra bort vattenbristen på platser där vattenbrist finns. Vatten skulle ge bättre liv åt många. Barndödligheten, som är stor i de fattiga länderna, skulle minska drastiskt. Varför borrar vi inte flera brunnar? Svaret är: Pengarna finns inte där behoven av utveckling är störst. Pengarna finns hos folk som satsar biljarder på vapen och krig inte på hälsa och bra liv för alla på vårt snurrande klot. Mitt i all bedrövelsen finns skönheten i naturen. Vi kan se den varje dag. Inte ens de mörka världsmolnen kan hindra oss drömma ljusa drömmar. I hagar, på ängar och i skog och mark är taket över oss så högt att det inte finns. Solen skiner på oss. Molnen glider fram högt däruppe. Marken sjuder av liv. Våren målar med gröna färger. Blommorna knoppas och slår ut. Maskrosorna tränger igenom asfalten för att få ljus. Det som växer spränger. Överallt liv. Liv som tränger på. Liv som tränger in. Jag har hört bäckars vatten porla vackra melodier. Jag ser, lyssnar och njuter. Jag ser nu de blommor som har höstens starka färger. Floxen med sin otroliga färgvariation gläds jag åt. Höstastrarna och Luktärtorna, som ännu blommar, ser jag och njuter av. Hösten målar snart om naturen i gult och rött. Trädens löv faller till marken. Naturen är ibland kall och hänsynslös - men den är också vacker att se på och härlig att vistas i. Kommer framtidens människor att få leva sina liv med förstånd och inte i en vapen- och atombombsvansinnig, religiöst fundamentalistisk värld? Undrar Knut K

fredag 3 september

Du måste själv vara lycklig om du skall göra....

Kåseri nr 170

Du måste själv vara lycklig om du ska göra någon annan lycklig, skrev Paulo Coelho

Molnen går tunga i dag. Solen har gömt sej. Jag går på Drottninggatan i Stockholm och ser folket jäkta fram mot sina dagsmål. Jag tar det lugnt. Mitt dagsmål är att besöka en bokhandel på Drottninggatan och köpa några böcker.

Jag fick förra året problem med mina ögon. Jag kunde inte läsa pocketböcker. Inte ens med glasögon. Nu har en skicklig läkare opererat mina ögon. Jag ser. Jag ser så bra att jag inte behöver glasögon. Jag kan läsa även pocketböcker. Jag håller på att läsa tre författare, Paulo Coelho från Brasilien, Anna Gavalda från Paris och Denise Rudberg från Stockholm. Jag läser deras böcker i tur och ordning och alla tre författarna parallellt. Det är spännande att läsa flera böcker parallellt. Jag kan jämföra deras sätt att skriva och vad de skriver om. Coelhos romanfigur i en av hans böcker säger: "Du måste själv vara lycklig om du ska göra någon annan lycklig."Visst är det så. Jag kan ändra meningen och skriva: "Den som är glad kan också göra någon annan glad."

Jag läste nyligen en bok av Coelho som heter Veronika bestämmer sig för att dö. Veronika tar livet av sej men blir "räddad" i sista stund och hamnar på ett mentalsjukhus. Boken handlar om Veronikas vistelse bland "galningar" som hon kallar dem som bor där. Hon är även efter uppvaknandet bestämd över att hon ska dö men efterhand börjar hon inse att livet är värt att levas. Förändringen sker när hon börjar spela piano på sjukhuset. Musiken väcker hennes livskänslor. En ung man kommer för att lyssna på henne. De möts i samlingssalen varje kväll när hon spelar. Mannen har en svår psykisk sjukdom men han upptäcker att det finns räddning även för honom. Musiken för dem tillsammans och tillbaka till livet. Den unge mannen hade varit konstnär innan han hamnade på sjukhus men blev förbjuden av sina överklassföräldrar att måla. Han tappade lusten att leva när han inte fick leva det liv han ville leva.

När han hör flickan spela får han lusten att skapa och leva tillbaka. De två unga flyr från sjukhuset och bestämmer sej för att leva vidare tillsammans.

Musiken, sången, teatern, konsten, dansen, glädjen behövs i vår värld och vårt land. Jag menar inte bara den yrkesmässiga kulturen. Den behövs som vackra moln som vi kan beundra och njuta av. Jag menar att vi också behöver den kultur som gör att människor växer när de deltar i den. Jag har många vackra minnen från Folkets Hustiden i Motala. Jag var med och mötte de blivande aktörerna när vi spelade Verkstadsborna, Elba, revyer och andra föreställningar. Jag såg deras osäkerhet när de kom. När de senare stod på scenen och gjorde sina roller blommade de ut och växte som människor. Jag älskade att få uppleva människornas glädje omkring mej. Jag kan inte förlåta dem som förändrade verksamheten i Folkets Hus så att den nästan dog ut. Åke Lindberg försökte i det längsta att arbeta i motvinden men han fick inte fortsätta.

En kvinna, Mari, berättar i Coelhos bok att en poet från England gjorde starkt intryck på henne. Hon säger till sina medpatienter: "Han var som källan som svämmade över och inte som kärlet som alltid innehåller samma vatten.

Så var det i Folkets Hus i Motala. Många av dem som gjorde huset känt och intressant svämmade över av entusiasm och drog oss andra med in i en skapande livsstämning. De entusiastiska gjorde andra till entusiaster.

Jag köper några Coelhoböcker till på "min" bokhandel och går mot Hötorget. Gatan är full av folk fast vi är mitt på dagen. Många talar i sina telefoner. Jag funderar över hur vi kunde klara oss att leva innan "nallarna" kom till världen. Kan vi i Tiden Nu inte vara ensamma en sekund utan att ta kontakt med någon? Hur utvecklas människors självständiga tänkande?

Jag älskar att ensam "gå och tänka". I de yrken jag haft gick jag undan när jag ville planera det jag höll på med. Jag lärde mej tänka själv under min polistid. Tror jag. Tänk Er att en måndagsnatt från 23:00-07:00 sitta ensam på polisstationen i Motala utan att få sova och vänta på något som aldrig hände på måndagsnätterna. Jag läste mycket och tänkte desto mer. Jag tror att vi mår bra av att ibland vara helt ensamma med våra liv.

Nu sätter jag mej på Konserthusets trappa på Hötorget. Torghandlarna ropar ut sina varor på bruten svenska. Lingon finns att köpa. Och kantareller. Och jordgubbar från Belgien. Och allt annat som hör till torghandeln. I Blomavdelningen lyser vackra buketter till låga priser. En stor bukett röda rosor kan köpas för 20 kr. Stora gladiolus röner mångas intresse. Det gör också höstastrarna. I kanten av torget mot trappan där jag sitter finns andra handlare som saluför hantverk från Norrland och kläder i massor. Jag vet inte varifrån kläderna kommer men troligen är de importerade från länder som har billig arbetskraft. Kanske har kläderna svettats fram i olika former av slavarbete.

Trots att solen inte skiner är trappan där jag sitter nästan full av folk. En eländig man kommer till trappan och tigger. Han får inget. Ingen vet om han tigger åt sej själv eller åt någon avskyvärd figur som tar pengarna han tigger ihop. Kanske är tiggaren från Bulgarien eller Rumänien och hans slavdrivare från Serbien. Mer än fem tusen fattiga uteliggare och tiggare finns det i Stockholm i dag. De fattiga i vårt land har blivit många flera under de borgliga regeringsåren. Hur många miljonärer och miljardärer som bor i Stockholmstrakten vet jag inte men jag vet att de grupperna utökats mångfalt under de borgliga fyra skattesänkaråren.

Författarinnan Denise Rudberg berättar i bokserien Jenny S, Matilde och Åse hur de välbeställda lever i Stockholm. Hon berättar om många stockholmares skicklighet i näringslivet, deras smakfulla leverne och var de som vill synas köper de dyraste och flottaste kläderna. Hon berättar också om droger, otrohet och skilsmässor. Hon är en skicklig berättare som kan de miljöer hon berättar om. Den tredje författaren jag läser är Anna Gavalda. I boken Tillsammans är man mindre ensam möter läsaren några individer ur Frankrikes konstnärsliv och överklass. Fyra ensamma, olika personer flyttar ihop i samma lägenhet. De fyra hatar stundtals varandra men lär sej att "Tillsammans blir man mindre ensam"

Där jag nu sitter framför Hötorget ser jag flera hundra människor. Jag känner ingen men upplever mej ändå inte ensam. Nu är jag van att gå bland tusental utan att känna någon. Annat var det förr i Motala. Jag mötte vänner och bekanta vart jag än gick i stan. Jag trivdes med det. Jag tänker:

- Det skulle vara kul att till Folkets Hus bjuda in dem som "på min och Åke Lindbergs tid " var med och gjorde Motala Folkets Hus känt och berömt i hela Sverige. Inte några extra vaganser behöver ordnas bara kaffe och något gott att äta till. Till kaffet skulle vi berätta för varandra hur vi mår och vad livet gjort med oss. Lite musik borde vi ha förstås. Kanske dåtidens kompositör och stronga kulturutvecklare Göran Friman och idégivaren Lasse Lundqvist kunde ordna detta med hjälp av några musiker och sångare de känner. Åke Lindberg är självskriven samordnare. Kanske i samarbete med nya chefen för Folkets Hus, Christina Landoff. Ett sådant möte vore något att drömma om. Men det blir nog bara en dröm. En dröm om ett möte om minnen om något som en gång var och aldrig kommer igen. I varje fall kommer det inte igen så som det var då när huset var nytt och verksamheterna nya. Jag hoppas att nya tidens folk ska kläcka nya idéer och utveckla nya verksamheter. Det önskar jag ska hända Motala Folkets Hus och folket i Motala.

Mina minnen som väcktes på Konserthusets trappa gjorde att entusiasmen rann över för en stund. Det är bäst jag går härifrån innan det kommer mer. Jag lämnar mina idéer på Hötorget och drumlar hem.

/Knut K

torsdag 26 augusti

Våga vara annorlunda

Kåseri nr 169

I valrörelsen talar många politiker om att de varit ut i landet och träffat de vanliga människorna. Tror politikerna att de står över andra människor i rang och intellektualitet? Känner de sej ovanliga och överlägsna andra? Jag vet inte. Jag har skrivit och skriver igen: - Det finns inga vanliga människor. Varje människa är unik och olik alla andra. Det vet vi i dag genom genetiken. Människan har eget livsmönster som kroppen byggs upp av. Alla har egen vilja, som hon i fria länder kan bruka och följa. Ingen föds och utvecklas i exakt samma miljö. Det är till exempel skillnad på att vara äldsta barnet och att vara yngst. I det normala sociala livet får vi inte kränka eller göra andra illa. Om många människor anser att leva solidariskt är viktigt blir det också viktigt.

Det finns tendenser i vårt samhälle i dag som tyder på att allt flera tycker det är rätt att bara tänka på sej själva och ta åt sej så mycket som möjligt av livets goda. Våra trafiklagar säger oss att vi ska följa trafikreglerna och inte köra fortare än de gränser som sätts av de ansvariga. I dag anser många att de kan avstå från att följa hastighetsbegränsningarna. Fortkörning håller på att bli normalt.

Lagar och förordningar säger att vi ska betala skatt när vi har inkomster. De gemensamt inbetalda pengarna skall gå till skolor, sjukvård, äldreomsorg och andra välfärdsinriktningar. Många försöker på olika sätt komma undan vår gemensamma försörjningsplikt mot vårt land. Att fuska med skatten och ge varandra "svarta löner" är så vanligt att det börjar bli normalt. En hantverkare som skulle utföra en tjänst hos oss sa: - Det kostrar 12.000 kr om du ska ha kvitto. Utan kvitto gör vi jobbet för 8. 000. Han fick ta sina verktyg och åka hem.

När jag jobbade som chef för kulturhuset Folkets Hus i Motala planerade vi en jazzkväll med kända musiker och sångare. Jag talade med en då mycket känd trumpetare från Göteborg. Jag frågade vad han skulle ha för att spela hos oss. Han sa: -10.000 svart. Annars ska jag ha 15.000kr. Vi ordnade konserten utan den kände trumpetaren.

De ärliga ställer upp solidariskt för vårt lands gemensamma ekonomi. De oärliga sviker. Om alla ställde upp och gjorde rätt för sej skulle skatterna för de ärliga minska drastiskt.

Lagar och förordningar som är avsedda att göra vårt samhälle friskt och levbart måste vi följa men det finns andra regler som vi bör fundera över om vi ska lyda. Vi människor får inte bli robotar som bara följer andras vilja. Vissa religiösa påfund, som förtrycker framförallt kvinnor, måste vi gå emot och frigöra oss ifrån. Det är nödvändigt om vi ska leva som fria individer i vårt land och i världen. Vi ska inte tåla att andra lider. Vi ska inte tåla att vi själva lider på grund av andras oförrätter. Vi måste våga vara annorlunda. När en människa inte vågar vara annorlunda går hon mot naturen. Vi är unika av naturen och skall så vara livet ut.

Årets valrörelse ger mej bilden av två restauranger. Den ena restaurangen har fyra olika smörgåsbord som är placerade var för sej samt ett smörgåsbord som de tre olikfärgade hovmästarna och hovmästarinnan dukat tillsammans. I den andra restaurangen finns tre smörgåsbord som står var för sej och ett där två rödgröna hovmästare och två rödgröna hovmästarinnor svarat för dukningen.

Utanför restaurangen står ett smörgåsbord som de andra partierna tycker är dukat med skämd mat. Vid ett annat smörgåsbord på trottoaren står en kvinna och bränner pengar. Hennes verk symboliserar att kvinnor är orättvist behandlade i yrkeslivets lönesystem. Alla borden är dukade med valfläsk. De politiska ideologierna ligger slängda i en soptunna som finns placerad på historiens bakgård. "Och över alltihopa lyser moder sol", skrev Povel Ramel i en visa för länge sedan. Varsågod kära läsare; Valmaten är serverad. Soppan är varm. Våga vara annorlunda. Våga vara er själva när ni i valet väljer smörgåsbord. Knut K

tisdag 24 augusti

Slaget på Klintekulle

Kåseri nr 168

Jag skriver denna krönika den 11 augusti 2010 på min barndomskamrat Göran Josefssons födelsedag. Göran är död men jag minns honom och min andre kamrat Allan Lindvall i Frödinge by som om jag fortfarande bodde i mitt barndomshem och tänkte gå ut och leka med dem. Allan bor i Vimmerby numera. Första gången jag träffade Göran var jag tillsammans med min far Ludvig och Helge, som jobbade på "vår" gård. Vi drog fram krakar under lagården - till höhässjningen.

Taxiägaren Josef Josefsson, kom gående på vägen med en mjölkkruka i ena handen och sonen Göran i den andra. Josef var på väg till mejeriet för att köpa mjölk. Josef gjorde, som folk gjorde förr på landet och kanske fortfarande gör, han stannade och pratade en stund. Göran och jag tittade på varandra. Jag var ett år äldre än Göran. Han var lika lång som jag. Men smalare. Vad vi sa till varandra minns jag inte. Jag vet att vi inte börjat i kyrkskolan i Frödinge. Göran blev min lekkamrat efter den dagen. Med tiden blev vi tre när Allan Lindvall dök upp i byn. Vi blev en trepojkgrupp som lekte tillsammans genom hela vår barndom.

Jag känner en varm känsla inom mej när jag tänker på mina lekkamrater. Visst blev vi osams ibland. Jag minns en gång på Klinte Kulle. Göran och jag hade byggt områden på berget som vi på lek bodde och levde i. Allan var inte med till en början. Göran pratade hela tiden om vad han gjorde. Han sa: - Nu kör jag på vägen till Frödingehult. Jag ska hämta timmer hos Anton i Tyrtorp och köra det till Eriks såg. Bilar var Görans intresse. Fadern Josef hade bilstation med taxi och lastbil. Jag körde med hästar. Min far var hästhandlare. Göran brummade ibland med munnen och härmade motorljudet när han körde sin låtsasbil. Saliven rann nerför hakan. Allan bodde inte långt från Klintekulle. Han upptäckte var vi var och kom till oss. Allan satte sej och tittade på vår lek en stund. Göran och jag ville imponera på honom. Vi började retas med varandra. - Måste du hålla på och brumma så att spotten rinner ur munnen. En lastbil låter inte så där! sa jag - Det är bättre att ha lastbil än att köra med hästar. Du kan ju knappt lasta nånting på din vagn, svarade Göran. Vi blev argare och argare på varandra. Göran sparkade sönder det jag byggt. Jag gjorde likadant med Görans bygge. Kriget var igång. Vi kastade mossa på varandra. Det slutade med att Göran började gråta och sprang hem. Jag var först arg. Sedan ledsen. Jag kände att jag gjort något fel. Jag sa till Allan: - Det var dumt att jag skällde på honom för att han försökte låta som en lastbil. Allan som var ett år äldre än jag svarade: - Ni var lika dumma båda två. Göran kommer snart ut igen.

Och visst gjorde han det. När vi kom till Gata, intill Görans bostad, stod han där och väntade på oss. Vi lekte vidare som om inget hade hänt. När vi tänkte tillbaka på den där dagen kallade vi slagsmålet för "Slaget på Klinte Kulle".

Detta minns jag nu den 11 augusti 2010 medan elden härjar i Ryssland och dödar folk. Översvämningar i Pakistan dränker många av det pakistanska folket. I Afghanistan pågår krig. I Irak spränger människor ihjäl varandra. I Sverige mördas någon varje dag. Ligor skjuter ihjäl varandras medlemmar. Barn blir tvångsbortgifta och t o m mördade av föräldrar om de inte lever efter gamla familjekulturer. I Sverige förs en politik där lekkamrater placeras i olika skolor. Barn med välutbildade föräldrar och god ekonomi ges möjlighet att gå i särskilda skolor. Muslimer erbjuds muslimska skolor och kristna kristna. De som har gott om pengar köper hus och bostadsrätter så att de blir grannar med dem som också har det bra ställt. Detta kallas segrigring. Hyreslägenheter finns inte tillräckligt av. De unga kan inte köpa dyra hus och bostadsrätter. Hur ska de unga få bostad? Det är många som frågar sej det i dag. Många unga får inte heller jobb. Marknaden har misslyckts. Det har politikerna också.

Snart är det val. Valrörelsen handlar inte om att människor ska bo i fred med varandra i vårt land och i vår värld. Den delar upp människor och ökar klyftorna i samhället. Pensionärerna kommer att få mindre pension. De äldsta bjuds att äta upptinad mat. Många medborgare har det bra ekonomiskt i vårt land. Bättre än i någon annan tidsålder. Det är bra att det är så men jag vet att många frågar sej: - När ska de som fått det sämre få det bättre?

Orättvisor och avundsjuka tänder eldar av hat. Skolor och affärer bränns ner. Rättvisa och bra levnadsförhållanden skapar kärleksfulla relationer mellan människor. Det är sådana relationer vi behöver. Hat har vi för mycket av.

Detta var tankar på min kamrat Göran Josefssons födelsedag den 11 augusti 2010. Göran är borta. Allan och jag har fått leva vidare till en helt annan värld än den vi var barn i. Slaget på "Klinte Kulle" var bara en susning av det våld som sker i vårt samhälle i dag. Vi bor i samma land men i ett helt annat levnadsklimat där mycket är bra och annat kan bli mycket bättre. Knut K

fredag 13 augusti

Tankar i ett körbärsträd

Kåseri nr 167

Sommaren var varm. Sommaren var lång. Sommaren var torr. Idag några dagar efter ett kraftigt regnväder reser jag en stege mot ett körsbärsträd hos Anders på Moon. Själv står Anders och pekar var jag ska ställa stegen så jag kan nå de godaste körsbären i trädet. När jag kommit på plats och når grenar med många vackra bär ropar jag till Anders som satt sej i en skön trädgårdsstol under trädet: - Vad tror du om framtiden? - Framtiden ska du inte fråga om. Du skall bekymra dej om nutiden. - Vad tror du om nutiden? frågar jag då. - Nutida människornas passivitet har gjort att några få i maktställning skapat ett samhälle som mest gynnar de privilegierade. Vi har fått ökade klyftor mellan människorna. Det visar alla undersökningar i dag. Klyftorna syns i boendet, hälsan och sjukligheten, skolutbildningen, lönerna, kulturutbuden och trafiken. - Jag läste om en filosof från 1800-talet som profeterade att dåtidens fattiga människor med hjälp av majoritetsdemokrati med tiden skulle få mer makt och bättre liv. Han sa också att den dag majoriteten av folket får hög levnadsstandard kommer de att lämna de fattiga bakom sej och bara satsa på sej själva.

Jag tar tre körsbär i munnen, spottar ut kärnorna, sväljer och njuter och berättar vidare för Anders: - Jag minns i min ungdom att vi gick till en granngård i Gunnekulla i Frödinge och tjuvåt körsbär. En sen kväll satt jag i ett av träden och åt de goda körsbären. Jag såg att någon stod under trädet. Jag trodde det var en av kompisarna. Det var inte en av kompisarna. Det var "Hjalle i Gunnekulla", ägaren av träden, som stod där. Jag hoppade ner från trädet för att smita men hamnade mitt framför fötterna på "Hjalle". Han tog tag i min arm. Livet och tiden stod stilla. Jag trodde jag skulle få stryk men han sa lugnt: "Jag har mycket körsbär. Säj till nästa gång ni vill komma hit så får ni äta hur mycket bär ni vill." - Vad sa du då? Undrar Anders. - Vad skulle jag svara? Jag fick bara fram: "Tack och förlåt, farbror Hjalmar". - Vad ville du säga med den berättelsen? Undrar Anders. - Att det finns folk som "Hjalle" som har mycket av livets goda och är beredda att dela med sej. - Sådana finns. De blir färre och färre. Men det är inte allmosor folk ska leva av.

Jag går ner från stegen och placerar den på en annan plats i trädet. Medan jag gör det tänker jag på hur lätt det är att prata om allvarliga saker med Anders. Han talar så enkelt. Ju enklare vi talar ju allvarligare kan vi vara. Jag säger till Anders när jag spottat en körsbärskärna mot marken: - Det finns folk som skriver invecklat. Det är svårt att förstå vad de skriver. - Det är lättare att skriva svårt och svårt att skriva enkelt. Det är de som skriver enkelt som är de skickligaste skribenterna och författarna, svarar Anders. - Kan du på ett enkelt sätt förklara för mej vad vi ska göra med nutiden för att framtiden skall bli bättre? - Varje människa är unik och en del av vår historia. Alla i vårt land behövs och har rätt att leva här. Alla är också skyldiga, var och en efter förmåga, att göra insatser som formar nutiden och gör den bättre att leva i. För alla. - Vad innebär det konkret? - Vi ska inte acceptera att någon förtrycks eller behandlas orättvist i vår omgivning. Vi ska öppna våra ögon och se det som är fel och agera mot dem som gör felen. - Det du säger innebär att vi inte bara ska ta ansvar för oss själva utan också för andra människor och händelser i samhället, svarar jag. - Vi måste göra det igen. Nu kan vad som helst hända utan att någon reagerar. I stora tätbyggda bostadsområden utvecklas ungdomsligor. Organiserad brottslighet finns. De stora bostadsområdena måste renoveras byggnadsmässigt och socialt och göras mänskligare att bo i. Det kommer att bli dyrt men är nödvändigt. Anders på Moon fortsätter: - Grundtankarna att alla människor har samma värde ska stärkas. Kvinnor får aldrig förtryckas i äktenskap eller genom religioners påbud. Alla människor har rätt att leva fria och trygga. - Majoriteten av nutidens människor i vårt land har blivit rikare. Egoismen blommar. Brottsligheten ökar. Fattigdom och otrygghet sprider sej som en löpeld i samhället. Vad säger du om det nutida påståendet Anders på Moon?

Jag börjar bli mätt av körsbären jag ätit. Jag går nerför stegen och sätter mej i en stol intill Anders på Moon. Jag väntar på hans svar. Knut K .

måndag 2 augusti

Låt det vackra och kreativa gro och växa.....

Kåseri nr 166

Låt det vackra och kreativa gro och växa. Detta är kulturlinjen i svensk politik.

En tid efter kronprinsessan Viktorias bröllop skiner solen över den lilla sjön som jag ser framför mej. Solens korta blå strålar målar himlen blå. Himlen målar i sin tur den sjön i blå färg. Några sommarmoln speglar sej i vattnet. Vita svanar simmar omkring. Segelbåtar försöker med vindens hjälp ta sej framåt. Det är sommar. En bit bort från sjön finns en sommaräng där de vackra midsommarblomstren lyser blålila och blandar sin färg med hundkexens vita och smörblommornas gula. Det är vackert. Allt detta vackra är tillgängligt för människor. I vårt fågelhus får vi besök av pilfinkar. De är smäckra och brunhättade. Vi ser också den blåhättade blåmesen, eleganta grönfinkar, talgoxar och de kortstjärtade nötväckorna. Fåglarna är fria under solen och molnen. De slår ner där det finns något att äta och flyger sedan vidare till nästa matplats eller till sina bon. I skogarnas lövträdsdungar hör vi fåglar kvittra och sjunga. Somliga har musikaliska klanger. Andra drar tonerna ut och in genom näbbarna. Allas sånger låter inte lika vackert men det mesta är fint. Det finns mycket att glädjas åt i vår närhet. Hur många är det som gläds över det som finns naturligt omkring oss?

Sagan om kronprinsessan av kunglig ätt och pojken av folket i Ockelbo slutade lyckligt. Nu fortsätter sagan i den nya verkligheten.

På bröllopsdagen vandrade folk med vackra kläder och dyra smycken från Slottet till Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm. Många miljoner människor runt om i världen såg glittret och glansen på TV. Dagen efter packade världens kungligheter ner sina smycken och vackra kläder och åkte hem. I alla tidningar kunde vi se bilder från bröllopet. Många av de "viktiga gästerna" fastnade på TV-bilderna när de var på väg till Storkyrkan.

I Storkyrkan lovade kronprinsessan Victoria att hon ska älska sin prins Daniel i nöd och lust. Han lovade sin kronprinsessa detsamma. Detta finns för evigt noterat. Det lovar gott. I varje fall för brudparets framtid.

Alla gladdes åt att det var sommar på bröllopsdagen. Folket, cirka fem hundra tusen, runt kortegevägarna i Stockholm behövde inte bli blöta. De behövde inte frysa. De kunde glädjas åt att de fick vara med om det de önskat vara med om: Kronprinsessbröllopet.

Kvällen före bröllopet arrangerades en konsert i Stockholms konserthus som visade den svenska kulturens höga kvalitet. Konserten sändes i TV. Såg du den inte käre läsare så se den på Webben. Varför har Sverige en så framstående kultur? Svaret är att kulturfrön såtts genom åren. Nu skördar vi. Kvaliteten och mångfalden av konst, teater, dans, musik och sång beror av de fantastiska musik- och kulturskolor som funnits i kommunerna under många år. Folkets Hus- och Parkrörelserna har ända sedan de startades varit mötesplatser för artister och publik. De rörelserna har gjort ovärderliga insatser för folkets trivsel på fritiden. De har också gjort skådespelare, sångare, musiker och dansare kända och gett dem gager så att de kunnat leva och utvecklas.

Klåfingrade politiker håller i våra dagar på att montera ner musik- och kulturskolor på många håll i vårt land. Många borgliga politiker vill också ta död på Folkets hus- och Parkrörelsen. Hur är det i Motala till exempel? Min uppmaning till dessa politiker är: - Utveckla musik- och kulturskolorna. Låt talangfulla barn och unga öva sina teater-, sång-, dans- och musikkunskaper till gagn för oss alla. Ge stöd till kulturen i Folkets Hus och Parker, studieförbund till välskötta Motala Teaterförening och andra aktiva lokala kulturföreningar.Människor ska också koppla av, leva och trivas i vårt land och vår värld. Vi ska inte bara arbeta. Låt det vackra och kreativa gro och växa. Detta är kulturlinjen i svensk politik. Den har vi råd med.

Konserthusets chef var programledare för konserten dagen före det kungliga bröllopet. Det gjorde han så skickligt att ingen kunnat göra det bättre. Avslutningen med de många barnen som sjöng och uppvaktade den blivande prinsen Daniel och kronprinsessan Victoria var så stämningsfull att det inte bara var drottning Silvia som grät. Bröllopet är över men de blåa sjöarna finns kvar. Kvar finns också fåglarna och de vackra blommorna i hagar och på ängar. Kvar finns möjlighet för alla världens folk att uppleva jordens skönhet. Naturen har sina smycken. De kan njutas av oss, som kan se skönheten i det som finns omkring oss. Blommor behöver inte vara stora för att vara vackra. Därför har vi mycket som är vackert i vår närhet och omvärld.

-Ger vi människor oss tid att se och uppleva allt det vackra som också finns i naturen och inom kulturen? Undrar Knut K

fredag 28 maj

Vi går mot sommaren

Kåseri nr 165

fag54Sommarstaden Motala kommer att få ta emot många gäster. Jag hoppas bli en av dem och få se Råssnäs och Varamon och ... ja allt annat bra och fint som Motala har att bjuda på.

När jag var barn och ung bodde jag i Frödinge i Småland. Min far hade en liten gård. Det roligaste jobb jag visste var att med parhästar på sommaren köra in hö från olika gärden runt byn till Skullen som fanns ovanpå ladugården. Jag fick börja köra hö själv med parhästar när jag var 13-14 år. Min far trodde att jag kunde köra hästarna själv. Och det kunde jag.

När jag sådana "hökörardagar" ätit middag, som då åts klockan tolv på dagen på landet, vilade jag alltid en stund på min mors säng i köket. Min mor satte sej på min farfars stol intill sängen och vi pratade om allt möjligt. Det var stunder jag uppskattade mycket. Jag tror att min mor gjorde det också. Jag ska berätta om ett sådant samtal en sådan hökörardag. Den är skriven på mitt dåtida småländska frödingemål. Jag har kallat berättelsen:

Nu ska du inte märke ord

Jag ligger på sängen i köket hemma i Frödinge by. Mor Ruth sitter på farfars plats vid matbordet bakom mitt huvud. Hon säger:

- Min far dog när jag var liten. Han var rättare på en stor gård som heter Vinö i Lofta. Vi bodde i en liten stuga. Den var röd med vite knute, och låg på ett berg vid vattnet. Vi lekte på det där berget, vi syskon. Det var Maja, Hanna, Hildegard och jag. De två minste syskona va tvillinge. De heter Gustaf och Signe. De var bara något år då.

Plötsligt var vår far död. Han var så varm och god i livet. Han var verkligen vår glädje och trygghet. Två veckor efter dödfallet fick vi bud från godsägar´n att vi före den förste kommande månad måste va borte från stugan. En ny rättare skulle anställes. Vart skulle vi ta vägen? Vi hade inge pänge. Ingenstans att bo. Ändå skulle vi va borte från stugan två veckor senare. Vi ägde ingenting mer än våre liv och lite möbler.

- Men ni flyttede till Västervik säger jag.

- Ja, vi flyttede till Västervik. Min mor fick efter en tid plats på badhuset. Där började också Maja så fort hon slutat skolan.

- Det ordnede sej för er då, säger jag.

- Allting ordner sej. Gud hjälpte oss. Du ska tro på Gud. Han finns och hjälper.

- Jag undrer om han finns. Tänk allt elände Hitler ställde till med i kriget. Judar gasdes ihjäl. Handikappede mördades. De skulle va starke och duktige de som skulle få leve enligt Hitler. Nu är han själv död. Kriget är slut, svarar jag.

- Vi kan aldrig få svar på alle fråger men jag vet att Gud finns. Kanske var kriget Guds svar på världens folks synder.

- Hur var det när ditt förste barn Mary-Elise dog? Hon var knappt två år. Inte kunde hon ha synde. Varför dog hon? Frågar jag.

- I den store sorgen var det bare Gud jag kunde förlite mej på.

- Är det sant att Mary-Elise ställdes ner i pärakällaren när hon dog och du satt därnere i kylan och vaktede henne? undrar jag.

- Ja, ända tills Ludvig satte på hänglås för dörrar och gömde nyckeln.

- Det gjorde han för att du inte skulle ta död på dej själv. Det har pappa berättat. Varför satt du där?

- Tänk dej att ha ett barn Ett eget barn som du längtat efter. Varmt och glatt. Ett barn du kan trycke in till dej och känne att det är ditt eget. En dag blir barnet sjukt. E vecke senere är det dött och kallt och sätts ner i en jordkällere där det finns råtter. Jag såg för mine ögon hur råttera klättrade upp i kistan. Jag kunde inte lämne henne till råttera. Du kanske inte kan förstå detta nu men en gång när du får egne barn kommer du att förstå. När en mor skils från sitt barn slits kärlekstrådar av och det gör oerhört ont. För mej var det en sorg som sträckte sej till livets ytterste gräns. Det gjorde mej detsamma och jag levde eller va död. Jag kunde like gärne fryse ihjäl i källaren. Kylan kände jag inte. Bare sorgen.

- Om du frusit ihjäl hade inte min syster Anna-Greta och jag fötts.

- Vet du att du föddes med segerluve? Du ska segre. Det tror jag också att du kommer å göre.

- Vad är det jag ska segre i?

- Det får du se med tiden men det är två saker jag vill råde dej till, Knut.

- Vilka två saker är det?

- Det förste handler om gården. En sak ska du vete. Den som har e egen torve blir aldrig utfattig, som vi blev, när min far dog. Du kommer kanske aldrig att bli rik på gårn. Det är den för liten för men du får leve ett värdigt liv.

- Vad är det andra rådet? Frågar jag.

- Du ska va ärlig och hederlig.

- Vad är de för skillnad på att va ärlig och hederlig?

- Den ärlige är uppriktig och sann. Den hederlige rättsrådig och rakryggad. Han står för sitt ord.

- Gör inte den ärlige det?

- Jovisst.

- Då är det kanske inte så stor skillnad på att va ärlig och hederlig, konstaterar jag.

- Nu ska du inte märke ord,

Samtalet tystnar. Jag tänker;

Samtalet tystnar. Jag tänker;

-Ska jag segre? I vad då? Jag är snart vuxen. Jag har nyligen konfirmerats och köpt skor, kostym, skjorta, slips och hatt. De kläderna ska jag ha på mej när jag ska va finklädd. Med tiden ska jag ut i världen. Vad ska hända då? Det har jag inte en aning om.

hastpar 230x160

Jag reser mej från sängen för att gå till Stallet och "sela på" parhästarna. Jag ska till Björnlidsmossarna och lasta hö som jag ska köra in på höskullen.

- Hej då! säger jag till min mor

- Ta inte för store lass så du kör ikull. Du vet hur det gick för Karl-Erik när hans lass välte i logdörrera. Han förstörde ett knä.

- Jag ska ta det störste lasset av alle i byn men jag ska inte köre ikull, svarar jag.

- Gud vare mä dej! ropar min mor när jag går ut genom köksdörren.

Det var länge sedan det samtalet hölls med min mor. Eller var det i går?

Slut på samtalet med min mor Ruth.

Min mor sa att jag skulle segra och jag har segrat många gånger i livet. Jag har förlorat ibland också. Så är väl livet för oss alla.  Min mors råd att jag skulle stanna hemma och överta gården lydde jag inte. Det är inget jag ångrar. Min livsväg har varit krokig men bakom krökarna har jag levt ett liv som gett mej mycket att vara glad över - och tacksam för.

Jag kom till Motala som lär betyda Där vägarna mötas och fick uppleva den vackra staden i 28 år.

Nu ser jag fram emot att som sommargäst återse min andra hembygd.

Åke Lindberg Teaterföreningens kunniga ordförande har föreslagit att vi tar en sommarpaus med kåserierna till början av augusti. Vi gör som han sagt. Det är bäst att lyda när råden är bra och förnuftiga.

Om ni kåseriläsare har lust så skriv gärna till mej i Facebook eller till min e-post:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Jag önskar Glad, Trevlig, Solig och Skön Sommar till alla som läser mina kåserier på Motala Teaterförenings hemsida.

Kanske ses vi i det klara Vättervattnet i sommar i Varamobaden eller Pariserviken

Med sommarhälsningar

Knut K

torsdag 20 maj

Människans bäste vän är hunden

Kåseri nr 164bobbo i_vitsippeland

Eurasiern Bobo blev 13,5 år.

Foto: Åke Lindberg

I vårt samhälle i dag ser vi mattar och hussar promenera med sina hundar olika tider på dygnet. Hundarna är stora. Hundarna är små. Hundarna är gråa, vita, svarta, gula men inte blå.

Jag läste i Aftonbladet om en tvåårig pojke som inte talade men när han fick en valp och blev vän med den började pojken forma ord. Alla gladdes men så stal någon valpen och pojken tystnade igen. Djur är viktiga för människor. Vi vet att hundar och katter är de enda sällskap många äldre har när de lämnas ensamma i sina bostäder.

Vi vet att vissa muslimer anser att hunden är ett orent djur. Jag tycker att de muslimer som tycker så borde be alla hundar om ursäkt. Hunden är en av de mest renliga varelser som finns. I ordet varelser inkluderar jag människan. Mattar och hussar som inte tar upp "hundbajset" ger hundar dåligt rykte. Om människors renhet finns en del att tycka.

Alve Gustavsson i Kisa är en god vän som läser mina kåserier och krönikor. Han sände mej en e-post med en berättelse han skrivit. Jag tar med berättelsen i detta kåseri. Berättelsen heter

En älskad hunds sista timmar

Tioårige Kalle ville inte att den här dagen skulle komma. Ändå visste han att det måste ske. Beslutet var fattat av alla i familjen, även av Kalle. Kalle hade läst berättelser om dödsdomar som hade avkunnats i U.S.A. om brottslingar som måste vänta år på avrättningen. Här var det inte fråga om någon brottsling, utan en kär och älskad vän, en lekkamrat, en kompis som man kunde lätta sitt hjärta för.

Det var nämligen så att familjen skulle flytta från det lilla torpet i skogen till tätorten och då hade beslutet fattats att Roya, en tik av blandras lapphund och spets, inte kunde flytta med utan måste avlivas. Roya hade under hela sitt hundliv fått springa fritt och leka med Kalle och hans storebror Arne. De hade varit ute på åkrarna, i ladugården, i båten när pojkarna och pappan rodde drag och ute på isen när barnen åkte skridsko. Att då ta med Roya till samhället för att bli en bandhund insåg alla var en omöjlighet. Därför skulle Roya avlivas.

Kalle vaknade tidigt den här morgonen, en gråmulen marsdag. Snön var inte längre helt vit, färgen var mer askgrå. Det var med tvekan Kalle gick upp ur sängen. Han klädde sig och gick med tunga steg nedför trappan till köket. Roya var inte inne. Hade bödeln redan varit här? Nej, nu hörde Kalle det välkända krafset av en hundtass på ytterdörren. Kalle öppnade och Roya kom in. Kalle tyckte det var något sorgset i hundens ögon. Liksom något bedjande eller frågande. Den svarta pälsen blänkte som vanligt och de vita tassarna såg ut som gymnastikskor tyckte Kalle. Svansen var hoprullad som en cirkel och öronen till hälften uppåt.

Klockan tolv var det bestämt att det hemska skulle ske. Klockan på rumsväggen visade kvart över nio. "Anders i Gata" hette han som skulle sköta avrättningen. Han var känd som en styv skytt och anlitades ofta i trakten till att skjuta katter som inte var önskvärda. Anders missade aldrig. När han skulle avliva hundar använde han pistol. Kalle mådde illa när han tänkte på "Anders i Gata". Ändå visste han det var bäst för Roya. Chokladen som mamma gjort i ordning smakade inte som vanligt. Hur skulle Kalle fördriva de sista timmarna med Roya? Skulle han ut och kasta lite snöboll eller åka kälke? Roya gick oroligt fram och tillbaka i köket. Hon ville absolut inte gå ut. Tänk om hon vägrade gå ut! Skjuta en hund inne skulle ju inte gå. Tankarna virvlade inne i Kalles huvud. Han mindes när Roya som liten valp kom till familjen. Pappa hade hämtat henne i en pappkartong. Han kom ihåg en sommarkväll när pappa och pojkarna var ute på sjön och rodde drag och de hade lämnat Roya hemma. Hur hon sprang till sjön och började simma ut mot båten och Kalle var livrädd att hon skulle drunkna.

Kalle lade sig på sin säng. Minuterna släpade sig fram. Pojkarna hade fått order av föräldrarna att gå till sjön och åka skridsko när klockan blev kvart i tolv. De skulle gå ut bakvägen så att Roya inte såg dem. Gick de den vanliga köksvägen skulle Roya följa efter. Bröderna klädde om för skridskoåkning och gläntade försiktigt på köksdörren och såg Roya ligga som vanligt under köksbordet, halvsovande på sidan och benen utsträckta. Kalle kände en klump i halsen, han svalde några gånger och sprang sedan halvgråtande med skridsko och bandyklubba till sjön. Arne kom en bra bit efter. De snörde på sig skridskorna motvilligt, tog några skär på den knaggliga isen och slog bandybollen några gånger mellan sig. Arne tittade på klockan, fem över tolv.

-Nu ä ho nog dö, sa han hänsynslöst.

Kalle låtsades inte höra. Han åkte vidare. När klockan var tjugo i ett kom mamma till sjön och sade att maten var klar. Pojkarna gick med tunga steg den upptrampade stigen från sjön. Till och med pappa var tyst när pojkarna kom in. Man såg tydligt att ögonen var blankare än vanligt. Mamma försökte vara som hon brukade men det kändes liksom i luften att något särskilt hänt. Familjen åt under tystnad. När alla ätit färdigt sade pappan:

-Nu ska vi begrava Roya.

Familjen gick till en liten kulle bredvid ladugården. Pappan hade grävt en djup grop och bredvid gropen låg Roya livlös. Hon såg precis ut som när Kalle tittade i dörrspringan innan skridskoåkningen. Pappan tog Roya i benen och lade försiktigt ner henne i gropen, alla tittade ner några sekunder. Kalle höll emot gråten men kände hur det värkte i magen. Så återvände pojkarna och mamman till stugan medan pappan öste igen gropen. Kalle tittade på rattkälken som stod lutad mot stugväggen. I går hade Roya åkt med Kalle utför stora backen. Farten var så hög att Kalle fick tårar i ögonen. Nu hade han tårar i ögonen av en helt annan orsak.

Detta var en dag som Kalle inte ville uppleva, men nu var den gjord. Roya behövde inte bli bandhund. "Anders i Gata" hade åter träffat rätt, men Kalle undvek "Anders i Gata" efter den dagen.

/Alve Gustavsson

Tack Alve.

Kalle i Alves berättelse visar hur vänskapen med Roya utvecklades och hur stor sorgen blev när det nödvändiga beslutet om avrättning togs. För att få uppleva glädjen att leva med ett djur måste vi också vara klara över att någon gång också få uppleva sorgen.

Kärlek gör både människor och djur mjukare, gladare och lyckligare. Om vi lever med varandra i kärlek klarar vi också de nödvändiga sorger som vi vet också kommer. Sån´t är livet.

Med hälsning

Knut K

torsdag 13 maj

Jag fick ett knippe vackra bilder

Kåseri nr 163

Jag fick ett knippe vackra bilder från Råssnäs tagna nyligen av den mycket skickliga fotografen Åke Lindberg. Bilderna minner om våra 28 år i Råssnäs. Vi hade bara några minuters promenad tills vi stod på Vätterns strand. Ännu närmare hade vi till Råssnäsbadet som inte bara var ett bad. Det var också en plats där vi kunde sitta och njuta och se på månen när den lyste över Motalaviken. Vi kunde i helgerna under sommaren se MSS seglingstävlingar där unga motalabor tävlade med varandra medan föräldrarna satt vid MSS stugorna och höll tummarna.

dsc00010

På vårarna spelade motalafotbollsklubbarna träningsmatcher på Råssnäsplanen. De egna gräsplanerna fick inte brukas förrän de torkat upp. Publiken kom till Råssnäs för att se om deras lag tränat rätt under vinterhalvåret. Jag läste nyligen i Motala Tidning att Borens skickliga fotbollslag från 1960-talet träffats och diskuterat om det lirades bättre fotboll förr. Jag tror att Borengänget på bilden i MT lirade bättre fotboll än dagens Boren gör men spelet gick inte lika fort då. Det var inte heller lika "hårt" som det är i dag. Sören Nilsson och Björn Jansson hade allsvenska meriter. Inge "Kula" Andersson var en stor talang. Ja, hela laget var bra. Borengänget var inte bara fotbollslirare i Boren. De var profiler i stan som drog publik till Borenplan och lyfte intresset för fotboll. De gjorde också stora insatser för sin hemstad Motala i yrkeslivet och kulturen.

Förr fick vi åka till de olika fotbollsplanerna för att se fotboll. Nu kan vi sitta hemma och bläddra fram matcher från de bästa ligorna i Europa. Men när vi sitter framför TV:n får vi inte vara "närpublik" och samtidigt njuta av solen, vinden, blommorna, sjöfåglarna, båtarna och Vätterns blåa och klara vatten. I Råssnäs kunde vi inte se Drogma, Ronaldo och Messi, Rooney och Gerrard, Balach och Zlatan. Men vi kunde se Motalas "lirare" med guldbollvinnaren Gösta Löfgren som den största stjärnan. Motalafotbollen var bra då. Inte bara MAIF. Även de övriga lagen hade bra kvalitet på sina lag och spelare. När jag minns Råssnäs och matcherna från Råssnäsplanen kan jag inte låta bli att tänka och skriva så här:

kopia av_dsc00021Jag minns Motala.

Popplarnas stad. Göta kanal.

Vätterns svalkande vatten.

Jag minns Varamons stränder.

Råssnäs blommor och månskensnätter.

Jag minns vänner och kamrater jag mött och känner.

I Motala  upplevde jag glädjestunder jag aldrig glömmer.

Jag minns mitt Motala

Hur många gånger jag träningssprungit eller gått med våra grannars och våra barn och hunden Lady runt Udden kan jag inte räkna. Jag åkte på vintern skidor på den snöklädda stigen som följer stranden. Jag "skidade" också på Vätterns is i härligt kallföre när ett lagom tjockt snölager lagt sej på isen.

Vi satt på sommarnätterna i gräset och lyssnade på vågornas kluckande mot stenarna och sjöng Drömmen om Elin och visor av Evert Taube till Ragnar "Ragge" Anderssons gitarr medan solen först gick ner - och sedan upp.

Vi pratade politik. Vi trodde att framtiden skulle bli ett sympatiskt Sverige som solidariskt skulle ställa upp för alla som bor i vårt land.

Det blev inte så.

I dag lever vi i ett annat socialt klimat än vi gjorde då. Jag läste i Aftonbladet att 168 kvinnor mördats av sin makar eller "samboar" sedan år 2.000. Det har skett i vårt, som jag trodde, solidariska och utvecklade land Sverige. Hur många män som mördats av män under samma tid vet jag inte. Till detta kommer också att några kvinnor mördat "sina" män. Det var inte ett osolidariskt och våldsbenäget land vi drömde om på Råssnäsudden när vi planerade framtiden.

Om vi en dag i maj år 2010 fick sitta samma gäng som då på Råssnäsudden och tala politik med varandra skulle jag fråga:

- Varför blev Sverige delvis ett osolidariskt och våldsbenäget land?

- Ska vi behöva ha det så, som vi har det nu, skulle bli min andra lika viktiga fråga.

Jag ser på Åkes bilder att Råssnäs är lika vackert år 2010 som det var när vi reste majstången och firade Midsommar med Hembygdsföreningen på gräsplanen intill Vattenverket.

Inga lag spelar fotboll i Råssnäs nu för tiden men fotbollar rullar fortfarande intensivt på Motalaklubbarnas arenor. Jag har sett att MAIF börjat sitt seriespel med tre raka segrar. Jag önskar MAIF och alla motalalagen ett bra år. Viktigast är inte att vinna varje match och kanske stå som seriesegrare när hösten kommer. Allra viktigast är att Ni är friska och hela året får ha trevliga och utvecklande träningar och matcher. Fotbollen gav mej ett spännande och hälsosamt liv. Jag önskar Er, Motalas fotbollsspelare, detsamma i Era liv.

dsc00001

Råssnäs gav stämning, skönhet och härlig natur.

Motala utvecklade mej och gav mej glädjestunder jag aldrig glömmer.

Jag minns Motala

Tack Åke för de vackra och konstnärligt tagna bilderna.

Knut K

Foton: © Åke Lindberg

torsdag 6 maj

Det kom ett brev om sorg och hopp

vitsipporKåseri nr 162

En vacker vårdag går jag till postlådan och hämtar posten. Förutom Vimmerby Tidning ligger det några erbjudanden om varor till låga priser från olika affärer. Mellan reklamen och tidningen finns ett brev. Jag får ibland brev som kommenterar mina krönikor. Adressen till mej är vackert skriven för hand. Jag tar upp brevet och läser.

Käre Knut

Jag skriver till dej efter att jag har läst krönikan om att hunden Prinsessan är död. Kåseriet berörde mej eftersom jag själv bär på en sorg som är svår. Jag behöver skriva till någon och berätta om min sorg. Jag skriver till dej Knut för jag tror du kan förstå mej. Svara gärna om du vill men känn dej inte tvungen. Jag bor i vårt vackra land men talar inte om var eftersom du kanske vill publicera brevet i någon tidning. Du får gärna göra det. Jag skriver adressen på kuvertets baksida om du vill svara direkt till mej.

Jag har levt i många år med min hustru. Vi har varit friska och kunnat delta aktivt i livet. Jag spelade fotboll i min ungdom precis som du gjorde Knut. Min hustru var inte alls intresserad av fotboll men hon var ett under av skicklighet i allt hon företog sej. Hon var lärare i grundskolan. Mycket omtyckt. Hon skötte vårt hem och gjorde det vackert. Allt hon tog i blev kvalitet. Maten högklassisk. Vårt hem fyllt av kärlek. Det hjälpte våra barn att växa sej till trygghet och utveckla kreativiteten. Barnen har numera egna familjer. Vi har fin kontakt med dem. Barnbarnen har varit och är våra ljus i livet.

En natt för en tid sedan dog min hustru. Det var som om någon stängt av en strömbrytare. Klick och hon var död.

Jag, mina barn och deras familjer levde i chock.

Jag skall inte berätta om den första tiden efter min hustrus död. Den kan du nog tänka dej in i. Men ingen kan förstå vår familjs gemensamma lidande och sorg.

Nu har det gått en tid. Jag bor kvar i vårt hus och har allt omkring mej utom min levande hustru. Jag tänker på henne och märker hur vi vuxit ihop med varandra. Jag är i livet. Hon är död. Vi är ändå ihop. Något i min hjärna suger till sej min döda hustrus aura. Jag ser henne precis som hon var i livet. Jag hör hennes steg vid de tider när hon kommer hem från jobbet. Jag hör henne från köket. Jag hör ibland att hon säger mitt namn. Ibland svarar jag.

Hon bara finns hos mej. Hon sitter inte längre i stolen där hon satt om kvällarna när vi såg på TV men när jag ser stolen känner jag hennes närhet.

I går gick jag vår runda i skogen. Jag såg de många blåsipporna i backen. Och vitsipporna. Jag såg att löven börjar spricka ut. Jag ser att livet i naturen sakta men säkert väcker sina blommor och växter till ett nytt år. Till ett nytt liv. Jag ser att videbuskarna är fulla av frömjöl.

Jag ser inte min hustru men jag känner hela tiden att hon finns med mej. Det gör mej trygg. Andra stunder i min saknad kommer mina starka protester för att hon inte finns längre med mej. Jag tänker:

- Varför ska jag leva vidare när min hustru inte får leva med mej?

När jag tänker så minns jag hennes ord när vi talade om döden. Hon sa:

- Den av oss som blir kvar måste leva vidare. Vi måste finnas för våra barn med familjer. Vi måste hitta vägar att gå vidare på. Vi kan aldrig få tillbaka dem som gått bort genom att gå under själva.

Du skrev i din berättelse om det gamla paret Olle och Ulla som mist sin hund att de är lyckliga över att de fått leva 14 år tillsammans med sin Prinsessa. Jag fick leva många flera år tillsammans med min Prinsessa. Allt det vackra vi upplevt har jag bevarat inom mej. Jag har en stor bank av lycka och kärlek att hämta minnen ur. Det kommer att hjälpas mej på min svåra väg framåt i livet.

Jag känner lättnad att jag fått skriva detta till dej Knutte som du väl kallades av publiken runt fotbollsplanerna.

Jag har en sak till. Den skriver jag till denna hemsidas läsare:

- Ni vet ingenting om morgondagen. Tänk efter hur ni lever era liv. Det är inte rikedomen som är mest värd att leva för. Det är kärleken.

Med hälsning Sven-Olof

(Fingerat namn)

Tack Sven-Olofs för ditt brev.

/Knut K

torsdag 29 april

Vi har något gemensamt

Kåseri nr 161

Vi har något gemensamt. Vi ska leva tillsammans i vårt land.

Jag såg på SVT 1 en morgon ett program om schimpanser. Djurutbildat folk berättade hur schimpanserna lever i grupp. Schimpanserna bekräftar varandra varje dag. De visar empati. Alltså känner de för och med varandra. Jag tänkte:

- Vi människor levde för länge sedan så som schimpanserna lever i dag. Nu har vi fjärmat oss från deras levnadssätt och formar en annan människotyp. En människotyp som håller på att gå fel i livets labyrinter. I Sverige ser vi fler och fler människor som saknar empati. Jag ska återkomma till det.

Vi människor som bor i Sverige är olika varandra. Vi har kommit hit från olika delar av världen. Vi tycker olika i många saker och lever våra liv olika. Vi tänker olika om religion och politik. Men vi har något gemensamt. Vi ska bo en tid tillsammans i vårt land.

Varje människa är unik och skall behandlas så. Jag mår illa när jag hör politiker tala om att de varit ute och mött de "vanliga människorna". Det finns inga vanliga människor. Det finns bara ett exemplar av varje barn. Det finns bara ett exemplar av varje vuxen individ. Tillsammans blir vi många ovanliga. Om vi tar tillvara alla de resurser folk har kan vi få ett land av möjligheter. Mona Sahlin kallar Sverige "Möjligheternas land". Det läste jag i en broschyr. Det kan vi väl alla skriva under på. Stort ansvar vilar på oss som tar på oss ledaruppgifter. Vi måste vara lyhörda och släppa fram dem som kan göra vår miljö ännu bättre att bo och leva i. Vi måste vara empatiska och lyssna på andra och förstå deras problem och möjligheter.

Makten korrumperar. Det har vi sett inom politiken både i vårt land och ute i världen. Makt, när den används på rätt sätt, ger möjligheter. Därför är det viktigt att rätt ledare väljs inom politiken, idrotten, arbets- och föreningslivet och på alla andra platser och i organisationer där bra ledning behövs. 

Låt oss ta vara på den makt vi har och utnyttja att alla är unika. Vi kan göra Sverige till en boplats där Kreativitet och Solidaritet blir viktiga ledstjärnor att bruka och följa. Tyvärr går vi inte den vägen idag.

Kriminella mördar varandra. Dagligen kan vi läsa om det i pressen. Dessa kriminella saknar mänsklighet. De har gått fel i den sociala levnadsprocessen. Ungdomar misshandlar och rånar rörelsehindrade och äldre utan att känna någon ånger eller empati. De har gått fel i livets labyrint Det är en farlig avveckling av det empatiska samhället vi upplever. Den avvecklingen kan inte få fortsätta.

En ny människotyp växer fram i vårt land. En människotyp som lever i en värld där det som är i vägen för dem ska bort. De klättrar i karriärerna på andras axlar. De säljer och köper med svarta pengar. Empati är ett ord som inte finns i deras ordlista. De enda de kan bekräfta är sej själva. Genom sitt hårda sätt att tränga sej fram når de toppositioner inom politik och i företagarvärden. Jag har också mött dem i fackliga- och i idrottsliga organisationer. Väl framme i toppositionerna går de vidare och trampar ner dem de ska leda.

Jag lärde mej leda under mina tjugofem chefår i arbetslivet och i olika ledningsfunktioner inom idrott och andra ideella organisationers verksamheter. Jag ledde dem jag var vald att leda så att de nådde toppen av sina egna förmågor. På så sätt utvecklades mina arbetskamrater och det vi sysslade med.  Fotbollslaget blev skickligt. Föreningarna kreativa. Min uppgift var att få dem jag ledde att växa. I dag ser jag många exempel på att ledarna styr så att ledarna själva syns och premieras. Ledarna glömmer bort att det är "spelarna på fotbollsplanen som gör målen".

Den nya människotypen som dånar fram på vägarna och struntar i bestämmelser och andra människors väl och ve kommer inte att lyssna på mej. De kan inte känna som jag känner. De saknar empati. Jag vänder mej till familjerna och manar:

- Krama era barn och bekräfta dem varje gång ni ser dem. Krama varandra i familjerna. Ni som är mormor och morfar, farmor och farfar, häng med från början när barnbarnen föds. Kom nära era barnbarn, bekräfta dem när de växer upp och ge barnen chansen att lära känna er. Då lär barnen sej vad empati är Många barn och unga vet inte att äldre människor också behöver bekräftas och få fortsätta vara det de alltid varit och är; "Medmänniskor att se upp till".

Jag såg på SVT 1 en morgon ett program om schimpanser. Utbildat folk berättade hur schimpanserna lever i grupp. Schimpanserna bekräftar varandra varje dag. De visar empati. Jag tänkte:

- Vi människor levde för länge sedan så som schimpanserna lever i dag. Nu har vi fjärmat oss från deras levnadssätt och börjat forma en annan människotyp. En människotyp som håller på att gå fel i livets labyrinter.

Knut K

fredag 23 april

På Prästgatan 6 hade jag tid att tänka

Kåseri nr 160

På polisstationen på Prästgatan 6 hade jag tid att tänka

När jag i mina lådor letade efter manus till projektet Verkstadsborna hittade jag en pärm med mina nedskrivna tankar från den tid jag tjänstgjorde som polis med kontor på Prästgatan 6 i Motala. Jag började vid polisen 10 januari 1957 och slutade 15 maj 1968. Jag har också anteckningar från min tid som kommunalkamrer i Bobergs kommun i slutet av 1960-talet, som socialkamrer på Socialkontoret under 1970-talet och som chef för Folkets Hus 1979-1985.

Enligt tjänstgöringsschemat hos polisen jobbade vi fyra dagar och hade fridag den femte. Första passet efter fridag började 23:00 och pågick till 07:00 nästa morgon. På nätterna tjänstgjorde en polisman som bilförare, en var medåkare i bilpatrullen och den tredje hade vakttjänstgöring inne på polisstationen. Bilföraren, som var äldst i tjänst, hade alltid bilpatrull. De andra två skiftade och hade bil- respektive vakttjänstgöring vartannat nattpass. På vaktnätterna passade vi telefonen och kommunikationen med radiobilen. Vi skulle också ta emot de motalabor som besökte polisstationen. På den tiden fick inga dörrar vara låsta. Allmänheten skulle ha fritt fram att komma in när som helst under dygnet. Många vardagsnätter ringde ingen till polisen. Ingen besökte heller polisstationen. Vi hade det alltså ganska lugnt sådana nätter. Helger var det annorlunda liv i stan.

Jag tänkte mycket

Jag läste böcker de långa tysta nätterna och var en stadig kund på det vackra Biblioteket som då låg långt ut på Östermalmsgatan intill Verkstadstorget. Jag tänkte också mycket. Det var mitt sätt att hålla mej vaken på. Sova fick vi ju inte göra i tjänsten. Jag tänkte så här om tankar:

När jag tänker rör jag om inom min egen gräns.

Det jag tänker på finns utanför

men min hjärna  finns inne i min huvudskål.

Tankarna ger mej en kvinna, en resa, ett pris att vinna.

Tankar är fina instrument att spela på

När vi lärt oss hur stråkarna gå.

En natt tänkte jag mej ut på Råssnäsudden. Jag tänkte på hur Udden ser ut om våren. Jag tänkte mej att jag ligger i gräset uppe vid FCO-stugorna med Vättern nedanför och himlen ovanför mej. Här är den dikten:

Jag ligger och lyssnar på livets gång

Mitt huvud vilar i gräset

Himlen är blå

Vita sommarmoln svävar i skyn.

Jag lyssnar på fåglarnas sång

och följer Svalornas flykt

över Vättern.

Under min tid som kommunalkamrer i Bobergs kommun blev jag uppmanad att åka till en äldre man som bodde ensam i sin stuga. Folk i bygden misstänkte att han inte mådde bra. Jag åkte till honom. Det han berättade gjorde jag en dikt av. Han sa ungefär så här till mej:

Jag bor i en stuga på landet

Ensam mellan tvenne gölar

Bor här i fria naturen med skogen inpå mej

Jag har inte ljust i min stuga

Natten är fan så mörk

Vägen därute är hemsk att vandra

Vägen - livet - är nattlikt  mörkt

Jag har en väninna på armen

En vägglus. Stor och fet.

Får inga vänner i bygden

Väninnan på armen är trogen och fet.

Jag längtade bort i min ungdom

I längtan föddes en tro

Många längtar i ungdom

Hos många föds en tro

Jag bor ännu i min stuga.

Längtar ännu kanske bort

Längtar till graven i bygden

Längtar till det som är stort

Hoppads att döden skall komma

Hoppas att allt ska gå fort.

Mannen fick hjälp i sitt hem av en hemsamarit. Vi kallar henne Inga. Inga städade stugan, tog död på vägglössen, inspirerade honom att bygga om sin stuga med dåtida förbättringslån för pensionärer. Hon fick honom att åka till samhället, köpa nya kläder och se folk. Han behövde inte åka bort för att möta ljuset. Han mötte det i nya kläder i sin egen ombyggda stuga.

Jag mötte under mina arbetsår många människor som levde i högmod. Om en man, som jag kallade Herr Ander, skrev jag så här:

Herr Ander har kommit sej upp

Han kråmar och liknar en tupp

där han går på sin gata och andas

med näsan i högfärdens luft

Trottoaren där Ander ses gå

Är fylld av trampade små.

De är honom lika på alla de sätt

Men har inte givits lika mycket av vett

Att de kan bli stora

och komma sej opp

såsom Ander.

De andas ej heller av högfärdens luft.

Låt de högfärdiga skrika

Jorden är lika

mull och aska vi blir när vi dör

När Gud på stora dagen

läser lagen

och räknar sin geometri

Ve då alla små Anders.

Då går det åt fanders.

I ett hest litet helvetesskri.

En kommentar är att dagens många Herr Anders ser ut att klara sej bra i livet. Men ....alla vi stora och  små

är ögonblick i evighetens ögon.

Det borde vi kanske tänka på.

Jag fortsätter med en dikt jag skrev på polisstationen Prästgatan 6 i början av 1960-talet:

Böljor

mot en öde strand.

Böljor ibland böljor.

Av vinden föres de mot land

Den starkaste av viljor

En bölja

Guppar upp och ned.

Förs mot ett mål.

Virvlar runt. 

Blir kvar på sned.

Stretar mot med böljans bål

En stiltje blott

och böljan förintas.

Vad återstår av böljan då?

En annan stil kan frågan få

var ände finns på ring,

Kan du finna denna ände

har du blott att följa tråden

Ingen finns som återvände

Ingen som kan lösa coden.

Jag tänker tillbaka på min motalatid när jag ser mina dikter och tankar i pärmen jag hittade. Motala blev mitt stora, kära hem.

Där bar jag polisuniform

Sparkade boll

Blev socialare

Och chef för Folkets Hus

Vid Vätterns strand

mötte jag de stora vågorna

De slog in mot mej på land

Jag badade i det gnistrande kristallklara vattnet

I Råssnäs och Varamon.

Folkets Hus blev mitt andra hem. Om detta skrev jag så här:

Till Folkets Hus kom folk vandrande

En del bar på instrument

Några kom för att uppleva

konst, dans, sång, musik och teater.

Andra var på väg till möten och sammanträden.

Jag såg dem alla

Och kände de flesta

Huset fylldes av glädje

Fick liv och rörelse

Det blev ett Levande hus

Med människor och kultur

Runt mej slog livets puls

Från scenerna hörde jag sången och musiken

Mest gladde mej skratten från publiken.  

                                                                                 *

I mitt arbete i Folkets Hus tänkte jag så här:

Inte är meningen med livet

att vi skall komma krypande

på steniga vägar

och skrapa våra knän och knogar

blodiga.

Livet är vackrare än så

Vi har kommit hit för att leva våra liv

Gör vi det?

Fullt ut?

Jag tror inte det. Sökandet efter PenningGuden och mängden av droger vi använder oss av berättar något annat. Vi håller på att gå fel i livets labyrinter.

                                                                                       *

Jag lägger undan pärmen med mina nedskrivna dikter och tankar och önskar oss alla en vacker vår.

Knut K

 torsdag 15 april

En trogen vän är död

Kåseri nr 159

Det gamla paret Olle och Ulla har sorg. Deras hund Prinsessan somnade in i går på Djursjukhuset. Prinsessan har haft cancer under lång tid. Den har spridits mer och mer. Hon har haft en svår hosta och sovit långa tider. Hon har haft ont i höger fram- och höger baktass. Olle har fått bära henne mellan våningarna och ut på gräset när hon skulle kissa och bajsa. Hon luktade också illa i munnen. Förmodligen från lungorna.

I förra veckan förändrades hennes tillstånd dramatiskt. Hon hostade så hon höll på att dö. Hostan var av en annan sort än tidigare. Det gamla paret bestämde sej för att avvakta lördag och söndag och se om en förbättring kunde ske. Prinsessan blev inte bättre. Ulla beställde tid på Djursjukhuset. De fick komma på måndagen klockan 15:40.

Hela dagen var de tillsammans med henne. Prinsessan var mycket vacker. Ulla tog en sista bild på henne när hon låg på sin och mattes och husses uteplats och solade sej. Prinsessan åt en bit falukorv till lunch och Ullas goda rulltårta till eftermiddagskaffet innan de åkte till Djursjukhuset. Det gamla paret och Prinsessan blev mycket väl mottagna av sköterskan Lisa och av veterinären Elmgren. Elmgren rådde det gamla paret att låta Prinsessan somna in. Han tyckte att det var rätt att inte låta henne lida. Elmgren sa att Prinsessan såg mycket ansträngd ut när hon andades.

Det gamla paret hade bestämt sej för att följa det råd de fick på Djursjukhuset. Följande hände: Prinsessan fick en insomningsspruta. Under tiden den verkade satt hon i Olles knä. Ulla talade med Prinsessan så länge hon var vaken. När hon somnat smekte de henne båda två medan hon låg ner i Olles knä.

Efter en tid satte sköterskan in en kanyl i vänster framben. En stund senare kom Elmgren in och gav Prinsessan en spruta som är en överdos av narkosmedel som gör att hjärnan först kopplas ifrån. Därefter stannar hjärtat.

Ulla smekte hela tiden parets älskade hund. Olle såg hur Prinsessan andades häftigt. Efter bara några sekunder stannade andningen och veterinären sa att Prinsessan var död. Hon rörde sej inte någon gång under den avslutande processen. Hon somnade in lugnt och stilla.

Det gamla paret bestämde med veterinären Elmgren att Prinsessan ska kremeras på sjukhuset.

Olle och Ulla fick stanna en stund och smeka Prinsessan. Hon låg så fint på en blå handduk som sköterskan lagt under Prinsessan innan hon somnade in.

Det gamla paret grät. Tårarna rann nerför kinderna. Prinsessan, deras fina hund låg nu död. De saknade henne direkt. De kunde inte förstå att de inte kunde ta henne med sej när de långt senare skulle åka hem från Djursjukhuset.

- Kör försiktigt hem, sa sköterskan när hon såg hur ledsna det gamla paret var.

Hemma fanns Prinsessans saker. Hon saknades i sin sovkorg i vardagsrummet. På sin sovplats i köket. På TV-soffan. I sin sovkorg i datarummet. Prinsessan saknades dem överallt. Hon var en hund att älska. Hon var också en hund som älskade sin husse och matte. De tre var tre - i en familj.

Det gamla paret hade senare en stämningsfull minneskväll i sitt hem. Deras dotter med familj kom till dem. De tände ljus. Alla drack kaffe och té och åt Ullas goda rulltårtor. Senare tittade gruppen på bilder från Prinsessans aktiva tid. 

De mindes när hon en gång rymde till skogen när en stor luftballong väsnades över deras hus. Ulla hittade henne på en stig långt in i skogen. Den stigen kallades senare för Lyckostigen. Alla hade minnen från de fjorton åren. Mitt i sorgen kom också glädjen fram hos dem som sörjde Prinsessan. Plötsligt blir Ulla allvarlig. Hon säger:

-Jag har en fråga som far runt i mitt huvud. Gjorde vi rätt som lät henne somna in i dag?

- Hur menar du? frågar dottern.

- När vi var där såg vi att Prinsessan drog sej ifrån veterinären precis som om hon visste att något skulle hända. Hon gick till oss som var hennes trygghet. Vad gjorde vi? Jo, vi hjälpte till så hon kunde få den dödande sprutan. Jag känner det som om jag svek henne.

Alla blir först tysta tills dottern säger:

- Ni gjorde rätt. Om ni inte gjort så hade ni tagit hem henne till fortsatt plåga. Hon var dödssjuk och kunde inte ens gå. Prinsessan kände er kärlek innan hon somnade in. Ni gjorde allt ni skulle rätt. Hon har det bra nu.

Det gamla paret kommer att sörja sin hund Prinsessan mycket länge men de är också lyckliga över att de fått leva tillsammans med henne i 14 år.

Knut K

torsdag 8 april

I Victor Haaks fotspår

Kåseri nr 158

Publiken samlad i Motala Folkets Hus teatersalong.

Foto: © Åke Lindberg

p1017485Vad hade Motala Folkets Hus, Ann-May Söderström och Victor Haak gemensamt?

"I torpet Fridslund på Åkarps ägor i Lönneberga socken föddes den 22 april år 1874 gossen Anders Johan Victor Andersson. Han kallas Victor. Namnet Haak tog han inte förrän år 1888 då han började studera."

Så börjar boken "I Victor Haaks fotspår" som skrivits av folk från orten i en studiecirkel i Studiefrämjandet. Upphovsmannarätten förbehålles Lönneberga Hembygdsgille. Jag vill först tacka för att Gillet i boken berättar om en fantastisk människas liv. Jag måste också berömma Er fina hemsida.

I Lönneberga blev flera ortsbor uppmärksammade. Martin Alm flyttade till USA och blev andre dirigent i världens största sångkör i Chicago. Kantor Haak lärde Martin grunderna i musik och sång i skolan. I Bäckfall i Lönneberga föddes en stor humorist och konstnär nämligen hela Sveriges Albert Engström. I Lönneberga föddes också Oscar Hedström. Oscar flyttade till Brooklyn. Han visade stor teknisk talang. 1901 fick Oscar ett kontrakt att han skulle bygga en lätt motorcykel. Några månader senare var den första Indianmotorcykeln klar. Den MC:n blev tack vare Hedström en världssensation.

Nu åter till Victor Haak.

Mitt första minne av honom var när han en sommarfest i Solhult i Frödinge socken läste sina dikter. Jag minns berättelsen om drängen som med häst skulle köra en fin dam från tågstationen. Drängen tyckte att den fina damen spred dofter som drängen trodde kom sej av kroppsliga anledningar. Drängen försökte få den fina damen att "gå å" vagnen. Hon vägrade. Till slut sa drängen;

- Om hon inte går å nu så kaster jag å´na". 

Problemet löstes. Anledningen till att damen spred dofter var att hon hade med sej en surströmmingsburk som färdkost.

Jag minns när Victor, som Danjel ve Korsgrinna, berättade om dr Hellström i Vimmerby. Hellström var humörlig av sej. En gång när han hade hela väntrummet fullt kom han ut och skrek.

- Var så god! Nästa Kossa.

En bondmora fann sej och svarade snabbt

- Inte visste jag att jag satt så nära lagårdsdörra.

Hellström fann detta vara ett bra svar och lät bondmoran går för alla i kön.

Jag minns också dikten om Elsa som var kär i Axel. Hon frågade:

- Finns det nåt bättre än en kyss?

- Jojomen du, svarade Axel.

- Fläskpannkake!

Dessa utdrag ur Haaks berättelser har jag tagit ur mitt minne. De är inte ordagrant återgivna men jag tror att Haak förlåter mej. Jag minns somliga av hans texter och har burit med mej dem en stor del av mitt liv. Jag har tyvärr inte tillgång till böckerna "Glae mänsker" från 1942 och inte heller "Skrattsalver" som kom ut 1948.

Victor Haak växte upp under svåra förhållanden. Hans fattigdom gjorde att han första ungdomstiden inte fick läsa vidare. Han fick senare ekonomisk hjälp och utbildade sej till folkskollärare och kantor. Victor Haak tjänstgjorde först i Rumskulla och sedan i Lönneberga. Denne fantastiska lärare och kantor blev den första i orten som arrangerade en skolresa till Stockholm.

Haak hade många sångkörer igång. Han skrev dikter till alla som dog, alla som fyllde år, alla som gifte sej, till familjens "piga" Anna och till biskopen när han kom på besök. Victor Haak alias Danjel ve Korsgrinna älskade sin hembygd och i synnerhet sjön Linnen där han fiskade både vinter och vår. En gång hade han Albert Engström som gäst i båten. De hade med sej mat på sjön och dryckesvaror. En lönnebergabo gick förbi. Denne ropade till de båda i båten:

- Har ni napp.

- Nej, vi dricker direkt ur flaskan, fick lönnebergabon till svar.

Victor Haak läste sina dikter på Skansen och i radion och på många platser i Lönnebergas omgivningar. Han blev hyllad av alla.

Makarna lämnade på sin ålderdom sitt kära hem Enevalla och flyttade in på det renoverade ålderdomshemmet Änggården i Lönneberga stationssamhälle. Där fick de god omvårdnad. Victor ville vid kaffedags ha en halv kopp kaffe fem sockerbitar och sedan påfyllning med mjölk. I dag kallas detta "Kaffelatte" och kan fås på alla serveringar och kaffestugor. Victor var föregångsman även i det avseendet. Han ville ha en sup varje dag. Och det fick han.

Victor Haaks kära hustru och livskamrat Alma dog 28 september 1967. Hon blev nästan 94 år. Victor avled den 10 april 1969. Han skulle ha fyllt 95 år den 22 april samma år. Den populäre redaktören på Vimmerby Tidning som hade signaturen Esse skrev efter Victor Haaks död:

"Victor Haaks långa händelserika liv är slut. Han hade många strängar på sin lyra och han kunde spela på dem alla."

136 år efter Victor Haaks födelsedag och 41 efter hans dödsdag vill jag i april 2010 hylla medmänniskan Victor Haak alias Danjel ve Korsgrinna som gjorde allt för att glädja andra. Vi skulle behöva många Victor Haak i dagens samhälle.

dsc00018Knut Karlsson(föreningens förste ordf.1979-1985) och Åke Lindberg(nuvarande ordförande sedan 1985 och bakom kameran) besöker Ann-May Söderström 25 mars 2008 i samband med avtackning från styrelsen efter 28 år som ledamot. På årsmötet sitter Knut som ordf. Foto: © Åke Lindberg

Vad hade Ann-May Söderström ihop med Victor Haak?

Svaret är att Ann-May föddes i Vimmerby, som är grannsocken till Lönneberga. Hon flyttade när hon var tre år till Björnsholm utanför Gamleby i samma Norra Kalmar län som Victor Haak föddes och verkade i. När Ann-May gick sjunde klass i Lofta skola kom en lärare som heter Henry Pettersson till klassen. Henry berättade att han undervisat barn i Lönneberga och att han kände Victor Haak. Ann-May blev intresserad av Haaks texter. 

Ann-May flyttade som vuxen till Motala. Hon är en teatermänniska av Guds nåde. Ann-May var chefregissör när vi skrev och uppförde teatern Verkstadsborna i Motala. Hon visste hur mina och de andra författarnas texter skulle bli bra teater. Ann-May visste varje steg vi skulle ta på scenen.

Vi hade ofta lyrikträffar i Teatercaféet i Folkets Hus tillsammans med musikerna Göran Friman och Lasse Lundqvist. Vi berättade om och läste texter av Gustaf Fröding, Dan Andersson, Nils Ferlin med flera. Ann-May var alltid den bäste av oss. Jag tror att hennes grundskicklighet att berätta texter sitter i hennes gener. Hon hörde ihop med texten. Allra mest hörde hon ihop med Victor Haaks alias Danjel ve Korsgrinnas texter. Hon kunde tala Victor Haaks småländska dialekt perfekt. Vi satt som ljus och log när hon läste Magister Bläckstadius räknelektion med Anna på Mon, Selma Karlsson, Karl-Fredrik, Pettersson, Sammel i Lycka, Jonas Hansson "som satt och lekte" och Sven som löste ett räneexempel så "alla brusto i skratt så salvan gav eko i salen".

Jag ringde nyligen Ann-May. Hon läste för mej i telefonen en vårdikt av Victor Haak. Hon läste den "utantill". Vårdikten slutar så här:

"Men ett endaste or

Vill ja säje dej bror

Hör du:

Skräp inte ner

Det finns fler

Som vill ligge i backa och njute

utå sola och våra därute"

Den versen tar vi med oss ut i solen våren 2010. Tack Victor Haak och tack Ann-May Söderström för att ni givit oss livsstämning och vardagsglädje. Ni har också väckt våra tankar om och i livet.

Knut K

onsdag 31 mars

Det finns girighet och makthunger i människorna,

Kåseri nr 157

Det finns girighet och makthunger i människorna, sa min mor

Jag hörde nyligen i "Debatt i TV" om flickan som våldtagits och blivit mobbad av hela bygden trots att pojken erkänt våldtäkt. Jag tänkte på hur olika vi lever nu mot förr.  Jag tänkte också på att vi nästan varje dag hör om människor som hittats mördade, i parker, sjöar, lägenheter och hus. Mördarna blir allt yngre och de mördade har i några fall inte ens nått vuxen ålder. Varför har det blivit så? Vi borde ha det bra. Vi har fått det ekonomiskt bättre. Vi lever i en teknikvärld som gör tillvaron rikare på upplevelser och lättare men inte enklare att leva i. Hur var det förr.

Jag ska berätta om en kväll i mitt föräldrahem. Jag sätter rubriken:

Du ska tro på Gud även när det ser mörkt ut, säger farfar.

I Kammaren i vårt hus i Frödinge är nästan hela vår familj samlad. Klockan är strax före sju på kvällen. Nyheterna från TT ska börja klockan sju. Farfar Carl-Albert, min far Ludvig, min syster Anna-Greta och jag sitter framför radion och väntar på nyheterna. Min mor Ruth är kvar i köket och plockar undan kvällsmaten. Anna-Greta och jag har hört grammofonmusiken på radion mellan sex och sju. När min favoritlåt Jolly Bob sjöngs och spelades kände jag rysningar av glädje. Jag sjöng med i texten: "Jolly, Jolly Bob var en glad sjöman. Han var född i Aberdeen."

Anna-Greta och jag pratar med varandra om grammofonmusiken.

- Tyst nu, säger min far barskt.

Från radion hörs: "Nyheter från TT. Führern och rikskanslern Adolf Hitler Adolf Hitler höll i dag ett tal i Berlin där han brännmärkte judarna och kallade dem fosterlandsförrädare. Han sa att den vita ariska rasen skall bli världens herrar. Det tappra tyska folket kan inte besegras. Bara segra."

TT-rösten fortsätter:" Talet väckte enorma ovationer från de tiotusentals åhörare som samlats för att höra Hitler tala.

Alla vi i Kammaren sitter andäktiga. Rädslan för krig finns i våra hjärnor. Jag vill fråga mycket men vet att jag inte får säga något förrän nyheterna är slut. Efter väderleksrapporten stänger min far Ludvig av radion. Jag kan inte hålla mej längre.

- Kommer Hitler hit och tar Sverige också? Frågar jag.

- Ingen kan vete nå´t, svarar min far.

- Men han har ju tagit Danmark och Norge. Varför skulle han inte ta Sverige? Undrar jag.

- Ja, varför skulle han inte göre det? säger min far.

- Vi får be till Gud att han hindrer honom, säger farfar kyrkvärden Carl-Albert.

- Om Gud är allsmäktig, som kyrkoherden Eric Nilsson säger i kyrkan, hur kan då Gud låte Hitler hålle på som han gör? Fortsätter jag.

- Du ska inte häde. Gud vet vad han gör, svarar farfar.

- Farfar, om Gud vet vad han gör och är kärlekens Gud; hur kan Gud då tillåte att Hitler tar död på judar och ockuperar andra länder.

- Tyst pöjk! Du ska inte häde. Om du gör det blir du förtapped och kan hamne i helvetet. Du ska tro på Gud. Han vet bäst, får jag till svar.

- Jag förstår inte att det är å vete bäst när en låter en djävul som Hitler göre som han gör.

- Svär inte pöjk, säger farfar.

- Jag svär inte. Jag säger att Hitler är en djävel. Det står om djävulen i Bibeln. Bibeln svär väl inte? Undrar jag.

- Vi får tro och hoppes att vi undgår kriget. Hitler är den värste som har drabbet vår värld, säger min far lugnt.

- Även dä värste får ett slut. Jag tror Gud stopper Hitler snart, fyller min mor Ruth i. Hon har just kommit in i kammaren från köket.

- Hur kan svenskar tro på en så despot som Hitler, frågar sej min far.

- Är det några svenskar som gör det? Undrar Anna-Greta.

- Ja de kalles nazister. Det är månge rike människor i vårt land som hoppes på att Hitler ska ta Sverige, svarar min far.

- Får judarna leve i Sverige då? undrar Anna-Greta.

- Nej, de kommer å få dö som råttera i fällera, fyller jag i med.

- Vi får hoppes att Gud är med oss. Och du Knut: tänk på att du ska tro på Gud även när det ser hopplöst ut. Du får aldrig tvivle, undervisar farfar innan han reser sej från sin stol, säger god natt och går upp till sin ensamma bostad på andra våningen. Min farmor dog när jag var tre år.

Min far tar Vimmerby Tidning och läser. Jag hämtar en bok. Min mor och min syster går ut i köket.

- Jag undrar hur Gud ser ut eftersom han kan stå ut med en sån djävul som Hitler, tänker jag innan jag börjar läsa dikter av Gustaf Fröding.

Där tar den berättelsen slut. Många var rädda för att Sverige skulle ockuperas av Tyskland. Det blev inte så. Hitler överlevde inte andra världskriget. Krigen tog inte slut med Hitler. Krig finns på många platser i vår värld. Våldet mellan människor tog inte slut. Det finns överallt både i vårt land och ute i världen.

- Jag sa en gång på 50-talet i ett samtal med min mor: -Om femtio år när alla fått utbildning och sunt förnuft kommer världen att vara fri från krig och våld. Vi kommer inte ens att behöva poliser.

- Det tror inte jag. Det finns girighet och makthunger i människorna som det goda inte rår på. Jag är inte ens säker på att människor blir bättre som människor om femtio år, sa min mor

Femtio år har gått sedan vårt samtal. Vem tycker ni fick rätt?

Min mor eller jag.

Knut K

torsdag 25 mars

Var finns krigen?

Kåseri nr 156

Var finns krigen?  Ska Sverige kriga?

Inte sedan början av 1800-talet har Sverige varit i krig med andra stater. Till och med unionsupplösningen med Norge klarades utan krig. Under många år har vårt land deltagit i FN:s operationer för att upprätthålla fred och ordning i konfliktbenägna länder. Nu krigar vi i Afghanistan.

- Sverige är inte i krig, säger ansvariga politiker. Sverige är i Afghanistan för att hjälpa till att bygga upp landet och befria Afghanistan från talibanernas hårda religiösa styre.

Nyligen flögs två döda unga officerare hem till Sverige. De kom från ett krig som ingen vill ha men många länder ändå deltar i.

Vi, som har andra världskriget i minne, vet att ländernas härar då med vapen i hand stred på slagfälten mot varandra. Flygplan bombade sönder städer och byar. Krigsfartyg sänkte sina motståndares fartyg och undervattensbåtar. Nu förs krig på annat sätt. Felinformerade fanatiker tar på sej sprängmateriel och går ut på gator och torg och spränger sej själva samt oskyldiga kvinnor och barn till köttslamsor som blir hängande på salustånd och husväggar. Blod rinner från trottoarer ner över gatstenarna till avloppsbrunnarna. Massakrerna på World Trade Center med flera tusen döda tillhör de råaste krigen i vår tid. Mördarna säger sej vara sända av sin profet. De tror att de efter döden ska komma till något himmelrike där de ska få leva ett lyckligt, evigt liv.

Är det någon mer än de själva och deras vansinniga rådgivare som tror så?

Vietnamkrigens hänsynslösa anfall med flygplan och napalmbomber där barn och kvinnor brändes ihjäl var nästan lika rått som Hitlers utrotningskrig på 40-talet. Kommunister ansågs farliga för världen. USA kunde inte bomba bort kommunistiska idéer i Vietnam. Hitler kunde inte utrota judarna. Ingen kan i dag kriga ihjäl islamisternas fanatiska tankesätt. Islamisterna kan inte med självmordsbombare besegra demokratins människor och lägga ett gammaldags ok på våra axlar. Alla har rätt att tro på vad de vill. Men ingen har rätt att tvinga en annan människa till en tro de inte tror på.

I Tyskland och på Irland har avslöjats att katolska präster sexuellt utnyttjat skolbarn för egen njutnings skull. Påven har bett om ursäkt. Räcker det för att helga och rena den katolska kyrkan. Jag tänker mej in i hur prästerna först lärde de unga att Gud är god och att vi alla människor skall leva liv där vi älskar varandra som medmänniskor. Efter de kristna lektionerna har de unga utnyttjats sexuellt. Många i katolska kyrkan har vetat om, att det varit så, men ingen har ingripit mot de prästerliga sexualförbrytarna. Prästernas "synder" framkallar inte krig men när människor, som är föredömen, brister i förstånd, då skakar de sociala samhällena i sina grundfundament.

Vi ser samma fenomen i kapitalisternas värld. I dag, i många av de stora förtagen, tar ägare och ledare själva till sej så mycket som möjligt av den ekonomiska kakan. Det som blir över skall delas av de många som producerar rikedomen i företagen. Makthavarna som störtade världen i kris gjorde inte de rika fattigare. De mäktiga som ledde finansvärlden före krisen är samma mäktiga ledare som leder företag och behärskar alla börser även efter krisen.

Skapar detta krig?

Nej, det gör det inte men det skapar misstroende och konflikter.

Vi handlar många varor billigt i affärerna i västländerna. Svenska företag tjänar mycket pengar. Barn i olika utvecklingsländer producerar varor åt de svenska företagen. Barnen kan inte gå i skolan. De måste arbeta för sej och sin familjs försörjning. De har inte råd att förlora det lilla de har.

De fattigaste, de som dör på grund av brist på det mesta, vad vill de ha?

- De vill ha rent vatten.

Jag kan dricka hur mycket vatten jag vill. Jag kan duscha och vattna mina blommor men det hjälper inte dem som saknar vatten. De törstiga har ingen makt. De kan inte kämpa för sin rätt att få ett glas vatten om dagen. Vi i västvärlden skulle kunna bygga en jämlikare, jämställdare och förnuftigare värld. Men det är inget de välbeställda vill ha. Det vill inte heller de överrika i arabvärldens oljeländer. Inte kommunismens diktaturland Kina. Inte Rysslands ledare. Inte heller de som försvårar människors utveckling till fria, förnuftiga och självständigt tänkande individer.  

De stora konfliktkrigen står i dag mellan världens frihetsälskande folk och de fanatiska religionsföreträdare som vill binda människor vid föråldrade tänkesätt.

De krigen pågår i Irak, i Afghanistan, i Jemen, i Darfur och i Somalia. Svåra religionsmotsättningar finns också i Israel, Palestina, Pakistan, Tibet och Indien.

Vi ska inte förstöra världen genom krig. Vi skall förändra den med kraft och förnuft. Den kraften och det förnuftet kan jag inte finna hos världens politiska och religiösa ledare i dag. Jag hoppas makthavarna vaknar och ser med friska ögon på människors utvecklingsmöjligheter i alla länder.

Jag tror på förnuftet. I framtiden ska människor leva sina fria liv tillsammans. Inte spränga ihjäl varandra.

När når vi den framtiden?

Undrar med hälsning Knut K

fredag 19 mars

Vårpromenad i Stockholm

Kåseri nr 155

Solen skiner på Stockholms söders höjder när jag börjar min promenad för att söka våren i Stockholm. Vattnet rinner efter trottoarerna. Snöhögarna svettas men de är stora, hårda och tunga. Dagsmejan värmer men nätterna är kalla. Snö har sedan Juldagarna fallit i sådan mängd att många befarar att Stockholms innerstad skall svämma över. Om Riddarholmsfjärden överfylls av vatten kan Riddarholmskyrkan och kanske riksdagshuset bli våta om fötterna. Stadshuset ligger också lågt. Det gör även Gamla Stan. Tänk om Gamla Stan blir Sveriges Venedig så de boende får åka båt för att komma hem.

- Vad gör stans ansvariga åt detta? Undrar du kanske

- De öppnar tidvis slussarna vid Slussen och låter mer vatten rinna ut i Östersjön. Detta sänker Mälarens vattenstånd så den kan ta emot smältvattnet när det kommer i stora mängder, svarar jag.

Foto: © Åke Lindbergcosta rica_besok_050

-Gamla Stan blir nog inte Sveriges Venedig. Den fortsätter att vara turisternas Gamla Stan, tänker jag när jag kommit till Västerlånggatan och följer den med start från Evert Taubes staty på Järntorget. De höga husen efter gatan skymmer solen. Gatan är fylld av folk som går ut och in i de små butikerna och ser på det som finns att köpa. En och annan handlar souvenirer eller kanske något de behöver.

Jag går upp till Stortorget och in på det kafé som var mitt stamkafé när jag jobbade i Stockholm. Jag åt då jättegod sopplunch på Stortorgskaféet för 28 kr. Till soppan serverades mej två jättegoda mackor. Kaféet var och är ett kvarterskafé. Gästerna kände servitriserna. Gästerna kände också varandra.

Mitt i storstan fanns närheten mellan de människor som bodde i kvarteret.

Servitriserna kände mej också. De rekommenderade mej Löksoppa, Morotsoppa eller Grönsakssoppa eller någon annan soppa de hade som specialitet just den dagen jag var där. Nu är bord och stolar nya och serveringen annorlunda. Servitrisen har jag aldrig sett förut.

Jag beställer kaffe, wienerbröd och en mazarin och sätter mej på den plats där jag ofta satt för länge sedan. Jag tar upp en bok jag köpte på Bokrean. Den heter Astronomisk uppslagsbok. Jag bläddrar och läser en text om stjärnan Deneb i stjärnbilden Svanen:

"Svanen, latin Cygnus, stor stjärnbild på Norra stjärnhimlen, synlig från Sverige, praktiskt taget året om. De ljusaste stjärnorna bildar ett kors som därför kallas Norra korset. Den allra ljusaste stjärnan Deneb ingår i sommartriangeln Svanen och tillhör de klassiska stjärnorna som Ptolemaios från Alexandria nedtecknade på 100-talet efter Kristi födelse. Svanen har blivit Östergötlands landskapsstjärnbild."

Jag visste inte att Östergötland har en landskapsstjärnbild. Hur många av Er kära läsare visste att Östergötland har en landskapsstjärnbild på Norra Stjärnhimlen? I kväll ska jag gå ut och se om jag ser Svanen på Norra stjärnhimlen.

Jag går över Stortorget och vidare ner för Slottsbacken. Den nykära kronprinsessan Victoria ser jag inte till. Inte David heller. Men det bekymrar mej inte ett dugg. De är väl i sitt nya hem, Haga Slott, och möblerar. Jag går vidare genom Kungsträdgården och upp till Sergels torg.

Jag har under promenaden inte sett våren sticka upp sitt efterlängtade ansikte på annat sätt än att solen lyser och värmer, att snön smälter och att vattnet rinner i ännu större strömmar nu än när jag gick från söders höjder. När jag kommer till Sergels Torg hittar jag soldyrkarna. De står på Klarabergsvägens trottoarer eller sitter i de fasta stolarna där. Folket vänder ansiktena mot solen. Solen värmer oss verkligen på våningen över "Plattan" på Sergels torg. Ja, här är faktiskt skönt. Jag känner äntligen en fläkt våren.

sergelstorg

Jag står en stund bland soldyrkarna och minns när jag på vårar och somrar var patrullerande polis i Motala. Vid lunchtid på arbetsdagarna stod långa rader av motalabor utanför Statt. De lät solen skina på sej. Solen sken på mej också. Alla patrullerande poliser blev solbrända. Åtminstone i ansiktet. Samma sol lyser lika starkt nu som då.

Jag väljer Sergels gata till Hötorget. Inte Drottninggatan. Där är alltid mycket folk. Och trångt. Jag går till Konserthuset där Lena Ousbäck, kulturchefen från Motala kommun, skall ha sin nya arbetsplats i höst. Jag ställer mej på trappan och känner solen värma ansiktet igen. På Konserthustrappan har många människor mötts. Jag har själv många gånger bestämt möte här med anhöriga, vänner och arbetskamrater, kända och okända.

Hötorget mellan Konserthuset och PUB är en spännande plats. Handlarna som säljer frukt och grönt, blommor och souvenirer, skräp, kläder, skor och skinnjackor skriker, domderar och presenterar sina försäljningsobjekt. Andra sitter lugnt väntande i sina stånd. De väntande väntar på att kunder skall dyka upp och fylla deras kassa innan allt måste plockas ner för dagen. När stängningsdags väntar kommer de som vill handla billigt till torget. Vackra blommor säljs för en tia, eller tjuga. Mycket vackra blommor går för en hundring. Frukt och grönt sjunker också i pris. Försäljarna i frukt och grönt är de mest högljudda. De hörs ända bort till Sankta Klara kyrka.

klara kyrka

Dit går jag nu. Kyrkan är fridfull och vacker. Förr när jag väntade på tåg eller på att ett möte eller konferens skulle starta gick jag till kyrkan och satte mej där. Ibland, om jag hade tid, sov jag en stund. Jag såg fridfulla människor men också många ledsna och troligen sörjande människor i kyrkan.

Vid ett sådant besök i S:t Klara kyrka skrev jag så här:

Jag sitter på en bänk i Sankta Klara kyrka

Orgelmusiken fyller kyrkan

Tonerna stiger upp mot kupolerna

Musiken fyller mina öron 

Konstverken i kyrkan når mina ögon med varma färger.

Hjärnan känner välbehag.

Jag ser

att en medmänniska sitter på en bänk

Och gråter

Jag vill gå till henne

Och fråga:

"Varför gråter du min syster?"

Jag gör inte det.

Jag går ut i solen.

Det är svårt i livet

att veta

hur vi ska välja.

klara kyrka_2

I dag gråter ingen i kyrkan men många sitter i bänkarna och lyssnar på orgelmusiken. De känner nog också, som jag, lugnet i den vackra kyrkan i Klarakvarteren.

Jag tänker på dagens Vårpromenad i Stockholm:

"Jag har försökt fånga nuet om våren i min berättelse.

Men det jag skriver är redan historia.

Jag kan inte fånga nuet

Bara hänga med i dess flykt."

Det jag gjort är att jag försökt hänga med i den tid som är "Vår."

Knut K

fredag 12 mars

Fritidskultur

Kåseri nr 154

ankeman jarl_013

Publiken samlad till kulturupplevelse i Folkets Hus. Foto: © Hans Ehnqvist

Jag berättade i förra kåseriet att jag under min tid som kulturchef i Folkets Hus Riksorganisationen tog initiativ till att göra en skrift med namnet Ett levande Hus med kultur. I kapitel två skrev jag om Fritidskulturen. Jag började texten så här:

- I det goda samhället löser vi tillsammans våra gemensamma problem och förstärker invånarnas positiva intressen. Kommunerna bygger fotbollsplaner eller stöttar byggandet av dessa om klubbarna bygger egna. Detsamma gäller simhallar, motorbanor, golfbanor, isbanor. På och i dessa arenor är det ingen tvekan om vad de olika objekten skall användas till. När det gäller kulturella fritidsintressen teater, musik och sång, dans och bildskapande har inte lokalbyggandet haft samma positiva inriktning. Lokaler behövs också för dem som vill utveckla sina kulturella intressen inom dessa verksamheter.

Min tanke var en gång att Folkets Hus skulle bli kulturens hemmaplan där motalaborna skulle få uppleva den professionella kulturen och för dem, som så önskade, vara med och jobba med teater skapad i Motala eller skriva revyer och spela upp för vänner, bekanta och övrig publik. Likaväl som Motala hade klubbarna MAIF, IFK, Zeros, Boren, Starka Viljor och Lemunda skulle Motala Teaterverkstad finnas. Det skulle också Motala Lokalrevy, ABF:s Musikskola, KIM, (Konstnärerna i Motala), Storbandet och Blåsorkestern och Körerna.  Jag ville att musikskolans elever skulle få möta sin publik i Teatercaféet och/ eller på scenen i den stora fantastiska Konsert- och Teatersalongen i Folkets Hus.

Vi lyckades med detta. Vi var några stycken som började. Skaran utökades och när jag slutade var ett stort antal skickliga och intresserade motalabor i aktion i Folkets Hus varje vecka. Åke Lindberg fortsatte arbetet enligt "vår" linje. Han utvecklade också nya idéer.

Jag gläds av att veta att mycket av detta som fanns då fortfarande finns kvar. Jag blev glad när jag i dag i Motala Tidnings nätupplaga såg att jazztrumpetaren Lasse Lindgren skall spela med Storbandet i en konsert i Folkets Hus den 14 mars. Ledare för storbandet är nu Benny Waldner.

Av Åke Lindberg har jag fått veta att Anna Gullman är ledare för Motala Kammarkör, Claes Tilly för Motala Blåsorkester och den kända sopranen Karin Westberg från Vadstena för Motala Manskör.

Motala Teaterverkstad finns kvar.ann-may _small

Den startades 1966 av Ann-May Söderström. Hon jobbade då på NBV och övergick senare till ABF. Jag vet att Åke Lindberg är den nuvarande ordföranden i Teaterverkstan. Han är också ordförande i Motala Teaterförening.

Åkes kulturkarriär började i vår uppsättning av ELBA som jag skrev grundmanuset till efter samarbete med en studiegrupp på Luxor. Föreställningen regisserades av Ann-May Söderström och Kerstin Lundberg. Tina Olsson som nu heter Olby var en av dem som gav mej inspiration och textmaterial till ELBA. Tina spelade också mycket skickligt rollen som Lisa. Den rollen skrev jag för Tina. Hon var nästan sej själv där, medveten och framåt. Åke gjorde en mycket bejublad insats som direktör Tallskogen. Han charmade oss alla med sin djupa sångröst när han sjöng mina texter som Göran Friman komponerat musiken till. Åke har varit med i mycket sedan dess. Han har sedan 1996 spelat teater med Mobergsgruppen från Motala. Gruppen har spelat så bra att de 2005 fick pris av Mobergssällskapet. anders-kesslerI år är Åke inte med som aktör, utan enbart som producent och sufflör. Tolv föreställningar av Änkeman Jarl ska spelas som sommarteater i Kornettgården under tiden 29 juni till 11 juli. Det kommer att bli festligt, folkligt och trevligt det lovar jag. Åk och se föreställningen. Ring sedan och berätta för mej vad Ni tycker.

I rollen som Änkeman Jarl: Anders Kessler

(Medverkade redan 1981 i Verkstadsborna)

Foto: © Åke Lindberg

Detta allt jag berättat om är Fritidskultur.

Fritidskulturen är viktig för dem som söker intressen ur fritidens kulturträdgårdar. Vi jobbar på vardagarna och längtar efter att göra något annat på fritiden. Att vara med i Storbandet eller Motettkören eller spela revy eller teater ger oss en dimension till i livet. De av oss som är aktiva har spännande intressen att se fram emot på kvällarna.

Jag såg fram mot kvällarna när jag tränade IFK Motala i fotboll. Vi skapade ett IFK-lag som gjorde framsteg. Ordförande då var Elis "Kinka" Lorin. Han var en av de bästa ledare jag jobbat med i mitt liv. Jag längtade till matcherna när vi fick springa in på den stora gräsplanen IFK förfogar över och möta lag från andra platser. Ett år gick vi ända till final i DM och fick möta IFK Norrköpings mästarlag på vår hemmaplan. Många motalabor sökte sej till matchen för att se IFK spela mot IFK. Det de upplevde var kultur av bästa märke.

På samma sätt som jag längtade till fotboll med IFK Motala längtade jag till Folkets Hus när jag skulle uppträda som Djävulen i Flaskan i en revy. Jag längtade och kände spänning inför varje föreställning i Folkets Hus. Extra speciellt var det när vi satte upp Verkstadsborna som drog storpublik och senare även blev spelad i Sveriges Radio.

Många försöker göra värderingar mellan olika kulturformer.

Vissa finkulturanhängare hånar idrottsfolket. Många ur idrottsfolket tycker att teater och musik inte är något för folk att ägna sej åt. Jag har levt i båda kulturerna och vet att fotbollens lagspel ger underhållning åt dem som ser och förstår fotboll. Träning och matcher utvecklar dem som spelar med i lagen. Fotboll är inte bara "å gå ut på plan å springe efter en boll." Det är mycket mer än så. Teater, revyer, sång, musik, dans och konstbilder ger publiken idéer, tankeställare, skratt, glädje och funderingar som kan leda till andra sätt att tänka och känna.

Musikskolan i Motala är i dag kommunal och leds av Anders Rosén. 

Sverige har genom åren skapat musikutövare som blivit inte bara skickliga sångare och musiker i vårt land. De har blivit världsberömda. Nästan alla som blivit skickliga i Sverige och utomlands har gått i musikskolor. Många av dem som är aktiva i lokala sammanhang har musikskolan att tacka för att de fått lära sej spela och sjunga av bra lärare och ledare

"en Hall som unga vill ha den".

Jag läser i Motala Tidnings nätupplaga att Saluhallen skall göras om till "en Hall som unga vill ha den". Det är bra. Jag hoppas att lokalen görs flexibel och att musikgrupper och andra artister får en scen att uppträda på. Jag hoppas också att "Hallen" blir sådan att ungdomar får lust att samlas där. Jag vill också sända med att det är viktigt att verksamheten blir ledd av socialt rörliga och lyhörda ledare. I god utvecklande stämning växer alla. Både unga och äldre. Idéer sprutar och växer alltid till något bra i friska, kulturella, mänskliga odlingar.

Lycka till.

Ju bättre fritidskulturen fungerar i en kommun ju bättre mår folket som bor där.

Jag blir mycket besviken på politiker som skär ner på anslag till idrotten, musikskolorna och andra kultursysterverksamheter. Idrott och annan kultur skall uppmuntras så att så många som möjligt kommer med i bra verksamheter i tidiga åldrar och inte hamnar vid sidan om i livet.

Förståndig och genomtänkt kommunal kulturpolitik utvecklar och stöder bra fritidsverksamheter. Ju bättre Fritidskulturen fungerar i en kommun ju bättre mår folket som bor där.

Det är kanske inte alla som förstår det. Därför avslutar jag detta kåseri med den meningen.

Knut K

fredag 5 mars

Aktivt värdskap i En levande kommun med kultur

Kåseri nr 153

Aktivt Värdskap i En levande kommun med kultur

När jag jobbade som kulturchef på Folkets Hus Riksorganisation tog jag initiativ till att skriva en färgrik och vacker informationsskrift som fick namnet Ett levande hus med kultur. Skriften brukades när vi utbildade föreståndare och förtroendevalda inom Folkets Husrörelsen. Den användes också vid utbildning av kulturarbetare och kulturvetare vid Umeå Universitet.

I inledningen av skriften skrev jag: -Alla människor borde ha rätt till kulturupplevelser. Många lever i tron att alla har det. Så är det inte. Kulturen är orättvist fördelad i vårt land. Många människor får aldrig uppleva den glädje och skönhet kulturen kan ge.

I avslutningskapitlet skrev jag:

- Kultur är kittet mellan människorna i vårt samhälle. Om kitt saknas i fönstren i våra hus blåser den kalla vinden rakt in i rummen och kyler ner det som finns där. Om kulturens kitt saknas mellan människor kan girigblåsten, egovinden och hatorkanerna frysa stämningarna mellan oss människor. Vi har inte kommit hit till jorden bara för att bygga hus och vägar, äta och sova. Vi ska faktiskt leva våra liv tillsammans och njuta av det vackra som också finns.

Jag skrev en dikt och satte in den i avslutningskapitlet. Den går så här:

Utan en tråd på kroppen

kom jag till världen.

Mina ögon vänjde sej vid ljuset

Mina öron fångade ljudet

Mina känsliga händer kramade min moders bröst

Så började jag suga i mej livet.

Den dikten är aktuell i dag också om vi ställer oss frågor om vad barn suger i sej av livet när de börjar bli medvetna om att de kommit till världen. Kulturen kan hjälpa föräldrar att ge barn de trygga, utvecklande hem och omgivande stimulerande miljö vi vill att barn ska växa upp i. En kommun blir mer levande när invånarna får tillgång till bra kultur från barndomen och uppåt i åldrarna.

Hur blir en kommun en bra kulturkommun?

Kommunens invånare måste få tillgång till det bästa som finns inom de olika kulturyttringarna. För att ta emot den yrkesmässiga kulturen måste det finnas scener med ändamålsenlig teknik och bra lokaler med godkänd akustik som gör det möjligt att arrangera bra teater, dans, konserter med sång och musik samt utställningar. Motala har högklassiga scener i Folkets Hus och Folkets Park. Teaterföreningen arrangerar teaterföreställningar på ett förtjänstfult sätt. Folkets Park arrangerar offentlig dans.

Hur är det i övrigt med arrangemangen i Motala?

Jag ställer den frågan.

I min skrift skriver jag om Aktivt värdskap.

I Aktivt värdskap ingår att planera vad som ska arrangeras i kommunen. De som har ansvaret för kulturutvecklingen kan inte passivt sitta och vänta på att någon ska knacka på och erbjuda sina tjänster. Evenemangen måste planeras så att det blir rätt evenemang vid rätt tid och att det är bra kvalitet på det som bjuds.

När planeringen är gjord ska föreställningen informeras om så att medborgarna får veta vad som kommer och när det kommer - det som kommer. Annonser i tidningar, flygblad, affischer och informationsmaterial till kontaktombud på arbetsplatser är några exempel på reklam som behövs inför ett kulturevenemang. Bra information utskickade via studieförbund och andra föreningar och organisationer är också viktig att ge. När vi bjuder in publiken måste vi jobba extra för att nå dem som inte brukar komma på kulturevenemangen. Det kan ske på många sätt. Alla sätt som leder till resultat är bra.

På vilket sätt jobbar arrangörerna i Motala kommun med att nå dem som inte brukar komma på kulturevenemang?

Jag ställer även den frågan.

Aktiva värdar

Teaterföreningen i Motala har särskilda värdar som tar emot inbjudna  teatergrupper i Folkets Hus. Artisterna ska känna sej trygga inför sina uppgifter. Värdarna ser också till att publiken känner sej "hemma" och kan "mingla" som det heter nu för tiden. Kaffe ska finnas att njuta av i pauserna både för aktörer och publik. Om publiken trivs kommer de tillbaka. Bra arrangörer vill att publiken ska komma även nästa gång och sedan fortsätta att komma nästa gång och nästa.

Ingen får känna sej utanför. Alla är delar i den föreställning som bjuds; arrangörerna, de som agerar på scenen, publiken samt pressen som har den viktiga uppgiften att berätta om vad som hänt och händer inom kulturen. Pressen har en mycket viktig del i kulturutvecklingen i Motala kommun.

Jag ställer nästa fråga.

Hur sköter Motala Tidning och Östgöta Correspondenten det?

Utvärdering

Viktigt är också att utvärdera hur evenemangen genomförts. Trivdes artisterna och publiken? Vad sa publiken om det de fick uppleva? Kom några nya besökare till evenemanget som inte varit med tidigare?  Fick programmet bra press.

Levande kommun

Människor är olika och har olika intressen. Det ska kulturplanerarna ta vara på. Det som planeras ska samordnas så att "kulturpengar" används till olika former av kulturevenemang. Alla gillar inte teater. Men många gör det. Alla gillar inte storbandsmusik. Men många gör det. Alla gillar inte klasisk musik. Men många gör det. Alla gillar inte revyer. Men många gör det. Alla gillar inte att dansa i Folkparken. Men många gör det. Alla gillar inte att gå på utställningar i GalleriEtt när det kommer igång igen. Men många kommer att gilla det. Alla gillar inte fotboll. Men många gör det. Alla gillar inte bandy. Men många gör det.

Vi vet inte alltid om att vi tycker om vissa saker förrän vi fått lära oss att tycka om det vi inte visste om. Kulturplanerarnas uppgift är att ge så många som möjligt tillfälle att upptäcka det som varit fördolt. Om planerarna gör så kommer "ny" publik och mer publik till arrangemangen vilket ger större inkomster som kan användas till nya program ur konstens och kulturens värld.

Detta jag skrivit är tankar om Aktivt värdskap. Jag har också skrivit om Den förmedlande kulturen där arrangörerna förmedlar teater, sång och musik, dans och utställningar som andra skapat och producerat. Professionella föreställningar är ganska enkelt att köpa, planera och genomföra om det finns pengar att köpa föreställningar för, bra lokaler att arrangera det inköpta i och kunniga aktiva värdar som står för arrangemanget. Den yrkesmässiga kulturen vill inget högre än att få komma ut och möta publiken runt om i vårt vackra avlånga land. Jag hade på min tid i Folkets Hus köer av artister som ville komma till den då välkända kulturstaden Motala och visa de föreställningar de producerat.

Motala har ett kvalitets-Folkets Hus som kan förmedla bra kultur till Motalaborna. Jag hoppas att alla inblandade i Motala återupptäcker det. Ordförande Åke Lindberg och styrelsen i Motala Teaterförening vet om Folkets Hus kvalitet. De ger därför motalaborna bra teater. Ledningen för TF jobbar nu också med att locka dem, som inte går på teater, att komma till Folkets Hus och upptäcka att teaterkvällarna är väl värda att uppleva.

I nästa kåseri ska jag ta upp den skapande kulturen. Det kåseriet kommer jag att kalla Den skapande Fritidskulturen som jag också skrivit om i skriften Ett levande hus med kultur.

Med hälsning i snöovädret från

Knut K

torsdag 25 februari

Gåvor kräver inte

Kåseri nr 152

Gåvor kräver inte att bli gengäldade av andra gåvor men anledning till andra gåvor, skrev Emanuel Levin

Ordet kultur kommer av latinets cultura som betyder Odling. Många har uppfattningar om kultur. Jag ska inte vare sej bekräfta någon annans uppfattning eller motsätta mej det andra tycker. Jag vill berätta om kultur som jag har sett den och fortfarande ser den. En odling är inte bara jorden, marken, åkern. Det är fröet som skall växa, det är allt i jorden som gör att fröet kan växa. Det är solen och regnet och jordens kultivering vilket innebär att åkern görs klar för sådd och skörd.

Hur ser samhällets kultivering ut?

Görs samhället klart för kulturens sådd och skörd? Motala kommun gjorde det när Folkets Hus byggdes. Lokaler för människors möten iordningsställdes. Kulturanslag gavs till aktiviteter. Högkvalitativ professionell teater, sång, musik och dans kom till Motala. Aktörerna framträdde på den stora scenen i den vackra och ändamålsenliga teater- och konsertlokalen. Verksamheter startades i huset och gav motalaborna möjligheter att utveckla sej och sin kommun.

Jag har i min politiska uppfattning utgått från att varje människa är unik och att vi måste ge andra av det vi kan utan att kräva några motprestationer tillbaka. Jag hoppas att det vi ger andra, ger dem lust att ge av sina kunskaper till nästa - som ger till nästa - och nästa - i en aldrig sinande ström av gåvor.

Det jag gjorde som chef för Folkets Hus var bäst när det fördes vidare och inspirerade andra människor. När verksamheten utvecklades blev jag glad och nöjd. Men min glädje var inte viktigast. Viktigast var när det vi gjorde togs emot och fördes vidare. Det är så kulturen utvecklas. Det vi startade hoppades jag skulle finnas kvar i en framtid då jag inte längre är aktiv i Motala. Vi bildade Teaterförening. Jag gläds nu över att nuvarande ordföranden Åke Lindberg med kamrater skickligt fortsätter att utveckla Teaterförningen. Motalaborna ges möjligheter att se och uppleva bra teater nu - och förhoppningsvis även i framtiden.

Revy startade vi. Under åren har både aktiva och publik upplevt många skapande och trevliga stunder i Folkets Hus - och numera även på Statt. Det Jörgen Flordin och vi andra startade lever vidare. Vårt arbete gav anledning till revyer som andra aktiva, bla Jörgens son Gorgie och Uffe Holmertz, nu skapar och utvecklar. 

Föreningen konstnärerna i Motala (KIM) och verksamheten i GalleriEtt dog ut. Nu är GalleriEtt på väga att startas igen. Verksamhetschefen i Motala kommun Lena Ousbäck skrev nyligen i en e-post till mej.

"Jag ser verkligen också många möjligheter och kommer självklart att kontakta våra lokala konstnärer och konstföreningar..."

Det låter lovande. Hon lovade också ha bra kontakt med nye chefen på Folkets Hus och Park.

När det gäller kultur är det inte den professionella scenkulturen som är viktigast. Den är viktig men viktigast är att våra samhällen är så kultiverade att varje människa som vill vara med i skapande verksamheter också kan vara med. De skapande ska ha samma möjlighet att göra det de vill göra som jag hade när jag spelade fotboll i MAIF och IFK Motala. Idrottsplatserna är föredömligt anlagda i Motala. Kulturlokaler för aktivt skapande är det sämre med. Teaterfolkets lokaler kan bli sinnenas kulturhem om de ledarledda verksamheterna sköts på rätt sätt. Deltagarna utvecklas som aktörer inom teatern. De lär sej också hantera livets olika skeden. Kulturskapande ger glädje och kamratskap.  Hela Folkets Hus fylldes av teaterfolk när vi repeterade Verkstadsborna, Elba och andra uppsättningar. Teatercaféet blev vår mötesplats under repetitionspauserna. Där trivdes vi och lärde känna varandra.

Musikskolan bor i Folkets Hus. Det gläder mej.

På många platser i vårt land dras bidrag till musikskolor in. Barn och unga med musikintresse kan inte utveckla sina talanger.  Musiker lär sej spela genom övning och kunnig ledning. De måste också få möta publik solo och i olika orkestrar? Förr fanns Teatercaféet för dessa möten med publiken. Vilka scener finns nu att tillgå för den lokala kulturverksamheten? 

Jag minns med glädje hur nuvarande ordföranden i Folkets Hus Sture Egberth utvecklade blåsmusiken i Motala tillsammans med den dåvarande musikskolan. När vi hade olika arrangemang i Folkets Hus spelade "Ungdomsblåset" i foajén. Vi som kom in i huset lyftes av musiken och kände glädje och trivsel.

dsc00017 © Foto: Åke Lindberg

Jag läste om tankarna att bygga ut Lokverkstan för olika evenemang.

Det är stort tänkt. Men är det genomförbart? Kostnaderna blir stora. Skall lokalen bara vara användbar på sommarhalvåret? Görs renoveringen av Lokverkstan för att ge plats åt stora ensembler från andra orter? Vilken plats får Motalas kulturaktiva? Jag tänker återigen på dem som inte behöver vidunderliga lokaler till sin verksamhet utan vill ha ändamålsenliga mänskligt varma och inspirerande sköna miljöer att vistas i och där deltagarna kan "råda sej själva". 

Kulturstöd skall ges för att utveckla dem som nu är aktiva. Stödet ska också locka fler att bli aktiva och göra det möjligt för föreningar att driva bra kulturella verksamheter i kommunen. Stödet skall även lägga grunden så att kommande generationer kan fortsätta det som nu sker och inspireras att odla nytt i det framtida samhälle vi ännu ingenting vet något om. Med rätt kulturstöd får vi en odling, ett kulturland, som alltid bär skörd i form av mer utvecklade och skapande människor.

Tyvärr är det det omvända som råder på många platser i vårt avlånga land. Kulturstöd dras in. Verksamheter kommersialiseras. Den kulturella skörden blir mager, vissnar och dör.

Så får inte framtiden se ut.

Inte i Motala. Inte någon annanstans heller.

Tycker med hälsning Knut K

torsdag 18 februari

Skall GalleriEtt åter bli GalleriEtt?

Kåseri nr 151

folkets husMats Bengtssons skrev nyligen i Motala Tidning som rubrik GalleriEtt blir kommunal konsthall. Kommunens kulturchef Lena Ousbäck sa i artikeln:

- Vi kommer att skriva kontrakt i dagarna. Vi ska hyra lokalen på årsbasis med start den första juli.

Givetvis gläds jag över att GalleriEtt åter blir Galleri. Kanske kan det med tiden också återigen bli Östergötlands GalleriEtt.

Så här tänkte jag när jag blev chef för Folkets Hus;

"Motalas nya fina Folkets Hus har en professionell utställningshall. Golvet är av bok, på väggarna och i taken finns de anordningar som ska finnas i en modern utställningshall. Pengar finns avsatta i budgeten för konstutställningar. Konstutställningar av yrkesverksamma konstnärer ska det bli. Jag tycker om konst och läste konsthistoria på Lunnevad Folkhögskola. I planeringen är jag klar över vad jag ska göra. Jag ska samla motalakonstnärerna och få dem att ställa ut sina alster i Folkets Hus och att bilda en förening som jag kan samarbeta med."

Lena Ousbäck säger till Mats att den nya lokalen skall vara inriktad på professionell konst och konst, som kan väcka debatt, ha en lokal vårsalong och kanske mindre konserter med Musikskolan i lokalen.

Jag tänkte så här när jag började:

"Konstnärerna i Motala behöver en hemmaplan för att visa sin konst. Det är lika viktigt som att handbollens-, fotbollens- och simningens utövare har sina hemmaplaner att träna och uppträda i.

30 arsjubileum_055
Foto: Åke Lindberg

Knut kåserar på vårt 30-årsjubileum 2009

Jag drar klockan tillbaka till 1979 och tar er med på ett möte hemma hos Leif Persson på Varvsgatan i Motala Verkstad. Med på mötet är också Tommy Jerhammar och Krister Johansson.

Leif verkar lugnare än sina kamrater och är stillsammare också i talet. Tommy och Krister sprutar idéerna ur.

- Vi ska med galleriets hjälp bilda motalaborna i konst. Därför ska vi visa olika inriktningar av konsten, säger Tommy.

- Galleriet ska bli en mötesplats där konstnärer och konstälskare kan nå varandra och diskutera konst utifrån ett samhällsperspektiv. Vi kan leda kurser, fortsätter Krister.

- Galleriet måste ha status som galleri. Där får inte ordnas en massa andra verksamheter som försäljningar och liknande, säger Leif.

- Det blir en uppgift för dej Knut att hålla rent i galleriet, manar Tommy.

- Och vår uppgift att se till att där alltid finns bra konst, fyller Krister i.

- Jag ska se till att det blir ett galleri och inte något annat men, jag undrar; kan ni inte bilda en förening för konstnärerna i Motala? Det skulle bli mycket lättare för mej då. Folkets Hus kan ersätta föreningen för det arbete ni gör i galleriet. På det sättet kan ni jobba ihop en bra ekonomi för er verksamhet, svarar jag.

- Vi konstnärer är individuella typer. Det är därför vi är konstnärer. Vi är inte lätta att fösa ihop men vi kan försöka, bestämmer Tommy.

- Jag behöver hjälp inte bara med att få fram bra konst. Jag behöver hjälp att hänga utställningarna och även att få några personer som kan vara värdar vid vernissage och under utställningstiderna, samt också vakta när vi visar värdefulla bilder eller andra föremål. Vi behöver göra affischer och annonser. Annonserna kan jag göra men det vore trevligt att ha speciella affischer. Inte bara för utställningar utan även vid andra arrangemang i Huset, berättar jag.

- Affischerna kan jag göra, svarar Tommy.

- Hängningen kan jag sköta. Det har ingått i min utbildning, säger Krister.

- Det skulle va bra om vi redan i höst, eller nästa vår, kunde göra en samlingsutställning med bara Motalakonstnärer och göra den som en riktig Motalakonstnärstart, föreslår Leif.

- Det går bra. Bestäm bara vilken tid ni vill ha den, säger jag.

- Vi måste ha ett namn på galleriet, säger Leif.

- Kan det inte heta GalleriEtt? Frågar Krister.

- Vad menar du? Galleri ett? Undrar Tommy.

- Galleriet ska bli det bästa galleriet i Östergötland. Det har vi ju sagt, säger Krister

- Än sen då? Frågar Leif.

- Hör ni inte?; Galleri Ett, stavat GalleriEtt.

Vi skrattar när vi hör Kristers förslag, GalleriEtt, men bestämmer inget.

Samtalet fortsätter. Idéerna sprutar. Vi beslutar att mötas flera gånger och bjuda in några som redan visat intresse: Gunilla Thyrberg, som gör bilder, Inger Hasselgren, textilkonstnär, Åke Wasén, träkonstnär, Sven Olsson som gör bilder från Motala Verkstad, Lars-Åke Pettersson bildkonstnär, Berndt Norrman, keramik. Flera finns.

Innan vi skils denna dag säger Krister:

- Du ska inte orolig. Vi ska fixa GalleriEtt.

- Det är viktigare för oss än för dej. Vi behöver en samlingsplats där vi kan visa vår konst och också kan få se andras konst, konstaterar Tommy.

                                                      *

Det vi bestämde på mötet på Varvsgatan blev vår handlingsplan. Folkets Hus och konstnärsföreningen, som fick namnet KIM, fixade det vi kom överens om. När vi efter en tid kommit i gång med programverksamheten i GalleriEtt ordnade musikdirektören och kompositören Göran Friman och den alltid aktuelle idégivaren Lasse Lundqvist musik de kvällar vi hade vernissage för någon utställning. När vernissagetiden för kvällen var över låste vi ytterdörrarna och dukade upp för vernissagefest i GalleriEtt. Vernissagekvällarna samlade även andra kulturaktiva i Folkets Hus: teaterfolk, revyaktörer, dansare, musiker, sångare. Uställningsfesterna skapade kamratskap. Vi hade trevligt tillsammans.

Kultur är odling.

Till en odling behövs själva fröet. Fröet skall gro växa upp och bära frukt. Kulturchefen Lena Ousbäck har nu konstkulturfröet i sina händer som jag hade en gång. Om fröet ska gro och växa upp måste hon ha kontakt med dem som skapar konsten och kulturen. Hon måste hos Motala kommun ta fram ekonomiska medel för verksamheten. Konstutställningar i GalleriEtt kan aldrig bära sina egna kostnader. De lokala konstskaparna får inte pungslås på hyra när de ska visa sina alster. Konstutställningarna är kulturprogram som ska ge sin publik upplevelser och, som Lena Ousbäck sa till Mats Bengtsson Motala Tidning, också väcka debatt.

Som avlutning önskar jag att den nya utvecklingen i GalleriEtt sker i nära samarbete med FHP styrelse och dess nye vd Christina Landoff.

Kulturpolitiken skall vara utvecklande.

Inte förlamande.

Jag återkommer i nästa kåseri med synpunkter på hur teatern, dansen och andra kulturformer ska utvecklas i Motala.

Med Hälsning och Lycka till.

Knut K

Permalänk för "Skall GalleriEtt åter bli GalleriEtt?"

Använd denna URL för att länka direkt till detta inlägg: http://www.snabber.se/web/motala-teaterforening/knutte.asp?permLnk=21892

fredag 12 februari

Förlusten av rädslan....

Kåseri nr 150

Förlusten av rädslan är för mej den största vinsten sedan jag började tänka, skrev Herta Müller

Herta Müller fick i år Nobelpriset i litteratur med motiveringen:

"För att hon med poesins förtätning och prosans saklighet tecknat hemlöshetens landskap".

Jag fick av min dotterson Ludvig som julklapp ett presentkort på en bokhandel.

Jag köpte Herta Müllers bok "Kungen bugar och dödar" och har nu läst den.

Herta Müller föddes 1953 i byn Timisoara i Rumänien. Hon tillhörde den tyskspråkiga minoriteten men tvingades fly till Västberlin. Herta berättar om Rumäniens kommunistregims förtryck. I slutet av boken när hon kommit på plats i Västberlin skriver hon:

"Förlusten av rädslan är för mej den största vinsten sedan jag började tänka."

Att varje dag leva med rädslor, som en tung ryggsäck, måste vara förödande för de människorna som lever under sådana betingelser.

Herta Müller levde i ett ofritt land där diktatorn Ceausescus hade guldkranar i badrummen och ägde hundratals palats medan folket hade det svårt och svalt. Diktatorn och hans regim höll folket i ett hårt grepp. Citat ur boken:

"Ju ofriare ett land är ju mer man blir iakttagen av staten desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt."

Ännu ett citat ur boken:

"Det sker en nödvändig anpassning av den hotades sätt att leva till förföljarens taktik. Förföljaren arbetar med iakttagelser i ett statligt uppdrag. Att noga veta detta är hans tjänsteplikt. De hotade å sin sida iakttar förföljaren för att kunna skydda sej för honom. Förföljaren praktiserar angrepp. Den hotade söker  försvar."

Förföljaren behöver inte vara fysiskt närvarande för att hota. Som en skugga finns han i tingen, i cykelåkningen, i hårblekningen, i parfymen, i kylskåpet. De vanliga döda föremålen är hotfulla.

Förföljaren är också personligt närvarande. Citat: "En sådan dag av fysisk närvaro är han för den hotades ögon en enda flygande röra av uppdykande och försvinnande. Han står som tidningsläsare utanför huset, sedan på spårvagnen, i väntrummet hos läkaren dyker han upp och försvinner igen"

När Herta sätter sej på ett cafés uteservering kommer spanaren på cykel till caféet och sätter sej vid bordet intill henne. Förföljaren besöker Hertas lägenhet när hon inte är hemma. Spanaren visar att han varit i lägenheten. Han ändrar vissa saker så hon ska se och förstå att han varit där.

Hur kunde regimen få människor att spana på varandra och bli angivare. Ett svar är att de spanande hade samma tryck på sej som de förföljda hade. Gjorde inte spanarna det som fordrades av dem var deras tid över.  

Vi kan fråga oss efter att ha tagit del av Herta Müllers berättelse?

-Hur kunde detta avskyvärda diktatursystem få fortsätta i Östeuropa i så många år?

Vi som levt i frihet i väst är kanske en aning förvånande över att förtrycket på människor varit så hårt och omänskligt i kommunistländerna. Vi visste om Sovjets hänsynslösa makt som slog ner Ungernupproret 1956 och senare upproret i Prag i Tjeckoslovakien. En ledare i världen som riktigt sade ifrån mot diktaturer var Olof Palme. Han talade om förtryckarna som Diktaturens kreatur.

I drickapausen i vår bastustuga på området där vi bor berättade jag nyligen om Herta Müller och hennes bok. I gänget finns en granne som är politisk flykting från Rumänien. Han sa: -Tack Knut för att du berättar detta. Berätta det för många. Folk i Sverige vill inte tro att vi hade det så svårt i Rumänien som vi hade.

-Det är Herta Müller du ska tacka, svarar jag och fortsätter:

-Världen är inget sagoland. Demokratiförespråkare hängs och mördas i nutiden av den Iranska religiösa regimen. Vi i väst står, sitter eller ligger och ser på. Vi köper olja och handlar med regimen som om Iran vore vilken fri stat som helst. Vi bryr oss inte. Förtrycket rör ju inte oss.

Världens länder lyckades tillsammans krossa nazismen och drev Hitler till nederlag och död. Berlinmuren revs. Även den avskyvärda vita regimen i Syd Afrika fick ge sej för världens sanktioner och tryck på ett rättvisare liv för de svarta i landet. I dag finns inte tillräcklig sammanhållning i FN. Krigsanfallet på Irak och Saddam Hussein blev ett angreppskrig av USA och Storbritannien. De hundratusentals civila som under kriget orättmätigt dödats i Irak och vetskapen om alla dem som tvingats fly från sitt land är en tung börda för dem som startade kriget. Saddam Husseins regim var lika otäck som den i Rumänien men förändringar i Irak borde ha skett utan krig.

"Förlusten av rädslan är för mej den största vinsten sedan jag började tänka, skrev Herta Müller i sin bok "Kungen bugar och dödar". Jag vill skriva till Herta:

-Världen är full av rädslor. Som tur är finns det mycket skönhet och glädje också. Det gör att vi kan leva vidare i dag - och förhoppningsvis även i morgon.

Knut K

fredag 5 februari

Vad är det som händer i världen?

Kåseri nr 149

Jag såg nyligen ett TV-program på Kunskapskanalen som berättade om människors liv i Egypten, Guatemala, Genua i Italien och Varanasi i Indien. Innehållet i människornas liv skiljde sej enormt mycket. Religionerna var olika, sättet att förhålla sej till döden, olika och människornas ekonomiska levnadsstandard annorlunda.  Om vi i tankarna lägger till hur människor lever i Sverige, Ryssland, Kina, USA, Jemen och Thailand och i nuvarande kaos i Haiti får vi bilder av världen som är så annorlunda att det är konstigt att vi kan leva så olika och ändå bo på samma klot. 

Tron på gudar har drivit fram fasansfulla lidande bland människor i forna tider - och fortfarande.

Från den gamla Mayakulturen i Guatemala berättades på SVT:s Kunskapskanalen att människor offrades till den Gud de dyrkade. En utvald ung människa tvingades ner på rygg på ett altare. En "bödel" skar upp magen med en stenkniv. När såret var tillräckligt stort slets det levande hjärtat ur offrets kropp och gavs till Guden de dyrkade.

Allt detta är historia, tänker vi. Nu sker inte så ruskiga saker.

Jo då. Det gör det visst.

I Iran och några andra muslimska länder stenas kvinnor till döds för förseelser som inte ens är straffbara i vårt land. Steningen bestäms av det landets styrande makthavare som dagligen ber till sin muslimska Gud. 

Tänk dej in i att bli dömd till döden genom stening och placerad på en plats där massor av människor står runt dej. Människorna har fått stenar av den makthavande regimen. Stenarna skall kastas på dej tills du dör. Var tar den första stenen? I huvudet. På en axel. I ansiktet. Kanske i magen. I ryggen. I nacken. Var tar den sten som till slut släcker ditt liv?

Vad tänker du på under tiden stenarna yr omkring dej

De som dödat dej, vad ber de om till sin Gud i fredagsbönen i sin heliga Moské där kvinnor normalt inte har tillträde.

Vad ber makthavarna om? De som bestämt om din död?

Fylls de av glädje och triumf för att de medverkat till att mörda en människa.

När jag skriver detta meddelas i TV-nyheterna att nio människor i Iran skall avrättas genom hängning. De dödsdömda ogillar och har gjort uppror mot regimen. De som vill ha demokrati avrättas. De som står för diktaturen lever vidare.

Den Iranska författaren Irshad Manji nu boende i Kanada berättar i sin bok "Det muslimska problemet" om en flicka som i Jemen blivit våldtagen av flera män. Hon greps och dömdes till 180 piskrapp trots att sju vittnen ställde upp för henne och berättade att hon verkligen våldtagits.

Den muslimska piskan slår ibland hårt och orättvist. Den slår mot den frihet varje människa har rätt att känna var hon än föds i vår värld.

I TV-programmet i Kunskapskanalen visades också bilder från Varanasi i Indien

Varanasi har drygt en miljon invånare och ligger vid floden Ganges. Staden har en lång historia. Den är från 500 år före Kristi födelse. Det var här gudarna Shiva och Parvati gifte sej. Enligt Hinduiska historien är det här allting började och det är hit allt kommer att återvända när allting lägger sej till vila. En mil söder om Varanasi i Sarnath höll Buddha (Siddhartha Gautama) sin första predikan.

Miljontals hinduer kommer till Varanasi på pilgrimsfärd för att bada i floden Ganges i hopp om att kunna renas från sina livs synder.

Gatorna vi såg i TV från Varanasi var fullproppade av folk, kor och bufflar. Reportern berättade för oss om hur människor tar avsked av sina döda. Hinduismen ser döden annorlunda att andra religioner. De anhöriga vakar med de döende, pratar och skrattar i de döendes närhet. Döden skrämmer ingen. Många kremeras på stora likbål invid floden och får sin aska strödd i Ganges som är den heligaste av de hinduiska floderna.

Jag har fått inbjudan från Vimmerby Bibliotek att kåsera på biblioteket den 14 februari under rubriken "Hembygden i våra hjärtan". Jag tänkte på det när jag sett TV-programmet från Egypten, Guatemala, Italien och Indien i Kunskapskanalen. Mina hembygder i Frödinge-Vimmerby-Motala och Huddinge i södra StorStockholm är så annorlunda än det jag såg i TV-programmet i Kunskapskanalen. Ändå bor vi på samma klot. Alla lever vi av luftens syre och solens värme. Vi är så lika varandra att vi enligt DNA nästan är bröder och systrar men olika varandra i våra sätt att leva, tänka och tro. Enligt Charles Darwin har allt levande kommit från samma modercell. I väst har Darwin många anhängare. I vissa religioner finns andra förklaringar till jordens uppkomst och hur människor, växter och djur skapades till vår jord.

Vissa religioners företrädare har trott så starkt att de gått i döden för sin tro. Andra har så stark övertygelse om att deras religion är den rätta att de kan mörda andra människor och tro att de på grund av morden blir helgade i det rike som ska komma efter döden.

Nationernas förbund självdog under andra världskriget. Förenta Nationerna bildades istället. FN har gjort mycket men det är en nästan omöjlig uppgift att göra något gemensamt av en värld som ser ut som den gör.

Jag läser i Motala Tidning att Margot Wallström fått uppdrag att i FN arbeta mot sexuellt våld mot kvinnor. Hon får mycket att göra. Jag önskar henne lycka till. 

Knut K

torsdag 28 januari

I vita vinterns tid

Kåseri nr 148

   Vinterhare 1905 av Bruno Liljefors i olja på duk. haren                                 

Minusgrader, minusgrader och flera minusgrader. Snö, Snö och mera snö. Så har vintern varit efter jul. Vackrare än nyfallen snö I vita vinterns tid finns inte.

Jo då, förresten, det finns mera som är skönt i vårt land. Vårarna är vackra när träd och buskar vecklar ut sina nya löv och blommorna slår ut i sin skönhet. Vackra är också höstarna när löven glöder i vackra färger. Vi har mycket som är vackert. Vi har mycket att glädjas åt.

Gör vi det?

Gläds vi åt det vackra.

När vi blickar ut i vinterlandskapet och ser träden stå snötyngda och buskarna frostbenupna blir vi då imponerade av det sköna vita landskapet?

Många gör nog det men det finns också andra som säger:

- Fy tusan så kallt.

- Usch vad mycket snö?

- Nu blir det halt på vägarna.

Soldyrkare reser till Thailand och andra platser för att sola. De åker ifrån vintern som de hatar för att möta värme i luft och vatten.

Jag föddes i Småland på den tiden då vintrar alltid var vintrar. Som barn och ung gick det inte en vinterdag utan att jag åkte skidor i backar och i upplagda längdskidspår. Jag åkte omkull i backarna, Snön fastnade på vantar och byxor och blev till små isklumpar. Mina kinder var röda av vinterkölden. När vi åkt skidor flera timmar gick vi hem.

Jag minns när jag kom in till min mor i köket

Från vinterlandskapet.

Till eftermiddagskaffet

Jag bjöds min mors vienerkammar och bullar.

Glädje var kaffet kokt av på den gamla järnspisen

Omtanke fanns inbakat i bullarna

Kärlek fanns i luften jag andades.

När jag blev femton år fick jag på vintrarna med hästar och timmerkälke vara med att släpa fram timmer ur skogarna.

Vi satt på de snöiga och isiga timmerstockarna

och drack vårt kaffe.

Byxorna var stelfrusna mellan pjäxorna och knäna.

Vi satt på baljhandskarna för att inte bli kalla om baken

Kaffet rök ur termosmuggarna

Svetten rök från timmerhästarna

- Det är gott med kaffe när det är kallt,

sa min arbetskamrat Helge

- Det är skönt med rast när det är tungt,

svarade jag.

Helge nickade

Han sörplade i sig det sista sockret ur muggen

Hällde upp mer kaffe. La i socker

Tog skeden och rörde om.

Lite senare drog vi till skogs efter mer timmer.

På vinterkvällarna hörde jag bjällror. Månen och himlens stjärnor lyste och luften var klar, kall och ren. Bjällrorna stack igenom stillheten, tystnaden och mörkret. De berättade att någon var på väg. Jag hörde på klangen vem det var av bönderna i byn som med sina hästar kom hem från arbetet i skogen. Först hördes bjällrorna långt bort ifrån sedan kom ljudet från bjällrorna närmare och närmare tills klangen tystnade utanför någons lagård. Bjällrornas klanger och toner gjorde mina sinnen ljusa.

Julens dagar var tysta. Ingenting fick hända. Inga fester. Inga filmer. Vi unga hade inget att göra. Många jular lånade vi min fars hästar. Han var hästhandlare. Vi spände för hästarna för slädarna, satte fast bjällror på hästselarnas bogremmar och åkte i väg.

Hästarna sprang sig svettiga på vägarna runt Alsta och Ödstorp.

Bjällrorna klingade

Snön låg nyfallen mjuk på gärdsgårdar, granar och tallar.

Vi satt under filtarna i slädarna och njöt av livet

Att vi njöt av livet har jag inte förstått

Förrän Nu.

På kvällarna när månen och snön lyste upp åkte vi skidor i uppkörda spår. Månljusa kvällar och nätter har en extra dimension av spänning i sig. Enbuskar ser ut som farliga krigare och månskuggorna från träden ger intryck av att vi åker i ett sagoland. Jag kände mej också många gånger som en sagofigur som åkte i ett sagoland. Mina limmade Splitkeinkidor raspade i den frusna snön och lacken blänkte i månskenet.

Jag bodde senare i livet i Råssnäs i Motala. Jag var polis första tiden i stan. Jag minns när jag efter tjänstgöringspassen kom hem till Patrullgatan vid halv tolvtiden på kvällen-natten. Månen sken. Jag klädde om, tog ut skidorna från garaget och åkte ner till gärdet som nu är fotbollsplaner för korpen. Jag åkte efter husen till CTV och sedan följde jag Vättern via Pariserviken till FCO-stugorna och vidare ut till Råssnäsudden. Där vilade jag en stund på skidstavarna medan jag såg ut över Vätterns snöbelagda is. Jag fanns Ivita vinterns tid. Isen bråkade och smällde som bösskott. Jag såg in i Motalaviken. Såg alla ljusen från stan. Jag såg också ut över viken bort mot Vadstenahållet. Över mej lyste stjärnorna och månen.

Utöver skotten från isen hörde jag inte ett ljud. Jag var ensam i Råssnäsuddens sagoland. Månskuggorna skapade stämning. De problem jag haft under dagen körde jag av mej under skidturen. När jag njöt av den vackra natten byggde jag upp mej själv för att klara även nästa dag vid polisen i Motala. Och nästa.

På vägen hem diagonalade jag. Skidorna gick så lätt att jag bara behövde trycka till lite grann för att hålla farten uppe. När jag åkte emellan ekarna vid Råssnäsbadet och uppför kullen mot Patrullgatan var alla ljusen i husen intill gatan släckta. Alla sov.

Utom jag.

Jag var vaken med månen och stjärnorna.

Jag levde I den vita vinterns tid.

Jag önskar att jag kunde göra samma skidtur i Råssnäs även denna snörika och kalla vinter år 2010.

Det kan jag inte.

Men även där jag nu bor kan jag njuta av allt vintervackert som finns att se och uppleva. Vi gick nyss i skymningen genom den skog som ligger intill där vi bor.

Månen såg jag inte och inte stjärnorna men jag såg snön på träden. Snön och träden har slumpartat skapat skogens vinterskulpturer.

Jag kan bara se dem - och beundra.

Med hälsningar I den vita vinterns tid.

Knut K

PS

Jag fick en dikt med e-post som en cancersjuk ung flicka i New York skrivit. Dikten avslutas så här:

"När du oroar dig och skyndar genom din dag.

Det är som en oöppnad gåva kastas bort.

Livet är inte en ras. Ta det långsammare.

Lyssna på musiken innan låten är över."

DS

Knut K

fredag 22 januari

Har du tänkt på hur viktiga tankarna är

Kåseri nr 147

"Vad är en tanke? Snabb som en orms tunga och fågelns vingar? Vågor av ljud och ljus? Vad en tanke är har jag svårt att tänka mej men genom att tänka kan jag inom mej nå dit jag inte kan nå - om jag inte tänkte."

Tankar och fantasi är människans stora ägodelar. Jag läser en bok som heter "100 stora tänkare". Boken berättar om tänkare efter Thales från Miletos. Han levde 635 till 545 för Kristus. Stora tänkare har tänkt ut mycket bra men somliga har också tänkt fel. Före Nicolaus Copernicus trodde människor att jorden var centrum och att den var platt. Copernicus fastslog att jorden rör sej runt sej själv och runt solen som har en fast position. Galileo Galilei blev bannlyst av Katolska kyrkan för att han stödde Copernicus. Han tvingades år 1633 av kyrkans påve och prelater förneka den sanning Copernicus bevisat. Felaktigt inlärda maktprelater har ställt till mycket skada genom åren.

Fantasin är viktig. Jag blev under min Motalatid förtjust i Håleberget. Min granne Ragge tog oss med dit på vandringar ibland. Jag njöt när jag såg ut över slätten söder ut och skogarna åt norr. Det var under en sådan vandring vi mötte Anders på Moon som bor i skogsbrynet på Håleberget. Han berättade för oss om jordlingarna som bor på berget. De är lika människorna i mycket men de är små och tänker annorlunda om hur livet skall levas.

En sommarkväll gick jag ensam i skogen på Håleberget. Jag gick och tänkte på Folkets Hus och hur jag skulle göra för att få Huset att fungera ännu bättre. Vi hade bjudit in till en verksamhet som inte dragit så många deltagare som jag hoppats på. Jag var ganska ledsen. Jag ville att Folkets Hus skulle vara "Ett levande Hus". Inte ett tomt hus utan verksamhet. På en sten intill stigen till torpet Hagalund satt en liten varelse. Jag sa:

- Vem är Du?

- Jag är Lilla My. Vad heter Du?

- Jag heter Knut och jag är ledsen för att mitt jobb inte fungerar som jag vill. Har Du något bra råd att ge mej. Du ser glad ut.

- Jag har en dikt som passar in på dej och ett råd. Jag skrev dikten för vinden men den kan passa för människor också.

- Det ska bli spännande att höra, sa jag

Lilla My sa:

- Jag börjar med mitt råd som ni människor verkligen behöver ta till Er. "Du ska se varje människa som hon är. Om du ger en klapp på axeln, en kram, en kyss på kinden, eller ett vänligt, berömmande eller kärleksfullt ord kan Du kanske till och med få den tröttaste vindpust att bli sprudlande glad."

Jag tänkte på vad hon sagt; "Du ska se varje människa som hon är."

Efter en kort paus läste jordlingen Lilla My dikten hon skrivit för Vinden:

Vinden snodde runt

Hålebergets fot.

Den var ledsen,

hängig och trött.

En ängsblomma

kysste vindens öra

viskade heeeej

och log.

Vinden fick luft

i sitt vinnarsegel.

tog sin Ängsblomma med

i en virvlande dans.

Till himlen for de

Rev luckor i molnen

Stjärnor

och månar log.

Vinden är inte ledsen mer.

Den ler och smeker

Medan stjärnorna

och månen

  i molnluckorna

  ser på.

*

Lilla Mys vackra röst gled in bland blommorna och träden. Flera jordlingar kom och slog sej ner i gräset runt oss. Jag hade satt mej på en stubbe intill stigen.

- Får jag berätta en tankedikt jag skrivit? frågade jag

Alla nickade till svar.

"En gång var himlen fylld av stjärnor som blinkade mot vår jord. Däruppe gick Gud Fader. Vi trodde på hans ord.

Bibeln var den källa som gav lindring åt vår törst. När Jesus dog på korset var hans rike störst.

Nu vet vi att stjärnorna finns i ett system och himlen är färger i solens strålars sken.

Gud fader har förflyttats till en plats ingen vet. Att solen är vårt centrum är ingen hemlighet.

En gång var jorden centrum. Nu är den en prick men stjärnorna blinkade lika vackert i natten som gick."

- Vi jordlingar ser samma stjärnor som ni. Vi vet allt om oändlighet. Vi vet att Håleberget är vårt hem och att Berget finns och är mindre än en prick i det stora men att det stora är så stort gör inte att det lilla inte finns. Varje människa finns och har rätt att bli sedd, sa Jordan Jordling som är bror till Lilla My.

- När ni i Folkets Hus bevisat med er verksamhet att ni har något att bjuda på då kommer huset att bli "Ett levande Hus" säger Solvan Jordling. Hon är Lilla Mys och Jordans mor och Hålebergets president.

- Hur tänker ni? Frågar Lilla My.

- Tankarna är viktiga för oss människor men var kommer tankarna ifrån? Hjärnforskare i USA har funnit att tankarna väcks i våra hjärnor innan vi blir medvetna om dem. Det är en svindlande tanke. Vem är det som bestämmer mina tankar innan jag själv vet om att jag tänker dem? Svarade jag

- Nu hänger jag inte med, sa Soldan Jordling. Solvans man och Lilla Mys och Jordans far.

- Jag frågar mej själv; Är tankarna mina hjärnredskap som jag använder när jag vill föra ut dem utanför hjärnan och starta kroppens olika organ i aktiv tjänst. Det finns mycket aktiviteter i våra inre organ som vi inte vet om och inte behöver veta om. Vi behöver till exempel inte starta magen för matsmältning när vi ätit. Det sköter den själv. Vi ökar inte hjärtats slag när vi anstränger oss. Det sköter kroppens inre signalsystem om, svarade jag.

Jordan Jordling bröt in och sa:

- Vi jordlingar kan se era fantasiprogram i TV. När jag nu hör på dej Knut påminner det om när Jan Långben på er julafton är ute och kör bil med husvagn. När alla sitter i husvagnen och äter frågar Långben sina kamrater Musse Pigg och Kalle Anka: "Vem är det som kör egentligen?

- Det är inte utan än att vi måste fråga dej Knut: "Vem bestämmer dina tankar egentligen?" sa Solvan

- Vem bestämmer era tankar? Frågade jag tillbaka.

Ett allmänt mummel bröt ut. Jordlingarna talade i munnen på varandra. Jag tackade för mej och gick. Jag skulle till Folkets Hus och träffa planeringsgruppen Sven Erik Karlson, Göran Friman, Ann-May Söderström, Rolf Hansson och Rune Hoffman. Vi skulle fundera över höstens verksamheter. När jag gick från Jordlingarna klingade Lilla Mys råd:

- Du ska se varje människa som hon är. Om du ger en klapp på axeln, en kram, en kyss på kinden, eller ett vänligt, berömmande eller kärleksfullt ord kan Du kanske till och med få den tröttaste vindpust att bli sprudlande glad.

/Knut K

torsdag 14 januari

Jag tänker mig till Håleberget och minns

Kåseri nr 146

pict1539Jag besöker Håleberget.Bergets högsta punkt reser sig 130 meter över Säterdalen norr om Motala. På välmarkerade vandringsleder har jag gått genom urskogslik skog. Från utsiktsplatser på dagtid kan jag se mil över dalgången och Vättern. Klara dagar kan jag även se Omberg.

När jag kommer till Hålebergets topp är det sen kväll. Månen lyser upp så jag kan orientera mej när jag går på den upptrampade stigen. Jag minns första gången jag var här. Det var min dåvarande granne i Råssnäs Ragge Andersson som tog oss med till Håleberget. Vi hade matsäck med oss i våra ryggsäckar. Jag minns att vägen till toppen var ganska svår att gå. Jag kände redan då att det var något särskilt med Håleberget. Det sa Ragge också.

- Här på Håleberget bor jätten Finn, sa Ragge. Dessutom lär det finnas några människoliknande varelser här som ingen har sett. De sover på dagarna och verkar om nätterna.

Jag skrattade åt det Ragge sa. Ragge var en glad människa. Han älskade skogen. Ofta åkte han med sitt jaktlag och jagade. Inte till Håleberget. Laget hade andra jaktmarker. Ibland sköt han ett rådjur, ibland en hare. Vi blev bjudna in till Anderssons på rådjurs- eller harstek när jakten gått bra. Då blev det fest på Patrullgatan med gitarrspel och sång. Ragge spelade. Han sjöng också i Vätterkören. Vi hade tur i livet som fick bo grannar med Ruth, Ragge och sonen Peter.

I kväll ser jag ljusen från Motala i horisonten. Ragge och hans fru Ruth är döda. Jag känner glädje när jag minns dem. De spred glädje.

                                                              *

När jag ser ner på en sten ser jag att unge Jordan Jordling sitter där. Jag hajar till. Jordan blir inte rädd. Jordlingarna är bara en tvärfot långa. Jag är en meter och åttiotvå centimeter. Jordan ser på mej och säger:

- Jag vet att du tänker på din vän Ragge. Han var ofta här. Han var vår vän. Eftersom du var hans vän är du också vår vän.

- Vad har du på huvudet? Frågar jag.

Han kliar sej i mjällen och svarar:

- Jag ska sjunga en visa för dej så förstår du.

Jordan spelar på ett strå och sjunger efter en stund:

Jag vaknar om kvällen när solen säger God Natt

Jag kryper ur bädden och söker min ekollonhatt.

Går i den friska luften och andas dess  förhöstdoft

Tänker tankar om livet som ingen Jordling tänkt

Tänker tankar om livet som ingen annan tänkt

På kvällen när solen säger God Natt

Kliar jag mej bland mjällen

Och tar på mej min ekollonhatt

Jag tänker:

I Natt blir Natten svart

Hösten är kommen och kall

Det är tur en sådan Natt

Att jag har min Ekollonhatt

- Det är en fin hatt du har, berömmer jag

- Det är en mysteriehatt, svarar Jordan. Om jag visar dej hatten inuti kan du se händelser ur människornas värld.

- Hur då? Frågar jag

- Kom får de se.

Jag tittar ner i hatten och ser fattiga människor leta efter vatten i en tuttorkad natur. Deras djur är magra, några kor ligger döda en bit från människorna.

- Allt hos oss torkar bort eftersom ni lever som ni lever, säger en mager människa i hatten.

Bilden försvinner. Ett stort hus visas. Huset prålar av rikedom. Bilden tar oss till lagården. Där ligger döda grisar i smutsen. Två grisar äter av en död gris ben

- Vad är detta? frågar jag Jordan.

- Det är från en gård som har grisuppfödning i Sverige, får jag till svar.

Bilden växlar. Jag ser en kvinna sitta på sängkanten i sitt hem. In i rummet kommer två personer och säger:

- Vi är från Försäkringskassan. Du måste till arbetsförmedlingen och söka arbete.

- Jag är cancersjuk, svarar kvinnan.

- Dina sjukdagar har gått ut. Du ska i arbete. Det har den nuvarande regeringen bestämt, säger den ena av försäkringtjänstekvinnorna.

- Ska jag söka jobb som inte finns jag som är svårt sjuk, svarar kvinnan.

- Vi följer bara lagen, får hon till svar av den andra försäkringstjäntekvinnan.

På nästa bild ser jag när den sjuka kvinna begravs. Några ministrar från regeringen är med på begravningen.

Den kvinnliga ministern säger vid graven:

- Det var inte meningen att det skulle bli så här. Vi ville bara att du skulle försörja dej själv och inte ligga samhället till last.

                                                                   *

- Nu måste jag gå, säger Jordan Jordling.

Han går från mej sjungande sin visa:

Jag vaknar om kvällen när solen säger God Natt

kryper ur bädden och söker min ekollonhatt.

Går i den friska luften och andas dess förhöstdoft

Tänker tankar om livet som ingen Jordling tänkt

Tänker tankar om livet som ingen annan tänkt

På kvällen när solen säger God Natt

Kliar jag mej bland mjällen

Och tar på mej min ekollonhatt

Jag tänker:

I Natt blir Natten svart

Hösten är kommen och kall

Det är tur en sådan Natt

Att jag har min Ekollonhatt

Månen och jag ser på varandra och långt där borta ser jag ljuset från min älskade stad Motala.

Knut K


 

tisdag 5 januari

Ett samtal om framtiden

Kåseri nr 145

Ett samtal om framtiden.

När jag skriver detta står termometern utanför fönstret på många minusgrader. Vi har ett snölandskap som är vackrare än på många år. Jag njuter av den vackra vintern. Låt oss lämna vintern och tänka oss en vacker sommardag. Solen skiner och termometern visar skön sommartemperatur. Vi är några stycken som sitter under ett parasoll på den långa Varamostranden. Varamovikens vatten glittrar i solskenet. Stranden är fylld av solande och badande gäster. Barnen leker i vattnet eller i sanden. Många barn bygger sandslott. Vi sitter vid ett runt bord och dricker kaffe. Vi som sitter där är Anders på Moon som lämnat sin lilla röda stuga i skogsbrynet vid Håleberget för att vara med i samtalet. Vid bordet sitter ungdomarna Felicia och Edvard. Här finns också Gudrun och Lennart. Jag är med som lyssnare.

Anders på Moon säger:

- I ditt nya manus Ett Ögonblick i Oändligheten, som jag läst, har du Knut skrivit en dialog med Saravit som bor på Vintergatan i Universum. Jag läser här en del av texten:

Jaget säger:

- Det finns något inom mej som är större än jag, har en tänkare sagt. Det tror jag är sant. Men vem är då jag?

Saravit en kvinna i Vintergatan svarar:

- Sök hos dej själv. Ingen vet sin egen hemlighet

Jaget:

- Jag räknar timmar och minuter. En ny dag randas. Ett gammalt år tar slut. Evigheten har ingen tidräkning. Ingen början. Inget slut.

Tillhör jag tiden eller evigheten?

Saravit:

- Du skall dö en gång och lämna tillbaka allt du lånat till din jord.

Jaget:

- Jag vill inte dö. Jag vill leva och jag vill leva fri.

Saravit:

- Allt liv på jorden skall dö och nytt liv skall födas.

Om och om igen.

Jaget:

När jag sitter på marken och ser mot skyn vill mina vingar flyga.

När jag flyger vill vingarna vila.

Jag måste flyga för att kunna leva

Leva för att flyga.

Anders på Moon fortsätter:

- Jag ville läsa detta ur Knuts manus. Vi måste förstå att vi är gäster på jorden och utgå från detta. Vi ska lära oss att vi, de nutida gästerna, ska leva livet här så att de som kommer efter oss också får möjlighet att leva bra liv på vårt snurrande klot.

Felicia

- Jag känner igen mej i Knuts text. Jag vill både flyga och vila. Jag vill leva fri. Att leva fri är varje människas rätt. Inga andra människor och inte Bibeln eller Koranen har rätt att inskränka vår frihet så länge vi inte kränker andras friheter. Inför framtiden måste människor få större möjlighet att utveckla sin egen individualitet. Vi ska under vår levnad söka nå toppen av vår egen förmåga.

Edvard

- Vad anser du Felicia är skillnaden mellan individualitet och egoism?

Felicia:

- Individualitet är att utveckla sina egna förmågor, anlag och möjligheter. Den individuellt skicklige är till gagn för sej själv, sin omgivning och samhället. Hon ger av sej själv. Hon ger också av det hon skapar till andra. Egoisten tänker bara på att ta till sej för egen vinning. Egoisten delar inte med sej till andra om han inte tjänar på det själv. 

Gudrun

- Hur lever vi nu? Låter vi individer utvecklas till gagn för mänskligheten?

Lennart:

- Jag uppfattar världen så att skickliga individualister fått stå tillbaka för egoisterna. Speciellt syns detta inom den ekonomiska tillväxtsektorn. Stora kapitaltillskott har gått till och samlats hos en liten grupp människor. Vi har en enorm obalans i världen. En obalans som måste förändras i framtiden.

Felicia

Det politiska klimatet både i Sverige och Västvärlden har gynnat egoister och hållit tillbaka individualister. Arbetarrörelsen har inte alltid klarat av att ta vara på kollektivets individer. De borgliga partierna har gått ut med parollen "Satsa på dej själv". De prisar frihet för dem som är starka, morot och piska till dem som inte är lika starka. Alla människor har möjlighet att bidra med något om de inte stängs ute.

Gudrun

Skickliga individualister har utvecklat vår värld och kommer att utveckla världen även i framtiden om de ges friare tyglar och inte skinnas av egoister och inte heller tyngs ner av för många pålagor. Odugligheten hos egoisterna blottades tydligt under den ekonomiska krisen. Resurser ska inte samlas på hög. De ska rinna runt och investeras där de bäst behövs för världens utveckling och till alla människors bästa.

Paus i samtalet.

Vi ser ut över det glittrande vattnet. Glittergatan går långt ut i viken. Vi ser segelbåtar på Vättern. I viken mellan oss och segelbåtarna vindsurfar några motalabor. Motalas naturresurs Varamobaden visar sina skönaste behag i dag. Vilken tillgång Varamobaden är för motalaborna. Denna tillgång är kanske evig.

Jag tänker:

- Den är evig. Om vi inte smutsar ner Vättern kommer även framtidens människor att få njuta i Varamon lika mycket som vi gör i dag. Men det beror inte bara på motalaborna om Vättern skall vara evigt badbar och skön. Hela världen måste hjälpa till. Världens ledare har att vakna ur sin ödesdigra slummer och se med framtidens ögon.

Anders på Moon bryter tystnaden. Han säger:

- Saravit säger i Knuts manus Ett ögonblick i Oändligheten:

- Kanske finns ingen annan mening med livet än att livet finns.

Men det är redan så mycket att ni människor inte förstår.

Jaget svarar:

- Nu förstår inte jag.

Saravit förklarar:

- Det är inte lätt att förstå att det som finns inte är något annat än det som finns och att det du vet inte är något annat än det du vet.

Det är det du inte vet som är oändlighet.

Jaget säger:

Jag tänkte en dag på att jag vet det jag vet

Men inte mera.

Men så tänkte jag: Om jag kan få veta mer än jag vet,

vet jag inte

förrän jag prövat.

En man i Vintergatan Andro säger:

Krossa era bojor och lev.

Glöm Martin Luther. Hans lära blev fel.

Lev det ni kan. Flyg med varann.

Spotta ut myllan och se er omkring.

Ni är inte ensamma om att gå runt i en ring.

Saravit:

- Varje människa är ett trappsteg

Från tid till tid. Från liv till liv.

Vad önskar du mera?

Efter en kort paus

som följer efter Anders på Moons läsning säger Felicia:

-Jag vill prova allt som finns att prova.

Jag vill veta det jag inte vet

Jag vill finnas i oändlighet.

Edvard:

Vi är Nutiden. Ett trappsteg mellan Då- och Framtiden. Jag har inte tänkt så tidigare. Jag. Ett trappsteg. Jag lovar. Jag ska bära livet vidare.

Lennart

Jag tänker på en dikt du skrivit Knut. Den går så här

- Vi flyter fram på livets flod.

Det kan vi inte göra något åt

Men vi kan göra något medan vi flyter.

Gudrun

- Vad kan vi göra medan vi flyter. Jag vill istället säga:

-Vi ska flyga. Vi ska flyga med våra tankar och överskrida alla gränser.

Det måste vi göra om vi ska ta vara på våra liv i framtiden

Felicia

- Vi flyger med varann Du och Jag Gudrun. Vi ska flyga runt och uppmana våra medmänniskor:

"Flyg med oss. Livet har vi fått för att vi ska föra en bättre värld vidare till nästa generation. Vingarna har vi fått för vi inte ska sitta på marken och vänta på undergången som aldrig kommer. Det är ljuset vi flyger mot. Inte mörkret.

Det är glädje vi ska söka under vår jordetid. Inte elände. Det är inte korset vi ska bära. Det är kärlekens och solidaritetens stjärntecken vi ska föra vidare från människa till människa. Från individ till individ."

Lennart.

Vi har tecknat en annan framtid i dag. Vi har stulit friheten från de starka och gjort den ren och användbar för alla. Vi har lagt av korset som Luther placerat på mångas axlar och bär istället kärlekens och solidaritetens stjärnor i våra händer. Vi har lyft blicken mot oändligheten och gjort den förståbar som oändlighet. Vi har snuddat vid evigheten där tid inte finns. Vi har frigivit individen från sitt fängelse i kollektiven och släppt loss dem som är slavar hos det kapitalistiska egoismens folk.

Felicia

Alla har skyldighet att göra insatser för vårt jordklots utveckling. Ingen snålskjuts finns för dem som kan verka med sina händer eller huvud. Summan av det vi gör skall tillfalla alla på något sätt.

Gudrun

Detta är ett nytt sätt att möta framtiden och verka i den.

Alla går vi ner i Varamons vatten och doppar oss. Solen skänker oss värme. Människornas röster med skratt och skrik ger glädje.

En sång sjunger i mitt hjärta.

Den har inga ord men är ändå en sång.

Sången mitt hjärta sjunger har jag aldrig sjungit för någon.

Därför behöver den inga ord,

/Knut K

Knuts kåserier

knutteNu tar Knut Karlsson sommarlov med sina kåserier och återkommer c:a 15 augusti. Läs det sista kåseriet före sommaren!

 

start riksteaternsverige 

logga rt intranat

start riksteaternostergotla 

start scenkonstportalen

Sök evenemang på teatrar i hela Sverige
scenguide

Teaternytt

Läs de senaste teaternyheterna på nätet i
start nummerse

 eller i Riksteaterns blogg
start riksteaterbloggen


Copyright © 2015 Motala Teaterförening