ticksterlogga

tickster administration 

idelada

 

vanster vadarriksteatern

vanster blimedlem
vanster riksteaterforeninga

vanster forestallningarilan

Vi samarbetar med

 

anaimtaa 200

 motala ostergotlands sjosta

abf

mcc
hotell ostermalm
LillaHemLogo Transp

maxiica

 motala24 platen

willys 

 skobes

Knuts kåserier 2012

Vintern har dragit in över vårt land. Och ett vinterminne från Motala

Kåseri nr 271

julgranAlbysjön har fått på sig sitt istäcke som nu är vitt eftersom snön lagt sitt täcke på istäcket. Vår lysande Ren på vår uteplats som heter Ruben Ren försvann i snö under snöblåsovädret. Vi har hjälpt fram den igen så hela renen syns.
”Vacker är den. Ljuvlig är den. Stilig är den när den lyser”, skulle jag kunna sjunga som hyllning.
*
Molnen går tunga i dag och minusgraderna är några stycken. Vi har fått vinter. Så här har det varit:
”Vintern drog in i vårt land. Flygplanen på Arlanda blev stående på marken. De längtade upp i luften för flygningar i världen och i hemlandet Sverige. De blivande flygpassagerarna satt och låg väntande i Avresehallarna.
*
Bilarna slirade på vägar och gator i den myckna snömodden. Många bilar krockade i gathörnen. Tågen vägrade gå efter förutbestämd tidtabell. Bussarna ställdes in. Några ur folket som gick på trottoarerna föll och bröt benen.”
*
Så var det ett tag i Stockholm. Norrlänningarna skrattade åt Stockholmarna. Norrlänningar vet vad snö är och vad de ska göra när snön kommer. Stockholmare i ledningsfunktioner blir lika överraskade varje år över att snö faller i stan. SJ och SL tror inte att snön ska falla just där de har lagt sina spår. Finansministern och kommunikationsministern verkar tro att tågen går av sig själva utan växlar och spår.
*
Nu ställer SJ en stor mängd tåg i sina garage. Tågen ska bli ”avsmälta” all snö och is som fruset fast i tågens underreden. 20 december kommer tågen ut ur sina stallar igen. Då är de varma och glada och kan åter skjutsa ilskna kunder.
I varje fall till nästa snöoväder kommer.
*
Svenska politiker upptäcker förhoppningsvis att tågverksamheten inte är någon sparbössa utan en nödvändig service för alla som bor i vårt vackra, avlånga och på vintern kalla land. Det landet heter Sverige och är i mitt tycke det bästa i världen. Ännu bättre vore det om trafikstrukturen fungerade.
Även på vintern. Även i Stockholm.
Det är kanske att spänna bågen för hårt att tro att trafiken skall fungera även i Stockholm på vintern när den inte fungerar bra - utan snö - övriga tider av året.
*
Jag minns för länge sedan en vinter i Motala. Jag hade fotpatrull som polis och gick på Drottninggatan på Stadshotellets baksida. Klockan var kväll. En bil stannade. Föraren ville fråga mig som polis om vägen till Motala Verkstad. Han fick veta hur han skulle köra och vi kom att stå och prata en stund. Då fick jag se tre unga killar i parken på andra sidan gatan. Plötsligt flög snöbollar omkring oss De flesta missade. En snöboll träffade bilföraren rakt i ansiktet. Jag blev ilsk och sa:
– Nej nu djäklar… och så stack jag över vägen upp genom parken där de unga stått och kastat. De rymde upp mot Samuelsbergsområdet.
När jag kom upp för backen fick jag se dem stå och prata och skratta. De visste inte att jag sprungit efter dem. De tyckte väl att det var något bra de gjort. När de fick se mig stack de åt varsitt håll. Jag sprang efter en av dem. Denne sprang i riktning mot Medevigatan.
*
Jag vill berätta innan jag fortsätter berätta om jakten att jag var vältränad fotbollspelare på den tiden. Jag vet att jag var vältränad eftersom jag då var min egen och IFK Motalas tränare.
*
Jag närmade mig rymmaren ganska snabbt. Han märkte det och stannade flåsande. Jag var inte trött. Van som jag var att träna löpning uppför en mycket större backe på en gata som heter Landsborgsgatan. Den backen är grym.
Jag såg att pojken som väl var 12-13 år var rädd.
Jag sa:
– Du ska inte vara rädd jag ska inte göra dig illa. Jag vill bara prata med dig.
– Vad vill du?
– Jag vill bara fråga: Skulle du tycka om att få en snöboll mitt i ansikten som killen med bilen fick av er.
– Det var inte jag som kastade snöbollen som tog honom i ansiktet
– Om det var du som kastade den snöbollen som tog i ansikte på mannen vet inte jag men jag såg att ni kastade snöbollar alla tre. Säg som det är att du också kastade snöbollar mot oss. Var det mig som polis ni ville träffa?
Jag fick inget svar. Jag sa:
– Vad heter du och var bor du?
Inget svar.
– Jag har sett dig. Jag vet ungefär var du bor. Ska vi gå ner till polisstationen och prata en stund?
– Nej, sa han och talade om var han bor. Han sa också sitt namn, Arne. (Fingerat)
– Bra. Då går vi hem till dina föräldrar och berättar vad som hänt, sa jag
– Nej, inte hem till pappa. Han blir galen om han får veta att vi kastat slöboll mot en polis.
– Vet du vem jag är? frågade jag
– Jag vet du heter Knutte och har spelat fotboll i allsvenskan.
– Nu vet vi vilka vi är. Jag vet vem du är. Du vet nu vem jag är. Berätta för mig vad som gjorde att ni kastade snöbollar mot oss. Vi kan gå vägen hem till ditt hem medan du berättar. Om du berättar sanningen så säger vi hej när vi kommer hem till dig. Om du ljuger går vi in till dina föräldrar och talar med dem.
Efter att vi gått en bit säger Arne:
– Vi hade tråkigt och inget att göra. Då kom vi på att vi skulle gå ner till parken och kasta snöbollar på dem som gick på Drottninggatan. Vi behövde spänning en stund. När vi kom ner fick vi se dig och mannen med bilen. Det var som gjort för att få spänning.
– Spänning fick ni. Du mest.
– Vad menar du?
– Du fick träffa en polis som kunde springa fortare än du. Det var väl spännande.
*
När jag sa detta var vi framme vid Arnes bostad. Vi skildes som vänner.
– Jag lovar. Jag ska inte kasta snöboll på någon jag inte känner, sa Arne innan han gick in till sina föräldrar.
*
Jag gick till polisstationen på Prästgatan 6 och skrev in i polisens Minnesbok vad jag varit med om. Därefter drack jag kaffe och berättade för kollegorna vad som hänt. Vi fick igång ett spännande samtal på polisstationen.
– Du skulle ha berättat för föräldrarna att deras son kastat snöboll mot en polis, sa L-O en av kollegorna.
– Varför då? Frågade jag
– Han borde fått ett ”kokstryk” av sin far. Man kastar inte snöbollar mot poliser, sa en annan kollega, Nils.
– Har ni aldrig kastat snöboll på någon när ni var unga? frågade jag innan min kafferast var slut och jag gick ut på nästa pass i vinterkvällen.

*
Jag önskar alla Motala Teaterföreningens medlemmar och Hemsidans läsaren God JUL och en synnerligen god glögg i väntan på att kulturjulstämningen skall infinna sig till fullo och Karl-Bertil Johnsson uppenbara sig och sin medmänsklighet i TV-rutan.

  • /Knut K

Gala före jul i Friends Arena i Solna

Kåseri nr 270

friendsarenaSolen hade gått ner för länge sedan när vi steg på T-banetåget i Masmo. Vårt resmål var att åka till Friends Arena i Solna och vara med om Arenans Julgala med en massa kända artister. Vi bytte till pendeln på T-centralen i Stockholm. Vi fick vänta nästan en halvtimme på pendeln. Vi hade sju grader kallt. Perongen var fylld av folk. Nästan tusen personer var vi som väntade. Många hade samma resmål som vi. Vi frös inte i folkhavet.
*
När det eleganta pendeltåget kom fick vi plats allihop. De nya lokaltågen i Stockholm är fina och rymmer ” en himla massa folk”. Att tåget rymmer mycket folk förstod vi när vi gick av tåget på Solna station. Vi blev ett lämmeltåg som gick mot Friends i Arena som ligger i den nya Arenastaden i Solna kommun.
*
Området är på väg att bli en ny stad i staden Solna. Vi såg byggplatser efter vägen. Vattenfall har byggt ett stort hus där. De skall snart flytta in. Emigrationsverket har en stor byggnad som verkar vara klar redan. Ett skyskrapliknande hotell byggs. Det är ännu inte färdigt. Många andra företag är på väg att etablera sig i Arenastaden.
*
Promenaden med lämmeltåget var inte lätt.
Kallt var det i luften. Trottoarerna isiga, sönderkörda, håliga och kantiga.
Väl framme såg området ut som en byggarbetsplats. På en lång trappa med isiga och snöiga trappsteg skulle lämmeltågfolket klättra upp. Vi visste om att hiss fanns vid gate två. Hissen ligger inte där lämmeltåget gick så det var bara ett tjugotal personer och vi som hittade hissen. Hissen tog sexton personer åt gången. Vi hissades elegant förbi den halkiga byggplatsen och nådde den vidunderliga huvudentrén strax efter 20:00.
*
Många publikvärdar tog emot oss. De flesta var unga. Säkert välkomna arbetsuppgifter i dessa ungdomsarbetslöshetstider. Vi fann våra platser på sektion 112, vänster. Läktare 1. Rad 3 och platserna 217 och 218. Stolarna var av plast och mycket bra att sitta på. Utrymmet mellan bänkarna ganska bra. Men bara ganska.
*
Vi var tidigt på plats och hade möjlighet att se denna enorma arena innan föreställningen som började 21:00. På själva ”fotbollsplanen” satt alla som hade beställt julbord. Där var ett myller av folk. De åt och drack. Även starkdrycker serverades. Julbordsgästerna underhölls av två konferenciärer. De var bra och trevliga. En gästartist under förspelet, en slags komiker, var där och vrålade sina budskap i mikrofonen på ett minst sagt avskyvärt sätt med dåliga sexvitsar och massor av svordomar. Den komikern kunde Arenan ha varit utan.
*
På ena kortändan fanns den enorma scenen med två stora tv-bilder på var sin sida. På tv-storbilderna visades de medverkande. De förstoringarnas behövdes. Det var inte mycket av scenprogrammet som kunde ses av den publik som satt på platserna 100 meter bort. Våra platser var kanske 50 m från scenen. Vi såg inte heller mycket av scenens uppträdanden utan förstoring.
*
Arenan fylldes på men blev aldrig fullsatt denna kväll. Men många var vi. Väldigt många. Väldigt kraftig var musiken. Ibland hördes inte sångarnas röster. Den, som tycker om att lyssna på texter, kunde inte höra texterna i den starka ljudnivån som trycktes ut i arenan. Lasse Berghagen sjöng
om morfar som dansade och signaturmelodin om
Stockholm från Allsång på Skansen. Lasses texter hördes. Lisa Miskovsky sjöng sin egen låt Lady Stardust. Hennes texter hördes också. Lade Stardust blev favoritlåten för mig under kvällen. Mollly Sandén sjöng många låtar. Hon har ett charmigt sätt att framföra sina texter på. Hon drar sin publik till sig. Danny Saucedo fick också applåder.Applåder fick även övriga medverkande.
Förstås.
Två sångkörer fanns på plats. De skapade god stämning de få gånger de fick framträda.
*
Det var inte bara sång och musik på programmet. Det var också danser i olika slags framföranden av professionella dansare och också av ungdomar. Vi fick se eldslukare som framträdde, ”tygklättrare” och akrobater.
*
Det var en så kallad julgala men nästan helt utan julsånger. Peter Jöback sjöng en sång som jag tror heter Halleluja. Det var den enda sången som hade riktig julanknytning. Körerna medverkade och lyfte den.
Galan handlade inte om jul
Den var en gala före jul.
*
Spritserveringen var öppen för julbordsmatätarna hela kvällen. Många av folket på ”fotbollsplanen” spontandansade. Ibland på stolar och bord. Mest dock på golvet mellan stolar och bord. Stämnigen var hög. Enorma var stråkastarna med sina skarpa ljus. Det hände när strålkastar gick runt och riktades direkt på publiken att jag fick det starka ljuset i ögonen. Jag kunde inte se något på några sekunder.
*
Friends Arena blir en tillgång på många olika sätt. Inte bara för Solna och Stockholm utan också för hela Sverige. Mycket, mycket stort kan arrangeras på Friends Arena.
Jag längtar efter att få se AIK spela här.
*
Vi fick uppleva musik och sång när den är på högsta möjliga – inte tystnad – utan högsta möjliga tillåtna volym.
Vi fick uppleva en gala med många av publiken i rörelse. Inte en julkonsert där folk satt stilla och lyssnade.
Vi fick uppleva kända svenska artister.
Vi fick uppleva rock när den är som hårdast.
Vi fick uppleva tekniken med stålkastare som kastade ljusringar och ljuskonstgjorda blommor på oss i publiken. Mycket ljus i färgskalans olika färger fick vi uppleva - och konstgjorda eldar och vattenfall.
Så var det.
*
Att vi tog oss ur kaoset utanför Arenan och kom hem efter föreställningen kan vi tacka våra mobiltelefoner för - och Patrik och Michaela. De två hämtade oss nämligen med bil strax före midnatt . Patrik fick anlita sitt tålamod i bilköerna, sin körskicklighet i rondellerna och lokalkännedom i Solna och Stockholm för att vi skulle komma hem den kvällen.
Rörigt var det.
*
Vi ses och hörs i advent/ Knut K

Vårt vackra Vinterland

Kåseri nr 269


Vi var nyligen ute i hemskogen i vårt vackra vinterland. Träden stod som snöskulpturer i tjusiga former.
Vi hade helt vindstilla.
Därför låg snön kvar även på de smalaste grenarna och telefontrådarna.
*
Jag funderade på hur detta scenario är möjligt. En snöflinga lägger sig på plats på en smal gren och följs av nästa snöflinga och nästa och nästa.
Flingorna håller i varandra så ingen faller till marken. Tills de blir en liten grupp av snöflingor. När de blir en grupp fyller kommande flingor på gruppen. Nya grupper bildas som häktar i de grupper som finns och efter en stund ligger flingorna ihopkopplade med varandra i en lång sträng på den smala gren där de landat.
*
Eftersom detsamma sker på nästa gren och nästa blir trädet en tjusig snöstaty.
Detta under sker även i de andra träden i skogen och på marken.
Överallt.
Landskapet blir ett mycket vackert vinterland.
*
De första dagarnas snöland är hela naturen mycket vit. Allt är som vackrast då.
I kylan i går kväll under gatlyktornas sken såg jag hur snötäcket gnistrade av snöns stjärnor.
Vem är det som gör att allt detta vackra finns att se; Varje vinter. Varje år.
I vårt land.
*
Vi lever i ett universum. Ett universum som har mer än ett hundra miljarder galaxer. Var och en av galaxerna har flera hundra miljarder stjärnor. Forskarna har upptäckt att 99 procent av universum är osynligt för oss.
Det som är osynligt för oss består av mörk materia.
*
Ordet Universum betyder ”allt som finns.”
Jag är en mycket liten del av det som finns på vår jord.
Jorden är en mycket liten del av vår galax.
Vår galax är en mycket liten del av universum som innehåller ”allt som finns”.
*
Vem eller vad styr över vår galax, Vintergatan, med alla stjärnor och planeter?
Vem eller vad styr över vårt enda universum?
Måste något eller någon styra?
*
F
Krauss, författaren till boken ”Ett universum ur ingenting”, skriver:
– Kanske är vårt universum som en tår gömd i ett väldigt multiuniversumhav av möjligheter, Kanske hittar vi aldrig någon teori som kan beskriva varför universum måste vara sådant det är. Eller också gör vi det.
*
En man som heter Feynman är citerad i boken angående allt som finns att inte veta i universum.
Feynman säger:
– Det gör mig inget att jag inte vet. Det skrämmer mig inte.
*
Skrämmer det mig att jag inte vet allt det jag inte vet? Jag vet att det finns mycket jag inte vet om av det som finns.
Det skrämmer inte mig.
Min ovetskap gör mig nyfiken.
*
Jag vet att jag tror att naturen själv sköter allt detta fantastiska som sker på vår jord..
Mycket kommer till av slump.
Annat blir till på grund av att något i naturen utlöser det som ska bli till.
Kyla fryser vatten till snö eller is. Värme töar snön och isen. När ett människohjärta slutar slå. Dör Människan.
Mycket hänger hop på ett eller annat sätt. Om vi följer utvecklingstråden bakåt hittar vi då sanningen hur allting började?
En fråga bara.
*
Jag undrar när jag ser vårt vackra vinterland;
– Hur kan detta vackra, som finns, finnas? Vilket intelligent system kan ha prickat in detta så perfekt att vi med våra mänskliga sinnen kan upptäcka och ta till oss det vackra.
Är det vackra vackert i sig själv
Eller
Är det i våra hjärnor det, som finns att se, blir vackert?
*
Vi tycker olika om det som är vackert vi människor.
Ibland mycket olika.
Kanske kan inte alla upptäcka det som är vackert?
*
Våra hjärnor är som universum. Jag tror vi har allt som behövs för att fatta vad den vidunderliga världen innehåller.
Men det mesta av det vi vill veta av våra hjärnor;
Vet vi inte.
Ännu
Vi har inte nått till toppen av våra förmågor. Vi vet en mycket liten del av det som finns där.
Jag vill veta allt
*
Jag vet att ”mitt” Vinterland är vackert.
Jag vet att jag önskar alla en glad och vacker advent.
Missa inte att se det vackra som också finns i vårt Vinterland./Knut K

Hur ska det sluta? Kan vi undra. Om universum

Kåseri nr 268

Mörkt ute. Tidigt uppe. Jag människan Knut sätter mig vid datorn och skriver. Jag vet om det jag vet om och kan skriva om det jag vet om.
Jag vet också om att det finns mycket jag inte vet något om.
Det kan jag inte skriva om
*
Jag läste i går i boken ”Ett universum ur ingenting” av Lawrence M Krauss att det också finns okända, okända faktorer som vi inte vet om att vi inte vet om.

När jag läste boken förstod jag vad Donald Rumsfeld, som sagt detta, menar:
”Det finns sådant som vi inte vet att vi inte vet något om.
*
Jag förstår nu att det lilla jag vet är så litet i allt det stora som finns att veta, att det jag vet, egentligen inte är värt att veta.
Men så tänker jag:
”Så kan jag inte tänka.
Det jag vet är viktigt för mig.”
*
De kunskaper jag samlat in i mitt liv är det bara jag som har. Professor Lawrence, som berättar i sin bok för mig om universum, vet inte allt det jag vet.
Det är värt att veta.
Tycker jag.
När jag nu konstaterat detta kan jag också konstatera:
”Vi människor har olika kunskaper. I och med att vi har olika kunskaper om det som finns och det som hänt och händer i våra liv kan vi ge varandra av det vi vet.
Var och en av oss.
Genom att ge varandra av våra olika vetanden kan vi ömsesidigt utveckla varandras kunskaper.”(citat av mig själv.)
*
Vi kan ta en liten bit kunskap till av det som finns massor av i de stora Kunskaps- och Vetandelanden. Det kostar inget att ta av det som finns i de länderna.
Jo
Jag fick betala en slant för boken som jag nu läser om universum.
Men
Jag behövde inte betala i Klivinge i går när jag kom hit Jag satte mig bara i lässtolen och läste den nya boken. Läsningen kostar bara litet tid - en väl använd tid.
Tycker jag.
*
Vad fick jag veta av boken?
Det var mycket om universum jag fick veta.
Jag fick veta att universum utvidgar sig och att det kanske har gått tjugo miljarder år sedan universum kom till genom en smäll som kallas Big Bang.
De lärde tvistar om tiden.
Lawrence skriver:
”Bara en stor smäll kan skapa den observerbara mängden lätta grundämnen och på samma gång stämma överens med den observerade utvidgningen hos universum.”
*
Utvidgningen går i en väldig fart.
Det fick jag också veta.

*
Lawrence och en kollega till honom har forskat fram att en stjärna de forskat på är tolv miljarder år gammal.
I boken kan jag läsa. Citat:
”Under den tid som vår galax har funnits har omkring två hundra miljoner stjärnor exploderat. Myriader stjärnor offrade sig för att du skulle kunna födas en dag,”
*
”En av astromins viktigaste upptäckter är att stjärnorna och jorden består av samma saker.”
Det skriver författaren i boken.
Du och jag är stjärnstoff. Vi har ämnen i ena armen från en stjärna som exploderat.
Vi har ämnen från andra stjärnor i benen eller axlarna eller kanske i knäna.
Eller i våra huvuden.
Vilka stjärnor har gett stoff till våra hjärnor?
Det vet vi inte,
Men vi vet att vi fått stoff till våra kroppar från stjärnor som exploderat.
Vi är stjärnstoff.
Vi är delar av universum
Tänk att få vara stjärnstoff under våra i de stora sammanhangen mycket korta liv.
*
Jag har undrat genom mitt liv:
– Hur kunde något smälla vid Big Bang om det inte fanns något att smälla i.
Lawrence vill med boken han skrivit bevisa att det fanns någonting att få även ur ingenting. Citat:
”Kanske var någonting rentav av tvunget att uppstå ur ingenting för att universum skulle bli till. Alla tecken tyder på att universum kan ha uppstått så. Slut citat.
*
Jag ser fram emot att få veta vad Lawrence menar med detta. Men så långt har jag inte hunnit i bokens text att jag förstår vad han menar.
Jag kanske återkommer om detta.
Om intresse finns.
*.
Vi människor är födda med stjärnstoff i våra kroppar.
Vi har fått hjärnor att tänka med.
Vad tänker vi med hjärnorna?
Vad tänker vi när ser egoism, högfärd, hat och våld i vår värld?
Vad tänker vi när vi ser kärleken blomma?
Vad tänker vi när hör fåglarna kvittra och sjunga i vårens tid och ser träden och blommorna slå ut i backar och hagar.
Vad tänker vi när vi får veta om universums ”enormitet”, utvidgning och fart.
Vad tycker vi om att det finns så mycket vi inte vet om i vår värld och i universum
Vad tycker vi om att vi fötts till världen?
Vad tänker vi göra idag den 24 november 2012?
*
Nya frågor har dykt upp i min hjärna:
– Vart skall det ta vägen med universum i den höga fart den håller.
Och
– Vad finns det för vägar att ta i rymden? Är de raka? Platta, Fria. Öppna. Slutna
Jag vill bara veta;
-Vart är vi på väg?
Hur ska färden ta slut.
Och om den ska ta slut.
God morgon vänner/ Knut K

Visst kan jag ställa en fråga om framtiden - och om lyckan i livet

Kåseri nr 267


I denna mörka morgontid känner jag en ljuvlig frid.
Inget stör mig
inget rör mig
Inga TV bilder visar sprängda hus i Syrien, Israel och Gasa.
Inga missiler dödar barn.
Inga krig rasar.
Inga falska demokrater filmas på Stockholms gator.
Allt känns som frid.
I vårt land
– och i världen.
*
Jag hör den kraftiga blåsten utanför mitt fönster.
Jag ser inget därute
Mörkret är kompakt.
Jag vet om Albysjön.
Jag vet om Alby och Fittja.
Jag vet om Stockholm
Jag vet om Sverige.
Jag vet om att jag lever,
*
Vi var på Second Hand i går.
Vi gick gångvägen dit och hem
– och fick motion.
Regnet hade upphört.
Solen sken.
Landskapet var ljust och fint.
Och novemberaktigt.
Second Hand har flera diplom på en vägg
Diplomen har de fått för att de skänkt pengar till Världens barn.
*
Världens barn?
Behöver de pengar?
Vi har så mycket rikedom i världen.
Den rikedomen skall väl räcka till alla.
Gör den inte det?
Är den ojämnt fördelad
Vem är det som gör fördelningen?
Görs ingen fördelning?
Den som har mycket kan samla mer.
Den som har mest kan samla mest.
Inte för att han behöver .
Utan för att lägga det insamlade på hög
– i sin egen bank.
*
Det är inte olagligt att först samla pengar och sedan sätta pengarna i arbete. Pengarna kan bli elektroniska pengar som kan sättas i arbete och bli fler elektroniska pengar som kan sättas i arbete och bli ännu fler elektroniska pengar - att sätta i arbete.
Inga pengar förökar sig i madrassen.
*
De elektroniska pengarna kan göra nytta för andra som behöver pengar för att investera i företag där ägarna vill utveckla en ny produkt.
Eller utveckla den produkt företaget redan har.
De elektroniska pengarna kan lånas av dem som vill bygga hus. Eller köpa hus. Eller resa på semester. Eller köpa bil. Eller starta eget? Eller …..
*
Hur går det för dem som inget har?
”Den som inget har han får gå med ändan bar” så sa vi på skoj åt varandra när jag var barn i Frödinge i Småland.
Vi menade inte det vi sa
Vi sa det för att retas.
Om jag i dag skulle säga detta och retas med alla som har mindre att leva av än vad FN:s fattigdomsgräns stadgar skulle jag under min återstående livstid inte hinna säga något annat än detta till folk.
*
Att vara rik är inte det normala i vår värld.
Det är normalare att vara fattig.
Är det någon som sätter emot denna min uppfattning?
*
Ska vi i framtiden ha det så som jag beskrivit att vi har det i dag i vår värld?
Visst kan jag ställa den frågan och tycka att den är berättigad.
Eller hur?
*
Men
Som väl är.
Det är inte pengarna som skapar lycka och trivsel.
Visst
Vi behöver pengar så vi kan leva utan att svälta men när vi nått en bra levnadsnivågräns är det inte pengarna som är lyckoskapare.
*
Vem är lyckoskaparen i vår värld och i vår närmaste närhet?
Det är också en viktig fråga att ställa.
Om ni kära läsare skulle svara mig på den frågan skulle jag få massor av olika svar.
Det är jag övertygad om.
Det finns gott om ”lyckor” att söka upp, få njuta av och leva våra livsstunder i.
Men det gäller att hitta dem.
Lyckan kommer inte alltid av sig själv.
Ibland söker vi lyckan långt bort när den finns helt nära oss.
Mitt råd är:
– Sök i närområdet
*
Kanske är det en stunds lycka för mig att denna tidiga morgon få känna livet så här:
*
I denna mörka morgontid känner jag en ljuvlig frid.
Inget stör mig
inget rör mig
Inga TV bilder visar sprängda hus i Syrien, Israel och Gasa.
Inga missiler dödar barn.
Inga krig rasar.
Inga falska demokrater filmas på Stockholms gator.
Allt är frid.
I vårt land
- och i världen.
*
Jag hör den kraftiga blåsten utanför mitt fönster.
Jag ser inget där.
Mörkret är kompakt.
Jag vet om Albysjön.
Jag vet om Alby och Fittja.
Jag vet om Stockholm
Jag vet om Sverige.
Jag vet om världen.
Jag vet om att jag lever.
*
Jag vet om att jag lever.
Det är också lycka. För mig. /Knut K

Historiska tankar i morgonens mörker och Solens uppgång.

Kåseri nr 266

Jag älskar morgonmörkret.
Det är lätt att säga när jag inte måste åka till jobbet tidigt.
Det är lätt att säga när jag är någorlunda frisk och kan njuta av att kunna gå ur sängen, öppna datorn och se vad som hänt i Facebook och i världen i övrigt. Genom ett par tryckningar kan jag få fram Aftonbladet och Expressen, DN, SvD och andra tidningar jag får lust att läsa.
Det är lätt att säga när jag inte behöver gå till skogen och hämta bark för att kunna koka min gröt. Det har funnits tider när vårt folk fått göra det.
*
Jag fick av storfamiljen som Fars Dagspresent ”Sveriges Historia 1920-1960.” Boken är nyutkommen och utgiven av Norstedts. Inklusive register har den 684 sidor.
”Nu har jag å läse.”
*
Jag började i går.
Jag läste om första världskriget och den svält som svenska folket led av under kriget. Eftersom Sverige förklarade sig neuralt fick inte Sverige importera de basvaror landets folk behövde. Kommissioner tillsattes som bestämde hur mycket livsmedel folk fick köpa. Kvinnorna gick ut och protesterade mot den magra tilldelningen. Militären och polisen sattes in för att upplösa de protesterande grupperna.
*
Matvanorna blev annorlunda i svältens tid. I brist på ägg lagades pannkakor med rivna morätter. Smeten stektes i bivax. Surrogat letades för de rätta varorna:
Stensöta för socker, lingonris, maskrosrot, torkade gröna ärtor, nyponkärnor, rödbetor, malt. Ekollon för kaffet.
*
Den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Palmstierna (kallad röda baronen)skrev i sin dagbok den 4 april l917:
”Läget blir allt allvarligare. Det sägs att om vi icke få in spannmål de närmaste veckorna är mjölet slut i och med maj månads utgång och kolet från Tyskland tryter alltmer.(…) Vilka tider kan stunda här?
*
Svåra tider stundade men även positiva kom. Efter hand. Efter kriget som sista land i Norden fick kvinnorna i Sverige rösträtt 1921. I Finland fick kvinnorna rösträtt 1906. I Schweiz fick kvinnorna inte rösträtt förrän 1971. Frankrike 1944 och Italien 1945.
*
Ett ord som dyker upp i mitt huvud är;
Varför?
Varför har inte kvinnorna haft rösträtt förrän på 1900-talet? Vi är två sorter vi människor:
Kvinnor och män.
Könen har av naturen getts olika roller som man och kvinna men män och kvinnor har fått intelligens och andra begåvningar i samma grad. Skillnader har funnits inom könen.
Återigen kommer ordet;
Varför?
Varför har kvinnor hållits utanför de beslutande församlingarna så länge?
Varför har kvinnor nekats utbildning?
Jag vet:
Männen har dominerat världen.
Men räcker det verkligen med det svaret.
Har vi män varit så korkade genom historien så vi trott att vi är bättre människor än kvinnorna?
*
En annan varför-fråga har jag:
Varför har inte kvinnorna protesterat starkare mot det manliga förtrycket?
Kvinnorna har haft ansvar för barnen och hemmen är ett svar jag tror jag får på min fråga.
Att ha ansvar för barnen så de får en bra uppväxt och uppfostran tillhör kanske de viktigaste uppgifterna en människa kan få. Detta förtroende har kvinnor haft i århundrade men de har inte haft förtroende att få rösta och vara valbara till Riksdag oh kommunala församlingar förrän på 1900-talet.
Frågan varför är verkligen befogad.
Den manliga kulturens sätt att leda och bestämma har ärvts genom generationerna.
Det är ett annat svar som finns att ge på frågan.
*
Hur är det nu?
Håller den manliga kulturen i sig?
Har vi män fått ge ifrån oss makt till kvinnorna?
Eller har vi bara delat upp den så att de som är kunnigast och skickligast nu får de jobb och förtroendeuppdrag som finns. Detta oberoende om det är en man eller kvinna som söker det lediga jobbet eller uppdraget.
Är det så?
I Sveriges riksdag är det så. (Tror jag)
Varför ser EU; s ministerförsamlingar ut som de gör? Kostymklädda herrar dominerar.
Vi i Sverige är bättre än EU. Kanske är vi bland de bästa i världen.
Är vi det?
Jag bara frågar.
*
Motsättningar inom politiken var stora under och efter andra världskriget. Högermannen Karl Emil Hildebrand sa i riksdagen:
”Dessa demonstrationer, dessa oordningar, de strejkande arbetarnas avtalsbrott och dylikt kan omöjligen inregistreras såsom uttryck för en samhällsgrupps lämplighet och mogenhet att övertaga ökad makt i samhället”

Vänstermannen Fabian Månsson sa i riksdagen om högern:
”Den (högern) har för litet samhällskärlek, för litet rättrådighet, för litet hjärta, för mycket matlust, för mycket lust efter rikedom, för dålig uppfostran överhuvudtaget.”
*
Frågor kan ställas:
Hur tänker och är det parti idag som vuxit fram ur dåtida högern?
Hur lyckades de av högern olämpligförklarade samhällsgrupperna ”att övertaga ökad makt i samhället”?
Det är rätt spännande frågor att ställa.
Och besvara.
Men jag svarar inte på frågorna.
Jag rullar över dem till dig läsare.
*
Intressant efter denna tillbakablick är att fundera över vart vi är på väg i vårt samhälle. Jag hörde i går på SVT om ett telefonbolag som sålde treåriga telefonabonnemang per telefon till gamla dementa kvinnor som inte hade en aning om vad de köpt. Företag på företag avslöjas för fusk bedrägerier och olagligheter.
Vi har haft sunda företag i vårt land. I den svenska modellen har fack och företagare och anställda tillsammans gjort vårt land till ett välfärdsland. Denna svenska modell naggas i kanten av alla ”fula företag”. Inte bara naggas förresten den ruttnar i kanterna.
*
Nu har vårt område solljus och två grader kallt. Vi behöver inte gå till skogen och hämta bark för att laga vår gröt. Vi har mjölk smör och potatis. De flesta har pengar att handla det nödvändigaste för. Vi har varit ett mycket fattigt land. Nu är vi rika.
Hur ska vi göra så att alla som bor i vårt Vackra Avlånga Land får del av vår rikedom?/Knut K

Tankar i morgonmörkret

Kåseri 265

- Vi människor har fått liv att leva, så tänker jag i dag denna tidiga mörka timme. Jag börjar så här:
*
Du människa. Jag människa. Vi människor har fått liv att leva. Vad gör vi med våra liv?
Kanske har du ett jobb att sköta?
Kanske har du en familj att leva med?
Kanske är du ensam? Kanske är du mycket ensam Kanske tycker du om att vara ensam?
Kanske du också tycker om att vara mycket ensam?
Kanske avskyr du att vara ensam?
Alla uppskattar inte ensamhet
*
Tycker du om att vara tillsammans med andra? Många vill se folk omkring sig. Livet går också ut på att vara med andra människor. Vi måste det. Massor av människor föds till vårt snurrande klot. Varje sekund.
Alla känner sig inte säkra tillsammans med okända människor. Många är till och med rädda.
Vi ska inte behöva vara rädda för varandra
Men vi är det – och med all rätt. Det finns människor som vi har anledning att vara rädda för. Många vill göra andra illa i dagens samhällt. Tyvärr är det så.
*
Har du sett solen gå upp i öster? Då har du sett hur vacker soluppgången kan vara.
Lika vackra kan solnedgångarna vara.
Sjöar som ligger blanka och speglar moln och himmel är vackra.
Blommor i blomning är vackra.
Många fåglar är mycket vackra.
Människor som lyser inifrån är vackra.
Har du förmågan att se det vackra?
Alla har inte det.
Allt det vackra som finns gör mig glad.
*
Har du upplevt trevliga händelser?
Har du skrattat åt något roligt?
Har du berättat något som fått någon eller några att skratta? Livet är fyllt av glädje.
Vi kan ge varandra glädje. Kan du uppleva glädje?
Alla kan inte det.
Jag kan.
Det är jag glad för.
*
Har du gråtit någon gång?
Har du gråtit för att du sörjt någon nära och kär?
Har du gråtit för att du har ont?
Har du gråtit när du läst en bok? Sett en film?
Eller bevittnat någon händelse ur det verkliga livet som fått dina tårar att rinna?
Har du känt att det ibland kan vara skönt att gråta ut tårarna på kinderna? Alla kan inte gråta.
Förr var det inte karlaktigt att gråta.
– Inte gråter väl du som är "stora starka karln", kunde någon vuxen karl säga till någon pojke som grät.
Det är mänskligt och riktigt att gråta.
Gråten mildrar när vi är ledsna.
*
Kan du känna kärlek?
Har du del av kärlekens styrka? Det finns olika kärlekar. Vi kan känna dem alla om vi öppnar hjärnans innersta kamrar och tar emot det våra sinnen hämtar ur världen och för vidare in i kärlekens mottagningsrum. Människan kan genom handlingar föra ut sin kärlek till människor, djur och natur. Våra ögon kan visa andra vår kärleks ljus. Våra ansikten kan lysa och våra händer smeka – av kärlek.
Sorgen efter en människa som gått bort är också bevis på kärlek.
*
Kärleken är livsfacklan som skall brinna.
Kärleken gör människor och världen bättre, ljusare och tryggare.
Men
Alla kan inte känna kärlek.
Tyvärr är det så
*
Hat skall inte bemötas med hat. Våld inte med våld. Hån inte med hån. Elakhet inte med mera elakhet.
Det är inte lätt att bemöta det onda med det goda.
Men.
Det är det goda som måste vara grunden när vi ska skapa förändring:
– I vår närhet. I vår omgivning. I vårt Land. I vår värld.
Den som handlar och gör gott är inte svag. Kanske är det de som har det hårdaste skalet som darrar mest inombords.
*
Du människa. Jag människa. Vi människor har fått liv att leva. Vi har fått mycket som är gott och vackert.
Vi vet om att det onda också finns.
Vi har att ta ställning för och mot det onda och goda.
Varje dag.
Det är inte svårt att välja men det är svårt att följa och leva efter det goda som valts.
Att det är så finns det många bevis på.
*
Din nästa tanke är din första tanke i ditt nya liv
Ditt nästa steg är ditt första steg på din nya väg
Låt inte historien fjättra dig. Oförrätter binda dig. Småaktigheter strypa dig
*
Du är fri att tänka.
I din nästa tanke börjar ditt nya liv
Ditt nästa steg är ditt första steg
in i framtidens möjliga land. /Knut K

En saga i novellform från landet Fantasia

Kåseri 264

Jag kan inte låta bli att åka till landet Fantasia denna regniga lördag i oktober 2012. Äppleträden blommade i landet Fantasia när jag kom fram. Gräset var grönt. Solen sken. En igelkott kom sakta gående mot mig. Den brydde sig inte om mig trots att han visste att, på den plats jag bor, sex igelkottar avlivats av någon människa som inte lever i fas med naturen. Igelkotten visste att jag inte avlivar igelkottar. Jag såg trygghet och stolthet i hans ögon. Inte rädsla.
*
Ett lamadjur stod på en gräsmatta. Han lyfte sitt huvud och spottade på mig. Han sa med sin mörka obegripliga stämma:
– Jag vet att du inte har hand om djuren på Zoo i Eskilstuna och på Öland. Jag är bara så besviken på människorna som misskött djuren i djurparkerna. Jag kunde inte låta bli att spotta på dig. Du kan spotta vidare på dem som gjort djur illa i ditt land.
– Jag spottar inte på folk. Inte heller på djur, sa jag
*
Eftersom jag var i Landet Fantasia kunde jag förstå hans obegripliga språk. Att hitta på att jag kan förstå är en fördel jag har som sagoberättare.
Försök får du se.
Det är lätt att hitta på bara du kommit in i fantasilandet som finns i din hjärna. Att berätta sagor är inte att ljuga. Det är att göra det obekanta till påhittade sanningar.
Nu hittar vi på fortsättningen av den här sagan.
*
Jag lämnade Lamadjuren snabbt och gick vidare. Jag kom till en stor öppen veranda där äldre personer satt och pratade med varandra.
Kommer du från Sverige sa en fint klädd kvinna?
– Ja. Det kan jag inte neka till.
– Du borde skämmas.
– Varför då?
– Vi vet att ni inte behandlar äldre personer på rätt sätt i ert land Sverige. Ni måste vara alldeles från vettet
– Hur då?
– På många av era äldreboenden köps maten in från restaurangkök. Ni tar bort det viktigaste på ett äldreboende; ”Det - att få känna matlukten från köken och uppleva väntan innan vi får gå och sätta oss vid ett bord tillsammans med trevliga kamrater och få äta god nylagad husmanskost.”
En man stiger fram mot mig och säger:
– Här lagar vi maten själva. Vi ska bjuda dig senare. Du ska få se, lära och smaka. Maten är det viktigaste för oss äldre. Det gör livet värt att leva en dag till ..och en dag till. God mat och kamratlig samvaro ökar livets kvaliteter.
– Har du hört talas om livskvalitet? Frågade en annan man.
– Ja men..
– Det vi berättat för dig om nu att äta god mat tillsammans med fina livskamrater. Det är livskvalitet.
*
Jag gick vidare efter att ha fått besked om när maten ska serveras. Vi skall få rotmos med fläsklägg i dag. Till måltidsdryck skall serveras lingondricka. Jag fick veta att lingonen plockats av de äldre Fantasiaborna i skogarna runt omkring staden. Lingonen har gjorts sylter och safter av. Jag älskar lingondricka.
*
Jag gick vidare och kom till ett stort vackert hus med många fönster. När jag tittade upp såg jag att huset heter Folkets Kulturhus. Jag gick in genom den eleganta ingången och fick träffa en grupp unga människor.
När de presenterade sig sa de att de skulle visa mig verksamheter i huset.

En tjej berättade att hon heter Anneli. Hon kallade sig kulturhuschef. Hon sa:
– Detta är Folkets Kulturhus. Alla människor har behov av att utveckla sig genom att skapa. Skapandebehovet har vi människor livet igenom. Här tar vi vara på folkets skapande förmåga från det de lagom kan gå tills de inte på grund av ålderdom inte orkar längre.
*
En ung man som heter Johan bad mig följa med honom och gruppen till GalleriEtt.
– Detta galleri driver vår förening KIF som är en förkortning av Konstnärerna i Fantasilandet. För närvarande är det konstnärer från vårt fantasiland som visar sin konst här men vi har också utställande konstnärer från andra Fantasialänder här. Detta för att vi skall vara öppna för hur konsten utvecklas.
*
– Nu går vi till nästa verksamhet, sa en ung tjej som heter Gunilla. Hon visade oss in i en ganska stor lokal. Gunilla sa:
– Den här lokalen disponeras för vår skapande dramatik och teaterverksamhet. Här utvecklas lokala teaterprojekt av och med folk som bor i Fantasialandet. Varje år har vi premiär på en av våra aktörer skriven och inrepeterad teater. Vi har här kurser i scenografi, smink, regi och skådespeleri. Den stora föreställningen brukar sysselsätta över 50 personer. Vi har också små föreställningar som spelas på föreningsmöten och andra sammanslutningar. Den stora föreställningen uppförs på vår stora scen. På den mindre scenen i det s k Teatercaféet möter de aktiva sin publik med mindre uppsättningar . Där har vi barn och ungdomsföreställningar som ofta också framförs av barn och unga.
Revyn har egna lokaler i huset där de utvecklar sin verksamhet med skämt om den lokala mänskliga miljön och politikens folk och allt annat som går att göra Lokalrevy av.
*
När Gunlilla talat färdigt fortsatte en man med namnat Carl att berätta:
- Vi har i huset musiklokaler som används av vår Blåsorkester, vårt Storband och vår Symfoniorkester samt olika lokala band. Vi har lokaler för de olika körerna och sångutbildning för solister. Alla som har musik och sång som intressen har som teater- och revygrupperna tillgång till våra scener där de får möta sin publik. Vi har uppträdanden varje vecka på scenerna i huset. Vi samarbetar givetvis också med de Kommunala Musikskolan. Där lärs grunderna för sång och musik in. Hos os får de möta sin publik.
*
Jag tackade för det intressanta de berättat för mig. Klockan visade att maten väntade på äldreboendet, Jag fick sällskap med Anneli. Hon var också bjuden - tillsammans med mig. Jag sa:
– Jag är helt överraskad. Jag har i dag fått berättat om en kultursatsning som jag vill att en kulturverksamhet skall vara. Vi var en gång för länge sedan på väg i den riktningen i Folkets Hus i Motala.
Anneli svarade:
– I sagolandet Fantasia stöder vi ledare det människor vill ha i livet i form av utveckling och skapande. Människor behöver gå i livslångt lärande. Vi föds med många möjligheter.
– Men, sa jag.
– Våra sätt att leva hindrar många från att utvecklas till toppen av sina egna förmågor. Hindren reses redan i skolan när den inte ges klar kulturinriktning där. Barn skall i första hand lära för livet. När grunderna lagts skall inriktning göras på arbets- och yrkeslivet.
– Hur menar du? Frågar jag
– Hela människan skall utvecklas för att i livet bli HEL människa. När en människa bara får utveckla en del av sig själv blir hon otillfredsställd.
– Hur menar du? Anneli.
– Det verkar som om era politiker i vill kultursatsa så litet som möjligt på barnen och göra de unga lönsamma så fort som möjligt. Lönsamma blir de när de med tiden fått uppleva verkligheten.
Som verkligheten är.
– Och, sa jag.
– Då vet de, att de, och alla andra, måste bruka sina krafter i hela samhällsutvecklingens tjänst.
*
När Anneli sa detta hade vi kommit fram till äldreboendet. När vi tvättat av oss om händerna blev vi visade in i en lagom stor vackert inredd sal. Vi bjöds att sitta till bords.
*
Efter en stund fick vi in rotmoset, fläskläggen och senapen. Vi bjöds att äta efter en gemensam sång.
*
Nu låter vi måltiden oss väl smaka i landet Fantasia. God Middag kulturvänner./ Knut K

En film som gör skillnad.

Kåseri 263


Vi hade en ganska fin dag i går. Solen såg vi inte så mycket av men det regnade inte.
Mörkret trängde sig på.
Om kvällen.
Det gör mörkret nu. Allt tidigare. Varma sommarkvällar och Ljusa höstkvällar har vi inte längre. Kvällarna är mörka. Det är bara att leva med i att hösten är här. ”Sån´t är livet i dag. Sån´t är livet varje höst.
*
På kvällen såg vi Sommarpratarna på TV och fick veta livsvägar och händelser ur deltagarnas liv. En ung kvinna grät när hon berättade hur hon stundtals i vårt land Sverige känt sig hatad för att hennes utseende inte är ”svenskt”. Hon är född i Sverige. Hennes föräldrar kommer ursprungligen från Libanon. Den unga kvinnan hade skarpa ögon och ett mycket klart intellekt. Hon talade en perfekt svenska och hade lätt att uttrycka sig när inte hennes gråt gjorde det svårt för henne att berätta.
*
Gruppen kom överens. De sa att det är att vi är människor som är det viktigaste. Hudfärg, sexuell läggning, politisk eller religiös uppfattning eller var vi kommer ifrån skall inte spela någon roll:
”En människa är en människa som har rätt att vara människa.”
*
Den satsen låter självklar när jag skriver den men själklar är världen inte i detta avseende. Många homosexuella förföljs också och hånas, tas avstånd ifrån stängs ute från religiösa organisationer och kyrkosamfund – och i vissa fall även från samhället. Vi vet att det finns länder som avrättar sina homosexuella medmänniskor i tron att de är sjuka och kan smitta barn och ungdomar. Vi vet om att homosexuella misshandlas och hånas i vårt land
*
Detta felaktiga i människors attityder mot homosexuella fick vi fullständigt klart för oss när vi såg sista delen av Jonas Gardells TV-film ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Den serien kommer att bli historisk.
*
Filmen i tre delar är gjord inifrån av en man som upplevt hur det är att vara homosexuell. Han skildrade kärleken mellan människorna i serien på ett ömt och realistiskt sätt. Jonas Gardell har öppnat ögonen på många som nu sett serien. Men det är säkert många som även i fortsättningen inte vill se de homosexuella som medmänniskor. Fortfarande kommer många att tro att homosexualitet är en sjukdom.
*
Vi har läst och hört om homosexualitet i vårt land. Stor uppmärksamhet väckte Tobias Hysén i TV 4-serien Let´s Dance. Han visade upp sig i tävlingen och berättade att han är homosexuell.
Han visade mod.
Han visade sin styrka.
Han visade sin friskhet.
Han visade människan Tobias Husén i TV.
Tobias öppnade mångas ögon för det självklart naturliga i att människor är människor vilken sexuell läggning de än har.
*
Nu visades också i filmen av Jonas Gardell sanningar många inte haft en aning om fanns. Föräldrar bröt kontakten med sina barn. Vi fick veta om religiösa sammanslutningar som tog avstånd från sina troende medlemmar när de erkänt att de hade en homosexuell läggning. Vi fick veta om människor som talade om människokärlek till andra Gudstroende.
Men.
Förkunnarnas kärlek räckte inte ända fram till gruppen homosexuella. Deras kärlek tog slut någonstans på vägen.
*
Vi fick se många starka scener med anledning av att farsoten Aids med följdsjukdomen HIV drabbade många av de homosexuella i filmen.
Vi fick se scener där deltagarna i den grupp som skildrades i TV-serien svetsades samman. De stödde och gav varandra medmänsklighet och utvecklade en fin kamratskap.
Vi fick se många spännande karaktärer.
Vi fick se en TV-serie som gjorde skillnad på det som finns att se i TV.
Vi fick se livet skildras – så som det också ser ut.
*
Jag har skrivit detta medan vårt bostadsområde på Myrstuguberget sakta men säkert ljusnat. Snart är ljusa dagen här.
Helt och fullt.
Himlen är dimmolnmulen. Blåsten ganska stark. Ett flygplan flyger över oss här på Myrstuguberget nu. Det kanske kommer från Rom, Köpenhamn, Berlin eller från någon annan plats i vår värld.
Planet får komma var ifrån det vill. Mig rör det inte. Jonas Gardells film ”Torka aldrig tårar utan handskar” berörde mig. Mina tårar rann från mina ögon när känsliga händelser visades.
*
Tack Jonas Gardell för att du genom din film och din bok visat och berättat för oss sanningar son vi alla borde ta till oss.
*
Varje människa är en människa och skall behandlas med respekt. Det är och har alltid vart min paroll – och skall också i fortsättningen alltid vara min paroll./Knut K.

Vår bästa tid är nu?

Kåseri 262

Jag hörde på SVT från Orsa i går kväll. Loa Falkman sjöng ”Vår bästa tid är nu” ur en föreställning jag glömt namnet på. Ni som läser detta kan själva hitta namnet. Ni minns säkert att Jan Malmsjö hade framgång med den föreställningen och sången ”Vår bästa tid är nu” Loa Falkman är verkligen bra. Han kan berätta med sin sång. Varenda ord han sjunger går direkt in i mina öron.

*

Loreen var med i Orsa. Hon är som en föreställning hela hon. Underbara rörelser underbar röst och sång. Allt hänger ihop hos henne. Hon är den konstnärliga artisten Loreen. Vi fick också veta vid sidan om scenen i Orsa att hon är;

– En mjuk medveten kvinna.

– En mjuk medveten Människa som ser orättvisor och d förtryck som sker mot stora grupper av Människor i världen

*

Utanför mitt fönster ser jag den grå Albysjön ligga blank. Sjön speglar den tid som är nu på morgonen. De grå molnen tillhör tiden Nu. Molnen speglas i sjön.

Jag ser ljusare moln på andra sidan Alby bortemot Tumba. Den närmaste framtiden som ska komma och bli nutid i dag kanske kan ge oss litet sol. Vi behöver sol för att den bästa tiden skall vara Nu. I natt har regnet vräkt ner här på Myrstuguberget.

Vart tar allt regnvatten vägen?

Vi kan aldrig bli översvämmade här på berget. Vattnet forsar utför branterna ner till Albysjön som är ”fullare med vatten” än den brukar vara. Även stora Mälaren som är förbunden med Albysjön låter sitt vatten stiga upp högre än vanligt på stränderna.

Vatten har vi gott om i Sverige

*

”Kom och köp.

Vi har vatten i mängder.

Kom och drick

Vi har rent vatten att dricka.

Kom och drick

Kom till vattenlandet Sverige.

Ingen behöver åka törstig omkring

Kom och drick.

Vattnets bästa tid i Sverige är nu.”

*

Det finns människor på vår jord som inte har vatten. Det hörde vi om i programmet Världens Barn. Jag såg på bilder hur kvinnor bar hem vatten i stora krukor på sina huvuden. Vi leder vattnet i rör till våra boningar. Kvinnorna i Sverige bär inte vatten på sina huvuden. De använder huvudena till andra saker.

*

När jag tänker på vattenbristen i Världen påminner jag mig en brasiliansk filosof som jag lärde mig mycket av. Hans namn var Paulo Freire. Död 1997. Freire gjorde människor medvetna om orättvisor. Jag minns en scen ur hans berättelser från Syd Amerika där han verkade en lång tid. Jag berättar som jag minns den. Den blir inte ordagrant översatt.

*

Det handlar om en by där det bara fanns en brunn för de många byborna. Ibland tog vattnet slut så byborna fick ransonera sitt vatten. Freire tog med sig alla byborna och ställde dem i en rad vid brunnen. Raden blev lång.

*

När detta gjorts pekade Freire på den stora gården vars ägare också ägde allt i omgivningen. T.o.m. de små kyffena byborna bodde i ägdes av gårdens ägare. Freire frågade byborna hur många som bodde på den stora gården. Byborna kom fram till att det bara var en liten grupp som bodde där. Han lånade några bybor som fick bilda en rad med ägarfolket från den stora gården. Den raden blev inte lång.

*

Freire frågade:

– Är det rätt att några få ska ha en brunn för sig själva medan ni många människor i byn får dela på en brunn. Borde inte flera brunnar grävas för er som är många i byn?

*

Freire medvetandegjorde byborna om den stora olikheten mellan brunnarnas nyttjare.

*

Hur ska vi medvetandegöra makthavarna i världen att vi måsta skynda på utvecklingen i de länder som har det fattigt och saknar vatten. Var tredje sekund dör ett barn” i den bästa tid vi inte har nu”.

*

För närvarande står de stora behoven av flera brunnar, att förebygga svåra sjukdomar, ordna utbildning för alla och hjälpa innovatörer med att utveckla företagsverksamheten i de fattiga länderna mot det vansinniga slöseri med pengar som sker när atombomber, andra bomber och olika vapen tillverkas i de rika länderna i Världen.

*

Freire, jag frågar dig i din himmel:

– Hur ska vi medvetandegöra dem som behöver medvetandegöras?

Vi ha fått veta att det i vår värld dör ett barn var tredje sekund. Det blir cirka tio miljoner fem hundra tusen döda barn på ett år. Om vi delade ut en docka för varje barn som dör under ett år till en svensk skulle alla i Sverige få var sin docka och en miljon femhundra tusen dockor skulle bli över.

*

Många barn dör i onödan på grund av orent vatten, svåra sjukdomar, undernäring och krig.

*

Mycket finns att göra. Mycket går att göra. Om brunnar grävdes för en liten del av de pengar de rika länderna använder till vapenindustrin skulle färre barn dö och vi skulle kunna sjunga så här:

*

Vi har vatten att dricka

Kom och drick

Vi har vatten så det räcker.

Kom och drick

Vi har rent vatten att dricka

Kom och drick

Ingen behöver va törstig.

Kom och drick

Kom till vattenklotet Jorden.

Och drick

Ingen behöver resa törstig omkring.

Stanna upp. Ta det lugnt - och Drick

Vattnets bästa tid i världen

Är nu.”

*

Men vattnet bästa tid är inte nu. Tyvärr.

*

Solen skiner. Nu. Albysjön ler blänkande mot mig.

¨Min nästa tid börjar nu”./ Knut K

Samtal om den goda människan

Kåseri nr 261

Kjell Andevall, Lars Hjerpe och jag tog Lasses bil till Skärholmen i Stockholm södra. Vi åkte med ett T-bane tåg vidare till Östermalmstorg och gick från T-banan i solen till trappan som leder in till Dramaten. På trappan njöt vi en stund av solen och vår vackra huvudstad innan vi gick in på teatern till sjunde bänkraden och satte oss på platserna 12-13 och 14. Teatern vi skulle se började 13:00. Salongen var inte mer än halvsatt när föreställningen ”Den goda människan från Sezuan” startade. Sezuan ligger i Kina. Bertolt Brecht skrev föreställningen när han 1941-1943 bodde i USA på flykt undan Hitler.
*
Tre gudar kommer till jorden för att undersöka om det inte finns någon enda god människa på jorden. De träffar en vattenbärare, spelad bra av Per Svensson. Vattenbäraren presenterar gudarna för Shen Te. (Huvudrollen Shen Te görs av Lo Kauppi. Mycket bra) Gudarna hjälper Shen Te med pengar så hon kan starta en tobakshandel.
*
Där börjar spelet om den goda människan. De fattiga kommer för att få mat av henne. Släktingar flyttar in i tobakshandeln och lever på Shen Tes inkomster. Hyresvärden vill ha sex månaders hyra i förskott, snickare vill ha betalt för hyllorna där cigarrer och annat rökverk ligger. Till slut blir pressen på henne så stor att hon inte orkar längre. Den goda människan blir totalt utnyttjad. Hon är på väg att gå under.
Vad gör hon?
Shen Te klär ut sig till man och låtsas vara sin egen kusin. Hon blir en hård man som kör ut ”byket” som slagit dig ner i tobaksbutiken och klarar ut det mesta så hon kan börja leva igen.
Frågan som teatern ställde i mitt huvud var;
– Skall en god människa låta sig utnyttjas så hon går under?
– Måste en god människa bli ond för att kunna leva?
*
Föreställningen går vidare och Che Te blir förälskad i en man. Han vill få arbete som flygare och behöver pengar. Hon hjälper honom med de pengar hon fått låna av ett äldre par. Pengarna var avsedda till hyran för She Tes affär. Den man hon förälskade sig i sviker och utnyttjar henne och bär sig så drumligt åt mot henne att jag som ser pjäsen skulle vilja kasta ut honom från scenen. Det kan jag inte göra. Det är Brechts pjäs och text som spelas. Inte min. Den förälskade Shen Te går så långt att hon vill gifta sig med drummeln.( Min uppfattning om mannen) Förälskelsen gör henne blind. Min tanke är:
– Gör förälskelser människor otillräkneliga?
Frågan är ställd. Vad blir svaret?
*
Regissören Eva Dahlman skriver i programmet:
– Den goda människan i Sezuan är en saga som driver en tes: ”Om världen är orättvis har vi ett ansvar att förändra den.”
*
Jag ska inte avslöja slutet av föreställningen. Jag ska berätta att de skickliga musikerna Johan Lindström, Dan Berglund, Johan Carlberg och Göran Martling medverkade. I andra delen av föreställningen förekom mycket sång och musik. Musiken och sången var en blandning av mjuka sånger och (nästan) hårdrock.
*
– Hur var den här föreställningen?
Jag frågade Lasse och Kjell det när vi efter föreställningen åt ”Janssons frestelse” och äpplepaj som Ann-Marie Karlsson lagat tills vi kom hem. I samtalet efter pjäsen deltog Gullvi Andevall och Anne-Marie. De två hade avstått från att se föreställningen.
*
Medan vi åt den goda Janssons flög våra tankar runt i vårt område, Myrstuguberget och i världen. Lasse ansåg at föreställningen varit seg i början men att den lyfte efter paus. Lasse var en tid chef för Sidaverksamhet i Bangladesh. Han har bott bland riktigt fattiga människor och hjälpt många med speciella lån som gjorde att somliga kunde starta företag - och leva på företagen. Lasse gjorde ungefär det som gudarna gjorde för Shen Te i föreställningen vi nyligen sett. Han gav dem startkapital.

 *
Kjell tyckte också att förställningen var seg i början men ansåg att den lyfte efter paus och var bra som helhet.
– Föreställningen ställde viktiga frågor, sa han.
*
Kjell påminde också om det som händer i Syrien i dag
– Det är en katastrof att ingen gör någonting där. FN sitter bara och tittar på medan tusentals människor dödas. Många som dödas är barn, sa Kjell.
*
Vi talade vidare om föreställningen och om Shen Tes godhet och förälskelse.
– En snäll människa får inte bli så snäll att hon blir dum. Vi måste kunna säga ifrån i rätt tid, sa Gullvi
– Förälskade människor är väl inte riktigt tillräkneliga. Det var väl därför ShenTe bar sig åt som hon gjorde, sa Anne-Marie
*
”Om världen är orättvis har vi ett ansvar att förändra den”, skrev regissören i programmet.
– Vad säger vi om det?
– Är världen orättvis?
– Har vi ansvar för att förändra världen?
En annan fråga:
– Finns det några goda människor att satsa på i vår värld? I dag? I morgon?
Världen ser inte så himla rolig ut. Tycker jag.
*
Solen hade gått ner för länge sedan när vi skildes denna trevliga lördagskväll i oktober 2012./Knut K

Vi styr inte allt vi människor

Kåseri nr 260

Regndroppar mot mitt fönster. Himlen är grå. Skogen på andra sidan om den gråa sjön är också gråaktig. Ur skogen stiger ljusgrå slingor upp som om de vore brandrök. Det är inte brandrök jag ser.
Vad kan brinna i den sura natur vi har omkring oss i dag?
Inget, tror jag.
När allt är grått känner jag mig ibland nedtryckt mot marken. Ibland känner jag mig själv grå i allt det gråa?
Visst påverkas vi av vädret.
Visst gör vi det.
På olika sätt.
*
Jag kan också känna det mysigt att höra regnet trumma på vårt plåttak och det nerregnade regnvattnet forsar i stuprören.
*
Våra växter dör om de inte får vatten. Men växterna behöver nog inte så mycket vatten som de fått i höst. Höstens ”varma” temperatur och myckna regn gör att växligheten hållit sig kvar längre än vanligt. Floxblommorna har stått stolta och vackra. De har böjt sig av regnet men rest sig när solen någon gång tittat fram. Gräset är grönt och växer fortfarande. Många, som har stora gräsmattor att klippa, tycker nog att gräset kunde sluta växa nu.
För i år.
*
Björkarnas löv har gulnat. Löven faller till marken för att vissna och bli ett med jorden igen. Björkarna vilar över vintern. De väntar på att åter få glädja våra ögon med sin skira gröna färg i vår igen. De utvecklar inte sina löv för att glädja oss. De fäller ut dem för att kunna ta emot solens energigivande strålar. I strålarna tar de vara på det som ger björkarna del-års – löv - liv. Från sina rötter suger björkarna upp det vatten de behöver för att leva och växa. När vattnet nått löven dunstar det upp i skyn. Med tiden faller det dunstade vattnet som regn mot jordens växter, djur och människor.
Jag har beskrivit en kedja i naturen som sköter sig själv.
*
Björkarna finns och glädjer oss som uppmärksammar att björkar finns.
Alla människor gör inte det.
*
Jag vet en björk i vår närhet som är underbart vacker. Jag tittar på den varje gång jag går till skogen
Björken lever sitt björkliv år ut och år in.
En dag kommer det att falla.
Kanske för en yxa.
Nej! Inte yxa.
Det blir nog en motorsåg som slutligen fäller den.
Kanske eldas björken sedan upp efter att den blivit sågad i kubbar och huggen till björkved.
Björkved brinner bra.
Kanske blir det björkvirke av den.
Kanske blir hon en möbel eller något annat som är möjligt att tillverka av den vackra björken.
*
Varför skriver jag detta om regn, flox och björkar? Varför skulle jag inte göra det?
Varför skulle jag inte uppmärksamma för mig själv dessa viktiga delar av vår fantastiska och vidunderliga natur?
*
”Min” björk sköter sig själv från frö till dess att motorsågen avslutar hennes liv. Jag behöver inte hjälpa den att leva.
*.
Floxet blommar, vissnar ner och kommer igen.
År efter år.
I floxväxten finns bestämt vilken färg blomman skall ha och hur stor den ska bli. Bestämt är av naturen att den ska sköta sig själv med hjälp av näringen i jorden, av solen och av vattnet. Människans uppgift är att samarbeta och hålla ”ogräset” borta. Vi ska också ge växterna i trägårdarna vatten om torkan slår till och grundvattnet inte räcker.
(Finns ogräs? Är det inte bara växter på fel plats?)
*
Vi styr inte allt vi människor. Fast vi tror det.
– Är människorna bra att samarbeta med?
– Vad tycket naturen om den frågan?
Naturen kan inte svara. Men den kan vissna ner på de ställen vi inte sköter oss. Det är också ett svar.
*
– Sköter vi oss bra i dag när vi släpper ut koldioxid i sådana mängder att vi påverkar klimatet och naturens framtid negativt?
Det är inte en försumbar fråga.
Vi borde lära oss mer om det problemet så vi kan ge rätt svar och leva efter det.
Vetenskapen säger att för mycket av isen smälter på vår jord
Det undrar jag om det är bra.
*
Vi har så mycket vackert att glädjas åt vi människor. Låt oss göra det och samtidigt vara rädda om det förunderliga och vackra vi har omkring oss i naturen.
Vad ska du kära läsare glädjas åt i dag?/Knut K

Tänk om vi kunde komma en bit på vägen

Kåseri nr 259

Regn har fallit hela natten. Stuprören har spelat regnets musik i toner som ingen kan ta efter. Himlen är grå. Sjön nedanför mina fönster är grå. Grå är dagens färg. Regndroppar rinner nerför mina fönster. Vattnet bildar små åar eller bäckar på glaset. Dropparna stannar upp. Fylls på. Och rinner vidare nerför rutan. Nya bäckar rinner upp och bildar nya mönster på glaset. Jag ser en droppe som stannat upp och blivit en mycket liten pöl men så kommer en ny droppe och puttar till pölen så den snabbt rinner utför rutan ända ner till fönsterkittet där den försvinner ur mina ögons synfält.

* Regnet bildar ett randigt konstverk på fönsterrutan. När jag ser ut genom fönstret ser jag i bakgrunden Albysjöns gråa vatten och ännu längre bort; skogen. Skogen står som en avslutande kuliss. Den döljer det som finns bakom. Över alltihopa lyser inte moder sol. Inte så den syns i alla fall. Över alltihopa gör molen himlen grå. Molnen ligger som ett lock över hus, skogar och Albysjön. Nyss var här mörkt. Nu kommer dagsljuset smygande och jagar in mörkret i de obefintliga skuggorna. Det jag skriver är sant. Nu finns inga skuggor eftersom solen inte lyser direkt på oss.

* Vilken värld vi lever i.  Den meningen går att göra om till en fråga: – Vilken värld lever vi i? – Vad tycker du? Den värld jag lever i vill jag inte beskriva i dag. Om jag skulle göra det vore jag tvungen att skriva att den värld jag lever i inte ser ut som den värld jag vill leva i.

* Jag mår illa när jag ser hur kvinnor behandlas i många religiöst ledda länder. Och även i Sverige. Jag mår illa av att veta att barn dött av svält medan jag skrivit detta kåseri. I min värld skall varje människa vara fri att leva sitt liv. Enda begränsningen är att aldrig göra någon medmänniska illa.

* I min värld är människor lika mycket värda. Det tycker många men bara med munnen - när de talar. I sättet att leva har satsen glömts bort. Av många. Även i Sverige.

* Jag vill inte berätta om att en dåre i USA hånade en religiös profet. Jag vill inte berätta om att den filmen drev ut förståndet ur mångas sinnen. Fanatiker brände ner hus, biografer och ambassader. Folk sköts och mördades. Somliga av det ”Oskyldiga folket”, som inte hade med filmen att göra, lever inte längre. De är mördade. Vem gav mördarna rätt att mörda för en annan fanatikers film?

* Jag tror inte några gudar har delat ut sådana mandat. De vansinniga dåden är självpåtagna.

* Mannen eller männen som gjorde filmen vet inte vad det innebär att alla människor har samma värde. För att leva i samhället måste filmskaparna lära sig det. De har enligt lag rätt att göra vilken film de vill bara de inte gör någon annan illa. Filmskaparna har hånat människor, som har rätt till sin tro, men inte rätt att mörda andra för sin tro.

* Jag ska inte skriva mer om den värld vi lever i. Jag vill mana mina medmänniskor att kämpa för allas frihet. Med frihet menar jag den frihet som inte kränker andra människors rätt att också leva fria. Den värld jag vill leva i vill jag inte ha som den är i dag. Jag vill ha den som jag vill att den ska vara. Men den världens sätt att vara når vi förmodligen aldrig. Inte under min tid i alla fall  Men Tänk om vi kunde komma en bit på vägen. Jag skulle glädjas åt vare litet steg vi kan ta, Vi vet att: ”Nästa steg är vårt första steg på vår nya väg. Nästa tanke är vår första tanke i våra nya liv.”

* Regnet på fönstret har bildat nya mönster. Glaset har blivit ännu mer randigt genom att de små bäckarna eller åarna, som rinner nerför rutan, blivit fler. Regnvattnet på fönstret och livet rinner vidare. 

* Gör er en bra dag även om det regnar./ Knut

Jag är på väg till filmen om Olof Palme i Heron City

Kåseri nr 258

I Kungens Kurva i södra Stockholm ligger ett hus som kallas Heron City. Det är som ett nutida Folkets Hus.
Och.
Det är ett hus som är fyllt av folk.
Några stora affärskedjor finns där och många restauranger. Bl. a. en som är byggd som en hästsko med matsal i mitten. De olika restaurangerna där maten kan beställas finns i hästskons ytterkanter. Matsalen är gemensam för alla restaurangerna. Gästerna kan välja allt från Kinamat till Thailändsk mat, från Burger King till Mc Donalds. Specialbutiken för glass är välsorterad. Jag äter ofta någon av de många chokladglass-sorterna där.
*
I huset finns Bowlinghall med många banor. Där finns hallar för alls sorters spel och en stor lekhall för barn. I Stora öppna hallen i bottenvåningen mellan alla rulltrapporna sprutar vackra ljusbelysta vattenfontäner.
*
Huset har inga teater- eller musikscener.
Tyvärr.
Heron City har biografer.
*
Vi var i går kväll på väg till biograf 26.(Det finns flera än 26 biografer) för att se filmen om Olof Palme som hade premiär i går i Stockholm. Nr 26 är en stor biograf.
*
Vi satt före filmen på en soffa vid ingångarna till de olika biosalongerna. Mycket folk var i rörelse. Filmen och popcornet hör ihop. Jag baxnade nästan när jag såg de stora kartongerna med popcorn som publiken bar in i biosalongen.
– Hur kommer popcornätarnas magar kännas efter filmen? Tänkte jag.
*
Medan vi satt och väntade på att klockan ”skulle bli dags” tänkte jag på att biograferna i Sverige fortfarande finns kvar. Många sa - och tidningar skrev - när TV:n slog igenom för länge sedan att biograferna skulle dö ut när TV blev fullt utbyggd. Televisionen är nu fullt utbyggd och har otroligt många kanaler. Datorer har kommit till med möjligheter att i dem se och lyssna på nästan allting.
Ändå finns biograferna kvar.
*
Visst gör det skillnad att se film på biograf än i en TV-apparat. Även om jag jämför storbilds-TV:n med biografens ljud och bild vinner givetvis biografen. När det gäller närhet vinner televisionen. Det är enklare att ”att sätta på TV”, och sedan placera sig i TV-soffan och koppla av, än att åka till någon biograf. Det är det även för oss som bara har fem minuters bilresa till Biosalongerna i Heron City .
*
I väntan på Palmefilmen minns jag Biograferna Grand och Nationals filmer i Vimmerby. De var mina vägvisare in i kulturens värld. Varje söndagskväll åkte jag och mina kamrater biobussen från Frödinge by till Vimmerby stad för att gå på bio.
Om detta har jag skrivit så här:
*
”Ljuset tonades ner. Reklamfilmen var slut
Lejonet röt
Musiken flödade ut i biosalongen.
*
Jag prasslade med papperet
för att få opp
min Non Stop.
Vid min sida satt en flicka.
Jag höll hennes hand.
Ibland.
*
Cittran angrep mig i filmen ”Tredje mannen”.
Doris Day förtrollade mig i ”Tea för two”
Glenn Miller lockade mina tårar när han dirigerade sin orkester medan bombplanen dånade fram över hans huvud.
*
In the mood
Låten som aldrig slutade spela
har aldrig slutat spela i mitt huvud
*
Biograferna Grand och National
och filmerna jag såg i Vimmerby
kan aldrig suddas ut ur min hjärna.”
***
Efter filmerna gick vi på kondis och tog en fika. Om detta har jags skrivit så här:
*
”Wickbergs konditori i Vimmerby doftade Café som ett Café skall dofta Café.
Vi beställde bröd vid disken, satte oss runt ett bord och fick kaffet serverat ur en kanna.
*
Folk kom och gick.
Vi talade om filmen vi sett, pingis- och fotbollsmatcher vi vunnit och flickor vi mött - eller väntade på att få möta vid danserna i Skyttehagen och Parken
*
Vi var väl arton år.
Snövit var äldre.
Det vi inte visste då var att det var livets timmar som gick medan vi satt på Wickbergs konditori i Vimmerby.”
*
När bussen gick hem var helgen slut. Dagen efter var det vardag. Igen. Vi hade en hel vecka med jobb innan vi var lediga och kunde åka och dansa på lördagen och på söndagen gå på bio igen.
*
Klockan är dags. Vi går in i biografsalong 26 för att se filmen om Olof Palme. Filmen skall jag berätta om – en annan gång. Ni får bärga er till dess eller gå och se filmen om och när ni har möjlighet.
Den är verkligen värd att se.
*
Molnen och blåsten är borta i dag där vi bor. Varma biokulturhälsningar sänder/ Knut K

Vem styr? Människan eller tekniken

Kåseri nr 257

Tällberg i Dalarna har varje år viktiga spetskonferenser. I år handlade konferensen om natur, teknik och ekonomi. Jag hörde och såg på min favoritkanal Kunskapskanalen en ekonomiprofessor berätta om just natur, teknik och ekonomi. Professorns namn var om jag uppfattade rätt W Brian Arthur. Han frågade:

– Är det människan son styr tekniken eller är det tekniken som styr människan,

– Människan har upptäckt och uppfunnit all teknik. När tekniken sedan börjar fungera styr somlig teknik människorna, sa han också.

– Viss teknik måste människan styra genom lagar och bestämmelser. Ibland tar det tid för samhället att hinna med att stifta lagar för att begränsa tekniken så den inte skadar natur, människor och djur.

Några exempel:

Vi får inte köra bil hur fort som helst på vägarna.

Vi får inte spela musik hur högt som helst på konserter.

Vi får inte sälja alla mediciner fritt.

*

Det finns många flera exempel där samhället måste begränsa teknikanvändningen. Tänk efter käre läsare och hitta flera exempel där begränsningar måste göras.

*

Jag ska ta några exempel där tekniken påverkat mitt liv. När jag var sex år jobbade några män i husen i Frödinge by. De kallades elektriker. De drog ledningar till fastigheterna och kablar inne i husen. De satte upp lampor på väggar och i taken. Jag minns männen för jag blev sjuk när de var i vårt hus och monterade in så vi kunde få elektricitet till hus och gårdar.

*

Hos oss bodde en fosterson Karl-Erik Schill. Han var som en storebror för mig. Han lekte med mig och berättade om livet. Karl-Erik berättade också för mig hur det var när det elektriska ljuset tändes i Frödinge by första gången. Karl-Erik sa:

– Jag hade med parhästar varit och plöjt Björnlidmossarna. Det var sen eftermiddag när jag körde hem. Nästan mörkt. Jag körde hästarna och vagnen på Västerviksvägen mot Mejeriet och hade blickarna fäst på byn. Jag satt och tänkte vad på jag skulle göra på kvällen. Jag var trött. Jag hade gått efter hästarna och plöjt sedan klockan åtta på morgonen.

Plötsligt tändes hela Frödingebyn. Ljus trängde ut genom fönstren i husen. Lampor lyste i lagårdarna. Ytterlamporna på lagårdar och hus lyste. Jag tänkte:

”Är jag på väg till himlen.”

Det var jag inte. Jag var på väg till den nyupplysta Frödingebyn.

*

Karl-Erik fortsatte:

När jag kom till lagården där bara några små fotogenlampor lyst tidigare var hela lagården upplyst. Jag satte in hästarna i sina bås och gav dem vatten med vattenhinken. Hästarna var törstiga och drack var sin full hink.

Jag bara stod där i båsen medan jag vattnade hästarna och såg på lamporna som lyste i taken. Jag såg korna och hästarna där de stod på sina platser. Under fotogenlampornas tid hade jag bara sett de kor eller hästar som stod där lamporna hängde i sina krokar. Nu var hela lagården upplyst. Jag såg varenda ko och häst.

*

Du ska veta och minnas Knutte vilken revolution detta var för oss på mörka landsbygden.

Så slutade Karl-Eriks citat.

*

Nu har jag fått berätta vad du min fine fosterbror Karl-Erik såg den där seneftermiddagen 1939 när ljuset kom till Frödinge ny. Jag önskar att du kunde läsa min text Karl-Erik. Det kan du inte. Jag skulle också vilja berätta för alla vilken fin storebror du var mot mig. Det kan jag göra. Du hade det svårt innan du kom till oss. Din far var hemlig och din mor ville inte ha dig. Du ville alla väl. Jag var en av dem alla du gjorde väl emot. Du finns i mina minnen som en mjuk varm sommarvind.

*

Professorn i Tällberg talade om att naturen är vårt hem och att vi lever bekvämt tack vare tekniken. Många tunga besvärliga jobb sköter tekniken i dag bättre än vi människor gjort i tider som gått. Vi behöver bara trycka på knappar för att få många tunga jobb utförda. Det är jobb som förr slet ut människor. Det finns fortfarande alltför många människor som i arbetslivet slits ut i förtid. Det finns också många som i dag lever bra och når mycket höga åldrar.

*

Jag måste nämna datorena och datorernas tid i världen. Innan jag fick dator skrev jag Knuttes krönika i Vimmerby Tidning. Jag började skriva i mitten av 1980-talet. Jag skrev två maskinskrivna sidor nästan varje vecka. När jag var färdig och läste igenom det jag skrivit var jag kanske inte nöjd med en mening inne i texten. Jag hade att välja på att låta den gå som den var eller skriva om hela sidan. Nu trycker jag på knappar och skriver om det jag vill skriva om.

*

När min krönika var färdig lade jag den i ett kuvert, satte på frimärke och gick till brevlådan med krönikan i brevet. Nu trycker jag på ”skickaknappen” på e-posten till Katarina på Vimmerby Tidning och krönikan är skickad. Detsamma gör jag när jag skrivit till Teaterföreningen. Ni kära läsare kan om ni har lust kan läsa det jag skrivit en tid det att jag tryckt på ”skickaknappen”.

Vad är detta som hänt inom datortekniken om inte något otroligt fantastsikt?

Det finns de som tycker att många sitter och surfar för mycket på sina datorer i dag. Har dessa, som tycker så, rätt?

*

En annan professor Auli Goel talade om vad som är på gång att utvecklas idag. Hon berättade om Nanotekniken och vilka revolutioner det kommer att innebära när den blivit upptäckt i sin helhet. Hon sa att all världens information kommer att med Nanoteknikens hjälp kunna få plats i ett hårstrå.

*

Goel sa:

– När vi kan så mycket varför kan vi inte bättre förstå universum?

– Kanske kan Nanotekniken hjälpa oss at förstå mer om universums mysterium, sa hon också.

*

Det, som är på gång, är en ny revolution inom tekniken.

”Mycket av det som hänt inom tekniken gör att mycket mer kommer att hända i framtiden”

Detta sa inte professorerna i Tällberg i Kunskapskanalen i går. Det skriver jag nu med hälsningar till alla Teatervänner och dem som läser mitt kåseri hos TF i Motala. /Knut k

Kom och sätt dig här hos mig

Kåseri nr 256

Jag sitter i min fantasi på Ölandsbron med mina ben dinglande över brokanten. Djupt därnere ser jag Östersjöns vatten.
*
Kom och sätt dig här hos mig.
Jag vill visa dig en bild. Bilden är tagen av Stefan Wiik. Han bor på Öland. Inte långt från Ölandsbron. Bilden finns publicerad av Wiik. På Facebook. På bilden jag visar dig kan du se två stora, vackra blåklockor och en tallgren. Bilden heter;
”En rest av sommaren.”
Jag har skrivit några ord om den:
” Blåklockorna ringer sommaren ut. De ringer in den vackra hösten. De berättar om lingonen och ljungen som också blommar vackert nu.
Tallgrenen skyddar klockorna med sina barr.
– Rör inte mina vackra blå klockor. Se dem och beundra dem istället, manar tallbarren.
– Adjö sommaren. Välkommen hösten.
Tack Stefan Wiik för bilden, skriver jag”
*
Kom och sätt dig här hos mig.
*
Jag vill berätta om Motala för dig. Jag sitter i Pariserviken vid Vätterns strand. Tillsammans kan vi se månens vackra sken innan vi skils åt i kväll.
*
Motala blev mitt hem. Där spelade jag fotboll. Blev socialarbetare och chef för nybyggda, vackra Folkets Hus.
På Råssnäs udde vid Vätterns strand mötte jag de stora vågorna. De slog med kraft in mot mig där jag stod på land och hörde vågornas skarpa och taktfasta musik.
*
Jag badade i Vätterns gnistrande, kristallklara, kalla vatten i Råssnäs och Varamon.
Det var skönt. Tyckte jag
*
Till Folkets Hus kom folkvandrande. En del bar på instrument. Några kom för att uppleva dans, konst, musik och teater.
Andra var på väg till möten och sammanträden
Jag såg dem alla.
Och kände de flesta
Huset fylldes av glädje. Fick liv och rörelse.
Det blev ett Levande hus med människor och kultur. Runt mig slog livets puls. Från scenerna hördes sången och musiken. Mest gladde mig skratten från publiken.
*
När vi skapar och gör någonting tillsammans når vi livets innersta cirklar.
Vad är annars livets mening?
Inte är livets ening att viska komma krypande på våra bara knän på steniga vägar och skrapa våra knogar knän blodiga.
*
Jag säger dig när du sitter hos mig:
– Livet är vackrare än så.
Det har jag lärt mig och fått prova på.
*
Kom och sätt dig hos mig.
Jag sitter och ser på en mycket grön fotbollsplan. Fotbollsmålen ler inbjudande mot oss. Målen säger:
– Kom och skjut bollar mot oss.
Jag blev fotbollsspelare. Jag ska berätta hur det började.
*
I Frödinge i Småland var fotbollen.
Min vän
När jag var barn.
Bollen var varje år ny.
Min far köpte den på marknaden i Vimmerby.
Jag pumpade den med cykelpump och snörde den med nål. Det var mors hårnål.
Jag tog den i en ask ett spegelskåp.
När bollen var pumpad studsade jag den
– Har du hört bollar studsa.
Inte.
Det är musik. Den vackraste musik som finns.
Duns, säger bollen när jag studsar den.
Duns. Duns. Duns.
Studsdunsande bollar hörs lång väg.
*
När jag hörde bollar studsa spelade en konstnär på mina känsligaste strängar.
Benen dansade fram. Glädje flög genom kroppen.
Längtan bröt ut
Det var liv på gång. Det var lir på gång
Studsandets sköna musik blev till
Fotbollarnas inspirerande kärlekssång.
*
Nu vet du varför jag sprungit tusentals timmar efter en boll – på gröna fotbollsplaner.
*
Kom och sätt dig hos mig. Jag har en hemlighet att berätta för dig.
*
Jag sitter på ett stenlejon vid Sergels torg på Drottninggatan i Stockholm. Som du ser rör sig folk här i alla riktningar. Jag vill berätta för dig att jag mitt i den mest trängande trängseltiden kan känna glädjen av att vara en bland många tusen.
Vet du varför?
Mitt svar är:
– Jag har lärt mig vara mig själv när jag är ensam och när jag är bland mycket folk
Så har det inte varit. Inte alltid i alla fall.
Det är den hemligheten jag vill berätta för dig./ Knut K

I böckernas värld - och min. Tankar i Stadsbiblioteket vid Odenplan.

Kåseri nr 255

På Odengatan i Stockholm är rörigt just nu. I synnerhet vid anslutningen till Odenplan. Citybanetunneln håller på att grävas fram där. Gustaf Wasaskyrkan som finns vid Odenplan får förstärkas så den inte tar skada under ”tunnelgrävtiden”. På Odenplan finns ett högt hus som heter Läkarhuset. Jag var där klockan tio på torsdagsförmiddagen för en behandling. När den behandlingen var gjord skulle jag återkomma klockan tretton för ytterligare behandling. Vi hade nästan tre timmar att fördriva i Stockholm.
Vad göra?
*
Vi gick ner till Sveavägen och gick den trappa som börjar där och går ända in i Stockholms Stadsbibliotek. Redan från gatan går det att se in i bibliotekets centrala rum som är den så kallade Rotundan. Bygganden är världsberömd för den arkitektur arkitekten Gunnar Asplund gav den inför uppförandet som skedde 1928.
*
Vi gick trappan upp till Rotundan och satte oss på stolar som finns där. Vi läste i en broschyr att Rotundan är 24 meter hög och 26 meter bred. På hyllorna står skönlitteratur på de klasiska språken till ett antal av 40.000 böcker. Det finns en del att välja på.
*
När jag såg alla böckerna drömde jag mig tillbaka genom mitt liv som varit fyllt av böcker. Jag har läst mycket. Det är inget överdrivet att skriva så. Redan när jag var ung och bodde i Frödinge lånade jag böcker i Lokalen som Bygdegården kallades då. Det var innan biblioteken kommunaliserades. Bygdefolkbibliotek fanns på den tiden både i Bygdegårdar och i Folkets Hus. Min syster Anna-Greta hade hand om utlåningen en tid i Frödinge.
*
Vi hade en fröken i skolan i Frödinge som hette Gerda Gustafsson. Hon lärde oss barn att läsa dikter. Vi fick stå framför klassen och läsa. Det var inte lätt. Jag fick på min lott att läsa ”Kisse katt i stövlar”. Vi fick läsa upp dikterna utantill. Jag kan fortfarande dikten om Kissen som ville bli herreman och köpte stövlar;
”för att gå omkring i stan och stampa gå och klampa som en ann herreman”
men det gick inte så bra; ”när han skulle råttor ta.
Klamp. Klamp, sa stövlarna.
De små råttor finge varning då.
Stack in i hålen. Bort vrån.
Det var innerligt gement.
Kisse katt kom jämt försent”.
*
Gerda Gustafsson väckte mitt litteraturintresse. Det skall Fröken Gerda ha stort tack för.
*
Lunnevad folkhögskola vidareutvecklade mitt intresse. Jag fick lära känna Stig Dagerman, Dan Andersson, Nils Ferlin och många flera. Jag började läsa en författare i taget. Jag läste allt denne skrivit. När jag gjorde lumpen på LV 2 i Linköping läste jag Olle Hedberg. På hösten fick jag problem med mitt högra knä. Jag blev inlagd på Linköpings lasarett för operation. En kväll fick jag besök av mina kamrater från ”luckan” på LV2. De gav mig en present. Jag fick boken ”Vänstra Kinden” av Olle Hedberg. Den boken hade just det året kommit ut i bokhandeln. Jag kan läsa följande på en av de tomma sidorna i början av boken:
”Till stridisen Knutte
Med förhoppning om ett snart tillfrisknande och återseende
Hälsningar från drulisarna på logement 6
den 7.12.1954”
*
Nu när jag nu bläddrar i boken kan jag se hur de ställer upp sig, mina lumparkamrater, som vi gjorde utanför Batteri 2 på LV 2. Jag ser långe Johansson som köpte boken eftersom han bodde i Linköping. Jag ser Fogelström, Hammarlund, Hjort och alla de andra ”drulisarna” ställa sig först i givakt och sedan i manöver. Visst var det trist ibland lumparlivet men vi hade kul också. Vilket härligt kamratgäng vi var på ”luckan” på andra batteriet på LV 2.
*
Jag började läsa boken samma kväll. Efter operationen blev jag sjukskriven en lång tid på LV 2 och fick tillstånd att efter klockan 22:00 sitta på vårt dagrum och läsa så länge jag orkade. Många böcker blev det.
*
När jag blev polis i Motala fick jag efterhand skifttjänstgöring. Var femte natt började jag mitt jobb 23:00 och var i tjänst till 07:00. De nätter jag hade vakt satt jag ensam på polisstationen medan mina två kollegor hade bilpatrull och körde runt i vårt polisdistrikt. Vissa nätter fanns inget att göra. Bara vakta. Jag kunde sådana nätter läsa fem sex timmar. Jag satt ensam på polisstationen med olåsta dörrar. Dörrarna skulle vara olåsta så folk som behövde hjälp bara hade att stolpa in på stationen och träffa en polis. Det var andra tider.
I dag är de flesta polisstationer stängda.
Tror jag. Dygnet runt.
Förr var polisen till för medborgarnas säkerhet. Nu måste poliser även säkra varandra. I varje fall i vissa delar av vårt land.
Varför blev det så?
Har någon skrivit en bok om det?
*
Jag vaknar till ur mina minnen på Stockholms stadsbibliotek. Vi bestämmer oss för att äta lunch innan jag ska vara tillbaka på Läkarhuset för ny behandling
*
Jag ska sluta med att berätta att jag i dag har hur mycket tid som helst att läsa och skriva. I går sträckläste jag om Märta Tikkanens ”Århundradets Kärlekssaga”. Jag tänkte när jag läst boken färdig:
-Vilket svårt liv hon och hennes man Henrik fick genomleva i alkoholismens värld.
*
Böckerna har tagit tid av mitt liv. Det är jag glad för, tänker jag när vi lämnar det vackra Stadsbiblioteket vid Odenplan i Stockholm./ Knut K

Vad har Seneca och Euripides från Antiken att säga till oss i vår tid?


Kåseri nr 254

Åter på Myrstuguberget. Tidig onsdagsmorgon med den småkrusiga Albysjön i blickpunkten. Halvmolnigt i skyn. Jag fick en bok i går från förlaget Fri tanke. Boken heter; ”Kort om döden” och är skriven av Lennart Lundmark. Jag har läst 36 sidor i den och tycker att den är mycket intressant. Lundmark börjar berätta om människors liv och död. Berättelsen börjar långt före vår tideräknings början (fvt= före vår tideräkning). Han börjar med tänkarna Lucretius och Epikuros. De verkade sista hundratalet fvt. Författaren skriver om Stoikerna och deras uppfattning om religionen långt för vår tideräkning. Det är spännande att läsa hur de på den tiden såg på livet, döden och religionen.
*
Livet från födseln till döden och vad som händer efter döden har intresserat människor genom årtusenden som gått. Och gör så även i dag. Mysteriet gäller inte döden. Dö ska vi alla. Mysteriet gäller vad som händer när vi inte finns längre. Poeten Seneca från Rom citeras i boken. Han har sagt;
”Vi måste använda hela livet för att lära oss att dö.” Han menar att det är först när vi känner döden nalkas som vi tänker till om våra liv. Seneca skriver om detta;
”Är det inte lite sent påtänkt att börja leva först då livet nalkas sitt slut.”
*
När jag läser orden av Seneca tänker jag på att jag ibland läser i Aftonbladet om kända människor som gått igenom en svår olycka eller haft en nästan dödlig sjukdom. De drabbade har sagt att när de nu klarat sig undan döden skall de leva ett annat liv än de gjort och ta vara på det goda livet kan ge. Någon sa:
”Jag skall leva varje dag som om den vore den sista.”
*
Seneca har också sagt:
”Det är inte sista droppen som tömmer vattenkärlet utan allt det som runnit bort tidigare.
Det är inte den sista timmen som ensam åstadkommer vår död. Den fullbordar den.”
*
Dramatikern Euripides skrev i dramat ”Trojanskorna” från år 415 fvt om vad han anser om tiden efter vår död:
”Jag säger dig att det är detsamma att vara död som att inte vara född.”
*
År har gått sedan Seneca och Euripides levde. Har vi människor blivit klokare genom åren?
*
Det har vi förstås. I mycket. Vi har utvecklat det tekniska samhället till områden Seneca inte skulle tro oss om att ha gjort ifall vi mötte honom och berättade om våra datorer och bilar och rymdfärder. Vi har byggt atombomber. Givetvis bara för att ha till självförsvar. USA dödade med atombomber flera hundra tusen människor i Japan 1948. I Självförsvar förstås. USA:s ledare var väl rädda för att barnen och kvinnorna i de två städerna som förstördes skulle anfalla USA.
*
I dag har vi 2012 år efter vår tideräknings början. Hur ser det ut i världen? Har vi inte blivit oklokare också?
*
Jag läste i går att sunnymuslimer och shiiter, också muslimer, drabbat samman i Libanon dit de flytt från sitt hemland Syrien. De bodde i olika flyktingläger. Båda lägren åkallade och bad om stöd från sin Gud. Det kan inte vara lätt för deras Gud att ta ställning mellan dem. Ena lägret höll på Syriens president. Det andra lägret vill få bort presidenten och Syriens ledning från Syrien. Det syriska folket i flyktingförläggningarna stred för att döda varandra. I granlandet Libanon.
*
Nyligen mördades strejkande gruvarbetare i Sydafrika. Av polis.
Avskyvärt är mitt ord för dessa mord.
*
Irans diktatoriska muslimska regim vill stänga universitet och högskolor för kvinnor.
Varför?
Kvinnorna läser in högre betyg än männen. Inte får det vara så i mullornas land att kvinnor blir bättre än män.
*
Kampen för jämställdhet mellan könen i världen har stannat av. Även i Sverige förs den kampen krampaktigt.
Varför.
Vi har två sorters människor i vår värld;
Kvinnor och män.
Båda sorterna skall ha samma rättigheter, friheter och skyldigheter.
Det har varken islam eller några andra religioner rätt att ändra på.
Ändå har miljarder kvinnor i vår värld inte den rätt de har rätt att ha. Varför denna rädsla för ädel kamp för kvinnors jämställdhet?
*
Vi människor vi tänds och vi släcks. Däremellan har vi våra liv att leva.
Det är skillnad på att leva och att inte vara född.
Det är skillnad på att leva och att vara död.
Det är också skillnad på våra sätt att leva.
Det är skillnad på människa och människa.
*
Det gör livet så härligt unikt. Vi är många på vår jord men vi är alla olika. När vi i födseln får våra lampor tända skall vi utnyttja våra ljus till att göra livspromenaden så bra den kan bli. Det är när vi lever vi skall leva och ta var på den ynnest naturen gett oss. När vi dött vet vi inte vad som händer mer än att vi återgår med våra kroppar till naturen.
*
Det är inte sista droppen som tömmer vattenkärlet, sa Seneca.
Låt oss njuta av varje droppe av liv som serveras oss.
*
Det hade Seneca och Epikuros att säga oss. Tycker Knut K

Kerstin Engman och Ingvar Olsson.......

Kåseri nr 253

torsdag 21 juni

Kerstin Engman och Ingvar Olsson och två tusen andra Liljevalchsutställare vill jag berätta om.

Kerstin och Ingvar hade träd nr 36 och lövkonsthantverk nr 1165 i utställningskatalogen som vi fick på Liljevalchska i Stockholm. Den månghövdade publiken kunde se deras och två tusen andra utställarens alster på Liljevalchs som ligger på Djurgården i Stockholm. Utställningen kan ses till 2 september 2012.

Jag tar det från början:

* Vi åkte T-banan till Karlaplan som är en oas i Storstaden. Vi gick den vackra Allégatan som verkligen är en Allégata med vackra träd och hundratals bilar. Allégatan skulle vara vackrare utan bilar. Men jag förstår att bilarna också måste ha någon plats att stå på. Bilarna tjänar människorna. Människor bor i de vackra husen runt gatan. Vi passerade efter en stund Djurgårdsbron. Där stannade vi och njöt av att se vattnet, båtarna, solen, fåglarna i vattnet och sikten in på Djurgården. * Vi fortsatte vår promenad och passerade vackra Nordiska Museet. Vårt mål var Liljevalchs där Hemslöjden hade utställning av arbeten som gjorts i skolor och hem. Reklamen hade skrivit: ”Ser du löven för alla träd? 2.000 löv på 88 träd. En ovanligt artrik skog i Liljevalchs salar.” * Nog var den skogen artrik. De 88 trädstammarna tillverkade av trä lystes upp av konstnärligt gjorda löv. Löven var ungefär i samma storlek som tennisracketar. De liknade också tennisracketar med skaft och ytor som konstnärligheten och uppfinningsrikedomen fyllt med olika fantasialster och bilder. * Tänk er tvåtusen sådana racketliknande löv. Det var verkligen artrikedom vi fick se. Svenska folkets fantasi och konstnärliga skicklighet hade skapat alster som vi kunde skratta åt för de var roliga, njuta av för de var vackra och beundra för att der var skickligt gjorda. Reklamen hade också skrivit: ”Ett kollektivt verk skapat av människor från hela landet.” * Jag läste bland de två tusen namnen i programmet om Kerstin Engman, Ingvar Olsson, Leif Lundberg och Ingvar Johansson, Ingrid Almquist från Motala, Ulla-Karin Helsten från Ödeshög, Vivi Möller från Vimmerby. Gamleby Folkhögskolas Textilgrupp fanns med. Det gjorde också Veronica Lundström från Ankarsrum och Lisbet Ström, Gudrun Gjelland och Christer Horte från Linköping. Sveriges olika landsdelar, stad och land, var verkligen representerade. Jag ser att Allmängs servicehus 1 och 2 i Fotskäl deltar i utställningen.

*

Kanske var alla de över två tusen som tillverkat löven på plats på Liljevalchs den dagen vi var där. Alla salar på Liljevalchs var fyllda till bristningsgränsen av publik.

*

Var ni där; Kerstin Engman, Ingvar Olsson, Leif Lundberg och Ingvar Johansson, Ingrid Almquist från Motala och Ulla-Karin Helsten från Ödeshög? Var pensionärerna från Fotskäl där? Jag vet inte. Jag känner ingen av er jag räknat upp. Hör av er om ni såg mig. Jag satt en stund på en stol i en av salarna och vilade mina utslitna fotbollsknän. Jag njöt av allt det vackra och av att se så mycket folk omkring mig. * Vi var där Vernissagedagen. Att det var Vernissage lockade säkert också många Stockholmare. Och många var vi. Vi gick nästan axel vid axel bland de konstnärliga löven. Vi var; Gamla och unga. Folk med rullatorer och familjer med barnvagnar. Unga. Friska. Gamla. Krokiga människor och Raka. Besökare i folkdräkter. Besökare som inte brytt sig om vilka kläder de hade på sig. Målade ansikten och ansikten utan målning. *   Ja, väldigt många var vi. Syret i luften i salarna tog nästan slut Alla var hänförda. Bilder togs. Förmodligen togs flest bilder av dem som hade fått sina löv uppsatta i de 88 träden eller på väggarna. Det vi var med om var en folkig succé och bevis för ”att människor kan” i vårt vackra avlånga land. * När vi kom ut gick vi efter stranden mot Östermalm och söp vi in den friska luften från viken. Båtar låg i vattnet i solen och guppade. Folk vandrade, som vi, förbi Spritmuseet, Wasavarvet och Junibacken.

Överallt folk. Mycket folk. *

Vi tog ”nya” spårvagnen till Dramaten. På Sergels torg fann vi Caroline of Ugglas. Hon ledde en mer än ett tusen personer stor kör i allsång. Hela trappan från Drottninggatan ner till Sergels torg var fylld av sjungande människor. I den stora sånggruppen fanns olika körer men också folk som individuellt kommit för att sjunga med Caroline.

Detta var också en folklig succé. Vi människor kan göra trevliga saker tillsammans. Om vi får chansen. Om vi inte får chansen får vi ta den.

*

Jag minns när vi gjorde Verkstadsborna och Elba samt olika revyer och andra uppsättningar i Motala Folkets Hus när jag hade glädjen att vara chef där. Vi skapade tillsammans.

Det var kul.

Det var kultur när den är som bäst.

Det vi gjorde visade att människor i Motala kunde skapa kan när de fick chansen.

*

Mera folklig kultur vill vi ha och vara med om att skapa. Tycker/Knut K

En prosavisa om Vättern och Råssnäs Udde

Kåseri nr 252

söndag 17 juni

Jag sitter denna vackra sommardag och ser ut över den lilla Albysjön. Den gnistrar och blänker i solskenet. Albysjön ligger nedanför Myrstuguberget där vi nu bor.

Mina tankar går till en annan sjö.

En mycket större sjö.

En sjö vi bodde vid i 28 år.

*

  • Den sjön kunde vara  blank och stilla som en sommarlagun.
  • Den kunde vara en höstsjö med ilskna vågor som vräkte sig upp på land.
  • Den kunde vara en vintersjö med is vid stränderna.
  • Den kunde vara en vårsjö med iskallt vatten långt in i sommaren.
  • Den sjön kunde vara - och fortfarande är - Vättern.

*

Om jag lyssnar ut över Vätterns blåa vatten kan jag höra min i fantasin nykomponerade visa om den sjön. Den går i dur och sjungs av vindarnas kör under ledning av naturlyrikens mästare. Jag kan sjunga med i orden som ännu inte finns. De orden skapas medan jag sjunger. Orden till visan finns i min fantasi.

*rassnas-18-okt-07 _medium

Många sommarnätter befann jag mig i Pariserviken Jag såg solen gå ned bortom Västergötland. Hela viken färgades röd.

Små invågor gjorde att vattnet porlade och rann över den mjuka strandens sand.

Tallarnas rötter liknade trollfigurer när skymningen föll.

I tallarnas kronor susade vinden. Den susade försiktigt.

Ville inte störa.

*

Pariserön låg som en punkt mitt i viken. På ön fanns träd, sommarstuga och en flaggstång.

*

Ut mot Råssnäsudden ringlade en stig. Jag gick den stigen i skymningen. Solen var på väg ner den vackra sommarkvällen jag berättar för dig om. Vid de röda FCO stugorna stannade jag och såg ut över den stora vattenytan upp mot Sandön.

*

En sommarkväll styrdes en båt från Sandön mot Motala. Stormen ven och vågorna gick höga. En av båtens passagerare föll över bord och försvann i de höga vågorna i den djupa Vättern.

*

rassnas-1 _mediumDagen efter beordrades jag och min poliskollega Bertil Karlsson att tillsammans med båtägaren söka efter den drunknade. Stormen var vred och vågorna stötte motorbåten än hit och än dit när vi gick ut på den ostyriga Vättern. Vi fann den drunknade i vattnet långt utanför CTV;s fabriksanläggning. Han låg som om han trampade vatten. Jag trodde när jag först fick se honom att han levde. Det var ju omöjligt efter ett halvt dygn i Vätterns vilda vågor. När vi skulle lyfta den döde in i båten kom en kraftig våg och lyfte upp motsatta sidan. Vågen höll på att välta båten.

– Släpp för helvete! skrek båtägaren.

Vi släppte. Den döde föll tillbaka i vattnet igen.

– Vi var mycket nära att bli där, sa båtägare.

*

Stormen ven och vågorna gick meterhöga. Våra hjärtan hade häftiga rusningar. Vi hade stormar även i våra bröst.

*

Jag vet nu att båtägaren hade rätt. Om vi hade fallit i vattnet hade vi inte haft en chans att klara oss i de meterhöga vågorna. Flytvästar fanns inte på den tiden. När båten kom i rätt läge igen lade vi ett rep om den dödes axlar. Vi bogserade honom in till CTV.

*

Jag går i min minnesberättelse förbi Vattenverket och vidare på stigen längst ut till den yttersta delen av Råssnäsudden. Därifrån ser jag ön Fjuk som då var bebodd.

*

När jag genom åren vistats på yttersta Udden av Råssnäs har jag hört dunk-dunkbåtar på väg ut på Vättern för att fiska. Jag har sett turistbåtar komma och gå och segelbåtar glida med vindarnas hjälp från eller till staden Motala vars centrum ligger vackert i solfjäderform vid Motalaviken.

*

På stranden på yttersta Udden har vi grillat korv och druckit goda drycker. Jag har med vänner och grannar sjungit till Ragges gitarrackompanjemang. Gitarrtonerna, skratten och glädjen kan jag fortfarande känna, höra och uppleva inom mig när jag nu står på plats och minns. Många av mina samtals- och sångarvänner är borta. Den vänskap, grannskap och glädje vi skapade tillsammans finns fortfarande kvar inom mig.

– Tack för allt ni gav mig mina vänner, säger jag  för mig själv, när solen gått ner och kvällssommarskymningen kryper in bland buskar och träd.

*

Jag går till Råssnäsbadet.

Jag tänker tillbaka och hör glada ljud från våra och andras barn när de badar.

Jag ser barn som fryser efter de kalla doppen under simlektionerna.

Jag ser barn som hoppar från trampolinen.

Jag ser våra barn hoppa från tian.

Jag ser barn som simmar i bassängen.

Jag ser sommaren och hör återigen Vätterns visa inom mig. Den går i dur och sjungs av vindarnas kör under ledning av naturlyrikens mästare. Jag kan sjunga med i orden som ännu inte finns. Orden skapas medan jag sjunger. Orden till visan finns i min fantasi.

* Mina minnesteg går till Patrullgatan 5 i Motala där vi fick uppleva 28 utvecklande år i livets skola.

*

Minnena av vår tid vid Vättern, på Råssnäs Udde och tillsammans med alla vänner i Motala lever vidare. Minnen kan ge oss glädje. Därför är det bra att spara på minnen. Jag har berättat i detta kåseri några minnen jag har bevarade.

*

Jag sitter denna vackra sommardag och ser ut över den lilla Albysjön. Den gnistrar och blänker i solskenet. Albysjön ligger nedanför Myrstuguberget där vi nu bor.

Och där tar kåseriet slut för denna gång

/Knut K

Katten Oscar fick Anders på Moon att öppna

Kåseri nr 251

torsdag 7 juni

blamesKatten Oscar fick Anders på Moon att öppna dörren

Katten Oscar strök sig mot mina ben när jag kom till Anders på Moons stuga. Jag tog upp Oscar i famnen. Han kurrade och spann vänskapligt och lade sitt huvud mot min kind. När jag släppte ner Oscar sprang han före mig till Anders på Moon stugudörr. Jag knackade på. Ingen öppnade.

*

Anders lilla röda stuga ligger just i skogsbrynet. Tomten är både vildtomt och trädgårdstomt. På vildtomten växer nu massor av Liljekonvaljer. De små vackra klockorna lyser vita i allt det gröna de har omkring sig. Gullvivor står fortfarande vackra i grupper och lyser gult i gröngräset. På den hagliknande marken ser jag massor av smultronblom och i trädgårdsdelen blommar jordgubbarna. Potatislandet ligger intill stugan. Där märker jag att potatisskotten vuxit genom jorden upp till ytan. Snart är de också färdiga för blomning. Anders brukar ha färskpotatis till Midsommar.

*

Oscar river med högra framtassen på dörren. Då öppnar Anders.

– Sover du eller vad gör du eftersom du inte öppnar? frågar jag.

– Jag tänkte att du skulle stå en stund och se allt vackert jag har omkring mig så du kan skriva om det. Du brukar berätta för Vimmerby Tidnings läsare att du varit här.

– Jag tänkte skriva och berätta om besöket i dag också. Jag har förresten ett brev till dig. Det är adresserat till dig men skickat på min adress.

*

Anders tar brevet och öppnar det. Han ögnar igenom texten medan jag intresserat ser på.

– Den som skriver har skrivit sitt namn men vill inte att jag lämnar ut det till dig. Hon tror att du ska skriva om henne. Då gör jag givetvis inte det, säger Anders.

– Vad gör du inte?

– Lämnar ut hennes namn till dig

– Det är en hon. Alltså. Eller hur? Hon kanske vill besöka dig i din röda stuga med vita knutar.

– Det kanske är en hon men det har du inte med att göra. Brevet är till mig.

– Men hon vet inte din adress. Det är därför hon skickat brevet till mig, svarar jag.

– Hon har skrivit sin adress i brevet så jag kan kontakta henne om jag skulle vilja det. Utan din vetskap. Hon tar t o m lämnat ut sin e-postadress. Jag har dator som du vet.

– Ska du kontakta henne? frågar jag.

– Det har du inte med att göra, svarar Anders.

*

En stund senare sitter vi vid kaffebordet i köket och äter nybakade saffranskivor. Skivorna är så färska att de fortfarande är varma. Jag njuter verkligen. Oscar har lagt sig på spiselhällen. Han får där del av värmen från Järnspiseln som Anders har i köket och som han bakat saffransskivorna i.

– Njut nu. Jag vet att det är ditt älsklingsbröd jag bjuder dig på. Jag vet att det är gott. Jag har smakat det och är mycket nöjd med baket i dag. Så här goda saffranskivor kan ingen baka i elektriska ugnar. Det ska vara en järnspisel till det, säger Anders.

*

Långt senare på dagen sitter vi på varsin sten på en höjd där vi har utsikt över en liten vacker skogsjö. Solen skiner. Den lilla skogssjön ligger blank och visar i spegelbilder träden runt sjön och molnen på himlen. Här är så vackert och trivsamt att jag skulle kunna stanna kvar länge. Jag säger det till Anders. Han skrattar och svarar:

– Tyvärr finns det ingen mer röd liten stuga med röda knutar här som du kan köpa. Ni får bo där ni bor. Ni har ju också sjöutsikt.

*

Oscar är med oss i skogen. Han ligger utsträckt på en sten i solen. Jag sitter i skuggan av en tall. Jag tål inte alltför häftig solbelysning. Anders har en svart solhatt på huvudet och kläder på övriga delar av kroppen.

– Det är bra att du sitter i skuggan säger han till mig. Det är inte bra att exponera sig för länge i solen. Oscar klarar det. Men inte vi.

– Hur kommer det att gå i framtiden? Kan vi inte vistas alls i solen då? frågar jag.

– Det är väl ingen som vet. Vet gör vi att Sverige kommer att ha helt andra temperaturen än vi har i dag, svarar Anders och fortsätter:

– Vi får hoppas att solen inte blir farligare än att framtidens människor kan njuta av dess strålar.

*

När jag åker hem känner jag att jag upplevt en härlig dag på landsbygden. Vem som skrev brevet till Anders fick jag inte veta. Det behöver jag inte heller veta/ Knut K.

Jag föddes med längtan

Kåseri nr 250

fredag 1 juni

Jag föddes med längtan. Längtan till spelet med boll. Framför gamla ”Boa” i Frödinge lärde jag mig jonglera. Med bollen i luften räknade jag tillslag från noll till tio. Tjugo. Femtio. Hundra. Tusen

*

Tvåtusen. Tre Tusen. Femtusen.

*

Mitt jongleringsrekord blev 7.226 tillslag utan att bollen nådde marken.

*

En timme och sjutton minuter tog rekordomgången. När jag gjorde det rekordet var jag 59 år. Knäproblem gjorde att jag inte längre kunde fortsätta jonglera på min rätta nivån.

*

Fotboll blev mitt livs stora intresse. Varför vet jag inte. Min mor Ruth och far Ludvig har aldrig varit intresserade av sport.

*

En dag kom min far hem med ett brunt paket från marknaden i Vimmerby. Jag blev först besviken och trodde att han köpt ett par vanliga skor åt mig. Jag öppnade paketet och fann:

Ett par nya fotbollsskor.

Vild glädje.

Jag har skrivit ner det minnet så här:

*

”Jag fick nya fotbollsskor av min far

Skonummer trettioåtta. Jag hade bara trettiosex.

– Det fanns inte mindre. Du växer i dem, sa min far

– Du kan ha extra strumpor på dig, föreslog min mor.

Skorna var gula och hade riktiga läderdobbar.

*

Jag tog dem på mig och sprang med bollen under armen två kilometer till fotbollsplanen.

Målen hade riktiga nät.

Näten var knutna av bastanta hässjelinor.

*

Jag la bollen på straffpunkten.

Tog lång sats.

Sprang med hög fart.

Just när jag skulle sparka till bollen snavade jag på de stora skorna och föll framstupa på den hårda sandplanen.

*

Knäna och armbågarna blödde när jag kom hem med bollen under armen

– Du växer i dem. Sa min far när han fick se mig komma hem blödande.

Det gjorde jag också.

Växte i dem, menar jag.

*

I min ungdom gick resan från Frödinge till Kenty och Lunnevad Folkhögskola. Jag hade en underbar tränare i Torsten Karlsson i Linköping.

Resan fortsatte till Motala till äktenskap med Anne-Marie, polisjobb och fotboll med Motala AIF i Allsvenskan.

Jag nådde mitt mål.

*

Nu restes nya mål. Att bli tränare och ledare för IFK Motala. IFK låg illa till i division fyra. Det berättade deras ordförande Elis Lorin när vi möttes och diskuterade samarbete. Jag hade då fått en bil att disponera av Finspångs AIK så länge jag spelade med dem. Det var långt till Finspång. Jag kunde spela med FAIK och träna IFK.

*

IFK Motala blev senare mitt lag. Jag var tränare. Unga förväntansfulla pojkar kom till mina träningar både vinter och sommar. Så här kunde en träningskväll vara:

*

Tio grader kallt. Snön ligger nyfallen och mjuk. Vi joggar på en nyplöjd gata. Värmer upp. Sträcker och tänjer. Toppluvorna är neddragna över öronen. Vantar håller värmen om händerna. Dubbla strumpor i skorna.

Halsdukar. Tröjor.

– De är galna, säger folk. Träna fotboll mitt i vinterm

*

Vi springer för att få kondition. Tränar styrka uppför Landsborgsgatebacken och snabbhet mellan lyktstolparna på gatan vid Skogalund.

*

Till slut delar vi upp. Spelar fotboll i snön. När vi ramlar får vi snö innanför halslinningarna. Snön kyler halsen. När den smält hettar den.

Glädje. Skratt.

Bollen rullar inte i snön. Det går bra ändå.

*

När träningstimmen gått går vi snöiga till omklädningsrummet. Isklumpar sitter på vantar och strumpor.

Fötterna är kalla.

När vi tar av skorna ser vi ibland vita fläckar på tårna.

* I bastun tinar vi upp. Fötterna svullnar.

Historier berättas. Skratt, Ibland häftiga flabb. Efter duschen dricker vi kaffe och äter Anne-Maries hembakade bröd.

Trivsel sprids.

Vänskap finns i luften vi andas.

Kamratskap lyser ur alls ögon.

*

När vi går hem känner vi att våra kroppar tycker om det de fått vara med om.

Det är idrott när den är som bäst.

Det är sport i ungdomen när livet är som bäst.

*

IFK var mitt lag. Jag hade kommit rätt.

*

Fotbollmatcher kan liknats vid teater. Varje spelare på planen har sin roll. Teaterns skådespelare har sina roller. Skådespelarna får lära vad deras roller skall innehålla av regi och texter ur manuskript.

*

Jag var IFKs regissör men också lagets författare. Jag uppfann och lärde ut mitt spelsystem. Spelsystemet formade jag efter spelarnas skickligheter. Spelarna gick in i sina roller och utförde vår spelidé.

*

Målvakten har sin roll. Backen sin. Kedjespelarna har sina roller att fylla med kvalitet. Ju mer mål som görs ju bättre blir laget. Ju bättre skådespelarna på teatern gör sina roller ju bättre blir teatern. Likheten är stor mellan fotbollsmatchen och en teaterföreställning.

En skillnad finns.

Fobollsspelarna har mycket större utrymme för improvisationer i matcherna. IFK Motala spelarna kunde på min tid styra bollen i spelet och därmed också styra motspelarna. De spelade sina roller alltbättre och laget steg upp i seriesystemet.

*

I IFK Motala växte kamratskapet fram till ett kitt mellan oss. Jag fick uppleva kamratskapet när det är som bäst. De unga spelarna tränade tillsammans, gick tillsammans på somrarna i Varamon i Motala och spelade golf och badade.  De gick på bio. Tillsammans.

Kodordet för kamratskapet i IFK var: Tillsammans.

*

När jag tänker tillbaka är jag glad över att jag fick vara tränare, regissör och spelförfattare för laget IFK Motala som i år fyller 80 år Grattis

/Knut K

Störst av allt är kärleken

Kåseri nr 249

torsdag 24 maj

Störst av allt är kärleken. Detta kan vi höra om i predikningar i kyrkan. Vi kan läsa om det i böcker.

Vi kan höra människor i olika samhällen tala om det.

Vad är kärlek?

Är det bara ett ord?

Kärlek är ett ord.

Det kan vi samsas om men vad är det för ord. Vad innehåller det? Vad står det för?

Är det någon som vet det?

Kan du som läser detta kåseri svara mig på det?

-         Kärlek är en känsla vi har vi människor, kanske någon svarar.

-         Kärlek kan uppstå mellan två människor. Den kärleken kan livet ut, svarar någon.

-         Människokärlek är det vi skall sträva efter i våra liv. – Vi ska hysa kärlek till varandra vi människor är ett annat svar en läsare kanske ger mig på min fråga.

*

Är det samma sak att vara kär som att hysa kärlek?

Det är klart att det inte är.

Att vara kär kan vara ingången till livslång kärlek mellan två människor som funnit varandra.

Kärleken är djupare, varaktigare och starkare än att vara kär, skulle jag vilja skriva. Det kan vi väl förresten vara många som håller med om.

*

Vi hyser kärlek till våra föräldrar. Den kärleken är varaktig och stark.

Kärleken mellan makar kan vara livslång.

Kärleken från föräldrar till barn är kanske den starkaste kärleken som finns.

Vi har syskonkärlek. Den kan också vara mycket stark.

*

Kärleken till våra hembygder får vi inte glömma. Jag hyser varma känslor för mina hembygder i Frödinge och Motala. Det är en form av kärlek jag har. Den kärleken fyller mig med glädje när jag tänker tillbaka på hembygderna och allt de står för i form av upplevelser jag haft och erfarenheter jag fått där och människor jag mött.

*

Kärlek till fotbollen. Den upplevde jag mycket starkt i min barn- och ungdom. Kärleken till fotbollen påverkade mycket i mitt liv. Jag blev motalabo. Jag fick studera. Jag blev polis. Jag fick under fotbollstiden uppleva spänning och glädje men givetvis också besvikelser och motgångar.

*

Kärlek till vårt land. Kärleken till våra jobb är andra kärlekar som är värda att nämna.

Att älska sig själv. Är det kärlek?

*

Störst av allt är kärleken. Vad menas med det när vi har så många former av kärlekar?

*

Tänk er kärleken som en vacker regnbåge i rymden.

Tänk er hatet som en svart färgad underjordisk båge som går parallellt med regnbågen. De två möts i sina ändar och blir en boll.

Kärleken och Hatet. Hatet och Kärleken. De är varandras motpoler.

De vackra regnbågsfärgerna är kärleken. De underjordiska svarta färgerna är hatet. I bollen finns människornas liv. De goda gärningarna blir till vackra färger. De goda gärningarna har sin bas i människokärleken.

Det onda tar sin energi ur hatet.

*

I klotet kämpar kärleken och hatet om människornas inre tankar och uppträdanden mot varandra. Ju mer onda saker som händer ju tyngre blir bollens nederdel och ju svartare blir hatets båge.

Ju fler goda handlingar människor gör ju vackrare blir regnbågen och ju mer ljus innehåller den övre delen av klotet.

Kärlek kan också i brytpunkterna övergå i hat. Hat kan övergå i kärlek.

*

Det onda som sker tar sin kraft ut hatet. Hatet har egoismen som hjälpreda. Egoismen försvårar för människor att förstå meningen med livet.

*

Kärlekens hjälpredor är visheten och kunskapen. Kunskapen och visheten hjälper människor förstå att meningen med livet är att vi ska söka glädjen och arbeta för att alla skall må bra på vårt klot.

*

Är det detta stora som kallas människokärlek?

*

Hatet och egoismen ser ganska nöjda ut där de sitter på sin Hatbåge och ser ut över det som händer och sker i världen. Mycket i världen går deras väg. Det tycker de nog.

*

Kunskapen och visheten sitter på kärlekens vackra båge och gläds över varje människa som älskar sin nästa lika mycket som sig själv.

*

Är kärleken störst?

I Dag. I vår värld.

Vad tycker du?

Håller talesätet ”Störst av allt är kärleken”?

Undrar/Knut K

Galleriorna nutidens Fritidsgårdar

Kåseri nr 248

torsdag 17 maj

Vi åker från Huddinge mot Farsta som ligger söder om Stockholms centrum. Farsta tillhör Stockholms kommun. Solen skiner. Vi åker genom hagmark och skogar, förbi gärden och ängar. På vägrenarna och i hagarna lyser de vackra vitsipporna. De är formade i buketter och som långa vitsippmattor. Innan vi kommer fram till Farsta finns en avtagsväg till en golfbana. Den lär vara bra. Det har jag hört av vänner som spelar golf. Vi åker på en bro över sjön Magelungen. Farsta har en mycket vacker infart.

*

Vi parkerar gratis på den stora parkeringsplatsen framför det stora huset Folksam byggde en gång för att Riksidrottsförbundet och alla de andra Riksförbunden skulle samarbeta i samma hus.

*

Vi är på väg till skoaffärerna i Galleriorna i Farsta. Jag behöver ett par skor. Sommarskor vill jag ha så jag kan vara fin om fötterna när jag går på stan och stampar, är på landet och klampar eller bara går för att det är skönt att gå. Skönast att gå tycker jag det är när jag har sköna skor att gå i och en vacker omgivning att njuta av.

*

Vi gick från skoaffär till still skoaffär till skoaffär ”men igenstans kunde jag finna var mina nya skor fanns”.

*

När jag i min ungdom spelade fotboll hos mina kamrater Lennart och Gunnar Karlsson på en plan i Alsta i Frödinge socken i Småland sparkade hårt mot en boll. Bollen missade jag men sparkade med höger fot i en stubbe. ”Höger stortå gick å.”(gick av.)

En knöl av brosk bildades där stortån var av. Den knölen har gjort att jag måste ha breda skor så att knölen inte känns och gör ont. Så breda skor som jag behöver har ingen skoaffär i Farsta.

*

Jag tog en paus och satte mig i en Galleria med en kopp kaffe. Plötsligt upptäckte jag något jag inte märkt under ”skovandringen”. Förbi min plats rullade rullatorer i en lång ström. Rullatorerna blandades med barnvagnar.

*

Jag ser ett äldre par med varsin rullator rulla fram mot hissen som fanns intill där jag satt. När hissen kom ner rullade tre rullatorer ut från hissen innan de som skulle ha hissen kunde gå in. Just när hissdörren skulle stängas kom två mammor med var sin barnvagn till hissen. Hissen blev full av rullatorer och barnvagnar.

*

Från mitt kafébord ser jag två par äldre människor. De har sitt bord ganska nära mitt. De fyra har parkerat sina fyra rullatorer intill sig. De dricker sitt kaffe, pratar och skrattar. En kvinna har en arm som hon har svårt att röra. En mans ansikte är litet snett. Den andre mannen sträcker ut sitt ben. Jag förstår att han har ont i det. Den andra kvinnan har också ansiktet en aning förvridet. Till bordet med de fyra rullar en eldriven rullstol. Kvinnan i rullstolen hälsar på de fyra och kör vidare efter en stund.

*

Från andra hållet i Gallerian kommer fyra barnvagnar på rad. Ingen av mammorna ser ut att känna varandra. Från hissen jag nämnde nyss rullar en rullator och två barnvagnar ut på golvet.

En tanke slog mig:

– Är Galleriorna i Farsta de äldres och småbarnsföräldrarnas Fritidsgård.

Det verkar så.

Jag är omringad av barnvagnar, rullatorer och rullstolar där jag sitter.

*

Nu ser jag verkligheten. Här i gallerian finns mycket att se. Rullatorerna är lätta att skjuta på det jämna golvet. Rullatorerna och barnvagnarna lika så. Hissar och rulltrappor finns . Här finns mat och kaffe och allt mellan himmel och jord att köpa. Om någon vill köpa något.

– ”Den som inget vill ha kan ändå gå där och dra”.

*

Här finns folk att se på. För visst finns det också andra än äldre personer och småbarnsmammor i Gallerian. Här finns ungdomar. Här finns arbetslösa. Här finns folk som vill handla. Som vi. Här finns folk som bara tar ett varv och ser på det nya som kommit in i affärerna. Här finns folk som satsar på hästar. Här finns folk som hyr datorer en stund.

*

Och så naturligtvis:

– Det finna massor av folk som arbetar i Galleriorna. Der hjälper oss, kanske de säger at de gör, men jag tror att de hjälper oss för att vi ska handla av dem. En ung glad tjej försökte sälja et par skor till mig. Men skorna var för smala. Det hjälpte inte hur söt och trevlig tjejen var. Affären hade inga skor som passade min knöliga fot.

*

– Galleriorna har blivit nutidens samlingslokaler. Det tänker jag på när vi åker hem från Farsta denna vårliga dag i maj./Knut K

Galleriorna nutidens Fritidsgårdar

Kåseri nr 248

torsdag 17 maj

Vi åker från Huddinge mot Farsta som ligger söder om Stockholms centrum. Farsta tillhör Stockholms kommun. Solen skiner. Vi åker genom hagmark och skogar, förbi gärden och ängar. På vägrenarna och i hagarna lyser de vackra vitsipporna. De är formade i buketter och som långa vitsippmattor. Innan vi kommer fram till Farsta finns en avtagsväg till en golfbana. Den lär vara bra. Det har jag hört av vänner som spelar golf. Vi åker på en bro över sjön Magelungen. Farsta har en mycket vacker infart.

*

Vi parkerar gratis på den stora parkeringsplatsen framför det stora huset Folksam byggde en gång för att Riksidrottsförbundet och alla de andra Riksförbunden skulle samarbeta i samma hus.

*

Vi är på väg till skoaffärerna i Galleriorna i Farsta. Jag behöver ett par skor. Sommarskor vill jag ha så jag kan vara fin om fötterna när jag går på stan och stampar, är på landet och klampar eller bara går för att det är skönt att gå. Skönast att gå tycker jag det är när jag har sköna skor att gå i och en vacker omgivning att njuta av.

*

Vi gick från skoaffär till still skoaffär till skoaffär ”men igenstans kunde jag finna var mina nya skor fanns”.

*

När jag i min ungdom spelade fotboll hos mina kamrater Lennart och Gunnar Karlsson på en plan i Alsta i Frödinge socken i Småland sparkade hårt mot en boll. Bollen missade jag men sparkade med höger fot i en stubbe. ”Höger stortå gick å.”(gick av.)

En knöl av brosk bildades där stortån var av. Den knölen har gjort att jag måste ha breda skor så att knölen inte känns och gör ont. Så breda skor som jag behöver har ingen skoaffär i Farsta.

*

Jag tog en paus och satte mig i en Galleria med en kopp kaffe. Plötsligt upptäckte jag något jag inte märkt under ”skovandringen”. Förbi min plats rullade rullatorer i en lång ström. Rullatorerna blandades med barnvagnar.

*

Jag ser ett äldre par med varsin rullator rulla fram mot hissen som fanns intill där jag satt. När hissen kom ner rullade tre rullatorer ut från hissen innan de som skulle ha hissen kunde gå in. Just när hissdörren skulle stängas kom två mammor med var sin barnvagn till hissen. Hissen blev full av rullatorer och barnvagnar.

*

Från mitt kafébord ser jag två par äldre människor. De har sitt bord ganska nära mitt. De fyra har parkerat sina fyra rullatorer intill sig. De dricker sitt kaffe, pratar och skrattar. En kvinna har en arm som hon har svårt att röra. En mans ansikte är litet snett. Den andre mannen sträcker ut sitt ben. Jag förstår att han har ont i det. Den andra kvinnan har också ansiktet en aning förvridet. Till bordet med de fyra rullar en eldriven rullstol. Kvinnan i rullstolen hälsar på de fyra och kör vidare efter en stund.

*

Från andra hållet i Gallerian kommer fyra barnvagnar på rad. Ingen av mammorna ser ut att känna varandra. Från hissen jag nämnde nyss rullar en rullator och två barnvagnar ut på golvet.

En tanke slog mig:

– Är Galleriorna i Farsta de äldres och småbarnsföräldrarnas Fritidsgård.

Det verkar så.

Jag är omringad av barnvagnar, rullatorer och rullstolar där jag sitter.

*

Nu ser jag verkligheten. Här i gallerian finns mycket att se. Rullatorerna är lätta att skjuta på det jämna golvet. Rullatorerna och barnvagnarna lika så. Hissar och rulltrappor finns . Här finns mat och kaffe och allt mellan himmel och jord att köpa. Om någon vill köpa något.

– ”Den som inget vill ha kan ändå gå där och dra”.

*

Här finns folk att se på. För visst finns det också andra än äldre personer och småbarnsmammor i Gallerian. Här finns ungdomar. Här finns arbetslösa. Här finns folk som vill handla. Som vi. Här finns folk som bara tar ett varv och ser på det nya som kommit in i affärerna. Här finns folk som satsar på hästar. Här finns folk som hyr datorer en stund.

*

Och så naturligtvis:

– Det finna massor av folk som arbetar i Galleriorna. Der hjälper oss, kanske de säger at de gör, men jag tror att de hjälper oss för att vi ska handla av dem. En ung glad tjej försökte sälja et par skor till mig. Men skorna var för smala. Det hjälpte inte hur söt och trevlig tjejen var. Affären hade inga skor som passade min knöliga fot.

*

– Galleriorna har blivit nutidens samlingslokaler. Det tänker jag på när vi åker hem från Farsta denna vårliga dag i maj./Knut K

Galleriorna nutidens Fritidsgårdar

Kåseri nr 248

torsdag 17 maj

Vi åker från Huddinge mot Farsta som ligger söder om Stockholms centrum. Farsta tillhör Stockholms kommun. Solen skiner. Vi åker genom hagmark och skogar, förbi gärden och ängar. På vägrenarna och i hagarna lyser de vackra vitsipporna. De är formade i buketter och som långa vitsippmattor. Innan vi kommer fram till Farsta finns en avtagsväg till en golfbana. Den lär vara bra. Det har jag hört av vänner som spelar golf. Vi åker på en bro över sjön Magelungen. Farsta har en mycket vacker infart.

*

Vi parkerar gratis på den stora parkeringsplatsen framför det stora huset Folksam byggde en gång för att Riksidrottsförbundet och alla de andra Riksförbunden skulle samarbeta i samma hus.

*

Vi är på väg till skoaffärerna i Galleriorna i Farsta. Jag behöver ett par skor. Sommarskor vill jag ha så jag kan vara fin om fötterna när jag går på stan och stampar, är på landet och klampar eller bara går för att det är skönt att gå. Skönast att gå tycker jag det är när jag har sköna skor att gå i och en vacker omgivning att njuta av.

*

Vi gick från skoaffär till still skoaffär till skoaffär ”men igenstans kunde jag finna var mina nya skor fanns”.

*

När jag i min ungdom spelade fotboll hos mina kamrater Lennart och Gunnar Karlsson på en plan i Alsta i Frödinge socken i Småland sparkade hårt mot en boll. Bollen missade jag men sparkade med höger fot i en stubbe. ”Höger stortå gick å.”(gick av.)

En knöl av brosk bildades där stortån var av. Den knölen har gjort att jag måste ha breda skor så att knölen inte känns och gör ont. Så breda skor som jag behöver har ingen skoaffär i Farsta.

*

Jag tog en paus och satte mig i en Galleria med en kopp kaffe. Plötsligt upptäckte jag något jag inte märkt under ”skovandringen”. Förbi min plats rullade rullatorer i en lång ström. Rullatorerna blandades med barnvagnar.

*

Jag ser ett äldre par med varsin rullator rulla fram mot hissen som fanns intill där jag satt. När hissen kom ner rullade tre rullatorer ut från hissen innan de som skulle ha hissen kunde gå in. Just när hissdörren skulle stängas kom två mammor med var sin barnvagn till hissen. Hissen blev full av rullatorer och barnvagnar.

*

Från mitt kafébord ser jag två par äldre människor. De har sitt bord ganska nära mitt. De fyra har parkerat sina fyra rullatorer intill sig. De dricker sitt kaffe, pratar och skrattar. En kvinna har en arm som hon har svårt att röra. En mans ansikte är litet snett. Den andre mannen sträcker ut sitt ben. Jag förstår att han har ont i det. Den andra kvinnan har också ansiktet en aning förvridet. Till bordet med de fyra rullar en eldriven rullstol. Kvinnan i rullstolen hälsar på de fyra och kör vidare efter en stund.

*

Från andra hållet i Gallerian kommer fyra barnvagnar på rad. Ingen av mammorna ser ut att känna varandra. Från hissen jag nämnde nyss rullar en rullator och två barnvagnar ut på golvet.

En tanke slog mig:

– Är Galleriorna i Farsta de äldres och småbarnsföräldrarnas Fritidsgård.

Det verkar så.

Jag är omringad av barnvagnar, rullatorer och rullstolar där jag sitter.

*

Nu ser jag verkligheten. Här i gallerian finns mycket att se. Rullatorerna är lätta att skjuta på det jämna golvet. Rullatorerna och barnvagnarna lika så. Hissar och rulltrappor finns . Här finns mat och kaffe och allt mellan himmel och jord att köpa. Om någon vill köpa något.

– ”Den som inget vill ha kan ändå gå där och dra”.

*

Här finns folk att se på. För visst finns det också andra än äldre personer och småbarnsmammor i Gallerian. Här finns ungdomar. Här finns arbetslösa. Här finns folk som vill handla. Som vi. Här finns folk som bara tar ett varv och ser på det nya som kommit in i affärerna. Här finns folk som satsar på hästar. Här finns folk som hyr datorer en stund.

*

Och så naturligtvis:

– Det finna massor av folk som arbetar i Galleriorna. Der hjälper oss, kanske de säger at de gör, men jag tror att de hjälper oss för att vi ska handla av dem. En ung glad tjej försökte sälja et par skor till mig. Men skorna var för smala. Det hjälpte inte hur söt och trevlig tjejen var. Affären hade inga skor som passade min knöliga fot.

*

– Galleriorna har blivit nutidens samlingslokaler. Det tänker jag på när vi åker hem från Farsta denna vårliga dag i maj./Knut K

Samtal med Karl-Erik Schill

Kåseri nr 247

torsdag 10 maj

Jag satt och tänkte i dag på morgonen och mindes Karl-Erik Schill. Han var fosterson hos mina föräldrar Ludvig och Ruth i Frödinge. Vi hade ofta samtal när vi jobbade tillsammans på åkrarna. Jag minns ett samtal som jag vill återge. Jag har kallat berättelsen TID ATT TÄNKA

*

– Det finns någonting jag längtar till, säger jag när vi sitter på gräset på Transformatorgärdet i Frödinge och dricker elvakaffe Karl-Erik Schill och jag.

– Vad är det? Frågar Karl-Erik

– Det finns bortom kullar och vägar, hagar och ängar.

– Det finns inget där att längta till, svarar Karl-Erik.

– Jo, det finns spännande saker och som finns där. Dit vill jag gå. Jag ska ut i världen och hitta det jag söker.

– Du ska vara kvar i Frödinge och överta dina föräldrars gård. Du ska bli bonde.

– Bonde vet jag att jag inte ska bli.

– Du är ende sonen. Vad ska far din säga?

– Anna-Greta, min syster vill ha gården. Hon älskar korna och de älskar henne. Hon älskar lagården och jordbruket. Ska hon flytta? Hon som trivs med bondelivet och jag bli kvar som vill ut i världen.

– Det är du som är son i huset. Det är du ska ha gården.

– Jag ska bli allsvensk fotbollsspelare. Det kan jag inte bli i Frödinge.

– Var ska du bli allsvensk fotbollsspelare?

– Det vet jag inte.

– Du måste väl veta vart du ska och vad du letar efter om du ska hitta det du letar efter och nå dit du vill nå.

– Vet du Karl-Erik alltid vad du letar efter och vart du ska och vill?

*

Karl-Erik tänder sin pipa och ser rakt fram. Han säger inget. Jag hör surret från Transformatorn och porlet från Bäcken på andra sidan av Gustafs gärde.

– Vi har börjat på olika nivåer i våra liv du och jag Knutte. Jag blev kasserad av min mor och utplacerad i fosterhem. Du är född bondson med möjlighet att överta en gård. Jag skulle skrika av glädje om jag finge överta dina föräldrars gård. Du säger nej och ska ut och leta efter något du inte vet vad det är. Du har möjligheter men tänker avstå från dem. Jag är medellös och har inget att välja bort. Jag ska göra så gott jag kan med mitt liv. Du kanske kastar bort ditt, säger Karl-Erik.

– Jag ska inte kasta bort mitt liv. Jag vill veta vad det är att leva. Här i Frödinge vet jag hur det är. Hur är det att leva? Karl-Erik.

– Hur det är att leva. Om jag ska svara på det måste jag veta vad livet är till för egentligen, säger Karl-Erik.

– Vad är livet till för egentligen? Frågar jag

– Om jag ska kunna svar på det måste jag väl vara präst. Det är jag inte.

– Och det ska du nog vara glad för att du inte är, säger jag.

– Vad menar du med det?

– Du röker och tar dig en sup ibland. Ni spelar poker i byn. Det vet jag. Du svär också. Det gör du när du blir ilsk. Du går aldrig i kyrkan. Jag undrar om en präst kan göra det du gör och ändå vara präst?

– Är det inte andra saker i livet som också räknas? Och kanske räknas högre? undrar Karl-Erik

– Vaddå?

– Jag stjäl inte. Inte slåss jag. Jag undviker att göra någon annan illa.  Jag försöker göra rätt för de pengar jag får av din far för den nytta jag gör i arbetet. Nog måste jag få några pluspoäng i himlen

– Du är den bästa människa jag vet förutom mina föräldrar och syster Anna-Greta, svarar jag.

Vi reser oss från åkerrenen. Karl-Erik lägger kaffetermosarna i ryggsäcken. I gräset syns avtryck efter våra stjärtar. Transformatorn surrar vidare. Bäcken porlar. Karl-Erik smackar igång märren Svalan framför såmaskinen. Jag drar i kedjor på maskinen när kvickrot hänger sig fast under sårören. Vetekornen skall spridas så jämnt som möjligt. Det gör de inte om kvickrot och annat ogräs hänger sig fast i rören.

– Vårsolen skiner varmt på oss såningsmän. Jag känner mig som en man. Trots min ungdom. Karl-Erik gör mig större än jag är.

*

Sädesärlorna trippar snabbt fram efter såmaskinen. De gör små ryck framåt . Pickar i jorden. Rycker fram igen. Stannar. Pickar. Och rycker.

– De där sädesärlorna tränar visst starter för att bi snabba, tänker jag när jag ser de pigga fåglarna.

– Jag undrar om det är bra att de äter det betade vetet, tänker jag också.

En lärka sjunger för oss. Jag ser henne när hon flyger upp mot Lundskullen. 

– Karl-Erik och jag har tid att tänka när vi går bakom såmaskinen. Jag känner stort förtroende för Karl-Erik. Det tänker jag när jag drar i kedjan till ett rör som dragit med sig ogräs. Vete samlas i en liten hög i ogräset. Det får det inte göra om sådden skall bli jämn.

*

Nu år 2012 tänker jag tillbaka på samtalet Karl-Erik och jag hade den där vackra vårdagen. Karl-Erik är borta nu men mitt minne av honom lever kvar.

– Jag ska göra så gott jag kan med mitt liv, sa han. Det gjorde han. Med råge.

*

Hur gick det för mig bortom kullar och vägar, hagar och ängar? Vad fann jag? Jag fann Motala.

Jag fann Råssnäs.

Jag fann vänner.

Jag blev allsvensk fotbollsspelare, polis, socialarbetare, chef för Folkets Hus. Skrev revyscener, amatörteatrar och böcker. Medverkade på revy och teaterscenerna.

Jag fick leva ett utvecklande liv i Motala.

Jag ångrar inte min vandring över kullar, vägar, hagar och ängar.

/Med hälsning till kåseriets läsare och tillVÅREN.

Från Knut K

Jag sänder ett Knutvykort från Värmland

Kåseri nr 246

torsdag 3 maj

Jag fick några rader på Facebook från Barbro Dahlin. Hon bodde tidigare i Locknevi i Småland. Nu bor hon i Ödeshög. Barbro skrev så här till mig:

”Så härligt att kunna resa bort och komma hem som man vill, att få tänka fritt och njuta av solen. Om ändå alla hade samma möjligheter. Det beror väldigt mycket på varje enskild individ hur väl den kan ta vara på glädjeämnena.

*

Jag är fri och vill från Värmland sända ett litet KnutVykort till Krönikans läsare. Jag är i Gustaf Frödings landskap och Nisse Ferlins och Selma Lagerlöfs. Kanske kan jag få gå på ”dans bort i vägen” med Fröding. Kanske får jag få höra visan ”Kärleken kommer kärleken går. Ingen kan tyda dess lagar” av Ferlin. Kanske kan jag får gå Nobelmiddag på Rottneros med Selma Lagerlöf. * De tre stora författarna talar och författar inte mer men de finns kvar hos mig genom sina litterära skatter. * Jag besöker gården Nordi som ligger i Östra Boda i närheten av Årjäng. Vi gick på förmiddagen en promenad till vackra Älgsjön. Våra värdar Maria och Janne lade ”båten i sjön” för att senare göra vårens första fiskefärd. Jag satt på en sten i solen och kände mig som om jag befann mig i ett konstverk. Sjön låg blank framför mig. På stränderna stod bergen som om de skurits fram just där de står. Ovanpå bergen reste sig tallar mot den blå himlen. Över sjön flög fåglar från strand till strand. Runt mig cirklade citronfjärilar.

* I mina öron hörde jag ett vattenfall. Vatten störtade ner mot den väntande Älven som låg beredd att föra vattnet vidare still nästa sjö som heter Lilla Bör. Från Lilla Bör rinner vattnet vidare till stora Vänern och kanske vidare genom Trollhättekanal ner till Göteborg och ut i Nordsjön.

*

Du vatten är först H2O som är din kemiska beteckning. Du blir med flera H2O en droppe som blir en del av en sjö, en älv, en stor sjö, en kanal och till slut en droppe i havet. Kanske dras du upp i skyn och blir del av ett moln och regnar ner. Du blir del av en sjö. Igen. Du har din kretsgång att följa. Lycka till på vägen. Du får inte bli förgiftad.

*

Du vandrande droppe av vatten vad glada vi människor är att du finns. Vi behöver dig vattendroppe och dina vattendroppkamrater för att kunna leva våra liv.

Ack Värmeland du sköna”, sjöng något inom mig.

* När vi gick hem från Älgsjön följde vi Älven. När vi gått en stund fick jag se ett slätt brant berg sträcka sig upp från marken. På berget rann regnvatten från i går. Solen lyste och glänste berget och vattnet. Berget lyste som en Bergsmåne. ”Jag stannade helt förlägen. Allt hade mist sin glans”, skrev Ferlin i en dikt för länge sedan. Nu är det jag som skriver: ”Jag stannar helt förvånad. Bergsmånen lyste i all sin glans.” * Jag såg verkligen Bergsmånen. Den lyste på oss precis som den riktiga månen gör. Den riktiga månen tar ljuset från solen. Bergsmånen tar också ljuset från solen. Jag tog det vackra med mig i min hjärna och gick hem till vårt värdpar Maria och Janne. * Vi bjöds våfflor, grädde och hjortronsylt. Hjortronen plockades i närheten av Nordi i höstas. Det blev en förmiddag i naturkonstens sköna värld.

*

Det är sant det du skriver till mig, Barbro. Alla har inte den friheten jag har. Alla har inte den hälsan. Alla har inte den ekonomin. Alla kanske inte heller ser det vackra som finns alldeles intill oss. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Det finns mycket att se och njuta av i vårt vackra avlånga land. Men det gäller att upptäcka det också. Det är som i mycket annat: ”Ingenting gör sig självt”.

* Trevlig majinledning önskar jag Barbro och alla krönikeläsare med detta KnutVyKort./Knut K

Frihet, Instängdhet och social kontroll

Kåseri nr 245

fredag 27 april

Jag berättade i förra kåseriet om vårt musik- och diktprogram hos ABF-PRO-akademin i Hallunda Folkets hus . En äldre kvinna rullade fram till mig och sa:

– Tack för den trevliga stunden. Oss gamla är det annars ingen som bryr sig om nu för tiden. Varken barn eller samhälle har tid med oss. Folk ligger och dör i lägenheterna. Ingen märker av det på flera dagar. Ibland veckor.

*

Kvinnans beröm gjorde mig glad. Jag blev samtidigt ledsen över det hon sa. Ledsen för att det finns så många människor som är ensamma och känner sig övergivna i vårt land. Storstäderna är värst. På landsbygden är den sociala kontrollen bättre men säkert finns brister även där.

*

När jag var kommunalkamrer i Bobergs kommun hade jag nära kontakt med folket. Folket visste om mig på kommunalkontoret i Fornåsa. De visste också om varandra. Ofta blev jag uppmärksammad på Bobergsbornas problem av grannar till dem som hade problemen.

En morgon ringde en dam från Älvan och sa:

– Jag har inte sett min granne i dag. Hon brukar alltid hämta tidningen klockan sju. Hon har inte hämtat tidningen än. Jag ringde på. Ingen öppnade.

Jag åkte till Älvan. Fönstret till badrummet stod öppet. Jag kröp in genom det och fann kvinnan i

lägenheten liggande på golvet. Jag ringde ambulans. Hon levde när hon hämtades.

*

En annan gång ringde en bonde och sa.

– Lyset har lyst i natt hos min granne som bor i den lilla röda stugan nere vid lilla skogsvägen.

Jag åkte till anvisad stuga. Den äldre mannen låg på golvet. Jag ringde efter ambulans. Mannen levde när ambulanspersonalen hämtade honom.

*

När jag bodde på Patrullgatan i Motala hade vi en äldre dam som granne. Jag åkte alltid cykel hem från jobbet i Folkets Hus för att äta lunch och gå ut med Lady som vår pudel hette.

När jag en dag åkte förbi huset där den äldre damen bodde hörde jag en klagande röst från källaren. Jag hoppade av cykeln och fick genom ett fönster kontakt med min granne. Hon hade brutit lårbenet. Jag ringde ambulans och hennes son som hade nycklar. Sonen kunde komma till sin mor och öppna för ambulansfolket. Hon fördes till lasarettet i Motala.

*

På landsbygden och i mindre orter finns en social kontroll som många inte tycker om men som i nödsituationer är bra. I större städer är det sämre med den sociala kontrollen. Jag vet att det är så i dag.

*

Vi bodde över julen 1985 i de stora hyreshusen i Tumba. Vi hade fortfarande vår pudel Lady. Det innebar att jag gick ut med henne på morgnar och kvällar. Den julen jag ska beskriva fann jag vid ett hus en postlåda som fylldes och fylldes med post tills den rann över. Jag tänkte:

– Det är jul. Familjen har väl åkt bort. 

Några dagar senare stod en polis utanför den lägenheten jag berättar om och höll en näsduk för munnen.

– Vad är det? Frågade jag.

– Vi har varit inne i lägenheten. Mannen som bor där har varit död länge. Vi har öppnat alla fönster. Det stinker död så det går inte att vara inne i lägenheten förrän vi har vädrat ut lukten. Det fick jag till svar.

*

Jag borde ha ringt polisen när jag såg att posten svämmade över i brevlådan men jag var en främling i kvarteret. Jag trodde familjen var bortrest.

*

Vi gjorde så att vi bjöd in de grannar vi har i kvarteret där vi nu bor på adventskaffe förra året. 17 kom. Dagen efter ringde en man som från början kommer från Rumänien. Han sa:

– Tack för att jag och min fru fick komma till er och träffa grannarna. Vi har bott här i kvarteret i nästan ett år och vet du Knut; Vi hade bara pratat med dig och en familj till här innan ert kalas. Nu känner vi 17 stycken och vet, vem de är, när vi möts. Vi känner oss hemma på ett annat sätt i dag. I förrgår var vi främlingar nu har vi grannar vi känner och de vet vem vi är.

*

Människor som inte har något socialt liv utanför sin bostad blir ofta ensamma. I synnerhet gäller det pensionärer som levt sina sociala liv genom sina jobb. När jobben tar slut tar utelivet också slut.

Många har det så. De ensamma upplever instängdhet.

*

Andra pensionärer börjar det fria livet vid pensionen. Allt kan göras. Allt kan beslutas av dem själva. Ingen arbetsgivare bestämmer tid och arbetstakt. Dessa de rörliga aktiva pensionärerna upplever frihet.

*

Vad kan göras för dem som är ensamma? Det är en fråga politiker borde ställa sig oftare. Jag har en känsla av att politiker drar in på kulturprogram för äldre i äldreboendet. De gör vardagen sämre för de äldre i det avseendet. Inte bättre.

De, som har åldrande föräldrar, bör fråga sig vad de kan göra för sina mödrar och fäder. Viktigt vore också att få äldre att förstå att de själva måste ta initiativ och ställa krav i äldreboendet och i samhället.

Tysta vittnen är det ingen som lyssnar på.

*

Kultur är kittet mellan människor. Utan kitt i fönstren blåser vinden rätt igenom och kyler människornas bostäder. Utan det mänskliga kittet kyls människors sinnen och liv ner till otrivsel och ensamhet. Upp till kamp för kulturen som kan ge både musiker, sångare, diktare, kåsörer och lyssnare trevliga stunder. /Knut K

Fin stämning i Hallunda Folkets Hus

Kåseri nr 244

torsdag 19 april

Fin stämning i Hallunda Folkets Hus påminde mig om Teatercaféet i Motala

Alve Gustafsson med fru Gun Från Kisa har varit hos oss. Vi hade två trevliga dagar tillsammans. Vi genomförde kulturprogram i en fullsatt ABF-lokal i Hallunda Folkets Hus i Botkyrka kommun söder om Stockholm. Arrangörerna ABF-PRO-Akademins ordförande Gudrun Lidhäll Skogsberg hälsade publiken välkommen och presenterade oss som skulle vara med. Så här var programtexten:

*Alve Gustafsson inleder med vårmusik till kaffet

* Gudrun Lidhäll Skogberg hälsar alla välkomna

* På väg ut i livet. Knut Karlsson berättar

*Musik av Alve Gustafsson ”Du hemmets jord”

*Min egen Poesi. Göran Hedqvist

*Musik av Alve Gustafsson. Nils Ferlins ”Kärleken kommer, Kärleken går”

* Poliserfarenheter i dikt och kåseri. Knut K

*Musik. Alve Gustafsson. ”Stilla ro och nära”. Åsa Linder musik.

*Afrikanska intryck. Göran Hedqvist

* ”Vid havet en dag” och ”Ett leende” Avslutningsmusik och Dikt av Alve och Knut.

/Arrangör ABF-PRO Akademin

Gudrun Lidhäll Skogberg

*

Göran Hedqvist berättade om sin tid i Afrika. Han talade om de duktiga kvinnorna där och de lata männen. Han läste också egna dikter,

Jag delgav händelser under min barn-. och ungdom i Frödinge och om min tid i Motala. Jag kände att publiken tog till sig om budskapen från Frödinge och Motala. De tog till sig Alves sång och dragspelsmusik.

Vilken härlig känsla det var att stå framför en publik som ville höra det Göran Hedqvist och jag läste och framförde. Vi mötte en publik som ville lyssna till Alve Gustafssons fint framförda dragspelsmusik och sånger.

*

Lokalen vi framträdde i var ungefär lika stor som Teatercaféet var i Motala när vi ”på min och Åke Lindbergs tid” hade program där på dagtid, kvällstid och nattetid. Lokalen i Hallunda var fullsatt. Det gjorde att stämningen steg direkt när Alve som inledning spelade och sjöng vårmelodier till kaffet.

*

Jag frågade publiken under mitt framförande hur många som var födda på landsbygden. De flesta räckte upp händerna. Det var inte många infödda Stockholmare där. Vi är många som flyttat till Stockholmsområdet. 

*

En man sa efter vår föreställning: -Jag är född mitt i Stockholms centrum. Jag är en riktig ”StockholmsKis” men jag kände igen mig i det du berättade om Frödinge och Motala. Det var nog inte så stor skillnad på levnadssätt då mellan stad och land.

Han fortsatte:

– Motala verkar vara en fin stad att bo i med Vättern och Göta kanal som du berättade om. Varför flyttade du därifrån?

Jag lät den frågan hänga i luften. En äldre kvinna i rullstol rullade fram till mig. Hon tog min hand och sa:

– Tack för den trevliga stunden ni gav oss. Oss gamla är det annars ingen som bryr sig om nu för tiden. Varken barn eller samhälle har tid med oss.

*

Kvinnans beröm gjorde mig glad. Jag blev samtidigt ledsen över det hon sa. Ledsen för att det finns så många människor som är ensamma och känner sig övergivna i vårt land. Storstäderna är värst. På landsbygden är den sociala kontrollen bättre men säkert finns brister även där.

*

Jag kände samma trivsel och sköna stämning på ABF i Hallunda Folkets Hus som när vi hade Nils Ferlin Café, Fröding-café och Dan Andersson-café i Teatercafèet i Folkets Hus i Motala. Det var länge sedan detta trevliga hände mig i Motala. Det trevliga som hände Göran, Alve och mig i Hallunda Folkets Hus var nyligen. Tänk om vi kunde ses i Motala. Igen. Jag har eget material om livet och världen som jag tror skulle intressera många och Teatercafégruppen finns kvar i stan/Knut K.

Kärleken till mina hembygder Frödinge och Motala

torsdag 12 april

Kåseri nr 243

I min barn- och ungdom bodde jag i Frödinge i Norra Kalmar län. Mina föräldrar hade en gård. Min far handlade också med hästar. Jag är uppfödd med hästar. De var mina vänner. Jag ville ut i världen. Inte stanna i Frödinge och bli bonde. Min far ville att jag skulle ta över gården. En sommardag i min ungdom satt jag i hagen Bleckersvad där hästarna gick på bete. Jag satt med ryggen mot en tall.

*

Jag såg genom tallens krona.

Hur Molnen vandrade.

Som om de hade ett mål med sin vandring.

– Den här vackra tallen har jag sparat till dig, sa min far om den tall jag satt med ryggen emot.

*

Molnen såg ut att ropa till mig:

– Vad ska du med den till

– Vad ska du med den till

– Du ska ju följa med oss ut i världen

*

Jag sa inget till min far men jag frågade mig också:

– Vad ska jag med tallen till?

Jag tänkte ju följa molnen ut i världen.

*

Molnen förde mig till Motala. Jag var polis där i elva år. Under min sista tid vid polisen fick jag leda förarbetet av omläggningen till Högertrafik som skedde 3 september 1967. * Jag var då dagligen och i ”kvällningen” ute på möten och berättade om omläggningen. Vid de mötena fick jag frågor om trafiksäkerhet. På den tiden förolyckades många fler i trafiken än som sker i dag trots att bilarna är mångfalt fler i trafik nu än då. Anledningarna till detta är givetvis många: *Vi har bättre bilar idag. *Vi har avsevärt mycket säkrare vägar. *Vi hade fri fart då. Det har vi inte idag. * Många körde spritpåverkade på den tiden. Dessa onyktra bilförare var orsak till olyckor. Alltför många kör spritpåverkade även i dag. Tyvärr. *Jag tror att vi bilförare är mycket bättre i dag än vi var tiden före omläggningen till H-trafik. * I Motala lärde jagkänna Karl-Gösta Lundgren. Han var och är fortfarande en underbar man, en eldsjäl, en kämpe för trafiksäkerhet och kultur. Han komponerade musik och spelade överallt där det fanns möjlighet att spela. Karl-Gösta hade en sångerska då som hette - och fortfarande heter - Daga Lamberth. Hon har en härlig röst. Karl-Gösta, Daga och jag var ofta tillsammans på olika föreningsmöten. Jag berättade om högertrafiken. Karl-Gösta spelade och Daga sjöng. Jag och Karl-Gösta skrev texter som vi tryckte upp i ett allsångsblad. "Vi sjöng in trafiksäkerheten" hos dem som besökte oss. Jag har ett sådant Allsångblad med Motalavisor i förvar. Jag måste ta en vers jag skrev vid den tiden. Vi lät publiken sjunga med. När vi sista söndagen före omläggningen uppträdde i Folkets Park i Motala kom flera tusen till Parken Det var kul. Här kommer första versen på ”Motalavisan till H”. (Melodin vi lånade var och är Flickorna i Småland.) * ”På Östergötlands västkust där bor vi du och jag Där Vätterstranden glittrande är leende och glad Där kan vi se oss en och en och kanske två och två På Vätterstranden vandrande och sjungande som så: (Refräng) ”Nu kör bilarna till höger. Gå till vänster när du går. Det är ”nyaste” trafiken som vi aldrig glömma får Ja, det är ”nyaste” trafiken. Kör till höger. Tänk på H Sitt ej drömmande. Nej sjungande vår visa om H.” *

Sista versen på samma sång lyder:

*

”Det finns inget finare än Motala stad

Det finns ingen vackrare nog tycker du som jag.

Och kör du ut försiktigt omsorgsfull och hänsynsfull

Då skall du leva länge av jordens gods och guld.”

Refräng:

”Vi är människor i staden. Vi är människor minsann

Vi ska alla vara rädda vara rädda om varann

Ja vi ska ta det nog försiktigt när vi går och kör till H

Och gå sjungande och trallande vår visa om H.”

*

Jag skrev en text till melodin ”Rosa på bal” som är en duett om Motala mellan en besökande dam och en diktare i Råssnäs. Texten finns i allsångsbladet.

*

” Skönt at få bo uti Motala. Det är stan.

Här i stan. Ja uti Motala

Skönt att få uppväxa i en stad

Så utmärkt fin och bra.

Oj vad det blänker av månen i höst

Det ger väl alla en lättnad en tröst

Månen i viken vid Råssnäs är bäst

Säj mej vad kommer därnäst.

*

Näst kommer bäst mister Karlsson

Det är vårt Varamobad

När du där vandrar på stranden

Alltid så bliver du glad.

Du där som diktar från Råssnäsets udd

O mister Karlsson din penna ger ludd

Vackrast är badet vid Varamostrand

Bättre än alla land.

*

Oj diskutera om Varamon

Lilla du diskutera inte Varamon

Råssnäs är ändå den bästa plats

I vår sångseglats.

Motala stad. Underbar tycker jag

Råssnäs är grönt och Varamon skönt

Var finns väl bättre

Herr Riks-Svensson säj

Än staden jag skänker till dej.

*

Staden är bra mister Karlsson

om du i kväll tar mej med

Ut till ditt Råssnäs och all-sång

Alltmedan månen går ned.

Skönt att få komma och känna din stad

Se vad här virvlar från träden av blad

Hösten är kommen till Motala stad

Vacker som livets blad.

Här kommer en vers av ”H-trafikmarschen. Nu har vi H-trafik” som Karl-Gösta och Borensbergspoeten Björn Gottlieb skrev. Den finns också i Allsångsbladet * ”Gå tillvänster. Kör åt höger. För nu har vi H-trafik. Det är samma sak i Stockolm som i Lund och Västervik Hälsingborg åt höger håller som man gör i Helsingör Kör år höger. Kör åt höger. Kör åt höger när du kör”. * Vi hade sjungande trevligt i jobbet inför tiden den 3 september 1967 klockan 06:00 när vi vandrade över från höger till vänster kant om vi var gångtrafikanter. Vi rullade över från väster till höger kant om vi körde bil.

*

Tack Karl-Gösta och Daga för musiken och sången. Tack alla motalabor som hjälpte till som vägledare vid övergångsställena vid omläggningen till H-trafik. Hör gärna av er. Ni som minns. * Mina livsmoln drog vidare men kärleken till mina hembygder Frödinge och Motala brinner ständigt. Den kärleken slocknar inte förrän min egen livslåga blåsts ut.

Knut K

Glitter över sjön och Landet som inte finns

fredag 6 april

Kåseri nr 242

I dag tittar jag ut över Albysjön som ligger nedanför Myrstuguberget där vi bor. Sjön glittrar. Jag har sett solglitter förr men aldrig som i dag. Sjön är som en kokande kittel av glitter. Glittren hoppar upp, dyker ner, simmar runt varandra. Glittret är som silverstänk.

Som tomtebloss tänds de och försvinner. Nya glitter ersätter dem som försvann. Jag kan inte sluta se glittret i den glitterkokande sjökitteln.

Naturen är vacker.

*

För ett par timmar sedan var vi ute och gick runt Berget. Under en Ek fann vi blåsippor. De hade stuckit upp sina blå kronblad genom fallna, nu halvt multnade eklöv. Blåsipporna stod i grupper som om de ville hålla ihop mot något vi inte vet vad. Kanske var det bara för att de ville vara tillsammans som de stod så nära varandra.

Vad vacker du är att vistas i du vår Natur.

*

Vi lyssnade på fåglarna. De satt ibland på olika grenar. De sjöng varandra till sig. Snart satt de två och två i solen. De lät oss höra sina vackra sånger och sitt glada kvitter.

Vad vacker den är. Vår natur.

*

Dagar med sköna upplevelser känner jag att jag längtar till mitt drömda ”Land som inte finns”. När jag tänker mig in i det landet kan jag styra och ställa som jag vill. Efter hand börjar de, som finns i Landet vilja styra och ställa själva. De lyssnar på mig och jämför med vad de själva tycker. Vi har ibland olika uppfattningar. Det är genom att bryta åsikter med varandra vi löser våra problem. När dispyterna lösts och argumenten klingat av kan de rätta besluten tas. Makt betyder ”att göra”. Makten skall användas för att tillsammans göra det som är bäst för den enskilde - och för alla. Alla bidrar till landets gemensamma behovskapital.

*

Här finns kreativiteten levande och fri hos var och en och i varje moment av livet. Forskare i ”Landet som inte finns” upptäcker mer och mer av det som inte är upptäckt. Det de upptäcker gynnar alla i ”Landet som inte finns”.

*

I mitt ”Land som finns, Sverige” skall de många människorna i produktionen jobba ihop landets samlade kapital. Forskarna skall forska fram det vi inte vet. Lärare skall lära alla barnen. Sjukvården hjälpa alla människor efter behov. Äldreomsorgen ge bra liv för dem som behöver den. Ungdomar stödjas på sin väg in i arbetslivet. Så är det tänkt. Politiker säger att deras politik gynnar alla. Det är en sanning som inte är sann.

*

Vad jag vill lära ut om poltiken är:

”Att ingen av oss politiker eller ickepolitiker har rätt att förvisa unga arbetslösa, långtidssjuka, långtidsarbetslösa och gamla till den mänskliga skräphögen.”

Det är en sanning värd att tänkas på i dagens Sverige. 

*

Jag ser att solen flyttat sig västerut på sin färd mot kvällningen. Glittret framför mig har minskat. Sjön ligger nu och småkrusar sig och leker med sina småvågor.

Glad Påsk önskas er alla från Knut K!

Olof Palme. En pjäs om Sverige

onsdag 28 mars

Kåseri Nr 241

Jag fick inbjudan att på Stadsteatern i Stockholm se ”Olof Palme. En pjäs om Sverige”. Den är skriven av Lucas Svensson. Regissör är Tobias Theorell. Olof Palme spelas av Philip Zandén. Titeln säger att pjäsen inte bara handlar om Olof Palme utan också om Sverige på Palmes tid. Jag ser med spänning fram mot föreställningen.

*

En kamrat och granne på Myrstuguberget, Lars Hjerpe, och jag åker tunnelbanetåget i god tid till Stockholms centrum. Klarateatern är trevlig. Vi är bland de första som kommer. Lars beställer ett glas vin. Jag en kopp kaffe. Vi hinner prata en del innan föreställningen börjar. Om Palme. Om livet. Lars har varit ute i världen och lett utvecklingsföretag i bl a Bangladesh. Han har rest i områden i Asien där inte många svenskar rest. Vi hinner också med några samtal om Sverige i världen innan det blir dags att gå in i salongen.

*

Nutida teater börjar inte som teater började förr. På scenen framför oss går några städerskor och städar, Scenpersonal drar omkring med kulisser och en gammal dam, Rosa, (Meta Velander) står och ser på TV i ett hörn.

*

Pjäsen kommer igång med samtal mellan Gösta Bohman, (Henrik Johansson) Thorbjörn Fälldin, (Mats Blomgren) och Olof Palme, (Philip Zandén.) Den scenen skulle väl spegla hur olika politiker Fälldin och Palme var.

*

Pjäsen blir annorlunda än jag tänkt mig. En alkoholiserad konstnär får mycken speltid mot Olof Palme. Städerskorna finns med hela tiden. Palmes medhjälpare skildras inte i särskilt fördelaktiga dagrar.Hagge Geigert (Mats Blomgren) får vi se intervjua Palme. Det slutar med att Palme trycker en tårta i ansiktet på Hagge för att han talat politik i programmet. De två hade kommit överens om att inte prata politik. Erlander (Niklas Falk), dyker upp då och då med kloka ord. Det var Erlander som knöt den rike överklasspojken Olof Palme till socialdemokratin och arbetarrörelsen.  Direktörssonen Olof som föddes på Östermalm ansågs av Erlander vara för intelligent för att bli statsminister. När Erlander sa detta svarade Olof Palme (i pjäsen):

– Det är inte aktuellt för mig att bli statsminister jag vill vara din sekreterare.

Statminister blev han trots eller å grund av sin intelligens.

Vem vet?

*

I pjäsen tas upp många av de saker Palme misslyckades med. I en text i programbladet har professor Kjell Östberg titulerat sin artikel; ”Palme Förloraren”.

*

Var Palme en förlorare?

Han lyckades inte med allt. I internationella politiken är han däremot den störste svensken genom alla tider. Hans utrikespolitik finns inte med i pjäsen om Sverige. Kanske är det därför pjäsen heter:

”Olof Palme. En pjäs om Sverige”.

Producenten måste krympa Palmes enorma livsaktiviteter för att få med det han får med på drygt två timmar.

*

Vi får i pjäsen vara med om en kräftskiva där några deltagare berättar om socialismens utveckling från den blodiga franska revolutionen till Palmes socialdemokrati. Den svenska socialdemokratin arbetade tillsammans med kapitalet för att Sverige skulle bli ett demokratiskt välfärdsland. Det välfärdslandet växte fram under Erlanders och Palmes statministerperioder utan ett enda blodsoffer.Detta får vi veta på kräftskivan där Palme sitter med utan att säga ett ord.

*

I pjäsen berättar konstnären för Olof Palme:

– Jag målar tavlor. Då vill jag bli kallad målare. Inte konstnär. Det är något annat.

Den konstnären, förlåt målaren, frågar Olof mot slutet;

– Var är dina strålande ögon Olof Palme? Har de slocknat?

En stund senare talar Palme med Rosa. Den sympatiska arbetarkvinnan som gått

”vägen dit till sitt jobb och sedan hem igen dag efter dag. Vecka efter vecka. År efter år”.

Hon är nöjd med det liv hon levt med sin dotter i välfärdslandet Sverige. Samtalet sker innan Olof åker hem till Fårö för att fira semester. Strax efter detta tar pjäsen slut.

*

Som avslutning måste jag skriva att Philip Zandén gjorde Palme mycket bra. Meta Velander, som är kommen långt upp i åren, spelade Rosa så att alla på teatern berördes. Dessa två nämner jag särskilt bland de många duktiga artisterna i vi fick möta under kvällen.

* När vi åker hem, Lasse Hjerpe och jag, är vi nöjda med kvällen även om det var vissa scener vi inte riktigt förstod varför de var med. Vi förstod varför pjäsen heter ”Olof Palme. En pjäs om Sverige” och inte bara heter Olof Palme. Pjäsen handlar inte bara om honom.

/ Knut K

Ett kåseri i vårens tid

torsdag 22 mars

Kåseri nr 240

I dag. Solig morgon. Isen på sjön nedanför berget där vi bor svettades ordentligt i går när solen bröt fram och värmde upp isen och landskapet. Vi hoppas på en ännu varmare dag i dag. Dagen i dag har börjat bra. Solen skiner. Redan. När jag skriver detta. I går när vi gick vår promenad såg vi citronfjärilar och blåsippor. Våren är här. Våren är nyckfull och föränderlig. Ändå är den lika varmt välkommen varje år.

*

Vi följde en släkting till Arlandabussarna på Centralstationen i Stockholm nyligen. Jag minns när jag i mitt jobb som chef för Riksskådebanan åkte ut på resor i vårt vackra avlånga land. Bussarna stannade då vid en hållplats på Wasagatan utanför Centralstationen. I dag kommer och går bussarna från en egen enorm bussterminal. Bussterminalen har "gater" som på Arlanda. Vid "gaterna" slussas de resande ut till bussarna.

*

Jag såg på listor hur bussarna går till och från Bussterminalen i Stockholm. De går till och från Oslo, Göteborg, Malmö och en massa andra städer. Folk kan från Stockholm åka buss nästan vart som helst i vårt vackra land. Folk åker buss. Vi sa förr "att det är billigare att åka buss men bussigare att åka bil." Nu verkar det som om folk också tycker att det är bussigt att åka buss. Billigt att åka bil är det inte efter de rekordhöjda bensinpriser som nu gäller.

*

Busstrafiken till och från Stockholm verkar fungera bra. Busstrafiken på mindre platser kanske har färre åkande. När vi nyligen i Motala och gästade Åke och Barbro Lindberg var vi i Varamon och såg deras nya hus som snart är färdigt. När vi gick på Varamovägen kom en buss körande. Jag sa:

- Det finns ju inga passagerare i bussen.

Då sa Åke:

- Vi kallar bussarna för nykterister.

- Varför då? Undrade jag.

- Bussarna blir aldrig fulla.

*

Vi hade åkt tunnelbanan till centrum av Stockholm vid tolvtiden. Tåget vi åkte med var nästan fullsatt. Mitt på dagen. Vi åkte inte under rusningstid.

Ändå fullt.

- Hur kan så många ha tid åka tåg mitt på dagen? Tänkte jag.

- Jag vet inte. Jag har inget svar.

*

När vi efter att ha vinkat av vår unga släkting i Bussterminalen kom ner i den vackra Centralstationen fick vi se att även den var nästan full av folk. Centralstationen går inte att kalla nykteristen. Den är full nästan jämt. Många har ärenden dit. Inte bara de som ska resa eller kommer från en resa. Centralstationen är nu en egen liten stad under tak med affärer, små butiker caféer och restauranger. Där finns post och växlingskontor. Där finns också många sittplaster för trötta stadsvandare att vila sig på.

*

Folk åker inte bara bil och buss nu för tiden. Folk åker även tåg. Detta trots att tågtrafiken skötts dåligt de senaste åren. Knapphändiga anslag från regeringen har försvårat för SJ att hålla en perfekt tågtrafik i gång. Problemen har varit störst under vintertiden.

*

Jag åkte ofta tåg under mina år som riksskådebanechef och som kulturchef för Folkets Hus Riksorganisation. (FHR) Jag trivdes med tågåkandet. När jag satt mig på min plats kunde jag läsa, sova en stund, planera i hjärnan vad jag skulle göra och läsa på det tal jag skulle hålla när jag kom fram till den plats jag skulle gästa. Jag hade årskort på SJ. Jag hade bara att hämta en gratis platsbiljett och sedan kliva på tåget. När jag blev kaffesugen gick jag till restaurangvagnen.

*

Jag vet inte hur många böcker jag läst ut under mina tågfärder. Jag åkte alltid tåg när jag skulle till Göteborg. Tänk er att få slippa telefoner och annat jobb som påverkar ens liv i fem, sex timmar och bara göra det jag ville göra:

-Läsa bra böcker. Vila en stund. Läsa igen. Givetvis hade jag inte den friheten förrän jag förberett det jag skulle göra i Göteborg.

(Numera slipper ingen telefonerna.)

*

Låt mig i vårens tid få sluta kåseriet med en dikt jag skrev i Motala och som Göran Friman komponerat musik till.

*

"Jag hör en lärka drilla över mossarnas svarta mull.

Lyssnar till Näktergalen i den fagra sommarhagen.

Ser sädesärlan trippa för trippandets skull.

Hör kajornas körsång från kyrkotaket

*

När jag hör livets toner omkring mig.

Vet jag att jag lever.

Lever och finns till.

Finns till.

*

När blåsipporna vaknar om våren.

Videkatterna blir lena och mjuka.

Snön smälter bort i snåren.

Björkarna löv slår ut i min kruka.

Den dagen ska jag le igen

*

När människorna vaknar ur sömnen

Raketerna förvandlas till fåglar

Barn drömmer drömmarnas dröm i drömmen

Tårarnas tår smeks bort från ditt öga.

Den dagen ska jag le igen.

Den dagen ska jag le gen.

Den dagen. Ska jag le. Igen.

/Knut K

Jag satt ordförande på Teaterföreningens årsmöte

torsdag 15 mars

Kåseri nr 239

I vårsol badade vår förra hemstad Motala när vi efter resan från Stockholm körde Östermalmsgatan in till centrum. Vi parkerade på torget medan vi köpte en blomma till familjen Åke och Barbro Lindberg som vi var bjudna till klockan 12:30. Anledningen till vår Motalaresa var att jag fått erbjudande att sitta ordförande på Teaterföreningens årsmöte. Åke Lindberg hade bestämt sig för att avgå som ordförande efter 27 år, Hans Enkvist har accepterat att efterträda Åke. Bytet skall ske i kväll.

*

Vi bjöds en underbar lunch hos familjen Lindberg. De bor för närvarande i Tegelviken. Deras utsikt över båthamnen och Motalaviken beundrade vi. Den boplatsen ska de snart lämna för ett nytt hus i Varamon. Efter lunchen besökte vi deras nya hus som håller på att byggas.  Från tomten såg vi Varamovikens vatten. Det glittrade i solskenet. De är väl värda sitt nya hem. De har båda utöver sina arbeten verkat ideellt för sina medmänniskor. Åke för kulturen och Barbro inom Brottsofferjouren.

*

Kvällen kom. Vi var inbjudna att "mingla" en stund före mötet. Jag mötte många vänner som jag inte sett på många år. Det blev många kramar. Ann-May Söderström var med på årsmötet. Hon har genom åren gjort ovärderliga insatser för kulturen i Motala.

*

När vi hälsat på och kramat varandra gick mina tankar till den tid när vi bildade Motala Teaterförening. Det skedde för snart 33 år sedan. Den 27 september 1979 hade vår förening första årsmötet. Det hölls i Fullmäktigesalen i Folkets Hus som jag då var chef för.  Före årsmötet 1979 sa Rune Leijonmarck till mig: -Du får bli ordförande i Teaterföreningen. Vi måste ha kontroll på att verksamheten drivs så som vi sagt. Det blir också en av dina viktigaste uppgifter att ge motalaborna bra teater och att många kommer till Folkets Hus för att se teater.

* Styrelsen vi valde 1979 blev stor. De är denna dag värda att bli namngivna. Så här blev den: Ordförande: Knut Karlsson, Folkets Hus. Vice ordförande: Ann-May Söderström, ABF Sekreterare: Rolf Hansson, kommunens kultursekreterare Vice sekreterare: Rune Hoffman TBV Kassör: Majken Bergqvist Arbetarnas Byggnadsförening Ledamöter: Maria Kindstedt, Vpk, Sirkka Mattila, finska S-föreningen Johnny Nicklasson, Ombudsman Metall Birgitta Rundgren, S-kvinnorna och SAP Christina Peterson, TCO Kerstin Karlsson, Handikapporganisationerna.

*

Anna-May är inklusive undertecknad de enda av den första styrelsen som är med på dagens årsmöte.

*

Årsmötesförhandlingarna gick denna vårkväll i Folkets Hus snabbt och bra. Allt var väl förberett. Den nya styrelsen för Teaterföreningen blev denna.

Ordförande: Hans Enkvist

Ledamöter:

Leif Gustafsson. Ragnhild Wärn, Per-Olov Nordin, Eva Nilsson, Mikaela Svahn, Dan Salberg,

Suppleanter;

Anne-Christine Bedoire, Jesper Salberg,

Revisorer:

Håkan Martinsson och Per-Ove Birgersson.

Revisorsuppleant: Gösta Blom.

Valberedning: Sven-Åke Svensson, sammankallande, Bo Lindberg och Åke Lindberg,

*

Lycka till önskar jag denna kompetenta styrelse. Må ni få Teaterträdet i Motala att leva och växa.

*

Jag begärde ordet av mig själv och höll ett kåseri. Som avslutning på kåseriet sa jag:

- Åke har hållit Teaterträdet i Motala levande i 27 år. Det är en bedrift vi alla här uppskattar och tackar dig Åke för. Du har varit och är min vän. Det är jag mycket stolt över och glad för.

*

Efter detta överlämnade jag ordförandeklubban till nya ordföranden Hans Enqvist. Hans är mycket kvalificerad för sin uppgift. Han kan Teaterföreningen. Han kan sin stad. Han känner många människor. Hans är rätt person att avlösa Åke.

Lycka till Hans.

*

Efter detta hyllades Åke välförtjänt. En bland de många som hyllade honom var Riksteaterns VD Birgitta Englin. Birgitta hade åkt från Stockholm för att hylla Åke. I den bok Birgitta överlämnade som gåva har Birgitta skrivit;

" Till Åke med värme och tacksamhet för en otrolig insats inom Riksteatern.

Med värme, envishet, humor och stor lojalitet har du jobbat för att med scenkonst sätta tankar och känslor i rörelse.

Människor har mötts, skrattat, gråtit, upprörts och glatts, tack vare Dig, Åke.

Tack från Hela Riksteatern

genom Birgitta Englin VD"

*

Det var en hyllning som "heter duga". Åke är värd varje berömmande ord han får.

*

Under kvällen fick vi lyssna på skön musik av kantorn och musikläraren Ina Svärd. Hon har Inas Musikatelje i Motala. Ina skapade stämning för oss alla.

Vår kväll avslutades hos familjen Lindberg.  Nya ordföranden Hans var också med.  Jag var förste ordföranden i Teaterföreningen.  Åke den andra. Hans är den tredje. Vi hade en del att prata om där i huset vid Tegelviken medan kvällen gick över i natt.

Tack Åke och Barbro.

*

Många fina minnen flöt fram i min hjärna när vi mycket sent åkte gatorna till Best Western som förr hette Stadshotellet.

Tack för förtroende att få leda Motala Teaterförenings årsmöte den 13 mars 2012.

Knut K

Motala modellen och Månen över Motalaviken

torsdag 8 mars

Kåseri nr 238

Vi har haft en vacker natt med "nästan" fullmåne. Vilken stämning den kan sprida den där månen när den får komma fram och visa sig i hela sin gula rundhet. De 28 år vi bodde i Motala njöt vi ofta av månens sken över Motalaviken. Jag såg den när jag gick med tiken Lady på Råssnäsudden sena höstkvällar. Jag såg månen när jag åkte skidor på gärdet mellan husen i Råssnäs och skogen mot Pariserviken. Jag lade spår på gärdet de vintrar vi hade snö och körde från Råssnäsbadet ända bort till CTV och vände. På tillbakavägen lyste månen upp spåren på gärdet framför mig.

*

Jag har också sett stjärnhimlen blinka mot mig när jag spanat ut mot det outgrundliga universum jag tillhör.

- Jag är en del av Universum. Jag finns till ett ögonblick i evigheten.  Så tänkte jag redan i min ungdom. Så tänkte jag i Motala. Så tänker jag också nu. I dag.

*

När vi gjorde om i vårt lilla bibliotek hittade jag en bok som LO på riksplanet gett ut. Den heter Kulturkraft i Facket. Den är skriven av Lars Pettersson och utgiven 1991. I den boken finns skrivet tio sidor om Motala Folkets Hus som det var under en period för länge sedan. Verksamheterna i Motala Folkets Hus kallades på den tiden "Motalamodellen" och var känt runt om i vårt vackra avlånga land.

*

Jag är citerad i boken. Så här står det skrivet att jag sagt:

- Vi startade från noll. Vi visste vad vi ville men visste inte riktigt hur vi skulle göra. Det visade sig efterhand att vi lyckades nå en bit på vägen mot det vi ville med verksamheten i Motala Folkets Hus.

*

De stora teaterföreställningarna vi skapade Verkstadsborna och Elba ökade teaterintresset i Motala. Kerstin Lundberg sa om teaterverksamheten till Lars Petterson som skrev boken Kulturkraft:

- Vi uppnådde verkligen det vi ville - att också nå en annan publik än den vanliga teaterpubliken.

*

I mina tankar fanns att Motala Folkets Hus skulle bli kulturens hemmaplan. Roger Björk är citerad i boken. Han sa så här:

- Här kommer man nu att se att Folkets Hus är vår hemmaplan. Det kan aldrig kulturinstitutionerna bli.

Roger var då ordförande i LO-sektionen i Motala.

*

Vi, som arbetade med verksamheten i Motala Folkets Hus, såg hur folk fick utlopp för lusten att skapa. Ann-May Söderström säger i boken om detta:

- Vi såg hur över ett hundra människor, de flesta ovana vid teater, växte med sina uppgifter, tog ansvar, erbjöd sig göra saker som måste göras - och arbetade oavlönat. Det sista, att jobba oavlönat, får man ofta höra inom ABF, där jag jobbar, att nu för tiden jobbar inte folk ideellt - och inte på kvällar och helger. Alla ska ha betalt för vad de gör. Men det gällde inte oss. När vi har något att arbeta för, som vi tror på, behöver vi inte ha betalt.

*

I går kväll såg jag sista delen av serien Den sjungande trappuppgången. Det var som att på nytt uppleva arbetssättet vi hade med Verkstadsborna och ELBA i Motala Folkets Hus. Kördirigenten Lena Ekman Frisk startade en kör med 40 deltagare och hade som mål att kören efter 13 veckor skulle sjunga rapsodin Prins Igor tillsammans med Symfoniorkestern i Malmö. Den yngste deltagaren var 16 år. Den äldste 83.

Dirigenten lyckades och vi kunde se hur människor lyftes av det de gjorde. De växte som människor. De fick kontakter i Lindängen i Malmö och lärde känna varandra i kören och även i omgivningen. Sångarna fick självförtroende. De fick uppleva lyckan med det kören avsåg att lyckas med. Det vi fick se i programmet var kultur av allra högsta klass. Det var kultur skapad av vardagsmänniskor för medmänniskor.

*

Detta arbetssätt dirigenten brukade i Lindängen, bl a i Folkets Hus, skulle kunna brukas även i Motala för olika kulturformer. Om viljan fanns. Det är trist att

inte Motala har en stor amatörteater som i Folkets Hus fantastiska teatersalong kunde få berätta på teaterspråk om Motala och om livet i Motala. Den lokala teatern kunde använda samma metoder som vi gjorde med Verkstadsborna och ELBA. Även de övriga

kulturformernas verksamma har rätt att ha sin hemmaplan i stan och få möta sin publik i Folkets Hus. Rätt arbetssätt inom kulturen kan ge möjlighet för deltagarna att växa som människor och också lyfta Motala Folkets Hus och Motala kommun till kulturella höjder. Igen.

*

De jag räknar in i kulturen i Motala är givetvis alla som redan finns i verksamheter i de olika kulturformerna. Jag räknar med dem, som i dag inte vet om att de gillar att utveckla sitt skapande.  Jag räknar också in kommunens politiker och tjänstemän, Folkets Hus ledning och förtroendevalda och de som planerar framtidens kultur i Lokverkstan.

*

Om nu Lokverkstan görs till kulturcentrum i Motala hoppas jag att kulturens verktyg får utvecklas och vässas där. Att ordna konserter är inte svårt om bara penningpungen finns påfylld. För att utveckla det lokala kulturlivet behövs samarbetsförmåga, känslighet, insikt och vilja.

*

Vi såg nyligen sista avsnittet av "Mot alla Odds" i SVT. Jag har följt alla avsnitten. I början tyckte jag synd om deltagarna för att de hade svåra handikapp. Nu när de visat vad de kan tycker jag inte synd om den längre.

Jag tycker om dem.

*

Viljan påverkar vad vi kan göra. Jag tänker på den viljan till samarbete vi såg hos deltagarna i "Mot alla odds".  Rullstolsåkarna kunde inte ta sig upp för de branta sanddynerna men med rep och kamraters vilja och styrka kom även rullstolarna upp till toppen av sanddynerna i öknen.

*

När deltagarna i gruppen "Mot alla Odds" kom i mål och badade i havet var deras lycka enorm. Gruppen har visat att vi människor kan gör mycket med våra liv . Bäst går det när vi gör det vi ska göra; Tillsammans.

*

Min fråga är: -Finns den rätta viljan att vidareutveckla Motalas lokala kulturliv? Igen. /Knut K

Olof Palme, Folkets Hus och kultur

torsdag 1 mars

Kåseri nr 237

olof palme_fargDenna soliga vårvinterdag tänker jag tillbaka på Olof Palmes död 28 mars 1986. Jag skrev på den tiden "Knuts kulturpalt" i tidningen Östgöten i Linköping. Den 6 mars 1986 skrev jag en artikel med rubriken:

"Nej, vi får inte bli förlamade av våldet."

Till artikeln skrev jag då också följande tankar om Mordet på Olof Palme:

*

"Som en skeppare styrde du båten.¨

Destination: "Framtidens land."

Undervattensrev. Omarkerade skär.

Gjorde seglatsen farlig och tvär.

*

Hårda vindar. Storm och orkan

Skakade bryggan där du stod. 

Van.

Fred. Frihet. Sanning och rätt var hamnar du sökte.

Stjärnan Solidaritet ledde dig.

*

På Sveavägen. I Din stad. Föll du ner.

Din pulsåder brast.

Vi blev förtvivlade av ditt blod

Ingen förstod.

*

Dina gärningar hade vingar

Från land till land förde vinden ditt namn.

*

Nu står Kommandobryggan tom.

Vi saknar dig; Olof Palme

Vi minns dig; Olof Palme

Vi lovar att vara aktsamma om dina ord.

Olof Palme

*

Vi lovar att värna om frihet.

Vi vill kämpa för fred och solidaritet.

Vi skall verka för människors rätt

Vi skall söka sanningen

Och vi skall finna den.

*

Vår dotter Maria sa till mig den där morgonen när vi var på Sveavägen och såg blodet på trottoaren där Palme några timmar tidigare mördats: - Den starkaste kraften är den gemensamma. Det visste Olof Palme. Det måste vi lära oss.

*

Nu år 2012 frågar jag:

- Har vi lärt oss vad gemenskap är? Är det inte kung Egoism med sin drottning Egenkär som styr många människors sinnen i dag. Ättlingarna Själviskheten och Egennyttan satsar på sig själva för att kunna invadera kommandobryggan?

- Få av oss i tiden NU vill att de egoistiska och egenkära ska synas i politikens värld - men de finns där. Ändå. Vi kan se dem. Mitt ibland oss. Varje dag. Kanske är den nya egoismen under utveckling inom oss. Alla.

*

Var finns kulturen i dag? Den frågan har många svar. Vi har TV- sändningar dygnet runt. Mycket av det som sänds är skräp, elände och åter elände. Annat håller hög klass. Vi såg för en tid sedan "Så ska det låta" med Galenskaparna. Den kvällens program i "Så ska det låta" kommer aldrig att kunna slås. Det var glädje med skratt och underfundiga texter och häftigt uppträdande. Det var kultur.

*

På min agenda när jag jobbade på riksplanet stod att det på varje plats i vårt avlånga land skall finnas ett revygäng som speglar bygdens händelser. Jag sa att det skall vara lika naturligt att ha ett revygäng som att ha fotbollslag. Vi lyckades i Folkets Hus starta revy i Motala. Den finns till min glädje fortfarande kvar. Uffe Holmertz har dragit ut med sin revy och gjort hela Östergötland som sitt spelområde.  Bra gjort. Av båda Revylagen. Revyer skapas av det som finns, i omgivningen, att skapa av . Revy är kultur.

*

Ett TV-program jag tycker mycket bra om är Skavlan. Han har rätt känsla för hur samtal med folk skall gå till. Skavlan låter dem som intervjuas berätta om sina liv. Många intervjuare vill lyfta fram sig själva. Skavlan lyfter fram dem han intervjuar. Hans sätt att vara gör att gästerna växer. En bra programledare med intressanta gäster blir ett bra program. Skavlan är bevis på det. Skavlans program är kultur.

*

Olof Palme och kulturminister Bengt Göransson gjorde mycket för att Folkets Hus skulle bli lokala kulturrum och mötesplatser. Inte bara för "förföljda tankar" som Axel Danielsson i Malmö talade om när han invigde första huset 1893. Folkets Husen och Parkerna skulle - och skall - också vara ledande inom den lokala kulturen. Detta kunde ske genom att Husen och Parkerna arrangerade teater, dans, sång, musik och visade bildskaparnas alster. I Folkets Hus och Parker har ungdomar under långa tider roat sig . Många bekantskaper har inletts under danser kind mot kind. Bekantskaper som senare lett till äktenskap. Folkets Hus och Parkverksamheten har varit och är, där de fortfarande finns, viktiga kulturaltstrare.

*

Nu håller den svenska politikerna på att ta död på Folkets Hus- och Parkidén som föddes redan 1893 i Malmö.  Vad kommer istället?

Har Motala kommun någon riktig kulturplan på hur det lokala kulturlivet skall fortsätta födas, utvecklas och blomma.? Att arrangera teater och opera är bra för orten. Mycket bra. Men det räcker inte. Det lokala kulturlivet måste stödjas för att det ska överleva och vidareutvecklas.

*

Det är viktigt att de lokala kulturutövarna får möta sin publik och inför dessa möten kunna öva och repetera. För att detta skall komma tillstånd måste det finnas ändamålsenliga lokaler . Jag vet att goda ledare finns inom kulturen i Motala. Jag vet också att många mycket skickliga kulturutövare bor i stan. Min fråga är:

- Får kulturskaparna och utövarna det stöd utrymme de behöver för att utvecklas?

*

Palme älskade Folkets Husrörelsen, Han var en kär gäst i husen. Olof Palme är borta. Folkets Husrörelsen är inte död - men på tillbakagång. Den finns ännu. Men hur länge till? 

Är verkligen Folkets Hus- och Parkidén som kulturbärare inte aktuell längre? Undrar Jag/ Knut K

Mycket har hänt i kulturvärlden...

torsdag 23 februari

Kåseri nr 236

I går sol och slask. I dag mulet och brask. I går lugnt och stilla. I dag kraftig blåst. I går kändes i min kropp lust att gå ut. Den lusten känner jag inte i dag. Jag stannar inne och skriver detta kåseri istället för att gå ut.

*

Jag har fått inbjudan att sitta ordförande vid Motala Teaterförenings årsmöte den 13 mars. Åke Lindberg skall sluta som ordförande och efterträdas av Hans Enqvist. Teaterförningen bildade vi 1979. Nu har vi år 2012. Jag var föreningens första ordförande. När jag 1985 flyttade från Motala övertog Åke ordförandeskapet. Han har varit ordförande i föreningen sedan dess. En fantastisk insats har Åke gjort i Motalas kulturliv under de många år som gått. Stor glädje för mig att veta att den förening jag var med om att bilda fortfarande lever. Nu ska vi önska Hans Enqvist lycka till. Jag vet att han har intresse för sin uppgift och erfarenhet från arbetet genom att han varit vice ordförande i styrelsen. En av Sveriges vackraste teaterlokaler finns i Motala Folkets Hus där Riksteatern spelar sina föreställningar. Det blir skönt för dig Hans att som ordförande sitta i de röda stolarna och känna stämningen när ridån går upp för en ny föreställning. Vi önskar att salongen är fylld till sista plats. Varje gång.

*

Jag minns min tid i Folkets Hus. Huset levde upp extra när Riksteatern kom på besök. Vi hade de sista åren tre föreställningar av varje uppsättning som gästade oss. Det innebar att ensemblen bodde på Statt tre nätter. Det gav inkomster till Statt och Motala. När vi spelade West Side Story hade den premiär i Motala. Jag tror att trettiofem skådespelare och tekniker då bodde i Motala en hel vecka. Vi betalade 25.000 kr per kväll till Riksteatern. Alltså 75.000 kr för tre kvällar. Riksteatern betalade 87.550 kr till Statt för veckans hotellrum.

(35 personer x 500 kr pr natt x 5 kvällar)

Till detta kom kostnaden för den mat de åt och betalade för under veckan. Motala stad tjänade pengar på att Riksteatern spelade i stan. Det här berättade jag ofta för politiker och kommunens tjänstemän och kvinnor och folk i stan. Jag berättade inte för kultursekreterare Rolf Hansson och ordföranden i kulturnämnden Christina Ericsson. De två var fullt medvetna om allt vi gjorde i Folkets Hus och vad det vi arrangerade kostade. Rolf Hansson var sekreterare i Motala Teaterförening. Det var en lyckad kombination. Christina hade den kulturella blicken och kunskapen alla ordföranden i kulturnämnderna borde ha. Rolf hade den rätta inställningen till programval och publikarbete.

*

När vi bildade Teaterföreningen i Motala bjöd jag in alla föreningar vi kunde hitta i Motala. Vi hade hjälp av Studieförbunden och av Fritidsnämnden. FRIN hade alla adresser till föreningar som fick pengar för fritidsverksamheter de hade. Jag tror att vi efter ett år hade fått ihop nästan 100 medlemmar. Det var föreningar som var medlemmar då. Inte enskilda personer. Det visade sig att vi efter en tid hade flest medlemmar av alla teaterföreningar i Sverige. Jag fick åka runt i vårt land och berätta hur vi gjort när vi blev så många. Jag minns att jag var i Wäxjö och berättade om vår metod för länsteaterföreningarna i Småland och Halland och Skåne.

*

Jag mötte många konstiga frågor. Flera tyckte att vi inte skulle ha med politiska föreningar och inte heller fackliga organisationer i teaterföreningarna.

- Varför? frågade jag

- Teaterverksamheten får aldrig bli politiskt styrd, sa någon

- Teater handlar inte om politik, sa en annan.

- De, som är politiskt intresserade, är då inte välkomna på teatern? Undrade jag.

- Jo, de är välkomna som publik, fick jag till svar

- Nu är det så att politik finns i allt vi gör. Det ska vi bejaka. Teatrar skall vara öppna för alla. Vi ska inte binda teaterföreningarna till vissa politiska partier men medlemmarna i de politiska partierna har rätt att delta i arbetet med att utveckla teaterintresset hos folket i våra kommuner och i sina egna föreningar och organisationer. Vi har viktiga uppgifter framför oss. Av LO; s medlemmar har bara 4- 5 procent sett teater mer än en gång under senaste året. Varför är det så? Det måste vi fråga oss. Och ändra på. Kanske är det så för att ni inte tar med politiska och fackliga organisationer som medlemmar i teaterföreningarna, sa jag.

*

Trettiotre år har gått sedan Motala Teaterförening bildades. Vi har nu en annan Motala kommun, ett annat land, en annan värld. Det är i den nya tiden Motala Teaterförning skall verka. Intresset för teater i de politiska och fackliga organisationerna är inte större nu än då. Politiska och fackliga organisationer har också svårt att intressera folk att gå med i de egna organisationernas inre arbeten. Facken har tappat medlemmar. De politiska partierna har på riksplanet blivit mer av kampanjorganisationer än folkrörelser.

*

Kulturen sitter trångt när det gäller arrangemang i teaterlador och Folkets Hus. Samhället, staten, landstingen och kommunerna, skjuter ifrån sig kulturella kostnader och uppmanar kulturens arrangörer att i stället söka sponsorer för verksamheterna. Det är inget fel med sponsorer. Men det får inte bli företagarvärlden som ensamma bestämmer kulturens inriktning i vårt land. 

*

Vi har på dessa trettiotre år sedan Motala Teaterförning bildades fått en utveckling i datorvärlden som ingen kunde drömma om. Från datorn laddas musik ner. Många ser filmer. De sociala näten kryllar av mänskliga kommentarer i bloggar och Facebook. Vi pratar med varandra genom skrift. När vi inte använder fasta datorer talar vi med varandra i telefon. De nya telefonerna är små datorer. Vi pratar med varandra och sänder SMS till varandra  var vi än är, var vi än kör och var vi än går.

*

Jag lämnade stafettpinnen till Åke. Åke lämnar nu snart till Hans.

Hur blir dina år Hans?

Det vet vi inte.

Mycket förändras mycket fort. Men bra teater har klarat sig genom årtusenden ändå från antikens dagar tills nu. Du kommer inte att bli antik Hans men du kommer att göra ett bra jobb. Det vet både Åke och jag och alla övriga som känner dig.

Lycka till

Knut K

”Den som har älskat någon glömmer aldrig"

torsdag 16 februari

Kåseri nr 235

Jag fick med posten Ulf Folke Folkessons bok "ANKOMST.  Samlade dikter 1992-2011" i min brevlåda. Jag läste boken direkt och såg att Ulf tillägnat diktboken till mig tillsammans och en grupp viktiga personer i Motala och i vårt land. "Till .......Knut Karlsson IFK Motala Fotboll" står det på sidan två.

Tack Ulf.

*

Ulf har dikter om vackra Motala med omgivningar. På sidan tre står skrivet:

"Den som inte är galen är inte riktigt klok."

Den meningen kan kanske tydas på flera sätt. Jag tyder den på mitt sätt. Du som läser detta får tyda den på ditt.

*

En dikt i Boken ANKOMST med rubriken På andra sidan Vättern är så här:

Jag vill tala med dig

när jag behöver dig

säg snälla säg kan du

inte svara mig

regnet faller som tårar

från himlen

En sådan här dag

Kan någon då

komma med ett budskap

Om glädje

Jag vill tala med dig kan

inte komma mot dig

Det är svårt att följa livets

svåra lagar varför träffade

Jag dig

Den som har älskat någon

Glömmer aldrig.

*

Jag älskade Motala och gör så resten av mitt liv. Jag talade med Lennart Siward i telefon nyligen om vår tid tillsammans i IFK Motala. Vi talade om kamratskapet som utvecklades. Kamratskapet gjorde att killarna i laget tränade med glädje. Kamratskapet gav inte bara innehåll åt träningen och matcherna utan också åt livet utanför fotbollsplanerna.

Vi som jobbade tillsammans gladdes åt våra framgångar.

Vi gladdes åt att vi fick jobba ihop.

Vi brydde oss om varandra.

*

Jag har en känsla av att dagens sport är mycket resultatinriktad. Lagkänsla, lagmoral och kamratskap börjar bli okända begrep. I varje fall inom elitidrotten och inom ungdomsidrotten där deltagare i mycket unga år tas ut i elitsatsningar. Ungdomsledare måste lära sig att barn växer in i livet på olika sätt. För vissa tar det längre tid att bli unga vuxna. För andra går det fortare. Barnen har rätt att få utvecklas i sin egen takt. Det förstår goda ledare.

*

Föreningarna, antingen de är idrottens eller kulturens, är livsviktiga för Motala och vårt land. De bra ideella ledarna dukar livets bord med trivsamma verksamheter och sköna läckerheter. De säger:

"Var så god och kom med. Ge av dig själv. Ta för dig. Trivs . Och utvecklas."

*

Många är med. Andra vill men kommer inte med. Vi har en grupp som inte fått och får smaka de läckerheter föreningsledarna bjuder på. De hamnar utanför och riskerar att kana utför samhällets mörka trappor ner i sina egna livs källarhål där droger lockar med konstlade liv som kväver och ger ångest istället för glädje.

Jag ställer en fråga:

- Vet vi alla hur mycket föreningsverksamheten med sickliga ledare betyder för ungdomarnas utveckling i vårt land.?

Jag kan inte säkert svara JA på den frågan.

*

I IFK Motala visste vi att kamratskap är:

"Att vi bryr oss om varandra".

Jag hoppas på en renässans för kamratskapet i förenings och organisationslivet, i vardagslivet och världen i övrigt

*

Lennart Siward talade om Råssnäs. Vackra Råssnäs. Vätternvattenomslutna Råssnäs. Lugna Råssnäs. Lugna? Ja, om inte Vätterns hårda vindar drar in över land och böjer lövträden mot marken. Den som upplevt Vätterns hårda vindar vet vad jag talar om för vindar. Vi bodde 28 år i Råssnäs. Vi kände vindarna. Vi kände solens strålar. Vi upplevde Råssnäs alla egenskaper, blommorna om våren, baden i Pariserviken och Råssnäsbadet och "sötvattensmaken på tungan" som Ulf här berättar om i sin dikt "Mitt Motala":

Vi som är födda vid Vätterns pärla,

Motala är vår stad

Det blåser omkring våra hus.

Vi vaknar alltid med

sötvattensmak på tungan

Våra promenader går över Vanamostrandens

kilometerlånga sandstrand

Vi kämpar mot vindar från Vätterstranden.

Rensopad och bart ligger våra liv framför oss

en öde sandstrand

Ensam med solen och vågorna.

*

Varamon är fantastisk. Ulf. 

Jag kan se dig ensam gående på Varamons långa strand.

Solen skiner på dig.

Du hör vågorna rulla in mot land.

Kanske tänker du? Kanske minns du?

Säkert njuter du?

*

Tack Ulf för boken "Ankomst. Samlade dikter av Ulf. F. Folkesson 1992-2011."

Tack Lennart Siward för samtalet per telefon om våra gemensamma kamrattider i IFK Motala för länge sedan. /Knut K

Det finns en gräns

torsdag 9 februari

Kåseri nr 234

Denna kalla vintermorgon tänker jag tillbaka på min yrkestid. Jag hade slutat vid polisen och blivit kommunalassistent i Bobergs kommun med placering i Fornåsa. Det tog tid innan jag kom in i jobbet men jag trivdes väldigt bra med de förtroendevalda ledamöterna i nämnder och styrelsen, med arbetskamraterna och människorna i kommunen. När jag varit kommunalassistent något mer än ett år kom Carl Gustaf Pantzar, kommunalnämndens ordförande, in på mitt rum en fredag och sa: -På måndag får du bli kommunalkamrer och flytta över till kommunalkamrerens rum.

*

Jag kände glädje. Tänk er att få bli chef för en kommun. I mina nya uppgifter ingick att vara utredare, sekreterare och föredragande i Kommunalfullmäktige, Kommunalnämnden och i några utskott. En tid tills vi anställt en kommunalassistent fick jag även ha hand om de sociala nämnderna. Jag hade 12 nämnder och styrelser att hålla reda på. Det var ett underbart och lärorikt jobb jag hade. Under samma tid gick jag på Högskolan i Linköping en "Uppskjuten grundutbildning för socialarbetare". Vi läste fredagar och lördagar och hade veckoseminarier höstar och vårar. Även detta var fantastiskt;

-Jag fick en gratis grundutbildning inom mitt nya yrke. Jag märkte snart att jag också hade nytta av de utbildningarna och erfarenheterna jag fått under mina elva polisår.

*

Carin Carlsson från Klockrike anställdes som kommunalassistent i Bobergs kommun. Hon tog över de sociala nämnderna. Nu var allt frid och fröjd en tid, Men Carin fick hjärtflimmer och blev långtidssjukskrivning . Jag fick ta över hela verksamheten igen. De fria kvällarna togs bort eftersom alla sammanträden på landsbygden lades på kvällstid. Jag började min tjänst 8- 9 på morgnarna och kom hem vid 22-tiden. Fredagar och lördagar var jag på min utbildning i Linköping. Jobbet var trevligt. Utbildningen lärorik och intressant. Jag gladdes åt mitt nya liv

*

På fritiden som egentligen inte fanns föreläste jag ibland på tränarutbildningar inom Östergötlands Fotbollsförbund (ÖFF)och var ledamot i Östergötlands Idrottsförbund (ÖIF)där jag som förtroendevald var utbildningsansvarig för ledare och förtroendevalda inom Östergötlands idrott.

.*

Nu känner ni kära läsare at det hår går inte. Det gjorde det inte heller. Jag var inbjuden av ÖFF att efter en hel lördag på Linköpings Högskola åka till Norrköping och tillsammans med Torsten Karlsson i Linköping hålla i en tränarutbildning. Jag kände när jag åkte till Norrköping att jag var trött. Mycket trött.

*

Jag inledde min föreläsning med att berätta att vi som instruktörer skall se till att fotbollsspelarna har bra teknik, bra fysik, god speluppfattning så de kan tänka sig in i spelet och placera sig så de under matcherna är på rätt plats vid rätt tid. Den som kan och har allt detta kan bli riktigt spelskicklig fotbollsspelare. .

När jag stod där och pratade märkte jag att jag stod intill mig själv och hörde vad jag själv sa. Jag lindades in i en slaga livsdimma. Allt var mjukt omkring mig men jag var inte helt medveten av vad jag gjorde. Något i hjärnan skar till som om någon dragit med en knivsegg genom den. Jag var tyst en stund men när jag började prata igen kände jag samma sak. Jag stod intill mig själv och pratade. Jag bad Torsten ta över och gick ut. När jag kom ut spreds panik inom mig. Något rusade runt i kroppen. Jag kände mig som om jag i nästa sekund skulle "slå i backen". Falla. Jag drogs neråt. Varför vet jag inte Jag höll mig uppe.  Jag blev rädd. Rädslorna stack upp i huvidet och samlades där. Jag försökte blunda. Jag försökte gå ner i varv med kroppen. Inget hjälpte. Kroppen körde högsta hastighet och jag kunde inte bromsa den.

* Jag förstod att inget kunde göras. Jag ringde hem och blev hämtad. Den natten var av en av de västa jag upplevt i mitt liv. Jag. Jag kunde inte bestämma över min hjärna. Sova var inte att tänka på. Jag vet inte vad jag gjorde. Natten gick med långa, långa och för mig hemska steg.

*

Dagen efter gick jag till läkare och fick veta att jag trampat igenom stresströskeln. En fasansfull tid följde. Den ska jag inte berätta om. Det räcker med att jag upplevt den själv.

*

Detta hände sig i samband med att Kommuner i Sverige lades samman. Socknarna  i Bobergs kommun; Ask. Ekebyborna, Lönsås. Fornåsa och Älvestad gick till Motala kommun. Vallerstad, Normlösa och Skeppsås fördes till Mjölby kommun. Jag kunde på grund av min sjukdom inte vara med när kommunsammanläggningen och årsskiftet skedde.

*

Mitt jobb som kommunalkamrer försvann i Boberg men jag fick välja på att bli socialkamrer i Motala eller socialinspektör i Mjölby. Ett tag tänkte jag välja Mjölby. Det var när jag fick veta att personal på socialförvaltningen i Motala varit hos S-politikerna och protesterat mot att jag fått tjänsten som socialkamrer. Socialchefen Olle Wahlfeldt och kommunalrådet Per Ström tillsammans med Sten-Åke Pregmo hade på mötet ställt sig upp och förordat min kandidatur. Jag fick jobbet. Jag fick veta vilka som protesterade mot mig. Jag brydde mig inte. Jag hjälpte dem med ekonomisktsociala spörsmål senare. Vi blev goda arbetskamrater. Och jag blev vän med nästan alla.

*

Lång tid tog det innan jag blev bra från min sjukdom. Panikångest kunde jag få lång tid efter det att jag börjat tjänstgöra i Motala kommun.  Nu är jag bra. Sköt om er och lär er hur era kroppar och hjärnor fungerar. Det finns gränser för vad en människohjärna tål och uthärdar/Knut K

Tankar i livet och om livet
Det finns en värld vi hör till. Det finns ett liv som är Mitt. Det finns ett liv som är Ditt. Vår värld skall vi leva i. På obestämd tid.
*
Vi kom hit till den här välden utan att vi bett om det. Vi fick en uppväxt andra förfogade över. Vi levde barndomen under fostran. Vi skulle bli någonting när vi blev stora.
*
Ingen kan leva fri. Vi måste äta för att leva. Vi måste arbeta för att få mat så vi inte svälter. Vi måste tjäna pengar för att kunna köpa någonstans att bo.
*
Vi är fast i våra livs banor. Starten har gått. Nu är vi på väg. Vart är vi på väg? Det vet vi inte. Vi vet att levnadsvägarna en gång ska ta slut. Det är så mycket att veta att vi borde veta bättre vad vi ska göra. Medan vi lever.
*
Det finns mycket att se. Det finns mycket att göra. Det finns många att hjälpa. Det finns mycket att glädjas åt Det finns mycket att sörja Det finns mycket att gråta över Det finns mycket vi inte kan göra något åt Det finns mycket vi kan göra något åt. Välj din värld innan andra väljer värld Åt dig.
*
Gör det du ska: Åt dina nära och kära Åt dina medmänniskor Åt ditt land Åt din värld Då har du rätt att tänka -på dig själv.
*
Inga "bossar" har rätt att förtrycka dig. Inga män har rätt att förtrycka kvinnor Inga kvinnor har rätt att förtrycka män. Ingen religion har rätt att böja din nacke.  Ingen har rätt att förtrycka någon. Inget har rätt att förtrycka något.
*
Du ska ta tillvara din rätt. Den rätten skall ingen ta ifrån dig. Du är människa av kött och blod. Du kom hit till jorden utan att du bett om det. Nu är du här. och gör det du ska. Välj din värld. Du rätt att leva Och att leva väl. /Knut K

En liten kulturhistoria inför framtiden

torsdag 2 februari

Kåseri nr 233

Vi bor så jag från mitt skrivfönster ser Flottsbrobacken i Huddinge kommun. Det är Stockholmsområdets finaste skidbacke. Snökanonerna går för fullt i backen. Snön ser ut att brinna när snöröken stiger upp mot skyn. Klockan är halv sex på morgonen. Vi har 16 grader kallt. Det är den lägsta temperaturen vi haft i vinter. Vi har torr luft. Därför känns inte kylan så kall som den faktiskt är. Lätt snö har fallit i natt och gjort den gamla snön nyvit. Vackert.

*

250px-tores theorellVi har mycket som är vackert i vår natur. Vi har mycket i vår närhet som är vackert. Vi har mycket i våra liv som är vackert. Gunilla Haga i Motala skrev på Facebook att hon lyssnat till professor Töres Theorell på ett teatermöte i Valdemarsvik. Thöres hade berättat att forskningen visat att kultur gör människor friskare.

Spännande.

Jag hoppas budskapet går vidare. Att det är sant det professorn sagt det tvivlar inte jag på. Jag har fått se så mycken glädje hos folk som deltagit i kultur jag fått vara med om att arrangera och utveckla.

*

Egentligen har detta att kultur gör människor friskare och gladare varit känt länge men mycket har kommit i vägen för kulturutvecklingen. Ministern Artur Engberg sa när han var med och bildade Riksteatern 1934:

"Det räcker inte med att dugliggöra sig för livets praktiska uppgifter. Människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser. Hon vill lösas och hjälpas ut ur det vardagliga trista och grå. Konstverket, scenens skapelse, tonerna och de eviga budskapen utfyller, ger mening och lyftning åt hennes liv. Endast det bästa är gott nog."

*

Så långt herr Enberg. Varför har kulturutvecklingen i vårt land gått så sakta när vi visste så mycket redan på Engbergs tid? Tage Erlander sa på partikongressen 1948;

"Om vi bara arbetar vidare med de ekonomiska och sociala områdena kommer detta att sätta prägel på den kulturella debatten."

Finansminister Wigforss spädde på med detta;

"Kultur är inte främmande men det är inte utgångspunkten utan snarare något som ska komma när människor fått det bra"

*

1957 fick vi ännu ett viktigt kulturtal. Det var den skickliga utbildningsministern och talaren Ragnar Edenman. Han sa i Eskilstuna:

"Vår miljö kännetecknad av rymligare och bättre bostäder, ökad social och ekonomisk trygghet har tyvärr inte någon motsvarighet i konsumtion av kulturvaror. Skälet till detta är en bristande skolunderbyggnad. Till syvende och sist blir det den allmänna bildningsnivån hos vårt folk som blir avgörande för möjligheterna att skapa en bra kulturpolitik."

*

Nu har vi fått veta av de tre talarna att ekonomin, de sociala frågorna livstryggheten och utbildning först måste tillfredsställas. Efter detta skulle kulturpolitiken utvecklas. Kulturpolitiken skall bana väg för kulturen, underlätta och uppmuntra. Politiken skall medverka till att lokaler finns för kulturutövarna att verka i och ge stimulerande bidrag till verksamheterna. Kulturens utövare skall ges ett sådant klimat att deras alster kan gro, växa och utvecklas. I detta klimat skall människan utveckla sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå och sitt behov som övergår rummets och tidens gränser.(Engberg)

Men blev det så?

Om det inte blev så. Hur blev det då?

*

Min idé med Folkets Hus var att det skulle bli kulturens hemmaplan. Jag ville ha inträdeströsklarna så låga att alla kunde komma in. Det var inte för att dra intäkter till Folkets Hus som vi startade verksamheterna. Inträdespengar kom in i våra kassor efterhand när verksamheterna blev publika. Kulturupplevelserna skulle ge mening åt deltagarnas liv. Däri låg de mänskliga vinsterna.

De kom, de, som hade idéer.

De kom, de, som hade kunskap i teater, revyuppsättningar och revyspel, i sångkörledning och i solosång.

De kom, de som ville delta i olika former av musik.

De kom, de, som hade konst som intresse och de som kunde skriva och författa. Vi fick dansledare till oss.

De, som kunde marknadsföra och publikarbeta, kom också till oss.

Ingen visste att all denna kunskap fanns i Motala. Men vi fick uppleva den.

Med öppna dörrar i Folkets Hus i Motala öppnades människors kultursinnen.

*

Nu har vi en ny tid. Aldrig har så många haft så mycket pengar att röra sig med som nu. Handeln över jul slog rekord. Igen. Klassamhället har brett ut sin matta. Detta har gjort att många har det svårt ekonomiskt. Fattigbarnen är många när arbetslösheten är utbredd som den är i dagens Sverige. Bristen på arbete är så stort att fattigbarnens föräldrar fasats ut till socialvårdens säkerhetskassor. Dessa kassor är avsedda som tillfälliga lösningar under svåra tider. Nu riskerar många att få leva med socialt understöd under lång tid. Detta dränerar deras ekonomiska resurser. Hus måste säljas. Billigare bostäder skaffas och fritidsverksamheter med idrott och kultur bli billigare, ja t o m avstås ifrån. Semesterresor ställs in.

*

Fritidslokalerna beläggs med marknadsmässiga hyror. Bidrag till ideella föreningar tas bort av många kommuner i vårt land. Driftbidrag till Folkets Hus och Bygdegårdar minskas.  De, som är ekonomiskt starka, kan delta i det som kostar pengar. De kan köpa sina verksamheter. De, som inte har råd, får avstå. *

Är detta en för dyster bild av vår tid. Är den sann?

* Vad ska vi göra? Jag tror ingen vill att plånböckerna skall avgöra vem som ska kunna delta i kultur- och idrottsverksamheter. Gunilla Haga berättade att professor Theorell sagt att kultur ger hälsa. Vad kan vi som vill utveckla kulturen för alla skriva för kulturrecept inför dagens och morgondagens samhälle.

Delta i debatten. "Alla Vi" behöver både tänka och agera./Knut K

Tiderna förändras och förändrar

torsdag 26 januari

Kåseri nr 232

Visst är det vackert när snö faller. Varför skulle vi annars tycka om vintern? När jag gick till sängs i går kväll virvlade snöflingor förbi gatlyktan utanför vårt hus. Nu på morgonen ligger ett nytt lager av lätt snö på marken. Jag har tänt den elektriska Renen på gräsmattan. Den har snö på ryggen och huvudet. Ja, visst är det vackert när snö fallit. Varför skulle annars våren vänta tills vintern är över.

*

Jag funderar över om idén om Konsum nu är överspelad. I varje fall i storstäderna. Vi har sedan vi flyttade till den plats där vi nu bor haft Coop i Fittja inom fem minuters bilresa. Vi har handlat där. Den 6 februari lägger Coop ner. Vi var på utförsäljningen av varorna . Personalen grät när vi pratade med dem.

*

konsum ringen_motalaJag tänkte på Konsum Ringen i Motala. I slutet av 1800-talet startades Ringen av arbetarfamiljer på Motala Verkstadsområdet. De ville ha en affär där varorna var billiga.  Jag tror Konsum Ringen i Motala Verkstad var bland de första Konsumbutikerna  i Sverige. Konsum hindrade ockerpriser på de varor som arbetarfamiljerna behövde till sina dagliga uppehällen. Verksamheten drevs inte i vinstsyfte.

*

Konsum fanns i min hemby Frödinge. Där handlade arbetarfamiljerna. De ägde affären. Bönderna handlade i Larssons affär, som låg strax intill Konsum. Bönderna ägde inte affären. Det gjorde Helge Larsson. Vi i min familj handlade mest hos Helge Larsson. Jag minns en julafton. Jag skulle köpa julklappar. Larssons affär var proppfull av folk. Alla visste vilken turordning som gällde. Ingen gick före den som var på tur. När jag väntat länge kom kyrkoheden in i affären.

- Oj, så mycket folk, sa kyrkoherden. Jag får nog återkomma.

- Kyrkoherden får gå före, sa Beda, som var ett av tre syskon Nilsson som ägde och brukade en av gårdarna i byn

- Javisst får kyrkoherden gå före, mumlade alla andra i affären. Jag mumlade inte med. Kyrkoherden gick fram till disken och handlade sina varor när Helge Larsson var klar med sin kund. Kyrkoherden tackade församlingsborna när han gick för att han fått gå före dem i kön.

*

Vi  flyttade till Råssnäs i Motala när vi gift oss. Vi fick god hjälp med flytt av MAIF :s supporterklubb. De hjälpte mig med att få polisjobbet och oss i familjen med vårt husköp.  Ordföranden i Supporterklubben Sven Liljedahl, skohandlaren Lundberg och kommunalrådet Assar Bergqvist var de som hjälpte oss mest. Jag sänder tacksamhetstankar till dem denna dag i januari 2012. 

*

I Råssnäs fanns en Konsumbutik redan innan Motala Väster byggdes. I den Konsumbutiken handlade vi på bok. Det innebar att vi betalade våra varor en gång varje månad. Min månadslön hos på Polismyndigheten var inte stor första tiden. Jag hade 784 kr i månaden när jag blev ordinarie polisman. Därför var det bra att få betala till Konsum när löningen kom. Det hus vi köpt på Patrullgatan 5 hade vi lån på hos Motalaortens sparbank. Bankens dåvarande ordförande Thore Petterson gick i borgen för vårt topplån tillsammans med bokhandlare Liljedahl.  Banken drog ränte- och amorteringskostnader direkt från min lön. Grundlånen hade vi på Egna Hem. Till låg ränta. På den tiden lånades pengar ut för att hjälpa folk med lägre inkomster så att de också kunde köpa egen bostad. I går meddelades att Nordeas vinst det senaste kvartalet är cirka 8 miljarder. I dag är inte hjälpen till låntagarna viktigast. I dag är det vinsten som räknas. Låntagarna är bankernas vinstskapande maskiner. Låntagarna är fast bundna till sina lån och har blivit vår tids statare. Statarna arbetade åt godsen med avtal om minsta möjliga lön för mesta möjliga jobb. Dagens låntagare betalar högsta möjliga ränta till minsta möjliga vinstosäkerhet hos bankerna.

*

I fredags var vi med vår dotter Maria till ICA Maxi i Alby. Hon skulle handla till sin familj. Parkringen utanför affären var välfylld av bilar. Väl inne gick vi förbi nya apoteket och blommorna och skorna och kläderna och en avdelning som hade 50 procent REA på ett antal skräpvaror. Folk köpte av skräpet.

Vi gick förbi böcker, film- och musikavdelningen och torrvarorna och kom till katt- och hundmaten och vidare till brödet. Där började Maria handla och lägga varor i den stora vagn som jag fick äran att skjuta framför mig. Nu började avstånden mellan kunderna krympa. Apelsiner köptes och bananer och grönsaker och potatis. Vi närmade oss de trettio meter långa kött- och fiskdiskarna. Medan Maria läste senaste datum och annat viktigt såg jag på folket. Förbi mig gick en tjej i arbetsoverall. På overallen stod textat "Tema rör".  Hon hade skruvnycklar i fickorna. Många passerade mig där jag stannat. Somliga hade invandrarbakgrund. Andra hade kanske flyttat från Norrland eller Skåne. Kanske var någon från Småland, Östergötland eller t o m Stockholm. Jag kände ingen. På Konsum i Råssnäs och hos Konsum och Larssons i Frödinge kände jag alla. (Nästan).

*

Många hade på ICA Maxi sina små barn sittande eller stående i kundvagnarna. Ett litet barn i en korg framför mig bet hål på ett paket med malet kött. Modern tog paketet och lade det tillbaka i disken där det hämtats. Hon tog istället för det bitna ett nytt "obitet" paket.

*

Förbi mig gick många som var riktigt överviktiga. "Sverker I TV "har kanske rätt. Många av oss i Sverige boende är nog några kilo för stora. Förbi mig passerade välklädda damer och herrar. En man med hustru diskuterade varje vara de skulle köpa. Ibland fick han rätt. Ibland hon. Fläskfiléköpet bestämde han under protester från hustrun som sa att fläskfiléerna var för dyra. Vi kom till kassan till slut tillsammans med en massa medkunder. Alla hade vagnarna fulla av varor. Jag såg många människor denna fredagskväll.

*

Vi lever i en annan tid nu än vi gjorde första och största delen av 1900-talet. Många goda idéer och sätt att leva och handla i samhället som fanns då har fått vika i den nya tiden. Kyrkoherdar går inte före i affärerna i dag. Idén om Konsum och vinster som går tillbaka i verksamheten är tydligen föråldrade.  Vart vinsterna på ICA går är det få som tänker på.

*

Jag kan tillägga att jag fått veta av Teaterföreningens ordförande Åke Lindberg att ett fint COOP Extra har öppnats i Mjölby och att planer finns att uppföra ett Coop Extra även i Motala. Det är glädjande att veta att den stad som var bland de första att starta Konsum i vårt land åter skall omfattas av Konsumidén. Jag tänker på idén att vinster som skapas ska gå tillbaka i verksamheten. Konsum rätt skött kan pressa priserna så att samhällets vinstmaskiner inte kan ta ut vilka övervinster som helst.

Att fundera över:

-Vi borde också ha en "Konsumbank", en ny Motalaortens sparbank eller ett nytt" Egna hemsystem" som ger lån till låntagare för långtagarnas bästa. Alltså inte bara för att höja de vinster bankerna vill ska öka Mer och Mer och Mer. Någon sådan bank finns inte. Inte  ens i Motala och Mjölby.

/Knut K

En oförglömlig händelse

torsdag 19 januari

Kåseri nr 231

Jag såg på fina kunskapskanalen i SVT en polisforskare som berättade om hur poliser reagerar när de varit med om svåra situationer. Han berättade att känslomässiga händelser kan sätta sig i hjärnorna och finnas där lång tid. Jag ska berätta om en händelse i min dåvarande hemstad Motala. Händelsen finns fortfarande kvar i min hjärna.

*

Bertil Karlsson var förare av polisbilen SGR 4, en Volvo Amazon, den dagen jag skall berätta om. Jag åkte tillsammans med Bertil. Vi cirklade runt i stan. Vi tog paus på polisstationen på Prästgatan 6 klockan 17:10 och fikade med de poliskonstaplar och en förste polisassistent som var i tjänst den dagen. Vi skojade som vanligt med varandra. Ingen vet vad som händer i nästa stund för den som har bilpatrull. Ibland kan hela passet gå utan att någon särskilt händer. Ibland händer svåra saker

*

När vi druckit kaffe körde vi ut och tog en sväng runt torget. Vi hälsade på folk vi kände. Vi fick meddelande i radion om en stulen bil i Linköping. Den var troligen på väg mot Motala. Jag skrev upp registreringsnumret.  Ofta var vi tysta under passen. Det går inte att prata i åtta timmar. När vi kommer till Östermalmsgatan får vi anrop i polisradion.

- SGR 4 från SGR 2. Fyran kom.

Det är förste polisassistenten som anropar oss.

- SGR 4 här . Tvåan kom, svarar jag.

- Trafikolycka med en långtradare inblandad på Örebrovägen. Kör dit. Personskada. Ambulans kallad. Fyran kom.

- Vi åker direkt. Klart slut, säger jag och drar på sirenerna. Bilar stannar och släpper fram oss bra idag. Det är inte alltid det är så.

*

När vi kommer fram och stannar bakom lastbilen ser jag en moped ligga vid vägkanten. En man står intill något som ligger på marken. Jag går. Bertil kommer efter. På vägkanten med huvudet bakom den långa släpvagnen ligger en ung flicka.

Jag går närmare och ser att flickan ligger platt på asfalten. Intill hennes huvud ligger något som är grått. Jag går närmare och ser att det är flickans hjärna om ligger där.

Bertil går till bilen och ber om förstärkning. Här måste utredningspersonalen göra en grundig undersökning.

*

Ambulanspersonalen kommer på plats. De har med sig en bår. Vi står vid flickan. När jag tittar upp ser jag att nyfika personer samlats. En man står med sina två barn och tittar ner på flickan.

- Är det lämpligt för barnen att se detta? säger jag irriterat. Mannen går iväg med sina barn. Några andra följer efter men flera stå kvar och tittar på flickan på asfalten och på oss som tar hand om den döda flickan.

Ambulansmännen lägger flickan på båren. Hjärnan blir kvar på vägen.

- Har ni inget att ta hjärnan i? frågar jag. En av männen hämtar en skål från ambulansen.

- Du får lägga hjärnan i skålen, säger en av ambulansmännen till mig.

Jag tar hjärnan i mina kupade händer och lägger den försiktigt i skålen. Den är fortfarande  varm och mjuk.

*

Ambulansmännen går till ambulansen med skålen med hjärnan i. Poliskollegorna som skall göra underökningen har kommit. När jag tittar upp ser jag en man som står och gråter.

- Vem är du? frågar jag.

- Det är jag som kör lastbilen. Men jag har inte dödat henne. Det var inte meningen. Hon måste ha vinglat till när jag körde om henne, säger mannen.

Jag tar med mig föraren till polisbilen. Vi sätter oss i baksätet. Han får berätta hur han upplevt olyckan. Efter en stund börjar han skaka i hela kroppen. Jag kör honom med polisbilen till polisstationen. Han får ringa hem och berätta om olyckan för sin arbetsgivare. Denne beslutade att låta en annan chaufför köra lastbilen vidare och att olyckföraren skulle få åka med en kamrat hem från Motala när allt utredningsarbete var klart. 

*

En kort stund senare åker förste polisassistenten i sällskap med en präst hem till flickans föräldrar och berättar vad som hänt. Lastbilsföraren säger till mig:

- Du kan väl vara hos mig. Jag kan inte vara ensam.

Jag ordnar att han får träffa en läkare. Chauffören får en lugnande spruta. 

*

Natten efter olyckan sov jag inte mycket. Med händerna placerade jag om och om igen den varma mjuka hjärnan i skålen.

Jag fick efter en tid ett brev från lastbilschauffören med tack för att jag tagit hand om honom efter olyckan. Han var fortfarande sjukskriven.  Långt senare fick jag ännu ett kort från honom . Han berättade då att han sökt och fått ett annat jobb. Han hade slutat som långtradarchaufför. Dödsolyckan med den unga flickan lämnade inte hans hjärna. Jag fortsatte mitt jobb hos polisen i Motala men den svåra olyckan lämnade inte heller mig. Jag minns den fortfarande och har därför kunnat skriva dessa ord som en berättelse om livet som det också kan vara och är för många poliser./ Knut K

Vem lärde oss vara män

torsdag 12 januari

Kåseri nr 230

tommy korbergJag såg nyligen bra TV-teater. Föreställningen hette Riktiga män. Tommy Körberg spelade en företagare. Företagaren tog med tre anställda för att leva tillsammans med dem några dagar på ett lyxhotell. Han hade hotat med att en av de tre skulle sägas upp efter en omorganisation. Föreställningen blandades med sång och dialoger och monologer och samtal i grupper. Musiken sköttes av en ung glad man på piano. Det blev en intressant föreställning. Johan Ulveson spelade en man som var förtryckt i sitt hem och jobbade sjuttio timmar i veckan för att slippa träffa sin hustru. Han träffade därför inte heller barnen som han älskade. Rollfiguren Johan Rheborg gjorde hade flera skilsmässor bakom sig och var nu på väg mot ännu en. Den tredje rollaktören var inte gift.

ulveson1Föreställningen varvades med allvarliga tillbud som gav spänning. Vissa avsnitt blev skrattretande crazynummer. Ulveson är i klass med Gösta Ekman som Ekman var när han var som bäst.

*

Det blev en föreställning helt utan reklaminslag. Det var skönt. Där fanns inga mord, inga andra våldhandlingar men många skratt och flera allvarsamma avsnitt där vi fick tänka till. I föreställningen konstaterade någon att männen träffar sina barn i genomsnitt 13 minuter om dagen. Det kanske inte är tillräckligt mycket tid om samspelet mellan far och barn skall bli bra. Är det "Riktiga män" som satsar på karriären och jobbet så mycket att de inte hinner umgås med sina barn? Det är jag som ställer den frågan. Du läste den nu. Den kanske skulle behöva besvaras.

*

Tidigare på kvällen lyssnade vi och dansade till Benny Andersson och hans stora folkliga orkester. Även den utan reklam på SVT. Tommy Körberg glänste även här. Nu med sång. Liksom Helen Sjöholm gjorde. Det var musik att lyssna till och njuta av. Benny Andersson är ett musikgeni. Tommy och Helen är toppen.

*

Tidigare på dagen hade vi varit och hälsat på vänner som haft en period av svåra sjukdomar. Sjukdomarna hade tagit på dem. Jag blev förskräckt när jag först fick se dem i deras hem. Vi har träffats genom åren och livet och diskuterat politik, kultur, fotboll och andra gemensamma intressen. Nu efter sjukdomarna ska de sälja sitt hus och flytta till lägenhet. De orkar inte sköta hus och trädgård längre. När vi samtalat en stund fann vi varandra igen. De lyste upp. Vi kunde åter fundera över vad som hänt på våra levnadsstigar, minnas trevliga saker i livet, skratta och vara allvarliga om vartannat. Det blev, som en föreställnig med spontantexter, ur livet. Så är det på livets teater. På föreställningen vi sett på TV hade skådespelarna manus att gå efter. I samtal med varandra talar vi människor och diktar samtidigt. Det är livets direktteater vi spelar med i. Konflikter kan uppstå och lösas. Vi kan få varandra att le och skratta. Vänskap utvecklas. Vänskap är läkande. Vänskap är glädje. Vänskap ger hopp och trygghet.

*

Jag skrev nyligen på Facebook om rallarnas liv. En rallare sa att det som utmärkte dåtidens rallare var renhårighet. Rallarna hade hårda arbeten och inga sociala skyddsnät att falla i när sjukdomar och ålderdom tillstötte. Om inte anhöriga fanns såldes fattiga äldre till lägstbjudande på auktion. Döden kanske ibland kom som befriare för de fattiga. Rallarna utvecklade ett eget socialt system där renhårighet var den röda tråden i deras umgänge. De skötte själva om kontrollen över att ingen stal något för någon och att alla ställde upp i rallarlaget. Att vara renhårig var att vara just mot alla.

Hur renhåriga är vi mot varandra i dagens samhällsliv?

*

Jag såg i SVT Marcus Hellners fantastiska klättring i Tour de Ski. Vilken spänning sporten kan erbjuda. I synnerhet när jag slipper slitas ur den riktiga sändningen och under långa tider läsa reklamtexter. Jag hoppas att vi svenska folk står upp så inte privatiseringsivrarna förstör vårt SVT. (Också)

*

I föreställningen jag såg i TV frågades

- Vem lärde oss vara män?

Det är en bra fråga. Är Riktiga män de som satsar på karriären så mycket att de inte hinner träffa familjen. Är Riktiga män de som hemma misshandlar sina hustrur. Många män i vissa religiösa kretsar dominerar sina hustrur och familjer och anser sig ha religiösa rättigheter att misshandla kvinnor i hemmen? Ja t o m mörda sina barn och kvinnor om dessa gjort något som strider mot mannens och religionens uppfattning och ord. Vi vet att de flesta misshandelsfallen inträffar i hemmen. Är det Riktiga män som står för dessa avskyvärda brott.

-Vem lärde oss vara män?

-Vem ska lära oss att alla vi människor har lika rättigheter och friheter, skyldigheter och ansvar? Den frågan behöver ställas om och om igen.

*

Föreställningen på TV slutade lyckligt. DVS företagaren dog i cancer en tid efter resan de gjort tillsammans. Han skänkte företaget till sina tre anställda. Vid föreställningens slut stod de tre tillsammans och hade som uppgifter att både fundera över hur de skulle leva sina liv och tillsammans driva företaget vidare.

-Var de nu Riktiga Män? Och. Hur var de då?

Knut K

Jag hoppas mina önskningar är önskningsbara

torsdag 5 januari

Kåseri nr 229

Regnet öser ner utanför mitt fönster. Vi har tidig morgon. Mörkret har krupit fram ända tills ljuset från fönstret säger stopp. Vi har kommit till januari 2012. Jag önskar alla kåseriläsare Ett Gott Nytt År.

* Jag hörde nyligen på kultur-TV från Linköpings universitet att forskare håller på att flytta landsbygdens verksamheter in i städerna. Nio miljarder människor ska bo på jorden om ett antal decennier. Alla måste ha mat. 80 procent av dagens odlingsbara jord brukas redan. Den jord som finns ska bli bättre att odla på. Flera odlingstätt skall utvecklas. Därför ska växthus byggas i städerna för de nya odlingarna. Mycket annat ska också ske. Det ska t ex få bli djurhållning i städerna. Den nya stadslandsbygden skall av gödsel, trädgårds- och matavfall och mycket annat göra biogas till bilar och värma husen. Koldioxid ska användas i processerna. Vår värld kan få riktigt hållbara samhällen. Alla människor säger sig vilja ha hållbara samhällen men få har förstått hur det går till att få fram dem. * Försöksverksamhet finns redan. Bland annat i Holland. Jag berättar här hur forskare tror att det ska kunna bli. Jag kan inte berätta hur det ska gå till. Jag är inte forskare. Bara utforskare av det som hänt och händer. Linköpings universitet och Linköpings kommun vet hur det är tänkt att flyttningen av landsbygden till städerna ska bli - och att den ska bli. De har kommit långt.

*

Jag vill påpeka att det är klart att den jord som finns på landsbygden skall vara kvar där och brukas av bönder som den brukats av min far" Ludde i Frödinge" och andra bönder ända sedan våra förfäder upptäckte att det går att få mat ur jordens skördar. Det nya är att nya odlingssätt och nya odlingar skall skapas. Alla nio miljoner som ska bo i världens måste få något att äta. * Kunskap är redskap för överlevnad. Det forskarna forskat fram skall nu omvandlas till verklighet. I detta jobb är marknadens investeringsvilja viktig liksom politiker, som med kloka beslut, kan styra världen mot en värld som är bättre än den vi har i dag.

*

Vi behöver komma närmare varandra. De som tror på religioner säger att deras heliga böcker Bibeln och Koranen är deras ledstjärnor. När islamister bränner kyrkor och spränger ihjäl kristna i olika delar av världen säger troende muslimer att det inte står i Koranen att muslimer ska mörda kristna. Men de som mördar kristna säger att de följer Koranens budskap.

Detta är tankar som måste tänkas efter de arabiska revolutionerna i Afrika. Om inte kristna och muslimer kan leva tillsammans i de nya s.k. demokratierna kommer världen att bi en krutdurk istället för en fredlig demokratisk värld. Tänk om vi kunde få en gemensam Mänsklighetsreligion. Jag vet: Sådana önskningar finns det inte plats för. Jag önskar den ändå.

*

Om nio miljarder människor ska bo på vår jord måste här ändras mycket. Jorden är inte uthärdlig i dag för alla människor. Vi har medmänniskor i total nöd. Vi har människor som lever i en överrikedom som delvis förlamar jordens tekniska och medmänskliga utveckling." Pengar ska arbeta" i världsutvecklingsekonomin. De ska inte samlas och läggas på hög hos några få.

Om vi fortsätter med att 20 procent av jordens befolkning förbrukar 80 procent av jordens resurser och 80 procent får klara sig på 20 procent blir aldrig vår värld en trygg värld.

Dagens politiker i Sverige tillåter att ledare i riskkapitalbolag berikar sig genom att vanvårda äldre människor i privata vårdinrättningar. När så sker är vi fjärran från att leva i ett solidariskt samhälle. Dessa bolag ges rätten att låta satsen "Tjäna så mycket pengar som möjligt" gå före "Att ge så god vård som möjligt".  När detta nu skett och sker är vi på väg bort från medmänskligt samlevande. Vi har kommit in på ekonomiska jaktmarker där allt är lovligt bara man kan tjäna pengar på det.

- Är det verkligen ett sådant samhälle våra politiker i Sverige vill ha?

*

Det finns så mycket som är fel på vård jord. Vår värld är som en atlantångare i full fart. Lång tid kommer det att ta innan världsfartyget får ner farten så att det går att lägga om kursen.

*

-Visst kan världen bli bättre. Visst kan människor komma närmare varandra i liv och tanke. Jag lever vidare på det goda som också finns och hoppas mina önskningar är önskningsbara och kan ge hopp om en bättre värld.

God fortsättning på året 2012 önskar jag alla läsare av Knuts kåserier.

Knut K

 

start riksteaternsverige 

logga rt intranat

start riksteaternostergotla 

start scenkonstportalen

Sök evenemang på teatrar i hela Sverige
scenguide

Teaternytt

Läs de senaste teaternyheterna på nätet i
start nummerse

 eller i Riksteaterns blogg
start riksteaterbloggen


Copyright © 2015 Motala Teaterförening